Det är nyårsafton och jag antar att man måste hålla skenet uppe och underhålla de 12 personer som äter middag hemma hos oss, istället för att smyga undan och kolla om herr Parmeneder verkligen kommer fria till Antonie. Även om det är just det man helst av allt vill göra. Jag har en känsla av att det inte slutar så lyckligt dem emellan.

Stackars Tony Buddenbrook.

Inte sällan är jag sist på bollen. Så också med Karolina Ramqvists ”Flickvännen”.

Först en bakgrundshistoria, för att kort beskriva min relation till Ramqvist. För mig har hon nämligen alltid varit tjejen i beefen med Ulf Lundell samt författaren till ”More Fire” som jag läste när jag letade lägenhet i Stockholm och åkte fram och tillbaka från Gävle varje helg. Jag minns den som bra. Därför trodde jag nog att jag skulle gilla ”Flickvännen” också. Kanske gillade jag språket och tonen i ”More fire”, jag minns inte alls, det var många år sedan jag läste den och jag har läst så mycket sedan dess. Hursomhelst då så tyckte jag att Michelle Meadows var så himlans briljant i Johan Klings ”Darling”. Hon hittade verkligen exakt rätt tonläge. Och just så är det med Ramqvists Karin i ”Flickvännen”. På så sätt verkar den där Ramqvist så begåvad att jag blir avundsjuk. Jag tycker inte att hon tappar tonen, ens darrar lite, en enda gång.

Problemet med boken är väl bara att jag inte gillar det där språket så värst mycket. Massa tjejer med långa naglar som kastar med håret och snackar om knark och om sina killar. Jag tycker inte att det är så intressant. Jag tycker att hela ”Flickvännen” är väldigt störande också, för man vill ju bara sätta sig mitt emot Karin, precis som Johanna Ö skriver och ryta att det där inte är något bra det hon håller med, att hon ska lita på sin magkänsla och gå (även om efterklokhetens oemotståndliga sötma skulle vara svår att undvika).

Ändå: en bok som är så lätt att göra uppehåll, som jag inte längtar efter att läsa i, kan jag inte rekommendera som läsning hur gärna jag än skulle vilja. Men smaken är ju som baken och Ramqvist har blivit prisad för den och förstår ni hur jag menar om jag skriver att trots att jag inte blev överförtjust så tycker jag att den är värd sina priser. Det är som att fatta att någonting är gott, men inte gilla det speciellt mycket själv. Jag menar att det går. Som champagne, apropå årsskiftet ikväll. Och det dricker jag ju ändå. Även om ”Flickvännen” absolut inte ska jämföras med champagne, mer med rosévin, så att det inte blir några missförstånd här.

Men vad sjutton! Tycker du annorlunda än jag får du hjärtligt gärna försöka beskriva förträffligheten i en kommentar. Man vill ju förstå.

Klart slut, nyårstjut.

Läste om Bernard Shaws ”Pygmalion” till Nobeltemat men hann inte skriva något om den då. Min utgåva är från 50-talet och med det där klassiska Penguinomslaget och sidorna har mörknat och pappret är sprött så jag läste den försiktigt. De flesta känner nog till historien om Eliza och Higgins, men det är nog oftast varianten från musikalen ”My Fair Lady” vilken bygger på denna pjäs. Slutet skiljer sig nämligen åt. Jag gillar att läsa pjäser och hamnar gärna i fantasier om hur jag skulle regissera en egen uppsättning… blev lite sugen på att läsa någon mer pjäs nu. Någon som har något förslag?

Boktjuven har stått i min bokhylla sedan något av våra bokbyten för länge sedan. Men den var inbunden och alltför tung för att jag någonsin skulle känna mig sugen. Så kom den då nu ut i pocket och då köpte jag mig ännu ett exemplar och denna gång gick det bättre att börja läsa. Men oj vilken utdragen läsning. Jag somnade av utmattning varje natt efter knappt några sidor och det var inte förrän i förrgår som jag läste ut den helt. Sällan har jag gråtit så mycket som till slutet av denna bok. Vad tyckte jag då? Både bu och bä. Den är väldigt stark, men jag störde ihjäl mig på att Döden (berättaren i boken) hela tiden skulle ta och berätta vad komma skulle. Jag gillar ju inte ens att läsa baksidestexter och när man väl vet att någon ska dö eller så tappar jag lite lusten till att fortsätta läsa och jag tycker att det bygger det upp en spänning som är lite obehaglig. Men när jag väl fick upp ett lite högre lästempo så klarade jag av även denna invändning och den hamnade på plus. Men jag läste ju Spiegelmans ”Maus” samtidigt och som Andra Världskriget-skildring så var den ändå enormt mycket starkare.

Mer om Boktjuven på Bokhora.

Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” är en av årets (kanske även decenniets?) mest omdebatterade böcker i Norge. Den handlar om hans eget liv och den ska bestå av 6 delar. Tre publicerades i höst, de övriga tre kommer till våren.
När jag hörde talas om den fick jag direkt läslängt pga alla Norénvibbar. Skitmånga sidor + självbiografiskt, what’s not to like? Jag måste läsa.
Nu är det gjort, ”Min kamp 1″, avslutad sen några dagar.

Låt mig säga så här, det enda som hindrar mig från att slänga mig på nätet och klicka hem 2:an och 3:an är att jag MÅSTE skriva min egen bok just nu, och jag VET att jag kommer att släppa alla plikter när Knausgård-paketet kommer. Då är det bara tokläsning som gäller. 1:an var nämligen så, helst ingen paus alls innan sista ordet i sista meningen var läst. För att ta ett norskt ord, jag blev hektad.
Men sekunden efter första manusversionen är lämnad = löp och köp för mig.
Och hade det här varit vilken annan tid som helst på året (alltså inte manuslämningstid) hade jag inte tvekat överhuvudtaget.

I väntan på den där sekunden har jag istället ägnat mig åt att läsa Knausgård-artiklar och ”Min kamp”-blogginlägg i skrivpauserna. De tar ju bara ett par minuter. Helt lugnt. (Här är en som jag gillade med ett lite annorlunda fokus.) Och  min motivation för att jobba på som tusan med manuset, den blir bara högre för varje dag.

Och just det, jag kanske inte sa det så tydligt. ”Min kamp 1″ är jättebra.

Sedan sommaren 2008 har våra fredagsfrågor, där allt från skämsböcker till fulaste omslaget dryftats, varit ett populärt inslag här på Bokhora. Vi tänker förstås ta med oss fredagsfrågan in på 10-talet – men nu tycker vi att det är dags att släppa in er läsare!  Ingen frågeställning är för liten eller för stor för att tas upp, men vid det här laget har vi hunnit med en hel del fredagsfrågor, så det kan ju hända att just ditt förslag redan använts. Vill du kolla igenom alla våra fredagsfrågor? Här hittar du allihop.

Vill du att just DIN fredagsfråga ska diskuteras av oss och andra bokläsare här på sajten? Mejla i så fall helena@bokhora.se. Jag ser fram emot era förslag!

Hm ja, det var lite bortkastad tid nästan, känns det som. ”Tommyland” alltså. Jag läser som sagt otroligt mycket i rockbiografigenren, men det här var för babbligt, spretigt och hans snopp var för jävla snacksalig. Jag kände hur jag förvandlades till Lorena Bobbitt under läsningen, tänkte för mig själv en enda replik till från Mr Dick och snipp snapp snut så är sagan slut.

På något vis tyckte jag det var synd, för det fanns så mycket glimtar, små revor där man kunde skymta saker som kunde blivit så intressanta men som fumlas bort. Ju mer jag tänker på det tror jag att det handlar om att de har gapat för stort på för liten yta. Boken är tunn, de hinner inte mer än glida över händelser som borde ha större betydelse för personen Tommy Lee. Och det är nog första ggn som jag, i en biografi, efterlyser det där inledningstugget ”hans farfar var emigrant från Polen blabla”. Jag fick ingen bakgrund! Nej, just så. Det stör mig nog mer än snoppdialogerna. Vi dök rakt in, babbligt och snacksaligt och dampigt. Det funkar med snickelisnackbiografi när en så fantastisk personlighet som Carl Johan De Geer skriver sina biografier, men jag är tvekish till om Tommy Lee kommer upp i samma nivå alltså. ”Tommyland” var inte för mig. I kommentarerna till förra ”Tommyland”-inlägget efterlystes lite musik- (kanske mer specifikt rock-) biografier, nedan tipsar jag så om bättre grejor, några av mina favvos i genren:

• ”Open up and bleed” – Iggy Pop
• ”Scar Tissue” – Anthony Kiedis
• ”Heavier than heaven” – Kurt Cobain
• ”Extreme – My autobiography” – Sharon Osborne (öht är Osbornebios roliga, vem av dem det än handlar om)

Och faktiskt svenska Bedårande barn av sin tid om Nocie. David Bogerius har även skrivit om Backyard Babies, vilket väl är mer likt övriga titlar ovan, så den vill jag också läsa.

”Please kill me” är ingen bio men läsvärt ändå, om punkens historia. Rolig att ha som bakgrund om man ger sig in i det träsket sen (det tycker jag man kan göra).

Jag läser en hel del om ”The lovely bones” och jag blir lite konfys av det, för inte minns jag ”Flickan från ovan” som en fan-tas-tisk bok precis. Jag tror att jag måste läsa om den, innan jag ser filmen, för se filmen kommer jag att göra. Inte minst pågrund av Susan Sarandons ursnygga eyeliner.

Apropå böcker som blir film hade vi en diskussion om Stieg Larssons böcker och filmerna som är baserade på böckerna igår. Under diskussionen vädrades irritation över att Lisbeth Salander är äldre i filmerna än i böckerna (24 mot 28 har jag för mig). But why, liksom. Min fine, men irriterade, vän tyckte att det var så himlans onödigt, medan hans sambo ändå inte tyckte att det spelade så stor roll. Jag är nog böjd att hålla med sambon. Men så hör jag inte heller till dem som blir speciellt irriterad om några ändringar har skett när boken blivit film.

Visst, jag förstår inte varför slut måste ändras, men jag förstår att stora stycken måste strykas, att castingen gör det nödvändigt att föråldra eller föryngra karaktärerna, man kan förlägga handlingen i ett annat land, man kan till och med byta kön på huvudpersonen. Om man lyckas separera filmen från boken borde det ju inte spela någon roll, som två tolkningar av samma verk, som att en kvinna spelade Bob Dylan i ”I’m not there”.

En motfråga som Erik Helmersson ställde till Johanna Ö i hennes måndagsmöte med honom fastnade i min hjärna. Vad är bäst: filmen eller boken?, undrade Johanna. Erik svarade: Vad är finast, en tavla eller en staty? Jag återkommer när jag har kommit på ett svar.

Med detta sagt kanske jag struntar i omläsningen av ”Flickan från ovan”. Filmen har svensk biopremiär 29 januari.

När Chuck Palahniuk var på signeringsturné för ”Haunted”, en skräckligare ”Decamerone” för 2000-talet, ska flera åhörare ha kräkts under uppläsningen. Alternativt svimmat, alternativt kräkts och svimmat, beroende på vilken hörsägen man väljer att lyssna på. Just godtyckligheten med kräkandet och/eller svimmandet talar väl för att Chucky P:s KRÄKCHOCK inte är mer än en envis myt av Råttan och Pizzan-kaliber, men ändå: jag tänker ofta på den historien när jag ska ta mig an en ny roman av Palahniuk. Alla som läst ”Fight Club”, eller sett David Finchers briljanta filmatisering, vet ju att Palahniuks förmåga att chocka och roa med den allra mörkaste delen av färgpaletten saknar motstycke i den amerikanska nutidslitteraturen. Hans böcker tänjer alltid gränserna för det oacceptabla och moraliskt depraverade, men känns aldrig provocerande för provocerandets skull. Detsamma kan sägas om hans näst senaste alster - trots allt.

Grundpremisserna för ”Snuff” – porrlegenden Cassie Wright planerar att avsluta sin karriär med att slå världsrekord i gang bang, 600 män under lika många minuter – tillsammans med titeln och implikationerna som medföljer bäddar helt klart för ytterligare en KRÄKCHOCK, även om det denna gång kanske bara är en äckelmagad bokhora som står för kräkandet. Alltså såg jag till att ha smält frukosten innan jag bäddade ner mig med ”Snuff”. Mina försiktighetsåtgärder var helt onödiga, för det här är framför allt en fruktansvärt rolig bok.

DIS (Det Indignerade Samvetet): ”Rolig? Du tycker att det är roligt att läsa om hur en kvinna blir påsatt av 600 olika män?”
DSMSLMFPGIFK (Den Skamsna Men Skrattande Läsaren Med Fyrtio Poäng Genusvetenskap I Fil Kanden): ”Läs själv så får du se. Jag lovar, det är inga hyllningar till porrindustrin som Chucky P ägnar sig åt här. Tvärtom, man blir sugen på att gå i celibat. Eller i alla fall duscha i typ två timmar. Men jo, rolig. Testa att läsa upplösningen utan att skratta. Omöjligt, säger jag! Omöjligt!

Så ja, ”Snuff” är mer underhållande än chockerande, och fastän den inte spelar i samma division som ”Fight Club” eller, säg, ”Diary” eller ”Invisible Monsters” så är ”Snuff” en välkommen påminnelse om vilken god historieberättare Palahniuk är. Han är fenomenal på att späcka sina berättelser med roliga smådetaljer, Chucky P. Smådetaljer som tillsammans blir ett slags mantra, en återkommande temasång. Tänk till exempel på de böcker skrivna ur olika kroppsdelar som det refereras till i ”Fight Club” (”I am Jack’s colon” och så vidare). ”Snuff” är full med bisarr trivia om Hollywoodskådisar. Exempel: Marilyn Monroe hade för vana att kapa av ena skoklacken för att få till sin gångstil, och låg inför premiärer och offentliga framträdanden i isbad för att ge brösten rätt form – med kroniska luftvägsbesvär som följd. Eller berättelsen om hur Rock Hudson gick från pipig, manierad och obokbar tönt till, well, Rock Hudson. Fakta eller fiktion? Berättarjagen i ”Snuff” – mr 72, mr 137 och mr 600, samt Cassies assistent Sheila – skulle ha sagt ”true fact”, men det ska man nog ta med en nypa salt. Men underhållande är det. När man väl har börjat läsa är det snudd på omöjligt att sluta; ”Snuff” fick följa med in på toaletten, till matbordet, ner på lekfilten med två vilt fäktande ungar, det är en bok som kräver att bli läst och utläst snabbt.

Man ska nog ha rätt sjuk humor, samt nära en faiblesse för bisarr kändistrivia, för att få ut något av ”Snuff”. Jag skulle inte direkt rekommendera den till min moster (det faktum att jag köpte den som julklapp till mig själv från min svärfar upphör inte att roa mig) men är man van vid Chucky P-världen är givetvis ”Snuff” ett måste.

PS: Jag kan inte låta bli att undra om inte hela romanen är en förevändning för att få namedroppa hysteriskt roliga porrfilmstitlar. Här kommer ett axplock: ”The Twilight Bone”, ”A Tale of Two Titties”, ”The Wizard of Ass” och ”Guess Who’s Coming at Dinner” (senare nylanserad som ”Black Cock Down”).

DIS: ”Moget, Helena, verkligen.”
DSMSLMFPGIFK: ”Mmm.”

Tycker detta är intressant, helst i tider av nedskärningar, konstiga offentliga avskedanden av frilansjournalister och annat som DN har ägnat sig åt den senaste tiden. Men nu finns en redaktionsblogg där man kan diskutera och debattera innehållet åtminstone på dn.se – alltid något. Björn Hedensjö är redaktionschef och den som säkert mest kommer blogga där. Lägger förstås till i min Google Reader.