Opp amaryllis!

Bokhoraängarna har varit mina mest gröna betesmarker sedan 20 juli 2006 – men efter ett och ett halvt år pekar min framtidsantenn nu i andra direktioner, d.v.s. är det dags för mig att säga hej då och sprinta vidare till en annan del av horisonten.

Jag säger härmed tusen tack för den utomordentligt roliga tid som varit; let’s see morgonens allra mest blanka cartarescukaramell som mitt sprakande farvälfyrverkeri.

Over and out,
Caroline (caroline.angbjar(at)gmail.com)

Hur man introducerar den som flödar maffigaste språket ngnsin helt sirapsfärgat och fritt i galaxen, d.v.s. Mircea Cărtărescu, det vet jag inte: har ni läst Bokhoran väldigt länge kanske minns ni alla Orbitórutdrag och stadiga kärleksförklaringar staplade dag efter dag. Svallar ännu förälskelsen bokstavshetaste vulkan, yo, kanske t.o.m. än ytterligare efter [se nedan].

Alors, on y va en anglais:

- Is there a genre of literature that you will absolutely not read: if so, which one and why not?

I will absolutely not read bad literature, no matter which genre it will be, from a stupid saga to a stupid haiku.

- What are you reading right now and how do you like it?

Baricco’s ”Novecento“. Nice, but not good enough. Kind of childish, which is at the same time good and not so good. I prefer “Silk” by far. Baricco built his reputation on very few pages. One expects that all that pages be at his best. If I find bad pages even in his best books – the wife’s letter in “Silk”, for exemple – I am tempted to conclude that he is not so good as we were told.

- How does being busy writing a novel or poetry affect the way you read?

While thinking of a new book, everything I read is connected with it. I am an omnivorous reader, I even read logarithm tables and try to read things in languages I never learned. But when I got my mind set on a book, I read like a mad man. Science, history, religion, literary theory, kinky blogs. I read on the people’s lips. I read in the lines of the palm. I read your thoughts too.

- Are there any, as of yet, untranslated Romanian writers you think we should keep our eyes open for?

Yes, hundreds. The problem is that the best of them actually cannot be translated. They live happily under the waves of a fabulous language. If they are taken out of it and moved into another language, they just explode like the strange abyss fish when brought to the surface. (For example Mircea Horia Simionescu, Gabriela Adameşteanu, Simona Popescu, Gheorghe Crăciun, Cristian Popescu, Matei Visniec.)

- Do you read mostly Romanian or translated (or foreign in original language) literature?

Romanian books, original language books, translated books – it makes no difference to me. I do not care which nationality were Dostoyevski, Musil, Joyce, Sadoveanu or Kafka. I do not read literatures, but individual authors, no matter in which language they wrote. I read perfectly in English and French and I understand Italian and Spanish. But as I said, I even try to read books in Swedish sometimes. No matter the language, a book is the all stars show of a mind. It is the only show I’m interested in.

- I have read that you are an avid S/F-reader – which title (or author) is your favorite in this genre, and what do you recommend a S/F-neophyte begins with?

For a S/F neophyte I recommend the greatest S/F novel that has ever been written, the Bible. He or she will find there everything: the mysteries of time, space and consciousness, close encounters of the third kind, flying objects, abductions, artificial insemination and supernatural powers. The universe in a nutshell, your soul at your hand.

- A couple of books that have meant a lot to you, and why.

I found in Kafka’s “Daily notes” the most impressing definitions of the process of writing, in Salinger’s “Franny and Zooey” the most wonderful struggle for the redemption of one’s soul in the whole contemporary literature, and in Pynchon’s “V” the book I have always wished I could have written myself.

Oh, omslaget till Yourcenars ”Hadrianus minnen” är mkt förtjusande! Än en ggn repeterar jag: Bonniers kan ju när de vill. Men i konklusion, lägger de manken till enkom när gäller Panache & Delfin?

Nej ni, mina vänner! Som sagt, seriositet är icke att förakta. What’s up med det här TV-programmet Ruddan & Läckan har? Varför handlar det inte om litteratur? Varför handlar det om ”böcker”? Varför skall de, i nästa program, besöka Agneta Sjödin? Varför är jag aldrig hemma när sänds Babel?

Råkade glida in på Rud- & Läckbergs tipssession på TV och satana matana vilken trash. ”Sponsrat av Bokia” – you don’t say!

Apropå att det finns minst en lyrik för alla – här har ni en dos inredningslyrik skulle era läggningar luta i Sköna Hem-riktningen:

I give you Snoilksys ”Pariser-interiör”:

Farväl salonger, hem för prakten
I detta strålande Paris,
Där furstlig ledsnad nickar takten
Till pendeln på en marmorspis.

Farväl, I salar, dit man länder
I silkesstrumpor och i skor,
Och där i Guds och skräddarns händer
Sin salighet man anförtror.

Farväl, I rum med mattor mjuka,
Där hviskningen är samtalston,
Där man är rätt och slätt en kruka,
Fast man gått djärf mot en kanon.

Farväl, du guldbesmidda börda!
Jag vet ett hem i en faubourg,
Där tu ting äro oerhörda:
En gäspning och en robe de cour.

Per Olov Enquist ”Nedstörtad Ängel” (började läsa igår när utmattad, fattade ingenting, sedan plötsligen trängde ett kvinnohuvud ut ur mannens panna och jag blev fastspänd som om björnklistrad) och Marguerite Yourcenars ”Hadrianus minnen”, ännu ospräckt – men som jag längtar! Kommer stjäla Yourcenar min torsdagskväll från punsch och pannkakor.

Mkt bra (intressant, upplysande, skrämmande) artikel i DN Kultur idag, Poesi – var god dröj om lyrikens skamligt långa utgivningstider (man, jag, vi passar på att tacka internetet för alternativa publiceringsmöjligheter). Under artikelläsningen växte en slags pre-kaffe-bitterhet (med tydliga ironiavgreningar) inom mig: jaaa, verkligen jätteviktigt att dussindeckare som beskriver korrekt och tidsenligt senaste iMacfinesserna direktpubliceras*, men var god betänk hur skulle världen se ut (vissen regnskog, gnisslande tbanestationer, övergivna barn, oälskade skogskattor, hammarslagna knän, isärsprättade ligaturer,) om stod och föll lyriken med ngt så vulgärt som produktplacering? Järntyngder föll genom mitt bröst när det verkligen, på riktigt, åter påmindes mig (mitt inre en veritabel kötthiss; har jag hittills lyckats igga hur få som verkligen läser och känner och behöver lyriken,) hur liten läskrets poesin har.

Hur liten läskrets poesin har: why oh why, varför har poesin en sådan liten läskrets, vad skall vi göra åt det och hur går vi till väga? (2008 lyrikens år, spräng kretsarna vidare!)

Steg ett: istället för favvoroman eller krispiga vita tulpaner (en fet Amarone) i gåbortpresent blir det härmed enkom slanka ordmekaniska lyrikutgivningar inslagna mörkgröna snörlockar; måste vi hjälpas åt kasta den riktiga litteraturen: högre (tiralasù!).

* Inte ens jag är så naiv egentligen.

Raderna som fick mig att köpa ryska numret av Ord & Bild, Andrej Gelasimovs En känslig ålder:

14 mars 1995. Klockan 16.05 (Moskvatid)
Idag vaknade jag av att någon spelade piano på andra sidan väggen. Där bor en gumma som ger lektioner. De spelade skitdåligt, men jag tyckte om det. Jag bestämde mig för att lära mig spela. Imorgon börjar jag. Jag ska sluta med tennisen.

Jag har inte ens hunnit läsa ut frankrikenumret av Ord & Bild ännu, men ändock, tidigare ikväll, jag ramlade in på en tidningsbutik och hittade Ord & Bilds nya, ryska nummer. Jag började genast läsa om en morgon i Moskva och nästan dog av lycka över skönheten. Tre minuter senare, tidskrift inköpt och intryckt under armen, mötte jag min man som suckade kärleksfullt över sin nyss införskaffade macattiralj. Jag visade honom mitt ryssnummer och han säger att tidksrifter räknas inte som böcker va?

Och det har han ju helt rätt i.