I slutet av november tippade jag på att jag skulle hamna på någonstans runt 170 lästa böcker i år. Och eftersom jag tror jag kommer att få svårt att hinna läsa särdeles mycket idag (men man vet ju aldrig!) kan jag väl nu summera upp och konstatera att jag var inte så långt ifrån: 168 nya titlar har jag klippt under 2007. Året inleddes och avslutades med alkoholiserade föräldrar och klasskildringar i form av Alakoski och Linderborg och med emfas ropar jag: ”Mig äger ingen” är min bästa läsupplevelse i år!

Dock saknar jag några titlar som jag hoppas att jag hinner med under 2008, bl a Daniel Sjölins ”Världens sista roman” och Couplands nya. Samt ”Kicki & Lasse” som jag har här framför mig, ligger och lockar.

Varje år kör jag med samma nyårslöfte, enkelt och bra: I år ska jag läsa fler böcker än förra året. Vi får se hur det går med den saken nästa år. Det är svårt att pressa in fler om man ska hinna med att leva också.

Happy new bookyear alla bokhoror, läsare och andra bokälskare!

Efter att ha tänkt ett tag säger jag så här: ”Extremely Loud & Incredibly Close” började litterärt, jag föll handlöst! Dock, en bit in i romanen letade sig Safran Foer och andra New Yorkares personliga tragedier in i utförandet av historien, plötsligt riktar han sitt tal till de som upplevt 9/11, till alla som var där, till alla som förlorade ngn eller ngra – inte i första hand till en läsare ngn annanstans i världen.

Det är välgjort, men det känns delvis en annan genre än den tidigare mentionerande uteslutet litterära. Romanen blir en bearbetning av känslor och Safran Foer är för involverad; det är inte en betraktelse, det är alla blodiga tarmar och hålögda nätter av varje människa som ngnsin förlorat en närstående. Det är, som sagt, bra, men jag hade föredragit en roman som kramade tidigare tänkta tankar ur mig och inserterade ett helt nytt alfabet, ett helt nytt språk, en roman som fallit över mig och dragit åt ordsnaran och presenterat en tidigare odrömd fontänmodell – som ju gjorde faktiskt ”Extremely Loud & Incredibly Close” i början.

Tidigare delar i min följetong:

[Rappor ett]
[Rapport två]
[Rappoer tre]

Snipp snapp snut så var året (& följetongen) slut – gott nytt till er alla!

Tung, tung var väskan jag släpade in till incheckning Kiruna flygplats, in i taxi, uppför trapporna till en efterlängtad vacker man och sedermera tömde på den vackre mannens hallgolv. Tung, tung var väskan och det berodde på inte mindre än 8 Strindbergtitlar. Längtar efter att få sortera in vackra röda ryggar i mina nya bokhyllor. Trots den unisona suck av lättnad familjen Ögren drog när SVT-produktionen var slut så drabbades jag ändå hårt av läslust och nu tror jag väl jag har runt 15 av Strindbergs verk hemma. Skall det bli en Augustvår?

(Bokhora Bekänner: Jag läste ”Snabba Cash” på planet hem till Stockholm, har ni hört på maken? Jag har ju bara läst den sisådär 4 gånger i sträck när jag var i Vietnam i våras… Men vi lämnade den på ett hotell i Hoi An tror jag det var, och jag vill äga såklart, mamma hade två, den hamnade i handväskan and the rest is history.)

Åh, titta. Alla som gillar Klas Östergrens ”Gentlemen” får idag ett hittills opublicerat kapitel till den i DN.

Min mamma fick Åsa Linderborgs bok i julklapp.

Vad tycker du om ”Mig äger ingen”?
Åh, den var så bra, från första stunden! Bara tanken att skriva om sin pappa. Man tror att det ska vara en dålig bild, men det var lovord och en fantastisk utveckling (fast det blev sämre och sämre i verkligheten). Pappan var så unik, han var ett original. Tex, han hade så många förutfattade meningar som inte alls stämde, men han ändrade sig inte. Och så hade han ju väldigt dåligt självförtroende som aldrig någonsin blev bättre. Inte ens att han var så duktig på jobbet kunde ändra på det.
Han hade en bild utåt, och det var noga med att han skulle verka vara på ett visst sätt, som inte stämde med hur han var egentligen. Som med hennes lekkamrater. Han var alltid snäll och vänlig mot dem, och sen när de kom hem sa han att alla var plojty plojty, bakom. Dottern höjde han till skyarna däremot, hela tiden. Ingen var så bra som hon.
Och formatet är så fint på den, och omslaget! Man riktigt ser att dom tyckte om varandra!

Kände du igen dig i något?
Jag är ju nästan i den åldern, men det var som ljusår från mig. Det enda var väl ”Årets Ehrenmark”. Jag kände inte igen mig i arbetarklassen heller, att dom skulle ha så dåligt självförtroende. Det ser jag inte som en naturlig sak. Jag har inte känt så.

Vad tyckte du om språket?
Den var väldigt bra skriven. Man fick en bild först att det var en komedi, en kul grej om en pappa och hans flicka, men det förstod man snabbt att det inte var. 
Det var bra språk, jag hakade inte upp mig på något – som jag brukar göra. Inga defekter, och inga tolv sidor nonsens som kunde ha tagits bort. Den här ville man läsa i ett svep. Det är så man ska läsa den.

Skulle du rekommendera den?
Absolut, absolut! Så fort jag träffar någon ska jag göra det!

Om du jämför med ”Svinalängorna” som du också gillar. Hur var den här?
”Svinalängorna” är också fantastiskt bra. Det är ju samma syfte i böckerna, tycker jag. En familj med alkoholproblem, samma tid, men det här handlade framförallt om pappan och hur han var. Jag gillar båda väldigt mycket. Jag kommer nog snart att läsa om ”Mig äger ingen”, ifall jag missat någon mening.

Mer om ”Mig äger ingen”.

Ärligt talat behöver man ju en hel jullovskväll för att plöja ett nummer av Vanity Fair ordentligt. (Jag älskar Vanity Fair.) Januari 2008-numret börjar med ett bedårande Editor’s Letter jag manar er alla att läsa och skaka era huvuden i disbelief åt här. Sedan, kolla innehållet! Story om Katherine Heigl från bl.a. Grey’s Anatomy (jag är lite svag för henne); utforskande av Rudy Giulianis affärsäventyr (uh, jag skummade bara den artikeln); fascinerande om Pitcairn (jag orkar nästan aldrig ta till mig sådana historier i dagspressföljetongsform under tiden de sker utan föredrar dessa djupare reportage när det hela är överspelat); foto- & textreportage om amerikanska soldater i Afghanistan och väldigt väldigt mer.

Gotta love it. Love it.

Äntligen äntligen äntligen äntligen.  Gud hör bön, osv. I april kommer en ny Siri Hustvedt, The sorrows of an American.

Alla som ska förboka räcker upp en hand.
Alla som kommer att vara exalterat förväntansfulla i fyra månader, räcker upp den andra.

Igår sade jag till mig själv: Idag kan vara dagen då det är dags för Åsa. Jag hade precis varit ute och gått med den där jättehunden vi har, kom in med rosiga kinder och en alldeles blank och fin dag framför mig och tänkte att nu om någon gång passar det. Visst blev det så. Visst blev det Åsa. Och det var precis som jag trodde fast kanske ändå lite mer och kan man sörja något är det nästan tidigare Augustpristagare, ety Åsa hade säkert fått det för ”Mig äger ingen” hade August inte redan delat ut sitt pris till klasskämpar av samma sort.

I övrigt ber jag om att få återkomma när jag sorterat tankar.

Ser man på – vaknade efter hel natts sömn dränkt i Twin Towers-drömmar och sade: satte den sitt avtryck ändå”.

Det är mycket skönt med alla helgdagar, på flera sätt. Mer tid att surfa runt, läsa och upptäcka sånt jag inte annars hinner. Har ju tex hittat norska bokbloggar och tips nu, såna ligger vanligtvis inte på min priolista. (Så svårt att få tag i norska böcker här. Så dyra att köpa själv.) Det som är lite tråkigt med dessa surfrundor är ju att det känns som att många skriver om samma böcker, samma författare. Och det kan väl inte hjälpas, antar jag. Jag noterar därför med glädje ett par lovande titlar (hittade i någon amerikansk dagstidning, minns ej vilken) av det lättsammare slaget som jag vill bevaka. Ganska så okända. Jag tror på dem i just den här ordningen :

”Don’t make a scene” – Valerie Block.
”Living in a city where good housing and good men are hard to find, single, approaching 40, and soon to be homeless Manhattan art house cinema manager Diane Kurasik compares her life to the silver screen’s great and obscure movies, and finds it wanting. When the not-so avant garde Bedford Street Cinema hires Vladmir Hurtado, a sexy Cuban expat, as the architect for its renovation, however, Diane’s love life starts looking up, just as her quest for the perfect apartment sinks to new lows. Having hopscotched from fleabag sublet to friends’ sofas, Diane eventually ends up bunking with Vladmir; but when his teenage son unexpectedly hightails it out of Havana, Diane’s romantic and residential problems really rocket out of control. Tartly clever in the waggish way that trendy urban novels centered on pop culture are almost required to be, Block’s zesty take on love, life, and the pursuit of rent-controlled nirvana is an especially smart and cunning romp.”
Finns än så länge bara i inbundet. (Jag är en pocket-människa.)

”Little stalker” – Jennifer Belle. Har läst en tidigare av henne, ”Höga förväntningar”, och det är en bagatell, men en rolig och skarp bagatell. Den handlar om en tjej i NY som skiljer sig och blir mäklare mest för att kunna hitta en ny lägenhet som hon älskar lika mycket som den hon får lämna till sin ex-man. Inte alls lika gulligulligt som chick-lit kan vara. Och männen är verkligen inte lika snygga, charmiga och perfekta. Annorlunda och uppfriskande. Jag tror på Jennifer Belle efter det, är glad att det äntligen kommit en ny.
”Little stalker” är också inbunden, as we speak.

”Strangers” – Taichi Yamada. Japanskt och spökigt, gräns mellan mardröm och vakenhet? Lite svårt att förstå exakt vad den handlar om, men det är nutid i Tokyo, och kanske likt den där andra författaren som börjar på M…? Eller också är det wishful thinking från min sida. Ser en rubrik som säger skräck. Hmmm. Vi får se. Den här kom ut 2003.