Diablo Cody är en bokhora!
Stencoola, überbegåvade och bedårande Bettie Page-retrosnygga Diablo Cody är verkligen överallt just nu, and I love it! I Andres Lokkos intervju med henne i måndagens SvD fick jag ytterligare ett skäl att tokdigga manusförfattaren till fina indierullen Juno: hon är en äkta bokhora! Det första hon gör när hon kliver in i rummet är att börja prata om ”Slam”, Nick Hornbys senaste roman som liksom Juno handlar om en oönskad tonårsgraviditet. Därefter fortsätter hon sin spaning om oönskade graviditeter i samtida popkultur med att namedroppa en av förra årets bästa komedier, Judd Apatows Knocked Up. Själv hade jag fortsatt med 16-åriga Jamie Lynn Spears’ skandalgraviditet och tabloidernas skadeglada rapporteringen, men intervjun kanske gjordes innan det blev känt?
I vilket fall som helst påminde Diablo Cody mig om att jag helt missat ”Slam”. Det finns en anledning till att jag gått från hardcover-inköp till en axelryckning när det gäller Nick Hornby – hans senaste romaner har varit ordentliga besvikelser. Med ”Slam” gör han sin debut som barn- och ungdomsboksförfattare, en roll som jag tror passar honom alldeles ypperligt. Nick Hornby-männen, såväl Rob i ”High Fidelity” som Will i ”About a Boy” är ju egentligen bara förväxta pojkar med Peter Pan-komplex och jätteskivsamlingar. Hornby som tonårsskildrare kan bara bli bra.
Inser också att jag vill läsa Diablo Codys kultförklarade självbiografi ”Candy Girl: A Year in the Life of an Unlikely Stripper”. Tydligen David Lettermans favoritbok.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Nä, Diablo verkar inte alls vara nån osympatisk person, och ”Juno” känns ju som ett måste att gå och se. Desto mer deprimerande är just mediernas fokusering på hennes, vad jag förstått, högst tillfälliga identitet som strippa. Intervjun (av manlig journalist såklart) i DN för ett par veckor sen var ett sånt patetiskt praktexempel på vilka roller som är ok att framställa kvinnor i, i medierna. En ex-strippa som skiver ett lysande filmmanus är ju vad vi alla vill ha, nästan lika mycket myt som den om ”den lyckliga horan”.
Man blir så trött.
Ja, den aspekten är trist. Och trött, som sagt.
Nej –
Slam funkar inte som ungdomsbok!
Inte? Duly noted! Jag kanske läser ändå, vi får se.
Ja, det vore intressant med diskussion.