Ni kanske minns hur jag förra hösten totalt kärade ner mig i den egensinniga, svartpunkiga, genreöverskridande och allmänt fantastiska Elizabeth Hand? Just på hösten brukar jag av någon anledning vara extra mottaglig för nya författarskap. Flera av de författare jag nu räknar till mina största favoriter har jag upptäckt medan löven ändrat färg; inandandes klar, hög luft och med tweedkappan på har jag trotsat alla förmaningar och gått och läst till och från bussen för att få några minutrar till med dessa nya, spännande författarskap som gått direkt in i hjärtat. 2006 var Christine Falkenlandhösten, 2007 Tom Perrottahösten, 2008, min första bokhorahöst, var jag för uppslukad av nyhetens behag med recensionsböcker och gratisläsning för att kunna rikta in mig på ett specifikt författarskap. 2009 däremot: den redan nämnda Elizabeth Handhösten. ¨

2010 ser ut att bli Gillian Flynnhösten. Har den senaste veckan kärlekstwittrat hennes debut ”Sharp Objects”, en sällsynt suggestiv och sinnrik thriller om Camille, en ung reporter som återvänder till sin hemstad för att rapportera om en flickmördare som härjar i den lilla staden. Väl hemma dras hon omedelbart in i mysteriet, samtidigt som hennes minst sagt dysfunktionella familj och otäcka omständigheter kring morden får henne att falla allt djupare ner i en spiral av självdestruktivitet. Jag ska inte avslöja mer om handlingen – ni ska helt enkelt läsa själva för det här är alldeles, alldeles underbart. Jag vet inte var jag ska börja. Med Flynns lätt gotiskt färgade detaljrikedom, kanske? Hur hon beskriver hur Camille tycker sig höra fiskbenens krasande när hennes styvfar äter? Eller skildringen av Camilles mor, en psykotisk Southern belle (fastän de tekniskt sett bor i Mellanvästern präglas hela berättelsen av idel sydstatsmanér, vilket ytterligare befäster de gotiska vibbarna) med bortslitna ögonfransar? Jag vill nog trots allt börja med Camille själv, så djupt störd och allmänt destruktiv och så fruktansvärt trovärdig. Det är nästan Elizabeth Hand-klass på henne, en lika uppfuckad lillasyster till ”Generation Loss” Cass Neary. Om ni gillade ”Generation Loss” MÅSTE ni läsa ”Sharp Objects”! Det är en order. Och om ni gillar ”Twin Peaks, det hoppas jag innerligt att ni gör eftersom det är så jag delar in bra respektive dåliga människor. Det vilar helt klart en aura av Lynch över Flynns småstadsskildring, över flickornas dubbelliv, småstadslolita möter beckmörker… Åh, det är så bra! Jag märker att jag nu förvandlas till den där stjärnögt oohande och aahande bokidioten som våra belackare alltid misstar oss för, men jag har tidigare märkt att det blir mycket svårare att skriva sakligt och nyanserat när man blivit totalgolvad av en roman.

Äsch, jag har sagt för mycket; jag har inte sagt tillräckligt. Läs Gillian Flynn istället. Börja med ”Sharp Objects” och fortsätt med ”Dark Places”. Den har jag precis börjat på, så den kan jag inte säga särskilt mycket om annat än att den slår an samma mörka, suggestiva ton som föregångaren och att huvudpersonen tycks vara minst lika störd och komplex som Camille. Första meningen: ”I have a meanness inside me, real as an organ.”.

Gillian Flynnhösten har officiellt börjat! Någon som vill hänga på?

Egentligen har Jennifer Weiner aldrig passat in i chicklitgenren. Om chicklit – nu talar vi om den mest basala och, tyvärr, mest frekvent förekommande formen, sko- och shoppinglitt 1.0 – är en glittrig klänning i ministorlek är Weiner mer en mjuksliten storskjorta, som gjord för att skrota runt i kyliga men soliga dagar på Cape Cod. Redan debuten ”Good in Bed” från 2001 uppvisade en stilistisk mognad och humoristisk skärpa som särskilde Weiner från de andra rosafärgade böckerna med kvinnoben på omslaget (varför just kvinnoben som universell markör för kvinnoorienterad underhållningslitt? Jag har funderat över detta förut). Så har hon också en examen från Princeton med självaste Joyce Carol Oates som skrivarlärare i bagaget.

Med sin åttonde roman ”Fly Away Home”, ute i engelsk hardcover och trade paperback sedan en månad tillbaka, borde hon, om det finns någon rättvisa i världen (jag är skeptisk), få släppas ur den trånga, illasittande chicklitklänningen och få cred för det hon defacto är: en driven, rolig och begåvad stilist som råkar skriva humoristiska och rörande skildringar om kvinnor i olika åldrar. Nu ser världen en gång för alla ut som den gör; medan författare som Nick Hornby, David Nicholls och Jonathan Tropper inte behöver välja mellan publikens och recensenternas kärlek är New York Times bästsäljarlista det närmaste Weiner kommer ett omnämnande i den tidningen. Förmodligen skrattar hon hela vägen till banken, men jag tycker ändå det är synd att amerikanska dagstidningar konsekvent stämplar ett stort ceriserosa ”C” på Weiners böcker utan att bemöda sig om att undersöka vad som döljer sig bakom (den felaktiga) kategoriseringen. Oh well; deras förlust. Vi som varken räds ceriserosa ”C”:n eller gyllengula ”O”:n fortsätter att hitta och läsa smart, välskriven litteratur som engagerar – och inspirerar att läsa brett och fördomsfritt, något av Bokhoras programförklaring.

Upplägget i ”Fly Away Home” påminner en hel del om Curtis Sittenfelds ”American Wife”. Weiners politikerhustru heter Sylvie Woodruff, gift med New York-senatorn Richard, och har i över trettio år varit förkroppsligandet av devisen ”bakom varje framgångsrik man…”. Hämtat hans frukost, skrivit hans tal, valt hans kläder, talat vid välgörenhetsluncher och banketter. Fött och uppfostrat hans barn, skött deras hem, bantat och tränat med PT för att kunna komma i små dräkter i storlek 36 så att inte blogghyenorna ska kunna kalla henne fet. När Richard plötsligt befinner sig i centrum för en otrohetsskandal flyr Sylvie till barndomens sommarhus vid Connecticuts kust för att ta reda på vem hon är bortom den glossiga, välfönade politikerhustruytan. Så småningom ansluter hennes vuxna döttrar Diana och Lizzie, och just systermotivet är ju väl upptrampad mark hos Weiner. I ”In Her Shoes” hette systrarna Rose och Maggie, men dynamiken är densamma. Lyckad versus misslyckad. Kontrollerad och präktig versus utlevande missbrukspersonlighet. Just Diana/Lizzie-spåret är det spår jag har svårast för i ”Fly Away Home”, kanske därför att det är här de arketypiska chicklitingredienserna trots allt synliggörs. Vi har läst om det förut hos Weiner, och i mer helhjärtad tappning. Här är det Sylvies historia som engagerar och fascinerar. Hur hon, nära nog sextio år gammal, frigör sig från hustrurollen och för första gången börjar fundera på vad hon vill. Jag hade jättegärna läst en hel roman om endast Sylvie, med hennes döttrar som bifigurer. För fem år sedan hade jag nog behövt Dianas och Lizzies närvaro för att legitimera läsningen; idag identifierar jag mig allt oftare, märker jag, med kvinnor i min egen mammas ålder. Det behövs inget tjugonåntingalibi.

Med detta sagt: jag hade ofantligt trevligt i Jennifer Weiners sällskap. Allt det jag gillat med hennes tidigare alster – humorn, skärpan, värmen, den begåvade dialogen – finns här fast i en aningen mognare och mer genomtänkt tappning. Pluspoäng för att Richards otrohetsaffär kopplas samman med ickefiktiva, i högsta grad aktuella skandaler (Tigergate, till exempel). Jag är personligen väldigt förtjust i författare som blandar in aktuella IRL-händelser i en annars fiktiv miljö; när det är rätt utfört ger det en ökad känsla av autenticitet. Så ja, en till vinnare från Weiner, och den här gången hoppas jag som sagt att även läsare utanför hennes vanliga målgrupp bemödar sig om att läsa. Curtis Sittenfeld-fans, till exempel. Det är lite mer lättsmält och uppenbart humoristiskt än hos Sittenfeld – Weiner kan bara inte låta bli att skämta, vilket flera av hennes uttalanden i Franzendebatten vittnar om – men jag tror att många som läst och uppskattat ”American Wife” kan känna sig hemma här.

När jag läst ut boken ser jag i efterordet att Jennifer Weiner tackar Curtis Sittenfeld, en av hennes ”generous first readers”. MYCKET intressant, inte bara med tanke på de tematiska likheterna. För några år sedan gick nämligen Weiner väldigt hårt åt Sittenfeld efter att denna skrivit en giftig recension av Melissa Banks ”The Wonder Spot” och chicklit i allmänhet. ”The more I think about the review, the more I think about the increasingly angry divide between ladies who write literature and chicks who write chick lit, the more it seems like a grown-up version of the smart versus pretty games of years ago; like so much jockeying for position in the cafeteria and mocking the girls who are nerdier/sluttier/stupider than you to make yourself feel more secure about your own place in the pecking order”, skrev Weiner i ett blogginlägg 2008. Ja, nog är det lite högstadiementalitet över litteraturdebatter över huvud taget, oavsett kön på de inblandade… Roligt att se att författare kan gräva ner stridsyxan och istället hjälpa varandra! Det ska bli spännande att se om Sittenfeld fortsätter med sin informella lektörsroll – nu när jag tänker på det tackades hon även i ”Best Friends Forever” – och i så fall hur Weiners skrivande påverkas. Eller vice versa. Tycker det är intressant hur författare förhåller sig till och inspireras av varandra. I synnerhet i dessa ankdamms/högstadietider.

Allt tyder på att mitt köpstopp får ett abrupt slut i november. Då kommer nämligen en ny novellsamling av Stephen King, ”Full Dark, No Stars”, och till skillnad från 2008 års  ”Just After Sunset” verkar det vara helt nyskrivna berättelser snarare än gammal skåpmat utdrygad med ett par symboliska och köpmotiverande nytillskott. Fyra berättelser ryms på de 384 sidorna: ”1922″, ”Big Driver”, ”Fair Extension” och ”A Good Marriage”. Jag är ju rysligt svag för King i novellform; flera av mina absolut största Kingälsklingar återfinns i någon av hans vid det här laget rätt många novellsamlingar. Ta bara ”The Mist” (”Skeleton Crew”), eller varför inte ”The Body” från den atypiska men alltigenom briljanta ”Different Seasons”. Blev också förtjust i Arthur Machen-hyllningen ”N” som fick en i övrigt medelmåttig novellsamling (tidigare nämnda ”Just After Sunset”) att glimra till. Ett måste för alla fans av Machen, Lovecraft och skräckskildringar som synliggör den där tunna, tunna hinnan mellan det välkända, vardagliga och andra, monsterbefolkade dimensioner. Novellformatet passar King, stramar upp, intensifierar – även om jag vurmar något alldeles vådligt även för de böcker där hans litterära elefantiasis får fritt spelrum. Drygt 1000 sidor tjocka ”It” är och, misstänker jag såhär sjutton år efter att jag andäktigt bar hem den svenska tudelade utgåvan från biblioteket och läste, läste, läste fast min lättantändliga fantasi och jag borde ha vetat bättre, förblir min allra största Kingälskling. Tycker ändå det är fint att King, sin litterära elefantiasis till trots, hållit fast vid novellformatet genom åren; det var ju skräcknoveller (många av dem återfunna i ”The Night Shift”) som betalade hyran och barnens mediciner när bästsäljarlistorna var som science fiction för honom och Tabitha.

Ett smakprov från ”Full Dark, No Stars” går att läsa här. Och när vi ändå pratar Kingnoveller: vilka är era favoriter och varför?

OMG! OMG! OMG! ”Freedom”, som jag trots Franzenfreude fortfarande är sjukt pepp på, finns nu att beställa hos Adlibris! Obama har enligt uppgift redan läst, Jessica var när jag träffade henne på Therese Bohmans releasefest i torsdags på god väg (och lyrisk) – och snart är det alltså min tur att se om årtiondets hitintills mest omtalade roman lever upp till hypen. Det är förvisso ett ungt årtionde än så länge…

Vänta nu, tänker ni. Har inte Helena köpstopp? Jo, visst har jag det, men ser ni, jag har även ett presentkort på 500 kronor – och presentkortsshopping är tillåtet eftersom det inte påverkar min privatekonomi negativt. Några små förlåtande klausuler måste man ju ha.

Förutom ”Freedom” beställde jag, och feel free att applådera min objektivt utsökta smak:

HART, JOHN:LAST CHILD
CRONIN, JUSTIN:THE PASSAGE
HAWK, RHODI:TWISTED LADDER

Så sinnessjukt efterlängtade böcker! Så sinnessjukt lycklig över det här lilla kryphålet! Sparade 76 kronor till Bentley Littles nya skräckis ”The Disappearance”, som kommer direkt i pocket i september. Visserligen var hans förra en besvikelse, men ni känner ju mig: trogen in absurdum när det gäller mina favoritförfattare. Och den där skräcktyngda helgen i Bergslagsskogarna för två och ett halvt år sedan är fortfarande en av mina finaste läsupplevelser den här sidan av 00-talet. Det ska till åtminstone tre besvikelser av ”His Father’s Son”-dignitet för att Little, ett av skräck-USAs piggaste och roligaste namn om du frågar mig, ska försvinna från min ”köp på utgivningsdag”-lista. Jag VILL ju tro; det är Fox Mulder och jag.

Twitter: vän eller fiende? Jag har twittrat frenetiskt om böcker och annat livsviktigt som @helenadahlgren i en dryg månad nu och lutar oftast åt det första alternativet. Det är dessutom ett ypperligt sätt att hänga med i litteratur- och förlagsvärlden; månget inlägg har startat på Twitter. När jag får reda på ofördelaktiga saker om gamla favoritförfattare börjar jag dock längta tillbaka till mer primitiva tider, då man inte visste ett dugg om författarna till de böcker man läste. En tidsmaskin till 1800-talet, tack! En mossig sten att gömma mig under skulle också kunna funka.

Vad som fick mig att bli tillfällig teknofob/stenkramare? Uppgifterna om att Alice Hoffman svarade på en ofördelaktig recension med att lägga ut recensentens hemadress och telefonnummer på Twitter och kalla recensenten för idiot. (Läs mer här.) LALALALALA, JAG HÖR INTE! Seriöst, jag vill verkligen inte veta sådana här saker. Är faktiskt, med få undantag, inte särskilt intresserad av att veta något om författare över huvud taget (annat än huruvida deras böcker är läsvärda).

Det är inte första gången jag önskar mig en tidsmaskin. I vårt Album skrev jag längtansfullt om Emilyeran, då Emily Dickinson och Emily Brontë verkade i total avskildhet från mediabrus och TV-soffor. Så avskilda, faktiskt, att de knappt blev lästa – åtminstone inte av den jättepublik som idag läser och uppskattar deras verk – medan de levde. SÅ radikala åtgärder kräver jag inte; det räcker med en ny favoritförfattare som det inte går att hitta något jobbigt om på internet, som åtminstone inte gör sig till åtlöje med sociala medier som plattform. Det är jävligt svårt att låta verket tala för sig själv när vissa författare är sådana indignerade larvpottor. Om ni letar efter mig finns jag under en mossig sten i Tyrestareservatet.

I samband med utgivningen av Jonathan Franzens ”Freedom” har ett nytt litterärt storbråk blossat upp med Twitter som plattform. I skottgluggen: Franzen och (de manliga) recensenterna som kollektivt gått upp i brygga över ”Freedom”. Jägarna: Några av USAs kändaste kvinnliga författare inom bästsäljarfåran, däribland Jodi Picoult och Jennifer Weiner som jag ofta och gärna läser.

Alltsammans har sin begynnelse 2001, då Oprah Winfrey valde ”The Corrections” till sin bokklubb och Franzen som första levande Oprahboklubbsvalsförfattare (puh, vilket ord!) någonsin vägrade att vara med i programmet. Sedan bokklubben startade 1996 har alla från Joyce Carol Oates och Toni Morrison till Jeffrey Eugenides och Cormac McCarthy intervjuats av Winfrey i samband med bokklubbsdiskussionerna, men Franzen tackade nej. Minns att jag läste om detta och tänkte att det var ett rätt korkat karriärsdrag av honom – den exponering man får via Oprahs bokklubb garanterar flera miljoner sålda böcker och maximal PR – men att det ändå var lite uppfriskande med någon som vågade gå emot Den Allsmäktiga Oprah. (Har ni förresten sett avsnittet då hon läxar upp James Frey för att han friserat sanningen lite i förment självbiografiska ”A Million Little Pieces” och får alltsammans att handla om henne? ”YOU BETRAYED ME! YOU LIED TO ME! YOU DISAPPOINTED ME!” Sjukt kul; Frey ser ut som en rädd liten skolpojke.)

Så noterar jag i mitt Twitterflöde att kommentarerna från Weiner kring mottagandet av ”Freedom”, som Jessica just nu läser och jag tänker kasta mig över så fort den släpps hos Adlibris (presentkort där = inte köpstoppsbrott enligt klausul 1A), blir allt hätskare. Hon har till och med taggat ett par av sina tweets med #franzenfreude. Vänta nu, tänker jag. Det här KAN inte bara vara ett fall av surt, sa räven. I bakhuvudet gnagde även en kommentar till mitt senaste köpstoppsinlägg, om att Franzen sagt något om att han inte vill bli läst av kvinnor.

Några googlingar senare, och bilden börjar klarna. Det var alltså inte bara det att Franzen inte ville förknippas med Oprah – han var så lycklig över att ha nått ut till en manlig läsekrets att han inte ville förknippas med kvinnor över huvud taget! Läs det här citatet från en intervju med Franzen i radioprogrammet ”Fresh Air” (det här utspelar sig alltså 2001, under Oprahgate) och räkna upp hur många demografiska grupper (inklusive Allsmäktiga Oprah) han lyckas förolämpa på någon minut:

”So much of reading is sustained in this country, I think, by the fact that women read while men are off golfing or watching football on TV or playing with their flight simulator or whatever. I worry — I’m sorry that it’s, uh — I had some hope of actually reaching a male audience and I’ve heard more than one reader in signing lines now at bookstores say ‘If I hadn’t heard you, I would have been put off by the fact that it is an Oprah pick. I figure those books are for women. I would never touch it.’ Those are male readers speaking.”

Senare i samma program kallade han det inplanerade samtalet med (kvinnliga) läsare i Oprahs program för ”kafferastprat”. När kritiken började hagla försökte han ta tillbaka sina uttalanden, men då var det för sent. Oprah hade redan valt att skippa bokklubbspratet och gå vidare till nästa bok (”A Fine Balance” av Rohinton Mistry, följt av ett av de bästa Oprahvalen hittills, ”Fall On Your Knees” av Ann-Marie MacDonald).

Än så länge har Franzen avböjt från att kommentera den enriktade Twitterfejden som nu uppmärksammats av The Guardian i två artiklar. Eftersom han enligt tidigare uppgift inte vill sammankopplas med kvinnliga författare och kvinnliga läsare är det inte omöjligt att han ännu är ovetande om bråket. Och okej, det var nio år sedan. Vi borde ha gått vidare och förlåtit, och jag tror fortfarande att ”Freedom” är åtminstone nästan så enastående som kritikerherrarna hävdar. Men – och det här är ett stort men, versalisera gärna i tanken – samtidigt är det vansinnigt tröttsamt att bevittna allt detta oohande och aahande och ryggdunkande vita män emellan, samtidigt som många minst lika läsvärda kvinnliga författarskap hånas eftersom de främst läses av medelålders kvinnor. Ofrivilliga, Tourettesliknande bilder till de mångomtalade grupprunksessionerna på högstadiet dyker upp i huvudet på mig. Och nu när vi ändå talar Tourettes: är det barnsligt om jag inleder min kommande recension av ”Freedom” med ”Min fitta och jag har läst ”Freedom” och tycker följande”?

UPPDATERING! Tycker för övrigt det är helt bisarrt att Jennifer Weiner och Jodi Picoult kategoriseras som chick lit. Skriver Jonathan Tropper och David Nicholls lad lit enligt recensenterna? Nej, just det. Det ÄR enormt stor skillnad på romaner om relationer där avsändaren och huvudpubliken råkar vara kvinnor och sko- och shoppinglitt, precis som den här roliga artikeln påpekar. Att bunta ihop ett gäng vitt skilda författare i samma stigmatiserade fåra bara för att de råkar vara utrustade med livmoder är lika okunnigt som fördomsfullt.

… och så länge som alla större tidningar recenserar Dan Brown på recensionsdatum tänker jag inte köpa argumentet att kommersiell litteratur inte behandlas på kultursidor och inte heller borde det. Uppenbarligen gäller detta främst för kommersiell litteratur skriven av kvinnor.

Rolig intervju med Picoult och Weiner i Huffington Post där de uttalar sig lite mer nyanserat än på Twitter. Läs också den här tänkvärda artikeln av Jason Pinter, som intervjuade dem.

Det är många himlar i ”Himlen i Bay City”, romanen som introducerar Catherine Mavrikakis för en svensk läsekrets (hennes fjärde roman). Vi har den blå, ändlösa som huvudpersonen Amy befinner sig i när hon som vuxen arbetar som flygkapten. Vi har Amys dotter som, för att ytterligare understryka tematiken, får namnet Heaven. Och så den himmel hon försöker fly från men alltid bär med sig: barn- och ungdomsårens giftigt grålila i industrihålan Bay City, Michigan. Det är en närmast episkt trist liten stad vars enda claim to fame är att det skotska bandet Bay City Rollers en dag drog fingrarna över en USA-karta, råkade hamna på Bay City och bestämde sig för att ta det som bandnamn. Under 70-talets sista hälft, samtidigt som Bay City Rollers har sin storhetstid, för Amy en håglös tonårstillvaro: engångsligg i bilbaksäten, sprit, skolk och tråkiga fester. Alienation, leda och dödslängtan under en kvävande himmel.

Vi har läst om det förut, tror vi, sett otaliga filmer och TV-serier på temat – men i Amys akuta livsleda finns inte ett uns av det mytologiserande/romantiserande skimmer som brukar sippra in i även i de svartaste av americanaskildringar. Just det annorlunda perspektivet, ett motiv vi tror oss känna igen skildrat med en helt annan röst, en annan utgångspunkt, gör ”Himlen i Bay City” till en apart och viktig läsupplevelse. En amerikansk mardröm skriven på franska av en  fransk-grekisk-amerikansk författare – visst låter det spännande? Det är det också. Men svärtan och smärtan, känslan av att långsamt kvävas under en smutsviolett himmel, slutar inte i USA. Vi har också Amys judiska anfädrar, ömsom ihjälgasade i koncentrationsläger, ömsom ömkliga, darrande vålnader i ett skitfläckat källarrum i Bay City. Förintelsen är ett tema som väl egentligen aldrig kan – aldrig får! – bli uttjatat men Mavrikakis närmar sig det med ett bildspråk som klöser sig in i ens mörkaste skrymslen tills blodvite uppstår.

Det är precis lika nattsvart och fruktansvärt som det låter, men tack vare Mavrikakis språkbehandling blir man ändå lycklig av att läsa. Jag måste dock lägga ifrån mig ”Himlen i Bay City” flera gånger, hämta andan, slicka såren. Under de fyra veckor det tar mig att läsa ut boken hinner jag läsa fem andra böcker. Jag måste bort från den giftiga himlen, men längtar hela tiden tillbaka. Mitt tillvägagångssätt får mig att börja fundera kring mitt läsande, hur jag närmat mig litteratur på sistone.

Reflektion nummer ett: Har min tolerans för det ohyggliga minskat sedan jag blev mor? Eller är det förintelsetemat, denna västvärldens kollektiva skuld, som gör det? Fastän jag föddes 35 år efter det att koncentrationslägren stängdes drabbas jag ofta av något som närmast kan beskrivas som panikångest varje gång bilderna därifrån spelas upp, oavsett om det sker på TV eller i mitt huvud. Jag tänker att det förmodligen är ett gott tecken, ett smärtsamt men nödvändigt kvitto på att jag har förmågan att känna empati, skuld, skam, allt det där som särskiljer oss från De Onda. (Är Amy ond? Jag vet inte, och i ovissheten har vi ytterligare en förklaring till romanens storhet.) Helena på Fiktiviteter läste, vet jag, Ann Heberleins ”En liten bok om ondska” parallellt med ”Himlen i Bay City”. Det låter som ett fantastiskt upplägg. Ska nog ta och kopiera det.

Reflektion nummer två: Har jag läst för lätta böcker på sistone? Det har blivit väldigt många lena bladvändare av spänningskaraktär, böcker man kastar i sig utan vidare motstånd, som en stor tallrik potatismos. (Nästan) alltid välskrivet och -gestaltat, javisst, men trots att jag instinktivt dras till mörkerskildringar framstår min anglosaxiska thrillerdiet som aningen näringsfattig bredvid Mavrikakis. Missförstå mig rätt, jag älskar dessa suburban thrillers, slog ju till på en monsterbeställning på temat pre-köpstopp – men ”Himlen i Bay City” blir en välkommen påminnelse om att det finns andra litterära horisonter, där himlen, bedrägligt blå i mina oförställt amerikanska förortsskildringar, är grålila (eller, som jag gillar att tänka, smutsviolett) och hela världens och historiens ångest finns samlad. Hoppas, hoppas att Sekwa följer upp ”Himlen i Bay City” med flera av Mavrikakis tidigare romaner.

Några invändningar då, slutligen, för ordningens och den falska/omöjliga objektivitetens skull? Egentligen inte. Till en början störde jag mig på de ständiga referenserna till den grålila himlen, räknade ”grålila” och upptäckte att grålilamediantalet var skyhögt, ibland så högt som tre ”grålila” per sida. Jag tänkte att nog hade man kunnat liva upp det lite, stoppa in några ”smutsviolett”, ”rökigt lila” eller ”gredelingrått”. (Är oerhört svag för alla grålila toner på såväl kläder som ögonskuggor, därav synonymfunderingarna. Franskans ”mauve” är vansinnigt tjusig också. Har faktiskt en ögonskugga i just där nyansen – och se där, nu fick vi in lite yta och flärd i en recension av en seriös och tung roman!) Sedan insåg jag att repetitionen är i högsta grad medveten, ett stilistiskt drag som vill betona monotonin och ledan, den grålila himlens kvävande och förgiftande egenskaper. Övergångarna mellan Bay Citys röklila himmel och dödsröken vid Auschwitz är lika sömlösa som obarmhärtiga. Jag fylls av beundran inför Catherine Mavrikakis som vill så mycket och, till skillnad från många författare, också lyckas. Jag läser tyvärr inte tillräckligt bra på franska för att kunna läsa på originalspråk, men all heder till Dagmar Olsson för en översättning som åtminstone för mig känns klockren. Det känns som om det är Catherine Mavrikakis ofiltrerade ord jag läser, och det måste väl vara den finaste komplimang en översättare kan få?

Jag är långtifrån ensam om att golvas av ”Himlen i Bay City”: fler mer eller mindre lyriska recensioner hittar ni bland annat i DN, Svenska Dagbladet och, i bokbloggosfären, hos Bernur och Ingrids boktankar. Läs och drabbas du med!

Men hur sjukt är det inte att till och med Adlibris har koll på mitt köpstopp? (Källa: Twitter.) Dock tror jag inte att det kommer gå så långt att de vägrar låta mig handla, det vore väl tjänstefel?

Lågt av Jessica att skriva ett retstickeinlägg om hur hon precis köpt den av oss båda hett efterlängtade ”Freedom”. Tror ni att jag föll till föga? Ack nej! Nästa tisdag, den 31 augusti, släpps den hos Adlibris och då kan jag köpa den för ett presentkort som jag fått i present och som följaktligen ingalunda bryter mitt köpstopp. Så länge det inte är jag som betalar… Det fina med detta är ju att jag själv kan diktera reglerna.

Nu har mitt i bokbloggosfären mycket uppmärksammade köpstopp varit igång i fem dagar. Fem dagar av frestelser och begär som kvävts i sin linda, fem dagar av idel prövningar. För mig, som är van vid att leva upp till Oscar Wildes devis ”The only way to get rid of a temptation is to yield to it” (alternativt den mindre litterära L’Oréaldevisen ”Because I’m worth it”), har det varit svåra dagar. Men! Än så länge har jag skött mig exemplariskt – inte ett endaste litet ”oops” i bokköpsväg. Jag har hämtat ut Jennifer Weiners senaste från biblioteket, men inte ens den hårdaste av regelskrivare kan väl på fullt allvar mena att bokköp även ska innefatta biblioteksreservationer?

För att se till att jag håller mina ord tänkte jag en gång i veckan stämma av lite. Min bokköpstoppvecka, helt enkelt. I en bok jag nyligen läst – faktiskt ovan nämnda Weiner som jag kommer recensera senare i veckan – använder sig en av personerna, en före detta missbrukare som går på AA-möten, av metoden HALT. Står för de frågor man ska ställa sig varje gång suget dyker upp. Hungry? Angry? Lonely? Tired? Genom att känna efter och bocka av ska man tydligen kunna precisera hur suget efter ens drug of choice - böcker då, i mitt fall – uppstår; vilka känslor som egentligen ligger bakom. Kanske något att applicera även på köpstopp?

Veckans status, alltså.

Hungrig? På mat? Nej, jag åt precis. Skulle däremot inte banga på ett besök till English Bookshop efter jobbet.
Arg? Lite förbannad på recensenten i GP, som så uppenbart sågar Therese Bohmans vackra, stämningsfulla och Falkenlanddoftande debut ”Den drunknade” därför att hon inte håller med om de uttalanden Bohman gjort i tidigare konstdebatter. Alla kan inte älska allt och alla, men lite mer underbyggt och mindre förutsägbart, tack!
Ensam? Nej, det är jag aldrig. Som tur är/tyvärr.
Trött? Mmm. Drabbades av hybris i lördags och inbillade mig att jag kunde dricka glas efter glas vin till klockan ett på natten utan konsekvenser. Det kunde jag inte.
Antal köpta böcker sedan sist: Noll! Zero! Zilch!
Antal böcker jag önskat att jag köpt: Tja, fem? En för varje dag.
Om jag inte hade köpstopp skulle jag köpa… Jonathan Franzens nya och allmänt tokhyllade roman ”Freedom”. Tyckte mycket, mycket om ”The Corrections” när den kom och har längtat efter nytt material från Franzen i nära nog ett decennium. Har dock blivit lovad presentkort på Adlibris så den kommer nog att vara i min ägo tids nog ändå… Presentkort som ges från andra räknas ju inte, om det inte skulle vara pistolhot eller tvång inblandade från min sida. Så desperat har jag inte blivit. Än.

Någon som hängt på köpstoppet som vill debriefa lite?

Ni vet sagan om Peter och vargen? Jag känner mig lite som Peter när jag – för vilken gång i ordningen vet jag inte, jag blev med nöd och näppe godkänd i matte och kan inte räkna så långt – yttrar ordet ”köpstopp”. Mina köpstoppsperioder brukar, som trogna bokhoraläsare vet, sluta med att jag köper fler böcker än vanligt. Alltså räknar jag inte med att någon, ens jag själv, ska lyssna när jag nu återigen är flickan som ropade köpstopp.

Tänkte ändå, utifall att det faktiskt ÄR allvar den här gången, göra en lista på temat ”Därför köpstopp”. 

1. Mitt hem har tagits gisslan av mina bokhögar. När som helst kan ett SWAT-team med Bruce Willis, eller vem som nu är 10-talets Bruce Willis (om jag inte läste hela tiden skulle jag kanske veta det),  i spetsen bryta sig in och skrika ”FREEZE”. I varje rum – inklusive badrum och, sist jag kollade, tvättstuga – tornar böckerna upp sig. Feng shui-anhängare skulle hamna i spontan koma efter ett besök hemma hos mig. Nog för att det är mysigt och allmänt atmosfärsskapande med böcker, men nu har det gått så långt att vilken besiktigare som helst skulle se det som en arbetsskada waiting to happen. Och tänk på barnen! Och katterna! Kvällstidningsrubriken ”BOKHORAFAMILJ I BOKDÖDSCHOCK” är verkligen ingen rubrik jag vill se.

2. Ration mellan inköpta och lästa böcker är inte bara skev. Den är totalt uppfuckad.

3. Ni kanske förstod det av punkt 1, men det är akut slut på bokhyllor. Jag måste göra en ordentlig rensning bland gamla böcker innan jag ens kan börja tänka på att köpa nytt.

4. Saker jag försakat för att istället lägga pengar på böcker: synundersökning och glasögon (läsrelaterad skada? Vem vet, men det är i alla fall på tiden att jag skaffar mig boknördens kanske mest typiska attribut), frisörbesök (har inte klippt mig sedan december 2009), höstkappa (min älskade Gilmore Girls-kappa går fortfarande inte att knäppa efter tvillinggraviditeten), ny parfym, restaurangbesök, dvd-boxar, smink, badkar (att läsa i)…

5. Med tanke på alla gratisböcker jag har tillgång till via Bokhora vore det väl skam om jag inte skulle klara av ett litet köpstopp på, säg, två månader? Tänk på barnen utanför bokbloggosfären!

6. Min man, som haft en ängels tålamod när det gäller mina litterära vidlyftigheter i snart tio år, har börjat gnälla över alla bokpaket. Om några till oannonserade beställningar kan gnället övergå i ett morrande. För den äktenskapliga fridens skull är det nog läge för ett köpstopp.

7. Jag har tillgång till ett utmärkt bibliotek.

8. Att hetsshoppa böcker är, sist jag kollade i FN-konventionen, ingen mänsklig rättighet.

Där har vi det. Kalla fakta, obestridbara bevis som tillsammans målar upp bilden av en djupt störd individ vars abibliofobi för länge sedan antagit enorma proportioner. Nej, jag tänker inte börja gråta och bryta ihop, det här är ingen TV3-dokumentär, men jag inser ju att det är dags för förändring. Köpstopp, alltså. Effekt: omedelbar. Varaktighet: tills bokhögarna är under kontroll. Undantag: inga. Hårt, men rättvist. Min första köpstoppsrelaterade handling blir att gå till biblioteket och låna Jennifer Weiners nya roman ”Fly Away Home”. Jag äger alla hennes tidigare böcker och har dessutom för vana att läsa om åtminstone ”Good in Bed” och ”Little Earthquakes” närhelst andan faller på, omständigheter som under en mer förlåtande köpstoppsregim skulle kunna bädda för undantagstillstånd. Men nej, här görs inga undantag! Om jag läser och gillar så mycket att det blir omläsningsläge får jag köpa den då. Företrädelsevis i pocket. Tough love baby, tough love. Och hörni, ni får jättegärna hjälpa till genom att fråga hur det går! Frestelser kommer att ignoreras efter förmåga. Om någon annan abibliofob vill hänga på vore det förstås jätteroligt. Tillsammans blir vi starka…!

PS: Jag har även, inspirerad av Jessicas fantastiska resultat, börjat träna och äta som vilken Blossom Tainton-kopia som helst. Detta är förändringarnas höst, märk mina ord! Har dock bara marginellt större tilltro till träningsprojektet… Persistence, thy name is NOT Helena.