Alltså: jag hittar inte det avsnitt där Liv Strömquist skriver om varför Renata Chlumska städade på Mount Everest i ”Prins Charles känslan” (som det står att Liv ska göra i beskrivningen på förlagets sida), men det är eventuellt min enda invändning. Och nu vill jag liksom att ni ska förstå att det här inte var en stor grej för mig, jag vill bara belysa hur mycket jag gillar Liv Strömquists tredje seriealbum.

Eller, vänta! Det där kanske var långsökt? Men okej: jag gillar den. Det kommer ni att förstå.

Liv underhåller och undervisar underbart vasst. Mest av allt är jag så himla imponerad för att hon förklarar ganska komplexa skeenden och fenomen, som till exempel varför det är så viktigt för så många människor (däribland jag*) att vara monogama, så att det blir hur enkelt som helst att förstå. Ganska ofta sitter man med hakan nere vid knäna och tänker ”Varför har jag inte tänkt på det där?”. Ännu oftare finner man mig i ett hörn på ett fest eller en tillställning, där jag förklarar likheterna mellan ”Alla älskar Raymond”-Raymonds fru och Sisyfos (Liv är bättre på det än vad jag är – lik förbannat blir jag väldigt inspirerad att berätta om ”Prins Charles Känsla” för alla jag möter).

Jag tycker att alla som någon gång så mycket som tänkt tanken att det är lite orättvist att det anses vara ett lönekriterium att ha snopp borde läsa Livs album, för när man ser på världen ur hennes perspektiv blir den så vansinnigt sjuk. Väldigt mycket fokuserar Liv Strömquist på vad det är som gör att män och kvinnor lever ihop i monogama förhållanden. Hon utser våra allra mest älskade torskar och vinnaren i Vårda en man-VM. Hon ifrågasätter varför fyra av våra ”mest älskade” tv-komiker har kärleksrelationer med det motsatta könet överhuvudtaget när de är så livrädda för nära relationer (se bilden – man kan klicka på den!). Och jag skrattar, kokar och nickar hummande, intresserat. Och jag LÄR mig, det är en oerhört viktigt aspekt i min bästa läsning.

Jag skrev en gång att ”Prins Charles Känsla” var en av de böcker som jag såg mest fram emot att läsa i höst. Om den uppfyllde mina högt ställda förväntningar?

Ja! Och mer därtill.

Men det har ni ju redan förstått. Läs, snälla!

P.S. Bilden är publicerad med Liv Strömquists tillåtelse och får inte kopieras.

* = men trots att det Liv Strömquist säger verkar väldigt rimligt, lämnar jag det där med polygami till nästa liv.

Jag har lite svårt att se etablerade författare som vanliga människor. Låt gå för de som jag råkar känna (som Johanna L), det är en helt annan sak med t.ex. Haruki Murakami, Nicole Krauss eller Pija Lindenbaum. Jag föreställer mig liksom hur de knallar omkring och är FÖRFATTARE hela dagarna. Vad författare gör? De umgås med andra författare iklädda polotröja, drickandes rödvin, konverserandes idel smartheter, såklart. Sedan har vi förstås Liv Strömquist. Liv släpper smarta, roliga seriealbum, gör serier till Bang och har gjort ett par kalendrar, varav Manshororna pryder min ena vägg. Min inställning till Liv kan beskrivas med fem ord: måttlös beundran och alltid ha-begär. Liv reder ut begreppen och ger mig otroligt mycket kredd på fester och mingel, när jag reciterar det hon har lärt mig. Liv är avslutningsvis underbar och vass i P3s Tankesmedjan under vinjetten Rätta mig om jag har fel. Och – ja just det! – i morgon skriver jag om hennes nya album ”Prins Charles känsla”. Såklart att just hon måste bli mitt första måndagsmöte för hösten.

Det har ju varit sommar och många brukar ju läsa mer under semestern, men inte alla, hur förhåller det sig för dig? Vilken årstid är din högsäsong för läsning?

Jag läser när som helst, bara jag har tid. Just nu har jag knappt varit ledig, för jag har jobbat så mycket med mitt nya seriealbum. Då läser jag bara böcker som kan användas i serierna. Annars läser jag året runt, jag älskar att läsa.

Vilken var den senaste bok du läste och vad tyckte du om den?

För några dagar sedan läste jag ut ”Yarden” av Kristian Lundberg. Det är en extremt välförtjänt hyllad bok, den är så FRUKTANSVÄRT bra. Jag var helt skakis flera dagar efteråt. Jag är väldigt jobbig när jag läser nåt jag gillar, jag pratar om det som en frikyrkopastor och tvekar inte att ta upp boken och läsa olika delar högt för den jag råkar umgås med. Min kompis Amanda ringde t ex mig för att prata om en sak som hänt på hennes jobb, men då fick hon istället en lång högläsning ur Yarden i telefonen. Så kan det gå.

Det enda som deprimerar mig med alla hyllningar till ”Yarden”, är att den berättar om något som ingen annan författare skriver om: alltså att vara längst ner i klass-samhället, med osäkra anställningar och ett vidrigt löneslaveri. Alla svenska journalister och författare är så medelklassiga att en skildring av att arbeta i hamnen är lika mycket scinece fiction för dom som att någon beskrivit miljön på Mars. Man önskar att det skulle publiceras mer samtida arbetarlitteratur, speciellt med tanke på det extrema för-ytligande av begreppet arbete som pågår i samhället, t ex med politiska kampanjer som MUF:s ”Sverige jobbar”.

Du refererar ju en hel del till böcker i dina serier – vad läser du helst när du är ledig?

Jag älskar jag de gamla vanliga husgudinnorna, Sylvia Plath, Tove Dittlevsen, Suzanne Brögger, Birgitta Stenberg, för att nämna några. Sen läser jag gärna facklitteratur och även poesi.

Det enda jag aldrig läser är deckare. Jag har bara läst en enda deckare i hela mitt liv. Det var när jag var i Mexico, och nån svensk backpacker gav mig en pocketversion av Liza Marklinds ”Sprängaren”. Sedan åkte jag ut i djungeln, och skulle vara där en månad, men hade glömt att köpa med toalettpapper från stan. Så det slutade med att jag använde hela ”Sprängaren” som toalettpapper, och när jag skulle åka därifrån eldade jag upp de sista resterna av boken, eftersom det är så man måste göra för att inte lämna efter sig sopor. Jag tyckte inte att boken var särskilt bra, men att använda hela boken som toalettpapper – och sedan anordna ett bokbål av resterna – SÅ dålig tyckte jag inte att den var.

Hur är du som bokläsare: läser du en bok i taget eller flera samtidigt? Gör du hundöron eller antecknar du i dina böcker eller är du väldigt rädd om dem?

Jag läser flera böcker samtidigt, och jag är inte rädd om dom (som man kanske förstår av svaret ovan).

Hur sorterar du din bokhylla?

Jag har faktiskt en poesihylla, en seriehylla, och sen skönlitteratur och facklitteratur på olika ställen.

Vilket är ditt önskescenario för bokens framtid? Jag ser t.ex. framför mig hur jag kopplar in typ elektroder mellan hjärnan och böcker, så att jag kan läsa flera böcker samtidigt och liksom ta in allting som jag vill läsa, medan flera andra helst vill fortsätta läsa i pappersböcker.

Jag vill fortsätta läsa pappersböcker! Jag är för paranoid för att drömma om elektroder i hjärnan.

Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Jag beställde precis ”Det ondas blommor” av Baudelaire på AdLibris, fick nån slags inspiration att läsa om honom. Det ser jag fram emot.

Okej.

Man kan säga att en person som tömmer den blå delen i sin [färgsorterade] bokhylla för att arrangera sina favoritböcker och ett fotografi av sig själv för att ta ett foto, har alldeles för mycket tid.

Seså: säg det!

Men, jag kunde inte låta bli att göra som Johanna L. Eller snarare: som Akademiebokhandeln vid Hötorget har låtit henne göra. Jag gjorde helt enkelt Mitt livs bokhylla.

Även om det nog snarare blev de senaste årens bokhylla. Se här:

Först ut är Deborah Spungens ”Inte som andra döttrar” – som typ var den enda bok jag läste när jag pluggade – men då läste jag den flera gånger också (regelbundna besökare på Bokhora vet att jag inte är en typisk omläsare).

Sedan följer ”Extremt högt och otroligt nära” av överskattade Jonathan Safran Foer. Behövs ytterligare förklaringar? Jag håller helt enkelt bara historien om lillgamle, smådryge Oscar Schell extremt högt och otroligt nära, okej?

Därefter skådar Miranda July, pretentiös i sin egen quirkyness, och som jag älskar’t!

Torgny Lindgrens ”Till sanningens lov” blev en otroligt intetsägande film, men boken tröttnar jag aldrig på.

Johanna gillar ”Fågeln som vrider upp världen”, men jag föredrar ”Kafka på stranden”, som jag nog ändå måste tacka just JohL för att jag läste.

Saknas i hyllan gör Elizabeth George, som jag inte kan sluta läsa. Jag måste bara få veta hur det går för Lynley och Havers! Och John Saul, vars ”Det andra barnet” jag skrivit oändliga kopior av. Dessutom saknas ju den där brevbärar-ekorren som mamma och pappa högläste för mig och Tvillingarnaböckerna som jag plöjde i slukaråldern.

Johanna L har alltså skrivit om sin bokhylla här. Där eller här eller i din egen blogg kan du ju skriva om din egen också.

Vi hade kalas på mitt jobb igår. Vi fick många jättefina paket, och i ett av paketen gömde sig den här godbiten. Det var omslagsnörden (får jag skriva så?) Anna Winberg som gav oss den otroligt uppskattade presenten. Min plan var att börja läsa i den på pendeltåget hem, men fredag kväll, vet ni. Jag lutade huvudet mot glaset istället och jag vet i sjutton hur det blir med den där läsningen. Men nyfiken, det är jag.

Så himla trevlig kväll med Karin Alvtegen, bokbloggare och läsare ikväll. STORT TACK för fint arrangemang, Brombergs!

Jag läste precis ut ”Fatta Eld” och nu vågar jag egentligen inte börja på en ny bok – ”Mockingjay” kan ju komma närsomhelst! Jag vill fortsätta läsningen NU. ”Fatta eld” har en sådan sjukt störande cliffhanger.

Ett slött söndagsnöje är att kolla nya trailers hos Apple och där hittade jag trailern för ”Let me in”, alltså den amerikanska ”Låt den rätte komma in”. Att döma av en snabb blick på trailern verkar inte den här versionen skilja sig speciellt mycket från den svenska. Jag måste säga att det gjorde mig lite besviken. Jag trodde att amerikanarna skulle vräka på med extra allt, men jag antar att jag inte ska uttala mig för mycket innan jag har sett hela filmen, som har amerikansk premiär 1 oktober.

Regnet har öst ner idag, åtminstone under eftermiddagen, så jag fick rejält med lästid och passade på att klämma del 4 i Sookie Stackhouse-serien, ”Död i andras ögon”.

Trots att den innehåller det mest pinsamma kapitel jag någonsin läst (jag försökte högläsa för mina kollegor i går – men jag blev alltför generad) tycker jag att den är bäst hittills. Det kan bero på att bara vissa delar av den finns med i tv-serien (jag hoppas att resten kommer i säsong 4!), men framförallt gillade jag personlighetsförändringen som en av vampyrerna i boken genomgick. Jag önskar att jag hade kunnat börja läsa i del 5, ”Hur död som helst”, på en gång men den har jag tyvärr inte hemma. Med andra ord kommer jag att skriva om något annat än True Blood på Bokhora inom en snar framtid.

Kolla in! Kolla in! Nu kan man beställa ”Mockingjay”, alltså del 3 i ”Hungerspelen”-trilogin på Bokus (på Adlibris kan man bara bevaka den än så länge). Så hurra! Det gjorde jag. Först ska jag bara läsa om ”Fatta eld” (del 2), så att jag är på banan igen.

Konstaterar att Charlaine Harris Sookie-böcker är lika svåra att bara läsa en av, som att bara ta ett chips, eller äta en paradis-pralin. Tur bara att man inte får feta fingrar eller blir helt sockerdarrig av böckerna.

I går läste jag ut ”Levande död i Dallas”, som är den andra boken i serien. I denna reser Sookie (som för er oinvigda är telepatisk och ihop med vampyren Bill) till Dallas för att hjälpa vampyrerna där att förhöra några människor som var på en nattklubb den kväll då deras vampyrkompis försvann. Väl i Dallas råkar Sookie ut för en rad våldsamheter och hon hinner inte mer än hem innan hon blir bjuden på ett blodigt sexorgiepartaj.

Ungefär så.

Om man, liksom jag, kollar på tv-serien har man upplägget ganska klart för sig. Det här är alltså andra boken, det vill säga motsvarande säsong 2. Jag börjar uppskatta upplägget lite mer. För att återanvända chokladliknelsen här ovan, så är det böckerna om Sookie Stackhouse ingen belgisk choklad. Det ger de sig inte heller ut för att vara. De är rena Lidl-chokladen, men ganska snyggt och humoristiskt förpackat och ibland har Harris så snuskig humor att jag måste läsa om raden flera gånger för att se om jag har förstått saken rätt (som när Sookie ska gömma sitt nyckelkort – jag är fortfarande inte helt på det klara var hon faktiskt stoppar kortet).

Någon frågade mig hur språket var och, som sagt, belgisk choklad… Man läser inte böckerna om Sookie Stackhouse för att ta del av ett språkfyrverkeri, men det är knappast som att jag sitter och lider när jag läser böckerna. Det är, tvärtom, riktigt skoj och, återigen, jag har svårt att sluta när jag väl har börjat Men som substitut för Twilight-abstinenta? Nja… Sookie och Bill har en oerhört mycket vuxnare relation än Bella och Edward. Kanske snarare komplement i så fall.

P.S. Jag liknade del 1 vid en Harlequin-roman och vill man läsa mer om sådana, hade SvD en text i lördags som man kan läsa här!