Bornholmsmodellen är en välkänd läsutvecklingsmodell på förskolor i såväl Sverige som i våra grannländer. Modellen bygger väldigt mycket på ljud och rim, eftersom språklig medvetenhet är en förutsättning för att knäcka läskoden och börja ljuda ihop ord.

På min skola har vi ofta bekymmer att hitta bra rimböcker, som vi kan läsa för eller med våra elever. Som så ofta alltid: eleverna har ett språk som varierar från absolut nybörjarnivå till mycket avancerad nivå. Det är få av mina elever som kommer från hem där mamma och pappa uppmuntrar läsning genom att själva läsa, många av eleverna har ännu inte presenterats för läsningen som självklar fritidssysselsättning. Därför är valet av rimböcker med begripliga ord en utmaning.

Snart kom de fram till en lummig skog
och blåbärskungen så vänligt log:
- Välkommen hit in i mitt rike.
Men Putte ropade häpen så:
-Där hänger i träden äpplen blå,
jag aldrig sett deras like!

Exemplet ovan kommer från Elsa Beskows ”Putte i Blåbärsskogen” (från 1901). Vi ska givetvis inte curla (från begreppet ”curlingföräldrar”) bort våra elever, men just ”Putte i blåbärsskogen” känns sällan som ett självklart läsval. Åtminstone jag har svårt att entusiasmera mina elever att läsa Elsa Beskow. Särskilt 9-åringarna som är tuffare än 50 Cent och går med jeanslinningen i knävecken, men som ännu inte riktigt har kommit igång med läsningen. ”Kom igen nu ungar! Nu läser vi en bok om en familj som bor i en hatt!” – jag vill ju locka mina elever till läsningens värld, inte skrämma bort dem (blir det ramaskri om man dissar Beskows böcker?).

En av mina tankar med rimböcker är att eleverna själva ska fylla i sista ordet i varje mening. Det brukar vara jättekul att läsa rimböcker då, och där tycker jag att ”Petter och hans fyra getter” av Einar Norelius är finemang (om man bortser från nödrimmet ”Murre Svart är bra att ha! sade alla getterna”…). Vi har dramatiserat den, jag har läst den för nästan varenda grupp jag har haft och nu börjar jag kunna den utantill (”I en stuga bodde Petter, med sin katt och fyra getter”).

Jag och mina kollegor läser tyvärr alldeles för lite av Lennart Hellsings böcker, även om Hellsing har en förkärlek för nonsensrim är hans böcker såklart en guldgruva. Jag tycker dock att de böcker som han har översatt är ännu bättre. Jag gillar Julia Donaldsons böcker skarpt. Med Hellsings översättningar blir de rent av briljanta. Jag hade svårt för ”Den magiska penseln” eftersom jag tyckte att den såg så… hrm… ful ut, men efter att ha läst den inser jag ju att man inte ska vara så förbaskat ytlig. ”Gruffalon” är en favorit, liksom ”Snigeln och valen”. På min skola är Donaldsons böcker vällästa och vackert slitna. Åtminstone finns det ju här en fröken som älskar dem.

Missa för allt i världen inte Donaldson när ni ska köpa barnböcker till egna eller vänners och bekantas ungar. Om inte annat gör ni dem ju i en tjänst i läsutvecklingen!

Det bästa jag vet är musmos med ägg!
sa Gruffalon. – Gottgott smörgåspålägg.
God! sa musen. Du kallar mig GOD!
Jag sprider ju fasa och skräck och blod!
Gå du bakom mig så fattar du nog
att alla flyr mig i denna skog!

Ur ”Gruffalon” (1999).