Man kan säga att den handlar om många saker men mest om den lilla orten Hagfors i Värmland. Att flytta tillbaka hem dit efter många år i Stockholm eller att ha bott kvar på hemorten hela livet. Det finns ett par brott också givetvis, men jag blir mest förtjust i Hagfors-vinkeln. Värmland är en vit fläck på min karta men det är ju lätt att byta ut Hagfors mot vilken liten småstad som helst.

En av huvudpersonerna, Magdalena Hansson, har efter en jobbig skilsmässa gjort tillbakaflytten från Stockholm. Det kändes kanske som en bra idé först, men nu på plats så tvivlar hon på hur vettigt det var. Hennes lille son ska åka fram och tillbaka på helgerna för att hälsa på sin pappa. De gamla kompisar som Magda stöter ihop med på orten ifrågasätter i de flesta fall vad hon gör här – alltså i att det inte finns så mycket i Hagfors. Och hon är ju ensam där. I ett stort hus. Eller på jobbet en pytteliten lokalredaktion. Hur ska allt funka?
Övriga huvudpersoner är två olika poliser, Petra Wilander med tonårsbarn och familj, och Christer Berglund som stannat kvar i Hagfors hela livet. Han lever ensam, är en sån ungkarl som lämnar smutstvätten till mamma varje söndag.

Brotten fokuserar på försvunna eller mördade tonårsflickor. Boken börjar med en man som halvdant gömmer en kropp, och i andra kapitlet kommer en tjej aldrig hem från sin nyårsfest.
Dessa delar av boken är de svagaste för mig. Det är habilt skildrat och ihopknutet och allt sånt, förutom ett par kursiva avsnitt där ett trafficking-offer får komma till tals som känns helt överflödiga. Det hade funkat så bra utan dem. Men brotten blir ändå lite perifera. Det är navet, men det är alla människor och deras kopplingar till varandra på orten som blir nummer ett i spänning. Ninni Schulman är skicklig på att skildra de olika förhållanden och problem de har. Helt klart en sk social deckare med mycket fluff. Jag vet inte om det är tänkt att det ska komma en fortsättning – men det vore ju konstigt om det inte gjorde det med tanke på att inga deckarförfattare i Sverige idag skriver singlar. Hursomhelst, Schulman har byggt upp ett bra persongalleri här i ”Flickan med snö i håret” och jag läser gärna mer om dem. Eller egentligen, samma åsikt som med Nesser, varför tvunget ha med en deckarintrig? Kan vi inte bara fokusera på relationerna?

Men för att börja från början. Efter prat om honom i två och en halv dag var det på måndagskvällen dags för hans eget prat. Biljetterna till det evenemanget tog slut på en sekund. EN. Vi fick biljett i ett av de angränsande rummen där man fick sitta och se honom på storskärm. (I salen där han var fick det bli ståplatser eftersom det i systemkraschen sålts mer biljetter än det skulle.) Det kändes såklart lite som en besvikelse, men flyget var redan bokat och ledighet begärd. Och med övriga inramningen så är jag ändå skitglad att jag åkte dit.
Det var strikt förbjudet att fota eller ta upp ljud. Strikt. (Se vad jag menar med kontrollen.) Inga bilder på Murakami på storskärm från mig alltså.
Han började med att prata lite allmänt om hur han upplevt Oslo. Att han sprungit i Slottsparken varje dag under den fyra veckor långa vistelsen och att bara ett fåtal människor känt igen honom. Att han och hans fru åkt runt på norska landsbygden och häpnat över alla tyska campingbilar. Det fanns så många sorter! Att han verkligen gillat den svala norska sommaren i jämförelse med den japanska. Och att han njutit av vila efter att ha skrivit klart sin största roman, ”IQ84″.
Sen följde en novelluppläsning som blev otroligt bra tack vare norska skådespelerskan Gisken Armand. Hon hade sån inlevelse att författaren själv blev helt tagen vissa stunder.

Efter en liten paus kom Murakami in tillsammans med Frode Grytten. Gryttens första fråga var den han fått av norska journalister i flera år. Vad är det för speciellt med Murakami? Murakamis svar: inget alls. Iallafall inte nu när han inte skrev. När han jobbade var han kanske lite speciell, men annars bara en vanlig man. Precis som de vanliga män han gillade att skriva om, fast de sen råkar ut för mycket ovanliga händelser.

Det viktigaste för honom när han skrev var att han inte hade en plan. Han ville att det skulle vara som att drömma. I drömmar vet man aldrig vad som händer sen, och inte när man läser andras böcker heller. Den känslan eftersträvade han. Att sätta sig vid datorn och låta vad som helst komma. En sheep man. En talande katt. En brunn.
Hittills hade han aldrig råkat ut för writers block eller såna svårigheter. När han var less på att skriva själv jobbade han med översättning, och så kunde han växla tillbaka. Han kände sig som en lyckad författare i det avseendet.

Han berättade också att det mest var här i väst som folk hade så svårt att stoppa in honom i ett fack, om han var postmodernist eller något annat. I Asien diskuterade man inte lika mycket sånt, man bara läste.

Den nya romanen ”IQ84″ kallade han för sin största. Det är ett svar på Orwells ”1984″ fast Murakamis version handlar inte om framtiden. Han vill skriva om nutiden. Det var Sep 11 som gett honom idén till den här. I övrigt berättade han inte precis vad den handlade om utom att den utspelar sig i Japan, men översättningar är på gång på både norska och svenska.

En del i publiken verkade ha blivit besvikna på Frode Grytten, men jag tyckte han var helt okej som utfrågare. Det blev inte världens bästa flyt mellan dem men det såg jag mest som beroende på språkförbistringen. Murakami må vara översättare från engelska till japanska, men han var inte flytande på engelska när han pratade. Grytten fick liksom skala av alla nyanser och hålla det väldigt enkelt. Svårintervjuat då ju.

Som sammanfattning kändes det ändå så speciellt. Som han sa själv, han är inget speciell, men det är ju det man vill med Murakami. Jag hade inte väntat eller önskat mig en stor diva med stjärnkarisma – tänk en Ranelid-typ, utan bara en vanlig man. Det var ändå intressant hela tiden under de två timmarna att höra och se honom. Han var glad, stillsam, nedtonad, hade ironisk humor. Och även fast vi satt ja, trollbundna, av honom är jag rätt övertygad om att jag skulle kunna passera honom på gatan nu och inte känna igen. Och det är nog helt idealiskt för både Murakami och mig!

”Prep” egentligen, här översatta ”I en klass för sig” av Curtis Sittenfeld. Får representera Sittenfled i stort, men ”Prep” och Lee Fiora var love at first sight.
”Det andra könet” av Simone de Beauvoir. Började läsa när jag var 18-19, men kom aldrig igenom. Jag blev övertygad feminist ändå.
”På det fjärde ska det ske” av Kajsa Ingemarsson. Jag har sagt det förut på en fredagsfråga. Ingemarssons första kändes genre-ny för mig, och ungefär som den sorts böcker jag ville skriva.
”Populärmusik från Vittula” av Mikael Niemi. Location, location, location. Viktigt för mig.
”Fågeln som vrider upp världen” av Haruki Murakami, men den engelska versionen om jag ska vara petig för det här var ju länge sen. Och då även den ev lögnen om att jag hittade honom på Simon Le Bons hemsida om böcker, medan min fd sambo hävdar att han hittade Murakami på Matthew Herberts hemsida om böcker. Jag tror att jag har rätt. Excuse me, D. (Mer om Murakami-festivalen i Oslo snart också!)

Förutom mig flera andra författare, tex Jerker Virdborg, Mian Lodalen, Louise Boije af Gennäs, Magdaldena Ribbing, Dick Harrison. Och det är många många klassiker i bokhyllorna.

Om ni skulle svara på denna svåra fråga, vilka fem blir ert mitt livs bokhylla?

Jag vet att massa människor åker och ser sina favoritband kors och tvärs över världen, men det kändes ändå lite… överdrivet, fanatiskt, extremt, onödigt?… att åka till ett annat land och se en författare prata. ”Bara prata liksom? Jaha, men…?” Jag velade massor men till slut blev svaret: ÅKA. Och vad glad jag är för det! Det har varit en otroligt bra helg!
Förutom bara Murakamis framträdande så har Litteraturhuset nämligen satsat på en hel festival om och kring honom. Ni som har varit på bokkollo med oss vet ungefär hur man brukar känna sig när man åker hem – mycket trött men helt fulladdat läsinspirerad och stimulerad och glad. Exakt så känner jag mig nu!

Allt började i fredags när Frode Grytten tog en repris på sitt mytomspunna föredrag om Murakami. Det var inte jag med på, tyvärr, utan jag kom till stan på lördag och lyssnade på ett annat under rubriken ”Hva er det med Murakami?”. Johan Harstad (”Darlah”), Victoria Durnak och Jens M Johansson diskuterade och delade med sig av favoritavsnitt, meningar, böcker, upptäckter, med mera. Himla bra prat, insatt och engagerat och mycket roligt att höra på. Och efteråt, wow!, hade stämt träff med bokdama innan så hon, hennes väninna Vibeke och jag satt kvar på Litteraturhuset och pratade böcker, böcker, böcker. Förutom Murakami såklart, även Knausgård för Vibeke har läst ”Min kamp” fram till femman. Första gången jag träffar en livs levande människa som har gjort det, så gissa om jag utnyttjade tillfället…!

Här är supermysiga Litteraturhuset. Föreläsningssalar, restaurang / café och en bokhandel. Samt även frilanslokaler för författare, och en övernattningslägenhet där paret Murakami bott i fyra veckor.
Det vore så coolt att få ett liknande hus i Stockholm.

På söndagen hade jag två föreläsningar inbokade. Den första var ”Vi snakker om löping” med några olika springande författare och en norsk VM-medaljör på 10 000 meter. Publiken var extra full av seniga, sportiga killar i funktionströjor. Vet inte om det betyder att Murakami verkligen har många löpande läsare, eller om de var där för att höra just om löpning och inte så mycket om honom. Jag hade sett fram emot det här pratet mycket, men det blev lite sådär. Kanske var det ett par deltagare för mycket, kanske för mycket fokus på att han inte uttrycker löpglädje utan bara plikt hela tiden, jag vet inte. Det kom som aldrig riktigt igång.

Mitt andra prat på söndagen var ”Underground: angreppet på Tokyo og den japanske psyke”. ”Underground” är den boken där han intervjuar offer för sarinattacken i Tokyos tunnelbana.
Helt okej, men stor betoning på samhälle och sekter istället för så mycket fokus på författaren själv i det samtalet.

En väldigt rolig grej som hände när jag satt i publiken och väntade på att det skulle börja var att en norsk tjej knackade mig på axeln och frågade om jag var Johanna från bokhora. Jag som inte ens skrivit här att jag skulle till Oslo och hon känner igen mig! Blev supersuperförvånad. Du norska tjej om du läser detta – vad kul att du sa något! Jag svarade säkert bara något svamligt men det berodde på förvåningen!

Förresten, ni som gillar Murakami, hur hittade ni honom?
En sak de diskuterade på Hva er det med… var just upptäckten, och att han är en sån författare många hittat själv. Man har inte blivit tipsad till höger och vänster, utan man har hittat på egen hand. Och det är man stolt över. Det är en del av Murakami-myten.
Mitt fynd tror jag kommer från Läsdagboks-Camilla som tipsade om Duran Durans sångare Simon Le Bon som hade en hemsida där han skrev om sin läsning. Han hade listat flera författare jag gillade, och därför bestämde jag mig för att kolla upp den för mig då helt okända japanen. Den första jag läste var ”The wind-up bird chronicle”, och jag blev helt fast. Tio år (+) senare åker jag till Oslo. Jag är ganska säker på att jag inte skulle resa iväg för någon annan författare och turista litterärt så här, men Murakami… Han är ju speciell.

UPPDATERAT KL 21.30
Har precis fått ett mejl av min fd sambo:
”SÅ SÄKER är jag på att JAG introducerade Haruki Murakami till dig/oss, eftersom jag läste Matthew Herberts hemsida där han pratade om 1) Wind up bird chronicle, och 2) Don DeLillo’s Underworld.. och jag skrev upp böckerna och skaffade båda. Åtminstone tror jag att det var så!! :D Men tydligen kan vi båda ha upptäckt den ungefär samtidigt då…”

Oavsett vem som har rätt, hos Simon Le Bon eller Matthew Herbert, pga mig eller D, så är vi båda helt rätt med att man ska hitta Murakami själv. Det är mycket viktigt!

Nästa del: Föreläsningen.

Det bästa i ”Den drunknade” är skildringen av över och underordning / lyckad och misslyckad. Marina åker för att hälsa på sin storasyster Stella i Skåne en varm sommarvecka. Stella är vacker, företagsam, tror på sig själv, har ett bra jobb, snygga kläder, en man. Marina har sett upp till och speglat sig i henne hela livet, alltid stått i skuggan – iallafall i sina egna tankar. Marinas studier går trögt, hon har en pojkvän som inte ens bett henne följa med på en semesterresa, hon är inget solbränd, hon har H&M-kläder, en tråkig lägenhet i Stockholm. Det där är stora och små saker i en salig blandning, men i allt så är Marina den sämre. Hennes jämförelser med Stella upphör aldrig, och Stella kan aldrig misslyckas. Det är liksom en hopplös men ständig kamp för Marina att försöka hinna ifatt i erfarenhet, personlighet och attribut. Tänk Lee Fiora plötsligt tjugofem år (eller hur gammal Marina nu är).

En ytterligare dimension i systrarnas relation uppstår genom Gabriel som Stella lever tillsammans med. Han är femton år äldre än henne, en författare. Marina och Gabriel har aldrig träffats förut, och en stark attraktion uppstår mellan dem. En eftermiddag när Stella är på sitt jobb kysser Gabriel Marina.

Jag kan bocka av vissa yttre saker jag jämt faller för som finns i ”Den drunknade”: en författande lite äldre man, snygg, han lagar god mat, han har ett fint hus, det är sommar, yngre systern har lite loservarning så jag kan lätt identifiera mig med henne.
Men sen är det ju alltid frågan om framförandet. Bra eller inte? Den bästa plotten kan förstöras av träiga dialoger eller något annat fel. I Bohmans fall är framförandet mycket bra. Precisa bilder och minnen som får fram Marinas känslor just så, hur attraktionen känns mellan henne och Gabriel, spelet mellan dem sen när Stella kommer hem från arbetet och inget får märkas, Marinas och Stellas mycket trevande försök att närma sig varandra som vuxna och inte bara lillasyster och storasyster. Jag tycker det är jättebra. Det är en roman att både sträckläsa och stanna upp i för att den är så fint skriven. En klassisk historia som känns ny i Therese Bohmans version.
Ännu bättre hade jag tyckt om jag varit kring tjugo-tjugotre. Precis som i fallet med tex Lee Fiora (”Prep” / ”I en klass för sig”) och hur man förhåller sig till henne, man ser ju annorlunda på saker när man blir äldre. Tack och lov. Nu blir Marina en känsla jag kan komma ihåg och känna igen, ömt och smärtsamt, men jag känner inte så längre och det gör också min läsning mer distanserad. Hade jag varit yngre hade jag nog varit exakt precis där med henne.

Hallå Denise! Vad läser du just nu?

Mian Lodalens nya bok ”Tiger”. Det är som att slungas tillbaka till sin egen tonårstid, jag kan nästan ta på min egen ångest från den tiden vilket gör det klart omvälvande att läsa. Den är oerhört skickligt skriven.

Genrebyte från chicklit till elegant crime-deckare! Vilka är dina egna deckarfavoriter?

Stieg Trenter är nummer ett för mig och kommer med sin långe och bufflige hjälte Harry Friberg alltid att vara så. Bland de nutida är jag mycket förtjust i Rennie Airths prisbelönta deckartrilogi med Scotland Yard-experten John Madden i spetsen. Ruth Rendell/Barbara Vine är också på min topplista.

Läser du mycket deckare?

Ja, har alltid gjort det. Min första vuxenroman var just Stieg Trenters ”Färjkarlen”, min andra vuxenbok var ”Rädd att flyga”, men den läste jag av helt andra anledningar…

Hur är en bra deckare?

En bra deckare har en given hjälte. Samt någon stackare som behöver hjälp av denne hjälte för att få upprättelse av något slag. Samt en tydlig inramning. Jag gillar att veta var jag befinner mig.

Hur är en dålig?

Där boken börjar med att presentera alltför många karaktärer i för korta klipp, att man inte får möjlighet att vila i att lära känna dem. Något som är oerhört svårt att undvika. Vad jag dessutom ogillar är när krimspåret är helt utan trovärdighet. Jag vill känna i alla fall viss trovärdighet till att detta skulle ändå kunna ske i verkligheten. Har därför något svårt för när vampyrer etc gör entré.

Har du läst något speciellt bra i sommar?

”Ett litet snedsprång” är inte så. Den är helt annorlunda.

Vi tar en mening till:

JA, det gäller oavsett vad man tyckt om de tidigare böckerna.

Okej, klart, nu börjar jag.

I ett år har jag hört om dessa elegant crime-deckare som hon har börjat skriva, och jag har väl tänkt att det blir en ny genre, men alla författare har sin stil och sina manér på gott och ont. Gillar jag Håkan Nesser blir jag besviken om han plötsligt skulle skriva som Henning Mankell. Och jag har läst allt av Denise Rudberg så jag vet ju hur hon är. Nu skulle det bli en äldre hjältinna, Marianne Jidhoff, femtiofem år, nybliven änka på Östermalm, och det ska bli lite brott och grejer, men Denise Rudberg är väl fortfarande Denise Rudberg?
Ja och nej.
Ja: Bra på driv och att föra historien framåt. Miljöerna, härlig Östermalms-överklass som vanligt. Lite Djursholm också som bonus.
Nej: Stilen, mycket vuxnare och mer genomarbetad. Dialogen, samma. (Det är ju bra dialog! Det brukar inte jag tycka.) Historien med olika trådar och flera olika personer runt Marianne Jidhoff, mycket komplexare, mer spännande.
Slutsats:  Den här boken är en klar uppväxling som jag inte alls hade väntat mig. Det är inte bara vanlig Rudberg-chick lit med en deckartwist. Det känns som två helt olika författare, den gamla och den nya. Tidigare har jag tyckt att ungdomsböckerna* funkat allra bäst för henne, men nu vetetusan. Har nog ändrat mig. Jag är helt enkelt väldigt imponerad av den här prestationen och förändringen. Pröva själv så får ni se.

Det där får förresten bli den sista utmaningen: Pröva själv så får ni se.

* Alla som läst senaste ”Baristas” kommer att nicka igenkännande åt en viss person.

1. Bäst i sommar?
Ge mig ett D, ge mig ett E, ge mig ett S… och K-N-A-U-S… och H-A-N. Alltså, Sarah Dessen, Knausgård och Jenny Han. Inga överraskningar där.
Sträckläste ”Paganini” en eftermiddag, och det är ju ett betyg på bra spänning. Sträckläste också kommande ”Det fördolda” på en tågresa, en skitbra svensk deckare. Mer om den 6 sep.

2. Sämst i sommar?
”Primtalens ensamhet” var trist. Sen har vi ju ”Easter parade” av Richard Yates. Han som inte är ”sämst” men som jag är allergisk mot. Och så dessa tre läs och glöm-böcker.

3. Vad har du helst läst på stranden?
(På balkongen eller i solstolen.) Har kört flera faktaböcker, kan rekommendera alla i del 1, 2 och 3.

4. Var har du läst mest?
När jag var i NY och när jag var uppe i Luleå. På semestern alltså. Sen när jag kom hem hit till Stockholm igen blev det mest fokus på eget bokskrivande.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jag trillade in på faktan och det för att jag har så svårt att läsa fiktion när jag ska börja skriva själv. Det kan inte vara ungdomsböcker och inte romaner i min vanliga stil då, det bara stör.
Ett projekt jag misslyckades med var att jag tänkte läsa mycket mer norskt – men då var det just ungdoms… Gick inte.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Ett av mina sämre NY-köp var Amy Sohns ”Prospect Park West”. En bok som fick mig att bli rätt cyniskt penga och framgångshetsad i några dagar, och verkligen inte på ett bra sätt. Yta, yta, yta. Hatar den känslan, och gillade inte boken särskilt alltså.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Chockar nog inte så mycket genom att säga ”Min kamp 6″. Läste precis Denise Rudbergs och Therese Bohmans böcker, och de var på min längta-lista. Mer om dem imorgon.
På barn&ungdoms kommer massa jag ser fram emot, nytt av Gunnar Ardelius, Sofia Nordin, Ingrid Olsson, Sara Kadefors och ett par spännande debutanter.

Just en sån är ”Breath” av Tim Winton för mig. Läste den för ett par veckor sen. Det gick långsamt, inte en bok att rusha igenom. Tyckte den var rätt bra, men i klass med typ ”Prep”? Oh nej. Och ändå. Jag kan som inte sluta tänka på huvudpersonerna. Eller stämningen. Eller havet. Eller hur Michael Hutchence dog. Det är det allt börjar med, inte MH men den typen av dödsfall. Bruce Pike är ambulanssjukskötare och han kommer till en sån olycka. Den kickar igång massa minnen hos honom, hans barndom, en kille han lär känna, Loonie, deras våghalsiga och farliga lekar som så småningom tar dem till havet där de möter Sandro som är en surfargud. Och hur allt detta trettio år senare fortfarande är så betydelsefullt för Pikelet.
Han är en klassiskt gnällig och feg man av just den typen som JoÖ hatar men som jag gillar.
Och så den där annalkande katastrofen som man känner från första sidan.
Något. Jag säger det. Verkligen något.

Han har varit utrikeskorrespondent i Afrika mellan 1990 – 2002, och Sydafrika var hans bas.
”Leva på gränsen” tar upp ganska många av de saker som jag snappat upp på nyheterna under åren – fattigdom, våld, aids, Mandela såklart, fotboll givetvis, apartheid.
Norrman berättar med ett lätt anslag, och mycket personligt. En del handlar om reportage han gjort och politiker han träffat, medan andra kapitel rör hans vänner. Det jag uppskattar är att man får en fördjupning på nyheterna jag nämnde ovan, för det är nog schablonen av vad ganska många tänker om Afrika?
Tex i samband med fotbolls-VM, jag hade ingen aning om den enorma mängden svarta killar som lyckats ta sig till Europa och hankar sig fram på verkligen ingenting för att förhoppningsvis så småningom få ett kontrakt med en klubb. Hela deras familj väntar på det. I klass med människohandel.
Eller att få följa med Mandela till hans cell på Robben Island. Eller att få höra om katastroferna på både vita och svarta sidan när jorden skulle omfördelas till sina riktiga ägare.
Det är korta nedslag på 10-15 sidor men på dessa så får man en förklaring och en känsla för de han berättar om. ”Leva på gränsen” ger Afrika-mersmak. Leif Norrman skriver att han tänker på det och längtar tillbaka varje dag, och jag börjar få ett hum om varför.

Man kan vara med även på nätet för det finns en blogg och möjligheter att skriva och lägga upp nya övningar varje dag.

Här är konst, arkitektur, mode och designrummet, med snygga böcker på borden och en låååång bänk runt om där man kan sitta och bläddra. Det vill man!

Häpp, en förläggare till vänster.

Jag var med i en referensgrupp om det här bibliot i höstas och våras och en sak vi bla pratade om då var display och avdelningar, att man ska bli inspirerad och att man ska hitta andra böcker än de man tänkt sig från början, samt att man gärna vill se böckerna ordentligt. (Ser man dem blir man garanterat mer sugen på nytt ju!)

Nu är det inte bara de gamla, vanliga indelningarna som Skönlitteratur utan tex Författarscen, Debutanter, Erotik, Omvärlden, med mera, som kan ändras om allt efter vad som händer i världen och stan.

För tillfället är ungdomsböckerna i en hylla för sig men de ska sorteras in bland de andra böckerna alldeles strax, och hurra för det.

Sen har de fina olika typer av sittplatser också, dessa hängfåtöljer som en liten bubbla om man vill ha tystare runtomkring sig.

I det stora hela, så himla supersnyggt biblo!! Generösa öppettider också med 8-21 vissa veckodagar.

Förutom biblot så finns det även en bokhandel, ett nytt café, otroligt snygga och fräscha toaletter, barnvagnsparkering, en liten scen, ett minigalleri på tre väggar, samt en ny informationsdisk där i Plattan-ingången som from nu är Kulturhusets nya huvudentré. (Och allt detta öppnar 8 på morgonen!)

Visst förstår ni att ni måste gå dit och kolla genast?