Måndagsmöte: Helena von Zweigbergk
Den stora Helenadagen! Vi hälsar våren välkommen genom att denna måndag bjuda på en intervju med Helena von Zweigbergk som är aktuell med ”Ur vulkanens mun” som också kommer att recenseras här lite senare. Det blir helt enkelt mycket Helena idag. Men det är hon väl värd.
Hej Helena! Vi älskar din nya relationsroman. Har du några bra tips på andra böcker i den genren som har berört dig mycket? Eller är det så att du inte läser den typen av böcker själv? Har du någon favoritgenre?
Då får jag nog gå tillbaka en del i tiden. Klassiker som Erica Jongs ”Rädd att flyga” och ”Rädda livet!” har betytt enormt mycket för mig. Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” och ”Oskuldens död”. Inger Alfvéns ”Dotter till en dotter” och ”Arvedelen”. De är alla en sorts skildringar om den knepiga balansgången mellan kärlek och beroende och att samtidigt vara en fri och självständig individ. Jag blev jätteglad av att läsa ”Bitterfittan”. Den innehöll ett sorts allvar i det resonemanget som jag länge hade saknat.
Jag läser gärna kärleksromaner. Egentligen helst av allt. Gärna äldre romaner som ”Anna Karenina” och ”Madame Bovary”. Jag gillar det melodramatiska och oironiska. I somras läste jag Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”. Där finns några drabbande kärlekshistorier och människoöden som nästan tar andan ur en. Jag älskar Elsie Johanssons romantrilogi om Nancy och även den som kom senare, ”Näckrosträdet”. Jag gillar när knepiga, besvärliga relationer sätts under lupp.
Vad läser du själv just nu?
Har just börjat på ”Lady Chatterlys älskare”, men ännu har det inte klickat mellan oss. Köpte precis Astrid Flember-Alcalas ”Och vet inte vart”. Den verkar spännande och modig.
Nu är det ju ett litet tag sedan du avslutade ”Ur vulkanens mun”. Är det någon skillnad på vad och hur mycket du läser under intensiva skrivarperioder kontra annars?
Jag tror faktiskt att jag läser en aning mindre om jag är inne i en intensiv skrivperiod. Då är jag mer inne på musik och film. Det blir liksom – utan att jag egentligen har tänkt närmare på det – lite för mycket ord annars. Men under tiden jag höll på med ”Ur vulkanens mun” läste jag Selma Lagerlöf och påverkades nog av hennes mod. Att våga ta i, vara just melodramatisk och skita i att verka fin och outsagd.
Du har ju arbetat med Filmkrönikan och vi på bokhora har haft rätt många olika diskussioner om boken kontra filmen. Vad tycker du om böcker som blir film? Finns det några lyckade projekt? Och situationer där det har misslyckats?
Jag har aldrig läst en bok och därefter längtat efter att se den på film. Det är ofta bara irriterande, man har ju filmen själv i huvudet redan. Det kan finnas ängslighet i det där, man vill rida på en våg. De bästa filmatiseringarna är de mest självständiga.
Det finns många exempel på bra filmatiseringar. Den bästa, där filmen är bättre än boken tycker jag är Sagan om ringen-trilogin. Böckerna tycker jag är sömnpiller. Filmerna däremot har en sorts opera-kvalitet, storslaget vackra och svulstiga.
Något riktigt skräckexempel kan jag inte komma på just nu. Beck-filmerna har väl lite av Frankensteins monster över sig.
Och avslutningsvis, min favoritfråga för jag älskar alla de olika svaren vi får, finns det någon bok som har påverkat ditt liv och i sådana fall på vilket sätt? Vi är många som älskar ”Den hemliga historien” och anser att den har betytt mycket för oss på olika vis men du kanske har någon annan?
Vet ni att just ”Den hemliga historien” står på min ”måste läsa” lista. Jag är jättenyfiken på den, men det har inte blivit av att läsa den trots den kom för så många år sen. Nu ska det bli allvar!
De böcker jag skrev om i början betydde mycket för mig i tjugoårsåldern. Jong och Thorvall och de. Dem läste jag som man kanske läser Dalai Lama idag. Andäktigt och noggrant. Cora Sandels Alberte-trilogi och Janet Frames ”En ängel vid mitt bord” har också betytt något, för de skriver så smärtsamt och sant om frihetens pris. Margareth Atwoods ”Kattöga” för att den handlar om hur elaka flickor kan vara. Märta Tikkanen också! ”Århundradets kärlekshistoria” och den som kom för inte så länge sen, ”Två”, om hennes äktenskap med Henrik.
Jag tror att alla dessa böcker har varit viktiga befrielseakter för mig mentalt. De har gjort mitt medvetande större.
Loading ...
RSS Bokhora.se
”Kärleken skär djupa sår” är en roman som jag ofta tänker på – så nu jag är förväntanslycklig inför mitt kommande möte med frihets/beroende-temat i ”Ur vulkanens mun”. Jag tycker att Helena von Zweigbergk hör till de ganska få moderna författare/funderare som vågar skildra vår komplicerade skräck för/längtan efter att vara beroende i kärleksrelationen.
En fundering.
De författare som Helena v Z nämner som sina inspiratörer – t ex Lagerlöf, Jong, Sandel, Atwood, Thorvall, Johansson – är till stor del författarinnor. Alla dessa skriver jag om i mina böcker om ”systrar” i litteraturen och jag tror – nej vet – att många andra kvinnor skulle nämna samma författarnamn som sina inspiratörer. (Men kvinnor läser inte bara H v Z, de läser också Bengt Ohlsson. Och Tolstoy. Men läser män Lagerlöf?)
Få manliga författare och få manliga läsare skulle nämna dessa författarinnenamn som favoriter. Jerker Virdborg berättade i förra veckan för bibliotekarier i Göteborg om sina inspiratörer bland författarkollegor. När Jerker kom på att SAMTLIGA var män så blev han bekymrad. Han berättade att han som pojke gärna läste en kvinnlig författare — Maria Gripe – men att i vuxen ålder var hans favoritlitteratur helt enkönad.
Till dig som inte har råd att köpa den nya vulkanromanen
och som inte heller har tålamod att stå i den l-å-n-g-a (särskilt nu efter DN-recensionen och Johannornas hyllning här) reservationskön på biblioteket, betänk:
VARJE OLÄST ROMAN ÄR EN NY ROMAN!
Helena v Z:s relationsroman ”Tusen skärvor till” finns på alla bibliotek, rusa dit! Låna!
Du kommer att få njuta av en relationsberättelse om kuratorn Jessica och kultursnubben Tom, så otroligt kära är de i varandra.
Men livet trasslar. Jessica måste stå ut med att inte vara alla till lags, Kan hon det? Tom måste dricka mindre. Kan han det? Och hur ska det gå för deras lilla ljuvliga dotter Greta med en mamma och pappa som visserligen älskar varandra, men …
”Tusen skärvor till” kom härom året.
Kan verkligen Vulkanromanen vara lika varmt engagerande? I så fall är Helena v Z dotterdotter till Selma L och dotter till Inger A.
Lyckoläsning utlovas!
Lena: Åh, det är precis så fantastiskt som vi beskriver det! Jag har också läst ”Tusen skärvor tillit” och den är bra (kom redan 2005 men pocketversionen tror jag, i början av förra året) men det här är hundra gånger bättre! Läs och förfäras!
TUSEN SKÄRVOT TILLIT –
så är, förstås, den korrekta titeln på Helena von Zweigbergks förra relationsroman.
Hennes deckare är också väl läsvärda. Min favorit bland HvZs Ingrid-deckare är ”Kärleken skär djupa sår”.
(Men jag är tacksam för att HvZ inte fastnat i deckarskrivandet. Det finns så många andra som skriver om ond bråd död – det finns så få andra som vågar skriva allvarligt om kärlek.)
”Jag” vill flirta (med andra än min partner), vill vara ung (absolut inte medelålders), vill vara häftig (hellre än klok), vill glömma allt trist (kanske genom att shoppa, resa, smygSMSa, spela …).
Detta ”jag” liknar den utlevande romantikern i romaner av utländska vildhjärnor som Hemingway, Kerouac eller Jong.
Men detta förvirrade längtande ”jag” kan också vara en till åren vuxen familjemedlem i 2007 och 2008 års svenska romaner.
Malin Sveland, Pernilla Glaser, Annika Thor, Peter Kihlgård, Helena von Zweigbergk och fler ändå skriver om det som Helena von Zweigbergk kallar ”vardagsdysfunktionalism”.Vuxna Vågar Vägra Vardag.
Är denna vägran en flykt till något? Från något? Är det en frihetshandling?
Eller är den vuxenvardagsdysfunktionelle familjemedlemmen en opålitlig, oansvarig desertör?
Vem svarar?
Jag svarar, självklart är denne dysfuntionelle en desertör! En fegis, ett svin, name it. Jag har just läst Anders Paulruds, Kärleken till Sofia Karlsson.Så bra, med en sådan förfärande manlig ilska som jag önskar att jag ägde. Kanske gör jag det ändå?!
Jag säger också desertör. En desertör som lämnar de andra i familjen i sticket, för någon måste ju ta det där ansvaret ändå…
Så fin intervju. Jag vill läsa alla böcker som hon rekommenderar plus hennes.
Nu har jag läst hälften av HvZ, Ur vulkanens mun och är inte lika säker som tidigare att den dysfunktionelle är en desertör. Jag känner mig trasigt ledsen över deras oförmåga att komunicera. Den laddade ångesten som styr relationen känner jag igen. Ge upp förhllandet säger jag nu, men bara just nu. Hitta tillbaks till lugnet i ditt inre, lev själv, utan partner. Det är nog det bästa för både barn och självkänslan. Oj, vad den gör ont hennes bok.
Ja, visst gör den ont! Och det är så svårt, här blir det så tydligt tycker jag, att livet inte består av svart eller vitt, utan är en grågeggig sörja utan rätt eller fel. Det är skönt att se mitt i allt det sorgliga.
En grymt stark samtidsroman! Härlig intervju!