När jag var yngre fanns det en viss typ av böcker som jag älskade och som jag försökte härma så snart jag skulle skriva uppsatser. Jag minns särskilt en bok som handlade om en lillasyster som hälsade på sin syster på college och det hände en massa tokigt innan systrarna fann varandra i sina olikheter. Den gillade jag. Och jag kan inte låta bli att tänka på den när jag nu läser John Greens ”Var är Alaska?” om Miles som börjar på en internatskola och träffar den karismatiska Alaska. Gud, vad 15-åriga Johanna hade älskat den! Språket, miljön, karaktärerna; kärlek, kärlek, kärlek. Än är den inte slut förstår ni, så det där som ska hända om ungefär hundra dagar (kapitlena räknar ner till någonting) vet jag inte vad det är än (men jag börjar ana).  Jag tror att det är dags att införa 20 minuters tyst läsning varje dag igen. Jag måste bara hitta 22 bra böcker för elvaåringar (få riktigt starka läsare) först, så att jag får läsa i fred. Tips?

För två år sen läste jag en norsk roman som jag gillade massor, och nu har den glädjande nog kommit på svenska. ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug. Den är både lättsam, djup och pretentiös, fast pretentiös på ett väldigt charmigt vis.
”Vänta, blinka” är skickligt komponerad på ett Short Cuts-sätt där ett antal olika människor kopplas ihop. En av huvudpersonerna är den tjugotreåriga Sigrid som pluggar litteraturvetenskap i Bergen (hon står för det mest pretentiösa, och rörande) och ska börja skriva en uppsats om hur kvinnor i film tar på sig en för stor herrskjorta när de ska vara sårbara och extra kvinnliga.
En annan huvudperson är fyrtioårige Kåre, en författare som är i Bergen över dagen för att underhålla på en företagskickoff och fundera på sitt kanske kraschade förhållande med Wanda i Oslo, som går runt i Frognerparken och lyssnar på PJ Harvey-låtar för att hitta kraft.

Författaren Gunnhild Øyehaug var här i Stockholm förra veckan och jag träffade henne.

“Vänta, blinka” är full av kultur. Det är förutom litteraturstudier och mycket tankar kring böcker, också performanceföreställning, musik, film och Kill Bill-diskussioner. Vilken kulturform gillar du bäst?

Musik! Om jag hade fått välja vad jag ville kunna så hade det blivit att sjunga. Jag gör det mycket för mig själv, men jag är tyvärr ingen musiker. Utlevelsen som man får när man sjunger går inte att jämföra med något annat!
Film är också väldigt viktigt för mig. De senaste tre åren har jag sett mer film än jag läst böcker. Jag har två små barn så jag har varit för trött för att läsa.

Vilken film vill du rekommendera för tillfället?

Jag såg om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” , och den tycker jag är väldigt bra. När jag ser den får jag lust att göra just en sån film.

I ”Vänta, blinka” är det massa popkulturella referenser som jag tror att många i vår generation (70-talister) känner oss helt hemma i. Iallafall gör jag det! Och sen blandas det poppiga hejvilt med tunga klassiker, tex Dante och Kafka.

Vissa författare är ju rädda för att det ska snabbt ska bli daterat om man nämner nutida referenser, men jag tänkte tvärtom. Det som är litet och lokalt kan bli väldigt stort, och om en sån tidskapsel funkar för mig så funkar den säkert för andra också. Jag tänkte på det som har väldigt viktigt för mig, då har det säkert varit viktigt för flera människor. Och så tror jag att det har funkat med den här romanen.

Jag ville också blanda kulturformer högt och lågt, för jag tror att det egentligen inte behöver vara så stort avstånd mellan dem. ”Kill Bill” och Dantes ”Den gudomliga komedin” till exempel. Varför kan man inte placera dem i samma universum? Jag gillar att dra ihop avståndet mellan de två, för det borde inte vara så stor tröskel. När jag läste Dante så förundrades jag av att det var så lätt, och i Kill Bill finns det mycket reflektion.

Hur har läsarna i Norge tagit emot det?

Jag trodde faktiskt att boken skulle ha mycket svårare att nå ut kommersiellt, men det har gått jättebra. Den var med i två bokklubbar och har nått oväntat många läsare genom det. Och det var ju min dröm såklart! Så det har inte blivit diskussion om att det är en svår bok.

(De norska läsarna gillade den så mycket att den blev ”Årets bok” 2008.)

Vilka författare har varit viktiga för dig?

Samuel Beckett. Daniil Kharms som skriver absurd prosa. Han har jag gillat länge och nu har han blivit stor i en sub-kultur i Norge, så det är roligt att fler har läst honom.
Virginia Woolf har jag varit väldigt fäst vid. Kafka, såklart. Richard Brautigan. Rimbaud.

Jag läste massor när jag var liten, och då vad jag tex förtjust i Maria Gripe. Det mystiska hos Maria Gripe.

Jag har alltid tänkt att jag ska bli författare, och när jag var fjorton så insåg jag att jag ville skriva något som var originellt för mig. Jag skulle inte härma någon annan. Och då kunde jag ju inte läsa andras böcker, för då skulle jag bli påverkad. Så vad var det som verkligen inte skulle kunna påverka min originalitet? Jo, ”Sagan om isfolket”, det låg så otroligt långt från mig. Jag läste flera delar av den, och jag blev rätt less efter ett tag men jag måste säga att jag hyser stor respekt för Margit Sandemo och hennes hållning kring sitt författande.
Efter Isfolket hittade jag Jan Erik Volds ”Entusiastiske essays” och där fanns det en dikt som heter ”17e maj 1940″, och jag blev alldeles tagen av hur den var. Av hur dikter kunde vara alltså. Så meningslöst på ett sätt, men så bra! Jag kände att så ville jag också skriva.
Jag såg också otroligt mycket på Monty Pythons Flying Circus när jag var 18-19 år, och det har nog påverkat mig mer än jag kan förstå. Det lekande, absurda, att hoppa från ämne till ämne.

Vad läser du nu?

Jag gillar JM Coetzee mycket, hans ”Elisabeth Costello” tycker jag om. Sen håller jag på att översätta en fransk poet till norska, Tarqos.
Jag har svårt att motivera mig för långa böcker, att känna lust att börja på dem. Jag har till exempel läst första sidan i Knausgårds “Min kamp 1” och den var jättebra. Jag ska läsa mer av den. Men den är ju lång. Vi debuterade samtidigt, och kom överens om att byta böcker. Så jag skickade min diktsamling som väl var på 70 sidor, och så fick jag Karl Oves roman som var… lite tjockare. Men jag tycker han är en av Norges bästa författare.
En annan norsk författare som jag gillar mycket är min bror! Men han är väldigt bra, Olav R Øyehaug. Han har alltid inspirerat mig att skriva och nu har han debuterat själv 2008 med ”Kodane”. Han skriver kortprosa.
Jag gillar flera kortprosaförfattare, Cecilie Holt Cesilie Holck och Arne Østring. Och så ”Purkene snudde sig” av Kjersti Rorgemoen. Den är essayistisk och rolig, en av mina favoriter från förra året.

Skriver du på något nu?

Ja, men jag har precis börjat så det är omöjligt att säga riktigt vad och när det blir. Jag arbetar på en roman och en novellsamling. Men som sagt, det är helt i starten.

I helgen var jag och såg Joyce Carol Oates ”The Widows”, som hade urpremiär på Strindbergs Intima Teater i februari. Fastän jag läst så pass mycket av Oates och har koll på de flesta av hennes olika litterära personligheter är dramatikern Oates helt okänd för mig, så det var spännande att få lära känna den sidan av hennes författarskap. ”The Widows” är ett kammarspel om två nyblivna änkor i en universitetsstad, och visst känner man igen Oates i tematik och språk, i den förtätade stämningen och sättet som hon sakta men obönhörligt klär av sina karaktärer tills de, för att citera en annan, mer spelad Oates-pjäs, står framför oss nakna. Särskilt Cecilia Nilssons Moira kändes oerhört Oatesk med de antydda ätstörningarna och sin noggrant iscensatta personlighet. Jag fastnade nog dock mest för den yngre änkan, fint spelad av Bo Corre som med små medel uttryckte ett slags avtrubbad förtvivlan. Tyckte även mycket om hur man använde sig av musik – uteslutande svenskt, kvinnligt och alternativpoppigt – i pjäsen, och den murriga, spartanska scenografin.

Pjäsen spelas på engelska, och här kommer min enda egentliga invändning. (Varsågoda att snobbförklara mig nu!) Varken Bo Corre eller Cecilia Nilsson har engelska som modersmål – och det märks. Att ta sig igenom och gestalta Oates virvelvindslika ordströmmar är inte det lättaste, det förstår jag, och båda imponerade stort som skådespelerskor. De svenska accenterna som i olika grad bröt igenom störde mig dock en del i början eftersom premisserna och miljöerna är så oförställt amerikanska; det blev lite av en frontalkrock för mig. Jag kunde inte låta bli att undra varför man valt att inte översätta. Efter ett tag slutade jag dock att tänka i de språkfascistiska banorna, och mitt sällskap stördes inte alls av det, så jag gissar att felet ligger hos mig.

Det är bara ett fåtal föreställningar kvar, så om ni vill se ”The Widows” får ni skynda er! Men se den tycker jag absolut att ni ska göra, särskilt om ni är nyfikna på hur Oates tar sig som dramatiker.

Den här måndagen träffar vi Paolo Bacigalupi som förra året kom från (nästan) ingenstans och hamnade med sin debutroman ”The Windup Girl” på Times lista över 2009 års tio bästa böcker.

What are you reading at the moment?

”Corporate Warriors: The Rise of the Privatized Military”, by P.W. Singer — I’m really interested in the privatization of government services generally, and military privatization is so fabulously perverse that I couldn’t resist this one.

”Violence and Social Orders: A Conceptual Framework for Interpreting Recorded Human History”, by Douglass C. North
I’m interested in why societies tear themselves apart, and how they manage to fix themselves (or not). This is no surprise, I’m sure, considering the kinds of stories I write.

”Doubt is Their Product”, by David Michaels.
I’m interested in how corporations conduct information warfare to manipulate democracies. I think there are big implications for our future in the dynamics that Michaels describes.

How important is reading and books in your life? Has it changed over the years?

When I was growing up, reading used to be important for entertainment and escape, and I mostly read fiction. These days, I read so that I can better understand how the world works, and to inform my own writing, and it’s almost all non-fiction. Somewhere in the process of learning to write, I lost some of the fun of reading stories. Sometimes I re-read a book, because it feels familiar, but I think I’m just remembering the way I was when I first read the book, rather than actually engaging with it. Though, I did re-read ”Dune” recently, and was astonished the layers of ecology that inform that book, and which I apparently skimmed over when I was younger.

Which are your favorite SF authors and why?

I don’t think much in terms of favorites. I like William Gibson for his style. I remain enamored with George Orwell and Aldous Huxley for their fabulous blueprints of dystopia. I read Neal Stephenson for the whirl of ideas. I still look back at Ursula LeGuin’s ”The Dispossed”, because she showed me how a story and political theory can mesh.

Three books you couldn’t live without?

I’m not that kind of person. I couldn’t live without my wife, Anjula. Books are just things. I read them and give them away. Probably a better measure of the books I love is the ones that I keep buying and giving away to other people. I’ve always loved to give ”Understanding Comics”, by Scott McCloud away to my friends. It’s a comic book, that describes the artistic theories of comic books. Genius. I also give away ”All The Pretty Horses”, by Cormac McCarthy a lot, just because his prose in that book seemed particularly strong and I like to share it. I also keep giving away ”Cryptonomicon” by Neal Stephenson, but then I buy it again because of the Captain Crunch scene, and the Dentist, and all the other quirky digressions of the book. I always like to dip into that one again, and then give it away, again.

Can we expect a follow-up to the ”Windup Girl”?

There won’t be a sequel. I think I’ve covered the ideas that were necessary with that story, and I’ll probably let it be. I’ve got a Young Adult novel called ”Ship Breaker” that will be appearing in May, which focuses on sustainability and global warming and peak oil, but from a different set of angles. After that, I’ve got a bunch of other projects that I hope I’ll be completing in the coming year, but they’re all secret.

I måndags var jag på ett ovanligt trevligt pyjamasparty. Vi såg bland annat Disneys ”Alice i Underlandet” från 1951, alltså den tecknade versionen. Vi var inte speciellt imponerade av den, vare sig 4-åringen eller jag, men inte lät jag mig avskräckas för det. I dag passade jag på att se Tim Burtons nya 3D-filmatisering av samma bok. Tilläggas bör att jag inte har läst boken. Kanske skulle man få en annan uppfattning av filmen då. Ty jag gillade den. Filmen. Det gjorde inte sällskapet.

Som jag har förstått det är Burtons film en mycket kreativ blandning av ”Alice i Underlandet”, ”Alice i Spegellandet” och Burtons egen fantasi, vilket man bör vara beredd på. Som erfaren besökare på filmer som är baserade på böcker, känner man väl dock till att fenomenet inte precis är ovanligt.

Nu måste jag bara fråga er: skulle ”Alice i Underlandet” platsa i er barnbokskanon? Jag vill alltså inte diskutera kanons vara eller inte vara här, jag menar bara: bör man ha läst ”Alice i Underlandet” innan man slår igen sin sista bok?

Jag följer Guardians boksidor och ofta hittar jag där väldigt mycket läsvärt samt åtskilliga lästips. De två senaste böckerna jag hittat där som jag absolut vill läsa är ytterst olika på alla sätt och vis.

Först ut, Sharon Osbornes debutroman ”Revenge”. Jag måste läsa den! För vem kan inte bli sugen av följande utlåtande:

”There’s never a dull moment. This book is action-packed. It’s a rare page that doesn’t have a sex scene, birth, suicide, rape, platinum-selling album or at least a line of top-quality cocaine in it. It’s so intent on being a gripping holiday read that my sofa in Camden Town transformed itself into a sun lounger. Here’s a book that screams SPF 20. It’s so Magaluf I went for an STD test when I’d finished reading it.”

Efter att jag läste den långa intervjun med Dave Eggers imorse, blev hans nya bok ”Zeitoun” ett tillskott till min måsteläsalista. En dokumentär skildring om vad som hände den medelålders arab-amerikanen Abdulrahman Zeitoun dagarna efter orkanen Katrina i New Orleans. Jag blev ju inte så förtjust i hans ”Vildingarna” men Eggers är en mycket intressant person och ”Zeitoun” verkar vara en väldigt viktig bok.

Vaknar klarögd och utvilad – något annat är väl inte möjligt när man somnade redan klockan sju och sov nonstop till kvart i sex – och kör gåvagn med två glada döttrar som, misstänker jag, är blott någon månad från att ta sina första steg. Än så länge uppvisar de inga som helst trötthetstecken, men när det är dags för dem att sova middag tänkte jag fortsätta med helgens läsning: ”Kryptan” av Kate Mosse (ja, med ”e”, ingen relation till fotomodellen). Har haft både den och ”Labyrinten” i bokhyllan länge utan att känna något direkt lässug, så jag började på vinst och förlust, med låga förväntningar, påhejad av premisserna för Mosses alldeles nyutkomna tredje roman, ”The Winter Ghosts”, som verkar vara något av en Helenabok. Bäst att läsa in sig på de tidigare böckerna innan jag slår till, tänkte jag. Än så länge är jag glatt överraskad: Mosse balanserar dåtid och nutid i Pyrenéernas dimhöljda bergslandskap (och Paris) på ett alldeles ypperligt sätt. Debussy är med på ett hörn också. Jag är ju barnsligt förtjust i spänningsromaner med litterära och historiska inslag, men hade fått för mig att Kate Mosse var någon sorts kvinnlig brittisk motsvarighet till Dan Brown. Det är hon alltså inte – och tillåt mig att tillägga ”tack och lov!”. Fullödig recension kommer snart!

När jag är färdig med de dimhöljda mysterierna har jag – lycka! – Carol Goodmans pinfärska roman ”Arcadia Falls”, som ju varit föremål för viss förhandspepp tidigare, att sätta tänderna i. Minns ni Anton i Eva Bexells underbara ”Morfar prosten”-serie, hur han utbrast ”bara bra saker får jag, bara bra saker får jag!” efter att ha öppnat sina födelsedagspresenter (eller hur det nu var…)? Jag får lust att utbrista ”bara bra böcker har jag, bara bra böcker har jag!”. För det stämmer ju.

Jag har aldrig varit någon reashoppare. Jag är för impulsiv. Råkar det vara rea när jag shoppar, så hurra! men det kan lika gärna inte vara rea, jag shoppar ändå. Detta är bara en utvikning, för det jag vill komma till är att jag misslyckades kopiöst när jag skulle bokreashoppa på nätet häromdagen. Jag hittade kanske tjugo böcker som lät intressanta, alltså för 19 spänn intressanta, men aldrig för 200 – uppskattat originalpris – och sedan tryckte jag töm varukorg och istället inhandlade jag en fullprisbok istället. ”Mangon som sprängdes” av Mohammed Hanif.

Jag mindes hur vi stod i en liten stuga utanför Gnesta och Jessica i min bokcirkel visade en bok som hon hade impulsköpt i English Bookshop, hon hade inte ens läst den, men jag tyckte att framsidan var fin och jag tyckte att historien verkade väldigt intressant, så när jag fick se den på svenska bland nyinkomna böcker i den där nätbokhandeln kunde jag inte låta bli att trycka på ”Lägg i varukorgen” och beställa den. Nu har den kommit.

Och så kan det också gå till när man ska reashoppa.

Jessica
En gång i världen ville jag välja ryska som 3:e språk, nu blev det inte så eftersom vi var för få, så det blev franska istället. Men då hade jag kanske kunnat få läsa Tolstojs ”Anna Karenina” i original.

Helena

Det vore otroligt coolt att kunna läsa Murakami på japanska. Jag har läst honom på svenska och engelska och tycker att känslan man får av att läsa honom på respektive språken är helt annorlunda, så det vore spännande att se hur han är alldeles oförställd. Alla översättningar är ju trots allt tolkningar.

Johanna K

Jag skulle vilja läsa Claire Castillon på franska, mest eftersom jag tycker att mig höra franskan i översättningen.

Johanna L

Lätt Haruki Murakami på japanska! Inte minst nu när han släppt ny bok där men vi får vänta ngt år på översättningen.

Johanna Ö

Varför inte Juli Zeh? Jag skulle vilja testa ge mig i kast med böcker på tyska. Jag har läst tyska och även varit sambo med Björn, vars pappa var tysk, i många år, så Tyskland och det tyska språket har varit väldigt närvarande i mitt liv. Men jag har aldrig testat läsa en tysk roman. Jag är en fegis!

Det här med att skriva böcker för minoriteter? Nja… Jag är skeptisk. Jag menar alltså att någon efterlyser böcker som handlar om barn som har gay föräldrar, eller barn som är flyktingar eller handikappade. Och så plockar en författare upp den beställningen och knåpar ihop en bok i syfte att en viss grupp ska kunna känna igen sig. Givetvis otroligt bra att skildra olika typer av människor, ja!!, men hur bra kan det bli när det är enda syftet från början? De exempel jag sett på såna b&u-böcker här i Sverige har då inte varit mycket att hurra för, och det faktum att jag inte heller sett dem bli så uppmärksammade, eller klättra på försäljningslistor/bibloutlån betyder väl att fler delar den åsikten.
Jag är mer inne på linjen att man kan känna igen sig i vem som helst om det är bra skrivet. Själv kan jag tex i vissa partier identifiera mig helt och hållet med den fd slaven Sethe på 1870-talet i USA i romanen ”Beloved”, trots att vi inte har några yttre likheter. Jag tror alltså inte att man kan börja bara i änden ”minoritet” för att det ska bli bra. Bättre med en intressant historia som känns viktig att berätta. Då vill man ju läsa. Jag har hört om Gunilla Bergström som när hon var i Afrika läste högt ur en Alfons Åberg och en liten pojke där blev alldeles begeistrad och ropade ”it is me! it is me!” om Alfons. Exakt! Och jag är Sethe ibland.

Men just nu är jag tillfälligt överbevisad.  Norska, ej översatta ”Super” av Endre Lund Eriksen är om jag förstått saken rätt en beställning från den norska riksföreningen för blinda (eller vad de kan tänkas heta). De önskade en ungdomsbok med blind huvudperson. Eriksen skrev den. Och jag har väldigt trevligt medan jag läser.

Femtonåriga Julie har ljugit ihop en historia om att hon ska bli upphämtad av en bekant för att åka på ett ungdomsläger för blinda. Hennes föräldrar flyger iväg på sin semester i tron att hon bara är ensam hemma några timmar. Till lägret ringer hon och säger att hon blivit sjuk, och är nu ensam hemma hela veckan. Tiden ska utnyttjas effektivt! Hon gör en lista på allt hon vill: bli full, gå på fest, skaffa en tatuering, balansera på bron, kyssa någon, köra bil, osv. I korthet inte vara så väldigt tråkig och blind som hon brukar. Det börjar rätt bra med att det plötsligt dyker upp en ny kille i grannlägenheten. Han låter trevlig. De umgås lite. Men den här killen verkar inte helt sanningsenlig, så medan Julie arbetar på att bocka av listan tillsammans med honom blir hon mer och mer intresserad av att få reda på vem han är egentligen.
”Super” är en fartig och lättsam historia. Fiffigt grepp som håller uppe spänningen är att vi läsaere vet lika lite som Julie, så det är spännande ända in i mål om mystiska killen och vad han håller på med. Och som beställningsverk, japp, mycket lyckat. ”Super” har fått fin kritik, stor publik och mycket uppmärksamhet i Norge. Jag kan förstå varför. Den här gången. Undantaget som bekräftar regeln, kanske?