Jag har varit litet frånvarande på bokhora ett tag. Anledningen ser ni på bilden nedan. Min och Daniels son Tage bestämde sig för att komma ut alldeles för tidigt, så vi är inne på vår andra vecka på Danderyds sjukhus. För tillfället på neonatalavdelningen.

Eftersom vi tänker oss att fostra en blivande akademiledamot vid vår barm, har vi givetvis satt honom i hårdträning redan från start. Det spelar ingen roll att han är prematurbebis. När det handlar om LITTERATUR är vi värre än såväl Tiger Woods som systrarna Williams pappor. Det skall böjas i tid, det som krokigt skall bli.

Här har han somnat ifrån ”Little Duckling” med illustrationer av Rebecca Finn. I Sverige säljs de av Semic förlag.

Mamman och pappan har också läst lite medan vi legat här, främst de första dagarna eftersom vi då, förutom att twittra, inte kunde göra så mycket mer än VÄNTA. Vår önskan var en vanlig förlossning och inte snitt (som det sedan blev) varför vi fick ligga blick stilla och glo upp i taket i fyra dagar efter att vattnet oförhappandes gått. Det hann bli några böcker under den tiden. Det ser man lite om i senaste DJTV.

Böckerna är på väg ner i lådor som sagt, i skrivande stund har vi nästan tömt den stora hyllan. Daniel gör det mesta av jobbet medan jag vankar runt höggravid och SKÖR. Sparar lite böcker här och där som jag inte vill få ner i lådor, mest mina gravidböcker. De har blivit lite som snuttefiltar. Jag har svårt att hålla ångan och koncentrationen uppe med recböcker jag beställt, även om större delen av läsningen just nu består av sådant (det känns lite som plikt ibland faktiskt, men mest mot de andra bokhororna på något vis). Med gravidböckerna är det en helt annan sak.

Jag tröttnar aldrig på att läsa om svullna leder, epiduralbedövning, hur man räknar ut mammapenning, konstiga cravings eller vansinnesutbrott, finnar, bristningar och försäkringar om att allt är normalt när man är gravid.

Om och om igen. Jag har små gravidisböcker på toaletten, på köksbordet, i soffan, vid sängen. Bläddrar i dem litet nu och då. Läser om barn som ritar huvudfotingar som små, och sedan växer upp till kriminella och hur man då analyserar de där huvudfotingarna som alltså sparas i journalen ”vi kunde redan då se att han skulle bli seriemördare, huvudfotingen var INTE stabil”. Blir helt orolig för vår sons huvudfoting och då har det stackars barnet inte ens passerat bäckenet ännu.

Alla andra böcker får packas ner, men mina gravidböcker vill jag ha framme så länge som möjligt. Det är på något vis en slags trygghet som jag inte riktigt begriper, för lika ofta blir jag ju irriterad när jag läser dem, allra helst på bristen på pappaperspektiv i barnböckerna (och för all del gravidböckerna). Men på något vis behövs de. Ändå.

Och nästa vecka skall vi packa upp alla böckerna igen, härliga tider.

Ni har säkert inte missat att Björn Wiman bli ny chef på DN Kultur. Ett mycket bra val om man frågar mig, och allra lyckligast skulle jag bli om Johan Hilton sen fick Wimans gamla jobb på Expressen, så blir det två små stjärnor på rätt plats på kulturhimlen. Det är dock inte klart ännu, så vi får anledning att återkomma i frågan. Men under tiden passade jag på att fråga Björn litegrann om hans egen läsning.

Hej Björn och grattis till nya jobbet! Vad läser du just nu?
Har precis börjat med Sofi Oksanens ”Utrensning”, som fått smått fantastiska recensioner. Jag försöker läsa så mycket översättningslitteratur som möjligt utöver de få böcker jag hinner recensera – där finns ändå fortfarande ett imponerande utbud. Sedan bläddrar jag sedan ett par veckor fram och tillbaka i mitt gamla ex av Olof Lagercrantz memoarbok ”Ett år på sextiotalet”, om hans arbete på Dagens Nyheter. Svensk presshistoria är en av mina verkliga soft spots.

Du jobbar ju med kultur och litteratur. Läser du på ett annat sätt när du valt en bok helt själv än när du läser för jobbets räkning?
I någon mån läser jag ju allt i yrket. Som kulturjournalist måste man vara som en wettexduk: ju mer man suger upp desto bättre. Därför är det också viktigt att välja rätt semesterläsning, som ofta sätter djupare avtryck än de böcker man recenserar: de präglar en för längre tid framöver. Läser man till exempel en bra biografi om Heidenstam på sommaren sitter han på ens axel hela hösten.

Vi vanliga läsare får ju en hel del nya lästips via tidningarnas kultursidor, hur hittar du till nya böcker att läsa?
Böcker tenderar att torna upp sig på skrivbordet i en aldrig sinande omfattning. Man får göra urvalet på en kombination av plikt och frihet. Får jag välja helt själv, på frihet, blir det ofta biografier eller memoarer om gubbar från förr i tiden.

När vi har pratat läsrelaterade nyårslöften är det många som lovar att de skall sluta läsa i böcker de inte gillar eller kommer in i, hur gör du? Blir det från pärm till pärm, alltid, även om du ogillar boken?
Som plikttroget lärarbarn är jag nog präglad att hänga i från pärm till pärm, men jag har frigjort mig från det ganska mycket de senaste åren. Jag kan kraftfullt rekommendera detta friare förhållande till läsningen: att ta ner en bok från bokhyllan ska inte vara ett potentiellt fängelsestraff om den visar sig vara dålig. Litteratur är inte självspäkelse. Anders Ehnmark, en av mina favoritskribenter, har ett fint och frihetligt uttryck för det: Man läser och ”ser om det är något”.

Och så tänkte jag avsluta med min favoritfråga – skitsvår att besvara men man får alltid så intressanta svar – finns det någon bok som har förändrat ditt liv och på vilket sätt?
Mycket lätt fråga att besvara, tycker jag, för det finns hur många som helst. Jag får nöja mig med tre:
1. ”August Strindberg” av Olof Lagercrantz. Jag vann den när jag var tretton som förstapris i en golftävling för vuxna och blev förstås grymt besviken (hade hellre fått ett dussin golfbollar eller liknande). Men så läste jag den, kanske något år senare, och den som fick mig att bli intresserad av litteratur på riktigt. Sedan dess har jag läst den fyra–fem gånger.
2. ”Din livsfrukt” av Lars Ahlin. En mäktig och sträng roman som jag läste under en förvirrad period i livet. Jag identifierade mig så starkt med huvudersonen att jag i likhet med honom började läsa på juristlinjen. Jag hoppade av tämligen snabbt, men tar fortfarande fram boken ibland och ryser av andra meningen, helt oförglömlig: ”Tiden var tung och vred”.
3. ”Willies kök” av Niklas Darke. Jag lärde känna Darke i mitten av 90-talet, han är fortfarande en av mina närmaste vänner. Vi startade förlaget Ink tillsammans för att ge ut hans manus, som inget av de större förlagen begrep sig på. Det var bland det bästa jag har gjort – förlaget drivs vidare av andra och jag är fortfarande övertygad om att den här knäppa kultromanen kommer att gå till litteraturhistorien. För mig är den ett kondensat av litteraturen när den är som bäst: stil och lycka.

Se! Vilket evinnerligt sisyfosarbete det kan vara med bokhyllor.  Jag och Daniel skall flytta om två veckor, så nu är det nerpackning av våra strax över 2000 böcker som gäller. Och uppackning förstås. Det känns som om jag inte gjort annat sedan hösten 2008 än flytta in och ut böcker. Den här gången flyttar vi från en liten tvåa till en liten trea som skall rymma oss och en liten bebis, så mer plats för böckerna blir det förmodligen inte. Men jag har redan börjat tänka i nya och roliga sorteringskombinationer, vi får se vad det blir när vi packar upp i den nya lägenheten. Vi är hyresrättskramare, så vi har inte riktigt full frihet att bygga hyllor som vi vill.

Eller, jag menar kanske snarare ”bokrean” – för så här kav lugnt var det i Aka Skrapan när jag var där vid fyratiden i eftermiddags. Ingen direkt trängsel om man så säger.

Jag köpte den där tusensidiga Ulf Lundell-bion för 99 pix, har varit och petat på den några ggr men har inte riktigt känt lusten att punga ut med pengar för tuffe Uffe. Men nu så, under hunkan.

Så när jag kom till kassorna var det ingen kö heller. Kassörskan slog ut med händerna och sa att hon förstod ingenting, som om de helt plötsligt gått in i ett parallelluniversum där bokrean inte existerade.

Kan i alla fall tipsa om musikbordet på Aka Skrapan. Flera fina musikbios låg där och bjöd ut sig, bl a David Bogerius om Noice och sedan Laura Joplins fina porträtt av sin syster Janis. Dåligt med romaner och noveller dock, tycker jag. Ingen man direkt rusade efter.

Jag har till en större Ameliaartikel testat olika sorters läsplattor (och situationer där man använder läsplatta – kanske), ni får hålla utkik efter det numret som borde komma i april om allt går bra. Men det fanns ju också en fight i fighten s a s, när jag testade plattor (körde på 7 stycken, inklusive Stanza som ju inte är en platta utan en iphoneapplikation egentligen). Nämligen den mellan Bokus och Adlibris.

Båda nätbokhandelsjättarna släppte plattor samma dag, med ungefär samma tänk. Snabbt var jag där och norpade åt mig två plattor för test, spännande ju! Jag hade dessutom med mig dem på resa till Sandviken, så de testades även i rörliga situationer, inte bara hemma liggandes i sängen eller soffan. Nedan ser ni dem, Adlibris läsplatta i svart, och Bokus läsplatta i vitt.

Storlek: Adlibris Letto är större i storleken och känns litet klumpig om man jämför med Bokus betydligt smidigare platta. Jag är VÄLDIGT förtjust i storleken på deras Opus. Den är lätt att läsa med enhandsfattning (är förvånansvärt viktigt upptäcker jag) och den går att smyga ner i en jackficka nästan. Här vinner Opus!

Användarvänlighet: Båda plattorna känns hyfsat intuitiva, jag lär mig fort hur de skall användas, men tycker nog om jag måste välja, att det blir lite fler trial and errors med Opusen. Det är dock marginellt, och kan vara ett utslag av att jag växlat mellan flera plattor och olika menysystem när det äntligen blir Opusens tur. Båda skryter med enkel nedladdning (vilket stämmer), så där blir det dött lopp.

Pris: Letton är betydligt billigare att köpa, då får man med 4 färdigladdade böcker samt välja till en ytterligare. Men introduktionspriset på runt 1500 spänn kommer förmodligen att höjas betonade Pär Svärdson när jag pratade med honom om Letton. Opusen kommer med hela 8 färdigladdade böcker för sina modiga 2895, men det skiljer ändå en hel del i pris. Här vinner Letto!

Letton stöder också mp3-format, vilket inte Opusen gör, mig som är ointresserad av musik gör det inget, men jag ser det även som ett minus om man vill göra ljudbok via läsplattan och samla sitt bibliotek på ett och samma ställe.

Vad gäller utseendet, så tycker jag att Opusen vinner med hästlängder. Den känns snygg, skön, lätt och så vidare. Mer modern känsla över den, helt klart. Letton känns träigare (fast egentligen plastigare ju) och har lite tråkigare look.

Jag blev lite charmad av Opus, den är söt, lätt, inte bara viktmässigt utan även tekniskt, och även om den bygger på den irriterande e-inkslösningen vilket alla läsplattor gör idag, så störs jag av någon anledning mindre på detta i den här modellen. För mig personligen vinner Opus eftersom jag ser främst till mjuka värden. För andra kanske prisaspekten spelar in och då är ju Letto väldigt mycket mera prisvärd.

Jag tar inte upp aspekter som lagringsutrymme, batteritid och filformat i övrigt, eftersom de är så lika. Du kan köra mellan 7-8000 sidvändningar via nästan alla läsplattor på marknaden idag, liksom att de stöder de vanligaste e-boksformaten. För alla modeller går det även att köpa till extra lagringsutrymme för flera tusen böcker, så hur startminnet ser ut, är egentligen rätt oväsentligt (lite samma tänk som med digitalkameror, få använder ju det utrymme som finns med på kameran, alla köper till extrakort direkt ändå).

En sådan boklördag jag har haft! Det började med bokcirkelbrunch på Kung Carl, vi diskuterade Joan Didions ”Bönbok för en vän”. Tre av fyra var förtjusta. Det blev mycket Didionprat, en Ellinordiss av Oatespjäsen ”The Widows” och så bestämde vi att läsa Åsa Ericsdotters nya till nästa brunch, om en månad.

Sedan gick några av oss till Hedengrens, Daniels bok var fint uppställd på deras bokbord med nya titlar. Sådant gör mig glad!

Jag var ute efter en specifik pocket, som mina vänner Cecilia och Putte tipsat mig om, som handlar om barnets första utvecklingstid. De har använt den lite som en bibel för att försöka förstå och tolka sin dotter. Tydligen bra skit för förstagångsföräldrar. Köpte.

Daniel mötte upp mig på Hedengrens (som jag faktiskt tycker har väldigt höga priser, jag var sugen på Johan Hakelius ”Döda vita män” men nära 300 kronor är för mycket. Jag hoppas den säljer tillräckligt för att generera ett pocketsläpp så småningom) och vi stretade hemåt i snöstormen och motvinden. Och tar man sig hemåt via Birger Jarlsgatan är det nästan oundvikligt att inte gå in på Rönnells. Den affären ligger ju sådan till. Så jag slog till på två titlar därinne också. John Lennons ”Skywriting by word of mouth” och Sara Erikssons ”Jag smetade av mig på tapeten, den ljusa soffan och dig”. Den sistnämnda en bok jag bloggade om i september 2006 och velat ha sedan dess. Ja, ibland tar det tid.

Fin boklördag!

I gårdagens DN läste jag en krönika (ej på nätet) som tog upp en intressant aspekt av Maja Lundgrens författarskap när hon i senaste Filter poängterar att våldtäkten hon beskriver i ”Myggor och tigrar” faktiskt ägde rum på riktigt, att hon var besviken på att ingen tog upp det, att det inte debatterades när det rasade som värst kring hennes roman. Men vad var fakta och vad var fiktion i den romanen? Vad skulle vi läsa som sant och vad var hittepå?

Jag förbannar ibland nollnolltalets stora trend – den självbiografiska. Snart går det inte att öppna en endaste bok utan att läsa in författarens persona. Även när författarna alls inte skriver med avstamp i det egna. I alla fall inte uttalat avstamp. Så stampar vi på deras önskan om att inte ta det bokstavligen, där vi sitter på kammaren och tolkar för fulla muggar.

Som när jag läser Daniels bok - den är inte självbiografisk men jag har givetvis för länge sedan identifierat Katjor och Amandor, möjligen en vag aning om Linda och är litet fundersam inför att det säkerligen är flera läsare som sätter likhetstecken mellan mig och bokens Iris (har redan fått sådana indikationer). Så är förstås inte fallet, eftersom den karaktären har mejslats fram långt innan jag och Daniel kände varandra. Jag finns inte med i boken såvitt jag kan se. Men Katjorna och Amandorna och Lindorna, de känner nog igen sig.

Så jag funderar – det här med det självbiografiska, vad gör det för min läsning egentligen? För intrycket? Försvårar det? Jag tror, lite försiktigt, att jag nästan har lättare att ta till mig det som är ”på riktigt”. Att jag gärna skulle veta vad som var sant och inte. Rent generellt alltså, inte i fallet Daniel. Att jag exemplifierar med just honom, är väl för att det blir så hjärtskärande tydligt för mig hur jag tänker på fakta och fiktion, delar in, tar bort, lägger till, när det handlar om författare där man åtminstone kan ana personliga erfarenheter som någon slags grund för romanen. Lägger ord och handling i någons mun, det är väl vad jag som läsare sysslar med.

Samtidigt är det väldigt komplicerat. Om författare skulle gå ut och säga att det här är sant, det här är inte sant, här ska ni inte tolka in för mycket av min person och det här är direkt hämtat ur mitt liv, det är ju inte genomförbart. Det borde ju också Maja Lundgren förstå.

Och nu när förlaget ropar ”roman!” om Kurdo Baksis Stieg Larsson-bio, antagligen på grund av allt debaclet kring den, stämningar är aldrig roliga att få på halsen, så känns det som om vi är på väg åt andra hållet också. Samtidigt. En persons sanning är inte längre nog för att det verkligen skall få vara sant. Inte i litteraturens värld. Som om nollnolltalets självbiografiska trend backfirar nu på tiotalet. Allt är fiktivt! Länge leve fiktionen säger förlagen, är han sådär din sambo, säger folk som läst Daniels bok, blandade karameller delar Maja Lundgren ut. När det passar.

Och här är jag, en vanlig läsare alldeles mitt i.

Jag är just nu i Sandviken där det är Melodifestivalsyra lite till höger och vänster, ja till och med har Sandvikens fina bibblo lagt manken till vad gäller glitter och glamour.

Spana in!

Jag tyar inte mer socialrealism och samhällskritik i skönlitterär form! Jag gör inte det. Jag är ledsen Susanna, men det är du och det är jag, när jag läser ”Håpas du trifs bra i fengelset”.

Historien är välberättad, med nerv. Om syskonparet Anni och Sami. Anni den välartade, Sami den nedgångna. Hur Anni dras med samvetet, med ångesten, med raseriet, kärleken, viljan att hjälpa, hoppet, och kanske sist av allt, hopplösheten. Vi har hört det förr, vi har sett det förr, vi vet att det är skit med vården och pengarna och ingen som hjälper missbrukare att hjälpa sig själva. Det vet vi, det vet jag som har läst om varenda fyllo, knarko, psyko som finns snart, känns det som.

Jag tänker på debuten. På ”Svinalängorna” Augustprisvinnare 2006, antagligen satte Susanna stopp för Åsa Linderborg året efter, kanske ledsnade juryn snabbare än vad jag gör, på den här typen av böcker efter att också Torbjörn Flygt premierats några år tidigare, i någorlunda samma genre.

Dassiga hyreslängor, mammor med urdiskade händer som de tvår i oron och rädslan över fyllepappan, OBS-klassonen och den tysta välartade flickan läsandes läxor på rummet, för att hon vet att göra RÄTT och inte vara till besvär och HJÄLPA TILL.

Som i fallet med Anni och Sami, fast ingen urdiskad mamma satt där i köket och oroade sig. I köket var hon, men mest med koskenkorvan och sedan blev det fosterfamilj och dör gör dom, föräldrarna och knarkar gör han, storebror. Och sorgen finns där, och ilskan, och maktlösheten i evighet amen. Som vuxen, som när man sitter ihopsjunken i hallen och inte ORKAR mer, men brorsan, han stjäl cyklar och skiter i ungarna och har hellre knark i fickorna än bilder på sina barn och inte är det någon mening med de där behandlingshemmen heller, när man nu utnyttjat det faktum att man kan socialsvängen inifrån, det är bara svek och hur kan dottern tycka att morbror är något att ha, när han slåss och sitter i finkan och är bitter mot allt som de står för, och jävla samhället. Jävla dom som inte hjälper.

Jag tycker det finns så mycket i  språket och sättet att berätta som är nytt, och så mycket i själva berättelsen som jag har läst förut. Jag vill läsa Alakoski bortom hyreshusen, missbrukarna och den där förbannade duktigheten helt enkelt.