I debuten ”Stalins kossor” skildrade Sofi Oksanen ätstörningar och utanförskap med kolsvart precision. Ett par år senare fortsatte hon på utanförskapstemat, och lade till en skopa panikångest och destruktiv kärlek, i ”Baby Jane”. I sin tredje och hitintills bästa roman, ”Utrensning”, gör finskestniska Oksanen upp med Estlands historia. När berättelsen inleds är det 1992, ett år efter självständighetsförklaringen, och Aliide, en till åren kommen bondkvinna väcks av en envis fluga. Väl uppe tittar hon ut genom fönstret och upptäcker ett bylte under trädet. Ett bylte i människostorlek, som visar sig vara den tilltufsade Zara, på flykt från sina hallickar. Men är det verkligen en slump att hon hamnat just på Aliides gård? Genom tillbakablickar till ockupationsåren läggs pusselbit på pusselbit tillrätta och blottlägger en fruktansvärd – och fruktansvärt bra! – berättelse om vad människan är kapabel till i krissituationer.

Redan när jag läste ”Stalins kossor” pre-Bokhora fick jag känslan av att här bevittnar jag starten till något stort, en författarkarriär bortom det vanliga, och med ”Utrensning” befäster Sofi Oksanen sin ställning som Finlands i särklass intressantaste unga författare. Svärtan, den stilistiska finessen och förmågan att skildra ambivalensen och utanförskapet i Estlands folksjäl känns igen från debuten, men penslarna är bredare, tilltalet mer episkt. Tidshoppen är snyggt utförda och precis som i ”Baby Jane” präglas berättelsen av ett närmast thrilleraktigt driv, en nerv som skapar djupa obehagskänslor – men också läslust. (Att använda ordet ”lust” i samma andetag som ”Utrensning” känns småbisarrt.) Hon skriver sig under huden på mig, Sofi, kväljer mig, det är blod och rädsla och kokta grisöron i en vämjelig men lysande skildrad blandning.

Vi åttiotalister beskylls ju ofta för att vara historielösa, okunniga om allt som inte finns på Youtube, och när jag läser om Estlands historia – händelser som inträffade under förra seklet, då jag själv var med på banan i tjugo år – slås jag av hur lite jag känner till om vårt grannland. Jag skäms också lite över hur sällan jag nu för tiden medvetet söker mig till den sorts litteratur som tvingar mig ur från min mysläsiga lilla bubbla. Världen är hård och ful med katastrofer vart man än tittar, och just därför styr jag ofta min litterära blick mot antingen det uttalat eskapistiska (tentakler, monster och gengångare), det glossigt amerikanska eller en helt annan sorts historisk roman, som befolkas av krinoliner, fuktiga herrgårdar och Jack the Ripper-hattar. När jag så läser ”Utrensning”, helt renons på allt vad glamour eller eskapism heter, vill jag instinktivt rygga tillbaks ibland. Det är så hårt, så fult, så utstuderat hopplöst att jag får ont i hjärtat. Särskilt berörs jag av berättelsen om Aliide under ockupationsåren, om hur hon vänder ryggen mot allt hon har av rädsla för att själv bli angiven. Även Zaras öde är blytungt och lägger sig som en sten runt hjärtat på mig, men i hennes framtid kan man ändå, om man så vill, läsa in en smula ljus. Den behövs, den där ljusstrimman.

”Utrensning” blev förra året den första finska roman någonsin att belönas med både Finlandiapriset och Runebergspriset. Inte för att priser per definition är en kvalitetsmarkör, men i det här fallet är det så; det här är en exceptionell roman. Ingen lätt läsupplevelse, men nödvändig. Det ska bli spännande att se vad Sofi Oksanen tar sig an härnäst.

Idag tycker jag att ni alla ska köpa er ett Aftonblad, för när Aftonbladet lanserar sina nya nöjessidor är Bokhora.se med på ett hörn! Varje fredag kommer vi att ha en egen sida där vi tipsar om pocketböcker, ger kändisboktips och bjuder på lite annat smått och gott. Först ut är jag som bland annat recenserar en tokspännande collegethriller jag faktiskt blev tipsad om av en bokhoraläsare.

Aftonbladet varje fredag från och med nu, alltså. Hoppas ni vill läsa oss även där!

Bor ni i Stockholm och är sugna på att hitta på något litterärt ikväll? I så fall tycker jag att ni styr kosan mot Kulturhuset, där Sofi Oksanen besöker Internationell Författarscen kl 19. Sofi är aktuell med sin tredje (fantastiska!) roman ”Utrensning”, som jag kommer att recensera här på Bokhora inom kort, och är – enligt min blygsamma åsikt – den finskspråkiga litteraturvärldens mest intressanta namn just nu. (I alla fall bland de författarskap som översätts.) Det här blir andra gången på ett år som jag tipsar om ett Sofi Oksanen-relaterat evenemang som jag själv inte kan gå på. Tredje gången gillt?

”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.”

Så skriver Joan Didion i ”Ett år av magiskt tänkande”, och så är det för familjen Sundelin, de första – men långtifrån sista – brottsoffren i Karin Fossums nya Konrad Sejer-deckare, ”Döden skall du tåla”. De sätter sig ner för att äta middag en varm julikväll. I skuggan av lönnen på baksidan sover deras åtta månader gamla dotter. De har inte en tanke på att något ska kunna hända, men medan de sitter och äter smyger någon fram till vagnen, lyfter på filten och… Jag tänker inte fullfölja den meningen, vill inte förstöra spänningen för er som tänker läsa boken själva, men händelsen med barnvagnen blir startskottet för en räcka besynnerliga, morbida skeenden i det lilla trygga bostadsområdet. Kommissarierna Sejer och Skarre är förbryllade. Har de att göra med en skojare med ett underligt sinne för humor, eller är de märkliga händelserna symptom på något större, mer ondskefullt…?

Fastän döden har en så prominent del av titeln (norskans ”Varsleren” är nog bättre, egentligen) dröjer det länge innan döden dyker upp. Istället har vi att göra med en brottsling som går igång på att döda människors trygghet. En kvinna läser sin egen dödsannons vid frukostbordet. En döende man får hembesök av en begravningsentreprenör. Och så då händelsen med barnvagnen, som jag läste med stigande bestörtning, liksom var beredd på att hålla för ögonen (som om det skulle hindra bilderna från att dyka upp i huvudet) men som – tack och lov! – inte utvecklas så som man först kan frukta. Därmed inte sagt att det här är någon snäll, mordlös deckare; åh nej, när Katastrofen väl inträffar är det snudd på oläsbart, så otäckt är det. Känsliga läsare varnas, om ni ursäktar klyschan.

Det som gör Karin Fossum så unik i den nordiska deckarfloran är att hon alltid skildrar brottet ur tre vinklar: gärningsmannens, offrens och polisens. Hon tar aldrig uttryckligen någons parti utan är lika skarpögt sympatisk när hon är inuti brottslingens huvud som inuti den alltid lika älskvärde Konrad Sejers. Jag läste nyligen en intervju med Fossum där hon säger att hon inte är intresserad av kallt beräknande mördare, och det är just det jag gillar med henne. När man läser en Karin Fossum-roman får man känslan av att de brottslingar hon skildrar skulle kunna vara ens grannar, eller kanske den vänlige mannen med golden retrievern som alltid ler mot en under morgonpromenaderna. Det gör hennes böcker så mycket mer gastkramande än ”Saw”-inspirerade seriemördare som tävlar i att bräcka varandra i total människofientlighet och utstuderad sadism. Lustigt nog finns det ändå en gemensam nämnare mellan Sawfilmernas Jigsaw och brottslingen i ”Döden skall du tåla”: båda vill desillusionera sina offer, få dem att inse att de är dödliga innan det är för sent. Ett memento mori som heter duga. Inga likheter i övrigt dock.

Jag har ännu inte läst en roman av Karin Fossum som jag inte helhjärtat kan rekommendera till alla andra som uppskattar spänningsromaner med psykologisk skärpa. ”Döden skall du tåla” är inget undantag. Jag har egentligen bara en invändning: Karin, se för guds skull till att Sejer kommer iväg till läkaren i nästa bok! Det är en order.

Den första måndagen i februari heter vår måndagsmötesgäst Viktoria Myrén. Hon gav ut sin debutroman ”I en familj finns inga fiender” under 2009 och har nu – mycket välförtjänt om du frågar mig – blivit nominerad till Borås Tidnings Debutantpris.

Hej Viktoria, och grattis till BTD-nomineringen! Klassisk sportjournalistfråga: Hur känns det? Vad har du för inställning till litterära pris?

Hej, och tack. Det känns fantastiskt fint. Det sköna med nomineringen är att den ger en ”ok-stämpel” i stunder när jag tvivlar. Jag tänker att i den bästa av världar hade jag klarat mig utan den bekräftelse som nomineringen ger, men jag är inte där riktigt än. Jag jobbar med min buddhistiska sida : ) Men nomineringar och priser är naturligtvis viktiga ur en krass ekonomisk synvinkel, man syns mer, säljer förhoppningsvis mer och i det här fallet handlar det ju om mycket pengar som skulle ge tid och andrum att skriva. Förlaget gillar priser, men i vissa fall kan priser nog stjäla tid och kraft från det man egentligen vill hålla på med.

Vad läser du just nu?

Sofi Oksanen, ”Utrensning”. Har inte kommit så långt än, men den har redan gett mig snudd på mardrömmar. Ett fantastiskt berättande. Gillar hennes förmåga att skriva ”modernt” om historiska landstrauman.

Hur ser dina läsvanor ut? Har du alltid minst en bok på g eller är du periodare? Vilka slags böcker dras du till?

Alltid minst en bok på gång. Ofta en skönlitterär och kanske en fackbok vid sidan av. Har mer eller mindre intensiva läsperioder, men försöker bli av med de mindre intensiva, får panik om jag har en stund över och ingen bok i fickan. Jag försöker läsa ganska ”brett”, mycket anglosaxisk litteratur, men på senare tid, också mycket nordisk litteratur. Ofta kollar jag vad några av mina favoritförfattare gillar att läsa, på så sätt upptäckte jag Mary Gaitskill och Cormac McCarthy.

En kvinna som lämnar sina barn så som Marie i ”I en familj finns inga fiender” gör är ju fortfarande något väldigt tabubelagt i vår kultur. Ville du skapa debatt när du skrev boken?

Jag hade inte den tanken i huvudet när jag skrev, inte medvetet i alla fall, men jag tänkte mycket på att inte censurera mig själv, att inte undvika några fula tankar kring moderskap av rädsla för att det skulle färga av sig på mig som person. Personligen skulle jag önska att det fanns en större solidaritet mellan föräldrar, att det vore okej att prata om de här frågorna utan att bli stämplad som ”en dålig mamma”. Jag vet att många har blivit provocerade när de läst boken, dels för att ”så här får man inte göra”, dels för att de har känt igen sig själva till viss del och det är inte helt enkelt. Jag tror att många föräldrar brottas med känslor av skuld och skam, inte minst för att man aldrig någonsin i princip pratar om det, kanske kan det hjälpa att läsa en roman som sätter ord på de där känslorna.

Har du någon skämsbok eller -författare, alltså en bok eller ett författarskap du inte riktigt kan stå för att du gillar?

Jag är ju expert på att skämmas för små och stora saker, så det borde jag absolut ha. Men 90 procent av mina böcker ligger i kartonger på vinden i väntan på att vi ska snickra bokhyllor, så jag kan inte komma på någon.

Vilken var den senaste boken som var så bra att du var tvungen att tipsa hela din bekantskapskrets om den?

Helle Helles ”Ner till hundarna”. Jag läser sällan om böcker fastän jag vill, men den här läste jag två gånger inom loppet av en månad. Hon är extremt avskalad när det gäller känslouttryck, hur huvudpersonen känner skrivs nästan aldrig ut ändå är romanen bräddfull av känslor. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är hon gör, men det är väldigt fint. Genialisk i sin enkelhet. Rekommenderas till alla.

Vad har du för förhoppningar inför 10-talet om man ser till litteratur?

Jag skulle önska att gemene man började läsa fler böcker som dröjer sig kvar, inte bara slinker igenom helt utan motstånd. Texter som sätter någonting på spel och som väcker någonting hos läsaren, stort eller smått, gör en förbannad eller lycklig. Jag hoppas också att mina vänner Sofia & Sofia debuterar under tiotalet, och att jag själv lyckas ro mitt andra romanprojekt i land och få upp de där bokhyllorna…

Det där med att läsa innantill är knepiga grejer. I alla fall om man är lagd åt det lättsuggererade hållet, då ett relativt ovanligt, tvåstavigt förnamn i kombination med en relativt vanlig begynnelsebokstav på efternamn plus en boktitel man inte känner igen räcker för att drabbas av totalt tunnelseende.

I flera månader levde jag således i villfarelsen att ”Flickan med glasfötter” var en ny roman av Ali Smith, författaren till ”Flicka möter pojke” och ”Jag är allt du drömt om”. Det är bäst att säga det för säkerhets skull, i händelse av att någon som läser det här drabbats av samma märkliga sjuka som jag (litterär demens? Illusions of grandeur de livres? Bör jag söka hjälp?): ”Flickan med glasfötter” är INTE en ny roman av Ali Smith. Författaren till boken, Ali Shaw, är förvisso britt, men man, född 1982 och debutant och skriver faktiskt inte alls särskilt likt sin nästan-namne. Möjligen delar de en livlig fantasi och dragning åt det sagolika. Låt nu inte det stoppa dig från att läsa boken! Det här är en alldeles förträfflig debut: originell och välskriven (apropå en invändning jag läst någonstans, minns tyvärr inte var: ja, jag tycker faktiskt att det bör påpekas när en bok är välskriven eftersom det verkligen inte är något att ta för givet – tyvärr) med ett sug som gör det omöjligt att sluta läsa.

”Flickan med glasfötter” utspelar sig på St Hauda’s Land, ett avlägset beläget ölandskap där säregna saker händer. Ortsbefolkningen är vana vid att skymta djur som inte går att hitta i någon uppslagsbok, eller att folk drabbas av märkliga åkommor, men när storstadsbon Ida, som tidigare tillbringat en sommarsemester på St Hauda’s Land, återvänder till ett kargt och vintrigt landskap drabbas även hon av öns magiska kraft. Hennes fötter är på väg att förvandlas till glas. Bokstavligt talat, alltså. Med hjälp av särlingen Midas Crook, som bott på St Hauda’s Land hela sitt liv och hellre umgås med sin kamera än med människor, försöker hon hitta ett botemedel. Kan Ida räddas, eller är det för sent? Samtidigt som Idas märkliga förvandling sprider sig från fötterna och uppåt blir banden mellan henne och Midas allt starkare. En trevande kärlekshistoria med magisk-realistiska förtecken: så kan man, i en mening, sammanfatta ”Flickan med glasfötter”.

Att få magi att framstå som trovärdigt är inte det lättaste, men Shaw lyckas, mycket tack vare sitt sätt att skriva. För fastän det vilar något drömskt och sagolikt över såväl språkbehandling som tematik så är detaljerna, oavsett det gäller något prosaiskt och världsligt (ett stycke grå himmel över ett lika grått hav) eller magiskt (ett kärr där en människokropp helt förvandlad till glas ligger) oerhört exakta. De många miljöbeskrivningarna – till skillnad från flera av mina bokhorekolleger är jag definitivt i miljöbeskrivningsbranschen, i synnerhet när det tillhör berättelsen något – präglas också av den där exaktheten. När jag blundar kan jag se St Hauda’s Land framför mig, känna doften från hav och mark; så lyckad är Shaws känsla för plats, och det är förmodligen därför jag så totalt köper Idas tillstånd utan att vilja läsa in något symboliskt. Precis som jag aldrig tvivlar på Gabriel Gárcia Marquéz när han i ”Hundra år av ensamhet” låter en av sina huvudrollsinnehavare flyga iväg när hon viker tvätt, eller på Joyce Carol Oates när en stor, vit rovfågel snappar åt sig ett av barnen Bellefleur, ifrågasätter jag aldrig Idas metamorfos. Shaw får det overkliga att kännas verkligt. Annars är det ju otroligt lätt att författare med magiska ambitioner – jag talar nu alltså inte om rena fantasyförfattare, där köper jag magin förutsättningslöst, utan sådana som står med en fot i ”vanlig roman”-fåran och en i magifåran – magplaskar och orsakar ofrivilliga skratt, men så är alltså inte fallet här.

En eloge till Bra Böcker, annars profilerade på underhållningslitteratur, för att de satsat på Shaws berättelse. Deras kategorisering ”spänning” känns dock lite apart. Det råder inga tvivel i min värld om att det är en roman Ali Shaw skrivit, och en jäkligt bra sådan, dessutom. Jag väntar med spänning på nästa alster från Ali Smith Shaw.

Uppdatering! Se där, nu är misstaget korrigerat: ”Flickan med glasfötter” kategoriseras nu av förlaget som roman och inget annat. Det är bra med ifrågasättande bokhoror ibland…

När Den Stora Manifestdebatten härjade på kultursidorna i höstas höll jag som bekant på Lag Berättelsens Återkomst – men inte alldeles reservationslöst. Till exempel har jag ingenting emot romaner om verkliga personer. Ingenting emot dem alls, faktiskt, i synnerhet om personen som skildras sedan länge är död och begravd och alltså (så vitt jag vet) inte kan fara illa av eventuella nidbilder och felaktigheter. Nej, flera av mina största läsupplevelser under 00-talet, inte minst Joyce Carol Oates ”Blonde”, är ju vad man kan kalla skenbiografier. Eller romaner baserade på verkliga personer, eller BOATS med litterära ambitioner, eller… Välj lämplig kategorisering själva. Hur som helst: jag har ett gott öga till den här typen av romaner, särskilt om de berör litterärt och/eller historiskt viktiga personer. Tre litterärt OCH historiskt viktiga personer (litteraturhistoriskt viktiga? Äsch, vad jag märker ord idag. Sluta med det!) som fått många romaner skrivna om sig är systrarna Brontë. Charlotte, Anne och Emily. Levde och verkade under 1800-talets första hälft, dog alla tre unga men hann innan dess skriva tre betydelsefulla romaner som fortfarande, drygt 150 år efter deras död, läses och diskuteras runtom i världen: ”Jane Eyre”, ”Svindlande höjder” och ”Främlingen på Wildfell Hall”.

Sheila Kohler, som av den poetiska, kärleksfulla (men väldigt o-Brontëska) prosa som genomsyrar romanen att döma är ett stort fan av alla tre systrarna, har i ”Becoming Jane Eyre” skrivit om åren då de skrev sina mästerverk. Förutsättningarna har förstås redan stötts och blötts i litteraturhistorien: isolerade i en kall prästgård i Yorkshire med fadern och familjens ende son och arvinge, den alkoholiserade och allmänt destruktive Branwell. Ett vindpinat, kargt landskap, inte alls olikt det som Emily beskriver i ”Svindlande höjder”. Mörkt, kallt och fattigt med döden lurande runt hörnet, ja, det är ingen munter historia direkt. Mot slutet, när Charlotte och fadern fått genomlida tre begravningar inom loppet av något år, gråter jag i vinglaset, fastän slutet knappast kommer som en överraskning… Kohler är duktig på att, med en penna som känns lätt, ibland snudd på flyhänt, beskriva systrarnas armod – men det är ingen eländesskildring, det här. Snarare ligger fokus, trevligt nog, på de litterära verken: de tankar, känslor och idéer som präglade systrarna och Charlotte i synnerhet under skrivprocessen. Det märks att Kohler utgått från de brev, biografier och anteckningar som tidigare presenterats; kan man sin Brontëhistoria så känner man igen mycket.

Ändå erbjuder Kohler läsaren flera intressanta tolkningar av romanerna, utan att tvinga på oss sina teorier. Jag visste till exempel att alla tre systrarna var påverkade av broders livsöde när de skrev, men exakt hur mycket deras verk genomsyrar av Branwells alkoholism och våldsamma beteende hade jag inte tänkt på. Nu, med pjäsen Jane Eyre i färskt minne och Charlottes, Emilys och Annes romaner ställda mot varandra, förankrade i deras vardag så som Sheila Kohler framställer den, förstår jag inte hur jag kunnat missa det förut. Såväl Rochester som Heathcliff och Arthur Huntingdon har tydliga drag av brodern, och även om alkoholismen är som mest uttalad i Annes böcker så finns spåren där hos alla tre. Nu är jag sugen på att läsa om deras romaner – och kanske läsa mer. För även om den romantrio jag tidigare nämnt – ”Jane Eyre”, ”Svindlande höjder” och ”Främlingen på Wildfell Hall” – lyfts fram som systrarnas starkare verk så hann ju Charlotte skriva flera böcker till (Annes ”Agnes Grey” anses väl förresten vara nästan likvärdig med ”Främlingen…”). Alltså vänder jag mig till er, kära bokhoraläsare, och undrar: har någon av er läst deras andra romaner? I så fall, vad tyckte ni? Är de läsvärda? Själv blev jag särskilt sugen på Charlottes ”The Professor”, som systematiskt ratades av förlag efter förlag och gavs ut först efter det att ”Jane Eyre” blivit en stor framgång. Man undrar ju om det fanns en anledning till alla refuseringsbrev…

Intresset för vår ”Precious”-tävling var rekordstort! Nästan hundra svar har inkommit till mig, och nu har jag lottat fram fem lyckliga vinnare. Svaret på frågan ”vad heter Sapphires roman på originalspråk” är förstås ”Push”, vilket nästan alla av er visste. Jag säger grattis till Hanna Rosell, Sermin Sahin, Jorun Wedlund, Anna Westerlund och Marta Nordvall! Paketen dimper ner i era brevlådor i början av nästa vecka.

I söndags såg jag Dramatens uppsättning av Jane Eyre med Julia Dufvenius och Michael Nyqvist i huvudrollerna. ”Jane Eyre” har varit och är en viktig bok för mig (mer om mitt förhållande till boken hittar ni här, i en intervju som Allt om Stockholm gjorde med mig häromsistens) men faktum är att jag, fram tills nu, aldrig sett någon dramatisering – inte ens någon av de otaliga spelfilmer och BBC-serier som gjorts genom åren. Min Jane är romanens Jane, eller rättare sagt min tolkning av henne. Som tur är överensstämde Julia Dufvenius Jane rätt bra med min inre bild av den engelska 1800-talslitteraturens mest sympatiska berättarjag. Riktigt lyckad uppsättning överlag, tycker jag. Gillade särskilt att man tagit fasta på den stillsamma humor som genomsyrar Charlotte Brontës prosa. Snart 64-åriga Basia Frydman som lilla Adèle och jämngamle Björn Granath som Janes plågoande John Reed kändes smått groteskt, men kärnan i såväl boken som uppsättningen är ju dynamiken mellan Jane och Mr Rochester, och där har jag inget att klaga på. Förvånades över hur färskt jag har romanens alla händelser och karaktärer i minnet; det var ändå över tio år sedan jag senast läste den. Dags för en omläsning, kanske?

Mitt trevliga Dramatenbesök inspirerade veckans bokval: ”Becoming Jane Eyre” av Sheila Kohler. Mer om den senare! I mars utkommer ytterligare en metaroman om systrarna Brontë och deras verk: ”The Taste of Sorrow” av Jude Morgan. Kommer givetvis att läsa. När vi ändå talar ”Jane Eyre” och meta så måste jag ju nämna Jean Rhys fantastiska ”Wide Sargasso Sea”, en postkolonial metaroman där Mr Rochesters hustru, ”the madwoman in the attic”, står i centrum. Jag läste den när jag studerade engelska vid universitetet och har aldrig riktigt kunnat glömma den. Jag korrigerar min tidigare (retoriska, för det är klart att det blir omläsning!) fråga: Dags för omläsning av ”Jane Eyre” OCH ”Wide Sargasso Sea”, kanske?

Okej då, ett sista Brontërelaterat boktips: ”The Brontë: A Life in Letters”. Här finns till exempel Charlotte Brontës brevväxling med en samtida poet, vars namn festligt nog dagens läsare har betydligt svårare att komma ihåg än Charlottes, som förfasade sig över att hon, en kvinna gubevars, ägnade sig åt litteratur. Charlottes svar är underbart avväpnande: ”In the evenings, I confess, though I try not to, I do think…”

I en av mina albumtexter driver jag tesen att den mest effektiva, märgdarrsframkallande skräcken per definition är oblodig. Visst är det härligt att – ibland nästan bokstavligt talat… – få skiten skrämd ur sig av blod, tarmar och mördarclowner, men med undantag för ett par bloddrypande Stephen King-alster så är det den mer lågintensiva, psykologiskt betonade skräck jag brukar kalla brasskensskräck som stannar kvar hos mig… och kommer tillbaka och spökar när man minst anar det.

”The Woman in Black” av Susan Hill är ett ypperligt exempel på detta. Här finns i princip alla ingredienser man kan önska sig av brasskensskräck: ett historiskt perspektiv (berättelsen utspelar sig någonstans i början av förra seklet), dimma (ja, dimman blir nästan en huvudperson!), ett ödsligt beläget hus på engelska landsbygden, en känslomässigt ärrad huvudperson som motvilligt berättar om sitt livs värsta händelse (minns raden från Peter Straubs ”Ghost Story”: ”I’ll tell you the worst thing that ever happened to me…the most dreadful thing…”). Och så spöken, förstås. En bokhoraläsare som nyligen läst Hills roman menade att det är en bok man får ut mest av om man sträckläser den, och efter att ha läst ”The Woman in Black” under en helg – så nära sträckläsning jag kommer nu för tiden… – är jag beredd att hålla med. De 160 sidorna kryper under huden på en oavsett lästakt, det är jag övertygad om, men för att atmosfären verkligen ska komma till sin rätta bör man se till att läsa den så koncentrerat som möjligt.

När Arthur Kipps, ung, ambitiös advokat från London, beger sig till en avlägsen, väderpinad del av engelska landsbygden för att gå på en klients begravning och gå igenom alla papper som klienten efterlämnat på ödsliga Eel Marsh House ser han fram emot ett par dagars ledighet från storstadsstressen. Väl på plats upptäcker han snabbt att lokalbefolkningen undviker att tala om Eel Marsh House och husets invånare, annat än i form av dunkla antydningar och varningar. Det är nästan som om de försöker få Arthur att hålla sig borta från huset. Under begravningen visar sig en svartklädd kvinna med ett sjukligt, nästan skelettartat utseende. När Arthur tagit sig ut till de vindpinade träskmarker där Eel Marsh House ensamt tronar dyker kvinnan i svart upp igen, och han inser att det han avfärdat som skrock och gamla spökhistorier är något mycket värre: en alldeles sann, och fruktansvärd, spökhistoria…

På Susan Hills hemsida framgår att hon var oerhört genremedveten när hon började skriva ”The Woman in Black”. Hon raddar upp ingredienserna hon såg till att ha med i sin bok: en hemsökt plats, atmosfär, väder (dimma, regn, etc), ett spöke med en målsättning med sina spökerier… Sett ur den synvinkeln kan man förstås argumentera för att ”The Woman in Black” inte är särskilt mycket mer än en pastisch, men än sen då? Det är en ovanligt lyckad pastisch. Den stora styrkan med ”The Woman in Black” är atmosfären, lika tät och totalomsvepande som den dimma som vilar över sidorna. Är det nyskapande skräck du är ute efter är det här inte boken för dig, men om du tillhör dem som får gåshud av ödsliga gods och kyrkogårdar och letar efter en modern motsvarighet till M.R. James spökhistorier (håll utkik efter en referens till James kanske ruggigaste novell i slutet av berättelsen!) – look no further! Som bonus finns här en av de snyggaste skildringar av dimma jag läst sedan Sherlock Holmes dagar. Och ja, nog kom hon tillbaka och spökade för mig, den svartklädda kvinnan. Faktiskt redan första natten efter att jag läst ut den.