I senaste numret, 1/2010, av VI Läser så har jag pratat med tre författare som springer. Gunnar Ardelius (syns på bilden), Torbjörn Flygt och Denise Rudberg berättar om sin löpning och sitt skrivande. De aktiviteterna hänger ihop, serni.
Dan Lepp har fotat, och med den äran!

(Själv har jag denna marsmånad drabbats av mitt livs första ryggskott – och drog på mig 1.5 såna på en gång. Horrible! Längtar väldigt mycket efter att det blir mindre is på gatorna, att ryggen blir bättre och att jag får börja springa igen. Sen ska jag aldrig mer håna övningen ”plocka äpplen”.)

För övrigt så tycker jag att vi ser litteratur-Sveriges absolut snyggaste frisyr på omslaget till tidningen: Sara Stridsbergs snedlugg och coola polisonger. *Megacravings*

Jag har varit litet frånvarande på bokhora ett tag. Anledningen ser ni på bilden nedan. Min och Daniels son Tage bestämde sig för att komma ut alldeles för tidigt, så vi är inne på vår andra vecka på Danderyds sjukhus. För tillfället på neonatalavdelningen.

Eftersom vi tänker oss att fostra en blivande akademiledamot vid vår barm, har vi givetvis satt honom i hårdträning redan från start. Det spelar ingen roll att han är prematurbebis. När det handlar om LITTERATUR är vi värre än såväl Tiger Woods som systrarna Williams pappor. Det skall böjas i tid, det som krokigt skall bli.

Här har han somnat ifrån ”Little Duckling” med illustrationer av Rebecca Finn. I Sverige säljs de av Semic förlag.

Mamman och pappan har också läst lite medan vi legat här, främst de första dagarna eftersom vi då, förutom att twittra, inte kunde göra så mycket mer än VÄNTA. Vår önskan var en vanlig förlossning och inte snitt (som det sedan blev) varför vi fick ligga blick stilla och glo upp i taket i fyra dagar efter att vattnet oförhappandes gått. Det hann bli några böcker under den tiden. Det ser man lite om i senaste DJTV.

För en evighet sen (nåja) läste jag ut Lionel Shrivers ”Dubbelfel” och jag vet ju att ni har suttit som på nålar för att få höra mitt omdöme. Här kommer det:

Jag tillhör den skara läsare som skummade igenom snookerpartierna i ”Dagen efter”. I ”Dubbelfel” är det en hel del tennis. Hjälten och hjältinnan spelar nämligen tennis på proffsnivå och en stor del av deras äktenskap är en enda tävling. Men jag ska erkänna att jag inte läste matchreferaten i ”Dubbelfel” så noga heller. Det fanns annat som jag fokuserade på.

I bokens inledning befinner sig hjältinnan Willy Novinsky några hundra rankingplaceringar högre än hjälten Eric Oberdorf, men det där ändras allt efterhand. Willy och Eric träffas på en tennisbana, spelar tennis på sina dejter, gifter sig på en tennisbana, tennis är deras liv. Framförallt Willys liv. Willy sliter som ett djur för att kunna leva på sin hobby. Visst är tennisen viktig för Eric också, men han ser på tennisen som en möjlig karriär under några år, det är inte hans allt. Och jag upplever att det är Willy som har svårt att acceptera att Eric blir bättre och bättre. Det här är ett mycket försonande drag hos Eric och någonting som gör att jag har svårt att sympatisera med Willy, ur vems perspektiv vi får höra historien. Å andra sidan kan jag känna igen vissa drag i mig själv, hur ogärna jag än vill erkänna det, och det bidrar väl också till min motvilja till Willy.

Jag skrev här ovan att jag inte läste sidorna som handlade om tennis så noga, men det här är som ni nog har förstått inte en roman om tennis i första hand, utan en skildring av ett förhållande av en typ som jag tror är mer vanlig i verkligheten än man skulle tro om man bara tittade på hur representerad den är i litteraturen. ”Dubbelfel” är en kärleksroman, men det är en annorlunda kärleksroman, för vi får följa ett pars uppgång och fall och fy, så smärtsamt det är emellanåt! Shriver är så himla skicklig på att berätta historier om relationer, i ”Vi måste prata om Kevin” relationen mellan mamma och son, i ”Dagen efter” relationen mellan en kvinna och två män.

Jag gillar hennes språk också, det är avskalat, men ändå målande. Alltså: hon behöver inte gå loss i adjektivbonanza för att man fatta känslan. Hon är rak, beskriver nyktert, på pricken. Jag är väldigt förtjust i det. Men, som sagt, hjärtat skrynklas på sina ställen. Jag är så himla mycket en sucker för romantiska slut (Hollywood-endings: stråkar, höstlöv och gärna ett regn som klistrar håret i pannan på hjälten i slutkyssen – jag älskar skiten!) och är man ute efter det, bör man kanske inte läsa Shriver.

Samtidigt, när jag nu går loss på superlativen, vill jag gärna att ni ska veta att detta inte på något sätt är Shrivers bästa. Det håller jag fortfarande ”Vi måste prata om Kevin” som. Jag hoppas få läsa någonting i samma stil snart igen. Kanske i Shrivers nya?

Något som jag minns väldigt väl var när jag pluggade och Universitetsbiblioteket i Umeå hade öppnat sitt magasin under någon månad och man fick rota runt på egen hand. Det var helt fantastiskt och jag minns det med glädje. Vet inte om minnet lurar mig lite, tycker det verkar lite konstigt att man faktiskt fick lov att göra det…

Rota runt själv är det inte aktuellt att göra men nu finns det iallafall möjlighet att besöka Stockholms Stadsbiblioteks underjordiska magasin i en rundtur. Visningarna ges torsdagen den 25/3 kl 17.00, lördagen den 27/3 kl 14.00, lördagen den 24/4 kl 14.00 och torsdagen den 29/4 kl 17.00. Mer detaljer om anmälan och annat finns här.

Lustigt, det där, med böcker som smyger sig på en. Jag har haft Kate Mosses två första romaner, ”Labyrinten” och ”Kryptan”, i bokhyllan i över ett år utan att känna mig särskilt sugen på att läsa dem. Har i den mån jag över huvud taget tänkt på Kate Mosse mest reagerat över hennes namn (gud så roligt det vore om Kate Moss skulle ha en alternativ karriär som författare till historiska spänningsromaner!) och trott att hon varit någon sorts ny kvinnlig Dan Brown. Så vaknade jag en morgon och upptäckte att en roman om de franska Pyrenéerna var precis vad jag var sugen på. Le voilà – där stod den ju, den halvt bortglömda boken av den halvt bortglömda författaren med det supermodellklingande namnet!

Låt mig nu en gång för alla separera Mosse från Dan Brown; hon är betydligt bättre än så. Är det påläst och välskriven spänning med historisk-kulturella förtecken du är ute efter är Kate Mosse ett alldeles ypperligt val. ”Kryptan” utspelar sig i den lilla sydfranska staden Rennes-les-Baines, där den unga parisiskan Léonie Vernier en höstdag 1891 upptäcker en bortglömd krypta med mystiska inskriptioner, där en samling tarotkort ligger begravda. Stämmer det att tarotkorten har magiska krafter – och hur hänger de ihop med de oförklarliga dödsfall som i cykler plågat invånarna i Rennes-les-Bains? Drygt hundra år senare kommer den unga musikforskaren Meredith till Rennes-les-Bains, officiellt för att göra research till sin bok om kompositören Claude Debussy, men också för att hitta sina anfädrar och få klarhet i sin bakgrund. Snart upptäcker hon att Rennes-les-Baines är en plats där det förflutna vägrar att vila, och det dröjer inte länge förrän hennes jakt efter sanningen om vad som hände Léonie i kryptan försätter henne i livsfara…

Det är en genuint ruggig och stämningsfull historia som Mosse levererar. Särskilt väl lyckas hon med de partier av boken som utspelar sig under 1890-talet, men även det nutida spåret engagerar och hon lyckas hålla samman de två tidsskikten på ett föredömligt sätt. Men – och det här är ett STORT men – precis som Anna GC säger i en kommentar till min första ”Kryptan”-läsrapport är de ständiga franska fraserna i kombination med den svenska översättningen fruktansvärt enerverande. Jag gissar att Mosse velat förmedla en stämning, alternativt briljera med sina franskkunskaper, men efter ett hundratal ”den högra stranden, rive droite” och ”rullstol, une chaise roulante” eller skräckexemplet ”han är skriftställare, litterateur, och och sitter i styrelsen för en tidskrift om vackert illustrerade böcker, beaux livres” vill jag skrika, kräkas eller båda delarna samtidigt – och då är jag ändå smygfrankofil och älskar det franska språket. Visst kan det vara motiverat att översätta enstaka ord om de har relevans för handlingen, och att krydda texten med utländska ord kan också funka – i små doser, inte på var och varannan sida. Synd när denna tautologifest tynger ner en annars spännande och läsvärd roman. Kate, välj ett språk och håll fast vid det för guds skull!

För att summera: stämningsfull bladvändarspänning med vissa språkliga irritationer. Klart godkänt, men jag hoppas att redaktören till Mosses alldeles nyutkomna roman ”The Winter Ghosts”, som även den utspelar sig i franska Pyrenéerna, varit lite strängare och tvingat författaren att döda en del av sina darlings. Själv tänker jag vänta på den engelska pocketutgåvan: helt hardcover-worthy är hon inte, Kate Mosse. Eller som hon själv skulle ha uttryckt det: helt värd att införskaffa och läsa i inbunden utgåva, hardcover-worthy, är hon inte…

I artikeln som handlar om att fler vuxna läser ungdoms/young adult  som jag refererade till igår, var ”Frost” av Maggie Stiefvater en av de crossover-böcker som nämndes. Den känns ganska given för alla som gillat Twilight och vill ha något liknande.
”Frost” fokuserar på vargarna. Huvudpersonen Grace har hela sitt liv varit fascinerad av de djuren. När hon var liten blev hon biten av ett gäng vargar, men räddades i sista stunden av en annan varg. Sen dess har hon iakttagit dem på håll från sitt fönster, och i synnerhet den räddande vargen med sina gula ögon som hon aldrig glömmer.
Den vargen är Sam. På somrarna en vanlig kille, men när det blir kallare och hösten kommer, då skiftar han form och blir varg.
Sam och Grace råkar mötas under speciella omständigheter en dag. Hon känner genast igen honom på ögonen, och han har spanat på henne i flera år i vargform så han vet mycket väl vem hon är. Man kan verkligen säga att det klickar mellan dem. Men det är ju höst på gång, ofrånkomligen, och dessutom blir känslorna mot vargarna hätskare och starkare i samhället. Folket vill ha bort dem. Och Sam kan ju inte göra något för att inte bli varg igen, hur mycket han än vill?

Det finns en hel del regler man måste ta till sig i den här berättelsen, men jag går inte in på alla de grejerna nu. Drivet är alltså den omöjliga kärlekshistorien. Nu har de äntligen mötts i mänsklig form, Grace och Sam, och det är ju så jättebra för dem. Och så kommer Naturen in som ett megahinder (och nej, det funkar tydligen inte att flytta ner till Florida för att undkomma hösten och kylan och skiftningen) och hotar allt.

Är det spännande? Ja.
Känns det? Joo.
Sträckläsning? Ganska.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Twilight-ettan, den var mer sträckläsig, men också mer fantasifull. Även om ”Frost” har en osannolik historia så känns karaktärerna och samhället ganska realistiskt förankrade. Edward må vara hur het som helst, men han känns ju inte direkt som en trovärdig figur, eller hur? Det gör Sam däremot. En vanlig, mysig kille. Det är också mycket mer om hur vargformen påverkat honom mentalt och alla möjliga problem kring det.

Det slår definitivt gnistor mellan honom och Grace, men det är ändå något som stör mig i helhetsintrycket. Boken känns lite svajig, som att tonen glider omkring hela tiden, inte är konsekvent. Man skulle kunna tro att det varit flera författare som skrivit. Det är inte det, men om jag ska försöka förklara svajigheten. Hur som helst, jag tror att det här mest är en lite kräsen, vuxen invändning som ungdomsläsarna inte kommer att ha.
Historien om Grace, Sam och vargarna är definitivt spännande och fängslande. Det kanske inte säljs 85 miljoner av denna blivande trilogi som det gjorts av Twilight, men jag tror på ett mycket bra resultat ändå. Jag kommer utan tvekan att läsa 2:an när den kommer.

(En till vuxen parentes. Om man ska läsa detta med sina psykologiska glasögon på och lägga in sexualitet och skiftningen till vargstadiet och motstånd och att ta steget från oskyldigt barn till vuxen med allt vad det innebär. Gudars! Man får en veritabel field day!!)

Jag har testat några olika läsdagböcker nu ett tag och de är alla uppbyggda på ungefär samma vis, men det föll sig ändå så att jag ändå gillar den enklaste bäst.

”Mina egna anteckningar om böcker” – Norstedts

Den här läsdagboken är min absoluta favorit. Lagom storlek och relevanta fält, men tyvärr finns den inte i tryck längre.


”Läsdagbok för bokälskare” – Kabusa

Nyutkommen läsdagbok från Kabusa. Gillar inte fälten helt, känns lite fjantigt med glada gubbar et.c, men den är ändå rätt så snygg. Finns även plats att lista sina favoritförfattare, favoritböcker och utlånade böcker mm. Lite för stor för att tas med på t.ex. en resa.


”Smart Women Read between the Lines” – Chronicle Books

Läsdagbok på engelska. Snyggt formspråk och relevanta fält. Jag blir dock lite obekväm av ”smarta kvinnor”-grejen som pushas lite väl hårt. Även den här har plats för andra bokrelaterade listor.

Iallafall om man ska tro den här artikeln om utvecklingen i USA. Från att det mest varit skolbibliotekarier och lärare (utöver själva ungdomarna alltså) som läste ungdomsböcker/Young Adult så har nu gruppen utökats och innehåller vuxna som inte alls har  en ”riktig anledning”.
Enligt artikeln kan vi tacka tex Stephenie Meyer för det. (Ständigt denna Meyer!) Twilight är som bekant inte bara en ungdomssuccé utan har vandrat upp i åldrarna, och även gett möjligheter för fler YA-författare att upptäckas av äldre läsare.
Jag gillar det! Läser ju väldigt mycket ungdoms själv, och inte bara för att jag jobbar som lärare utan för att jag vill. Tycker YA ofta är mer rakt på med mindre onödig utfyllnad, men med alla bra kvaliteter kvar.

Jag blev glatt överraskad över att upptäcka att Kazuo Ishiguros ”Never let me go” kommer som film (senare i år?). Som återkommande läsare av Bokhora säkert anat, är jag mycket positiv till filmatiseringar. Jag tycker att det är kul att se vad regissörerna och manusförfattarna (eller vem det nu är som har mest makt när det kommer till att göra film) väljer att lyfta fram, plocka bort, hur de har tolkat boken. Det händer naturligtvis att jag blir besviken, men oftare ser jag filmen innan jag läser boken och ett gott betyg tycker jag är när jag blir sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen.

”Never let me go” har jag som bekant läst, men jag tycker att det är ett väldigt intressant tema i boken som många fler  borde få chansen att ta del av. Jag tycker – provocerande nog – inte att man alltid behöver läsa en historia, om det nu är historien man vill åt. Sedan finns det ju förstås andra aspekter med läsning som går förlorade i en film, men jag hoppas att ni förstår att jag inte tycker att man ska ge upp läsandet. Min åsikt är att det ena inte utesluter det andra, jag tycker snarare att det tillför mycket till min läsning att ta del av andras tolkningar och att se det jag har läst. Hursomhelst: det ska bli spännande att se Kiera Knightley och Carey Mulligan i rollerna som Ruth och Kathy.

Nu väntar jag bara på att ”Enhet” ska filmatiseras också. Inte minst är det en annan spännande historia, men det finns dessutom många lysande skådespelerskor i 50-årsåldern som skulle vara alldeles lysande som Dorrit (bara det inte slutar med en sminkad Angelina Jolie).

Veckans måndagsmötesgäst är ingen mindre än den finska författaren Sofi Oksanen, vars tredje roman ”Utrensning” fått mången recensent – inklusive mig själv – att gå upp i brygga. Jag vet att det bara är mars än så länge, för tidigt att ropa hej och så vidare, men just nu undrar jag om inte Oksanens kolsvarta skildring av Estland under och efter ockupationsåren är det bästa vi kommer att läsa i år. Vi får se när det är dags att summera litteraturåret, men jag har mina aningar… Klart är i alla fall att det är en bok som lever kvar i minnet långt efter att den är utläst. Prova själva.

Min mejlintervju med Sofi Oksanen genomfördes på engelska, och hon gav mig så långa och bra svar att jag valt att inte översätta utan låta Sofi ”tala” utan inblandning och eventuella feltolkningar. Enjoy!

Hi Sofi, what are you reading right now?

Background material for my next novel. And ”He” by Asko Sahlberg, he’s one of my favourites from today’s Finnish literature.

Which authors and/or works have influenced you most as a writer?

Marguerite Duras, Aino Kallas, Djuna Barnes, Virginia Woolf, Jean Rhys, Sylvia Plath, the Brontë sisters, and A.Solzenitsyn of course, among others.

… and as a reader? (Assuming there is a difference.)

Marguerite Duras is my favourite author as a reader as well. But when I´m reading for fun I enjoy most historical, literary novels (thick ones), for example Sarah Waters. And ”Wuthering Heights” by Emily Brontë is one of my favourites.

The big literary trend in Sweden over the past decade has been a sort of factualisation of fiction. The edges between fact and fiction have been blurred, and many authors have written about actual people and events in their novels – which has caused a lot of anger and debate in the literary world. What have the biggest literary trends and debates been in Finland over the past decade, do you think?

Well last year ”Koljatti” by Jari Tervo was a hit – it’s a satire in which the protagonist is a prime-minister called Lahnanen, who is not able to sleep properly and he has a sex-slave in the cellar. The problem was that the protagonist reminded people of the real prime-minister Vanhanen quite a lot. Or let’s say that there were lots of people who saw it as a problem.

Then there was another novel as well in which the main character reminded of our former minister of foreign affairs. The novel was ”Paljastuskirja” by Taina Latvala.

Both politicians have been surrounded by scandals related to women (these scandals have made head-lines in Sweden as well), prime-minister Matti Vanhanen had an affair with a single mother and the former minister of foreign affairs sent sex-messages to a stripper called Johanna Tukiainen (and in the end the price for sending sex-messages were high, he had to resign). Matti Vanhanen also sued his ex, Susan Ruusunen, (and the publisher) after she wrote a book called Prime minister’s bride and the court case is still going on, which is quite interesting as a case about freedom of speech. I have read the book and it’s quite interesting, even though not well written. There are sms-messages Vanhanen sent his babe and I have to say that those simple messages reveal that our prime minister is a person who cannot write, is not able to express himself verbally. As a voter I think it’s my right to know, how little he knows about the lives of ordinary people. And he knows very little. So I think it was a good thing that it was published.

I read Jari Tervo’s novel and find it good. The problem is we don’t really have a tradition for satire, there are quite few people who are not able to read the novel as satire, but as a realistic description.

But I can’t say really that this is such a huge trend or a cause for a debate, though it’s interesting which main characters you find from tabloids become main characters in fiction as well. There have also been other novels, like ”Mestari” by Hannu Mäkelä (fiction about the poet Eino Leino) and Runoilijan talossa by Helena Sinervo (fiction about the poet Eeva-Liisa Manner) and ”Helene” by Rakel Liehu (fiction about Helene Schjerfbeck). All these novel were highly appreciated, award-winning novels, but not novels about living persons like those I mentioned above.

Your latest novel (”Utrensning” in Swedish) has won several prestigious awards (congratulations, by the way!). If you could give an award to any writer – living or dead – who would it be and why?

Well Arto Salminen could be one who’d deserve a prize.

Who is the most overrated writer of today?

Depends what you mean. Sales, critics or awards? Most thrillers or romances are not respected at all by critics, even though they sell and people read them a lot. And books praised by critics don’t appeal to the buying audience in a large scale.

… and the most underrated?

In Finland I could say Arto Salminen whose novels are great satires and also fun to read. His characters are tragic but you can’t stop laughing when reading about their adventures. There’s great black, morbid humour in his novels and he describes the collapse of a welfare state. For example there’s a taxi driver who sends his old mother to the nursery and sells her appartement before she dies, just to get the money to himself. But the mother stays alive, gets better and wants to return to her home and that’s when the problems really start. The taxi driver also tries to get some extra money by pretending to be a doctor and a gynecologist when visiting old people, and at one point the children of his ”patients” come home when he’s doing his inner examination of an old lady.

He also wrote a novel “Kalavale” about reality TV, before reality TV really became a big thing in Finland. And about tabloids, people who were ready to do anything for publicity. And about shelters for refugees with Finnish racist staff working there. Unfortunately he passed away before making a break-through. Critics didn’t really like his work when he was alive and his novels didn’t sell well.

Do you have any guilty pleasures? Books you wouldn’t be caught dead reading in public but still secretly enjoy….

No. But as a child my favourite author was Sergeanne Golon and the Angelika-series. The Catherine-series was great as well. I’m not ashamed of that though :)

Finally, a few quick either/or questions. Fact or fiction?

I enjoy reading fiction more, but for my work I need more non-fiction.

Hardcover or paperback?

Hardcover.

Bookstore or library?

Bookstore.

Finland or Estonia? (In terms of literature.)

Hard to say. I have written two novels about Estonia in Finnish and there are still a few more to come. I read more Finnish fiction, but more Estonian non-fiction. More Estonian poetry, but more Finnish novels than Estonian ones.