Veckans måndagsmötesgäst är ingen mindre än den finska författaren Sofi Oksanen, vars tredje roman ”Utrensning” fått mången recensent – inklusive mig själv – att gå upp i brygga. Jag vet att det bara är mars än så länge, för tidigt att ropa hej och så vidare, men just nu undrar jag om inte Oksanens kolsvarta skildring av Estland under och efter ockupationsåren är det bästa vi kommer att läsa i år. Vi får se när det är dags att summera litteraturåret, men jag har mina aningar… Klart är i alla fall att det är en bok som lever kvar i minnet långt efter att den är utläst. Prova själva.

Min mejlintervju med Sofi Oksanen genomfördes på engelska, och hon gav mig så långa och bra svar att jag valt att inte översätta utan låta Sofi ”tala” utan inblandning och eventuella feltolkningar. Enjoy!

Hi Sofi, what are you reading right now?

Background material for my next novel. And ”He” by Asko Sahlberg, he’s one of my favourites from today’s Finnish literature.

Which authors and/or works have influenced you most as a writer?

Marguerite Duras, Aino Kallas, Djuna Barnes, Virginia Woolf, Jean Rhys, Sylvia Plath, the Brontë sisters, and A.Solzenitsyn of course, among others.

… and as a reader? (Assuming there is a difference.)

Marguerite Duras is my favourite author as a reader as well. But when I´m reading for fun I enjoy most historical, literary novels (thick ones), for example Sarah Waters. And ”Wuthering Heights” by Emily Brontë is one of my favourites.

The big literary trend in Sweden over the past decade has been a sort of factualisation of fiction. The edges between fact and fiction have been blurred, and many authors have written about actual people and events in their novels – which has caused a lot of anger and debate in the literary world. What have the biggest literary trends and debates been in Finland over the past decade, do you think?

Well last year ”Koljatti” by Jari Tervo was a hit – it’s a satire in which the protagonist is a prime-minister called Lahnanen, who is not able to sleep properly and he has a sex-slave in the cellar. The problem was that the protagonist reminded people of the real prime-minister Vanhanen quite a lot. Or let’s say that there were lots of people who saw it as a problem.

Then there was another novel as well in which the main character reminded of our former minister of foreign affairs. The novel was ”Paljastuskirja” by Taina Latvala.

Both politicians have been surrounded by scandals related to women (these scandals have made head-lines in Sweden as well), prime-minister Matti Vanhanen had an affair with a single mother and the former minister of foreign affairs sent sex-messages to a stripper called Johanna Tukiainen (and in the end the price for sending sex-messages were high, he had to resign). Matti Vanhanen also sued his ex, Susan Ruusunen, (and the publisher) after she wrote a book called Prime minister’s bride and the court case is still going on, which is quite interesting as a case about freedom of speech. I have read the book and it’s quite interesting, even though not well written. There are sms-messages Vanhanen sent his babe and I have to say that those simple messages reveal that our prime minister is a person who cannot write, is not able to express himself verbally. As a voter I think it’s my right to know, how little he knows about the lives of ordinary people. And he knows very little. So I think it was a good thing that it was published.

I read Jari Tervo’s novel and find it good. The problem is we don’t really have a tradition for satire, there are quite few people who are not able to read the novel as satire, but as a realistic description.

But I can’t say really that this is such a huge trend or a cause for a debate, though it’s interesting which main characters you find from tabloids become main characters in fiction as well. There have also been other novels, like ”Mestari” by Hannu Mäkelä (fiction about the poet Eino Leino) and Runoilijan talossa by Helena Sinervo (fiction about the poet Eeva-Liisa Manner) and ”Helene” by Rakel Liehu (fiction about Helene Schjerfbeck). All these novel were highly appreciated, award-winning novels, but not novels about living persons like those I mentioned above.

Your latest novel (”Utrensning” in Swedish) has won several prestigious awards (congratulations, by the way!). If you could give an award to any writer – living or dead – who would it be and why?

Well Arto Salminen could be one who’d deserve a prize.

Who is the most overrated writer of today?

Depends what you mean. Sales, critics or awards? Most thrillers or romances are not respected at all by critics, even though they sell and people read them a lot. And books praised by critics don’t appeal to the buying audience in a large scale.

… and the most underrated?

In Finland I could say Arto Salminen whose novels are great satires and also fun to read. His characters are tragic but you can’t stop laughing when reading about their adventures. There’s great black, morbid humour in his novels and he describes the collapse of a welfare state. For example there’s a taxi driver who sends his old mother to the nursery and sells her appartement before she dies, just to get the money to himself. But the mother stays alive, gets better and wants to return to her home and that’s when the problems really start. The taxi driver also tries to get some extra money by pretending to be a doctor and a gynecologist when visiting old people, and at one point the children of his ”patients” come home when he’s doing his inner examination of an old lady.

He also wrote a novel “Kalavale” about reality TV, before reality TV really became a big thing in Finland. And about tabloids, people who were ready to do anything for publicity. And about shelters for refugees with Finnish racist staff working there. Unfortunately he passed away before making a break-through. Critics didn’t really like his work when he was alive and his novels didn’t sell well.

Do you have any guilty pleasures? Books you wouldn’t be caught dead reading in public but still secretly enjoy….

No. But as a child my favourite author was Sergeanne Golon and the Angelika-series. The Catherine-series was great as well. I’m not ashamed of that though :)

Finally, a few quick either/or questions. Fact or fiction?

I enjoy reading fiction more, but for my work I need more non-fiction.

Hardcover or paperback?

Hardcover.

Bookstore or library?

Bookstore.

Finland or Estonia? (In terms of literature.)

Hard to say. I have written two novels about Estonia in Finnish and there are still a few more to come. I read more Finnish fiction, but more Estonian non-fiction. More Estonian poetry, but more Finnish novels than Estonian ones.

Ni kanske minns hur jag oohade och aahade över Peter Straubs nya roman ”A Dark Matter”, hans första på flera år? Hur jag ilade fram och tillbaka till brevlådan, förhandshajpade till stjärnorna och tillbaka innan jag ens sett omslaget?

Well. Det är nu min – ska vi säga lättentusiasmerade? – personlighet hoppar upp och biter mig i röven samtidigt som en annan av mina personligheter, vi kan kalla henne Eftertankens Kranka Blekhet-Helena, skadeglatt viskar ”jag sa ju det!”. Inte för att ”A Dark Matter” är dålig, för det är den absolut inte. Det är bara det att vännen Stephen Kings blurblöfte om att den är omöjlig att lägga ifrån sig när man börjat läsa inte riktigt stämmer. I alla fall inte om ni frågar mig. Nu är det ju så att Peter Straubs författarskap i stort präglas av en viss långsamhet – som jag gillar. Och det första kapitlet, när man får möta en väldigt typisk Peter Straub-figur i form av en författare i skaparkris, gillade jag skarpt. Det är sedan, när perspektivet byts och själva huvudberättelsen börjar nystas upp, som jag tappar intresset en smula. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta med att introducera en sympatisk ledsagare och sedan låta honom sitta på avbytarbänken i vem vet hur många hundra sidor. Kanske faller bitarna på plats när jag läst ut boken. Just nu sitter nämligen även ”A Dark Matter” på avbytarbänken medan jag roar mig med mer lockande läsprojekt. Kanske inte världens bästa betyg, men jag vill inte ge upp riktigt än.

Så håll ut, kära skräckvänner. Tids nog kommer en fullständig läsrapport, men just nu har jag mer brådskande böcker att ta itu med. Lionel Shrivers sjukförsäkringsroman, till exempel. Återstår att se om DEN lever upp till förväntningarna. Ja, hur ska man egentligen bära sig åt för att lägga band på sig? Jag vill ju inte förlora det där ljuvliga magpirret som infinner sig när jag har ett nytt boksläpp att se fram emot. Samtidigt börjar jag tröttna på alla dessa självutlösta antiklimax. Hur bär man sig åt för att hitta någon sorts balans i boklängtet? Tips mottages tacksamt till signaturen ”Lättentusiasmerad 80:a”.

I helgen var jag och såg Joyce Carol Oates ”The Widows”, som hade urpremiär på Strindbergs Intima Teater i februari. Fastän jag läst så pass mycket av Oates och har koll på de flesta av hennes olika litterära personligheter är dramatikern Oates helt okänd för mig, så det var spännande att få lära känna den sidan av hennes författarskap. ”The Widows” är ett kammarspel om två nyblivna änkor i en universitetsstad, och visst känner man igen Oates i tematik och språk, i den förtätade stämningen och sättet som hon sakta men obönhörligt klär av sina karaktärer tills de, för att citera en annan, mer spelad Oates-pjäs, står framför oss nakna. Särskilt Cecilia Nilssons Moira kändes oerhört Oatesk med de antydda ätstörningarna och sin noggrant iscensatta personlighet. Jag fastnade nog dock mest för den yngre änkan, fint spelad av Bo Corre som med små medel uttryckte ett slags avtrubbad förtvivlan. Tyckte även mycket om hur man använde sig av musik – uteslutande svenskt, kvinnligt och alternativpoppigt – i pjäsen, och den murriga, spartanska scenografin.

Pjäsen spelas på engelska, och här kommer min enda egentliga invändning. (Varsågoda att snobbförklara mig nu!) Varken Bo Corre eller Cecilia Nilsson har engelska som modersmål – och det märks. Att ta sig igenom och gestalta Oates virvelvindslika ordströmmar är inte det lättaste, det förstår jag, och båda imponerade stort som skådespelerskor. De svenska accenterna som i olika grad bröt igenom störde mig dock en del i början eftersom premisserna och miljöerna är så oförställt amerikanska; det blev lite av en frontalkrock för mig. Jag kunde inte låta bli att undra varför man valt att inte översätta. Efter ett tag slutade jag dock att tänka i de språkfascistiska banorna, och mitt sällskap stördes inte alls av det, så jag gissar att felet ligger hos mig.

Det är bara ett fåtal föreställningar kvar, så om ni vill se ”The Widows” får ni skynda er! Men se den tycker jag absolut att ni ska göra, särskilt om ni är nyfikna på hur Oates tar sig som dramatiker.

Vaknar klarögd och utvilad – något annat är väl inte möjligt när man somnade redan klockan sju och sov nonstop till kvart i sex – och kör gåvagn med två glada döttrar som, misstänker jag, är blott någon månad från att ta sina första steg. Än så länge uppvisar de inga som helst trötthetstecken, men när det är dags för dem att sova middag tänkte jag fortsätta med helgens läsning: ”Kryptan” av Kate Mosse (ja, med ”e”, ingen relation till fotomodellen). Har haft både den och ”Labyrinten” i bokhyllan länge utan att känna något direkt lässug, så jag började på vinst och förlust, med låga förväntningar, påhejad av premisserna för Mosses alldeles nyutkomna tredje roman, ”The Winter Ghosts”, som verkar vara något av en Helenabok. Bäst att läsa in sig på de tidigare böckerna innan jag slår till, tänkte jag. Än så länge är jag glatt överraskad: Mosse balanserar dåtid och nutid i Pyrenéernas dimhöljda bergslandskap (och Paris) på ett alldeles ypperligt sätt. Debussy är med på ett hörn också. Jag är ju barnsligt förtjust i spänningsromaner med litterära och historiska inslag, men hade fått för mig att Kate Mosse var någon sorts kvinnlig brittisk motsvarighet till Dan Brown. Det är hon alltså inte – och tillåt mig att tillägga ”tack och lov!”. Fullödig recension kommer snart!

När jag är färdig med de dimhöljda mysterierna har jag – lycka! – Carol Goodmans pinfärska roman ”Arcadia Falls”, som ju varit föremål för viss förhandspepp tidigare, att sätta tänderna i. Minns ni Anton i Eva Bexells underbara ”Morfar prosten”-serie, hur han utbrast ”bara bra saker får jag, bara bra saker får jag!” efter att ha öppnat sina födelsedagspresenter (eller hur det nu var…)? Jag får lust att utbrista ”bara bra böcker har jag, bara bra böcker har jag!”. För det stämmer ju.

Nu finns Bokhorafavoriten Lionel Shrivers nya roman ”So Much For That” att köpa! (Åtminstone går den att beställa från internetbokhandlarna; huruvida den finns i de fysiska bokhandlarna vågar jag inte uttala mig om, min tvillingvagn och jag är instängda på grund av SNÖKAOSET.) När Johanna K och jag hade privilegiet att äta middag med Lionel under hennes Sverigebesök våren 2008 berättade hon att hon höll på att skriva en bok om ”död, sjukdom, pengar och sjukvård”. Nu är den alltså färdigskriven, och det är återigen skytteltrafik till och från brevlådan som gäller. Shrivers ”We Need To Talk About Kevin” är den mest – ursäkta det söndertjatade ordet – drabbande roman jag läst på år och dagar. Kanske rentav någonsin. ”The Post-Birthday World” är inte dum den heller. Shriver har en fantastisk, och lite otäck, förmåga att närma sig högaktuella ämnen precis innan de exploderar i det allmänna medvetandet. Tajmingen med ”So Much For That” skulle knappast kunna vara bättre: en litterär uppgörelse med det amerikanska sjukvårdssystemet mitt uppe i Obamas tilltänkta sjukvårdsreform. Det ska bli intressant att läsa Shriver och, förstås, att följa utvecklingen i USA. Som europé är det förtvivlat svårt att sätta sig in i de avgrundsdjupa orättvisor som döljer sig bakom USA:s sjukvårdssystem – eller brist därpå – men jag brukar ha lättare att ta till mig saker genom skönlitteratur än det förhatliga sk verkliga livet, så Lionel ska nog få mina ögon att öppna sig. Hon brukar lyckas med det.

Medan vi väntar på att boken ska dyka upp/inhandlas kan vi roa oss med den gamla anrika leken ”Omslagsleken: Amerikanska vs. brittiska utgåvan”. Vad tycker ni? Själv tycker jag nog att båda omslagen ter sig rätt obegripliga eftersom jag inte läst boken än, men det klarnar nog. Ur rent estetisk synpunkt hejar jag på den brittiska utgåvan. Tycker ofta att de brittiska omslagen är snyggare. De amerikanska kan vara roligare, men tenderar att vara lite tacky med fula reliefbokstaver och annat hiskeligt.

Amerikanska omslaget

Brittiska omslaget

En Riktigt Schysst Thriller™ tackar man ju inte nej till, och nu har jag hittat en i form av Linwood Barclays ”No Time For Goodbye”. Den innehåller allt man kan önska sig av En Riktigt Schysst Thriller™: bladvändardriv, språklig spänst och – tyvärr allt annat än en självklarhet i genren – genuin spänning. Relativt fritt från klyschor och plastiga karaktärer, dessutom. När berättelsen börjar är det tidigt 1980-tal. Fjortonåriga Cynthia vaknar upp hemma i sängen och upptäcker att hennes familj är borta. 25 år senare har de fortfarande inte dykt upp, och varken Cynthia själv eller polisen har en aning om vad som kan ha hänt med dem. Cynthia har, utåt sett, gått vidare, gift sig, skaffat barn och slagit sig till ro i närheten av barndomshemmet, men hennes närstående vet att hon fortfarande är besatt av mysteriet. Så en dag anländer ett brev…

Jag har länge letat efter ett komplement till Harlan Coben, och nu har jag hittat det i form av Linwood Barclay. Det finns flera gemensamma nämnare mellan de två författarskapen: båda rör sig i östkustens väluppfostade sovstäder och fokuserar på skuggor från det förflutna. Dessutom är båda, trots en berg-och-dalbaneaktig spänning och tydligt bladvändartänk, stadigt förankrade i det vardagliga, vilket givetvis gör det hotfulla än mer hotfullt. Spänningsmomenten i ”No Time For Goodbye” varvas med fina inblickar i vardagslivet i Connecticut (min litterära favoritstat, ju!). Jag gillar särskilt draget att låta Cynthias man Terry agera berättarjag: dels för att han är oerhört sympatisk, men genom att förskjuta berättarperspektivet till en närstående och låta honom tvivla över sin hustrus agerande skapas också frågetecken kring Cynthias bakgrund och motiv – frågetecken som ger berättelsen en extra nerv. Det faktum att Terry arbetar som engelsklärare, brinner för sitt arbete och försöker motivera en begåvad men strulig elev är förstås också sympatiskt, och Barclay lyckas knyta ihop denna till synes obetydliga bihandling till den större intrigen på ett snyggt sätt.

En Riktigt Schysst Thriller™, som sagt, varken mer eller mindre. Behovet av En Riktigt Schysst Thriller™ ska dock inte underskattas, och jag har redan börjat reka efter fler Linwood Barclay-titlar. Nästa anhalt blir en annan fristående thriller i förortsmiljö: ”Too Close To Home”. Återkommer med omdöme!

Litet PS en googling senare: ”No Time For Goodbye” finns även utgiven på svenska och heter då ”Utan ett ord”. Jag som tänkte börja köra en ”översätt Linwood Barclay till svenska!”-kampanj…

Det var länge sedan jag läste en bok i en enda sittning, men nu har det hänt. Ändå var läsningen inte särskilt lustbetonad. Ofta ville jag lägga ifrån mig boken, göra som en av skurkarna i förra årets julkalender och förvandla bokstäverna till oläsbar nonsens. Men fortsatte gjorde jag, och det faktum att jag läste med en av mina döttrar sovande bredvid mig gjorde det hela ännu mer plågsamt. ”The Mother’s Tale” är, som titeln antyder, ytterligare en mammaskildring. Romanens berättarjag, vars namn förblir okänt, har gett upp en framgångsrik karriär för att vara hemma med sina två barn: Cassie, fjorton månader och Zach, tre månader. Matematiken talar sitt tydliga språk: barnen har kommit nästan ofattbart tätt, och livet, så som det en gång tedde sig har tagit slut.

Det här skulle kunna vara en australensisk ”I en familj finns inga fiender”, och det trodde jag också till en början, men snart tar berättelsen en otäck vändning och blir något helt annat. En förtätad thriller om det allra mest förbjudna? En ”Medea” för det tjugonde århundradet? Jag behöver inte skriva rakt ut vad detta fruktansvärda är, jag tror ni förstår. Länge satt jag och funderade på hur jag skulle kunna skriva den här recensionen utan att antyda vad som händer, men det går inte. Hederskodex får ursäkta, men det går faktiskt inte.

”The Mother’s Tale”. Mammans berättelse alltså; en specifik mamma, inte en mamma, vilken som helst. Jag tror att den bestämda formen är i högsta grad avsiktlig, för är det något man behöver under läsningen av Camilla Nolis djupt obehagliga men vackert skrivna debutroman är det distans. Särskilt om man råkar vara förälder själv. Man vill inte föreställa sig att romanens anonyma berättarjag kan vara vem som helst, kvinnan med mörka ringar under ögonen på ICA som fräser åt sitt barn lite, lite för aggressivt, den leende kvinnan i föräldragruppen… eller du själv. Som sagt: man distanserar sig under läsningen av ”The Mother’s Tale”. Inte omedelbart; i början, när ljuset är mjukt sepiafärgat av nattlampan och det nyfödda barnet ligger vid moderns bröst, är identifikationen total. Även lite senare, när bilden av det idylliska moderskapet börjar krackelera, är jag sympatiskt inställd till berättarjaget. Exakt när sympatin försvinner skulle vara en intressant bokcirkelfråga. Jag blir otroligt sugen på att diskutera ”The Mother’s Tale” med andra mer eller mindre nyblivna mammor, men misstänker att mammorna i min föräldragrupp skulle sätta kaffet i halsen, göra korstecken och sedan aldrig mer vilja träffa mig om jag satte boken i händerna på dem.

Det är lätt att värja sig totalt, måla ut berättarjaget till ett monster, en svartfet tragisk rubrik i kvällstidningarna, men jag tror att det är ett misstag att gå den vägen. Visst, det är bekvämt att ge henne attributet ”det andra” – mamman, den specifika, anonyma, monstruösa mamman, aldrig ”en mamma”, vilken som helst – men genom att svartmåla och direkt ta avstånd missar vi, tror jag, Camilla Nolis intentioner med romanen. Debatten om det så kallade goda moderskapet fortgår hela tiden. Senast igår kväll satt en hemmamamma hos Dr Phil och såg ner på alla mammor som förvärvsarbetar, menade att de som – citat – drar på sig strumpbyxor och lämnar sina barn hos främlingar överger sina barn. En god mamma är en självuppoffrande mamma – hur länge ska den myten få frodas och implanteras i våra huvuden? Så länge den lever och frodas kommer händelser likt de som skildras här tyvärr inte stanna i fiktionen. Samtidigt kan jag, lite matt, och i egenskap av en (oftast) ganska glad tvåbarnsmamma undra: vad är de positiva mammaskildringarna? Nu är ”The Mother’s Tale” extrem, men även på det aningen mindre kolsvarta spektrat är avsaknaden av glädje och kärlek anmärkningsvärd. Kanske är det så att man inte har behov av att skriva om det lyckliga, men jag undrar om det är sant när det gäller just mammaskildringar. Att vara förälder är ju att åka känslomässig berg-och-dalbana dygnet runt, ofattbar lycka och ofattbar trötthet och ofattbar frustration om vartannat – men varför har tröttheten och frustrationen så totalt dominerat det som börjar bli en litterär genre? Härmed efterlyser jag en roman om en småbarnsmamma som INTE vill a) sticka ifrån sin familj b) ta livet av sig eller c) ta livet av sina ungar. Bara en. Går det att ordna, tror ni, eller måste jag skriva den själv?

Bokrean och jag. En gång i tiden var vi bästa vänner, jag talar om den där djupaste, mest uppriktigaste sortens vänskap som inte behöver bekräftas oftare än en gång om året för att frodas. Man vet ju var man har varandra, och när man väl ses är det som om ingen tid alls passerat. Ja, ni vet. Under skoltiden tillbringade jag mina sportlov hos min moster i Örebro – bokrean brukar ju infalla under sportlovsveckan – och stod alltid och köade utanför Akademibokhandeln vid midnatt. Det var en så mysig ritual: att vandra genom en öde rimfrostsstad, utrustad med varma kläder och med reakatalogen tryckt mot bröstet. Jag gjorde många fina fynd under de där Örebroåren, minns jag, till exempel en inbunden upplaga av Donna Tartts ”Den hemliga historien” (jag hade redan läst sönder pocketutgåvan).

Idag är mitt förhållande till bokrean mer splittrat, ja, jag tror jag med säkerhet kan säga att vi glidit ifrån varandra. Är det jag eller bokrean, kan man fråga sig. Jag tror att det är lite av varje. Bokmarknadens utveckling spelar en väsentlig roll: hur viktig är egentligen rean när man kan fynda böcker på nätet och i butik året om? Sedan är förstås jag en annan person nu; en vuxen, förvärvsarbetande människa som kan köpa vilka böcker jag vill, när jag vill. (Jag älskar att påminna mig själv om det.) Dessutom brukar jag göra märkliga inköp just på bokreor. Jag tror jag nämnde i någon fredagsfråga att över 90% av mina felköp är bokreaköp. Oformliga, fula kartonnage av böcker jag inbillar mig att jag borde ha läst (hej, ”Gravitationens regnbåge”!) eller billighetsupplagor av klassiker jag inbillar mig att jag inte äger – tills jag kommer hem och upptäcker att det gör jag visst, i exakt samma fula upplaga till och med. Men visst finns det guldkorn att hitta om man anstränger sig! Förra året var jag t ex väldigt nöjd med att hitta Kjell Westös ”Där vi en gång gått” och Hemingways underbara, underbara ”En fest för livet” bland reahögarna. Det låg ingen som helst eftertanke bakom de köpen, inga kryss i reakatalogen, bara fem minuter mellan mödravårdscentralen och en lunchdejt. Kanske är det så man ska närma sig bokrean? Gå helt på känsla och slump? En märklig ståndpunkt från en före detta bokreakatalogbitare och listskrivare av rang, men there you go.

Med detta sagt så vill jag ändå ge er ett bokreatips: ”Ett land i gryningen” av Dennis Lehane. Jag gillar alltid Lehane, men det här är hans kanske bästa roman hittills, och det säger inte lite. Får gåshud bara jag tänker på inledningen, där en grupp män – däribland legendaren Babe Ruth – spelar baseboll på ett fält någonstans i Ohio… och då är jag VERKLIGEN inte någon sportnörd. Min recension av ”The Given Day”, som den heter på originalspråk, hittar ni här.

För Ig har det senaste året varit helvetet på jorden, så när han en morgon vaknar upp från oroliga drömmar och upptäcker att han under natten utrustats med ett par horn känns det helt logiskt. Snart visar det sig att hornen har en bieffekt: alla han möter berättar sina mörkaste hemligheter för honom. Ig bestämmer sig för att ta reda på svaret till den enda hemlighet han är intresserad av – vem mördade hans flickvän Merrin? I staden där han bor är det allmänt ”känt” att det är Ig som är mördaren, fastän han aldrig dömdes för brottet. Ig vet dock att han är oskyldig, och utrustad med sina horn och sina nyvunna magiska krafter beger han sig ut på jakt efter sanningen.

Joe Hills andra roman och tredje bok (debuten ”20th Century Ghosts” är en novellsamling) ”Horns” är egentligen ingen skräckroman. Snarare en gripande coming of age-berättelse om kärlek, hämnd och barndomsminnen med fantastiska attribut. Ni som läst ”Heart-Shaped Box”/”En hjärtformad ask” kommer att känna igen blandningen av råbarkad humor och allvar, glimten-i-ögat-skräck och en alltigenom mänsklig, mer djupgående sorts skräck: att förlora någon man älskar. Hill är duktig på att skapa sympati för sina tilltufsade protagonister; tyvärr lyckas han inte riktigt lika bra med antagonisterna. Romanens skurk, vars identitet får förbli okänd med hänvisning till vårt hederskodex, är förvisso intressant i sin utstuderade obehaglighet men särskilt tvådimensionell känns han inte. Att han kunnat dölja sitt rätta jag i så många år känns en smula otrovärdigt. Det är också min enda egentliga invändning. I övrigt är ”Horns” synnerligen läsvärd; den typ av roman som blurbförfattare brukar skriva ”flies right off the page” om. Grattis, Joe, du är härmed uppflyttad till hardcoverligan!

Ni kanske undrar varför jag inte nämnt Joe Hills småkända pappa än? Det är för att jag tycker att Joe Hill är så pass bra att han bör bedömas på egna meriter. Men visst bär ”Horns” – liksom Hills tidigare alster – ekon av en viss Stephen Edwin, inte minst i de sol- och nostalgidränkta tillbakablickarna till Igs och Merrins tonårstid. Den intresserade kan även notera åtminstone två tydliga referenser till ovan nämnda Stephen Edwins författarskap, plus en liten Dean Koontz-diss i förbifarten. Och ja, nu blev det ju en liten harang om pappa King ändå. Jag tycker, som jag varit inne på tidigare, att det är intressant hur litet Hills behov av att fjärma sig från sin pappas karriär tycks vara. Inte för att Joe Hill är någon karbonkopia av King, tvärtom, men trots att Hill stilistiskt och tematiskt mer eller mindre står på egna ben faller det proverbiala äpplet inte alltför långt från päronträdet – och framför allt gör han inga större försök att dölja det. Snarare upplever jag att släktskapet - nu talar jag mer om det litterära släktskapet än det biologiska - så att Kings och Hills verk talar med varandra, inte helt olikt Paul Austers och Siri Hustvedts fiktiva världar. Fint, tycker jag, som länge hyst ett – inbillar jag mig – sunt och balanserat intresse för klanen King (se t ex det här inlägget från min gamla blogg). Med ”sunt och balanserat” menar jag att jag någon gång under min livstid planerar att besöka familjen Kings kråkslott i Bangor, Maine… men jag tänker inte bli helt Annie Wilkes utan nöja mig med att fotas utanför grindarna. Någon sade att Joes lillebror Owens novellsamling ”We’re All In This Together” också påminde en del om pappa King. Ska ta och undersöka om det stämmer vid tillfälle.

Angående Kafkaanspelningen i recensionens första mening så är det inte första gången Hill skriver om märkliga metamorfoser. En av de bästa novellerna i ”20th Century Ghosts”, ”You Will Hear the Locusts Sing”, handlar om en utstött tonårspojke som förvandlas till insekt. Läs den – och för all del hela novellsamlingen, som är nästan rakt igenom briljant – om ni inte redan gjort det!

Ibland snubblar man över böcker vars premisser är så skruvade att man vet att man antingen kommer att älska eller hata boken ifråga. Dan Simmons nya, ”Black Hills”, verkar falla in i den kategorin. Jag gillade verkligen ”Drood” och har kastat lystna blickar efter kallbrandstegelstenen (ja, det blev precis ett ord!) ”The Terror” alltsedan jag läste en entusiastisk recension hos Martina. Således blev jag eld och lågor när jag upptäckte att han skrivit en ny roman… tills jag läste att det är en kroppsbytarhistoria. (Ni talar med kvinnan som lade ifrån sig ”The Host” efter ett par kapitel.) General Custers ande tar sig i dödsögonblicket in i en tioårig indianpojkes kropp: där har vi förutsättningarna för ”Black Hills”. Låter nästan för knäppt för att funka, men å andra sidan har jag märkt att de knäppaste idéerna oftast är roligast att läsa om. Förutsatt att det är snyggt utfört, förstås.

Så ja, jag kommer definitivt att läsa ”Black Hills”, men jag måste erkänna att grundpremisserna fick min entusiasm att svalna en aning. Det är VÄLDIGT svårt att göra kroppsbytarhistorier (se där, ett till nyord för SAOL!) trovärdiga. Visserligen finns det ett fantastiskt dubbelavsnitt av ”Arkiv X”  där Mulder byter kropp med en Area 51-anställd, men det befinner sig helt klart på komedisidan. Om Dan Simmons lyckas övertyga med ”Black Hills” – de fem stjärnorna på Amazon är möjligen en indikation åt det hållet – är det bra jobbat. Någon som hunnit läsa än?