Som jag har förstått det är Burtons film en mycket kreativ blandning av ”Alice i Underlandet”, ”Alice i Spegellandet” och Burtons egen fantasi, vilket man bör vara beredd på. Som erfaren besökare på filmer som är baserade på böcker, känner man väl dock till att fenomenet inte precis är ovanligt.

Nu måste jag bara fråga er: skulle ”Alice i Underlandet” platsa i er barnbokskanon? Jag vill alltså inte diskutera kanons vara eller inte vara här, jag menar bara: bör man ha läst ”Alice i Underlandet” innan man slår igen sin sista bok?

Jag mindes hur vi stod i en liten stuga utanför Gnesta och Jessica i min bokcirkel visade en bok som hon hade impulsköpt i English Bookshop, hon hade inte ens läst den, men jag tyckte att framsidan var fin och jag tyckte att historien verkade väldigt intressant, så när jag fick se den på svenska bland nyinkomna böcker i den där nätbokhandeln kunde jag inte låta bli att trycka på ”Lägg i varukorgen” och beställa den. Nu har den kommit.

Och så kan det också gå till när man ska reashoppa.

Jag tror säkert att alla föräldrar som högläser för sina barn varje kväll, vet hur mysig den där stunden kan vara. Jag vill ändå hävda att det är ännu mysigare för en moster som gör det väldigt sällan och där alla tre anstränger sig till det yttersta för att det ska bli supermys. Ebba, 5 år, inleder alltid sina besök hos mig med att gå in till min (färgsorterade) bokhylla och dra fram ”Skulduggery Pleasant”. Jag tror att hon tycker att dödskallen på framsidan är läskig, men efter att vi, som traditionen bjuder, avhandlat huruvida Skulduggery är snäll eller inte (det är han), kan vi gå vidare till bilderböckerna, där Pija Lindenbaum alltid högläses för gosedjuren. Storebrorsan, 7 år, frågar artigt om vi kan ha lampan tänd när han ska sova. Han tycker att klädhögen borta i hörnet påminner om Mårran, alla tiders värsta mardrömskaraktär. Mumintrollet är inte populär högläsningslektyr för syskonbarnen.

Medan smultronen sover på soffor och madrasser läser jag om den föräldralöse pojken Ingenman som växer upp på en kyrkogård med spöken. Trots att Mannen Jack  är en av de mest samvetslösa skurkar jag någonsin läst om, finns hittills inget mardrömsmaterial för 30-åringar i den ;-)

I ”De rätta” balanseras moralen fram och tillbaka, åt alla håll. Invånarna i Snyggingstan respekterar naturen och vägrar exploatera den, de äter inte kött och de använder inte våld gentemot varandra. Däremot mixtrar de med tonåringarnas hjärnor, så att de ska vara konstant ”bubbliga” och lyckliga. Doktor Cable är en riktig skurk, genomond och visar ingen hänsyn. Invånarna i Snyggingstan föraktar alla som inte är opererade, de är fula och osäkra, idealet är de snygga, säkra, bubbliga (vad är egentligen nytt där?).

”De rätta” bör inte läsas som fristående bok, den gör sig bäst helt enkelt som de avslutande delen i en trilogi. Det händer alldeles för mycket i ”Ful” och ”Ful eller snygg” för att man ska kunna hänga med tillräckligt bra i ”De rätta” utan förförståelsen.

Nu kommer tydligen ”Extras”, som ska handla om helt andra personer än Tally, Zane och David. Innan jag läste ”De rätta” var jag väldigt ointresserad av att läsa fler böcker i ”Ful”-serien, men det är jag inte längre. När ”Extras” kommer på svenska kan ni lita på att jag kommer att hänga på låset för att få tag i den också. Även om jag för allt i världen inte skulle vilja leva i den, gillar jag den framtid som Westerfeld målar upp i ”Ful”-serien.

Jag är väldigt svag för Westerfelds framtidsscenarier. Jag blir sällan så fängslad som när jag är mitt uppe i en av hans böcker. Läskoma: here I come!

Hon har tidigare skrivit ”Tackar som frågar – Historien om några människor” och ”Motstånd”. Läs mer om henne här.

Hej Jennie! Vad för slags böcker läser du helst på din fritid?

Väldigt olika måste jag säga. Det beror lite vad jag är inne i för mood och vad jag själv sysslar med för tillfället. När jag skriver skönlitterärt drar jag i gång tröskverket (dvs hjärnan) genom göttiga romaner som inspirerar och utmanar. Och när jag ska locka fram journalistterriern i mig, ja, då gör jag det med hårda faktaböcker av journalister jag har respekt för.

Finns det någon genre som du brukar undvika? Varför då?

Jag undviker inte deckare, men det blir aldrig av att jag läser dem. Vet faktiskt inte varför, har inga bra argument. Kanske borde jag börja.

Vad brukade du läsa när du var barn?

Narniaböckerna, ”Svarta hingsten”, Fem-böckerna och just det… Maria Gripes alla mystiska utsvävningar tyckte jag var enormt spännande.

Vad ligger på ditt nattduksbord för tillfället?

En stor hög och en del har legat där alldeles för länge, andra har just införskaffats och jag läser de parallellt beroende på mood: ”The Hard Facts of the Grimms’s Fairy Tales” av Maria Tatar, ”The translator – A tribesmans’s memoar of Darfur” av Daoud Hari, ”Butcher and Bolt – Two Hundred Years of Foreign Engagement in Afghanistan” av David Loyn, ”Laglöst Land – terroristjakt och rättssäkerhet i Sverige” red Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist, ”En halv gul sol” av Adichie Chimamanda Ngozi, ”Utrensning” av Sofi Oksanen…

Slutligen, vad föredrar du?

-bokhandel eller bibliotek?

Både och, jag gillar att stryka omkring i en bokhandel, men jag hade aldrig ens börjat läsa om det inte var för skolbiblan. Alltså: jag säger bibliotek.

-skönlitteratur eller facklitteratur?

Oj, det kan jag inte faktiskt inte välja mellan. Både och.

-hundöron eller bokmärke?

Hundöron

-ljudbok eller textbok?

Text. Jag vill se bokstäver, annars fastnar inte innehållet i hjärnan på mig.

Foto: Shahab Salehi

Här och där tycker jag att Levén glimmar till, hans språk, hans berättarteknik, men alldeles för ofta tycker jag att det bara är ord, de kastas ut över mig och de fastnar inte. Naturligtvis sätter jag en gul post it-lapp på hans namn i mitt interna kartotek, för jag tycker att det finns någonting, jag tänker att den här historien kanske måste komma ut först, men just den här är inte till för mig. Jag läser förstrött, utan känsla, det är inte förrän jag får chansen att diskutera boken som mitt omdöme nyanseras, men ändå; det saknas något. Igen: den här boken är inte en bok för mig.

I år är det så att Borås Tidnings Debutantpris delas ut samma dag som årets bokrea börjar, nämligen 25 februari. Vår gamla fråga handlade om debutanpriset och Johan Kling verkar vara en favorit bland Bokhoras läsare. Om en vecka (lite drygt) får vi veta vem som vunnit.

Vår nya fråga är också en gammal fråga – nämligen en repris från 2007. Den handlar om er inställning till bokrean. Själv är jag inte mycket för reor. Jag är hopplöst impulsiv och driven av konsumtionshets, så jag kan inte vänta till några veckor varje vår då jag (kanske) kan köpa mina favoritböcker till en billig penning. Jag handlar när andan faller på. Hur bokreashoppar du? Rösta till höger!

/Johanna K

Tilläggas bör: jag har inte läst Faïza Guènes två tidigare böcker. Jag trodde att det hon skrev var ungdomsböcker, jag hade fått för mig det av beskrivningarna av hennes böcker (kanske för att de handlar om ungdomar – så enkelspårig är jag), men de verkar vara vuxenböcker och i sammanhanget vill jag ändå nämna att om det här är en vuxenbok finns det så många böcker som kallas ungdomsböcker som jag tycker att det är synd att vuxna inte läser. Pågrund av klassifikationen. Så sent som i morse försökte jag få min pojkvän att läsa ”Ibland bara måste man” och han tvekade så länge att jag tappade tålamodet, just eftersom jag kallat det för ungdomsbok.

Men detta är en parantes. Och jag vill verkligen inte att någon som känner samma instinktiva ointresse för ungdomsböcker som min kille ska tveka inför ”Sista beställningen på Barto”. Läs den! Själva berättelsen kretsar kring ett mord, men med mindre fokus på själva mordet och mer på personerna i Parisförorten Joigny-les-deux-bouts och mer exakt stamgästerna på baren Barto. Den mördade heter Joël Morvier och han äger baren. I kapitel efter kapitel får vi ta del av stamgästernas version av vad det var som hände den kväll  Jojo – eller ”Skridskobanan”, som han också kallas – mördades.

Jag nämnde att jag såg likheter med ”Oscar Waos korta förunderliga liv” i en notis om ”Sista beställningen på Barto” för ett par dagar sedan, vilket säkert fick många Wao-lovers att höja på ögonbrynen. Om jag ska förklara vad jag menar handlar det om språket. Det är någonting med Guénes tilltal i vissa kapitel som påminner om Diaz. Det är någonting med kickersbrudarna i Joigny-les-deux-bouts som påminner om latinotjejerna i New Jersey. Som Asalun påpekar är Oscar Wao ett mycket komplext romanbygge och så värst komplex är inte ”Sista beställningen på Barto”, men jag tycker att den är smart i all sin enkel- och korthet. Jag gillar nästan alla karaktärer, även om de inte är så lätta att tycka om hela tiden. I min värld är det ett mycket gott betyg.

Och vad gäller utvikningen om ungdomsböcker i inledningen är det här en utmärkt bok att läsas av både ungdomar och vuxna. En oväntad pärla, läses under en eftermiddag, men bor kvar inuti en lång tid efteråt. Kär är jag inte, denna alla hjärtans dag (åtminstone inte i den här boken – ni fattar), men en liten förälskelse är det baske mig.

Jag har börjat sluta (!) läsa ut böcker, jag vet inte vad det är för en skum vana och jag vet att många förmodligen blir förfärade, ändå är jag allt mindre intresserad av att veta hur historien slutar. Som vanligt skyller jag på att jag har mycket att göra och jag därför är lite för stressad för att läsa böckerna från pärm till pärm – icke desto mindre saknar jag att veta hur historien ska sluta speciellt mycket.

När jag här skriver att jag har börjat sluta läsa ut böckerna, handlar det om var femte-sjätte bok eller så. Jag gör det inte med varenda historia, men vad förut hade varit otänkbart är nu en möjlighet. Jag väljer själv när jag vill sluta följa huvudpersonen och vi kan väl verkligen vara överens om att det inte alltid är författaren som vet bäst där. Jag tycker inte ens att det är ett särskilt dåligt betyg. Jag är lite trött på att lägga alla dessa utlästa böcker på hög, jag är mest intresserad av formuleringar för tillfället. Det var länge sedan jag var med om något riktigt språkfyrverkeri, men en förmiddag med en förträfflig liknelse som sockerbit till kaffet är en bra början på helgen.

Kanske plockar jag upp ”Myggor och tigrar” om en månad, ett halvår eller när jag blir pensionär. Sådant kan man ju förstås aldrig veta. För den här gången får den återgå till sin plats i bokhyllan.