Lustigt, det där, med böcker som smyger sig på en. Jag har haft Kate Mosses två första romaner, ”Labyrinten” och ”Kryptan”, i bokhyllan i över ett år utan att känna mig särskilt sugen på att läsa dem. Har i den mån jag över huvud taget tänkt på Kate Mosse mest reagerat över hennes namn (gud så roligt det vore om Kate Moss skulle ha en alternativ karriär som författare till historiska spänningsromaner!) och trott att hon varit någon sorts ny kvinnlig Dan Brown. Så vaknade jag en morgon och upptäckte att en roman om de franska Pyrenéerna var precis vad jag var sugen på. Le voilà – där stod den ju, den halvt bortglömda boken av den halvt bortglömda författaren med det supermodellklingande namnet!

Låt mig nu en gång för alla separera Mosse från Dan Brown; hon är betydligt bättre än så. Är det påläst och välskriven spänning med historisk-kulturella förtecken du är ute efter är Kate Mosse ett alldeles ypperligt val. ”Kryptan” utspelar sig i den lilla sydfranska staden Rennes-les-Baines, där den unga parisiskan Léonie Vernier en höstdag 1891 upptäcker en bortglömd krypta med mystiska inskriptioner, där en samling tarotkort ligger begravda. Stämmer det att tarotkorten har magiska krafter – och hur hänger de ihop med de oförklarliga dödsfall som i cykler plågat invånarna i Rennes-les-Bains? Drygt hundra år senare kommer den unga musikforskaren Meredith till Rennes-les-Bains, officiellt för att göra research till sin bok om kompositören Claude Debussy, men också för att hitta sina anfädrar och få klarhet i sin bakgrund. Snart upptäcker hon att Rennes-les-Baines är en plats där det förflutna vägrar att vila, och det dröjer inte länge förrän hennes jakt efter sanningen om vad som hände Léonie i kryptan försätter henne i livsfara…

Det är en genuint ruggig och stämningsfull historia som Mosse levererar. Särskilt väl lyckas hon med de partier av boken som utspelar sig i förra seklets slut, men även det nutida spåret engagerar och hon lyckas hålla samman de två tidsskikten på ett föredömligt sätt. Men – och det här är ett STORT men – precis som Anna GC säger i en kommentar till min första ”Kryptan”-läsrapport är de ständiga franska fraserna i kombination med den svenska översättningen fruktansvärt enerverande. Jag gissar att Mosse velat förmedla en stämning, alternativt briljera med sina franskkunskaper, men efter ett hundratal ”den högra stranden, rive droite” och ”rullstol, une chaise roulante” eller skräckexemplet ”han är skriftställare, litterateur, och och sitter i styrelsen för en tidskrift om vackert illustrerade böcker, beaux livres” vill jag skrika, kräkas eller båda delarna samtidigt – och då är jag ändå smygfrankofil och älskar det franska språket. Visst kan det vara motiverat att översätta enstaka ord om de har relevans för handlingen, och att krydda texten med utländska ord kan också funka – i små doser, inte på var och varannan sida. Synd när denna tautologifest tynger ner en annars spännande och läsvärd roman. Kate, välj ett språk och håll fast vid det för guds skull!

För att summera: stämningsfull bladvändarspänning med vissa språkliga irritationer. Klart godkänt, men jag hoppas att redaktören till Mosses alldeles nyutkomna roman ”The Winter Ghosts”, som även den utspelar sig i franska Pyrenéerna, varit lite strängare och tvingat författaren att döda en del av sina darlings. Själv tänker jag vänta på den engelska pocketutgåvan: helt hardcover-worthy är hon inte, Kate Mosse. Eller som hon själv skulle ha uttryckt det: helt värd att införskaffa och läsa i inbunden utgåva, hardcover-worthy, är hon inte…

I artikeln som handlar om att fler vuxna läser ungdoms/young adult  som jag refererade till igår, var ”Frost” av Maggie Stiefvater en av de crossover-böcker som nämndes. Den känns ganska given för alla som gillat Twilight och vill ha något liknande.
”Frost” fokuserar på vargarna. Huvudpersonen Grace har hela sitt liv varit fascinerad av de djuren. När hon var liten blev hon biten av ett gäng vargar, men räddades i sista stunden av en annan varg. Sen dess har hon iakttagit dem på håll från sitt fönster, och i synnerhet den räddande vargen med sina gula ögon som hon aldrig glömmer.
Den vargen är Sam. På somrarna en vanlig kille, men när det blir kallare och hösten kommer, då skiftar han form och blir varg.
Sam och Grace råkar mötas under speciella omständigheter en dag. Hon känner genast igen honom på ögonen, och han har spanat på henne i flera år i vargform så han vet mycket väl vem hon är. Man kan verkligen säga att det klickar mellan dem. Men det är ju höst på gång, ofrånkomligen, och dessutom blir känslorna mot vargarna hätskare och starkare i samhället. Folket vill ha bort dem. Och Sam kan ju inte göra något för att inte bli varg igen, hur mycket han än vill?

Det finns en hel del regler man måste ta till sig i den här berättelsen, men jag går inte in på alla de grejerna nu. Drivet är alltså den omöjliga kärlekshistorien. Nu har de äntligen mötts i mänsklig form, Grace och Sam, och det är ju så jättebra för dem. Och så kommer Naturen in som ett megahinder (och nej, det funkar tydligen inte att flytta ner till Florida för att undkomma hösten och kylan och skiftningen) och hotar allt.

Är det spännande? Ja.
Känns det? Joo.
Sträckläsning? Ganska.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Twilight-ettan, den var mer sträckläsig, men också mer fantasifull. Även om ”Frost” har en osannolik historia så känns karaktärerna och samhället ganska realistiskt förankrade. Edward må vara hur het som helst, men han känns ju inte direkt som en trovärdig figur, eller hur? Det gör Sam däremot. En vanlig, mysig kille. Det är också mycket mer om hur vargformen påverkat honom mentalt och alla möjliga problem kring det.

Det slår definitivt gnistor mellan honom och Grace, men det är ändå något som stör mig i helhetsintrycket. Boken känns lite svajig, som att tonen glider omkring hela tiden, inte är konsekvent. Man skulle kunna tro att det varit flera författare som skrivit. Det är inte det, men om jag ska försöka förklara svajigheten. Hur som helst, jag tror att det här mest är en lite kräsen, vuxen invändning som ungdomsläsarna inte kommer att ha.
Historien om Grace, Sam och vargarna är definitivt spännande och fängslande. Det kanske inte säljs 85 miljoner av denna blivande trilogi som det gjorts av Twilight, men jag tror på ett mycket bra resultat ändå. Jag kommer utan tvekan att läsa 2:an när den kommer.

(En till vuxen parentes. Om man ska läsa detta med sina psykologiska glasögon på och lägga in sexualitet och skiftningen till vargstadiet och motstånd och att ta steget från oskyldigt barn till vuxen med allt vad det innebär. Gudars! Man får en veritabel field day!!)

Jag har testat några olika läsdagböcker nu ett tag och de är alla uppbyggda på ungefär samma vis, men det föll sig ändå så att jag ändå gillar den enklaste bäst.

”Mina egna anteckningar om böcker” – Norstedts

Den här läsdagboken är min absoluta favorit. Lagom storlek och relevanta fält, men tyvärr finns den inte i tryck längre.


”Läsdagbok för bokälskare” – Kabusa

Nyutkommen läsdagbok från Kabusa. Gillar inte fälten helt, känns lite fjantigt med glada gubbar et.c, men den är ändå rätt så snygg. Finns även plats att lista sina favoritförfattare, favoritböcker och utlånade böcker mm. Lite för stor för att tas med på t.ex. en resa.


”Smart Women Read between the Lines” – Chronicle Books

Läsdagbok på engelska. Snyggt formspråk och relevanta fält. Jag blir dock lite obekväm av ”smarta kvinnor”-grejen som pushas lite väl hårt. Även den här har plats för andra bokrelaterade listor.

Iallafall om man ska tro den här artikeln om utvecklingen i USA. Från att det mest varit skolbibliotekarier och lärare (utöver själva ungdomarna alltså) som läste ungdomsböcker/Young Adult så har nu gruppen utökats och innehåller vuxna som inte alls har  en ”riktig anledning”.
Enligt artikeln kan vi tacka tex Stephenie Meyer för det. (Ständigt denna Meyer!) Twilight är som bekant inte bara en ungdomssuccé utan har vandrat upp i åldrarna, och även gett möjligheter för fler YA-författare att upptäckas av äldre läsare.
Jag gillar det! Läser ju väldigt mycket ungdoms själv, och inte bara för att jag jobbar som lärare utan för att jag vill. Tycker YA ofta är mer rakt på med mindre onödig utfyllnad, men med alla bra kvaliteter kvar.

Jag blev glatt överraskad över att upptäcka att Kazuo Ishiguros ”Never let me go” kommer som film (senare i år?). Som återkommande läsare av Bokhora säkert anat, är jag mycket positiv till filmatiseringar. Jag tycker att det är kul att se vad regissörerna och manusförfattarna (eller vem det nu är som har mest makt när det kommer till att göra film) väljer att lyfta fram, plocka bort, hur de har tolkat boken. Det händer naturligtvis att jag blir besviken, men oftare ser jag filmen innan jag läser boken och ett gott betyg tycker jag är när jag blir sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen.

”Never let me go” har jag som bekant läst, men jag tycker att det är ett väldigt intressant tema i boken som många fler  borde få chansen att ta del av. Jag tycker – provocerande nog – inte att man alltid behöver läsa en historia, om det nu är historien man vill åt. Sedan finns det ju förstås andra aspekter med läsning som går förlorade i en film, men jag hoppas att ni förstår att jag inte tycker att man ska ge upp läsandet. Min åsikt är att det ena inte utesluter det andra, jag tycker snarare att det tillför mycket till min läsning att ta del av andras tolkningar och att se det jag har läst. Hursomhelst: det ska bli spännande att se Kiera Knightley och Carey Mulligan i rollerna som Ruth och Kathy.

Nu väntar jag bara på att ”Enhet” ska filmatiseras också. Inte minst är det en annan spännande historia, men det finns dessutom många lysande skådespelerskor i 50-årsåldern som skulle vara alldeles lysande som Dorrit (bara det inte slutar med en sminkad Angelina Jolie).

Veckans måndagsmötesgäst är ingen mindre än den finska författaren Sofi Oksanen, vars tredje roman ”Utrensning” fått mången recensent – inklusive mig själv – att gå upp i brygga. Jag vet att det bara är mars än så länge, för tidigt att ropa hej och så vidare, men just nu undrar jag om inte Oksanens kolsvarta skildring av Estland under och efter ockupationsåren är det bästa vi kommer att läsa i år. Vi får se när det är dags att summera litteraturåret, men jag har mina aningar… Klart är i alla fall att det är en bok som lever kvar i minnet långt efter att den är utläst. Prova själva.

Min mejlintervju med Sofi Oksanen genomfördes på engelska, och hon gav mig så långa och bra svar att jag valt att inte översätta utan låta Sofi ”tala” utan inblandning och eventuella feltolkningar. Enjoy!

Hi Sofi, what are you reading right now?

Background material for my next novel. And ”He” by Asko Sahlberg, he’s one of my favourites from today’s Finnish literature.

Which authors and/or works have influenced you most as a writer?

Marguerite Duras, Aino Kallas, Djuna Barnes, Virginia Woolf, Jean Rhys, Sylvia Plath, the Brontë sisters, and A.Solzenitsyn of course, among others.

… and as a reader? (Assuming there is a difference.)

Marguerite Duras is my favourite author as a reader as well. But when I´m reading for fun I enjoy most historical, literary novels (thick ones), for example Sarah Waters. And ”Wuthering Heights” by Emily Brontë is one of my favourites.

The big literary trend in Sweden over the past decade has been a sort of factualisation of fiction. The edges between fact and fiction have been blurred, and many authors have written about actual people and events in their novels – which has caused a lot of anger and debate in the literary world. What have the biggest literary trends and debates been in Finland over the past decade, do you think?

Well last year ”Koljatti” by Jari Tervo was a hit – it’s a satire in which the protagonist is a prime-minister called Lahnanen, who is not able to sleep properly and he has a sex-slave in the cellar. The problem was that the protagonist reminded people of the real prime-minister Vanhanen quite a lot. Or let’s say that there were lots of people who saw it as a problem.

Then there was another novel as well in which the main character reminded of our former minister of foreign affairs. The novel was ”Paljastuskirja” by Taina Latvala.

Both politicians have been surrounded by scandals related to women (these scandals have made head-lines in Sweden as well), prime-minister Matti Vanhanen had an affair with a single mother and the former minister of foreign affairs sent sex-messages to a stripper called Johanna Tukiainen (and in the end the price for sending sex-messages were high, he had to resign). Matti Vanhanen also sued his ex, Susan Ruusunen, (and the publisher) after she wrote a book called Prime minister’s bride and the court case is still going on, which is quite interesting as a case about freedom of speech. I have read the book and it’s quite interesting, even though not well written. There are sms-messages Vanhanen sent his babe and I have to say that those simple messages reveal that our prime minister is a person who cannot write, is not able to express himself verbally. As a voter I think it’s my right to know, how little he knows about the lives of ordinary people. And he knows very little. So I think it was a good thing that it was published.

I read Jari Tervo’s novel and find it good. The problem is we don’t really have a tradition for satire, there are quite few people who are not able to read the novel as satire, but as a realistic description.

But I can’t say really that this is such a huge trend or a cause for a debate, though it’s interesting which main characters you find from tabloids become main characters in fiction as well. There have also been other novels, like ”Mestari” by Hannu Mäkelä (fiction about the poet Eino Leino) and Runoilijan talossa by Helena Sinervo (fiction about the poet Eeva-Liisa Manner) and ”Helene” by Rakel Liehu (fiction about Helene Schjerfbeck). All these novel were highly appreciated, award-winning novels, but not novels about living persons like those I mentioned above.

Your latest novel (”Utrensning” in Swedish) has won several prestigious awards (congratulations, by the way!). If you could give an award to any writer – living or dead – who would it be and why?

Well Arto Salminen could be one who’d deserve a prize.

Who is the most overrated writer of today?

Depends what you mean. Sales, critics or awards? Most thrillers or romances are not respected at all by critics, even though they sell and people read them a lot. And books praised by critics don’t appeal to the buying audience in a large scale.

… and the most underrated?

In Finland I could say Arto Salminen whose novels are great satires and also fun to read. His characters are tragic but you can’t stop laughing when reading about their adventures. There’s great black, morbid humour in his novels and he describes the collapse of a welfare state. For example there’s a taxi driver who sends his old mother to the nursery and sells her appartement before she dies, just to get the money to himself. But the mother stays alive, gets better and wants to return to her home and that’s when the problems really start. The taxi driver also tries to get some extra money by pretending to be a doctor and a gynecologist when visiting old people, and at one point the children of his ”patients” come home when he’s doing his inner examination of an old lady.

He also wrote a novel “Kalavale” about reality TV, before reality TV really became a big thing in Finland. And about tabloids, people who were ready to do anything for publicity. And about shelters for refugees with Finnish racist staff working there. Unfortunately he passed away before making a break-through. Critics didn’t really like his work when he was alive and his novels didn’t sell well.

Do you have any guilty pleasures? Books you wouldn’t be caught dead reading in public but still secretly enjoy….

No. But as a child my favourite author was Sergeanne Golon and the Angelika-series. The Catherine-series was great as well. I’m not ashamed of that though :)

Finally, a few quick either/or questions. Fact or fiction?

I enjoy reading fiction more, but for my work I need more non-fiction.

Hardcover or paperback?

Hardcover.

Bookstore or library?

Bookstore.

Finland or Estonia? (In terms of literature.)

Hard to say. I have written two novels about Estonia in Finnish and there are still a few more to come. I read more Finnish fiction, but more Estonian non-fiction. More Estonian poetry, but more Finnish novels than Estonian ones.

Träning och jobb har tagit över mitt liv så senaste tiden har det inte blivit så många böcker lästa. Och ”Rocky”-samlingen tar sin tid plus den med sina 2,5 kg är alltför otymplig att läsa någon annanstans än i sängen.

Senaste utlästa bok: ”The Windup Girl” – Paolo Bacigalupi

Senast påbörjade bok: ”På grund av Leon” – Jenny Leeb

Senast köpta bok: ”Rocky – tio år” – Martin Kellerman

Jag hade ju en begeistrad Sarah Dessen-sejour i höstas, fyra böcker på raken. Sen kände jag mig redo för en paus. Nyligen läste jag Alicia Thompsons ”Vad är det för fel på dig?” och den hade en del Dessen-vibbar, så in på biblo och reservera de två återstående ”Lock & Key” och ”Someone like you”.
Thompsons bok är helt okej i väntan på. Åh, det låter som ett grymt öde, men det är hennes debut och för det är den ju lovande. Leigh Nolan är en psykologistudent som pluggar första terminen på college. Hon har varit tillsammans med sin kille i ett år, och det är ju bra på vissa sätt, men… kanske är han inte helt och hållet fantastisk på precis alla sätt?
Ska inte avslöja för mycket, men det är väl lätt att räkna ut att det uppstår en del komplikationer med denna pojkvän.
Sen finns det ju roliga vänner, lite konstiga studieprojekt, ett par hippieföräldrar och sånt. Det är en klassiskt trevlig puttrig underhållningsbok. Och den innehåller en del förälskat pirr alltså. En bra uppvärmning, kan vi säga.  (Inga spoilers dårå, men den där sista twisten innan upplösningen, jag tycker den känns lite väl konstruerad? Om någon annan läst, håller ni inte med? Mest som att bara dra ut på spänningen på ett grymt sätt.)
Nu är jag iallafall mer än redo att hoppa på Dessen-tåget igen!

Senaste utlästa bok: John Greens ”Var är Alaska?”, som var en välskriven och fin liten historia.

Senast påbörjade bok: Mohammed Hanifs ”Mangon som sprängdes” – den verkar lovande!

Senast köpta bok: ”Tyra Tulpanälvan”…

Jag impulsköpte ”Vegetarisk Husmanskost” häromdagen, eftersom tja, jag är vegetarian, men framförallt eftersom ni vet hur det är: man lagar samma sak kväll efter kväll och kokböcker brukar kunna vara en fin inspiration. Över hundralappen betalade jag för denna spiralinbundna bok, men tyvärr gjorde den mig fruktansvärt besviken. Visst innehåller den många enkla recept som jag mycket väl skulle kunna laga, men många av recepten är så banala att de snarare provocerar än inspirerar. För den nyss utflyttade studenten är boken kanske en fullträff, men jag kräver mer av en kokbok än en pastasås som i stort sett bara innehåller champinjoner och grädde.

Jag brukar klaga på kokböcker. Jag tycker om att prova nya recept, men jag tycker att listorna över ingredienserna i traditionella kokböcker brukar vara så långa och instruktionerna så omständliga. Med de korta listorna över ingredienser och superenkla instruktionerna i ”Vegetarisk husmanskost” skulle man kanske kunna tro att jag vore nöjd, men vi kanske kan konstatera att lagom är bäst. Jag har helt enkelt inte hittat min favorit bland kokböckerna. Tills vidare fortsätter jag att leta hos Taffel när jag vill prova någonting nytt.