Helena hann få hem ”Imperial Bedrooms” någon vecka innan mig, men jag hade också gått och längtat efter en ny Ellis nästan lika länge som vi haft Bokhora. Jag läste nämligen  ”Lunar Park” precis när jag skrev min första presentation av mig här på Bokhora i juli 2006. Debuten ”Less Than Zero” hade jag missat så köpte även den när jag beställde ”Imperial Bedrooms”. Och jag är väldigt glad att jag gjorde det eftersom det blev en riktigt häftig läsupplevelse att läsa ”Less Than Zero” &  ”Imperial Bedrooms” back-to-back. Jag tänker inte ge mig på att recensera dem, eftersom Helena recenserade ”Imperial Bedrooms” med den äran, men mitt bestående intryck är att även om ”Less Than Zero” är något tightare så känns verkligen inte ”Imperial Bedrooms” onödig på något vis. Och jag blev faktiskt lika illamående av våldsvältrandet i ”Less Than Zero” som det i ”Imperial Bedrooms” men tycker ändå att det hade sin plats.

Fortsättning i följetongen om nya Ruth Rendell och min allmänt abibliofobiska* läggning: Sprang – ja, sprang, Haruki Murakami hade varit stolt – till Aka City i måndags och frågade om de fått in ”Tigerlily’s Orchids”. Det hade de enligt datorn, men jag lyckades inte hitta något ex. Computer says yes, shop says no, för att få in lite ”Little Britain”-konnotationer här. Lite senare samma dag mailade English Bookshop, aka mina riddare i nöden, och berättade att ”Tigerlily’s Orchids” anlänt från Kent och packats upp. Sprang (!) dit efter jobbet på tisdagen och köpte mig ett ex. Inga fotbollslag i sikte, däremot visade jag återigen upp min patologiska oförmåga att köpa endast en bok.  ”Still Alice” av Lisa Genova, en kritikerrosad roman om Alzheimers som jag gått och kastat blyga blickar på ett bra tag, fick också följa med hem. Det var nära att jag även adopterade ”Girl in the Woods” av Jennifer McMahon (collegestudenter i en stuga i Vermonts skogar, något går snett, tio år senare…) men jag lade helt okarakteristiskt band på mig själv och beslutade att det får bli augusti månads bokköp istället. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut… tills recensionen kommer, vill säga. Lite fint att den personliga, kvalitetstänkande lilla kvartersbokhandeln vann över den stora bokhandelskedjan. ”You Got Mail”-vibbar!

*Abibliophobia: ”The morbid fear of running out of books to read”. Kan slå till lite varstans, till exempel i sommarstugan med mil och åter mil till närmaste bokhandel/bibliotek. Jag är inte nödbedd – förutom ”Tigerlily’s Orchids” och ”Still Alice” får Ann Cleeves ”Svart som natten” följa med till stugan. Väl där väntar en riktigt imponerande Maria Lang-samling plus en Barbara Vine jag är lite sugen på att läsa om. Borde räcka för att hålla även en galopperande abibliofob som undertecknad symptomfri fram till söndag.

Åååh, peppen och lyckan när jag igår kom på nästa ultimata bokprojekt: Tage Erlanders dagböcker! Det är så perfekt att det nästan inte går att beskriva.

Jag halvlåg i en solstol hemma hos Daniels pappa i Mom, min käre man hade hämtat en liten mellanöl till mig, solen sken lite halvljummet och jag sysselsatte mig med del ett av Kjell Östbergs Palmebiografi ”I takt med tiden” (1927-1969) där det allt oftare började hänvisas och citeras till och ur Erlanders dagböcker. Och då insåg jag att det är självklart att de skall införskaffas och läsas och sedan skänkas till den lille plutten, som faktiskt, ja faktiskt, är döpt efter just Tage Erlander.

Eller åtminstone var det via Erlander vi fick upp ögonen för namnet. Det har jag faktiskt skrivit om här på bokhora den 11 november förra året. För självklart var litteraturen och det skrivande ordet inblandat på något vis.

Det blir nästan som Stora Johs Knausgårdsprojekt det här, fast jag misstänker lite färre påhejare borta på min kant…

Och nu vaknade just den lille Tage, snurr snurr och så börjar krypförsöken. Gotta go!

Det är över två månader sen jag skrev om Karl Ove Knausgård senast. Jag tänkte ta igen det med råge nu. Ni är varnade.

Då väntade jag på 5:an, nu är den läst. Innan jag var färdig, började innan jag åkte till New York och läste färdigt först förra veckan, hann jag se några recensioner på den och de sa alla ungefär samma sak. De första 3/4-delarna var sådär, men den sista 1/4-delen var i toppklass igen. Först höll jag med om det. Trots att det är ett ämne som jag tycker är mycket intressant, han kommer in på Skrivekunstakademiet i Bergen (intressant är 1) skriva och 2) Bergen där jag också har bott ett år) så känns det inte lika gripande som del 1-3. Det blir lite tradigt faktiskt. Han är ung när han kommer in på skolan, bara 19, har mindervärdeskomplex gentemot de andra äldre eleverna, får hård kritik och tycker inte att han kan skriva även om han vill lika mycket som förr. På kvällarna går han ut med sin bror Yngve och dricker för mycket. Repeat. Repeat. Repeat.

Men nu några dagar efter jag läste klart så tycker jag att det är ganska speciellt bara att man får läsa det här i sig halvtråkiga avsnittet. Som är några hundra sidor långt. Det är faktiskt en väldigt bra skildring av uttrycket ”livet är det som pågår medan vi väntar på något annat”. Åren går för den unge författaren. Han kan inte skriva. Det lossnar inte. Han har världens sämsta ölsinne. Det blir aldrig bättre med det. Om det hade varit en vanlig roman så hade den här perioden tagit upp ett par sidor, max, för att den är så innehålls och konfliktlös. Den är bara en grund för vad som ska komma sen när det händer grejer som är intressanta. Den är bara en lång rad tråkiga vardagar på rad. Deppiga, monotona, ganska värdelösa. En studie i alla de icke-beslut som livet består av, allt det där som pågår medan vi inte träffar en fantastisk partner, inte flyttar till en ny spännande stad, inte får ett nytt jobb. Och alla de här inte-na blir ju en stor del av livet till slut.
Speciellt också för att han är 19 när det börjar, och egentligen är det ju oftast en händelserik period  i människors liv. Iallafall enligt myten. Men ändå inte, på ett annat sätt. Jag vet inte om jag lyckats förklara hur jag menar, men jag tycker alltså att det är en bra skildring av hur saker bara blir på ett visst sätt utan att man tänkt så mycket på dem. Man inbillar sig ju ofta att man tänker så mycket, att man hamnat där man är pga handling. Men kanske inte?

Efter ett par år inleder han sitt första riktiga förhållande med en tjej. De är tillsammans några år. Han träffar en ny tjej, och hon är fantastisk på alla sätt. Han har aldrig varit så självklart och tryggt förälskad i någon. Förälskelsen är ömsesidig. De gifter sig. Här menar kritikerna jag läste att det börjar bli bra och skickligt igen. Mm, sant. Hans förhållande med Tonje som hon heter känns, det är så fint skildrat. Nu lossnar det äntligen med skrivandet också. Man skulle kunna kalla det en vårflod, hur han får ihop sin första roman ”Ute av verden”. Som blir antagen! Och det går superbra för den! Och så är vi tillbaka där ”Min kamp 1″ börjar. Pappan har dött, debutboken ska snart komma ut. Sen dröjer det fyra år tills nästa bok kommer, och de här fyra åren och vad som händer efter är … ja, gudars liksom. Det känns konstigt att prata om spoilers i den här romanen, men man får veta i 1:an att han skiljer sig från Tonje och här i 5:an så berättar han mer om det.
Här kommer spoilern om några av er vill undvika för mycket info:

Det är den totala kompromisslösheten med skrivandet som är orsaken. Efter debuten är han tillbaka i samma ‘kan inte skriva’-känsla i flera år, och det präglar hela livet. När han så kommer igång och känner att det bär med en bok blir han upprymd och lycklig. Hans fru klarar inte av det. Hon tycker att hon har kämpat, stöttat, gjort allt för att få honom glad under de deppiga åren, men inget har funkat (som läsare tycker man också att hon är ett under av hänsynsfullhet), och sen lyckas han skriva och då – glad! Hon är inte så viktig, kan aldrig konkurrera med skrivandet, kan aldrig få honom lika lycklig. Om han inte kan skriva spelar det ingen roll vad för fantastiskt som händer runtom honom. Och det är det som i förlängningen ger skilsmässan mellan dem.
Now, om man har läst 2:an så känner man igen mönstret. När han börjar skriva ”Min kamp 1″ så har hans andra fru fött deras första barn. Hon blir tokig  på att han låser in sig, skriver dygnet runt, inte kan vara med dem på semester. Hon ringer och gråter av desperation, hotar med att lämna honom. Han säger ‘gör det, jag måste skriva färdigt, så är det bara’.
Klagovisorna från 2:an framstår också som mycket tydligare, då när han är föräldraledig och tycker att det inte räcker. Han borde vara glad över att få vara med sina barn, det vet han, men han skriver ju inte. Det är skrivandet, i synnerhet när det flyter, som är det ultimata. Ingenting kan mäta sig. Och då är ”ingenting” i det här fallet ändå extremt mycket, tycker jag. Men det är ju jag. Mitt eget skrivtvång är uppenbarligen som ett knappt märkbart fönsterdrag i jämförelse med hans orkan.

Slut på spoilers!

Hela diskussionen om hur han kan skriva så utlämnande om sin familj, sitt liv och sina släktingar känns också helt förklarad efter 5:an. Det är enkelt, han kan allt när det gäller skrivande. Finns inga hinder.

Jag vet inte om jag är skräckblandat imponerad eller ogillande eller vad. Men nu är det en bok kvar i den här fantastiska Kampen. Jag är väldigt nyfiken på vad det blir för period och fokus i den. Kommer i höst. Jag är dessutom lika nyfiken på vad som ska komma efter detta. Hur ska han gå vidare?

I höst kommer ju också 1:an på svenska, äntligen! Har ni blivit intresserade eller avskräckta? Ibland, läs: ofta, känner jag mig som en ”Min kamp”-ambassadör, men ni kommer att fatta när ni börjar läsa. Det är så speciellt. And here we go again…

Vid sidan av mitt impulsshoppande av böcker, reprisläser jag mina gamla böcker. I dag har turen kommit till Eric Ericsons ”Brev till Clara och Tyra”, eftersom jag i senaste Filter* blev uppmärksammad om att han kommer med en ny bok i höst. Den nya boken ”Korrespondens” (som jag inte lyckas hitta någon informationssida om?) ska, enligt Filter, innehålla de gamla brevböckerna där Ericson bland annat skriver brev till kommuner om indianparker, men även 100 nya brev. Jag vet i sjutton om jag tycker att det är värt att skaffa den nya boken för att få läsa de 100 nya breven, istället kan jag läsa om ”Brev till Clara och Tyra” istället. Den är så himla rolig! Smakprov.

* = för övrigt det första riktigt bra numret på tre nummer, även om jag förstås har klagomål på det här också.

Ritualer äro heliga, och heligast av dem alla äro morgonritualen med frukost, kaffe och DN. Får jag inte tid för min morgonritual kan min stackars omgivning vinka farväl till den oftast rätt soliga Helena och istället säga hej till Sur-Helena. Sur-Helena är ingen vidare angenäm bekantskap. Frukosten varierar – just nu är jag inne på fil med skivad gul kiwi, jordgubbar och pumpafrön – men DN-variabeln är konstant. Jag läser alltid kulturdelen först, och ofta har det inte hunnits med något annat innan det varit dags att borsta tänderna och hoppa på bussen, in i ekorrhjulet, runt, runt… Men den senaste tiden har något varit annorlunda. Jag har bläddrat – just bläddrat, förstrött, snudd på uttråkat, utan att hitta något som hugger tag – igenom hela kulturdelen innan första kaffekoppen varit urdrucken. Vet inte om det är sommartorka som råder på kulturredaktionen eller om det är något mer permanent och hotfullt, men faktum kvarstår: DNs kultursidor sommaren 2010? Inte så upphetsande.

Så läser jag DN Kultur idag, kaffet och filen inom bekvämt räckhåll, ungarna parkerade framför ”I drömmarnas trädgård” och två saker händer:

Ett. Jag blir sittande med kulturdelen tills det är dags att åka hemifrån.
Två. Jag blir lycklig och läshungrig av en recension. Jonas Thentes recension av Catherine Mavrikakis ”Himlen i Bay City”, närmare bestämt. Ujujuj vad det kurrar i läsmagen! Inser att mitt DN-relaterade problem kanske varit intimt förknippat med Thentes semester. Vi får väl se. Hur som helst: helt klart ett steg i rätt riktning! Lägger ”Himlen i Bay City” till min smått episka önskelista.

Förhandstipparna trodde på Stieg Larsson, men det blev Johan Theorin och ”The Darkest Room” (den engelska översättningen av finfina ”Nattfåk”) som kammade hem Crime Writer’s Associations prestigefyllda International Dagger Award. Vansinnigt kul tycker jag, som ju allt som oftast lyfter fram Theorin som ett av Krimsveriges absolut intressantaste namn. Och ärligt talat, är det inte dags att den internationella masspsykosen kring Millenniumböckerna lägger sig en smula? Sååå bra är de inte.

Men men, ska inte vara magsur nu. Stort grattis till Johan Theorin!

Mer Theorin på Bokhora:

Mitt måndagsmöte med Johan Theorin
Recensioner av ”Nattfåk” och ”Blodläge”

Första författarträffen i NY var med Jenny Han och den andra blev med Jennifer Belle. Hon har skrivit fyra böcker, ”Going down”, ”High maintenance”/ ”Höga förväntningar” som finns på svenska, ”Little stalker” och allra nyaste ”The seven year bitch”. Jag hade läst ”Höga förväntningar” och ”Little stalker” innan vi sågs, och jag tycker om dem jättemycket. Upptäck henne!

”Little stalker” handlar om en författare, Rebekah Kettle, och här är ett citat från henne ur den boken:
”Chicklit is a derisive term invented by a frustrated magazine hack who probably wished she could write a novel, but she knew she never could. That phrase brought women back two hundred years. If it continues, we’ll be forced to write under male pseudonyms again.”
Utveckla det resonemanget?

Min första, ”Going down”, publicerades innan termen chicklit fanns och kallades ‘literary fiction’. Den fick bra press och kritik, nominerades till olika pris. Madonna ville göra en film på den men det blev tyvärr inget av. Sen när min andra bok skulle komma ut några år senare döpte jag den till ”High maintenance” och det uttrycket var medvetet ironiskt och rätt chicklittigt, men jag tycker att boken är i samma literary fiction-stil som ”Going down”. Det verkade inte media tycka, för den fick etiketten chicklit och sen har jag fortsatt få det. Det jag inte gillar med det är att det känns så nedvärderande. Det är så mycket idag som får en chicklit-stämpel av kvinnliga författare, medan män kan skriva i motsvarande stil och det recenseras i New York Times och så vidare. Chicklit tas inte på allvar. Se på David Sedaris till exempel. Jag tycker vi är lika, men hans böcker behandlas helt annorlunda (dvs bättre) än mina. De kallas inte ladlit! Chicklit-etiketten kanske gör att böckerna säljer mer, men jag tycker att man som författare hamnar i det mindre allvarliga facket, man tas inte lika seriöst. Jag är seriös med mina böcker, och jag tycker att de innehåller mer än en lättsam chicklit! Jag tycker inte heller att de bara är riktade till män, men nu om en man säger att han läst något av mig så kommer det alltid en förklaring att hans fru hade boken eller såna saker. Så var det inte när ”Going down” kom ut. Det är allt det här jag ogillar med chicklit-etiketten. Jag skriver literary fiction.

Om man läser på din sajt så är det lätt att få för sig att du skriver mycket från ditt eget liv.

Jaa… Ibland. I ”Little stalker” tänkte jag vara väldigt självbiografisk för jag var så influerad av Woody Allens ”Deconstructing Harry”, men sen blev den boken min minst självbiografiska hittills. Jag researchade och tog jobb som en assistent hos en doktor enkom för bokens skull och allt möjligt. Den blev motsatsen till mig själv. I ”Seven year bitch” är det mycket från mitt eget liv som handlar om att vara gift, få barn och jobba, och kunna vara lycklig i allt det.
Sen är det flera böcker som handlar mycket om far-dotter-förhållanden, så det är en fråga jag återkommer till. Det finns inte med i den nya, men i de tidigare.
Det ämne jag verkligen gillar att skriva om är om att just skriva. Jag försöker att få mina böcker att inte handla om det hela tiden, för det skulle de lätt kunna. Jag leder skrivarworkshops och har gjort det i flera år. Jag gillar det hemskt mycket, och jag tycker att det är något jag kan. En dag i veckan träffas en liten grupp hemma hos mig, och till varje gång ska man ha med sig sex sidor.  Det är på fullt allvar för både mig och deltagarna. Jag fattade hur mycket på allvar när vi hade workshop den 12 sep 2001. Inte bara det att alla kom, men alla hade med sina sex sidor. Den dagen! Det var helt otroligt.

Läser du mycket?

Jag var en storläsare när jag var barn, men jag läser inte lika mycket nu. Jag älskar film och tv så mycket, så de tävlar med läsandet. Sen har jag svårt att läsa när jag själv är inne i skrivande, men mellan böcker går det bra. Nu till exempel. Jag håller mig mest till klassiker för tillfället, inte så mycket nutida modernt. ”Moby Dick” är jag inne på nu.
Sen får jag rätt mycket i manusform också för att jag ska, helst, blurba det, och det är faktiskt inte det trevligaste sättet att läsa – en tjock pappershög. Man blir lite less av det.
Ja, och så läser jag ju för mina barn! Det tycker jag är så roligt, att komma tillbaka till de böcker jag läste som liten.Vi började just på ”James och jättepersikan” av Roald Dahl.  Och jag är jättesugen på Harry Potter för min äldste son, men han är bara fem så det är för tidigt än.

Tänker du annorlunda på hur och vad du själv skriver sen du fick barn? Att de ska läsa det en dag och då kan du inte…

Nej, jag censurerar inte mig själv. Jag har tänkt på det och ibland är det lite skrämmande, men inte på det sättet att jag tagit bort avsnitt. Det är en sån sak jag alltid säger i mina workshops ‘håll inte tillbaka!’.

Vilka böcker skulle du rekommendera?

Åh, det blir en hel lista! ”Räddaren i nöden”, alla pjäser av Tjechov, ”Stolthet och fördom”, allt av Jean Rhys utom ”Wide Sargasso sea”, ”Unga kvinnor”, ”Lucy” av Jamaica Kincaid.

Och sen alla filmer av Woody Allen, och tv-serien ”I love Lucy”. Jag lärde mig allt om skrivande från den.

Finns det genrer du inte läser?

Jag läser aldrig sci-fi men jag älskar såna filmer. Jag vill ha sånt som är verkligt när jag läser, men absolut inget ‘roligt’ eller ‘romantiskt’. Nu blir det mest klassiker som sagt.

Om man kommer till NY som turist, vad har du för bokiga tips?

Några bokhandlar som är bra är Three lives, Books of wonder, Bank street books (se adresser här). JP Morgan Library. Greenlight i Brooklyn är en bra bokhandel också. Och Powerhouse Arena i Dumbo, Brooklyn.

Bilderna är från Greenlight, Jennifer Belle gjorde en uppläsning på kvällen. Denna gång utan en moonande man i bakgrunden! Hon berättade att när hon gjort en uppläsning vid ett tidigare tillfälle någon annanstans, med ryggen mot fönstret såhär, hade en man ställt sig och moonat utanför.

Och ute är det grått. Ändå har det varit en väldigt blue Monday för mig idag. På vägen hem från mitt ärende impulsshoppade jag därför Jonathan Safran Foers ”Eating animals”. Jag menar, nu när jag har börjat läsa på engelska, kan jag ju lika gärna läsa den. Och lite gladare blev jag av möjligheten att få läsa den. Så vi kan väl säga att dagen är lite mer av en turquoise Monday nu. Hej då!

Jag läste om ”Till dess din vrede upphör” av Åsa Larsson när jag var hemma i Lule förra veckan. Gud så bra. Jag menar, s å bra. Hundpolisen Krister tex. Bara det att han heter Krister. Det är helt rätt för en man i den åldern på den platsen, men det är inte så många seriösa love interests som heter Krister. Får de liknande namn så tycker jag ofta att författaren ska tönta / skoja till det och så blir det Benke eller Tompa eller såna varianter. *ryyyyys* Så tack för att Krister heter Krister!
En annan sak som jag tänkte på var humorn. Inte så ofta det heller att svenska deckare är roliga. JA, de försöker vara det, man fattar att något är tänkt som roligt, men det är inte det. Hos Åsa Larsson blir det ironiskt och roligt på riktigt. Tex Rebeckas samtal med sin väninna på advokatbyrån i Stockholm. ‘Vad skulle Blossom Tainton ha gjort nu?’ I like it a lot!!

Nu undrar jag bara, när kommer nästa bok? Det finns ingen i höstkatalogen så kan inte någon med insikt ge oss en ungefärlig ETA (estimated time of arrival för alla som inte har sett Cityakuten) på nästa Rebecka-deckare?