I senaste numret, 1/2010, av VI Läser så har jag pratat med tre författare som springer. Gunnar Ardelius (syns på bilden), Torbjörn Flygt och Denise Rudberg berättar om sin löpning och sitt skrivande. De aktiviteterna hänger ihop, serni.
Dan Lepp har fotat, och med den äran!

(Själv har jag denna marsmånad drabbats av mitt livs första ryggskott – och drog på mig 1.5 såna på en gång. Horrible! Längtar väldigt mycket efter att det blir mindre is på gatorna, att ryggen blir bättre och att jag får börja springa igen. Sen ska jag aldrig mer håna övningen ”plocka äpplen”.)

För övrigt så tycker jag att vi ser litteratur-Sveriges absolut snyggaste frisyr på omslaget till tidningen: Sara Stridsbergs snedlugg och coola polisonger. *Megacravings*

I artikeln som handlar om att fler vuxna läser ungdoms/young adult  som jag refererade till igår, var ”Frost” av Maggie Stiefvater en av de crossover-böcker som nämndes. Den känns ganska given för alla som gillat Twilight och vill ha något liknande.
”Frost” fokuserar på vargarna. Huvudpersonen Grace har hela sitt liv varit fascinerad av de djuren. När hon var liten blev hon biten av ett gäng vargar, men räddades i sista stunden av en annan varg. Sen dess har hon iakttagit dem på håll från sitt fönster, och i synnerhet den räddande vargen med sina gula ögon som hon aldrig glömmer.
Den vargen är Sam. På somrarna en vanlig kille, men när det blir kallare och hösten kommer, då skiftar han form och blir varg.
Sam och Grace råkar mötas under speciella omständigheter en dag. Hon känner genast igen honom på ögonen, och han har spanat på henne i flera år i vargform så han vet mycket väl vem hon är. Man kan verkligen säga att det klickar mellan dem. Men det är ju höst på gång, ofrånkomligen, och dessutom blir känslorna mot vargarna hätskare och starkare i samhället. Folket vill ha bort dem. Och Sam kan ju inte göra något för att inte bli varg igen, hur mycket han än vill?

Det finns en hel del regler man måste ta till sig i den här berättelsen, men jag går inte in på alla de grejerna nu. Drivet är alltså den omöjliga kärlekshistorien. Nu har de äntligen mötts i mänsklig form, Grace och Sam, och det är ju så jättebra för dem. Och så kommer Naturen in som ett megahinder (och nej, det funkar tydligen inte att flytta ner till Florida för att undkomma hösten och kylan och skiftningen) och hotar allt.

Är det spännande? Ja.
Känns det? Joo.
Sträckläsning? Ganska.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Twilight-ettan, den var mer sträckläsig, men också mer fantasifull. Även om ”Frost” har en osannolik historia så känns karaktärerna och samhället ganska realistiskt förankrade. Edward må vara hur het som helst, men han känns ju inte direkt som en trovärdig figur, eller hur? Det gör Sam däremot. En vanlig, mysig kille. Det är också mycket mer om hur vargformen påverkat honom mentalt och alla möjliga problem kring det.

Det slår definitivt gnistor mellan honom och Grace, men det är ändå något som stör mig i helhetsintrycket. Boken känns lite svajig, som att tonen glider omkring hela tiden, inte är konsekvent. Man skulle kunna tro att det varit flera författare som skrivit. Det är inte det, men om jag ska försöka förklara svajigheten. Hur som helst, jag tror att det här mest är en lite kräsen, vuxen invändning som ungdomsläsarna inte kommer att ha.
Historien om Grace, Sam och vargarna är definitivt spännande och fängslande. Det kanske inte säljs 85 miljoner av denna blivande trilogi som det gjorts av Twilight, men jag tror på ett mycket bra resultat ändå. Jag kommer utan tvekan att läsa 2:an när den kommer.

(En till vuxen parentes. Om man ska läsa detta med sina psykologiska glasögon på och lägga in sexualitet och skiftningen till vargstadiet och motstånd och att ta steget från oskyldigt barn till vuxen med allt vad det innebär. Gudars! Man får en veritabel field day!!)

Iallafall om man ska tro den här artikeln om utvecklingen i USA. Från att det mest varit skolbibliotekarier och lärare (utöver själva ungdomarna alltså) som läste ungdomsböcker/Young Adult så har nu gruppen utökats och innehåller vuxna som inte alls har  en ”riktig anledning”.
Enligt artikeln kan vi tacka tex Stephenie Meyer för det. (Ständigt denna Meyer!) Twilight är som bekant inte bara en ungdomssuccé utan har vandrat upp i åldrarna, och även gett möjligheter för fler YA-författare att upptäckas av äldre läsare.
Jag gillar det! Läser ju väldigt mycket ungdoms själv, och inte bara för att jag jobbar som lärare utan för att jag vill. Tycker YA ofta är mer rakt på med mindre onödig utfyllnad, men med alla bra kvaliteter kvar.

Jag hade ju en begeistrad Sarah Dessen-sejour i höstas, fyra böcker på raken. Sen kände jag mig redo för en paus. Nyligen läste jag Alicia Thompsons ”Vad är det för fel på dig?” och den hade en del Dessen-vibbar, så in på biblo och reservera de två återstående ”Lock & Key” och ”Someone like you”.
Thompsons bok är helt okej i väntan på. Åh, det låter som ett grymt öde, men det är hennes debut och för det är den ju lovande. Leigh Nolan är en psykologistudent som pluggar första terminen på college. Hon har varit tillsammans med sin kille i ett år, och det är ju bra på vissa sätt, men… kanske är han inte helt och hållet fantastisk på precis alla sätt?
Ska inte avslöja för mycket, men det är väl lätt att räkna ut att det uppstår en del komplikationer med denna pojkvän.
Sen finns det ju roliga vänner, lite konstiga studieprojekt, ett par hippieföräldrar och sånt. Det är en klassiskt trevlig puttrig underhållningsbok. Och den innehåller en del förälskat pirr alltså. En bra uppvärmning, kan vi säga.  (Inga spoilers dårå, men den där sista twisten innan upplösningen, jag tycker den känns lite väl konstruerad? Om någon annan läst, håller ni inte med? Mest som att bara dra ut på spänningen på ett grymt sätt.)
Nu är jag iallafall mer än redo att hoppa på Dessen-tåget igen!

Hörni, har ni sett att det kommit en ny Siri Hustvedt, ”The shaking woman or a history of my nerves”? Det är inte en roman denna gång, utan en bok om hennes sjukdomshistoria med historisk genomgång av just skälvningar / darrningar som fenomen. Låter på beskrivingen som att det delvis kan tangera det Violet forskade om i ”Vad jag älskade”, kvinnlig hysteri.

Är det någon som hunnit läsa? Jag står i biblokö på den, så jag återkommer i ärendet.

Kanske som läsning till påsken? Vi gillar Veronica von Schenk och nu har vi två paket med hennes ”Änglalik” och ”Kretsen” att dela ut.

Om du vill vinna, svara på en fråga och skriv din postadress i mejlet till johannal@bokhora.se.

Frågan: Vad betyder bibimbap?

Tävlingen är klar och de två vinnarna är Ulrika Clemetzlor och Johanna Andersson (i Malmköping). Rätt svar är blandat ris.

För två år sen läste jag en norsk roman som jag gillade massor, och nu har den glädjande nog kommit på svenska. ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug. Den är både lättsam, djup och pretentiös, fast pretentiös på ett väldigt charmigt vis.
”Vänta, blinka” är skickligt komponerad på ett Short Cuts-sätt där ett antal olika människor kopplas ihop. En av huvudpersonerna är den tjugotreåriga Sigrid som pluggar litteraturvetenskap i Bergen (hon står för det mest pretentiösa, och rörande) och ska börja skriva en uppsats om hur kvinnor i film tar på sig en för stor herrskjorta när de ska vara sårbara och extra kvinnliga.
En annan huvudperson är fyrtioårige Kåre, en författare som är i Bergen över dagen för att underhålla på en företagskickoff och fundera på sitt kanske kraschade förhållande med Wanda i Oslo, som går runt i Frognerparken och lyssnar på PJ Harvey-låtar för att hitta kraft.

Författaren Gunnhild Øyehaug var här i Stockholm förra veckan och jag träffade henne.

“Vänta, blinka” är full av kultur. Det är förutom litteraturstudier och mycket tankar kring böcker, också performanceföreställning, musik, film och Kill Bill-diskussioner. Vilken kulturform gillar du bäst?

Musik! Om jag hade fått välja vad jag ville kunna så hade det blivit att sjunga. Jag gör det mycket för mig själv, men jag är tyvärr ingen musiker. Utlevelsen som man får när man sjunger går inte att jämföra med något annat!
Film är också väldigt viktigt för mig. De senaste tre åren har jag sett mer film än jag läst böcker. Jag har två små barn så jag har varit för trött för att läsa.

Vilken film vill du rekommendera för tillfället?

Jag såg om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” , och den tycker jag är väldigt bra. När jag ser den får jag lust att göra just en sån film.

I ”Vänta, blinka” är det massa popkulturella referenser som jag tror att många i vår generation (70-talister) känner oss helt hemma i. Iallafall gör jag det! Och sen blandas det poppiga hejvilt med tunga klassiker, tex Dante och Kafka.

Vissa författare är ju rädda för att det ska snabbt ska bli daterat om man nämner nutida referenser, men jag tänkte tvärtom. Det som är litet och lokalt kan bli väldigt stort, och om en sån tidskapsel funkar för mig så funkar den säkert för andra också. Jag tänkte på det som har väldigt viktigt för mig, då har det säkert varit viktigt för flera människor. Och så tror jag att det har funkat med den här romanen.

Jag ville också blanda kulturformer högt och lågt, för jag tror att det egentligen inte behöver vara så stort avstånd mellan dem. ”Kill Bill” och Dantes ”Den gudomliga komedin” till exempel. Varför kan man inte placera dem i samma universum? Jag gillar att dra ihop avståndet mellan de två, för det borde inte vara så stor tröskel. När jag läste Dante så förundrades jag av att det var så lätt, och i Kill Bill finns det mycket reflektion.

Hur har läsarna i Norge tagit emot det?

Jag trodde faktiskt att boken skulle ha mycket svårare att nå ut kommersiellt, men det har gått jättebra. Den var med i två bokklubbar och har nått oväntat många läsare genom det. Och det var ju min dröm såklart! Så det har inte blivit diskussion om att det är en svår bok.

(De norska läsarna gillade den så mycket att den blev ”Årets bok” 2008.)

Vilka författare har varit viktiga för dig?

Samuel Beckett. Daniil Kharms som skriver absurd prosa. Han har jag gillat länge och nu har han blivit stor i en sub-kultur i Norge, så det är roligt att fler har läst honom.
Virginia Woolf har jag varit väldigt fäst vid. Kafka, såklart. Richard Brautigan. Rimbaud.

Jag läste massor när jag var liten, och då vad jag tex förtjust i Maria Gripe. Det mystiska hos Maria Gripe.

Jag har alltid tänkt att jag ska bli författare, och när jag var fjorton så insåg jag att jag ville skriva något som var originellt för mig. Jag skulle inte härma någon annan. Och då kunde jag ju inte läsa andras böcker, för då skulle jag bli påverkad. Så vad var det som verkligen inte skulle kunna påverka min originalitet? Jo, ”Sagan om isfolket”, det låg så otroligt långt från mig. Jag läste flera delar av den, och jag blev rätt less efter ett tag men jag måste säga att jag hyser stor respekt för Margit Sandemo och hennes hållning kring sitt författande.
Efter Isfolket hittade jag Jan Erik Volds ”Entusiastiske essays” och där fanns det en dikt som heter ”17e maj 1940″, och jag blev alldeles tagen av hur den var. Av hur dikter kunde vara alltså. Så meningslöst på ett sätt, men så bra! Jag kände att så ville jag också skriva.
Jag såg också otroligt mycket på Monty Pythons Flying Circus när jag var 18-19 år, och det har nog påverkat mig mer än jag kan förstå. Det lekande, absurda, att hoppa från ämne till ämne.

Vad läser du nu?

Jag gillar JM Coetzee mycket, hans ”Elisabeth Costello” tycker jag om. Sen håller jag på att översätta en fransk poet till norska, Tarqos.
Jag har svårt att motivera mig för långa böcker, att känna lust att börja på dem. Jag har till exempel läst första sidan i Knausgårds “Min kamp 1” och den var jättebra. Jag ska läsa mer av den. Men den är ju lång. Vi debuterade samtidigt, och kom överens om att byta böcker. Så jag skickade min diktsamling som väl var på 70 sidor, och så fick jag Karl Oves roman som var… lite tjockare. Men jag tycker han är en av Norges bästa författare.
En annan norsk författare som jag gillar mycket är min bror! Men han är väldigt bra, Olav R Øyehaug. Han har alltid inspirerat mig att skriva och nu har han debuterat själv 2008 med ”Kodane”. Han skriver kortprosa.
Jag gillar flera kortprosaförfattare, Cecilie Holt Cesilie Holck och Arne Østring. Och så ”Purkene snudde sig” av Kjersti Rorgemoen. Den är essayistisk och rolig, en av mina favoriter från förra året.

Skriver du på något nu?

Ja, men jag har precis börjat så det är omöjligt att säga riktigt vad och när det blir. Jag arbetar på en roman och en novellsamling. Men som sagt, det är helt i starten.

Det här med att skriva böcker för minoriteter? Nja… Jag är skeptisk. Jag menar alltså att någon efterlyser böcker som handlar om barn som har gay föräldrar, eller barn som är flyktingar eller handikappade. Och så plockar en författare upp den beställningen och knåpar ihop en bok i syfte att en viss grupp ska kunna känna igen sig. Givetvis otroligt bra att skildra olika typer av människor, ja!!, men hur bra kan det bli när det är enda syftet från början? De exempel jag sett på såna b&u-böcker här i Sverige har då inte varit mycket att hurra för, och det faktum att jag inte heller sett dem bli så uppmärksammade, eller klättra på försäljningslistor/bibloutlån betyder väl att fler delar den åsikten.
Jag är mer inne på linjen att man kan känna igen sig i vem som helst om det är bra skrivet. Själv kan jag tex i vissa partier identifiera mig helt och hållet med den fd slaven Sethe på 1870-talet i USA i romanen ”Beloved”, trots att vi inte har några yttre likheter. Jag tror alltså inte att man kan börja bara i änden ”minoritet” för att det ska bli bra. Bättre med en intressant historia som känns viktig att berätta. Då vill man ju läsa. Jag har hört om Gunilla Bergström som när hon var i Afrika läste högt ur en Alfons Åberg och en liten pojke där blev alldeles begeistrad och ropade ”it is me! it is me!” om Alfons. Exakt! Och jag är Sethe ibland.

Men just nu är jag tillfälligt överbevisad.  Norska, ej översatta ”Super” av Endre Lund Eriksen är om jag förstått saken rätt en beställning från den norska riksföreningen för blinda (eller vad de kan tänkas heta). De önskade en ungdomsbok med blind huvudperson. Eriksen skrev den. Och jag har väldigt trevligt medan jag läser.

Femtonåriga Julie har ljugit ihop en historia om att hon ska bli upphämtad av en bekant för att åka på ett ungdomsläger för blinda. Hennes föräldrar flyger iväg på sin semester i tron att hon bara är ensam hemma några timmar. Till lägret ringer hon och säger att hon blivit sjuk, och är nu ensam hemma hela veckan. Tiden ska utnyttjas effektivt! Hon gör en lista på allt hon vill: bli full, gå på fest, skaffa en tatuering, balansera på bron, kyssa någon, köra bil, osv. I korthet inte vara så väldigt tråkig och blind som hon brukar. Det börjar rätt bra med att det plötsligt dyker upp en ny kille i grannlägenheten. Han låter trevlig. De umgås lite. Men den här killen verkar inte helt sanningsenlig, så medan Julie arbetar på att bocka av listan tillsammans med honom blir hon mer och mer intresserad av att få reda på vem han är egentligen.
”Super” är en fartig och lättsam historia. Fiffigt grepp som håller uppe spänningen är att vi läsaere vet lika lite som Julie, så det är spännande ända in i mål om mystiska killen och vad han håller på med. Och som beställningsverk, japp, mycket lyckat. ”Super” har fått fin kritik, stor publik och mycket uppmärksamhet i Norge. Jag kan förstå varför. Den här gången. Undantaget som bekräftar regeln, kanske?

Johanna K har ägnat sig en sorts högläsning under veckan, och jag åt en annan = böcker från min utrensade fönsterhög som ska vara ett minne blott den 31 december. Det går sakta men säkert framåt, kan jag säga.

John Green: ”An abundance of Katherines”. Handlar om en kille som just blivit dumpad av sin 19e flickvän på rad. Hans typ av tjejer heter Katherine. Spelar ingen roll (nästan) hur de ser ut, så länge de heter det. För att komma över K den 19:e-hjärtesorgen tar hans kompis med honom på en roadtrip och de hamnar på en minst sagt annorlunda liten ort. Tyckte okej om denna. Inte lika bra som ”Var är Alaska” eller ”Paper towns”. Killen är ett mattegeni och det är ganska mycket sånt med, det kan ju ha något med saken att göra. Jag är ett o-geni på matte…

Marueen Johnson: ”Girl at sea”. Denna inköpt för ett år sen när vi var i NY! På Strand Bookstore! Åh! Och nu så finns den förhoppningsvis hos någon i Luleå. Jag lämnade John Green och Maureen Johnson i ett omklädningsrum på studentidrotten, högskolan i Luleå, serni. Det är ju sportlov.
”Girl at sea” var hyfsad. Ibland blir det för mycket historia. Hemliga forskningsprojekt och dyk och skeppsvrak och kärlek och dejtande föräldrar och egna killspan. Jo, ja, mm. En aning overkill kanske. Det man får av den är en enorm lust att åka till Italien, det är där utanför Amalfikusten sea-et är. Vackert!

Och så den sista, lämnad på Arlanda Express-tåget igår morse. Emma Juslins ”Ensamma tillsammans” om tre flickor i mer eller mindre misärtillstånd. Habil och allt sånt, men inte tillräckligt för att jag kommer att minnas, tänka på den, bli alldeles till mig. Läser och lägger undan mer, fast i detta fall då skänker vidare.

Högläsningsresultatet blev -3 denna vecka alltså.

Jag brukar rätt ofta få frågan om varför mina böcker utspelar sig i Umeå.
Lovar att det är massa författare som skriver böcker i Stockholm som aldrig behöver svara på sånt.
Det är ungefär samma som ”varför skriver du ungdomsböcker?”. Jämför den med ”varför skriver du vuxenböcker?”.
Mhm. I rest my case.

Den här bloggposten ska handla om en Västerbottens-barnbok. Riktigt kluriga minoriteter ju!
Jag började läsa Annalena Hedmans ”Min första världssenastion” på väg till jobbet häromveckan. Jag blev direkt på väldigt bra humör. Det är nånting med den. Ingen gapskrattshumor, men något underfundigt och väldigt, väldigt mysigt. Den livade verkligen upp min vanliga, halvtråkiga onsdagspendling (eller vad det nu var för dag).

Huvudpersonen är Abbe, smeknamn för Albertina. I nuet befinner hon sig på en lyxkryssning som hennes mamma tagit med henne på efter en Triss-vinst. Den är så tråkig för Abbe att hon använder mammans mobiltelefon för att prata in historien om förra sommaren när hon och hennes kompisar hos mormor och morfar kom på att de skulle försöka slå något världsrekord. Äta flest mums-mums, stoppa in flest sugrör i munnen, eller något sånt. Kompisarna heter Nadja och Antón. De bor i det påhittade Istermyrträsk i Västerbottens inland. Ett litet samhälle med det mest nödvändiga; bibliotek (med stammisarna arga gubblandslaget), affär, torg och sånt. Abbe är där för att hennes mamma måste jobba, men hon har kul med kompisarna och hur världsrekordförsöken så småningom engagerar fler än bara de tre.

Berättelsen är en blandning av lite vardagsrealism / lite skröna / lite tokroligt. Det slår verkligen inte över åt något håll (tokroligt kan ju lätt bli ett no-no som bokbeskrivning annars). Ett exempel är att Abbes morfar pratar dialekt – vanligtvis ett otroligt jobbigt moment i skrift tycker jag. Men här? Funkar! Balansen hålls, och man får en rikssvensk tolkning direkt efter. Bra för alla oss som inte kan flytande västerbottniska även fast PO Enqvist nu har lärt oss pären och tokot.
Det är också en bra balans i hur Abbe är – kring tio, hon både fattar mycket och är lite barnslig ibland. Jag tycker Annalena Hedman har fångat det jättefint, precis som samspelet med de vuxna och de andra bipersonerna i boken. Det är väl bla det som gör att jag som vuxen har så kul medan jag läser. Det finns absolut något för mig här!
Världssensationen känns i korthet väldigt säker, och för att vara en debut jättesäker. Som bonus sitter man och myser och småfnissar efteråt.

(Men kolla, alltså det här Istermyrträsk. Vad är grejen med det egentligen?)