2010 ser ut att bli Gillian Flynnhösten. Har den senaste veckan kärlekstwittrat hennes debut ”Sharp Objects”, en sällsynt suggestiv och sinnrik thriller om Camille, en ung reporter som återvänder till sin hemstad för att rapportera om en flickmördare som härjar i den lilla staden. Väl hemma dras hon omedelbart in i mysteriet, samtidigt som hennes minst sagt dysfunktionella familj och otäcka omständigheter kring morden får henne att falla allt djupare ner i en spiral av självdestruktivitet. Jag ska inte avslöja mer om handlingen – ni ska helt enkelt läsa själva för det här är alldeles, alldeles underbart. Jag vet inte var jag ska börja. Med Flynns lätt gotiskt färgade detaljrikedom, kanske? Hur hon beskriver hur Camille tycker sig höra fiskbenens krasande när hennes styvfar äter? Eller skildringen av Camilles mor, en psykotisk Southern belle (fastän de tekniskt sett bor i Mellanvästern präglas hela berättelsen av idel sydstatsmanér, vilket ytterligare befäster de gotiska vibbarna) med bortslitna ögonfransar? Jag vill nog trots allt börja med Camille själv, så djupt störd och allmänt destruktiv och så fruktansvärt trovärdig. Det är nästan Elizabeth Hand-klass på henne, en lika uppfuckad lillasyster till ”Generation Loss” Cass Neary. Om ni gillade ”Generation Loss” MÅSTE ni läsa ”Sharp Objects”! Det är en order. Och om ni gillar ”Twin Peaks, det hoppas jag innerligt att ni gör eftersom det är så jag delar in bra respektive dåliga människor. Det vilar helt klart en aura av Lynch över Flynns småstadsskildring, över flickornas dubbelliv, småstadslolita möter beckmörker… Åh, det är så bra! Jag märker att jag nu förvandlas till den där stjärnögt oohande och aahande bokidioten som våra belackare alltid misstar oss för, men jag har tidigare märkt att det blir mycket svårare att skriva sakligt och nyanserat när man blivit totalgolvad av en roman.

Äsch, jag har sagt för mycket; jag har inte sagt tillräckligt. Läs Gillian Flynn istället. Börja med ”Sharp Objects” och fortsätt med ”Dark Places”. Den har jag precis börjat på, så den kan jag inte säga särskilt mycket om annat än att den slår an samma mörka, suggestiva ton som föregångaren och att huvudpersonen tycks vara minst lika störd och komplex som Camille. Första meningen: ”I have a meanness inside me, real as an organ.”.

Gillian Flynnhösten har officiellt börjat! Någon som vill hänga på?

Egentligen har Jennifer Weiner aldrig passat in i chicklitgenren. Om chicklit – nu talar vi om den mest basala och, tyvärr, mest frekvent förekommande formen, sko- och shoppinglitt 1.0 – är en glittrig klänning i ministorlek är Weiner mer en mjuksliten storskjorta, som gjord för att skrota runt i kyliga men soliga dagar på Cape Cod. Redan debuten ”Good in Bed” från 2001 uppvisade en stilistisk mognad och humoristisk skärpa som särskilde Weiner från de andra rosafärgade böckerna med kvinnoben på omslaget (varför just kvinnoben som universell markör för kvinnoorienterad underhållningslitt? Jag har funderat över detta förut). Så har hon också en examen från Princeton med självaste Joyce Carol Oates som skrivarlärare i bagaget.

Med sin åttonde roman ”Fly Away Home”, ute i engelsk hardcover och trade paperback sedan en månad tillbaka, borde hon, om det finns någon rättvisa i världen (jag är skeptisk), få släppas ur den trånga, illasittande chicklitklänningen och få cred för det hon defacto är: en driven, rolig och begåvad stilist som råkar skriva humoristiska och rörande skildringar om kvinnor i olika åldrar. Nu ser världen en gång för alla ut som den gör; medan författare som Nick Hornby, David Nicholls och Jonathan Tropper inte behöver välja mellan publikens och recensenternas kärlek är New York Times bästsäljarlista det närmaste Weiner kommer ett omnämnande i den tidningen. Förmodligen skrattar hon hela vägen till banken, men jag tycker ändå det är synd att amerikanska dagstidningar konsekvent stämplar ett stort ceriserosa ”C” på Weiners böcker utan att bemöda sig om att undersöka vad som döljer sig bakom (den felaktiga) kategoriseringen. Oh well; deras förlust. Vi som varken räds ceriserosa ”C”:n eller gyllengula ”O”:n fortsätter att hitta och läsa smart, välskriven litteratur som engagerar – och inspirerar att läsa brett och fördomsfritt, något av Bokhoras programförklaring.

Upplägget i ”Fly Away Home” påminner en hel del om Curtis Sittenfelds ”American Wife”. Weiners politikerhustru heter Sylvie Woodruff, gift med New York-senatorn Richard, och har i över trettio år varit förkroppsligandet av devisen ”bakom varje framgångsrik man…”. Hämtat hans frukost, skrivit hans tal, valt hans kläder, talat vid välgörenhetsluncher och banketter. Fött och uppfostrat hans barn, skött deras hem, bantat och tränat med PT för att kunna komma i små dräkter i storlek 36 så att inte blogghyenorna ska kunna kalla henne fet. När Richard plötsligt befinner sig i centrum för en otrohetsskandal flyr Sylvie till barndomens sommarhus vid Connecticuts kust för att ta reda på vem hon är bortom den glossiga, välfönade politikerhustruytan. Så småningom ansluter hennes vuxna döttrar Diana och Lizzie, och just systermotivet är ju väl upptrampad mark hos Weiner. I ”In Her Shoes” hette systrarna Rose och Maggie, men dynamiken är densamma. Lyckad versus misslyckad. Kontrollerad och präktig versus utlevande missbrukspersonlighet. Just Diana/Lizzie-spåret är det spår jag har svårast för i ”Fly Away Home”, kanske därför att det är här de arketypiska chicklitingredienserna trots allt synliggörs. Vi har läst om det förut hos Weiner, och i mer helhjärtad tappning. Här är det Sylvies historia som engagerar och fascinerar. Hur hon, nära nog sextio år gammal, frigör sig från hustrurollen och för första gången börjar fundera på vad hon vill. Jag hade jättegärna läst en hel roman om endast Sylvie, med hennes döttrar som bifigurer. För fem år sedan hade jag nog behövt Dianas och Lizzies närvaro för att legitimera läsningen; idag identifierar jag mig allt oftare, märker jag, med kvinnor i min egen mammas ålder. Det behövs inget tjugonåntingalibi.

Med detta sagt: jag hade ofantligt trevligt i Jennifer Weiners sällskap. Allt det jag gillat med hennes tidigare alster – humorn, skärpan, värmen, den begåvade dialogen – finns här fast i en aningen mognare och mer genomtänkt tappning. Pluspoäng för att Richards otrohetsaffär kopplas samman med ickefiktiva, i högsta grad aktuella skandaler (Tigergate, till exempel). Jag är personligen väldigt förtjust i författare som blandar in aktuella IRL-händelser i en annars fiktiv miljö; när det är rätt utfört ger det en ökad känsla av autenticitet. Så ja, en till vinnare från Weiner, och den här gången hoppas jag som sagt att även läsare utanför hennes vanliga målgrupp bemödar sig om att läsa. Curtis Sittenfeld-fans, till exempel. Det är lite mer lättsmält och uppenbart humoristiskt än hos Sittenfeld – Weiner kan bara inte låta bli att skämta, vilket flera av hennes uttalanden i Franzendebatten vittnar om – men jag tror att många som läst och uppskattat ”American Wife” kan känna sig hemma här.

När jag läst ut boken ser jag i efterordet att Jennifer Weiner tackar Curtis Sittenfeld, en av hennes ”generous first readers”. MYCKET intressant, inte bara med tanke på de tematiska likheterna. För några år sedan gick nämligen Weiner väldigt hårt åt Sittenfeld efter att denna skrivit en giftig recension av Melissa Banks ”The Wonder Spot” och chicklit i allmänhet. ”The more I think about the review, the more I think about the increasingly angry divide between ladies who write literature and chicks who write chick lit, the more it seems like a grown-up version of the smart versus pretty games of years ago; like so much jockeying for position in the cafeteria and mocking the girls who are nerdier/sluttier/stupider than you to make yourself feel more secure about your own place in the pecking order”, skrev Weiner i ett blogginlägg 2008. Ja, nog är det lite högstadiementalitet över litteraturdebatter över huvud taget, oavsett kön på de inblandade… Roligt att se att författare kan gräva ner stridsyxan och istället hjälpa varandra! Det ska bli spännande att se om Sittenfeld fortsätter med sin informella lektörsroll – nu när jag tänker på det tackades hon även i ”Best Friends Forever” – och i så fall hur Weiners skrivande påverkas. Eller vice versa. Tycker det är intressant hur författare förhåller sig till och inspireras av varandra. I synnerhet i dessa ankdamms/högstadietider.

Ett smakprov från ”Full Dark, No Stars” går att läsa här. Och när vi ändå pratar Kingnoveller: vilka är era favoriter och varför?

Vänta nu, tänker ni. Har inte Helena köpstopp? Jo, visst har jag det, men ser ni, jag har även ett presentkort på 500 kronor – och presentkortsshopping är tillåtet eftersom det inte påverkar min privatekonomi negativt. Några små förlåtande klausuler måste man ju ha.

Förutom ”Freedom” beställde jag, och feel free att applådera min objektivt utsökta smak:

HART, JOHN:LAST CHILD
CRONIN, JUSTIN:THE PASSAGE
HAWK, RHODI:TWISTED LADDER

Så sinnessjukt efterlängtade böcker! Så sinnessjukt lycklig över det här lilla kryphålet! Sparade 76 kronor till Bentley Littles nya skräckis ”The Disappearance”, som kommer direkt i pocket i september. Visserligen var hans förra en besvikelse, men ni känner ju mig: trogen in absurdum när det gäller mina favoritförfattare. Och den där skräcktyngda helgen i Bergslagsskogarna för två och ett halvt år sedan är fortfarande en av mina finaste läsupplevelser den här sidan av 00-talet. Det ska till åtminstone tre besvikelser av ”His Father’s Son”-dignitet för att Little, ett av skräck-USAs piggaste och roligaste namn om du frågar mig, ska försvinna från min ”köp på utgivningsdag”-lista. Jag VILL ju tro; det är Fox Mulder och jag.

Vad som fick mig att bli tillfällig teknofob/stenkramare? Uppgifterna om att Alice Hoffman svarade på en ofördelaktig recension med att lägga ut recensentens hemadress och telefonnummer på Twitter och kalla recensenten för idiot. (Läs mer här.) LALALALALA, JAG HÖR INTE! Seriöst, jag vill verkligen inte veta sådana här saker. Är faktiskt, med få undantag, inte särskilt intresserad av att veta något om författare över huvud taget (annat än huruvida deras böcker är läsvärda).

Det är inte första gången jag önskar mig en tidsmaskin. I vårt Album skrev jag längtansfullt om Emilyeran, då Emily Dickinson och Emily Brontë verkade i total avskildhet från mediabrus och TV-soffor. Så avskilda, faktiskt, att de knappt blev lästa – åtminstone inte av den jättepublik som idag läser och uppskattar deras verk – medan de levde. SÅ radikala åtgärder kräver jag inte; det räcker med en ny favoritförfattare som det inte går att hitta något jobbigt om på internet, som åtminstone inte gör sig till åtlöje med sociala medier som plattform. Det är jävligt svårt att låta verket tala för sig själv när vissa författare är sådana indignerade larvpottor. Om ni letar efter mig finns jag under en mossig sten i Tyrestareservatet.

Alltsammans har sin begynnelse 2001, då Oprah Winfrey valde ”The Corrections” till sin bokklubb och Franzen som första levande Oprahboklubbsvalsförfattare (puh, vilket ord!) någonsin vägrade att vara med i programmet. Sedan bokklubben startade 1996 har alla från Joyce Carol Oates och Toni Morrison till Jeffrey Eugenides och Cormac McCarthy intervjuats av Winfrey i samband med bokklubbsdiskussionerna, men Franzen tackade nej. Minns att jag läste om detta och tänkte att det var ett rätt korkat karriärsdrag av honom – den exponering man får via Oprahs bokklubb garanterar flera miljoner sålda böcker och maximal PR – men att det ändå var lite uppfriskande med någon som vågade gå emot Den Allsmäktiga Oprah. (Har ni förresten sett avsnittet då hon läxar upp James Frey för att han friserat sanningen lite i förment självbiografiska ”A Million Little Pieces” och får alltsammans att handla om henne? ”YOU BETRAYED ME! YOU LIED TO ME! YOU DISAPPOINTED ME!” Sjukt kul; Frey ser ut som en rädd liten skolpojke.)

Så noterar jag i mitt Twitterflöde att kommentarerna från Weiner kring mottagandet av ”Freedom”, som Jessica just nu läser och jag tänker kasta mig över så fort den släpps hos Adlibris (presentkort där = inte köpstoppsbrott enligt klausul 1A), blir allt hätskare. Hon har till och med taggat ett par av sina tweets med #franzenfreude. Vänta nu, tänker jag. Det här KAN inte bara vara ett fall av surt, sa räven. I bakhuvudet gnagde även en kommentar till mitt senaste köpstoppsinlägg, om att Franzen sagt något om att han inte vill bli läst av kvinnor.

Några googlingar senare, och bilden börjar klarna. Det var alltså inte bara det att Franzen inte ville förknippas med Oprah – han var så lycklig över att ha nått ut till en manlig läsekrets att han inte ville förknippas med kvinnor över huvud taget! Läs det här citatet från en intervju med Franzen i radioprogrammet ”Fresh Air” (det här utspelar sig alltså 2001, under Oprahgate) och räkna upp hur många demografiska grupper (inklusive Allsmäktiga Oprah) han lyckas förolämpa på någon minut:

”So much of reading is sustained in this country, I think, by the fact that women read while men are off golfing or watching football on TV or playing with their flight simulator or whatever. I worry — I’m sorry that it’s, uh — I had some hope of actually reaching a male audience and I’ve heard more than one reader in signing lines now at bookstores say ‘If I hadn’t heard you, I would have been put off by the fact that it is an Oprah pick. I figure those books are for women. I would never touch it.’ Those are male readers speaking.”

Senare i samma program kallade han det inplanerade samtalet med (kvinnliga) läsare i Oprahs program för ”kafferastprat”. När kritiken började hagla försökte han ta tillbaka sina uttalanden, men då var det för sent. Oprah hade redan valt att skippa bokklubbspratet och gå vidare till nästa bok (”A Fine Balance” av Rohinton Mistry, följt av ett av de bästa Oprahvalen hittills, ”Fall On Your Knees” av Ann-Marie MacDonald).

Än så länge har Franzen avböjt från att kommentera den enriktade Twitterfejden som nu uppmärksammats av The Guardian i två artiklar. Eftersom han enligt tidigare uppgift inte vill sammankopplas med kvinnliga författare och kvinnliga läsare är det inte omöjligt att han ännu är ovetande om bråket. Och okej, det var nio år sedan. Vi borde ha gått vidare och förlåtit, och jag tror fortfarande att ”Freedom” är åtminstone nästan så enastående som kritikerherrarna hävdar. Men – och det här är ett stort men, versalisera gärna i tanken – samtidigt är det vansinnigt tröttsamt att bevittna allt detta oohande och aahande och ryggdunkande vita män emellan, samtidigt som många minst lika läsvärda kvinnliga författarskap hånas eftersom de främst läses av medelålders kvinnor. Ofrivilliga, Tourettesliknande bilder till de mångomtalade grupprunksessionerna på högstadiet dyker upp i huvudet på mig. Och nu när vi ändå talar Tourettes: är det barnsligt om jag inleder min kommande recension av ”Freedom” med ”Min fitta och jag har läst ”Freedom” och tycker följande”?

UPPDATERING! Tycker för övrigt det är helt bisarrt att Jennifer Weiner och Jodi Picoult kategoriseras som chick lit. Skriver Jonathan Tropper och David Nicholls lad lit enligt recensenterna? Nej, just det. Det ÄR enormt stor skillnad på romaner om relationer där avsändaren och huvudpubliken råkar vara kvinnor och sko- och shoppinglitt, precis som den här roliga artikeln påpekar. Att bunta ihop ett gäng vitt skilda författare i samma stigmatiserade fåra bara för att de råkar vara utrustade med livmoder är lika okunnigt som fördomsfullt.

… och så länge som alla större tidningar recenserar Dan Brown på recensionsdatum tänker jag inte köpa argumentet att kommersiell litteratur inte behandlas på kultursidor och inte heller borde det. Uppenbarligen gäller detta främst för kommersiell litteratur skriven av kvinnor.

Rolig intervju med Picoult och Weiner i Huffington Post där de uttalar sig lite mer nyanserat än på Twitter. Läs också den här tänkvärda artikeln av Jason Pinter, som intervjuade dem.

Vi har läst om det förut, tror vi, sett otaliga filmer och TV-serier på temat – men i Amys akuta livsleda finns inte ett uns av det mytologiserande/romantiserande skimmer som brukar sippra in i även i de svartaste av americanaskildringar. Just det annorlunda perspektivet, ett motiv vi tror oss känna igen skildrat med en helt annan röst, en annan utgångspunkt, gör ”Himlen i Bay City” till en apart och viktig läsupplevelse. En amerikansk mardröm skriven på franska av en  fransk-grekisk-amerikansk författare – visst låter det spännande? Det är det också. Men svärtan och smärtan, känslan av att långsamt kvävas under en smutsviolett himmel, slutar inte i USA. Vi har också Amys judiska anfädrar, ömsom ihjälgasade i koncentrationsläger, ömsom ömkliga, darrande vålnader i ett skitfläckat källarrum i Bay City. Förintelsen är ett tema som väl egentligen aldrig kan – aldrig får! – bli uttjatat men Mavrikakis närmar sig det med ett bildspråk som klöser sig in i ens mörkaste skrymslen tills blodvite uppstår.

Det är precis lika nattsvart och fruktansvärt som det låter, men tack vare Mavrikakis språkbehandling blir man ändå lycklig av att läsa. Jag måste dock lägga ifrån mig ”Himlen i Bay City” flera gånger, hämta andan, slicka såren. Under de fyra veckor det tar mig att läsa ut boken hinner jag läsa fem andra böcker. Jag måste bort från den giftiga himlen, men längtar hela tiden tillbaka. Mitt tillvägagångssätt får mig att börja fundera kring mitt läsande, hur jag närmat mig litteratur på sistone.

Reflektion nummer ett: Har min tolerans för det ohyggliga minskat sedan jag blev mor? Eller är det förintelsetemat, denna västvärldens kollektiva skuld, som gör det? Fastän jag föddes 35 år efter det att koncentrationslägren stängdes drabbas jag ofta av något som närmast kan beskrivas som panikångest varje gång bilderna därifrån spelas upp, oavsett om det sker på TV eller i mitt huvud. Jag tänker att det förmodligen är ett gott tecken, ett smärtsamt men nödvändigt kvitto på att jag har förmågan att känna empati, skuld, skam, allt det där som särskiljer oss från De Onda. (Är Amy ond? Jag vet inte, och i ovissheten har vi ytterligare en förklaring till romanens storhet.) Helena på Fiktiviteter läste, vet jag, Ann Heberleins ”En liten bok om ondska” parallellt med ”Himlen i Bay City”. Det låter som ett fantastiskt upplägg. Ska nog ta och kopiera det.

Reflektion nummer två: Har jag läst för lätta böcker på sistone? Det har blivit väldigt många lena bladvändare av spänningskaraktär, böcker man kastar i sig utan vidare motstånd, som en stor tallrik potatismos. (Nästan) alltid välskrivet och -gestaltat, javisst, men trots att jag instinktivt dras till mörkerskildringar framstår min anglosaxiska thrillerdiet som aningen näringsfattig bredvid Mavrikakis. Missförstå mig rätt, jag älskar dessa suburban thrillers, slog ju till på en monsterbeställning på temat pre-köpstopp – men ”Himlen i Bay City” blir en välkommen påminnelse om att det finns andra litterära horisonter, där himlen, bedrägligt blå i mina oförställt amerikanska förortsskildringar, är grålila (eller, som jag gillar att tänka, smutsviolett) och hela världens och historiens ångest finns samlad. Hoppas, hoppas att Sekwa följer upp ”Himlen i Bay City” med flera av Mavrikakis tidigare romaner.

Några invändningar då, slutligen, för ordningens och den falska/omöjliga objektivitetens skull? Egentligen inte. Till en början störde jag mig på de ständiga referenserna till den grålila himlen, räknade ”grålila” och upptäckte att grålilamediantalet var skyhögt, ibland så högt som tre ”grålila” per sida. Jag tänkte att nog hade man kunnat liva upp det lite, stoppa in några ”smutsviolett”, ”rökigt lila” eller ”gredelingrått”. (Är oerhört svag för alla grålila toner på såväl kläder som ögonskuggor, därav synonymfunderingarna. Franskans ”mauve” är vansinnigt tjusig också. Har faktiskt en ögonskugga i just där nyansen – och se där, nu fick vi in lite yta och flärd i en recension av en seriös och tung roman!) Sedan insåg jag att repetitionen är i högsta grad medveten, ett stilistiskt drag som vill betona monotonin och ledan, den grålila himlens kvävande och förgiftande egenskaper. Övergångarna mellan Bay Citys röklila himmel och dödsröken vid Auschwitz är lika sömlösa som obarmhärtiga. Jag fylls av beundran inför Catherine Mavrikakis som vill så mycket och, till skillnad från många författare, också lyckas. Jag läser tyvärr inte tillräckligt bra på franska för att kunna läsa på originalspråk, men all heder till Dagmar Olsson för en översättning som åtminstone för mig känns klockren. Det känns som om det är Catherine Mavrikakis ofiltrerade ord jag läser, och det måste väl vara den finaste komplimang en översättare kan få?

Jag är långtifrån ensam om att golvas av ”Himlen i Bay City”: fler mer eller mindre lyriska recensioner hittar ni bland annat i DN, Svenska Dagbladet och, i bokbloggosfären, hos Bernur och Ingrids boktankar. Läs och drabbas du med!

Lågt av Jessica att skriva ett retstickeinlägg om hur hon precis köpt den av oss båda hett efterlängtade ”Freedom”. Tror ni att jag föll till föga? Ack nej! Nästa tisdag, den 31 augusti, släpps den hos Adlibris och då kan jag köpa den för ett presentkort som jag fått i present och som följaktligen ingalunda bryter mitt köpstopp. Så länge det inte är jag som betalar… Det fina med detta är ju att jag själv kan diktera reglerna.

För att se till att jag håller mina ord tänkte jag en gång i veckan stämma av lite. Min bokköpstoppvecka, helt enkelt. I en bok jag nyligen läst – faktiskt ovan nämnda Weiner som jag kommer recensera senare i veckan – använder sig en av personerna, en före detta missbrukare som går på AA-möten, av metoden HALT. Står för de frågor man ska ställa sig varje gång suget dyker upp. Hungry? Angry? Lonely? Tired? Genom att känna efter och bocka av ska man tydligen kunna precisera hur suget efter ens drug of choice - böcker då, i mitt fall – uppstår; vilka känslor som egentligen ligger bakom. Kanske något att applicera även på köpstopp?

Veckans status, alltså.

Hungrig? På mat? Nej, jag åt precis. Skulle däremot inte banga på ett besök till English Bookshop efter jobbet.
Arg? Lite förbannad på recensenten i GP, som så uppenbart sågar Therese Bohmans vackra, stämningsfulla och Falkenlanddoftande debut ”Den drunknade” därför att hon inte håller med om de uttalanden Bohman gjort i tidigare konstdebatter. Alla kan inte älska allt och alla, men lite mer underbyggt och mindre förutsägbart, tack!
Ensam? Nej, det är jag aldrig. Som tur är/tyvärr.
Trött? Mmm. Drabbades av hybris i lördags och inbillade mig att jag kunde dricka glas efter glas vin till klockan ett på natten utan konsekvenser. Det kunde jag inte.
Antal köpta böcker sedan sist: Noll! Zero! Zilch!
Antal böcker jag önskat att jag köpt: Tja, fem? En för varje dag.
Om jag inte hade köpstopp skulle jag köpa… Jonathan Franzens nya och allmänt tokhyllade roman ”Freedom”. Tyckte mycket, mycket om ”The Corrections” när den kom och har längtat efter nytt material från Franzen i nära nog ett decennium. Har dock blivit lovad presentkort på Adlibris så den kommer nog att vara i min ägo tids nog ändå… Presentkort som ges från andra räknas ju inte, om det inte skulle vara pistolhot eller tvång inblandade från min sida. Så desperat har jag inte blivit. Än.

Någon som hängt på köpstoppet som vill debriefa lite?

Tänkte ändå, utifall att det faktiskt ÄR allvar den här gången, göra en lista på temat ”Därför köpstopp”. 

1. Mitt hem har tagits gisslan av mina bokhögar. När som helst kan ett SWAT-team med Bruce Willis, eller vem som nu är 10-talets Bruce Willis (om jag inte läste hela tiden skulle jag kanske veta det),  i spetsen bryta sig in och skrika ”FREEZE”. I varje rum – inklusive badrum och, sist jag kollade, tvättstuga – tornar böckerna upp sig. Feng shui-anhängare skulle hamna i spontan koma efter ett besök hemma hos mig. Nog för att det är mysigt och allmänt atmosfärsskapande med böcker, men nu har det gått så långt att vilken besiktigare som helst skulle se det som en arbetsskada waiting to happen. Och tänk på barnen! Och katterna! Kvällstidningsrubriken ”BOKHORAFAMILJ I BOKDÖDSCHOCK” är verkligen ingen rubrik jag vill se.

2. Ration mellan inköpta och lästa böcker är inte bara skev. Den är totalt uppfuckad.

3. Ni kanske förstod det av punkt 1, men det är akut slut på bokhyllor. Jag måste göra en ordentlig rensning bland gamla böcker innan jag ens kan börja tänka på att köpa nytt.

4. Saker jag försakat för att istället lägga pengar på böcker: synundersökning och glasögon (läsrelaterad skada? Vem vet, men det är i alla fall på tiden att jag skaffar mig boknördens kanske mest typiska attribut), frisörbesök (har inte klippt mig sedan december 2009), höstkappa (min älskade Gilmore Girls-kappa går fortfarande inte att knäppa efter tvillinggraviditeten), ny parfym, restaurangbesök, dvd-boxar, smink, badkar (att läsa i)…

5. Med tanke på alla gratisböcker jag har tillgång till via Bokhora vore det väl skam om jag inte skulle klara av ett litet köpstopp på, säg, två månader? Tänk på barnen utanför bokbloggosfären!

6. Min man, som haft en ängels tålamod när det gäller mina litterära vidlyftigheter i snart tio år, har börjat gnälla över alla bokpaket. Om några till oannonserade beställningar kan gnället övergå i ett morrande. För den äktenskapliga fridens skull är det nog läge för ett köpstopp.

7. Jag har tillgång till ett utmärkt bibliotek.

8. Att hetsshoppa böcker är, sist jag kollade i FN-konventionen, ingen mänsklig rättighet.

Där har vi det. Kalla fakta, obestridbara bevis som tillsammans målar upp bilden av en djupt störd individ vars abibliofobi för länge sedan antagit enorma proportioner. Nej, jag tänker inte börja gråta och bryta ihop, det här är ingen TV3-dokumentär, men jag inser ju att det är dags för förändring. Köpstopp, alltså. Effekt: omedelbar. Varaktighet: tills bokhögarna är under kontroll. Undantag: inga. Hårt, men rättvist. Min första köpstoppsrelaterade handling blir att gå till biblioteket och låna Jennifer Weiners nya roman ”Fly Away Home”. Jag äger alla hennes tidigare böcker och har dessutom för vana att läsa om åtminstone ”Good in Bed” och ”Little Earthquakes” närhelst andan faller på, omständigheter som under en mer förlåtande köpstoppsregim skulle kunna bädda för undantagstillstånd. Men nej, här görs inga undantag! Om jag läser och gillar så mycket att det blir omläsningsläge får jag köpa den då. Företrädelsevis i pocket. Tough love baby, tough love. Och hörni, ni får jättegärna hjälpa till genom att fråga hur det går! Frestelser kommer att ignoreras efter förmåga. Om någon annan abibliofob vill hänga på vore det förstås jätteroligt. Tillsammans blir vi starka…!

PS: Jag har även, inspirerad av Jessicas fantastiska resultat, börjat träna och äta som vilken Blossom Tainton-kopia som helst. Detta är förändringarnas höst, märk mina ord! Har dock bara marginellt större tilltro till träningsprojektet… Persistence, thy name is NOT Helena.

Jag skulle kunna ägna hela den här recensionen åt att diskutera spänningslitteraturens (fortfarande, även om det finns undantag) marginaliserade roll på kultursidorna och i de sk finrummen (vilka de nu är). Men det vore orättvist mot Karin Alvtegen som med ”En sannolik historia” skrivit en riktigt fin roman. För faktum är att genrebytet inte är så drastiskt som man kan tro. Kvar finns gehöret, den psykologiska skärpan, språket, allt det man gillade med hennes tidigare böcker. Däremot lyser brottsinslagen med sin frånvaro. Det enda dödsfallet som sker är av naturlig art; en gammal människa som somnar in på långvården. Istället handlar det om två ganska kantstötta människor som möter varandra under slumpartade omständigheter.

Helena är några och fyrtio, nyskild med tonårsdotter och ägare till ett hotell på norrländska landsbygden. Hon håller fortfarande på att plocka upp bitarna av sig själv efter skilsmässan, känner sig ensam och vilse. Anders är i samma ålder som Helena men lever ett helt annorlunda liv. Som framgångsrik affärsman och mångmiljonär har han levt för arbetet, för att lägga till ytterligare en mille eller två till aktieportföljen. När han bestämmer sig för att dra sig tillbaka går han istället helt upp i samlandet av saker som tillhört framstående människor. En klocka som tillhört Einstein, stora konstnärers målarpenslar… När han genom en bekant hör rykten om att en gubbe i en avlägset belägen stuga i Norrland ska ha Lucy, George Harrisons legendariska Les Paul-gitarr som Eric Clapton spelade på i Beatleslåten ”While My Guitar Gently Weeps”, lämnar han Stockholm för de norrländska skogarna. På väg till stugan råkar han ut för en olycka – eller är det i själva verket ett självmordsförsök? – och efter sjukhusvistelsen hamnar han på Helenas hotell. Egentligen är det meningen att han bara ska stanna en natt, men något håller honom kvar, och sakta byggs ett speciellt band upp mellan dem.

DN-recensenten och författaren Jens Liljestrand skrev i sin recension av Inger Edelfeldts ”Samtal med djävulen” att han är trött på alla dessa möten och samtal i böcker, denna terapikultur som manifesteras såväl i litteraturen som i film och TV. Jag håller verkligen inte med. För mig är det snarare i mötet mellan människor och den dialog som uppstår som – att säga ”stor” kanske blir lite väl pompöst, men väl intressant och läsvärd – litteratur uppstår. Människor upphör aldrig att fascinera mig. Hur vi förhåller oss till varandra, vad vi säger och inte säger och det vi förtvivlat försöker låta bli att visa. Och – ja – hur vi genom att tala med varandra, verkligen tala med varandra snarare än bara vänta på att få börja prata igen, kan lära oss nya saker om oss själva och omvärlden. Att avfärda mänskliga möten som terapeutiskt mumbojumbo, och hävda att det är ett störande inslag i litteraturen, det ter sig för mig rent människofientligt. (Sorry Jens, jag gillar dig i övrigt och tycker att DN gjorde en toppenrekrytering när de värvade dig, men här får vi helt enkelt agree to disagree.) Intrigen i ”En sannolik historia” kan verka banal på pappret: två vanliga ovanliga människor som möts och börjar prata med varandra, tycke uppstår, livsbeslut omvärderas och så vidare. Vi har läst om det förut, sett filmer både på bio och direkt till Hallmarkkanalen. Men, och ursäkta om jag upprepar mig, korrekt utfört kan det aldrig bli banalt – och Alvtegen vet vad hon sysslar med. Jag hejar på Helena och Anders från första stund, engagerar mig till 100% i deras liv och sträckläser för att se hur det går, även om jag på ett väldigt tidigt stadium anar vart hon kommer att föra sina litterära skapelser. Och – denna kanske allra största indikator på att det man håller i är något mer än papper, lim och hårda pärmar – när jag läser glömmer jag att det rör sig om litteratur.

”En sannolik historia” är otroligt fin i sin vardaglighet. En alldeles utmärkt ”vanlig roman”, som Johanna L skulle ha uttryckt det. Jag läser ut den snabbare än jag någonsin gjort med någon av Alvtegens spänningsromaner. Uppenbarligen behöver hon inte krydda med mord och brott för att skriva bladvändare. Jag hoppas bara att hennes publik är öppensinnad nog att följa med henne. För lika mycket som deckarhatande litteratursnobbar skulle behöva få sig lite välskriven spänningslitteratur till mans, lika mycket skulle svennebananläsaren som enbart läser deckare (och enbart under semestern…) behöva vidga sina vyer och läsa olika typer av litteratur. Nu har nog i och för sig Alvtegen alltid tilltalat en bred och mångfacetterad läsarkrets, men det vore verkligen synd om hon tappade försäljningssiffror nu när hon skrivit sin kanske mest läsvärda roman hittills.

Jag räknar Inger Edelfeldt till en av mina absoluta favoriter bland svenska nutidsskildrare. Ändå är det främst som författare till ungdomsböcker som hon imponerar på mig. Ett obestridligt faktum är att inget i hennes vuxenproduktion överträffar ”Skuggorna i spegeln”, ”Duktig pojke!” eller – i synnerhet – ”Juliane och jag” (även publicerad som ”Nattens barn”). Kanske spelar mitt obönhörligt bultande lilla gothhjärta in här, eller så är det helt enkelt så att det är i ungdomlitteraturen som även Edelfeldt har sitt hjärta. Sagosamlingen ”Namnbrunnen” skrev jag en välvillig recension om när den utkom för ganska precis två år sedan, men den har inte åldrats särskilt väl i mitt medvetande. Det otäcka författarfotot med Edelfeldt utspökad i ansiktsmålning bidrar säkert också.

I ”Samtal med djävulen” är ansiktsmålningen och piprensarna borta, tack och lov, och tillbaka är en mer klassiskt edelfeldtsk skildring om människans inre mörker. Faktum är att jag, särskilt i den inledande brevväxlingen med sin högt anspända, lätt anakronistiska ton, kommer att tänka på en annan favorit bland svenska nutida författare, även hon väl bevandrad inom det själsliga mörkret: Christine Falkenland. Edelfeldt besitter dock en lätthet, en närmast reflexartad humor som pyser hål på gravallvaret; jag har svårt att tänka mig att Falkenland skulle döpa en bifigur till Jukka-Pekka och sedan låta den gravt homofobiska huvudpersonen tänka tvångstankar om Jukka-Pekka Brunöga och Jukka-Pekka Inirövinen. Till exempel. Men jag noterar likheterna, precis som mina fellow Falkenland- och Edelfeldtjunkies Bokstävlarna och Fiktiviteter gjorde i en twitterdiskussion. Edelfeldt tillhör visserligen en annan författargeneration än sin elva år yngre kollega och har varit verksam ett drygt decennium längre, men de känns besläktade på något sätt, mer tematiskt och anspråksmässigt än rent stilistiskt, och tilltalar, inbillar jag mig, en liknande läsekrets. När nu Edelfeldt skriver om religion, tvivel, skam och skuld och har en huvudperson som liksom Falkenlands gestalter upplever sig vara bortom nåd och bot känns de närmare varandra än någonsin. Fint, tycker jag, som inte kan få nog av dessa två litterära mörkerdamer. (Ursäkta ämneskapningen, men NÄR ska Christine Falkenland komma ut med en ny roman? Jag förgås av längtan. FÖRGÅS, I tell you!)

”Samtal med djävulen” är i formatet en liten roman; de 140 sidorna läser man ut snabbt, på en förlängd kafferast eller en ljuvligt utdragen ensammiddag. Innehållsmässigt är dock det täta kammarspelet Edelfeldts mest lyckade (vuxen)roman på länge. Jag blir sugen på att läsa och läsa om Edelfeldts tidigare produktion – till exempel hennes noveller, som jag införskaffade i en samlingsvolym häromåret men ännu inte hunnit läsa. Och ”Juliane och jag”, förstås! Läste ett citat från Sydsvenskan om hur en väldigt ung Inger Edelfeldt gick omkring på stan med en likasinnad väninna, dramatiskt klädda i svart och väsande latinska ordspråk. För mig, som tillbringade ett par år av min tonårstid klädd i märkliga sammetskreationer och ständigt citerande latinska bevingade ord, är identifikationen total. Edelfeldt är en själsfrände helt enkelt, och dem ska man hålla hårt i.

Recensioner på samtliga böcker kommer givetvis så småningom. Och kom ihåg var ni läste det först: förortsthrillers är det nya svarta inom spänningslitteraturen!

Huvudpersonen i ”Never Look Away”, David Harwood, är en väldigt typisk Barclayprotagonist. Gift småbarnsfar som bor och arbetar i samma småstad i upstate New York (ni som läst ”Too Close To Home” kommer att känna igen er geografiskt!), begåvad och rakryggad men utan vassa armbågar. En Average Joe, sympatisk i sin formlöshet och igenkänningsbarhetmen med tillräckligt mycket frågetecken kring sin person för att skapa den friktion som är nödvändig i denna genre. Som anställd vid stadens lokaltidning känner han av den ekonomiska krisen: artiklar som outsourcas till indiska företag, chefer som inte vågar lita på sina anställdas magkänsla. När han får tips om en mutskandal i samband med byggandet av ett privat fängelse i staden upptäcker han snabbt att det finns människor högt upp som inte vill att han ska fortsätta snoka. Till en början tror läsaren att den obligatoriska Barclayska twisten ska beröra det spåret, men tji får vi! Istället blir det Davids fru Jan som försvinner under ett nöjesparksbesök, och snart vänds hela hans tillvaro upp-och-ner. Polisen har inte lyckats hitta Jan på några övervakningskameror vid nöjesfältets ingång, och det finns inga som helst belägg för Davids påstående att hans fru varit deprimerad den senaste tiden. I ett försök att rentvå sig själv och ta reda på sanningen om Jans försvinnande börjar David göra egna efterforskningar, men inget av det han hittar överensstämmer med den Jan han känt och älskat i flera år. Snart tvingas han ställa frågan ingen vill tänka på: känner han verkligen personen han är gift med?

Jag upptäckte Linwood Barclay i våras genom ”No Time For Goodbye” och blev förtjust i den högoktaniga förortsskildringen. Sedan dess har jag med stor behållning läst alla hans fristående spänningsromaner; serieböckerna med Zack Walker står näst på tur. Lotta Olsson (oj vad jag gillar henne!) jämförde honom med Stephen King i DN Söndag häromsistens, och nog finns det beröringspunkter i sättet som de båda herrarna klär av den amerikanska förortsdrömmen tills den förvandlas till mardröm. Genremässigt ligger förstås redan nämnda Coben närmare, och när jag senast räknade låg de lika poängmässigt. Med ”Never Look Away” drar han iväg från sin kollega: det är rafflande och välskrivet, och eftersom läsaren hela tiden vet mer än protagonisten börjar det ila i magen över insikten om att snart, snart kommer den, den där totalknäckande insikten… Ska inte avslöja mer, men det är snyggt gjort. Faktiskt en smula rysningsframkallande. Sedan är det väl så att Barclays romaner är rätt snarlika varandra (ett problem han delar med ovan nämnda kollega), men ärligt talat, vem bryr sig så länge han fortsätter att leverera bladvändarspänning av den här rangen? Som sagt: akta ryggen, Coben!

PS. Bisarr trivia om Barclay från hans Wikipediasida: han är tydligen även författare till ett gäng humorböcker med titlar som ”Mike Harris Made Me Eat My Dog”, ”This House Is Nuts!” och ”Father Knows Zilch: A Guide for Dumbfounded Dads”. Nog för att hans böcker har vissa torrhumoristiska inslag, men jag har verkligen inte alls fått de vibbarna från honom. En man med många strängar på sin lyra, uppenbarligen.

1. Bäst i sommar?

”Still Alice” och ”The Poison Tree” var nog allra, allra bäst, men jag har haft bra utdelning i sommar, tycker jag. Kate Summerscales ”The Suspicions of Mr Whicher” var en annan höjdare. True crime-victoriana när den är som bäst.

2. Sämst i sommar?

”Sjöjungfrun” av Camilla Läckberg. Jag inledde ju mitt Läckbergprojekt glatt överraskad och tycker fortfarande att ”Isprinsessan” och ett par till av de tidiga är riktigt bra, men när jag kom till bok nummer sex började jag förstå vad hennes belackare menar. Märkligt skriven och allmänt förvirrande med ett urfånigt slut. Hör jag ett rasslande ljud? Det är nog Stieg Trenter som vrider sig i sin grav. Hans sista roman hette just ”Sjöjungfrun” och jag kan inte tänka mig att han hade uppskattat att tussas ihop med något så undermåligt.

3. Vad har du helst läst på stranden?

På den hypotetiska stranden? (Det har nämligen varit tunnsått med strandbesök, i alla fall de av läsvänlig natur…) Då hade jag gärna läst Jennifer Weiners senaste roman ”Fly Away Home”, som utkom i sommar. Eller någon av JoLs beach house-romaner.

4. Var har du läst mest?

På bussen på väg till jobbet. Är jätteglad över att ha fått tillbaka min morgonläsning.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?

Tja, jag lyckades läsa alla Camilla Läckbergs Fjällbackadeckare från första till sista boken. De är ju väldigt lättsmälta, så något särskilt imponerande projekt är det inte, men om man beaktar hur frustrerad jag varit ibland under läsningens gång (t ex i slutet av ”Sjöjungfrun”) så…

Misslyckade läsprojekt? Det blev inga Dark Tower-utflykter den här sommaren heller… Väldigt dåligt med klassiker också. Tyvärr.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!

Oj, bara en…? Det har blivit många bokinköp i sommar, i synnerhet sedan jag börjat jobba igen och fått tillgång till alla habegärsframkallande bokhandlar i Stockholms innerstad, men den senaste boken jag köpte var en australiensisk debutroman med ”Portrait of a Lady”-konnotationer, ”The Legacy” av Kirsten Tranter. Har mycket höga förväntningar på den.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Massor! ”Himlen i Bay City” av Catherine Mavrikakis, som jag precis började läsa, uppfyller flera av kriterierna till Den Stora Höstliga Läsupplevelsen. Blytung och hemsk men märkligt vacker läsning. Ser också fram emot att läsa nya romaner från Louise Boije af Gennäs och Inger Edelfeldt. När det gäller den engelskspråkiga världen är jag fortfarande mycket, mycket exalterad över nyheten om en ny Kenzie/Gennaro i november. Och så Kate Atkinsons nya Jackson Brodie-roman, ”Started Early, Took My Dog”, givetvis. Är även sugen på Justin Cronins apokalyptiska vampyrroman ”The Passage”, som Helena på Fiktiviteter läst och gillat.