”Den orolige mannen” – Henning Mankell
Oj, vad recensionerna inte har varit så bra för Henning Mankell nu när den utlovat sista boken om Kurt Wallander äntligen släpptes. Som om det länge har funnits ett uppdämt behov av att sätta dit honom. Eller kanske är jag lite väl konstpiratoriskt lagd.
Hursom, jag har faktiskt också läst ”Den orolige mannen” och jag ville väldigt gärna vara storsint med betyget, gå lite motvalls mot recensenterna, kanske rentutav något i stil med ”vi vanliga läsare gillar sånt här i alla fall”. För jag har alltid gillat Mankells deckare. Jag tycker inte särskilt mycket om Mankells övriga böcker, men jag gillar rufsige Kurt Wallander och stan som skulle platsa i Guiness Rekordbok som världens mest mordtäta per capita.
Men så tyckte jag inte att det var särskilt bra. Boken kändes mest som en sammanfattande powerpoint på något vis – en massa meningar stolpade ovanpå varandra som skulle bilda något slags sammanhang och bakgrund till de senaste årens tystnad – Wallander har köpt hus och hund, dottern Linda har fått barn (och pratar den konstigaste svenska jag någonsin stött på) exfrun har börjat supa hon med, ingen trivs med livet längre. Samhället är på väg åt helvete. Som om själva boken, historien aldrig riktigt börjar. Jag gick liksom och väntade, otåligt. Kommer det inte igång snart? En recap som var längre än någonsin ett avsnitt av Days of our lives, och det vill inte säga lite. Dialogerna som visserligen alltid har varit den svaga länken i Wallanderböckerna, var styltigare och sämre än någonsin.
I korthet handlar boken om att en högt uppsatt militär och hans fru försvinner. De råkar också vara farföräldrar till Wallanders barnbarn och därmed svärföräldrar till dottern Linda. Och Wallander lovar att hjälpa till att lösa gåtan och försöka hitta föräldrarna. På sin fritid. Sådär trovärdigt. Och samme Wallander som inte tagit ut en enda semesterdag på 10 stycken böcker, reser nu kors och tvärs över landet, kompdagar och klämdagar och avstängningar och you name it. Han äldras. Han är trött. Han vill något mer, men han verkar inte veta vad. Gåtan med det försvunna officersparet leder dessutom långt tillbaka i tiden och involverar ubåtar, skärgård, ryssar, spioner, amerikaner, ja t o m simhoppare från DDR.
Jag var som ni förstår, ganska besviken. Det tog sig mot slutet – helt tvärtom hur det brukar vara i svenska deckare tycker jag. Att boken faktiskt blev bättre, att han föll in i den gamla Wallanderjargongen när det var sisådär 15-20% kvar. Människorna blev mer människor, brottet blev kanske också det mer mänskligt.
Och det var en uppgörelse, ett slut. Det blir inga dacapon för Kurt Wallander mer. Fast egentligen hade jag nog gärna sluppit den här sista också. Hur man vill ha sina av litterära gestalter kanske inte skiljer sig så mycket från minnen man vill ha av riktiga människor – de ska vara starka och friska, inte trötta, inte gamla. Helst inte bittra eller sjuka heller.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Tycker du verligen inte om de gripande afrikaböckerna ”Commédia Infantil” och ”Eldens hemlighet” eller de självbiografiska Joel-böckerna?
(Joelböckernas första del är ”Hunden som sprang mot en stjärna” och den avslutande delen – som renderade Henning Mankell Augustpriset 1998 – är ”Resan till världens ände”.)
Jag tycker att dessa böcker är stor litteratur. Deckarna har jag ännu inte läst så dem kan jag inte uttala mig om.
Henning Mankells egen favorit i hans stora produktion är barnboken om den lilla försvunna katten – den är underbar (men inte så känd).
Nej, jag tycker verkligen inte särskilt mycket om Henning Mankell när han inte skriver om Wallander.
Jag upptäckte Mankell via Wallander, som jag tycker vanligtvist är bra böcker, men insåg snabbt att de andra böckerna var mycket bättre, och som Lena säger ovan var ”stor litteratur”.
Jag blir nyfiken på varför du inte tycker om de andra?
Varför gillar man en del maträtter och inte andra? Och så vidare. Mankell är inte en författare i min smak helt enkelt, jag kan inte alltid sätta fingret på varför jag inte går ihop eller för den delen går ihop, med vissa författare. Mankell är en sån. Jag tror det kan ha med hans språkhantering att göra, men jag är inte säker. Jag har också bara läst ett par böcker ur hans digra produktion, så jag kan inte göra en djupare analys än att jag inte tycker om.
Men redan Kinesen var väl ändå rätt kass, särskilt språkligt? De tidigare Wallander-deckare som jag har läst var i alla fall rätt okej, men den där…
Men ”Kinesen” var väl ingen Wallander? Jag har inte läst den boken dock.
Nä, men den var en Mankell…
Ibland tycker jag det finns tydliga anledningar till varför man tycker om/inte tycker om både mat och böcker, därav frågan. Tack för svaret.
Instämmer angående Kinesen, vad det gäller språket. Men kan inte komma ihåg att Berättelser på tidens strand eller Comedia Infantil, som är mina favoritböcker av Mankell, dras med den typen av problem heller.
”Kinesen” hör väl till genren ”deckare” och jag har ännu inte hunnit läsa och begrunda någon detektivroman av Mankell – så jag vet inget om kvaliteten på den romanen.
Henning Mankells övriga böcker har jag läst – samtliga tror jag. Jag föll för hans berättartalang redan när jag läste debutromanen.
Så jag tycker att det inte alls var ett misstag av juryarbetarna när Henning Mankell fick Augustpriset. Jag hade faktiskt hoppats att han skulle ha fått det redan för ”Eldens hemlighet”,
(Ja, det finns ändå bättre författare runt om i världen! Men det tycker också Henning Mankell.)
Jag gissar att Henning Mankell nu inte bara slutar med att skriva Wallanderdeckare utan att han slutar att skriva detektivromaner överhuvudtaget.
Men inte slutar han att skriva och verka.
Så länge 60åringen orkar så kommer han förvisso, som han själv uttrycker det, ”att stå med en fot i sand, en fot i snö”.
Författa i både Sverige och Afrika, regissera och administrera på sin teater i Mocambique och arbeta ideellt runt om i världen med det som han brinner för.
Jag blev glad över att det var Henning Mankell som nyligen utsågs till ambassadör för EUs nya stora litteraturpris (där Helena Henschen är årets svenska vinnare).
Och nog är det en ära för det svenska språket att Henning Mankell – liksom till exempel Ariel Dorfman och Joyce Carol Oates – medverkar med en text i FNs alldeles nya novellsamling inför 60årsjubiléet:
”Freedom, Short stories celebrating the Uiniversal Declaration of Human Rights”,
Henning Mankells bidrag handlar om den unga ”okuvliga” Sofia från Mocambique (huvudperson i de tre afrikanska böcker som inleds med ”Eldens hemlighet”, den bok som alla svenska femteklassare fick i gåva för några år sedan).
[...] Bokhoras recensent är en av de som är mer kritisk till boken: [...]
[...] kritik. Bland annat tycker Svenska Dagbladets Magnus Persson att boken är taffligt skriven, och Bokhoras Johanna Ö önskar att hon sluppit läsa den. Samtidigt finns det dem som gillat boken också, [...]