Jag vill också haka på utmaningen hos Du är vad du läser om författare som definierar en som läsare! Börjar traditionsenligt med en liten disclaimer: att räkna upp ALLA, eller för den delen ens en bråkdel av, de författarskap som under olika perioder av mitt liv definierat mig som läsare blir ett tegelstensprojekt som jag inte vill utsätta er för. Nöjer mig därför med de namn som spontant dyker upp i huvudet på mig när jag tänker på de författarskap som präglat min bokhylla och mitt liv. De författarskap som är så mycket Helenaförfattare att det känns som om de – eller rättare sagt deras verk – är en del av mig själv, så till den grad att jag inte kan föreställa mig en existens utan dem. (Pretentiös, moi…?)

Christine Falkenland är en av de författare jag läst varje rad av, såväl poesi som prosa. Hon är, och fortsätter att vara (trots att hennes senaste roman ”Vinterträdgården” avvek en smula från det som jag uppfattar som kärnan i hennes författarskap), den nutida svenska författare som betyder mest för mig.

Lästips: ”4 x prosa”.

Dessvärre kan jag inte skryta med att ha läst varenda rad av Joyce Carol Oates, men det har mer att göra med hennes nästintill oöverskådliga textproduktion än brist på entusiasm. Ända sedan jag föll som en fura för ”Blonde” för snart tio år sedan har jag gjort mitt bästa för att beta mig igenom högar och åter högar av romaner, noveller, romanetter och långnoveller, barn- och ungdomsböcker, essäer, dagböcker, Joyce Carol Oates som…, Joyce Carol Oates presenterar… Många beskyller Oates för att vara ojämn, men jag skulle vilja hävda att hon har en förvånansvärt hög lägstanivå. Sällan har jag blivit besviken på en Oates; många gånger har jag blivit knockad av styrkan i orden. Ja, JCO är en hörnsten i min identitet som läsare.

Lästips: ”Bellefleur”.

Stephen King och jag har haft ihop det ända sedan en het och lång sommar i början av 90-talet då jag läste mig igenom större delen av hans 70- och 80-talsproduktion under en lång räcka livrädda vakennätter. Sedan följde några år, vi kan kalla dem mina elitistår, då jag undvek allt King skrev och stod för… tills jag spräckte prettobubblan och insåg att King är en klassisk berättare som mycket väl går att kombinera med Dickens och Dostojevskij. Jag har inte tittat tillbaka sedan dess.

Lästips: ”It”.

Under mina tidiga tonår, då jag slukade enorma mängder pusseldeckarlitteratur, kom Agatha Christie och Maria Lang att betyda oerhört mycket för mig. Än idag är dessa två deckardrottningar de författare jag äger flest böcker av (uppemot 60 stycken Christie och 40 Lang) och deras böcker betyder tröst, nostalgi och igenkänning. Det finns ingen novemberdag så gråtrist att den inte kan förgyllas av lite lagom snälla mord.

Lästips: ”By the Pricking of My Thumbs” (Christie) och ”Mördaren ljuger inte ensam” (Lang)

Slutligen måste jag bara nämna det författarskap som sparkade igång mitt läsande på allvar; mitt raison d’être i litteratursammanhang, the person without whom… Ja, det är Maria Gripe, vars mer magiskt doftande alster kom att betyda allt för mig under låg- och mellanstadiet. Att döpa mina förstfödda efter hennes romankaraktärer kändes som ett självklart drag.

Lästips: Skuggserien, ”Agnes Cecilia – En sällsam historia”.

Jessica har också svarat på utmaningen.