Jag började ju läsa i ”Myggor och tigrar” häromveckan och eftersom jag vet att minst hälften av er sitter på era händer just nu för att hindra er från att mejla mig och höra vad jag tycker, tänkte jag bara att jag skulle nämna att jag tycker att det är briljant på sina håll, men lite långrandigt på andra håll. Så jag tänker inte läsa de sista 100 sidorna just nu.

Jag har börjat sluta (!) läsa ut böcker, jag vet inte vad det är för en skum vana och jag vet att många förmodligen blir förfärade, ändå är jag allt mindre intresserad av att veta hur historien slutar. Som vanligt skyller jag på att jag har mycket att göra och jag därför är lite för stressad för att läsa böckerna från pärm till pärm – icke desto mindre saknar jag att veta hur historien ska sluta speciellt mycket.

När jag här skriver att jag har börjat sluta läsa ut böckerna, handlar det om var femte-sjätte bok eller så. Jag gör det inte med varenda historia, men vad förut hade varit otänkbart är nu en möjlighet. Jag väljer själv när jag vill sluta följa huvudpersonen och vi kan väl verkligen vara överens om att det inte alltid är författaren som vet bäst där. Jag tycker inte ens att det är ett särskilt dåligt betyg. Jag är lite trött på att lägga alla dessa utlästa böcker på hög, jag är mest intresserad av formuleringar för tillfället. Det var länge sedan jag var med om något riktigt språkfyrverkeri, men en förmiddag med en förträfflig liknelse som sockerbit till kaffet är en bra början på helgen.

Kanske plockar jag upp ”Myggor och tigrar” om en månad, ett halvår eller när jag blir pensionär. Sådant kan man ju förstås aldrig veta. För den här gången får den återgå till sin plats i bokhyllan.

Jag härmar Johanna L (och Lilla O) med en sådan här fråge-svars-grej. Det är ju kanske mest roligt för den som fyller i, så fyll i den du med, vetja, så får du se hur kul det är.

Som läsare är jag: Lättdistraherad, men passionerad.

Som bloggare är jag: Mycket oregelbunden, just nu rättså sporadisk tyvärr. Jag bloggar oftast spontant, jag tänker medan jag skriver och sällan ser inläggen ut när jag är klar som jag trodde att de skulle se ut när jag började.

Senast lästa bok: ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren – mellanbetyg, jag hade gärna strukit en del partier för att lyfta fram andra.

Senast köpta bok/böcker: Bland annat Castillons ”Därunder ett helvete” och Liv Strömquists ”Einsteins fru”.

Favoritdeckarförfattare: Jag läser så sällan deckare och har så få preferenser, men om jag av någon anledning bestämt mig för att köpa en deckare och hamnar i pockethyllan kan det bli något av Anne Holt eller Michael Connelly.

Jag läser allt av: Jonathan Safran Foer, Miranda July, Elizabeth George (där har vi ju en deckarförfattare förresten!), Johanna Lindbäck (jag gör det!) och Pija Lindenbaum.

Jag läser helst inte (genre/författare): historiska romaner (med historiska avses här det mesta som utspelas 1959 eller tidigare), deckare, chick lit, böcker som är tjockare än 500 sidor.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Biografier och populärvetenskap.

Förutom svenska läser jag gärna: inte.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: ”Nowhere man” av Aleksandar Hemon, en liten pepp inför ny bok i vår: ”Lazarusprojektet”. Också ligger där ”Hjärtats blinda fläckar”, men jag har börjat i den och är inte jättesugen på att fortsätta. Jag tror att det får bli ungdomsböcker för en tid framöver. Har blivit tipsad av ”Vad mina vänner inte vet”, så jag inleder nog med den.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: Jenny Erpenbeck och en översättning av Jonathan Safran Foers ”Eating Animals”.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: T.ex. efter Barcelós ”Guldsmedens hemlighet” och Jelineks ”Lust”, som inte är så gamla, men däremot slutsålda.

Jo, jag läste ut ”Därunder ett helvete” häromdagen. Jag tror att jag någon gång har kallat den Claire Castillons romandebut, men huruvida den är det eller inte kan jag förresten inte säga, för hon har gett ut fem romaner på franska och det här är den första romanen som blivit översatt till svenska. Tidigare finns på svenska ”Insekt” och ”Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska”.

Jag har skrivit om boken, bland annat om min svårighet att komma in i den och ärligt talat kom jag nog aldrig in i den, för jag blev inte vidare imponerad, jag blev mest bara trött och tillslut tänkte jag: nu lägger jag mig här och bara läser ut den så att jag blir av med den. Ni kanske tänker att det är ett väldigt dåligt betyg, men det är det inte. Det är däremot inget bra betyg heller. Det betyder att jag var mån om att läsa ut boken, men att det inte var ett nöje att göra det.

Jag ville så gärna tycka mycket om ”Därunder ett helvete” eftersom jag har gillat Castillons noveller och vad var det egentligen som ligger i vägen mellan mig och boken? Förmodligen var det tempot, det är förhållandevis långsamt, men också de suddiga karaktärerna. Vem är Åsnan, Lilla, Stora, vem är berättar-jaget (Lilla)? Det finns så många historier och karaktärer i den förhållandevis tunna boken. Jag hade velat veta mer. Vad fanns det för likheter mellan farfaderns och sonsonens beteende? Är Lilla berättar-jaget som barn eller är Lilla en karaktär i berättar-jagets roman (hon är författare)? Övergångarna mellan de parallella historierna greppar jag efter en stund – jag hade lite problem med det i inledningen, de irriterade mig – men den stackars Åsnan, han är lite som föräldrarna i en barnbok. Han finns där bara för berättarjaget att ta spjärn mot, att spottas på, att erbjuda sina föräldrar som sällskap till sin flickvän.

Om man inte har så höga förväntningar på en bok och den visar sig vara rättså dålig, blir totalintrycket ändå inte lika dåligt som när man hade väldigt höga förväntningar och boken visar sig vara rättså… trist. Jag tycker inte att ”Insekt”-älskare ska ränna iväg till bokhandeln och ivriga inhandla ett eget exemplar av ”Därunder ett helvete”. Jag tycker att Castillon är bättre i halvtimmesavsnitt än som långfilm. Det kommer att krävas mycket mod från min sida innan jag vågar mig på att läsa eventuella nya romaner av författarinnan.

Jag har förresten, nyfiken efter en intervju jag läst apropå vårens nya bok av Maja Lundgren, börjat läsa ”Myggor och tigrar”, såhär tre år senare. Det känns faktiskt väldigt skönt att läsa boken en lång tid efter all uppståndelse, så att man får bilda sig en uppfattning själv. Johanna Ö skriver ju dessutom i recensionen som jag länkar till (igen här) att den påminner om ”Den högsta kasten” som jag gillade för många år sedan. Det gör mig än mer nyfiken.

Jag återkommer när det börjar kastas anklagelser. Hittills befinner Maja och jag oss nämligen i Italien (i boken alltså).

Ni kanske inte märker att det växer, men jag får ett mail varje gång någon skriver en kommentar till mitt Starta bokcirkel.nu?-inlägg. Jag vet inte riktigt hur många bokcirklar som har kommit till av det där inlägget*, men det är skoj att det fortfarande puttrar.

Det verkar finnas intresserade här och där i landet. Kommentarer finns från Malmö, Lund, Stockholm, Luleå, Göteborg (Härryda, Lerum, Kungälv), Varberg, Örebro, Norrköping, Linköping, Uppsala, Trelleborg, Örnsköldsvik och Jönköping (jag kan ha missat någon – det finns över 100 kommentarer – förlåt mig i så fall!). Fortsätt kommentera där om ni vill starta bokcirklar.

Om du vill svara på en kommentar, kanske någon som kommer från samma stad som du, kan jag tipsa om att det är enklare att hålla reda på städerna om du trycker på ”Svara” på den kommentaren som du är intresserad av.

Min bokcirkel tyvärr lite avsomnad just nu. Jag hinner knappt läsa några böcker till Bokhora just nu, än mindre bokcirkla. Jag har en vag fantasi om att det kommer att bli bättre, kanske redan senare i år, men just nu väljer jag det som ska läsas utan att låta någon som helst annan påverka.

Mina bästa tips för en fungerande bokcirkel är att inte lägga för mycket fokus på kringarrangemangen till cirkeln: många träffas hemma hos varandra, funkar det inte; träffas på lokal. Vill ni ändå träffas hemma hos varandra: fine! Lägg inte energi på att bestämma vad man ska bjuda på, låt värden eller värdinnan bestämma det själv (väldigt många bokcirklar verkar ha regler över vad som ska ätas när man diskuterar böckerna, men ärligt talat borde det ju vara böcker och inte mat som är fokus i bokcirklar). Bestäm nästa träff under träffen och ändra inte (ALDRIG!) datumet. Ha inte dåligt samvete för ej utlästa böcker, men gör det inte till en vana att inte läsa böckerna; vad ska du då ha bokcirkeln till? Sänk ambitionsnivån – ta inte chansen att läsa Proust bara för att du har en bokcirkel, välj gärna kortare böcker som du ändå tror kan ligga till grund för intressanta diskussioner.

Lycka till!

*Om Du har startat en bokcirkel efter det inlägget kan du väl mejla mig på johannak@bokhora.se och svara på några snabba frågor om cirkeln som kan publiceras på Bokhora som lyckade exempel. Det vore himlans kul att få veta.

Jag har börjat läsa i Claire Castillons ”Därunder ett helvete” och hittills har jag väldigt svårt att separera mina åsikter om vad jag egentligen tycker. Tycker jag att boken (den första romanen av Castillon på svenska) är bra för att den är bra eller tycker jag att den är bra för att jag vill tycka att den är bra för att det är Castillon som är författaren och jag gillar Castillon? Romanen är till stor del korsberättad; historien om familjen med de två systrarna, brodern och farmorn och farfarn varvas med den om författarjaget och hennes pojkvän (Åsnan). Ibland tycker jag att de otydliga gränserna mellan historierna är irriterande, även om jag nog tror att jag greppat poängen eller så inbillar jag mig att jag ska förstå den i slutändan.

Hursomhelst beskrivs boken som ”tokrolig” och det är nog mitt värsta ord. Hittills är den inte tokrolig alls, den är mest bara svart, jag ser inte det roliga riktigt än, även om boken naturligtvis innehåller vissa inslag av humor, om jag nu får vara så luddig i min beskrivning. Jag ställer mig avvaktande och det är i sig en liten besvikelse, eftersom jag hade räknat med att sluka den som säsongens första semla. Jag återkommer i ämnet.

Så roligt jag hade under söndagseftermiddagen när jag läste ”Einsteins fru” från pärm till pärm. Flera gånger skrattade jag högt och det är ovanligt att jag skrattar högt ens när jag ser något kul på tv eller hör ett skämt, en slags termometer på att jag alltså tyckte att ”Einsteins fru” var väldigt rolig.

Strömquist ritar serier om Britney Spears, Priscillia Presley, Sting, Albert Einstein och Rafael Edholm. Jag tycker inte att en enda ruta är tråkig eller onödig.

Någon skrev att Strömquist ritade fult och att det kunde vara en av anledningarna till att inte alla älskar henne, men att Strömquist inte ritar Watchmen-estetiska serier har aldrig varit ett problem för mig. Däremot tycker jag att hennes tecknande har utvecklats till det bättre från ”Hundra procent fett” till ”Einsteins fru”.  Och jag gillar också att Strömquist allmänbildar mig med citat och repliker från böcker som hon har läst, bland annat om Voltairine de Cleyre. Lite som Satrapi gör i ”Persepolis”.

Jag skrev att jag älskade ”Hundra procent fett”, men ”Einsteins fru” är tamejtusan ännu bättre. Den kommer många vänner och bekanta få i present under året. Läs! Läs! Läs!

Men hur går jag vidare härifrån? Jag känner förstås till Nina Hemmingsson, Joanna Rubin Dranger och Sara Granér – finns det några utländska, kvinnliga serietecknare som jag borde kolla upp? Kanske någon man? Jag gillar ju Jeffrey Browns ”Fumlig”, med samma naivistiska tecknande.

För ett halvår sedan måndagsmötte jag Jörn Lindskog, som är ena halvan av  nystartade förlaget Thorén och Lindskog, vars ambition är att ge ut och översätta tyskspråkiga författare. Jag inbillade mig att jag gillade någonting med den tyska berättarstilen, om nu en sådan generell berättarstil fanns, eftersom jag tyckte mycket om Judith Hermann och Kurt Vonnegut*. Här får ni gärna utropa att jag är naiv, jag skulle inte protestera.

Hursomhelst blev jag väldigt nyfiken på Uwe Timms ”Upptäckten av currywursten” när jag skummade baksidestexten.  Det lät som en historia som jag skulle tilltalas av och jag säger: redan efter det första mötet med Lena Brücker – hjältinnan i Timms roman – tyglade mig vid berättelsen. Sedan kan jag erkänna att jag tog nära en månad på mig att läsa ut boken, av omständigheter som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men det är alltid till nackdelen för själva boken i fråga. Jag fick helt enkelt spänna fast mig i soffan och avsluta romanen i klassisk läskoma nu i helgen för att få ett grepp om berättelsen och för att kunna ge den en rättvist betyg (om jag nu gav betyg).

Jag nämnde Lena Brücker – hjältinnan. Hjälten i vår historia är en soldat vid namn Bremer, som Lena träffar en regnig kväll och som hon tar med hem till sig. Lena är närmare 50 och Bremer hälften så gammal, jag vill inte skriva ”ändå växer det fram en kärlekshistoria mellan de båda”, men det är just vad det gör (Timm anar inte hur aktuell han är med den här boken: cougars var ju ett hett samtalsämne under 2009). Vi får i långsam mak följa Lena och Bremer under krigets sista vecka, i en rad händelser som så småningom leder fram till att Lena Brücker uppfinner currywursten.

Det är en sådan skillnad på ett enkelt språk och ett dåligt språk och Uwe Timm har en sällsynt klar ton i sitt språk, han berättar utan krusiduller och det är så rent och så enkelt och så bra. Jag har redan tidigare nämnt Kurt Vonnegut och må så vara att det finns andra beröringspunkter som kanske beslöjar mitt intryck av Timm, men visst finns det likheter i sättet de berättar på. Jag har även nämnt långsamheten och ”Upptäckten av currywursten” är i sanning en sävlig bok. Om vi betänker att boken faktiskt till stor del utspelas på det hem där Brücker flyttar in på ålderns höst och att hon tar chansen att berätta om sin upptäckt, med alla kringelkrokar av händelser för sin nyfikne besökare, bokens berättarjag, är boken oerhört träffsäker. Med en stickning och en kopp kaffe har Brücker ingen brådska alls att komma till poängen. Jag gillar det.

”Upptäckten av currywursten” befäster mitt intryck av den tyska litteraturen, min uppfattning om det avskalade språket, korrektheten och icke att förglömma humorn. Det är någonting jag verkligen tilltalas av och nästa projekt torde väl vara att våga tillgodogöra mig nästa tyskspråkiga bok på min (knaggliga) skoltyska. Jag tror att jag skulle tycka ännu bättre om dem på originalspråk. Men det är en helt annan historia – eventuellt också ett annat decennium. Än så länge nöjer jag mig med mina godbitar i översatt version. Nästa tyskläsning blir Julia Francks ”Hjärtats blinda fläckar”.

UPDATE!

* = Observera! Kurt Vonnegut är en amerikansk författare och jag är med andra ord helt ute och cyklar i mitt inledande stycke och på många ställen i det här inlägget. Jag återkommer i ämnet tyskspråkiga författare när jag återfått min stolthet efter denna fadäs.

Kort bokenkät från A.M.O:

1) Vad heter boken du läser just nu?
”Sju stenar till den otrogna hustrun” av Vénus Khoury-Ghata.

2) Hur långt har du kommit?
s. 67

3) Beskriv boken med tre ord.
Ofattbart tungt hittills.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
3 – oavsett vad det gäller krävs det för mig en viss distans – det kan t.ex. handla om tid – för att kunna se bortom ett fasansfullt tema och avgöra om någonting är bra eller jättebra. Ibland är hemska böcker rent dåliga, förstås, men det är alltså inte den här. Så att ni förstår det.

Vad läser Du?

Under åren har vi måndagsmött en och annan förläggare, t.ex. Hanna Larsson på X Publishing och Jörn Lindskog på Thorén och Lindskog. Mattias Räms, driver det lilla förlaget Six Memos, med inriktning på internationell skönlitteratur. Han har bland annat gett ut ”Inte längre människa” av Osamu Daza och Patrik Süskinds ”Duvan”. Till vardags är Mattias mest grafisk designer med ett enormt bokintresse, både för form och innehåll. Tidigare har han arbetat som bibliotekarie, men han har lagt katalogiserandet på hyllan. Nu ser han fram emot bokformgivning och hoppas på att kunna ge ut ytterligare ett par böcker.

Hur kom du på tanken att du skulle starta ett förlag?

Eftersom jag alltid varit litteraturintresserad föll det sig naturligt. Jag ville lära mig. Jag hade absolut ingen aning om vad det innebär att
driva ett förlag. Så fanns det ju en massa böcker som jag tyckte borde finnas tillgängliga på svenska. Mitt första projekt var en återutgivning av Patrick Süskinds fantastiska bok ”Duvan” som sedan länge varit näst intill omöjlig att få tag på.  Det lockade mig att försöka få tag i rättigheter och översättare och så vidare.

Vad är det roligaste med att ha ett alldeles eget förlag? Vad är det minst roliga?

Det roliga är ju att man får bestämma allting själv och ge ut det man själv tycker är bra. Bara att välja en översättare som man tror passar för uppdraget är spännande. Omslag, sättning, bindning – man får lära sig allt. Jätteroligt!
Det minst roliga är väl att efterfrågan på böckerna sällan är särskilt stor och att det sällan går runt vilket gör att man inte kan ge ut så många böcker som man skulle vilja.

Vad läser du helst för böcker när du är ledig och får välja själv vad du ska läsa?

Det blir naturligtvis mycket utländsk litteratur eftersom jag gärna vill komma till andra miljöer än de jag redan känner till. Herta Müller, WG Sebald, Haruki Murakami och Jeanette Winterson om jag ska nämna några. Och Italo Calvino har ju alltid varit en favorit och det är också från honom förlagsnamnet kommer, efter hans fantastiska bok ”Six Memos for the Next Millenium”.

Du är bibliotekarie, visst? Hur sorterar du din bokhylla hemma?

Jag är bibliotekarie men håller nu på att skola om mig till grafisk designer eftersom jag alltmer blivit intresserad av boken som ett objekt. Skönlitteraturen som säkert utgör 60% av samlingen är alfabetiskt sorterad, det övriga ämnesvis och lite efter storlek.
Vad är egentligen dealen med Mircea Cartarescu (som jag har hört i minst tre olika sammanhang att du tycker väldigt mycket om)?

Han är inte så lätt och jag tror att det är en del av lockelsen. Sen är hans språk (i Inger Johanssons översättning) så oerhört poetiskt. Det är så vackert och njutbart, det finns någon sorts musikalitet i språket. Och så är jag också intresserad och fascinerad av Östeuropa under kommunismen.

Vilken bok ser du mest fram emot att läsa 2010?

Oj, det vet jag inte. Jo förresten, jag såg att det kommer ut en ny roman av Jenny Erpenbeck i översättning av Ulrika Wallenström. Det är en favoritförfattare och favoritöversättare i en och samma paket!

Har du någon sådan här skrytbok, som du alltid är snabb med att berätta att du har läst när du vill imponera på någon?

Jag tror det men är inte helt säker på vilken. Jag pratar ju gärna om böcker trots att jag har ett uselt minne av vad jag egentligen har läst. Men visst, i olika sammanhang lyfter jag säkert fram någon bok som jag tycker är lite extra tjusig bara för att imponera.