För en evighet sen (nåja) läste jag ut Lionel Shrivers ”Dubbelfel” och jag vet ju att ni har suttit som på nålar för att få höra mitt omdöme. Här kommer det:

Jag tillhör den skara läsare som skummade igenom snookerpartierna i ”Dagen efter”. I ”Dubbelfel” är det en hel del tennis. Hjälten och hjältinnan spelar nämligen tennis på proffsnivå och en stor del av deras äktenskap är en enda tävling. Men jag ska erkänna att jag inte läste matchreferaten i ”Dubbelfel” så noga heller. Det fanns annat som jag fokuserade på.

I bokens inledning befinner sig hjältinnan Willy Novinsky några hundra rankingplaceringar högre än hjälten Eric Oberdorf, men det där ändras allt efterhand. Willy och Eric träffas på en tennisbana, spelar tennis på sina dejter, gifter sig på en tennisbana, tennis är deras liv. Framförallt Willys liv. Willy sliter som ett djur för att kunna leva på sin hobby. Visst är tennisen viktig för Eric också, men han ser på tennisen som en möjlig karriär under några år, det är inte hans allt. Och jag upplever att det är Willy som har svårt att acceptera att Eric blir bättre och bättre. Det här är ett mycket försonande drag hos Eric och någonting som gör att jag har svårt att sympatisera med Willy, ur vems perspektiv vi får höra historien. Å andra sidan kan jag känna igen vissa drag i mig själv, hur ogärna jag än vill erkänna det, och det bidrar väl också till min motvilja till Willy.

Jag skrev här ovan att jag inte läste sidorna som handlade om tennis så noga, men det här är som ni nog har förstått inte en roman om tennis i första hand, utan en skildring av ett förhållande av en typ som jag tror är mer vanlig i verkligheten än man skulle tro om man bara tittade på hur representerad den är i litteraturen. ”Dubbelfel” är en kärleksroman, men det är en annorlunda kärleksroman, för vi får följa ett pars uppgång och fall och fy, så smärtsamt det är emellanåt! Shriver är så himla skicklig på att berätta historier om relationer, i ”Vi måste prata om Kevin” relationen mellan mamma och son, i ”Dagen efter” relationen mellan en kvinna och två män.

Jag gillar hennes språk också, det är avskalat, men ändå målande. Alltså: hon behöver inte gå loss i adjektivbonanza för att man fatta känslan. Hon är rak, beskriver nyktert, på pricken. Jag är väldigt förtjust i det. Men, som sagt, hjärtat skrynklas på sina ställen. Jag är så himla mycket en sucker för romantiska slut (Hollywood-endings: stråkar, höstlöv och gärna ett regn som klistrar håret i pannan på hjälten i slutkyssen – jag älskar skiten!) och är man ute efter det, bör man kanske inte läsa Shriver.

Samtidigt, när jag nu går loss på superlativen, vill jag gärna att ni ska veta att detta inte på något sätt är Shrivers bästa. Det håller jag fortfarande ”Vi måste prata om Kevin” som. Jag hoppas få läsa någonting i samma stil snart igen. Kanske i Shrivers nya?

Jag blev glatt överraskad över att upptäcka att Kazuo Ishiguros ”Never let me go” kommer som film (senare i år?). Som återkommande läsare av Bokhora säkert anat, är jag mycket positiv till filmatiseringar. Jag tycker att det är kul att se vad regissörerna och manusförfattarna (eller vem det nu är som har mest makt när det kommer till att göra film) väljer att lyfta fram, plocka bort, hur de har tolkat boken. Det händer naturligtvis att jag blir besviken, men oftare ser jag filmen innan jag läser boken och ett gott betyg tycker jag är när jag blir sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen.

”Never let me go” har jag som bekant läst, men jag tycker att det är ett väldigt intressant tema i boken som många fler  borde få chansen att ta del av. Jag tycker – provocerande nog – inte att man alltid behöver läsa en historia, om det nu är historien man vill åt. Sedan finns det ju förstås andra aspekter med läsning som går förlorade i en film, men jag hoppas att ni förstår att jag inte tycker att man ska ge upp läsandet. Min åsikt är att det ena inte utesluter det andra, jag tycker snarare att det tillför mycket till min läsning att ta del av andras tolkningar och att se det jag har läst. Hursomhelst: det ska bli spännande att se Kiera Knightley och Carey Mulligan i rollerna som Ruth och Kathy.

Nu väntar jag bara på att ”Enhet” ska filmatiseras också. Inte minst är det en annan spännande historia, men det finns dessutom många lysande skådespelerskor i 50-årsåldern som skulle vara alldeles lysande som Dorrit (bara det inte slutar med en sminkad Angelina Jolie).

Senaste utlästa bok: John Greens ”Var är Alaska?”, som var en välskriven och fin liten historia.

Senast påbörjade bok: Mohammed Hanifs ”Mangon som sprängdes” – den verkar lovande!

Senast köpta bok: ”Tyra Tulpanälvan”…

Jag impulsköpte ”Vegetarisk Husmanskost” häromdagen, eftersom tja, jag är vegetarian, men framförallt eftersom ni vet hur det är: man lagar samma sak kväll efter kväll och kokböcker brukar kunna vara en fin inspiration. Över hundralappen betalade jag för denna spiralinbundna bok, men tyvärr gjorde den mig fruktansvärt besviken. Visst innehåller den många enkla recept som jag mycket väl skulle kunna laga, men många av recepten är så banala att de snarare provocerar än inspirerar. För den nyss utflyttade studenten är boken kanske en fullträff, men jag kräver mer av en kokbok än en pastasås som i stort sett bara innehåller champinjoner och grädde.

Jag brukar klaga på kokböcker. Jag tycker om att prova nya recept, men jag tycker att listorna över ingredienserna i traditionella kokböcker brukar vara så långa och instruktionerna så omständliga. Med de korta listorna över ingredienser och superenkla instruktionerna i ”Vegetarisk husmanskost” skulle man kanske kunna tro att jag vore nöjd, men vi kanske kan konstatera att lagom är bäst. Jag har helt enkelt inte hittat min favorit bland kokböckerna. Tills vidare fortsätter jag att leta hos Taffel när jag vill prova någonting nytt.

När jag var yngre fanns det en viss typ av böcker som jag älskade och som jag försökte härma så snart jag skulle skriva uppsatser. Jag minns särskilt en bok som handlade om en lillasyster som hälsade på sin syster på college och det hände en massa tokigt innan systrarna fann varandra i sina olikheter. Den gillade jag. Och jag kan inte låta bli att tänka på den när jag nu läser John Greens ”Var är Alaska?” om Miles som börjar på en internatskola och träffar den karismatiska Alaska. Gud, vad 15-åriga Johanna hade älskat den! Språket, miljön, karaktärerna; kärlek, kärlek, kärlek. Än är den inte slut förstår ni, så det där som ska hända om ungefär hundra dagar (kapitlena räknar ner till någonting) vet jag inte vad det är än (men jag börjar ana).  Jag tror att det är dags att införa 20 minuters tyst läsning varje dag igen. Jag måste bara hitta 22 bra böcker för elvaåringar (få riktigt starka läsare) först, så att jag får läsa i fred. Tips?

I måndags var jag på ett ovanligt trevligt pyjamasparty. Vi såg bland annat Disneys ”Alice i Underlandet” från 1951, alltså den tecknade versionen. Vi var inte speciellt imponerade av den, vare sig 4-åringen eller jag, men inte lät jag mig avskräckas för det. I dag passade jag på att se Tim Burtons nya 3D-filmatisering av samma bok. Tilläggas bör att jag inte har läst boken. Kanske skulle man få en annan uppfattning av filmen då. Ty jag gillade den. Filmen. Det gjorde inte sällskapet.

Som jag har förstått det är Burtons film en mycket kreativ blandning av ”Alice i Underlandet”, ”Alice i Spegellandet” och Burtons egen fantasi, vilket man bör vara beredd på. Som erfaren besökare på filmer som är baserade på böcker, känner man väl dock till att fenomenet inte precis är ovanligt.

Nu måste jag bara fråga er: skulle ”Alice i Underlandet” platsa i er barnbokskanon? Jag vill alltså inte diskutera kanons vara eller inte vara här, jag menar bara: bör man ha läst ”Alice i Underlandet” innan man slår igen sin sista bok?

Jag har aldrig varit någon reashoppare. Jag är för impulsiv. Råkar det vara rea när jag shoppar, så hurra! men det kan lika gärna inte vara rea, jag shoppar ändå. Detta är bara en utvikning, för det jag vill komma till är att jag misslyckades kopiöst när jag skulle bokreashoppa på nätet häromdagen. Jag hittade kanske tjugo böcker som lät intressanta, alltså för 19 spänn intressanta, men aldrig för 200 – uppskattat originalpris – och sedan tryckte jag töm varukorg och istället inhandlade jag en fullprisbok istället. ”Mangon som sprängdes” av Mohammed Hanif.

Jag mindes hur vi stod i en liten stuga utanför Gnesta och Jessica i min bokcirkel visade en bok som hon hade impulsköpt i English Bookshop, hon hade inte ens läst den, men jag tyckte att framsidan var fin och jag tyckte att historien verkade väldigt intressant, så när jag fick se den på svenska bland nyinkomna böcker i den där nätbokhandeln kunde jag inte låta bli att trycka på ”Lägg i varukorgen” och beställa den. Nu har den kommit.

Och så kan det också gå till när man ska reashoppa.

I min lilla tvåa utan dörrar ligger nu två barn och sover. Jag vill inte sova riktigt än, utan ägnar mig åt tysta aktiviteter, såsom Neil Gaimans ”Kyrkogårdsboken”. Jag har inte haft tid att läsa i den så mycket som jag önskat, så två timmar effektiv läsning är en fantastiskt fin sportlovspresent.

Jag tror säkert att alla föräldrar som högläser för sina barn varje kväll, vet hur mysig den där stunden kan vara. Jag vill ändå hävda att det är ännu mysigare för en moster som gör det väldigt sällan och där alla tre anstränger sig till det yttersta för att det ska bli supermys. Ebba, 5 år, inleder alltid sina besök hos mig med att gå in till min (färgsorterade) bokhylla och dra fram ”Skulduggery Pleasant”. Jag tror att hon tycker att dödskallen på framsidan är läskig, men efter att vi, som traditionen bjuder, avhandlat huruvida Skulduggery är snäll eller inte (det är han), kan vi gå vidare till bilderböckerna, där Pija Lindenbaum alltid högläses för gosedjuren. Storebrorsan, 7 år, frågar artigt om vi kan ha lampan tänd när han ska sova. Han tycker att klädhögen borta i hörnet påminner om Mårran, alla tiders värsta mardrömskaraktär. Mumintrollet är inte populär högläsningslektyr för syskonbarnen.

Medan smultronen sover på soffor och madrasser läser jag om den föräldralöse pojken Ingenman som växer upp på en kyrkogård med spöken. Trots att Mannen Jack  är en av de mest samvetslösa skurkar jag någonsin läst om, finns hittills inget mardrömsmaterial för 30-åringar i den ;-)

Jag tycker att det är så svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar med Scott Westerfelds böcker. När jag läser random uppslagen sida tycker jag inte att språket är så där speciellt imponerande (även om man inte kan kalla det dåligt), men historierna: så spännande! Osannolika? Kanske det, men jag har inga problem med att köpa bungyjackor, svävarbrädor, spagbol (spagetti bolognese i uppvärmningsbar portionspåse), hudantenner och allt vad de sysslar med i Westerfelds tredje bok i serien om den avlägsna framtid där man opererar alla 16-åringar så att de blir vackra och obekymrade. Han gör det ju så skickligt, Westerfeld, alla kapitel är skolboksexempel på hur man bygger upp spänning med cliff hangers och en historia som det är omöjligt att ett hitta ett bra ställe att lägga ner boken på.

I ”De rätta” balanseras moralen fram och tillbaka, åt alla håll. Invånarna i Snyggingstan respekterar naturen och vägrar exploatera den, de äter inte kött och de använder inte våld gentemot varandra. Däremot mixtrar de med tonåringarnas hjärnor, så att de ska vara konstant ”bubbliga” och lyckliga. Doktor Cable är en riktig skurk, genomond och visar ingen hänsyn. Invånarna i Snyggingstan föraktar alla som inte är opererade, de är fula och osäkra, idealet är de snygga, säkra, bubbliga (vad är egentligen nytt där?).

”De rätta” bör inte läsas som fristående bok, den gör sig bäst helt enkelt som de avslutande delen i en trilogi. Det händer alldeles för mycket i ”Ful” och ”Ful eller snygg” för att man ska kunna hänga med tillräckligt bra i ”De rätta” utan förförståelsen.

Nu kommer tydligen ”Extras”, som ska handla om helt andra personer än Tally, Zane och David. Innan jag läste ”De rätta” var jag väldigt ointresserad av att läsa fler böcker i ”Ful”-serien, men det är jag inte längre. När ”Extras” kommer på svenska kan ni lita på att jag kommer att hänga på låset för att få tag i den också. Även om jag för allt i världen inte skulle vilja leva i den, gillar jag den framtid som Westerfeld målar upp i ”Ful”-serien.

Innan Westerfeld började jag förresten äntligen läsa i Trude Marsteins ”Göra gott”. Det är ingen novellsamling och ingen roman, istället får vi följa drygt 100 personer under en viss tid, där många befinner sig på samma bar, gata eller fest. Via telefonsamtal, blickar eller utspilld öl byts perspektiven ut (lite som den här gamla Gigi D’Agostino-videon). Från Vivian, till personen i baren som hon räcker fram en hundring till, till en ny person som tar emot en öl, till en ny som möts i toalettdörren. Det kan tyckas fragmentariskt och i början har jag svårt att hålla reda på personerna i växlingarna, men samtidigt känns greppet väldigt originellt och det måste ha varit roligt för Marstein att få berätta alla de här olika historierna, att ikläda sig så många roller. Jag hoppas att jag inte kommer att ha tappat bort mig när jag återvänder från Westerfeld, som jag var tvungen att läsa innan jag avslutade Marstein. Återkommer med ”Göra gott”-omdöme.