Pjäsen spelas på engelska, och här kommer min enda egentliga invändning. (Varsågoda att snobbförklara mig nu!) Varken Bo Corre eller Cecilia Nilsson har engelska som modersmål – och det märks. Att ta sig igenom och gestalta Oates virvelvindslika ordströmmar är inte det lättaste, det förstår jag, och båda imponerade stort som skådespelerskor. De svenska accenterna som i olika grad bröt igenom störde mig dock en del i början eftersom premisserna och miljöerna är så oförställt amerikanska; det blev lite av en frontalkrock för mig. Jag kunde inte låta bli att undra varför man valt att inte översätta. Efter ett tag slutade jag dock att tänka i de språkfascistiska banorna, och mitt sällskap stördes inte alls av det, så jag gissar att felet ligger hos mig.

Det är bara ett fåtal föreställningar kvar, så om ni vill se ”The Widows” får ni skynda er! Men se den tycker jag absolut att ni ska göra, särskilt om ni är nyfikna på hur Oates tar sig som dramatiker.

När jag är färdig med de dimhöljda mysterierna har jag – lycka! – Carol Goodmans pinfärska roman ”Arcadia Falls”, som ju varit föremål för viss förhandspepp tidigare, att sätta tänderna i. Minns ni Anton i Eva Bexells underbara ”Morfar prosten”-serie, hur han utbrast ”bara bra saker får jag, bara bra saker får jag!” efter att ha öppnat sina födelsedagspresenter (eller hur det nu var…)? Jag får lust att utbrista ”bara bra böcker har jag, bara bra böcker har jag!”. För det stämmer ju.

Medan vi väntar på att boken ska dyka upp/inhandlas kan vi roa oss med den gamla anrika leken ”Omslagsleken: Amerikanska vs. brittiska utgåvan”. Vad tycker ni? Själv tycker jag nog att båda omslagen ter sig rätt obegripliga eftersom jag inte läst boken än, men det klarnar nog. Ur rent estetisk synpunkt hejar jag på den brittiska utgåvan. Tycker ofta att de brittiska omslagen är snyggare. De amerikanska kan vara roligare, men tenderar att vara lite tacky med fula reliefbokstaver och annat hiskeligt.

Amerikanska omslaget

Brittiska omslaget

Jag har länge letat efter ett komplement till Harlan Coben, och nu har jag hittat det i form av Linwood Barclay. Det finns flera gemensamma nämnare mellan de två författarskapen: båda rör sig i östkustens väluppfostade sovstäder och fokuserar på skuggor från det förflutna. Dessutom är båda, trots en berg-och-dalbaneaktig spänning och tydligt bladvändartänk, stadigt förankrade i det vardagliga, vilket givetvis gör det hotfulla än mer hotfullt. Spänningsmomenten i ”No Time For Goodbye” varvas med fina inblickar i vardagslivet i Connecticut (min litterära favoritstat, ju!). Jag gillar särskilt draget att låta Cynthias man Terry agera berättarjag: dels för att han är oerhört sympatisk, men genom att förskjuta berättarperspektivet till en närstående och låta honom tvivla över sin hustrus agerande skapas också frågetecken kring Cynthias bakgrund och motiv – frågetecken som ger berättelsen en extra nerv. Det faktum att Terry arbetar som engelsklärare, brinner för sitt arbete och försöker motivera en begåvad men strulig elev är förstås också sympatiskt, och Barclay lyckas knyta ihop denna till synes obetydliga bihandling till den större intrigen på ett snyggt sätt.

En Riktigt Schysst Thriller™, som sagt, varken mer eller mindre. Behovet av En Riktigt Schysst Thriller™ ska dock inte underskattas, och jag har redan börjat reka efter fler Linwood Barclay-titlar. Nästa anhalt blir en annan fristående thriller i förortsmiljö: ”Too Close To Home”. Återkommer med omdöme!

Litet PS en googling senare: ”No Time For Goodbye” finns även utgiven på svenska och heter då ”Utan ett ord”. Jag som tänkte börja köra en ”översätt Linwood Barclay till svenska!”-kampanj…

Det här skulle kunna vara en australensisk ”I en familj finns inga fiender”, och det trodde jag också till en början, men snart tar berättelsen en otäck vändning och blir något helt annat. En förtätad thriller om det allra mest förbjudna? En ”Medea” för det tjugonde århundradet? Jag behöver inte skriva rakt ut vad detta fruktansvärda är, jag tror ni förstår. Länge satt jag och funderade på hur jag skulle kunna skriva den här recensionen utan att antyda vad som händer, men det går inte. Hederskodex får ursäkta, men det går faktiskt inte.

”The Mother’s Tale”. Mammans berättelse alltså; en specifik mamma, inte en mamma, vilken som helst. Jag tror att den bestämda formen är i högsta grad avsiktlig, för är det något man behöver under läsningen av Camilla Nolis djupt obehagliga men vackert skrivna debutroman är det distans. Särskilt om man råkar vara förälder själv. Man vill inte föreställa sig att romanens anonyma berättarjag kan vara vem som helst, kvinnan med mörka ringar under ögonen på ICA som fräser åt sitt barn lite, lite för aggressivt, den leende kvinnan i föräldragruppen… eller du själv. Som sagt: man distanserar sig under läsningen av ”The Mother’s Tale”. Inte omedelbart; i början, när ljuset är mjukt sepiafärgat av nattlampan och det nyfödda barnet ligger vid moderns bröst, är identifikationen total. Även lite senare, när bilden av det idylliska moderskapet börjar krackelera, är jag sympatiskt inställd till berättarjaget. Exakt när sympatin försvinner skulle vara en intressant bokcirkelfråga. Jag blir otroligt sugen på att diskutera ”The Mother’s Tale” med andra mer eller mindre nyblivna mammor, men misstänker att mammorna i min föräldragrupp skulle sätta kaffet i halsen, göra korstecken och sedan aldrig mer vilja träffa mig om jag satte boken i händerna på dem.

Det är lätt att värja sig totalt, måla ut berättarjaget till ett monster, en svartfet tragisk rubrik i kvällstidningarna, men jag tror att det är ett misstag att gå den vägen. Visst, det är bekvämt att ge henne attributet ”det andra” – mamman, den specifika, anonyma, monstruösa mamman, aldrig ”en mamma”, vilken som helst – men genom att svartmåla och direkt ta avstånd missar vi, tror jag, Camilla Nolis intentioner med romanen. Debatten om det så kallade goda moderskapet fortgår hela tiden. Senast igår kväll satt en hemmamamma hos Dr Phil och såg ner på alla mammor som förvärvsarbetar, menade att de som – citat – drar på sig strumpbyxor och lämnar sina barn hos främlingar överger sina barn. En god mamma är en självuppoffrande mamma – hur länge ska den myten få frodas och implanteras i våra huvuden? Så länge den lever och frodas kommer händelser likt de som skildras här tyvärr inte stanna i fiktionen. Samtidigt kan jag, lite matt, och i egenskap av en (oftast) ganska glad tvåbarnsmamma undra: vad är de positiva mammaskildringarna? Nu är ”The Mother’s Tale” extrem, men även på det aningen mindre kolsvarta spektrat är avsaknaden av glädje och kärlek anmärkningsvärd. Kanske är det så att man inte har behov av att skriva om det lyckliga, men jag undrar om det är sant när det gäller just mammaskildringar. Att vara förälder är ju att åka känslomässig berg-och-dalbana dygnet runt, ofattbar lycka och ofattbar trötthet och ofattbar frustration om vartannat – men varför har tröttheten och frustrationen så totalt dominerat det som börjar bli en litterär genre? Härmed efterlyser jag en roman om en småbarnsmamma som INTE vill a) sticka ifrån sin familj b) ta livet av sig eller c) ta livet av sina ungar. Bara en. Går det att ordna, tror ni, eller måste jag skriva den själv?

Idag är mitt förhållande till bokrean mer splittrat, ja, jag tror jag med säkerhet kan säga att vi glidit ifrån varandra. Är det jag eller bokrean, kan man fråga sig. Jag tror att det är lite av varje. Bokmarknadens utveckling spelar en väsentlig roll: hur viktig är egentligen rean när man kan fynda böcker på nätet och i butik året om? Sedan är förstås jag en annan person nu; en vuxen, förvärvsarbetande människa som kan köpa vilka böcker jag vill, när jag vill. (Jag älskar att påminna mig själv om det.) Dessutom brukar jag göra märkliga inköp just på bokreor. Jag tror jag nämnde i någon fredagsfråga att över 90% av mina felköp är bokreaköp. Oformliga, fula kartonnage av böcker jag inbillar mig att jag borde ha läst (hej, ”Gravitationens regnbåge”!) eller billighetsupplagor av klassiker jag inbillar mig att jag inte äger – tills jag kommer hem och upptäcker att det gör jag visst, i exakt samma fula upplaga till och med. Men visst finns det guldkorn att hitta om man anstränger sig! Förra året var jag t ex väldigt nöjd med att hitta Kjell Westös ”Där vi en gång gått” och Hemingways underbara, underbara ”En fest för livet” bland reahögarna. Det låg ingen som helst eftertanke bakom de köpen, inga kryss i reakatalogen, bara fem minuter mellan mödravårdscentralen och en lunchdejt. Kanske är det så man ska närma sig bokrean? Gå helt på känsla och slump? En märklig ståndpunkt från en före detta bokreakatalogbitare och listskrivare av rang, men there you go.

Med detta sagt så vill jag ändå ge er ett bokreatips: ”Ett land i gryningen” av Dennis Lehane. Jag gillar alltid Lehane, men det här är hans kanske bästa roman hittills, och det säger inte lite. Får gåshud bara jag tänker på inledningen, där en grupp män – däribland legendaren Babe Ruth – spelar baseboll på ett fält någonstans i Ohio… och då är jag VERKLIGEN inte någon sportnörd. Min recension av ”The Given Day”, som den heter på originalspråk, hittar ni här.

Joe Hills andra roman och tredje bok (debuten ”20th Century Ghosts” är en novellsamling) ”Horns” är egentligen ingen skräckroman. Snarare en gripande coming of age-berättelse om kärlek, hämnd och barndomsminnen med fantastiska attribut. Ni som läst ”Heart-Shaped Box”/”En hjärtformad ask” kommer att känna igen blandningen av råbarkad humor och allvar, glimten-i-ögat-skräck och en alltigenom mänsklig, mer djupgående sorts skräck: att förlora någon man älskar. Hill är duktig på att skapa sympati för sina tilltufsade protagonister; tyvärr lyckas han inte riktigt lika bra med antagonisterna. Romanens skurk, vars identitet får förbli okänd med hänvisning till vårt hederskodex, är förvisso intressant i sin utstuderade obehaglighet men särskilt tvådimensionell känns han inte. Att han kunnat dölja sitt rätta jag i så många år känns en smula otrovärdigt. Det är också min enda egentliga invändning. I övrigt är ”Horns” synnerligen läsvärd; den typ av roman som blurbförfattare brukar skriva ”flies right off the page” om. Grattis, Joe, du är härmed uppflyttad till hardcoverligan!

Ni kanske undrar varför jag inte nämnt Joe Hills småkända pappa än? Det är för att jag tycker att Joe Hill är så pass bra att han bör bedömas på egna meriter. Men visst bär ”Horns” – liksom Hills tidigare alster – ekon av en viss Stephen Edwin, inte minst i de sol- och nostalgidränkta tillbakablickarna till Igs och Merrins tonårstid. Den intresserade kan även notera åtminstone två tydliga referenser till ovan nämnda Stephen Edwins författarskap, plus en liten Dean Koontz-diss i förbifarten. Och ja, nu blev det ju en liten harang om pappa King ändå. Jag tycker, som jag varit inne på tidigare, att det är intressant hur litet Hills behov av att fjärma sig från sin pappas karriär tycks vara. Inte för att Joe Hill är någon karbonkopia av King, tvärtom, men trots att Hill stilistiskt och tematiskt mer eller mindre står på egna ben faller det proverbiala äpplet inte alltför långt från päronträdet – och framför allt gör han inga större försök att dölja det. Snarare upplever jag att släktskapet - nu talar jag mer om det litterära släktskapet än det biologiska - så att Kings och Hills verk talar med varandra, inte helt olikt Paul Austers och Siri Hustvedts fiktiva världar. Fint, tycker jag, som länge hyst ett – inbillar jag mig – sunt och balanserat intresse för klanen King (se t ex det här inlägget från min gamla blogg). Med ”sunt och balanserat” menar jag att jag någon gång under min livstid planerar att besöka familjen Kings kråkslott i Bangor, Maine… men jag tänker inte bli helt Annie Wilkes utan nöja mig med att fotas utanför grindarna. Någon sade att Joes lillebror Owens novellsamling ”We’re All In This Together” också påminde en del om pappa King. Ska ta och undersöka om det stämmer vid tillfälle.

Angående Kafkaanspelningen i recensionens första mening så är det inte första gången Hill skriver om märkliga metamorfoser. En av de bästa novellerna i ”20th Century Ghosts”, ”You Will Hear the Locusts Sing”, handlar om en utstött tonårspojke som förvandlas till insekt. Läs den – och för all del hela novellsamlingen, som är nästan rakt igenom briljant – om ni inte redan gjort det!

Så ja, jag kommer definitivt att läsa ”Black Hills”, men jag måste erkänna att grundpremisserna fick min entusiasm att svalna en aning. Det är VÄLDIGT svårt att göra kroppsbytarhistorier (se där, ett till nyord för SAOL!) trovärdiga. Visserligen finns det ett fantastiskt dubbelavsnitt av ”Arkiv X”  där Mulder byter kropp med en Area 51-anställd, men det befinner sig helt klart på komedisidan. Om Dan Simmons lyckas övertyga med ”Black Hills” – de fem stjärnorna på Amazon är möjligen en indikation åt det hållet – är det bra jobbat. Någon som hunnit läsa än?

Pryd och stadgad som jag är har jag aldrig riktigt fattat grejen med att porrsurfa, men jag inser ju att jag rör mig i porrsurfsterritorium när jag går in på Amazon.com, klickar på rubriken ”Get Yourself a Little Something” och börjar dregla över alla nysläpp samtidigt som L’Oréalklyschan går igång i huvudet på mig. ”Ja, Helena, ge dig själv något litet, det förtjänar du! Du har ju faktiskt knappt varit utanför dörren på en vecka och så har ungarna varit sjuka, klart du ska ha några böcker till! För det är du värd”. (Jag är inte alltid så här lättköpt, bara när det gäller böcker.) Visste ni till exempel att Harlan Coben kommer med en ny fristående spänningsroman, ”Caught”, i slutet av mars? Jag har fortfarande inte lagt ifrån mig en Harlan Coben utan synnerligen goda skäl (akut trötthet, skrikande barn, tänkte skriva ”matdags” också men nej, Harlan brukar få laga och äta middag med mig) och hoppas att han levererar det han är bäst på – pålitlig, småhabil spänning – även denna gång.

Gillade ni ”The Lake of Dead Languages”? Mmm, jag med. Carol Goodman, som mixar akademia och kulturhistoria med spänning på ett föredömligt sätt, har varit konsekvent hardcover worthy alltsedan debuten (varför översätts hon inte längre?), och i  ”Arcadia Falls” är hon tillbaka i internatskolemiljön. I norra delarna av staten New York, givetvis. ”The Lake of Dead Languages 2.0″? Nja, ”Arcadia Falls” verkar mer gotisk än sin föregångare, där gotinslaget främst utgjordes av de svarthåriga, suicidala latinstudenterna – och den odödliga meningen ”It’s hard to be a goth lumberjack”.

Slurp, klick, ”You may also like”… OMG, ny Russell & Holmes-deckare av Laurie R. King! ”The God of the Hive” utlovar mordiska sekter och två hjältar på rymmen från rättvisan. Släpps 27 april om någon vill ge den till mig i 30-årspresent…

”Other customers purchased”… va, har Jodi Picoult skrivit en ny roman IGEN? Denna gång om en familj där sonen har Aspergers. Jag tror ju – i teorin – inte på skämsböcker men faktum är att jag skäms en aning för att jag fortsätter att kasta mig över Jodi Picoults nya alster fastän formkurvan visat stadigt nedåt i flera år. Gud, jag är lika förutsägbar som Picoults snyftiga rättsfall-/klimakterielitthybrider.

… och bara så där blev min önskelista ett par titlar rikare. Det ser ut att bli en fin vår för oss som gillar att läsa på engelska, återkommer med fler vårspaningar senare.

Under tiden läser jag Joe Hills nya roman ”Horns”. Riktigt fin drygt 200 sidor in. Gillar särskilt de bitterljuva tillbakablickarna till huvudpersonens barndom, som påminner en hel del om du-vet-vem. Har dessutom hittat flera direkta och indirekta referenser till du-vet-vems författarskap (och ett ganska kul påhopp på du-vet-vems största konkurrent). Återkommer med recension snarast. Ska ställa mig och hoppa jämfota vid brevlådan nu.

- Helena?
- Mmm?
- Om jag säger ”förhandshajp” och ”orimliga förväntningar”…
- Äh, tyst.

”Caught in the Light” är min favorit av de Robert Goddard-böcker jag hunnit läsa. Här är jämförelserna med Douglas Kennedy oundvikliga, särskilt om man läst ”Den gåtfulle fotografen”. Huvudpersonen, Ian Jarrett, är nämligen också han fotograf, på uppdrag i Wien när han träffar den mystiska och vackra Marian Esguard. Ian blir blixtförälskad, lämnar sin fru för Marians skull och de två gör upp om att starta ett liv tillsammans när de kommit hem till England. Men väl hemma tycks Marian ha gått upp i rök, och de enda Esguards han hittar ligger begravda på en kyrkogård i Dorset, döda sedan sekler tillbaka. Ian träffar också en psykiater som är på jakt efter en försvunnen patient som hävdar att hon är reinkarnationen av Marian Esguard, pionjär inom fotografikonsten på 1800-talet. I takt med att Ian trasslar sig allt djupare in i mysteriet blir frågetecknen allt fler. Vem var egentligen Marian Esguard – och vem är kvinnan han träffade i Wien?

Exakt ingenting är vad det ser ut att vara i ”Caught in the Light”. Helomvändningarna står som spön i backen, men tack vare Goddards känsla för rytm och språk blir det aldrig överdrivet eller sökt. En sällsynt stilig och intelligent thriller som gav mersmak.

Nästa Goddard jag läste, ”Found Wanting”, har ett ännu högre tempo och minst lika många halsbrytande intrigvändningar. De två böckerna förenas genom sina stillsamt sympatiska huvudpersoner, ärkebrittiska lagommän vars slentrianmässiga liv kastas omkull i en handvändning. Från grå byråkrat till osannolik actionhjälte på ett par minuter. Så är det för Richard Eusden, som på väg till sitt arbete i Whitehall slängs in i en historia som involverar en döende gammal vän, ett mystiskt dokument och Anastasiamyten. Det är tågresa på tågresa, Hamburg blir Köpenhamn blir Helsingfors… ja, Richard är faktiskt i Stockholm och vänder ett tag medan han jagas av hänsynslösa skurkar och Anastasiakännare. Och kom ihåg nu: exakt ingenting är vad det ser ut att vara. Ledmotivet i Robert Goddard-land. Jag hade väldigt roligt med ”Found Wanting”, de första hundrafemtio eller så sidorna vändes i en närmast feberaktig freseni. Sedan tappade berättelsen något, eller så var det jag som inte orkade hänga med i det galna tempot. Det ständiga flängandet gick mig lite på nerverna till sist, men visst är det rasande skickligt konstruerat, spännande, snyggt hantverk, välresearchat, allt det där man söker i en intelligent bladvändare. Ställd bredvid ”Caught in the Light” känns dock ”Found Wanting” mer endimensionell, mer slit-och-slängthriller – om än en ovanligt klassig sådan.

Oavsett, vi trivs fint ihop, Robert och jag. Nu har det gått någon månad sedan min sista utflykt i Goddard-land och jag börjar längta efter att åka berg-och-dalbana igen. Frågan är bara vart jag ska bege mig härnäst? Vad säger ni som läst mer av honom än jag?

Det var länge sedan jag läste henne, och när jag läser ”Svårläst” blir jag påmind om varför jag undvikit henne. Det är förstås det där med att skriva sig in i köttet, att hon sätter orden på hurdan man varit, tider då hudlagret inte räckte till. ”Svårläst” är berättelsen – om man nu kan använda det ordet om något så uppstyckat, fragmentariskt och kronologitrotsande – om en kvinna med grav relationsfobi. Precis när han börjar komma för nära gör hon sig oanträffbar, tar första bästa flyg, stänger av telefonen ett par dagar. Börjar på sms, raderar, börjar om, raderar. Lämnar så att man inte blir lämnad, stålsätter sig för att slippa bli bränd igen. Hon gör det så svårt för sig, och hon frustrerar mig, eftersom jag kan känna igen mig. Inte numera, tack och lov, men en gång i tiden, då hudlagret inte… Ja, det finns en identifikationsfaktor, men det är som om mitt tidiga 00-jag knyter an till texten snarare än mitt faktiska jag, det med en ring på fingret som aldrig – nej, faktiskt aldrig – skaver. Det är en märklig upplevelse; att som läsare befinna sig i två helt olika läger. Litegrann kan jag känna att både huvudpersonen och Åsa Ericsdotter borde ha gått vidare, känslo- respektive berättarmässigt… eller är det bara mitt präktigt gifta medelklassjag som talar nu? Det sårbara 00-jaget slickar i alla fall i sig texten med en närmast bulimisk iver. Låt gå för att det är repetitivt (tjatigt? undrar präktot med ringen på fingret och förkärleken till Berättandet) och att man känner igen tematiken från en (ännu, herregud, vi har inte ens hunnit fylla trettio!) yngre Ericsdotter. Det är okej så länge hon fortsätter att leverera formuleringar så tjusiga som den på sidan 79, där en sexscen, eller kanske rättare sagt minnet av en sexscen, ställs mot det metodiska nedtryckandet av nagelband, ”död hud att raspa bort”. Ett vansinnigt snyggt sätt att skildra köttets leda, det avståndstagande som präglar protagonisten. Eller som protagonisten VILL ska prägla henne, rättare sagt, hon kämpar febrilt med att iscensätta avstånd, brist på känslor. Jag återkommer till ordet ”kött”, märker jag, men det är mycket kött i Åsa Ericsdotters värld.

Och så skrivandet som en röd tråd, behovet av att fiktionalisera, rätta till. ”Svårläst” öppnar, som titeln antyder, till flera olika tolkningar. Man kan säkert, om man nu skulle känna för det, se alltsammans som en postmodern lek där huvudintrigen rör skapandets makt snarare än relationer och dess våda. Själv läser jag inslagen om huvudpersonens skapande som ett sätt för henne att skapa (fejka?) kontroll. Kanske mest av allt distans. Jag kan inte riktigt bestämma mig huruvida jag gillar metaleken eller inte. Visst knyter hon samman delarna snyggt, Ericsdotter, och visst finns det en poäng med att låta skrivandet symbolisera det där behovet av kontroll jag varit inne på tidigare. Samtidigt kan jag – och nu är det präktot med den icke-skavande ringen på fingret som talar – inte låta bli att undra om Åsa Ericsdotter skulle kunna skriva en mer rättfram roman, där den tematik hon nuddar vid får utvecklas helt och hållet, utan alla garderingar, omstarter och omskrivningar. Fast… det skulle väl inte längre vara en Åsa Ericsdotter-roman? Äsch, hudlösa 00-flickan vinner den här ronden. Tror jag.

Som läsare är jag: Osnobbig, hungrig, passionerad. Läsning är som att andas eller gå på toaletten för mig; en livsnödvändighet. Sedan mina döttrar föddes har de där härliga maratonläspassen fått ge vika för en mer carpe diem-betonad läsning, jag läser medan jag borstar tänderna, vaggar vagn eller äter. Läsfåtöljen (och de stackars försummade katterna!) hägrar, men samtidigt tror jag att jag vunnit något på den här förändrade inställningen. Kanske, också, att jag läser mer uppmärksamt nu?

Som bloggare är jag: Ordrik, passionerad (ständigt det där ordet!), stilmedveten. Viss tendens mot litterär elefantiasis (jag skyller på Stephen King). Bloggar inte lika ofta som förr, men jag inbillar mig att det blivit mer kvalitet, mindre hafsverk. Jag älskar verkligen att skriva och hoppas att det märks i mina inlägg.

Senast lästa bok: ”Svårläst” av Åsa Ericsdotter. Recension kommer på fredag.

Senast påbörjade bok: Är halvvägs igenom ”Life Sentences” av Laura Lippman. Gillar; sparar det längre omdömet till recensionen.

Senast köpta bok/böcker: ”A Spell of Winter” av Helen Dunmore (efter initierat boktips från Paperback Lover) och så Elizabeth ”The Historian” Kostovas nya, ”The Swan Thieves”.

Favoritdeckarförfattare: Många! Bland de nutida: allt av Ruth Rendell/Barbara Vine, Dennis Lehane, Denise Mina, Harlan Coben, Michael Connelly, Karin Fossum, Karin Slaughter, Laura Lippman, Joy Fielding, Tess Gerritsen, Andrew Taylor, Joyce Carol Oates div deckarpseudonymer… och så inser jag ju att jag måste ha med Patricia Cornwell, eftersom jag läst vartenda ord hon skrivit, låt så vara med ett ständigt eskalerande missnöje. Old school-favvos: Maria Lang, Stieg Trenter, Agatha Christie.

Jag läser allt av: För många för att nämna här, men till toppskiktet i sina respektive genrer hör Joyce Carol Oates (försöker i alla fall…), Stephen King, Christine Falkenland, Paul Auster, Kate Atkinson, Peter Straub, James Frey, Janet Fitch, Sarah Waters, Douglas Kennedy, Jennifer Weiner, Tom Perrotta, Nick Hornby, Alice Hoffman och Sofi Oksanen. Samt de deckarförfattare jag redan nämnt, och ett femtiotal till. Många hardcover worthy-författare blir det…

Jag läser helst inte (genre/författare): De BOATS där autenticiteten är själva huvudsaken och språket kommer i sista hand. Självhjälpsböcker går också bort. Men annars är jag öppen för alla slags genrer, bara det är snyggt berättat.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Musikbiografier, nittiotalsnostalgi och populärkulturella spaningar à la Chuck Klosterman. Numera även böcker om barns utveckling och föräldraskap.

Förutom svenska läser jag gärna: … och mycket på engelska. En gång i tiden kunde jag även läsa på franska, men har tyvärr underhållit franskan så illa att jag numera bara kan läsa barnböcker (och knappt det).

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Joe Hills nya, ”Horns”, och så två bibliotekslån: ”Unfinished Desires” av Gail Godwin (50-tal, katolsk flickskola, fina recensioner, dyker ofta upp på min ”you may also like”-lista på Amazon) och ”No Place Like Home” av Mary Higgins Clark.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: ”A Dark Matter” av Peter Straub, släpps i engelsk hardcover nu i veckan. Är också väldigt sugen på Zadie Smiths essäsamling ”Changing My Mind” och ”The Winter Ghosts” av Kate Mosse (inte att förväxlas med supermodellen). HERREGUD, so many books, so little time, jag borde åka iväg på läsretreat och bara läsa i ett par veckor!

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Lottaböcker och gamla Agatha Christie på engelska. Har bara ett fåtal kvar innan min samling är komplett.

Redan när jag läste ”Stalins kossor” pre-Bokhora fick jag känslan av att här bevittnar jag starten till något stort, en författarkarriär bortom det vanliga, och med ”Utrensning” befäster Sofi Oksanen sin ställning som Finlands i särklass intressantaste unga författare. Svärtan, den stilistiska finessen och förmågan att skildra ambivalensen och utanförskapet i Estlands folksjäl känns igen från debuten, men penslarna är bredare, tilltalet mer episkt. Tidshoppen är snyggt utförda och precis som i ”Baby Jane” präglas berättelsen av ett närmast thrilleraktigt driv, en nerv som skapar djupa obehagskänslor – men också läslust. (Att använda ordet ”lust” i samma andetag som ”Utrensning” känns småbisarrt.) Hon skriver sig under huden på mig, Sofi, kväljer mig, det är blod och rädsla och kokta grisöron i en vämjelig men lysande skildrad blandning.

Vi åttiotalister beskylls ju ofta för att vara historielösa, okunniga om allt som inte finns på Youtube, och när jag läser om Estlands historia – händelser som inträffade under förra seklet, då jag själv var med på banan i tjugo år – slås jag av hur lite jag känner till om vårt grannland. Jag skäms också lite över hur sällan jag nu för tiden medvetet söker mig till den sorts litteratur som tvingar mig ur från min mysläsiga lilla bubbla. Världen är hård och ful med katastrofer vart man än tittar, och just därför styr jag ofta min litterära blick mot antingen det uttalat eskapistiska (tentakler, monster och gengångare), det glossigt amerikanska eller en helt annan sorts historisk roman, som befolkas av krinoliner, fuktiga herrgårdar och Jack the Ripper-hattar. När jag så läser ”Utrensning”, helt renons på allt vad glamour eller eskapism heter, vill jag instinktivt rygga tillbaks ibland. Det är så hårt, så fult, så utstuderat hopplöst att jag får ont i hjärtat. Särskilt berörs jag av berättelsen om Aliide under ockupationsåren, om hur hon vänder ryggen mot allt hon har av rädsla för att själv bli angiven. Även Zaras öde är blytungt och lägger sig som en sten runt hjärtat på mig, men i hennes framtid kan man ändå, om man så vill, läsa in en smula ljus. Den behövs, den där ljusstrimman.

”Utrensning” blev förra året den första finska roman någonsin att belönas med både Finlandiapriset och Runebergspriset. Inte för att priser per definition är en kvalitetsmarkör, men i det här fallet är det så; det här är en exceptionell roman. Ingen lätt läsupplevelse, men nödvändig. Det ska bli spännande att se vad Sofi Oksanen tar sig an härnäst.

Aftonbladet varje fredag från och med nu, alltså. Hoppas ni vill läsa oss även där!