Jag har nog aldrig sett någonting som på ett så utsökt sätt kombinerar mina två största bloggar och intressen – tekniknörderiet och bokhoreriet. Kolla in den här bokhyllan slash klockan:

Hittad här. Love Droolr.

För lite drygt två veckor sedan åkte jag tåg till Göteborg för att hålla en föreläsning och blev anklagad för att a) betrakta Göteborg som avgrunden och b) vara geografiskt förankrad, eftersom jag berättade och beklagade att jag hade glömt ta med mig böcker till tågresan.

Nå, det misstaget gör man ju inte om. Så nu när jag i torsdags tog min förankrade rumpa till avgrundsstaden ytterligare en gång, denna gång för att vara konferencier på en trendkväll och även övernatta, packade jag ner inte mindre än tre böcker och fem tidningar. Ni vet ju dessa förseningstider, det blir mer än 6 hrs att slå ihjäl på tåg när det snöar.

Och vad händer då? Jo, jag läser inte en rad. Inte en rad!

Istället skrev jag väldigt mycket. Både blogginlägg och lite annat, som visserligen rör böcker men ändå. Det var iofs trevligt, men nog var jag förvånad. Speciellt som en av böckerna som åkte med var Yvonne Hirdmans nya ”Den röda grevinnan” och den har jag längtat efter att få börja på.

Jag tillbringar långt ifrån alla dygnets timmar med att läsa, men just reseläsning tycker jag är extra mysigt nu under graviditeten då jag inte blivit åksjuk en enda gång på tåg, till skillnad mot hur det brukar vara annars. Och jag har rest väldigt mycket under hela graviditeten dessutom, då det har varit föreläsningar och jobbuppdrag kors och tvärs över hela landet.

Jag verkar ha skapat mig en ny (o)vana att inte reseläsa.

Jag vet inte vad som har hänt riktigt, men de senaste dagarna har mina skämsböcker inte haft vett att hålla sig på mattan. Vi har liksom inte stökat om under sängen på något enda vis men det är som om de inte vill hålla sig stilla. De spiller ut, rasar, Daniel snubblar över dem, jag sparkar in dem under sängen igen. nya böcker letar sig ut. Vi pustar säger till varandra att

kanske är det inte rätta stället för 47 böcker, precis under sängen kanske – kanske! – får vi föra ner dem i förrådet

Som en del av er kanske vet, är jag inte bara bokhora, jag är en liten gumma också, och har grundat en tekniksajt för tjejer tillsammans med min kollega Karin. Nu har det slumpat sig så, att jag gått och blivit teknikexpert i SVT varannan tisdag. 09.50 brukar jag vara med och prata prylar på nätet och i verkligheten. Denna gång pratade jag förstås om läsplattor.

Jag vill passa på att tacka Billingska bokhandeln i Höör för att jag fick låna läsplattor av dem till inslaget – och till recension både här och där så småningom. Hos dem kan den som är sugen beställa bl a Sonys Pocketreader, den rosa som finns med i inslaget och som fick en del ah och oh inifrån kontrollrummet.

Eftersom Daniel Åberg inte bara släpper sin andra roman idag, utan också är sambo med en av bokhororna, har vi valt att låta Elin & Siska från utmärkta Högsbo Bibliotek recensera Daniels nya bok ”Vi har redan sagt hej då”.

Daniel Åbergs ”Vi har redan sagt hej då” handlar om Filip, en ung författare som lever ett liv i sus och dus, med många damer och många fester. Han dejtar en väldig massa tjejer, men avslutar alla relationer innan det blir något allvarligt med dom. Helst träffar han tjejer som redan är upptagna, för då är han redan på den säkra sidan och behöver inte riskera att ge sig in i något förhållande. Han är väldigt rädd för att binda sig, att fastna för någon. Allt flyter på ganska bra tills han träffar Iris. Iris är helt annorlunda än kvinnorna han brukar träffa och snart faller han för henne, bakom den tuffa ytan bubblar känslorna fram och svämmar stundtals över. Trots sin ensamhet klarar han inte av sina känslor och lyckas röra till allt riktigt ordentligt.

Siska tycker:
Till att börja med, jag gillade verkligen den här boken. Vilket är väldigt märkligt, för jag avskyr huvudpersonen och har rätt svårt för bikaraktärerna. Filip går runt och ligger med kvinnor till höger och vänster som låter honom vara det svin han är, verkar bara ha en vän, har inget arbete att gå till och lider, lider, lider. Hur många gånger har man inte träffat på Filip? Personer som far fram genom livet med endast det egna ”lidandet” i fokus, mer eller mindre ovetande om att deras förfarande (som beror på att dom liiiider) vänder upp och ned på omgivningens liv. Trots det så kommer jag på mig själv med att hejja på Filip, jag vill att det ska gå bra för honom, att han ska slippa gråta i duschen och kanske inte känna sig så ensam. Han lyckas vara en superegoist men ändå gripa tag i mig. Han är så sorglig i sin bubbla av lidande, en manlig karaktär som avhandlats hundra gånger i litteraturen men här faktiskt lyckas ge mig någonting annat än 100% tokspel av irritation.

Men kvinnorna i boken, vad är dom för personer egentligen? Varför dom dras till Filip får jag aldrig riktigt någon förståelse för, även om han kör sitt spel så är han ju rätt outhärdlig. Han är charmig (på ett äckligt beräknat sätt) men alltid ett svin. Med sitt harem av kvinnor som omger honom som i princip bokens enda manliga karaktär verkar han ha det rätt gött (förutom det där lidandet då). Att hans drömkvinna, den märkliga Iris (som jag verkligen gillar som karaktär, så annorlunda och samtidigt så genuin!) faller för honom är en gåta. Hon genomskådar ju hans beteende! Ser hans spel och skjuter det i sank, ändå vill hon ha honom. Kanske kan inte den här boken visa varför, det är ju trots allt Filips berättelse, även om jag gärna hade velat ha mer förståelse för Iris.

Berättartekniken med de omkringkastade kapitlen är väldigt lyckat. Det ger spänning åt en historia som skulle ha kunnat vara ganska lätt att berätta, nu får jag istället fundera över vad som egentligen händer, bläddra tillbaka i boken och jag blir mer aktiv i läsandet. Den språkliga knorren med att bryta av meningar gör mig dock förvirrad, först tänker jag att det är korrekturfel (vilket inte är så ovanligt med böcker utgivna på egna förlag men här lyser med sin frånvaro) men förstår sen att det är ett knep. Tyvärr bryter det till en början läsflytet för mig. Allt som allt, en bok som får mig att vilja veta, fundera, som stannar kvar och som får mig att tycka synd om den mest outhärdliga manssterotypen.

Elin tycker:
När jag fick den här boken i min hand kände jag mig lite tveksam, måste jag erkänna. En bok om en kille som är rädd för relationer, ligger med en massa tjejer och sen blir ledsen när ingen vill ha honom? Är det inte lite tjatigt att läsa om killar som inte vågar bli kära? Har man inte läst det en massa gånger? Men herregud så fel jag hade. Även om Filip på så många sätt är ett svin som bara tänker på sig själv och sitt eget, så tyckte jag ändå om honom. Även om han lurades, svek och betedde sig hur illa som helst så kände jag jättemycket för honom och hans rädsla för att ge sig hän. Filip som var så jäkla ensam att han grät i duschen samtidigt som han inte klarade av att närma sig någon. Boken har en känsla som gör att man som läsare grips tag av berättelsen och hoppas på att allt ska gå bra.

När jag började läsa blev jag alldeles förvirrad av att boken började på kapitel sex och tänkte ett tag att det kanske var ett defekt exemplar jag höll i min hand, men sen fattade jag att det där är grejen, den brutna kronologin. (Då kände jag mig ganska osmart som inte fattade det med en gång). Boken har ett språk som flyter på lätt och jag tyckte så mycket om den att jag sträckläste den. Vi har redan sagt hej då är en fin bok om att låta sina rädslor styra, om kärlek, förälskelse och svek. Och om ensamhet!

Så nöjd med en fiffig lösning där en 40 cm Billy just flyttade från hallen (förvaringsplats för vantar, halsdukar o diverse) in till vardagsrummet och jag därmed fick ytterligare ett sjuttiotal böcker insorterat i hylla istället för att ha dem liggandes på varenda upptänklig yta i lägenheten. Det var uteslutande svarta och vita böcker som klämdes in på den schackrutiga väggen, ifall någon undrar.

Så skönt! Nu ligger jag bara och livsnjuter i soffan. Det blir så mkt enklare att andas genast. Böcker kan kväva en också, om de är alldeles för många och för slarviga på liten yta.

from    Uppsala English Bookshop <info@bookshop.se>
till    johanna@bokhora.se
datum    29 januari 2010 14.25
ämne    Ellis twittrar om Salingers död

Johanna, såg du det?

http://twitter.com/eastonellis/statuses/8335981746

/Jan på English Bookshop

__________

from    Johanna Ögren <johanna@bokhora.se>
till    Uppsala English Bookshop <info@bookshop.se>
datum    29 januari 2010 15.23
ämne    Re: Ellis twittrar om Salingers död
skickat från    gmail.com

OMG! Gaalet. Bu, tappade lite respekt för BEE. Även om tydligen J D Salinger inte var världens myspappa, så säger man ju ändå inte så. Lite känsla för feeling ska man ha.

Medan jag förlustar mig på Resumébar, där jag lyssnar till Gudrun Schyman, kablas nyheten om J D Salingers död ut över världen. Han blev 91 år gammal, vilket väl får ses som en aktningsvärd ålder och som att man, kanske, har levt klart sitt liv.

”The Catcher in the Rye” är en mycket fin roman, jag har ett gammalt Penguinexemplar som bokstavligen faller i bitar när man tar i det och faktum är att jag har orsakat det mesta av förfallet själv, via omläsningar. Dock har jag aldrig läst den på svenska. Holden påminner mig om de där likgiltiga kvinnorna jag ibland brukar prata om, till exempel huvudpersonen i ”Lisa för själen” – ja faktum är att hon har många drag av Holden. Det jag menar med likgiltigheten, är just avsaknaden av känslor och vad omgivningen skall tycka. Man är, med allt vad det innebär.

När jag kommer hem och Daniel berättar att J D Salinger dött går en av mina första tankar till den svenske förläggare / författare som blivit stämd av den store Salinger. Hur går det med allt det nu?

Just nu presenteras Apples läsplatta – fast den är ju så mycket mer än bara en platta!

Klicka här för en video och läs mina livekommentarer på Lillagumman. Det kommer en sammanfattning här också så småningom.

Bild: Engadget

Uppdaterad: iPad kommer definitivt vara väldigt intressant ur läsplattesynpunkt tycker jag. De har skapat konceptet iBooks, ett iTunes för böcker. Du köper böckerna och med ett klick har du dem där att läsa sedan. Formatet är ePub. Förmodligen kopieringsskyddat påminner Daniel, men jag tycker ändå det låter finemangs och blev väldigt sugen och impad av iBooksdelen. Av bilderna att döma, känns det läsvänligt och snyggt.

Vad gäller tidningar har t ex NY TImes skapat en egen app för ”Paddan” som den snabbt började kallas på Twitter. Där går det bl a att titta på embeddade videoklipp mitt i en artikel osv. Känns interaktivt och roligt!

Vi lyssnade på en macpodcast där de tvärsäkert slog fast ”Kindlen är död”. Och visst kan det finnas fog för ett sådant påstående.

Lite tekniska specifikationer: 9,7 tum stor skärm, 680g tung (lätt) 16, 32, 64 GB flashminne. Finns modeller med 3G (olåsta!)

Pirset från $499 och uppåt. Den dyraste kommer kosta $829. För min del är det inget snack, Paddan kommer bli min läsplatta så fort den går att köpa (inom 90 dagar tydligen) här i Sverige!

De (Apple) har redan uppdaterat sin sajt. Läs här och som sagt, mitt inlägg hos LG för övrig information kring iPad. Den är ju så mycket mer än bara en läsplatta.

Jag har väldigt kluvna känslor inför Sophie Kinsellas författarskap. Inte minst Shopaholicserien. Jag tycker det är väldigt synd att den jobbar med så stereotypa klyschor, som att kvinnor inte kan sköta ekonomin och gömmer shoppingkassar i garderoben och säger ”äsch, den här gamla trasan” när mannen frågar.

Det är lite som med Mona Sahlin och den röda väskan som valsade runt i medierna i veckan. Det hade varit mycket enklare om Mona fångats med ett mer manligt attribut som, en iPhone t ex. Då hade ingen ens brytt sig om att ifrågasätta henne. Trots att en iPhone är dyrare än hennes väska.

Oj, nu kom jag ur spel. Det är så lätt hänt att man gör det när det handlar om den här typen av jämställdhetsfrågor. Och det är vad jag ogillar med Kinsellas författeri. Att tjejerna är för svaga!

Jag är väl medveten om genren och vad den står för. Men det är många författare som bevisat att det går att skriva bra chicklit med starka kvinnor och reella problem i huvudrollerna.

I Kinsellas nya bok ”Flickan från tjugotalet” så nuddar hon litet vid den typen av problem även om det görs på Kinsellavis (det är naturligtvis ganska allvarligt även att inte kunna sköta sin ekonomi, men Kinsella slarvar liksom bort allvarlighetsperspektivet genom att låta Shopaholicen luta huvudet litet på sned och skicka söta, förvirrade brev till sin bankman).

Huvudpersonen Lara har nämligen gjort slut med sin pojkvän, eller rättare sagt, HAN har gjort slut med henne, och hon har inte tagit det så bra. Kanske lite stalkervarning här. Och Lara har eget företag men det går inte heller så bra eftersom hennes affärspartner har stuckit.

Så hennes familj och släkt tycker liksom lite synd om Lara. När hon dessutom får något som liknar ett misstänkt sammanbrott på gammelfaster Sadies begravning, blir föräldrarna väldigt oroade.

Så långt ganska allvarligt ja.

Men det är ju bara Sadie som spökar för Lara! Helt normalt ju. Nåväl, med Sadies hjälp så blir Lara tuffare och tar tag i sin livssituation. Och inte bara i sin, utan även i Sadies dödssituation. Slutet gott allting gott förstås, som det brukar vara i de här böckerna.

Var inte så pepp när jag plockade åt mig den här boken, men ibland måste man dit och krafsa i sårskorporna även om man inte tycker att något är sådär himlastormande bra. Så är det med Sophie Kinsella och mig.

Ska ärligen säga att jag blev litet positivt överraskad. Det var roligare och trevligare än jag trott, och lite nya och oväntade grepp. Sedan tycker jag bonus för de fina klädbeskrivningarna. Älskar det där modet som beskrivs, med sådana där fransiga klänningar och tjusiga plymer och små munnar målade till utropstecken! Det fick man massor av.

Gillar man Kinsella, gillar man det här också. Så kan vi väl säga, ja.