Men vilken bra debut! ”Tittaren” av Mattias Ronge verkar först ha en ganska vanlig historia nuförtiden – en man kring trettio som har jobbat hårt och nått en viss framgång mår plötsligt inte så bra. Han har svårt att koncentrera sig på jobbet, orkar inte med familjen, går runt och känner sig som en bluff och är hela tiden rädd att någon ska komma på honom. Inte alldeles originellt år 2010, men konsten ligger ju i att berätta det vanliga på ett sätt som känns orginiellt. Jag börjar läsa och förväntar mig som sagt lite… ska vi säga en känsla av upprepning eller en förutsägbarhet, men istället sugs jag in och blir väldigt nyfiken på hur det ska gå för den krisande mannen, Marcus Tirén. Han är till råga på allt kriskonsult själv och tar hand om annalkande eller fullgångna mediaskandaler, kommunikationsmissar, liknande.

Marcus personliga kris yttrar sig i att han tex ser en död polsk gubbe när han tittar på sin nyfödda dotter, att han mår illa av alla typer av färdmedel och måste börja gå till sina jobbmöten (det kan ta tre timmar), och att han alltid har en Systembolagspåse (bäst bärkraft) i fickan ifall han måste kräkas. Och detta kristillstånd vill han ju självklart bli av med så fort det går. Helst redan förra veckan. Han känner sig mer och mer bisarr och om det börjar märkas för mycket på jobbet kommer han ju aldrig att bli partner innan jul, och så vidare, och så vidare. Stress, Stockholm, livspussel, livskris, förväntningssamhället, så 2010. Bredsidan in blir när Marcus chef har ett uppfordrande samtal med honom om vikten av att facebooka och adda sina kollegor och kunder. Detta till en man som inte ens längre klarar att öppna sina mejl för att det känns för klaustrofobiskt…

Första kapitlen tänkte jag förtjust på Jonathan Tropper, den amerikanske författaren som skriver om krisande män som ingen annan, men efter ytterligare några är jag nog mer inne på Mons Kallentoft pre-deckarna. ”Frisk, fräsch och spontan” alltså. ”Tittaren” är ganska svart och cynisk så där. Och ovanligt säker. Jag gillar inte helt att Marcus kompis Peter kommer in som berättarröst i vissa partier mot slutet, poängen med hans texter har man redan fattat hos Marcus, men i det stora hela känns den som en skickligt komponerad debut. Jag kommer absolut att läsa nästa bok Mattias Ronge skriver efter den här smakstarten!

Kan vi prata lite igen om de här författarna som är jättebra och som man är övertygad om att massa människor skulle gilla om de bara hittade dem? Och hur tråkigt det känns när folk inte gör det; hittar dem. För att andra (mycket sämre, trivialare, tråkigare, slappare) är i vägen där inne i bokhandeln eller i tidningen. Suck.
Men i fallet Anne Swärd så kan vi nu se att med den här tredje boken så har det blivit flera intervjuer, teve och finfina recensioner, ja, en riktigt bra täckning, och vad roligt det känns då! Och jag hoppas det leder till massa upptäckter. Slå er förbi deckarhögarna och kampanjerna, gott folk. Det är värt det!

Jag läste ”Polarsommar” av henne för nästan ett år sen. Den handlar om den speciella Kaj och hennes storebror Kristian som ska passa henne ett par veckor. Det är en bok och ett par figurer som har stannat hos mig sen dess, och jag vet att det blir samma med hennes nya ”Till sista andetaget”. Här är det Lo och Lukas som träffas första gången när Lo är sju och Lukas femton. Ja, han är för gammal och det finns ju inte ens egentligen att de ska leka tillsammans för Lukas är över åldern att leka med småungar. Men. Från den stunden är de tillsammans. Inte på det sättet som Los föräldrar är rädda för, men på ett annat ännu mer desperat och allvarligt de aldrig kunnat föreställa sig. Precis som filmen med Belmondo och ursnygga Jean Seberg, som titeln på boken är lånad ifrån. När Lo är vuxen och på helt andra ställen i världen, New York, Budapest, och när hon träffar helt andra män så är det ändå Lukas som finns där.

Historien om de två är skitbra, och sättet den framförs på är ännu bättre. Perfekta bilder, perfekta personer. Det här är en sån bok för mig som jag först läser en gång snabbt för att jag måste få reda på hur det går och sen läser jag den igen (och säkert igen) för att få njuta sakta av allt det andra. Och jag läser ju egentligen inte ens om böcker. Men den här… Här har vi Undantaget som bekräftar Regeln. En av 2010s garanterat bästa svenska romaner, och tänk vad fint det vore om en sån för en gångs skull kunde ligga på försäljningstopp 10 sen när detta år ska sammanfattas i december?

Åh, en lista! Long time, no see, nu kör vi så det ryker. Jag hittade den hos Lilla O. Som vanligt, sno gärna eller skriv i kommentarerna.

Som läsare är jag: Snabb, fokuserad, nyfiken och generös upp till cirka 50 sidor.

Som bloggare är jag: Ganska effektiv, säker och målmedveten vid det här laget, tycker jag. Bokhora är ju inne på sitt tredje år så lite rutin har jag fått upp på tex hur personlig jag tycker det är okej att vara med tanke på alla läsare (ibland mina elever eller andra människor jag känner, och så givetvis den stora okända massan). Det är också intressant att jag tack vare bokhora inte har haft ett enda skrivuppehåll längre än en vecka på tre år, pratade nämligen om det med en annan författare. Inte för att bloggande är likadant som mitt skönlitterära skrivande, men ändå. Det är ju skrivande. Varje vecka.

Senast lästa bok: ”Till sista andetaget” av Anne Swärd. Mycket bra!

Senast köpta bok/böcker: Det var ju KOK, alltså Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” nr 2 och 3, thank you very much. Låg på soffan och lyxade mig med 2:an förra lördagen. Är ännu mer häktad efter det.

Favoritdeckarförfattare: Åsa och Jo.

Jag läser allt av: Åsa och Jo, Siri Hustvedt, Cilla Naumann, Sarah Dessen, Katarina Kieri, Tawni O’Dell, Jonathan Tropper, Murakami, Denise Rudberg, Sverre Henmo. Till exempel.

Jag läser helst inte (genre/författare): Sci-fi, historiska romaner, biografier.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Eeh… kokböcker kanske.

Förutom svenska läser jag gärna på: Norska och engelska.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: ”Tittaren” av Mattias Ronge, ”Min första världssensation” av Annalena Hedman, ”Vad mina vänner inte vet” av Sonya Sones.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: ”Min kamp 4-6″.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Jag går så sällan på antikvariat! Borde verkligen börja göra det oftare. Jag skulle leta efter gamla novellsamlingar tror jag.

”Ikke forlat mig” av Stig Sæterbakken har blivit en sån här evighetsbok för mig… Ni vet, man läser några sidor, lägger bort den ett par dagar eller just nu veckor, läser några sidor igen. Inte den bästa tekniken, men det är inte så mycket som drar i den ju. Det första jag läser av honom, och han har fått superbra kritik för den i Norge så jag hade ganska höga förväntningar – hade tom sparat den enkom för flygresan hem när jag var uppe i Luleå i jul (förstå äran i utvald flygbok!!). Men. Kanske inte…?

Historien går baklänges och börjar med att det är slut för det unga kärleksparet, tjejen har en ny kille, den gamla killen är totalt knäckt av det. Sen får man se hur de närmat sig upplösningen/avlägsnat sig från förälskelsen. Jag får se om jag någonsin kommer dit…

Den kommer ut på svenska på Vertigo i vår, ska då heta ”Lämna mig inte”.

Jag måste tipsa om två nya översättningar jag använder i skolan, och som jag verkligen gillar.

Den första är Henrik Ibsens ”Ett dockhem”, nyöversatt av Klas Östergren. Norstedts gav hösten 2008 ut flera av Ibsens pjäser i två band, alla bearbetade och nyöversatta av Östergren, och med ett förord av Leif Zern. ”Ett dockhem” finns i band 1, som enkelt nog heter ”Pjäser 1″.

Den andra är Albert Camus ”Främlingen”, nyöversatt av Jan Stolpe. Den läser vi just nu i skolan, och när jag delade ut den stod jag och prisade omslaget och utseendet som jag tycker är så snyggt – lite knubbigt, snygg bild, väldigt plocka upp-tilltalande. Mina elever suckade bara åt mig, ”ingen bryr sig om sånt där, det är bara du som är så nördig”. Men det har de ju faktiskt fel om, iallafall på första punkten.
Nu har vi iallafall läst första delen och Meursault har just… ni vet vad. De är lite provocerade och fascinerade av honom, precis som man ska vara.

Precis som DN skrev häromdagen, det är väldigt mycket uppmärksamhet kring författarsamarbeten just nu. Speciellt såna där två redan etablerade och framgångsrika författare går ihop, tycker jag. Tänk tex pressmängden om Liza Marklund och James Patterson, och så paret Ahndoril såklart. Mer stillsamt har det varit kring ”Malin och Henrik” som skrivits av Denise Rudberg och Daniel Möllberg, men även det ett varannan-kapitel-skrivande om jag förstått rätt. Bland ungdomsböcker har vi fina ”Nick och Norahs oändliga spellista” som kom för ett par år sen, där Rachel Cohn och David Levithan varvade. Nu har Levithan arbetat på samma sätt med John Green och den väntar jag spänt på att få läsa.
Ja, och så nu purfärska ”I det här trädet” av Katarina Kieri och Per Nilsson!

Varannat kapitel om Vilsepojken, aka Jakob. Varannat om Fågelflickan, aka Siri. Vilsepojken och Fågelflickan är deras respektive hemliga smeknamn på varandra. De är inte vänner, känner inte ens varandra, men de går på samma högstadieskola och Siris pappa bor i Jakobs hyreshus. De skymtar förbi tillräckligt mycket för att orsaka smeknamn.
Båda två är väldigt ensamma. Jakob är ganska nyinflyttad. Siri är bara tyst och ensam och vill helst hålla sig undan alla jobbiga idioter i klassen. Högstadiet i ett nötskal. Den extremt låga graden av acceptans, det extremt stora behovet av att hävda sig och visa sin makt. Allra helst på andras bekostnad.
De flyter runt där i periferin båda två, försöker haka fast i det lilla som är bra. Siri har sin kompis Fatima, Jakob har en tjej i sin klass som brukar sätta sig och fika med honom på rasterna.
Sen går de hem till sina lyckliga familjer och pustar ut… not! Lika jobbigt hemma, av olika anledningar.

När jag läste den var jag helt övertygad om att Katarina Kieri och Per Nilsson skrivit på Ahndoril-sättet, dvs direkt från början gått in huller om buller i varandras stycken. Men det var visst inte så, utan de har kört varannat kapitel. Att jag inte trodde det berodde nog på att stilen känns så stram och enkel, väldigt Kieri, medan Per Nilsson brukar dra iväg mer åt alla håll. För mig var det förra alltså väldigt positivt. Poetiskt, fåordig men precist.
Stort tack också för att det enda synliga spåret av författarna vi får se är en bild av Katarina Kieri på ett biblo (ej uttalat, men man förstår att det är hon). Det räcker så bra med det, jag är glad att inga Nosslins dyker upp och griper in eller börjar filosofera.

Upplägget med varsitt Jakob-kapitel och varsitt Siri gör att man hela tiden vill läsa ett till och ett till bara för att få ihop pusslet av vad som hänt och hur det gått till egentligen. Varför har Jakobs familj flyttat dit, hur ska det gå med Siris pappa. Finurligt och drivet upplagt där svaren matas ut i små, små bitar.
Av de andra karaktärerna stör jag mig som tusan på Jakobs storebrorsa, John, och det är ju helt rätt. Man ska störa sig på honom, så han är väldigt lyckad i all sin jobbighet. Samma med Siris ”kompisar” Ähmagnus och Ähsture, de passagerna är också väldigt bra.

Som helhet, ja, tipptopp! Fin stil, karaktärer och handling. ”I det här trädet” känns som svensk ungdomsbok när den är som bäst. Lyhört, välskrivet, bra gehör, bra problem, lyckat hantverk i hur plotten lagts ihop.
Mitt enda lilla missnöjda suckande är över att den utspelar sig i Norrtälje, men okejdå, man kan ju inte få allt.

Boktoka är min Jenny Valentine-källa och nu har jag fått låna och läsa Valentines senaste, ”The Ant Colony”. Två huvudpersoner, sjuttonåriga killen Sam som lämnar / rymmer från sitt hem av oklara men nödvändiga anledningar och tioåriga Bohemia som flyttar in med sin mamma i samma hus som Sam i London.

Bra och fin stämning precis som i ”Broken soup”, men det som jag verkligen älskar att läsa om; Valentines småtjejer! I ”Broken soup” var det en lillasyster, sexåriga Stroma, och i Ant Colony är det Bohemia. Det känns verkligen som att de finns! Eller, jag vill att de ska finnas, för det vore sååå roligt att få träffa dem. Man kan ju ofta tänka om en karaktär att de är bra beskrivna, ovanligt sympatiska, osv, men Stroma och Bohemia går snäppet längre än så – att läsa om dem är ungefär som att se en film med lukt! Och så är det synd om dem båda två, ganska utsatta liv och jobbiga villkor, så det ökar väl på sympatin och gillandet ännu mer. Man vill liksom placera dem i ett varmt kök, ge dem massa mat och låta dem prata av sig.

En del författare frodas i dialogerna, en del i invecklade och smarta intriger, men Valentine har sin speciella nisch: en tilltuvad småtjej med skinn på näsan.
(Fast hon är bra på dialoger och det övriga också ju.)
Jag gillar! Jenny Valentine tipsar jag gärna om, väldigt bra allålderslitteratur på engelska.

För några veckor var det en intervju i Metro med mig om pendlarläsning och där listade jag bla noveller som perfekt sådan. Förra veckan till och från jobbet; novellsamlingen ”Both ways is the only way I want it” av Maile Meloy.
Så. Himla. Bra. Elva noveller i boken och av dem är tio helt tipptopp. Den elfte (näst sista), okej.
Deras gemensamma nämnare är att de utspelar sig i Montana, men förutom det så är de väldigt olika och handlar tex om en man som varit otrogen, ett par kompisar, två brorsor, en man som sörjer sin mördade dotter, en kille som råkar gå in på en kvällskurs av misstag. Mycket män i den uppräkningen ser jag, men kvinnor är med.

Det här är det första jag läser av Maile Meloy och jag gick på New York Times lista över bästa skönlitterära 2009 när jag hittade henne. Vilket fynd!! Hennes ton är rätt lakonisk, stilen enkel, det är i detaljerna allt händer. Så otroligt precisa och bra små saker, hur hon beskriver något eller får fram ett tonfall eller en nervös rörelse. Allt så på pricken.
Jag gillar alla noveller som sagt, men tror favoriterna är Spy vs Spy och The Children. Ja, och så Lovely Rita som ger mig Tawni O’Dell-vibbar i miljö och hopplöshet. Men de är fina allihop och faktiskt påminner Meloy om en annan författare på samma lista, Lorrie Moore, som jag också gillade massor.
Till min glädje har Maile Meloy skrivit tre böcker till innan denna, så nu vet jag verkligen vad jag ska kolla efter på biblo.
”Both ways is the only way I want it” finns tex på Diesel för de hugade.

Och just det, ett annat tips jag fick i samband med Lorrie Moore var Grace Paley. Har inte hunnit ens försöka hitta en bok av henne än, men det känns ju tryggt att ha det framför sig. Lorrie, Grace och Maile. Att ta till vid svåra, uppgivna lässvackor.

Mejl til förläggaren: subject ”HÄR. TA DET.” (Ja, versaler.)
DET är manuset. Första versionen. ”Saker som aldrig händer”, kommer i en boklåda nära dig innan midsommar. Hoppas jag, ska tilläggas!!

Köp genomfört: ”Min kamp 2, 3″.

Sen: ut i solen på promenad.

Jo förresten, Cecilia, jag kom på en jätterolig grej till boken…

Det här är norska versionen av ”Hypnotisören” alltså.