Jag började ju läsa i ”Myggor och tigrar” häromveckan och eftersom jag vet att minst hälften av er sitter på era händer just nu för att hindra er från att mejla mig och höra vad jag tycker, tänkte jag bara att jag skulle nämna att jag tycker att det är briljant på sina håll, men lite långrandigt på andra håll. Så jag tänker inte läsa de sista 100 sidorna just nu.

Jag har börjat sluta (!) läsa ut böcker, jag vet inte vad det är för en skum vana och jag vet att många förmodligen blir förfärade, ändå är jag allt mindre intresserad av att veta hur historien slutar. Som vanligt skyller jag på att jag har mycket att göra och jag därför är lite för stressad för att läsa böckerna från pärm till pärm – icke desto mindre saknar jag att veta hur historien ska sluta speciellt mycket.

När jag här skriver att jag har börjat sluta läsa ut böckerna, handlar det om var femte-sjätte bok eller så. Jag gör det inte med varenda historia, men vad förut hade varit otänkbart är nu en möjlighet. Jag väljer själv när jag vill sluta följa huvudpersonen och vi kan väl verkligen vara överens om att det inte alltid är författaren som vet bäst där. Jag tycker inte ens att det är ett särskilt dåligt betyg. Jag är lite trött på att lägga alla dessa utlästa böcker på hög, jag är mest intresserad av formuleringar för tillfället. Det var länge sedan jag var med om något riktigt språkfyrverkeri, men en förmiddag med en förträfflig liknelse som sockerbit till kaffet är en bra början på helgen.

Kanske plockar jag upp ”Myggor och tigrar” om en månad, ett halvår eller när jag blir pensionär. Sådant kan man ju förstås aldrig veta. För den här gången får den återgå till sin plats i bokhyllan.

Kan vi prata lite igen om de här författarna som är jättebra och som man är övertygad om att massa människor skulle gilla om de bara hittade dem? Och hur tråkigt det känns när folk inte gör det; hittar dem. För att andra (mycket sämre, trivialare, tråkigare, slappare) är i vägen där inne i bokhandeln eller i tidningen. Suck.
Men i fallet Anne Swärd så kan vi nu se att med den här tredje boken så har det blivit flera intervjuer, teve och finfina recensioner, ja, en riktigt bra täckning, och vad roligt det känns då! Och jag hoppas det leder till massa upptäckter. Slå er förbi deckarhögarna och kampanjerna, gott folk. Det är värt det!

Jag läste ”Polarsommar” av henne för nästan ett år sen. Den handlar om den speciella Kaj och hennes storebror Kristian som ska passa henne ett par veckor. Det är en bok och ett par figurer som har stannat hos mig sen dess, och jag vet att det blir samma med hennes nya ”Till sista andetaget”. Här är det Lo och Lukas som träffas första gången när Lo är sju och Lukas femton. Ja, han är för gammal och det finns ju inte ens egentligen att de ska leka tillsammans för Lukas är över åldern att leka med småungar. Men. Från den stunden är de tillsammans. Inte på det sättet som Los föräldrar är rädda för, men på ett annat ännu mer desperat och allvarligt de aldrig kunnat föreställa sig. Precis som filmen med Belmondo och ursnygga Jean Seberg, som titeln på boken är lånad ifrån. När Lo är vuxen och på helt andra ställen i världen, New York, Budapest, och när hon träffar helt andra män så är det ändå Lukas som finns där.

Historien om de två är skitbra, och sättet den framförs på är ännu bättre. Perfekta bilder, perfekta personer. Det här är en sån bok för mig som jag först läser en gång snabbt för att jag måste få reda på hur det går och sen läser jag den igen (och säkert igen) för att få njuta sakta av allt det andra. Och jag läser ju egentligen inte ens om böcker. Men den här… Här har vi Undantaget som bekräftar Regeln. En av 2010s garanterat bästa svenska romaner, och tänk vad fint det vore om en sån för en gångs skull kunde ligga på försäljningstopp 10 sen när detta år ska sammanfattas i december?

Den här måndagen träffar vi Karolina Ramqvist som förra året kom ut med romanen ”Flickvännen” som bl.a. vunnit Tidningen VI:s litteraturpris och vilken nu är nominerad till Sveriges Radios Romanpris 2010. Karolina är chefredaktör för tidskriften Arena och bloggar här.

Foto © Anna-Lena Ahlström

Vad läser du just nu?
Ingenting. Jag läste senast Kristian Lundbergs Yarden och allt annat som ligger på hög och väntar verkar så trist efter den. Jag försökte lite med Katarina Wennstams Alfahannen, min första ”spänningsroman”, men kan konstatera att jag inte fattar alls vad det är som är spännande med spänningsromaner. Så nu läser jag mest för arbetets räkning: En pjäs som heter Hantverkarna som kommer att gå på Göteborgs Stadsteater i vår.

Finns det några böcker som har förändrat ditt liv? Vilka och varför?
Ja, men de läsupplevelserna hör ärligt talat barndomen till, eller tonåren. Alice Walkers Purpurfärgen revolutionerade min uppfattning om den kvinnliga anatomin när jag läste den i mellanstadiet, Marilyn Frenchs, Kerstin Thorvalls och Erica Jongs böcker förändrade min syn på vuxna kvinnor när jag var tonåring och Per Hagmans Cigarett visualiserade en massa längtan efter meningslöst liv och tillfälligt sex. Jag hoppas fortfarande komma över böcker som har potential att förändra min syn på skrivande, men jag vet inte vad som skulle krävas av en bok för att den skulle kunna förändra mitt liv. Det klassiska är väl att man mest hittar litteratur som bekräftar en snarare än att förändra och så upplever jag att det var även när jag var yngre; man upptäckte litteratur som bekräftade ens existens och såg en. Och så upplever jag att många av mina egna läsare fungerar också. Och sedan finns alltid möjligheten att böckerna kan bära en genom livet. Men förändra det?

Har du någon bok du skäms över i din bokhylla?
Nej, jag har mycket feministlitteratur från 1970-talet som många säkert skullle tycka är pinsam, och en del gubbiga essäböcker om musikkultur som jag kanske borde skämmas för samt ett antal  lightfeministiska livspusselantologier och självhjälpsböcker med Kaj Pollacks Att välja glädje som kronan på verket. Men jag skäms inte för någonting.

Finns det någon bok av en annan författare hade du önskat att du hade skrivit själv? Isåfall, varför?

Nej men det händer väl ibland att man känner så om något tema eller förhållningssätt i en bok. När jag läste Jamaica Kincaids A Small Place för första gången för tio år sedan eller nåt så tyckte jag att det var exakt vad jag ville skriva själv, och att det egentligen var meningslöst att tillägga något eftersom allt blev så fult och fjantigt i jämförelse.

Var och när läser du helst?
Var som helst. Det spelar ingen roll.

Har du någon ny roman på gång?
Ja. Den handlar om uppväxt och nittiotal.

I debuten ”Stalins kossor” skildrade Sofi Oksanen ätstörningar och utanförskap med kolsvart precision. Ett par år senare fortsatte hon på utanförskapstemat, och lade till en skopa panikångest och destruktiv kärlek, i ”Baby Jane”. I sin tredje och hitintills bästa roman, ”Utrensning”, gör finskestniska Oksanen upp med Estlands historia. När berättelsen inleds är det 1992, ett år efter självständighetsförklaringen, och Aliide, en till åren kommen bondkvinna väcks av en envis fluga. Väl uppe tittar hon ut genom fönstret och upptäcker ett bylte under trädet. Ett bylte i människostorlek, som visar sig vara den tilltufsade Zara, på flykt från sina hallickar. Men är det verkligen en slump att hon hamnat just på Aliides gård? Genom tillbakablickar till ockupationsåren läggs pusselbit på pusselbit tillrätta och blottlägger en fruktansvärd – och fruktansvärt bra! – berättelse om vad människan är kapabel till i krissituationer.

Redan när jag läste ”Stalins kossor” pre-Bokhora fick jag känslan av att här bevittnar jag starten till något stort, en författarkarriär bortom det vanliga, och med ”Utrensning” befäster Sofi Oksanen sin ställning som Finlands i särklass intressantaste unga författare. Svärtan, den stilistiska finessen och förmågan att skildra ambivalensen och utanförskapet i Estlands folksjäl känns igen från debuten, men penslarna är bredare, tilltalet mer episkt. Tidshoppen är snyggt utförda och precis som i ”Baby Jane” präglas berättelsen av ett närmast thrilleraktigt driv, en nerv som skapar djupa obehagskänslor – men också läslust. (Att använda ordet ”lust” i samma andetag som ”Utrensning” känns småbisarrt.) Hon skriver sig under huden på mig, Sofi, kväljer mig, det är blod och rädsla och kokta grisöron i en vämjelig men lysande skildrad blandning.

Vi åttiotalister beskylls ju ofta för att vara historielösa, okunniga om allt som inte finns på Youtube, och när jag läser om Estlands historia – händelser som inträffade under förra seklet, då jag själv var med på banan i tjugo år – slås jag av hur lite jag känner till om vårt grannland. Jag skäms också lite över hur sällan jag nu för tiden medvetet söker mig till den sorts litteratur som tvingar mig ur från min mysläsiga lilla bubbla. Världen är hård och ful med katastrofer vart man än tittar, och just därför styr jag ofta min litterära blick mot antingen det uttalat eskapistiska (tentakler, monster och gengångare), det glossigt amerikanska eller en helt annan sorts historisk roman, som befolkas av krinoliner, fuktiga herrgårdar och Jack the Ripper-hattar. När jag så läser ”Utrensning”, helt renons på allt vad glamour eller eskapism heter, vill jag instinktivt rygga tillbaks ibland. Det är så hårt, så fult, så utstuderat hopplöst att jag får ont i hjärtat. Särskilt berörs jag av berättelsen om Aliide under ockupationsåren, om hur hon vänder ryggen mot allt hon har av rädsla för att själv bli angiven. Även Zaras öde är blytungt och lägger sig som en sten runt hjärtat på mig, men i hennes framtid kan man ändå, om man så vill, läsa in en smula ljus. Den behövs, den där ljusstrimman.

”Utrensning” blev förra året den första finska roman någonsin att belönas med både Finlandiapriset och Runebergspriset. Inte för att priser per definition är en kvalitetsmarkör, men i det här fallet är det så; det här är en exceptionell roman. Ingen lätt läsupplevelse, men nödvändig. Det ska bli spännande att se vad Sofi Oksanen tar sig an härnäst.

Jag härmar Johanna L (och Lilla O) med en sådan här fråge-svars-grej. Det är ju kanske mest roligt för den som fyller i, så fyll i den du med, vetja, så får du se hur kul det är.

Som läsare är jag: Lättdistraherad, men passionerad.

Som bloggare är jag: Mycket oregelbunden, just nu rättså sporadisk tyvärr. Jag bloggar oftast spontant, jag tänker medan jag skriver och sällan ser inläggen ut när jag är klar som jag trodde att de skulle se ut när jag började.

Senast lästa bok: ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren – mellanbetyg, jag hade gärna strukit en del partier för att lyfta fram andra.

Senast köpta bok/böcker: Bland annat Castillons ”Därunder ett helvete” och Liv Strömquists ”Einsteins fru”.

Favoritdeckarförfattare: Jag läser så sällan deckare och har så få preferenser, men om jag av någon anledning bestämt mig för att köpa en deckare och hamnar i pockethyllan kan det bli något av Anne Holt eller Michael Connelly.

Jag läser allt av: Jonathan Safran Foer, Miranda July, Elizabeth George (där har vi ju en deckarförfattare förresten!), Johanna Lindbäck (jag gör det!) och Pija Lindenbaum.

Jag läser helst inte (genre/författare): historiska romaner (med historiska avses här det mesta som utspelas 1959 eller tidigare), deckare, chick lit, böcker som är tjockare än 500 sidor.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Biografier och populärvetenskap.

Förutom svenska läser jag gärna: inte.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: ”Nowhere man” av Aleksandar Hemon, en liten pepp inför ny bok i vår: ”Lazarusprojektet”. Också ligger där ”Hjärtats blinda fläckar”, men jag har börjat i den och är inte jättesugen på att fortsätta. Jag tror att det får bli ungdomsböcker för en tid framöver. Har blivit tipsad av ”Vad mina vänner inte vet”, så jag inleder nog med den.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: Jenny Erpenbeck och en översättning av Jonathan Safran Foers ”Eating Animals”.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: T.ex. efter Barcelós ”Guldsmedens hemlighet” och Jelineks ”Lust”, som inte är så gamla, men däremot slutsålda.

Jag har nog aldrig sett någonting som på ett så utsökt sätt kombinerar mina två största bloggar och intressen – tekniknörderiet och bokhoreriet. Kolla in den här bokhyllan slash klockan:

Hittad här. Love Droolr.

Åh, en lista! Long time, no see, nu kör vi så det ryker. Jag hittade den hos Lilla O. Som vanligt, sno gärna eller skriv i kommentarerna.

Som läsare är jag: Snabb, fokuserad, nyfiken och generös upp till cirka 50 sidor.

Som bloggare är jag: Ganska effektiv, säker och målmedveten vid det här laget, tycker jag. Bokhora är ju inne på sitt tredje år så lite rutin har jag fått upp på tex hur personlig jag tycker det är okej att vara med tanke på alla läsare (ibland mina elever eller andra människor jag känner, och så givetvis den stora okända massan). Det är också intressant att jag tack vare bokhora inte har haft ett enda skrivuppehåll längre än en vecka på tre år, pratade nämligen om det med en annan författare. Inte för att bloggande är likadant som mitt skönlitterära skrivande, men ändå. Det är ju skrivande. Varje vecka.

Senast lästa bok: ”Till sista andetaget” av Anne Swärd. Mycket bra!

Senast köpta bok/böcker: Det var ju KOK, alltså Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” nr 2 och 3, thank you very much. Låg på soffan och lyxade mig med 2:an förra lördagen. Är ännu mer häktad efter det.

Favoritdeckarförfattare: Åsa och Jo.

Jag läser allt av: Åsa och Jo, Siri Hustvedt, Cilla Naumann, Sarah Dessen, Katarina Kieri, Tawni O’Dell, Jonathan Tropper, Murakami, Denise Rudberg, Sverre Henmo. Till exempel.

Jag läser helst inte (genre/författare): Sci-fi, historiska romaner, biografier.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Eeh… kokböcker kanske.

Förutom svenska läser jag gärna på: Norska och engelska.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: ”Tittaren” av Mattias Ronge, ”Min första världssensation” av Annalena Hedman, ”Vad mina vänner inte vet” av Sonya Sones.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: ”Min kamp 4-6″.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Jag går så sällan på antikvariat! Borde verkligen börja göra det oftare. Jag skulle leta efter gamla novellsamlingar tror jag.

För lite drygt två veckor sedan åkte jag tåg till Göteborg för att hålla en föreläsning och blev anklagad för att a) betrakta Göteborg som avgrunden och b) vara geografiskt förankrad, eftersom jag berättade och beklagade att jag hade glömt ta med mig böcker till tågresan.

Nå, det misstaget gör man ju inte om. Så nu när jag i torsdags tog min förankrade rumpa till avgrundsstaden ytterligare en gång, denna gång för att vara konferencier på en trendkväll och även övernatta, packade jag ner inte mindre än tre böcker och fem tidningar. Ni vet ju dessa förseningstider, det blir mer än 6 hrs att slå ihjäl på tåg när det snöar.

Och vad händer då? Jo, jag läser inte en rad. Inte en rad!

Istället skrev jag väldigt mycket. Både blogginlägg och lite annat, som visserligen rör böcker men ändå. Det var iofs trevligt, men nog var jag förvånad. Speciellt som en av böckerna som åkte med var Yvonne Hirdmans nya ”Den röda grevinnan” och den har jag längtat efter att få börja på.

Jag tillbringar långt ifrån alla dygnets timmar med att läsa, men just reseläsning tycker jag är extra mysigt nu under graviditeten då jag inte blivit åksjuk en enda gång på tåg, till skillnad mot hur det brukar vara annars. Och jag har rest väldigt mycket under hela graviditeten dessutom, då det har varit föreläsningar och jobbuppdrag kors och tvärs över hela landet.

Jag verkar ha skapat mig en ny (o)vana att inte reseläsa.

”Ikke forlat mig” av Stig Sæterbakken har blivit en sån här evighetsbok för mig… Ni vet, man läser några sidor, lägger bort den ett par dagar eller just nu veckor, läser några sidor igen. Inte den bästa tekniken, men det är inte så mycket som drar i den ju. Det första jag läser av honom, och han har fått superbra kritik för den i Norge så jag hade ganska höga förväntningar – hade tom sparat den enkom för flygresan hem när jag var uppe i Luleå i jul (förstå äran i utvald flygbok!!). Men. Kanske inte…?

Historien går baklänges och börjar med att det är slut för det unga kärleksparet, tjejen har en ny kille, den gamla killen är totalt knäckt av det. Sen får man se hur de närmat sig upplösningen/avlägsnat sig från förälskelsen. Jag får se om jag någonsin kommer dit…

Den kommer ut på svenska på Vertigo i vår, ska då heta ”Lämna mig inte”.

Jessica
Tja, biografier är ju inte riktigt min kopp te, men jag skulle nog ändå jubla ifall  antingen Tori Amos eller Trent Reznor skulle skriva sina självbiografier.

Helena

Det har ju redan skrivits åtskilliga biografier om Morrissey, men den självbiografi som han sägs arbeta med – den skulle jag kunna tänka mig att köa en hel natt för att få läsa!

Johanna K

Jag skulle vilja att Liv Strömquist tecknade en biografi om Britney Spears. Britney har ju redan figurerat i Strömquists böcker, så jag tror att det skulle bli bra, kul, giftigt. För övrigt läser jag hellre om människor som jag inte visste att jag ville läsa om, än om människor som jag tror att jag vill läsa om. Besvikelser, ni vet.

Johanna L

A) Marie-Louise Ekman eller B) vem som helst som Curtis Sittenfeld skulle få för sig att basera en roman på à la ”American wife”. Då är jag inte den som är den.

Johanna Ö

Inga självbiografier, de blir lätt så tillrättalagda! Jag skulle gärna läsa om Gudrun Schymans liv, det tänkte jag på redan i somras när jag läste alla de där politiska biografierna. Jag beundrar henne mycket. Alltid är vi inte överens politiskt, men hon är en tuff kaka.

Vem skulle du vilja läsa en biografi om? Svara i kommentarerna!