Något om person versus verk och häftiga piedestalfall
Precis innan jag påbörjar Paul Austers femtonde roman ”Invisible” läser jag hos Caroline att Auster och hans hustru Siri Hustvedt tillhör den besynnerligt stora skara celebriteter som skrivit på en protestlista där man kräver att fallet mot Roman Polanski ska läggas ner. Polanski har, om någon i västvärlden nu råkat missa det, ställts inför rätta för att ha sexuellt utnyttjat en trettonårig flicka 1978. Ett brott som han erkänner, fast hon var tydligen med på det (ändå kände han sig nödsakad att bjuda på en liten champagne- och knarkcocktail…). Min gamle professor i engelsk litteraturhistoria, som envist hävdade att det inte finns någon som helst koppling mellan författare och verk, att verket är en autonom varelse utan vare sig avsändare eller biografi, skulle hävda att det inte får påverka läsningen – men det gör det. Klart att det gör! Jag känner mig, enkelt uttryckt, jävligt besviken. Inte för att jag kräver att mina favoritförfattare ska vara några slags helgon, eller att deras åsikter måste överensstämma med mina till punkt och pricka: när Joyce Carol Oates rackade ner på feminismen i sina dagboksanteckningar blev jag ledsen och ja, det var piedestalfall på g, men snart var jag tillbaka i Oatesland som om inget hänt. Men att Paul och Siri, som verkar så sympatiska, så genomtänkta och kloka i sitt sätt att se på världen, uppenbarligen tycker att stora konstnärer ska befinna sig ovanför lagen känns som ett svek.
Tilläggas skall att paret Auster/Hustvedt är långt ifrån ensamma i sitt ställningstagande. På listan hittar jag flera författare, regissörer och skådespelare av husgudskaliber – inte minst David Lynch, vars verk jag håller högst av alla (ja, alla!) nu levande regissörer. Kommer jag att kasta min deluxeutgåva av ”Twin Peaks” som en symbolisk handling? Anordna bokbål med New York-trilogin och min sönderälskade utgåva av ”The Blindfold”? Nej, så långt är jag nog inte beredd att gå – av rent egoistiska skäl. Jag kan inte föreställa mig en värld utan vare sig ”Twin Peaks” eller Austers och Hustvedts böcker; deras verk är en så fundamental del av vem jag är som kulturkonsument och, i synnerhet om man skriver under på Nick Hornby-ismen ”it’s not what you’re like, it’s what you like”, som person att en moraliskt grundad bojkott skulle kännas som en amputation. I viss mån vill jag dessutom ge min gamle engelskprofessor rätt: man bör, så långt det är möjligt, försöka skilja på person och verk. Redan Knut Hamsun visade ju att en person med (minst sagt) tvivelaktiga åsikter kan producera stor konst. Djupt osympatiska personer kan skriva bra böcker, på samma sätt som dåliga böcker kan ha sympatiska författare (ta t ex Denise Rudberg, som verkar supergullig som privatperson men vars böcker, milt sagt, inte är min kopp te). I fallet med Polanski och de protesterande kändisarna undrar man om det inte skett en grov förvirring mellan konst och person. Jag bestrider inte det faktum att Polanski är en stor konstnär, att verk som ”Rosemary’s Baby” och ”Repulsion” är några av 1900-talets finaste filmögonblick, men att hans konstnärliga begåvning ska ge honom rätten att droga och våldta en minderårig flicka och komma undan med det… den inställningen kan och vill jag inte för mitt liv begripa.
När så ”Invisible” visar sig innehålla uttömmande skildringar av hur ett ungt syskonpar har sex med varandra börjar det smaka galla i munnen. Jag, som nyss läst Chuck Palahniuks vansinnesskildring av en porrfilmsinspelning där en kvinna har sex med 600 män, kan väl knappast beskyllas för att vara en moraltant, men här får jag svårt att läsa. Spelar vetskapen om att Paul Auster anser att Roman Polanski bör bli frikänd in i min reaktion? Alldeles säkert. Johanna L talade om skämsbok i sin recension, men för mig handlar det om starkare känslor; ja, titeln på av en Polanskifilmerna jag nämner här ovan är ett adekvat ord för att beskriva hur jag känner mig under läsningen. Visst, jag kan rent intellektuellt förstå mekanismerna bakom Adams och Gwyns förhållande, händelser i barndomen som skapar ett onormalt starkt band och så vidare, och visst kan det finnas en konstnärlig poäng med att skildra det yttersta tabut. Tanken på att det hela är en pålåstersk lek med identiteter har förstås också slagit mig; jag har precis påbörjat del tre och befinner mig alltså en bit från gåtans lösning. Likväl, oavsett hur allting faller ut till sist: det är otroligt jobbigt att läsa. Hur jag hade reagerat om jag inte känt till Austers liering med Polanski kommer jag aldrig att få veta.
Det finns, trots att Paul Auster och jag inte är de såtaste vänner just nu, mycket att gilla i ”Invisible”. Språket är precis sådär skenbart enkelt och knivskarpt austerskt som alltid, och det är ingen dålig historia Auster levererar. Tvärtom: formmässigt är ”Invisible” helt klart en välbehövlig uppryckning. Jag vet bara inte vad jag ska göra med de här känslorna av att ha blivit besviken och bedragen, annat än att låta det gå ut över min läsning. Oprofessionellt eller mänskligt? Välj själva.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Du har rätt. Författaren kliver allt oftare framför sitt verk. Vilket ger orden en annan innebörd. Texten som alldeles nyss vimlade av intressanta personer och berättelser faller platt till marken. Får en smutskant. Tvätta händerna, tvätta öronen, borsta tänderna… Är vad jag vill göra då.
Det är absurt att så många vill se mellan fingrarna och fria Polanski. Tänk om alla som stoppar rohypnol i unga tjejer skulle kunna skylla på att ”hon var med på det”. Det gick förr när sexuella övergrepp inte föll under allmänt åtal. Då kom många män som tvingats sig på flickor undan med hjälp av sina innehållet i sina plånböcker.
När bokhororna diskuterade detta över mail, blev åtminstone jag mycket mera upprörd över att folk tar avstånd från Polanski NU, trots att hela västvärlden varit medvetna om det brott, den våldtäkt han begått, i många decennier. Jag tycker faktiskt det är otroligt att så många tar på sig moralhatten först nu. Var var alla dessa under alla de andra åren? När Polanski gömde sig i Europa? Ingen som bojkottat de människor som Polanski hängt med hela tiden? Eller skrivit hattexter om Polanski själv?
Eller räknas det bara som fel från det ögonblick han blev utlämnad? Jag tycker det är mycket mera intressant att skärskåda. Människan har uppenbarligen väldigt kort och selektivt minne.
Så enkelt är det aldrig. Polanski kom undan med hjälp av plånboken, då på sjuttiotalet. Och varför han var i Europa skärskådades aldrig, kanske av rädsla för att bli utpekad som moralist av etablissemanget. Jag tror att det är först nu som en ung kvinna har en chans mot en känd filmregissör i en rättegång. Annars hade han inte kunnat resa från USA när det hände.
Men alla vi vanliga människor som rasar? Jag pratar inte om fallet eller rättegången, utan om alla moralpoliserna som kommer fram nu. Var var alla de någonstans så sent som bara för några månader sedan? Det fattar inte jag. Våldtäkt har ansetts som ett ganska grovt brott ganska länge i ganska många länder. Men ingen har offentligt tagit avstånd från Polanski på grund av detta förrän nu.
Jag trodde det var allmänt känt varför Polanski aldrig kunde resa till USA för Oscarsgalor etc. I USA har hans rykte aldrig återhämtat sig och där har man sedan 1970-talet talat om honom som en våldäktsman och rymling. I Europa var det nog lite annorlunda, vilket jag tror hade både kulturella och politiska orsaker. Enl. en artikel i The New Yorker var det troligtvis Polanskis nyliga försök att få brottet preskriberat som indirekt bidrog till arresteringen.
Själv har jag sedan jag först läste om våldtäkten för många år sedan ansett Polanski vara en riktigt snuskgubbe, vilket jag också tänkte när han gifte sig med då mycket unga Emanuelle Siegner. Det har delvis påverkar hur jag sett hans filmer. Känner nu något liknande inför Auster och Hustvedt, se mitt inlägg: http://tinyurl.com/yhnpmbn
Sedan är det nog lite ”out of sight, out of mind” över det hela också. Det har talats väldigt lite om Polanski och den trettonåriga flickan i media genom åren (åtminstone har jag uppfattat det så). Det har varit elefanten i rummet som alla försökt ignorera. Jäkligt märkligt, det håller jag med JoÖ om, men med protestlistan och underskrifterna blir stödet så påtagligt, så konkret, att det är svårt att inte reagera och ifrågasätta.
Jag tror faktiskt inte att det har varit ”allmänt känt”, åtminstone inte bland de som inte var med på tiden då det inträffade. Jag delar Helenas uppfattning om att europeisk press har mörkat och – när de väl har skrivit om det – försökt tona ner händelsen. Själv fick jag veta det relativt nyligen och jag är ändå väldigt filmintresserad. Innan dess hade jag bara något slags vag uppfattning om att Polanski hade blivit utsparkad från USA.
Det är svårt att inte bli påverkad alls när någon vars verk man älskar skriver under på så dumma saker.
Min favoritregissör Guillermo del Toro har tyvärr också gjort det: http://www.deltorofilms.com/forum2/viewtopic.php?f=1&t=1995
Ja, jag minns att jag var sur över att alla hyllade ”Pianisten” utan att en enda gång nämna dess regissörs rykte. Jag har dessutom aldrig varit speciellt förtjust i Polanskis filmer, hade en Ira Levin-period och tyckte nog att ”Rosemarys Baby” var sådär (men tror att jag kanske inte såg hela filmen, så det kan ju vara därför) och detta ogillande befästes när jag såg bedrövligt dåliga ”The Ninth Gate”, som trots Johnny Depp var ett slöseri med två timmar jag aldrig får igen.
Jag förstår att du tycker som du gör, Helena. Jag kan tycka att konsten är skiljd från dess upphovsmakare, samtidigt som jag inte kan det. Är inte en del av dina erfarenheter, din själ, till viss mån närvarande i din konst? Eller kan man separera sig själv från det man skapar?
Samtidigt är jag fortfarande väldigt förtjust i Enid Blyton, som verkligen inte verkar ha varit en trevlig person. Men hon gav mi,g och världen, en av de coolaste kvinnliga förebilder jag hade som barn; George Kirrin.
Bästa L!
Enid Blyton sägs ha varit mindre sympatisk, men jag finner det föga troligt. Har läst tre biografier om henne och det som starkast framträder är hennes kaotiska uppväxt men också den oerhörda arbetskapacitet Blyton hade. Och ja, hon hade två barn samtidigt som hon arbetade. I dåtidens England var detta ett stort misstag och något som ansågs förödande för barnen. Och ja, hon skilde sig från sin första make. Men det var på förekommen anledning. Hon var inte kär i honom. Med sin andre make levde hon hela livet ut och enligt hennes barn var hon en mkt kärleksfull mor som dock var väldigt annorlunda mot dåtidens hemmafruar. Hon skrev dagligen fram till kl 17 varefter hon ägnade sig åt familjen.
Gällande George håller jag med dig. George är vansinnigt intressant som karaktär och sägs baseras på Enid själv. Och ja, George var många gånger jäkligt egensinning och stökig i Fem-böckerna, inte alls medgörlig som dåtidens små flickor enligt normen.
Jag ser mycket fram emot teveserien om Enid som just nu spelas in. Enid fö ska spelas av Helena Bonham Carter.
Att skilja konsten från upphovsmannen är en sak, att skilja konstnären från lagen är en helt annan. Det finns många konstnärer och författare som är eller har varit fullkomligt vidriga som personer. Jag skulle inte bojkotta deras verk av den anledningen, men jag skulle aldrig hävda att de borde slippa straff på grund av sin konstnärliga begåvning.
hej, jag är nyfiken på vilka boktrender du kan se 2010. Det har till exempel varit mycket självhjälpsböcker, böcker om sin författarens barndom (far) osv. Finns det någon trend du kan skönja?
Tack för fin blogg!
Jag tror inte så många skulle ta ställning om det inte fanns mer i polanski-fallet som vi inte får veta. Vi får bara medias bild, och de säljer ju mer ex om han målas ut som pedofil/våldtäktsman. Tror knappast att alla de här kända människorna öppet skulle gå ut och stödja en pedofil/våldtäktsman om det inte fanns mer till historien. Så tänker jag iaf. Det finns mer i polanski-affären som vi inte vet. Vänner till honom vet nog mer. Eller så är de grundlurade.
Jag väljer iaf att tro på alternativ nr 1.
Ja, men vad skulle de ev förmildrande omständigheterna vara då? Polanski har ju som sagt erkänt att han haft sex med flickan. Att alla dessa intellektuiella skulle skriva på listan av samma skäl som Whoopi Goldberg (”it wasn’t rape-rape”) vill jag inte tro.
Jag vet inte vad vi inte får veta. Men när Frédérik Mitterand, fransk kulturminister, försvarade Polanski, använde han samma gamla försvar: Polanski visste inte hur ung flickan var, hon ville ha sex med en tre gånger äldre man, Polanski hade ingen aning om att flickan var drogad…Alltså var allt helt ok.
Och det var ju därför Polanski fick gå från häktet mot borgen. Jag tror att Katarina Wennstams nya bok handlar om precis det här. Om hur de ”stora” regissörerna kan utnyttja sin possition på bekostnad av skådespelarna av motsatt kön.
Ja, jag läste om Katarina Wennstam och hennes nya bok i DN och tänkte just på vår diskussion. Hon tog även upp Polanskiaffären själv. Ska bli intressant att läsa boken, som jag tror släpptes igår.
15 januari är första recensionsdatum för ”Alfahannen” (men det är möjligt att någon ändå recenserar den dessförinnan)
Boken går att köpa och läsa sedan ett par dagar tillbaka, recensionsdatum är som vanligt något annat.
[...] som upprörde mig, så jag letade och jag fann. Inlägget finns på bokhora.se och om du klickar här så kommer du direkt till Helenas åsikt om Auster och Polanski. Frid åter i mitt sinne. [...]