Är det någon som hunnit läsa? Jag står i biblokö på den, så jag återkommer i ärendet.

Om du vill vinna, svara på en fråga och skriv din postadress i mejlet till johannal@bokhora.se.

Frågan: Vad betyder bibimbap?

Tävlingen är klar och de två vinnarna är Ulrika Clemetzlor och Johanna Andersson (i Malmköping). Rätt svar är blandat ris.

Författaren Gunnhild Øyehaug var här i Stockholm förra veckan och jag träffade henne.

“Vänta, blinka” är full av kultur. Det är förutom litteraturstudier och mycket tankar kring böcker, också performanceföreställning, musik, film och Kill Bill-diskussioner. Vilken kulturform gillar du bäst?

Musik! Om jag hade fått välja vad jag ville kunna så hade det blivit att sjunga. Jag gör det mycket för mig själv, men jag är tyvärr ingen musiker. Utlevelsen som man får när man sjunger går inte att jämföra med något annat!
Film är också väldigt viktigt för mig. De senaste tre åren har jag sett mer film än jag läst böcker. Jag har två små barn så jag har varit för trött för att läsa.

Vilken film vill du rekommendera för tillfället?

Jag såg om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” , och den tycker jag är väldigt bra. När jag ser den får jag lust att göra just en sån film.

I ”Vänta, blinka” är det massa popkulturella referenser som jag tror att många i vår generation (70-talister) känner oss helt hemma i. Iallafall gör jag det! Och sen blandas det poppiga hejvilt med tunga klassiker, tex Dante och Kafka.

Vissa författare är ju rädda för att det ska snabbt ska bli daterat om man nämner nutida referenser, men jag tänkte tvärtom. Det som är litet och lokalt kan bli väldigt stort, och om en sån tidskapsel funkar för mig så funkar den säkert för andra också. Jag tänkte på det som har väldigt viktigt för mig, då har det säkert varit viktigt för flera människor. Och så tror jag att det har funkat med den här romanen.

Jag ville också blanda kulturformer högt och lågt, för jag tror att det egentligen inte behöver vara så stort avstånd mellan dem. ”Kill Bill” och Dantes ”Den gudomliga komedin” till exempel. Varför kan man inte placera dem i samma universum? Jag gillar att dra ihop avståndet mellan de två, för det borde inte vara så stor tröskel. När jag läste Dante så förundrades jag av att det var så lätt, och i Kill Bill finns det mycket reflektion.

Hur har läsarna i Norge tagit emot det?

Jag trodde faktiskt att boken skulle ha mycket svårare att nå ut kommersiellt, men det har gått jättebra. Den var med i två bokklubbar och har nått oväntat många läsare genom det. Och det var ju min dröm såklart! Så det har inte blivit diskussion om att det är en svår bok.

(De norska läsarna gillade den så mycket att den blev ”Årets bok” 2008.)

Vilka författare har varit viktiga för dig?

Samuel Beckett. Daniil Kharms som skriver absurd prosa. Han har jag gillat länge och nu har han blivit stor i en sub-kultur i Norge, så det är roligt att fler har läst honom.
Virginia Woolf har jag varit väldigt fäst vid. Kafka, såklart. Richard Brautigan. Rimbaud.

Jag läste massor när jag var liten, och då vad jag tex förtjust i Maria Gripe. Det mystiska hos Maria Gripe.

Jag har alltid tänkt att jag ska bli författare, och när jag var fjorton så insåg jag att jag ville skriva något som var originellt för mig. Jag skulle inte härma någon annan. Och då kunde jag ju inte läsa andras böcker, för då skulle jag bli påverkad. Så vad var det som verkligen inte skulle kunna påverka min originalitet? Jo, ”Sagan om isfolket”, det låg så otroligt långt från mig. Jag läste flera delar av den, och jag blev rätt less efter ett tag men jag måste säga att jag hyser stor respekt för Margit Sandemo och hennes hållning kring sitt författande.
Efter Isfolket hittade jag Jan Erik Volds ”Entusiastiske essays” och där fanns det en dikt som heter ”17e maj 1940″, och jag blev alldeles tagen av hur den var. Av hur dikter kunde vara alltså. Så meningslöst på ett sätt, men så bra! Jag kände att så ville jag också skriva.
Jag såg också otroligt mycket på Monty Pythons Flying Circus när jag var 18-19 år, och det har nog påverkat mig mer än jag kan förstå. Det lekande, absurda, att hoppa från ämne till ämne.

Vad läser du nu?

Jag gillar JM Coetzee mycket, hans ”Elisabeth Costello” tycker jag om. Sen håller jag på att översätta en fransk poet till norska, Tarqos.
Jag har svårt att motivera mig för långa böcker, att känna lust att börja på dem. Jag har till exempel läst första sidan i Knausgårds “Min kamp 1” och den var jättebra. Jag ska läsa mer av den. Men den är ju lång. Vi debuterade samtidigt, och kom överens om att byta böcker. Så jag skickade min diktsamling som väl var på 70 sidor, och så fick jag Karl Oves roman som var… lite tjockare. Men jag tycker han är en av Norges bästa författare.
En annan norsk författare som jag gillar mycket är min bror! Men han är väldigt bra, Olav R Øyehaug. Han har alltid inspirerat mig att skriva och nu har han debuterat själv 2008 med ”Kodane”. Han skriver kortprosa.
Jag gillar flera kortprosaförfattare, Cecilie Holt Cesilie Holck och Arne Østring. Och så ”Purkene snudde sig” av Kjersti Rorgemoen. Den är essayistisk och rolig, en av mina favoriter från förra året.

Skriver du på något nu?

Ja, men jag har precis börjat så det är omöjligt att säga riktigt vad och när det blir. Jag arbetar på en roman och en novellsamling. Men som sagt, det är helt i starten.

Men just nu är jag tillfälligt överbevisad.  Norska, ej översatta ”Super” av Endre Lund Eriksen är om jag förstått saken rätt en beställning från den norska riksföreningen för blinda (eller vad de kan tänkas heta). De önskade en ungdomsbok med blind huvudperson. Eriksen skrev den. Och jag har väldigt trevligt medan jag läser.

Femtonåriga Julie har ljugit ihop en historia om att hon ska bli upphämtad av en bekant för att åka på ett ungdomsläger för blinda. Hennes föräldrar flyger iväg på sin semester i tron att hon bara är ensam hemma några timmar. Till lägret ringer hon och säger att hon blivit sjuk, och är nu ensam hemma hela veckan. Tiden ska utnyttjas effektivt! Hon gör en lista på allt hon vill: bli full, gå på fest, skaffa en tatuering, balansera på bron, kyssa någon, köra bil, osv. I korthet inte vara så väldigt tråkig och blind som hon brukar. Det börjar rätt bra med att det plötsligt dyker upp en ny kille i grannlägenheten. Han låter trevlig. De umgås lite. Men den här killen verkar inte helt sanningsenlig, så medan Julie arbetar på att bocka av listan tillsammans med honom blir hon mer och mer intresserad av att få reda på vem han är egentligen.
”Super” är en fartig och lättsam historia. Fiffigt grepp som håller uppe spänningen är att vi läsaere vet lika lite som Julie, så det är spännande ända in i mål om mystiska killen och vad han håller på med. Och som beställningsverk, japp, mycket lyckat. ”Super” har fått fin kritik, stor publik och mycket uppmärksamhet i Norge. Jag kan förstå varför. Den här gången. Undantaget som bekräftar regeln, kanske?

John Green: ”An abundance of Katherines”. Handlar om en kille som just blivit dumpad av sin 19e flickvän på rad. Hans typ av tjejer heter Katherine. Spelar ingen roll (nästan) hur de ser ut, så länge de heter det. För att komma över K den 19:e-hjärtesorgen tar hans kompis med honom på en roadtrip och de hamnar på en minst sagt annorlunda liten ort. Tyckte okej om denna. Inte lika bra som ”Var är Alaska” eller ”Paper towns”. Killen är ett mattegeni och det är ganska mycket sånt med, det kan ju ha något med saken att göra. Jag är ett o-geni på matte…

Marueen Johnson: ”Girl at sea”. Denna inköpt för ett år sen när vi var i NY! På Strand Bookstore! Åh! Och nu så finns den förhoppningsvis hos någon i Luleå. Jag lämnade John Green och Maureen Johnson i ett omklädningsrum på studentidrotten, högskolan i Luleå, serni. Det är ju sportlov.
”Girl at sea” var hyfsad. Ibland blir det för mycket historia. Hemliga forskningsprojekt och dyk och skeppsvrak och kärlek och dejtande föräldrar och egna killspan. Jo, ja, mm. En aning overkill kanske. Det man får av den är en enorm lust att åka till Italien, det är där utanför Amalfikusten sea-et är. Vackert!

Och så den sista, lämnad på Arlanda Express-tåget igår morse. Emma Juslins ”Ensamma tillsammans” om tre flickor i mer eller mindre misärtillstånd. Habil och allt sånt, men inte tillräckligt för att jag kommer att minnas, tänka på den, bli alldeles till mig. Läser och lägger undan mer, fast i detta fall då skänker vidare.

Högläsningsresultatet blev -3 denna vecka alltså.

Den här bloggposten ska handla om en Västerbottens-barnbok. Riktigt kluriga minoriteter ju!
Jag började läsa Annalena Hedmans ”Min första världssenastion” på väg till jobbet häromveckan. Jag blev direkt på väldigt bra humör. Det är nånting med den. Ingen gapskrattshumor, men något underfundigt och väldigt, väldigt mysigt. Den livade verkligen upp min vanliga, halvtråkiga onsdagspendling (eller vad det nu var för dag).

Huvudpersonen är Abbe, smeknamn för Albertina. I nuet befinner hon sig på en lyxkryssning som hennes mamma tagit med henne på efter en Triss-vinst. Den är så tråkig för Abbe att hon använder mammans mobiltelefon för att prata in historien om förra sommaren när hon och hennes kompisar hos mormor och morfar kom på att de skulle försöka slå något världsrekord. Äta flest mums-mums, stoppa in flest sugrör i munnen, eller något sånt. Kompisarna heter Nadja och Antón. De bor i det påhittade Istermyrträsk i Västerbottens inland. Ett litet samhälle med det mest nödvändiga; bibliotek (med stammisarna arga gubblandslaget), affär, torg och sånt. Abbe är där för att hennes mamma måste jobba, men hon har kul med kompisarna och hur världsrekordförsöken så småningom engagerar fler än bara de tre.

Berättelsen är en blandning av lite vardagsrealism / lite skröna / lite tokroligt. Det slår verkligen inte över åt något håll (tokroligt kan ju lätt bli ett no-no som bokbeskrivning annars). Ett exempel är att Abbes morfar pratar dialekt – vanligtvis ett otroligt jobbigt moment i skrift tycker jag. Men här? Funkar! Balansen hålls, och man får en rikssvensk tolkning direkt efter. Bra för alla oss som inte kan flytande västerbottniska även fast PO Enqvist nu har lärt oss pären och tokot.
Det är också en bra balans i hur Abbe är – kring tio, hon både fattar mycket och är lite barnslig ibland. Jag tycker Annalena Hedman har fångat det jättefint, precis som samspelet med de vuxna och de andra bipersonerna i boken. Det är väl bla det som gör att jag som vuxen har så kul medan jag läser. Det finns absolut något för mig här!
Världssensationen känns i korthet väldigt säker, och för att vara en debut jättesäker. Som bonus sitter man och myser och småfnissar efteråt.

(Men kolla, alltså det här Istermyrträsk. Vad är grejen med det egentligen?)

Fiffigt omslag! Del 1 heter ”Vad mina vänner inte vet” och del 2 ”Vad min flickvän inte vet”, författare Sonya Sones.
Det handlar om kärlek med förhinder. Sophie, tjejen, är sådär lagom rätt och lagom populär på sin skola. En kille håller hon på att skaffa också, Duncan. Men, så finns ju den där andra killen. Murphy. Han är inte populär. Han är snarare skolans tönt, hackkyckling och mobboffer. Så pass mycket att hans efternamn blivit synonymt med att göra bort sig. Var inte en sån Murphy, är allmänt vedertaget att säga när man klantar sig.
Murphy och Sophie går i samma bildklass. Hon fattar inte alls vad som är grejen med Murphy, med tanke på Duncan som är perfekt, men något är det. Och mer blir det.

Det mest speciella med detta lilla par i böcker = prosalyrik! Ja, igen! I höstas kom ju Aase Bergs pärla ”Människoätande människor i Märsta”, en poesiroman, och nu Sonya Sones. Det känns lite för tidigt att kalla det en trend, men kanske starten på en? Sonya Sones är inte alls lika lekfull och nydanande språkligt sett som Aase Berg, men hon har andra kvaliteter. Det går verkligen undan samtidigt som man får allt man behöver i Sophie och Murphy-historien. Koncentrerat och fokuserat berättande. Av den anledningen ser jag en perfekt läsargrupp för de här böckerna – lässvaga och/eller läsointresserade. Ni som är lärare eller bibliotekarier, testa. Korta stycken på varje sida, mycket luftigt utseende. Man läser lätt tio-femton sidor, och sen är man inne.

Jag tycker historien är charmig och gullig, i chicklit-format även fast del 2 berättas ur Murphys perspektiv. 1:an är starkare, 2:an lite tjatig med en känsla av att en del grejer tas om och tas om. Greppet med att berätta ur två synvinklar gillar jag ju, men man måste känna att man går framåt, inte står och stampar. I det stora hela, charmigt ändå. Kärlekigt. Pirrigt. Och snabbt, som sagt! På ett läspositivt sätt.

Vad läser du för tillfället?

”Your face tomorrow, volume three” av Javier Marias och diktsamlingen ”Svo rennur upp nótt” (”Sen blir det långsamt natt”) av den isländske poeten Ísak Harðarson, en av våra mest originella nu levande poeter, född år 1958.

Vilka var de bästa böckerna du läste under 2009?

”De vilda detektiverna” av Roberto Bolaño, ”Death in Rome” av Wolfgang Koeppen, ”Milli trjánna” (”Mellan träden”), Gyrðir Elíassons nya bok, en novellsamling. Inledningsnovellen avslöjar för oss vart någonstans i evigheten Strindberg kom, tämligen slokörad.

Vilken typ av böcker gillar du oftast? Hur är en bra bok?

Helst böcker där författare inte tar traditionella vägar, inte nöjer sig med att bara berätta en historia utan på ett eller annat vis försöker överskrida formen; jag letar efter böcker som kan överraska mig. Vilket naturligtvis blir allt svårare med åren. Sen läser jag förstås klassikerna, senast ”Barndom” av Tolstoj. Jag försöker hänga med i vad som skrivs i dag, men samtidigt hitta äldre författare. Både ”megaklassikerna” och de mindre kända, exempelvis Jean Rhys.
Och jag vänder mig till poesin, oavlåtligen: Szymborska, Zagajewski, Aspenström, Vallejo, Pessoa.

En bra bok har enligt min åsikt det som jag nyss nämnde, när en författare försöker ta nya vägar, överskrida dikten och därmed livet. Och framför allt när han försöker sig på det omöjliga, vilket Faulkner sa att han alltid gjorde, ”även om jag alltid misslyckas”, la han till. Saramago gör detta, och Javier Marias, de överraskar en, säger nånting nytt och samtidigt är det en njutning att läsa dem. I denna kategori kan man placera Roberto Bolaño, som tyvärr gick bort i förtid. Motsatsen vore en författare som Ian McEwan, utmärkta hantverkare, men de överraskar inte, gamla nyheters budbärare.

Bokbranschen i Sverige är orolig eftersom försäljningen gått ner och framtiden för böcker är oviss pga flera olika orsaker. Hur är situationen på Island med tanke på den ekonomiska krisen? Läser folk fortfarande, köper de böcker? Hur har den påverkat författare och bokhandlare?

Om något så har bokläsandet ökat under krisen, och är inte det i överensstämmelse med människans natur, hennes styrka, att när oket blir tungt över axlarna söker hon andlig spis, vill få en stund med sig själv, för att orientera sig, för att komma bort från världen ett tag, för att överskrida tänkandet? Också bokförsäljningen har ökat. Till det finns framför allt en prosaisk förklaring: här i landet köper folk böcker för att ge bort, och då i synnerhet julklappar. Folks konsumtionsutrymme har minskat, de kan inte ge bort lika dyra saker som förr och det går knappast att hitta en överkomligare julklapp än en ny bok till nära släktingar. En billig men överkomlig gåva. Bokutgivningen klarar sig därför ganska bra på Island.

Vi är ganska bekanta med Arnaldur Indridason och hans tjuriga polis Erlender här, men om du skulle rekommendera några isländska författare, vilka skulle det bli?

Bland etablerade författare kan man nämna Þórbergur Þórðarson. Under första halvan av 1900-talet hade Island tre stora prosaförfattare: Þórbergur, Halldór Laxness och Gunnar Gunnarsson. Gunnar skrev det mesta av sina verk på danska, jag rekommenderar ”Advent” och ”Svartfågel”, böcker kan inte bli mycket bättre än så. Þórbergur är en enormt originell författare, knappt översatt alls men nu har han blivit översatt till tyska, jag vet inte varför ni svenskar drar ut på det.
I övrigt: Gyrðir Elíasson, Bragi Ólafsson, två författare i fyrtioårsåldern, rätt så olika, personliga, med ena benet i poesin, och givetvis poeten Hannes Pétursson (född 1931), enligt min åsikt en av det nutida Europas främsta diktare, men han skriver, dessvärre för världen, på ett språk som strax över 300.000 personer kan läsa.

Vilken bok eller författare tycker du borde bli upptäckt 2010?

Naturligtvis Javier Marias för dem som inte känner till honom, bäst att börja med ”A heart so white”, Marias har få jämlikar på scenen idag. Roberto Bolaño, Imre Kertesz, och givetvis Jose Saramago, kungen själv. Sen försöka hitta halvglömda författare som Wolfgang Koeppen, som hamnat i vad nån beskrivit som ”the censorship of fashion, the tyranny of neglect” och detsamma kan man förmodligen säga om Jean Rhys.

Och så till sist en uppgift för alla dem som uppskattar den riktiga litteraturen och bryr sig om dess framtid: tvivla på modena, på bästsäljarlistorna! Givetvis ska man känna till den svängen, de böcker som blir på modet, hamnar på listorna, inget fel med det, men oupphörligen tvivla, och se sig omkring. Modet är alltid elakt, skoningslöst och ofta konservativt till sin natur. Ge er ut och sök upp riktig litteratur!

Översättning: John Swedenmark, författarfoto: Sofia Runarsdotter.

Dessa böcker vill jag inte åka till Hornstull och hämta: ”Leviathan” av Scott Westerfeld, ”Darlah 172 timmar på månen” av Johan Harstad, ”Yarden” av Kristian Lundberg och ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar” av Diana Janse.

Men nu har jag fått liiite större motivation för allt detta eftersom bokus släpper en läsplatta idag och de första 100 kunderna får ett paket med 6 titlar, varav en är min ”Tänk om det där är jag”. Det skulle ju vara fräsigt att läsa om Agnes på en läsplatta. Det skulle det. Jag är lite reserverat positiv, för jag älskar ju verkligen pappersböcker, men… nu finns den här möjligheten också. Det är nog så jag får se det. En del av framtiden, vare sig man/jag orkat/velat hänga med eller inte.