Uppmärksamma läsare har kanske sett att jag hållit på med Joyce Carol Oates’ senaste novellsamling ”Dear Husband” ett bra tag nu. Mer än två veckor, faktiskt, vilket måste vara något slags rekord i Oatessammanhang.

Det finns en anledning till det.

Missförstå mig rätt nu: hon är precis lika briljant som vanligt, oateskan, och alla de sedvanliga oatesmarkörerna finns där. Vackert gestaltat beckmörker? Check. Samhällskritik? Check. Språk som ömsom sjunger, skaver och ger själsliga blåmärken? Check. Personer (i synnerhet kvinnor och barn) som far illa? Check.

Och där har vi det lilla problemet.

Tidigare var det nästan bara grymhet mot katter som fick mig att må fysiskt illa under läsningen; t ex kommer Minette Walters’ annars utmärkta deckare ”Ormars skepnad” förbli halvläst eftersom skildringen av Galna Annies kattkoloni påminner alldeles för mycket om de levnadsförhållanden som Stockholms katthem och, senare, min man och jag räddade våra katter från. Efter att ha fått barn kan jag nu lägga till ”plågsamma skildringar av barn som far illa” till listan över litterära akilleshälar.

Så läser jag ”Special”, den andra novellen i ”Dear Husband”. Redan i första stycket har en sjuårig flicka, Aimee heter hon, fått svåra brännskador då en kastrull med kokande spaghetti vänds över henne. Kanske är det en olycka, kanske har hennes äldre syster Sallie Grace, som lider av ett ospecifierat funktionshinder, gjort det med flit, jag vågade knappt läsa så detaljerat att det framkom, tänkte bara ajajaj och repeterade BVC:s checklista över olyckfall i hemmet. Därefter eskalerar jävligheten, ja, inte i BVC-boken utan hos Oates’ nästan perverst dysfunktionella familj. Sallie Grace drabbas av allt fler vredesutbrott, tvingas bära hjälm inomhus, blir avstängd från specialklassen hon gått i, blir i takt med försämringen alltmer aggressiv mot omgivningen (särskilt mot mamman och lillasystern). Lilla Aimee pratar med Jesus men får inte längre några svar, mamman försvinner allt djupare ner i förnekelseland och pappan fortsätter att skrika ”Vi får inte ge upp! Våga inte ge upp hoppet om Sallie Grace!” och vägrar ringa efter hjälp till och med när dottern attackerat sin mamma med en sax så att hon håller på att förblöda. Som sagt: ajajaj.

Flera gånger har Oates balanserat på det uthärdligas rand, det är enligt mig en av hennes största styrkor som författare. Först nu, nyförlöst och med två små sovande knytten bredvid mig, upplever jag att hon faktiskt överträtt den gränsen. Det här känns nästan spekulativt, utstuderat i sin totala brist på ljusning. Sadolitteratur. Så stänger jag boken och börjar läsa Jane Green, drottningen av brittisk stapelvaruchicklit, istället. Men huvva, vad är det som händer? Redan efter något kapitel har två små barn blivit faderlösa efter en terroristattack mot ett tåg på väg från Boston till New York. Terrorism och faderlösa barn – i en Jane Green-roman? Fan tro’t. Jag pausar, letar efter något annat lämpligt men lyckas bara dra till mig döda eller traumatiserade barn. Tur att jag inte ens tänkt på att börja läsa ”Hetta och vitt”, Mare Kandres novellsamling där berättelsen som Jonas Thente kallade ”varje förälders mardröm” i fredagens K Special återfinns. Inte tillräckligt hårdhudad just nu. Jag slår på TV:n istället och kollar på gamla Top Model-repriser ett tag. Nu, när oatesen fått ligga och vila på nattduksbordet i över en vecka, är jag redo att återuppta läsandet. I alla fall tills vi kommer till den sista novellen i samlingen, den som gett boken sin titel. En fiktionalisering av Andrea Yates’ liv. Andrea Yates, en modern Medeagestalt som dränkte alla sina barn i badkaret. Vojne, vojne, hur ska det här gå?