Dags för ett litet smakprov även från mig, denna gång början av min text som handlar om varför jag går igång på William Gibsons kvinnliga karaktärsskildringar.

Sedan tidigt 1980-tal har William Gibson gång på gång skapat kvinnliga huvud- och bikaraktärer som känts mer som människor av kött och blod, om än i en parallell eller framtida värld, än alla kvinnor sammanlagt i hela chicklit-genren. Åtminstone har de haft avsevärt större betydelse för mig. Till och med som förebilder? Ja, jag har hellre ninjan/livvakten, den med cybernetiska implantat förbättrade, Molly Millions som alltid har med sig sin Flechettepistol från Neuromancer som förebild än den jojo-bantande mähäiga Bridget Jones. Eller varför inte cooljägaren och marknadskonsulten Cayce Pollard från Känna mönster? Hårda kvinnor  med framgångsrika yrkeskarriärer. Oberoende är vad dessa kvinnor har gemensamt.  Självständiga individer som sällan eller väldigt lite bryr sig om vad deras omgivning tycker. Deras drömmar sträcker sig längre än till giftermål och familj.

Kvinnorna i Gibsons böcker tar ofta de klassiskt manliga besluten och har ofta traditionellt manliga yrken. Däremot känns inte det faktum att de är kvinnor som något påklistrat bara för att locka kvinnliga läsare; de hade inte lika gärna kunnat vara män, fast det är inte det att de besitter de vanliga ”kvinnliga” egenskaperna som är det väsentliga. För de är inte bara flickvänner eller älskarinnor utan är oftast de absolut coolaste karaktärerna. Inte mesiga, översexualiserade, inte där enbart som kvinnlig fägring och runkobjekt. (Även om Simstimstjärnorna Tally Isham, Angela Mitchell och senare Mona yrke visserligen innebär att de är fägring för en hel värld, men de har ändå en herrans massa skinn på näsan.) De kan lika gärna vara matriarker som Marie-France Tessier-Ashpool, som har galna planer för sitt företags AI:ar (Wintermute och Neuromancer), vara tangentbordsjockeys som Jaylene Slide eller konstexperter som Marly i Count Zero, livvakter och datatvättare med utfällbara rakblad under naglarna som Molly eller bara vanliga handlingskraftiga tonåriga tjejer. För inte är det så att världen de lever i är någon slags feministisk utopi där allt är jämställt, det råkar bara vara så att de råkar vara bästa människa för jobbet. Utan något fjantigt könsrelaterat prefix.

Fortsättning följer på s. 52-55 i Album.