Jag vill som på något vis säga till henne att man skriver inte böcker på det här sättet nuförtiden, säger jag till Daniel när jag packar upp Louise Boije af Gennäs senaste roman ur min väska (den har fått åka Malmö ToR).

Men sedan känns det som om det är taskigt också, och egentligen handlar det väl inte om huruvida tiden har sprungit ifrån henne som författare eller ej, fortsätter jag och lägger boken i den hög med böcker som ska föras tillbaka till vårt bokhorekontor. Men jag tänker ändå… Hennes överklasskildringar är liksom inte så… trovärdiga längre.

Jag har alltid varit synnerligen förtjust i Louise Boije af Gennäs författarskap. Alla hennes romaner återfinns i kategorin ”Vällästa” i min bokhylla, om jag nu skulle kategorisera dem efter något annat än färg.

Men den här comebackromanen är… Inte vad jag skulle kalla bra. Jag tycker den är lite löjlig och högtravande på sina ställen och jag skulle skämmas, rörde jag mig bland folk som för dialog på det vis som kompisgänget gör i boken. Jag tänker JA, jag har fattat, hon skriver om dåtiden, Louise behöver inte referera till Trackslistan anno 2001 på varje sida för att vi ska greppa att vi gått bakåt i tiden.

Att det sen alltid är skämmigt med människor som går omkring och uppför sig som om de är med i en musikal gör ju inte saken bättre. Eller händer det ofta i er umgängeskrets? Att när ett barn kommer till världen grips någon av er av en stark lust att hålla en Shakespearemonolog? Nu tar vi lite Romeo på den här förlossningen, någon? Det går inte att hålla tillbaka. Det bara kommer, liksom att man trollar fram ett litet sång- och dansnummer under en politisk diskussion. Själv vet jag ingen som lever som i ett avsnitt av ”Glee”, och definitivt inte här på Östermalm där jag själv bor.

Det på minussidan. På plussidan tänker jag att hon har hittat en komplex karaktär som jag tycker är intressant och som jag gärna hade sett som bokens huvudperson (i synnerhet för att slippa allt dravel från hans hustru Sanna), nämligen Victor. Jag tänker på honom som en förlängning av Lukas från ”Stjärnor utan svindel” och ytterst, förstås, någon som är löst baserad på Louises exmake Peter Voors. Victor måste man liksom tycka om, fast han är en vidrig liten smårasist och böghatare som ständigt trampar folk på tårna. Jag tror det finns många Victors i samhället och de är intressanta att skildra. Varför är vi så förlåtande mot den här typen av människor? Så är det i boken, alla förlåter honom hans mindre trevliga sidor och så är det i verkligheten också, ofta. Varför kommer vissa undan och lyckas vara charmiga böghatare och andra inte? Hade velat få mycket grävt och skrivet här.

Det är också Victor som gör att jag kommer vänta in och läsa de andra delarna i den här romanserien. Det, och framförallt hur Louise beskriver de stora, omvälvande skeendena under 2000-talet. 11 september är oerhört starkt beskrivet – här är också Victor huvudperson – och jag lever mig verkligen in i detta. Jag kommer på mig själv med att nästan längta till hur hon ska ta sig an tsunamin i Sydostasien. Det är en tragedi åtminstone jag hade närmare mig än 11 september och det ska bli intressant att se vilken roll den får i kommande böcker.

Övriga personer är stereotypa och tråkiga, jag faller inte för någon av dem. Tvärtom tycker jag att flera av dem är direkt irriterande och i vägen för det som jag någonstans inbillar mig kan vara målet med romanen – att skildra människor i stora omvälvande kriser, såväl yttre som inre.

Ja! Det börjar bli dags nu snart, för Berlin. Vi ska åka på en första rekarresa för att se vad som behövs köpas in till det nya hemmet och jag är, förstås, nyfiken på bokhyllesituationen. Vi hyr möblerat, åtminstone delvis. Det kan ju betyda mycket.

Men det är inte bara bokhyllorna jag funderar över. Det är också innehållet. Var ska jag ha mina största samlingar med oläst? I Stockholm eller i Berlin? Klart är att vi kommer frakta böcker till Berlin, frågan är bara hur många. Igår gjorde vi i alla fall ett första inköp till Berlinhyllan. Per Anders Fogelströms stadsserie (jag är inne på den här gamla ”tavla på väggen”-idén från förra året). Kanske utkristalliserar det sig med tiden, när jag ser var och hur jag tillbringar mest tid. Jag tror jag kommer resa mer mellan de två städerna än vad Daniel och Tage gör, eftersom jag är den som arbetar och drar in pengar till hushållet. Men restid betyder lästid och jag som aldrig har pendlat till jobbet (mindre än 10 minuter mellan hem och kontor ger inte så mycket läsro) kommer nu få mycket tid till läsning. Mycket som förändras i höst med andra ord!

Ni av bokhoras läsare som testat på dubbla boenden (inte bara att man sover över hos sin partner, utan två riktiga boenden) hur har ni gjort med böckerna? Och annat med för den delen.

Från ungefär klockan 12 idag är jag med i Brunchrapporten i P3 och pratar politiska böcker, främst Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Häng med och lyssna!

Tänker helt plötsligt på hur ledsna Rita och Mellberg blir i ”Fyrvaktaren” när polisen Petra och hennes tjej ska flytta hemifrån med den lilla bebisen Leo. Att inte få vara nära sitt barnbarn, jag har inte förstått förrän nu hur viktigt det är.

Tydligen är det helt andra saker jag minns och reflekterar över nuförtiden.

Minns ni!? När jag vandrade runt i Berlin och förtjusades av de små små romanerna?

Well, nu är de här! Anna Gavaldas nyaste är just i det här lilla pyttisformatet. Jag har plåtat av jämte en ordinär pocket för att visa och jämföra. Kul! Få se om fler böcker kommer som mini. Just Anna Gavalda är ju inte direkt någon favorit hos mig (jag gillar inte Audrey Tautou- och Zooey Deschanel-tjejerna) men om det kommer andra böcker skulle jag kunna tänka mig att börja samla på de här småttingarna. Gavaldas bok är enligt Bonniers, en charmig kortroman. Well well.

Vet att jag tidigare har skrivit om de där minipocketarna man läser på fel ledd, men de kommer nog inte åter i bruk.

Igår var jag i Malmö för att samtala med Tatiana de Rosnay på Malmöfestivalen, i samarbete med Mamöbibblans internationella författarscen. det var en fantastisk kväll och Tatiana var inspirerande, rolig, charmerande. En intelligent kvinna som jag gärna hade fortsatt prata med i all evighet.

Samtalet böljade kring mycket, men en hel del uppehöll vi oss vid hennes senaste bok ”bumerang” som jag tycker ni ska läsa! Boken griper över många viktiga teman – homosexualitet, döden (och vår rädsla för den), om att bli vuxen, föräldraskap och så vidare. Plus att det finns en cool obduktionstekniker med, som t o m har en egen sida på Facebook!

För Tatiana tycker om sociala medier. Och finns också på Twitter. Faktum är att det var Tatiana som twittrade ut bilden på henne och mig där vi sitter på scenen i Malmö.

Och apropå Helenas text om att ligga under en sten, så vill åtminstone jag hellre veta om författarna jag läser är fullkomliga idioter eller inte. För mig är vissa ideal viktiga. Också när jag väljer vilka författare jag vill läsa och stödja. Utan internet så skulle sådana saker ha betydligt svårare att komma fram. Helt enkelt för att det är svårare att upprätthålla en fasad, våra verkliga personer kommer nästan alltid fram i det vi visar i bloggar, Facebook och på Twitter. Och är nu Alice Hoffman ett sådant spån, så är jag glad att jag får veta det och kan välja hur jag vill förhålla mig till den informationen.

Här är Helena och jag uppenbarligen olika! Jag vill veta vem författaren är, vars skrivande jag stödjer genom att köpa en bok så att han/hon kan fortsätta skriva. Jag vill veta om de har åsikter och ideal som är diametralt motsatta mina egna – det har betydelse.

Nåväl. Kvällen var trevlig, vi avrundade sedan med en middag där bl a också Sekwagänget var med, tillsammans med Linda från bibblan. Mycket prat och skratt och kast mellan allvar och glädje. Härligt!

Just nu engagerar vi oss väldeliga i Rocky i DN varje morgon. Daniel börjar med kulturdelen, så han är den som först ropar åååh neeej! och skakar på huvudet, varpå jag gör det samma en liten stund senare.

Rocky har nämligen en ung tjej på kroken, en ung tjej som dessutom är en liten smula polyamorös. Hittills har Rocky gjort det mesta som man inte bör göra i de lägena, typ läsa hennes mejl och sådant. Vi oroar oss för utvecklingen, helt klart.

Det är dagen efter en middagsbjudning och lägenheten är välstädad, men med resterna av en lyckad kväll. Några oliver på väg att vissna i en skål från fördrinken,  i diskhon ett par vinglas som inte rymdes i diskmaskinen. Och så vidare. Barnet kryptränar på filt, mannen förbereder en radiosändning och jag läser Louise Boije af Gennäs ”Högre än alla himlar” inför en recension. Hittills är det väldigt… ordrikt. På sistone har jag märkt mig ha en förkärlek för tydliga, raka meningar. Jag behöver inte snirklar och tusen adjektiv.

Vad läser ni?

Läste Guns N’ Roses-bion som är ute och valsar i pocket på ICA-butikerna nu. Jag har tänkt ganska mycket på den efteråt. Dels för att jag varit så förtjust i Slashboken och framhållit den lite nu och då som bra rockbio och det här blir ett sådant bra komplement, dels för att jag har lite svårt att släppa det liv som gunnarna levde. Bor i ett råtthål till studio i LA, nerknarkade. Izzy säljer heroin utanför deras egna konsertspelningar så de ska få pengar att ta sig hem typ. Och Axl, denna fullkomligt galna maktkåta person!

Sedan, när vi var på SSWC var det en liten mediaprogramskille som knallade runt och filmade oss hela tiden, för någon slags dokumentär. Han hade en GNR-tisha, jag ville fråga varifrån han köpt den och om det var en äkta gammal och inte ett H&M-nytryck som typ Madonna och Bruce-tishorna.

Har  blivit litet starstruck av den där boken. Vet egentligen inte varför. Ett RIKTIGT FAN. Liksom. Författaren drog alla de biografikort som jag innerligt hatar, bl a för långa intron till det riktigt gosiga man vill läsa om, total genomgång av diskografi osv. Och ändå. Ändå!

Annat jag gjort som ett direkt resultat av läsningen var att adda Slash, Sharon Osbourne och Nikki Sixx på twitter (axlrose var typ inaktiv). Nikki Six gav för den delen boktips häromdagen. Visserligen nåt Kabbalajox som jag lägger på samma ställe där Coelhoböckerna redan ligger, men ändå. Ändå!

Känner att jag behöver ännu mera rockjuice.

Nu har ju t o m min man hunnit före med en enkät som vi själva producerat, så jag får hugga i jag med.

1. Bäst i sommar?
Jag tror Sara Stridsberg och ”Darling River”. Jag vaknade till litet av den boken och kände att jag slentrianläst för mycket ett tag nu. För lätta böcker, utan motståndet! Då tänker jag på det skönlitterära. Faktamässigt läser jag inte så lätta böcker alltid.

2. Sämst i sommar?
Scarpettaboken!

3. Vad har du helst läst på stranden?
Helst… Jag vet inte. Jag har läst rätt många deckare som vanligt.

4. Var har du läst mest?
På resande fot! På Åland och när vi sedan var hos mamma och pappa. Hos de sistnämnda har vi ju inte behövt vakta barnet lika intensivt.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jag efterlyste ett, hittade inget tydligt och sedan blev det ju det här med Erlanders dagböcker som jag ska ta tag i nu i höst.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
På Åland köpte jag Per-Gunnar Evanders ”I min ungdom speglade jag mig ofta”. Det tycker jag var ett jävla bra köp.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Jag har en (inte så lång) kladdig papperslista som jag ska föra in i bokhoras beställningsark nu, t ex Louise Boije af Gennäs som äntligen kommer med nytt!

Fler sommarutvärderingar: Jessica och Helena och Lillejo