Sommaren mellan sexan och sjuan uppstod mitt deckarintresse på allvar. Jag minns det som en regnig sommar; stickade koftor över en småmullig pubertetskropp som vid sommarlovets slut alltjämt var blåvit snarare än det veckorevynskt bruna (och allt annat än småmulliga). Framför allt minns jag regnsmattret mot lillstugans tak medan jag låg inomhus och plöjde Maria Lang-deckare efter Maria Lang-deckare. En mordgåta per sommarlovsdag blev det – somliga briljant uppbyggda, andra på sin höjd småputtrigt trevliga, en del direkt dåliga. Allra bäst gillade jag de böcker som utspelade sig i Skoga, Langs fiktionaliserade variant på hemstaden Nora och, som av en slump, staden där min mamma gått i realskolan. Varje sommar gjorde vi åtminstone en utflykt till Nora, och mönstret var alltid detsamma: först Noraglass på torget, sedan en titt in i diversehandeln efter olästa Langdeckare innan uppluckringen mellan nu och då, verklighet och fiktion kunde börja luckras upp på allvar.

Juxtapositioneringen mellan det solvarma (av någon anledning sken alltid solen i Nora, även denna regniga sommar. Eller så fabulerar jag nu, vad vet jag), vaniljglassdoftande och ond, bråd död var oemotståndlig. Jag promenerade längs kullerstensgatorna, förbi den gamla smedjan där en stackar turist hittades ihjälslagen bland sågspånen i ”Svart sommar”, och svängde ner mot strandpromenaden. Visserligen var den ännu inte byggd när Lang lät Christer Wijk hitta Anneli Hammar död med en liljekonvaljebukett i de likstela händerna i 1957 års ”Kung Liljekonvalje av dungen”, men jag var övertygad om att ett av husen ner mot Skoga, förlåt, Norasjön var identiskt med familjen Hammars residens. Frågan var bara vilket av husen? Jag ändrade mig varje gång, men den ljuvliga känslan av att vara uppslukad av något större än det jag såg framför mig, att under den här ritualistiska promenaden transcendera tid och rum, var intakt.

Skoga avlöstes senare av St Mary Mead, Kingsmarkham och Colin Dexters Oxford och fastän jag – med undantag för Oxford, givetvis – inte kunde genomföra några liknande strövtåg i de mer uttalat fiktiva mordstäderna upplevde jag samma känsla. Den där juxtapositioneringen av gott och ont, vardagligt och hårresande som jag nämnde tidigare. Det ofattbara i det invanda.

Jag hade glömt hur stor del av mitt deckarläsande som handlar om just detta. Tills jag ramlade över Andrea Maria Schenkels ”Mordbyn” på bibliotekets snabblånhylla, vill säga. Den utspelar sig i efterkrigstidens Tyskland, mer specifikt i den lilla staden Einhausen där en hel familj hittas mördad på sin gård. Schenkel är mer raffinerad än Lang, mörkare, otäckare, mer uttalat litterär, mer allt (minus sidmängden – berättelsen klockar in på knappt 150 sidor), så en jämförelse mellan dem kanske blir haltande. Likväl: nu när jag sitter på min altan och läser vittnesmålen från byborna kommer jag att tänka på min Skoga/Nora-besatthet och hur svårt det är att hitta guldkornen bland alla hafsiga hastverk. Nu tror jag mig i alla fall ha hittat ett, med byromantik och allt. Återkommer med recension!

… och nu ser jag att Andrea Maria Schenkels andra kriminalroman, ”Fallet Kalteis”, utkommer i svensk översättning nu i dagarna. Jag älskar när en läsupptäckt direkt hakar i en annan så här!