Dean Koontz + jag = kanske?
Även jag har införskaffat pocketböcker inför min nästa Aftonbladetsida. (Jag hoppas att ni läser oss även där? Varje fredag i Nöjesbladet, alltså pappersbilagan inuti den stora tidningen, icke att förväxla med Klick. Nu på fredag är det Johanna Ö som skriver, fredagen efter är det min tur och då blir det skräck för hela slanten.) Det blev Dean Koontz fjärde äventyr med Odd Thomas, kocken som är lika grym på omeletter som på att prata med spöken. ”Tid för Odd” heter den. Mitt förhållande till Dean Koontz har alltid präglats av en viss styvmoderlighet, och det har helt och hållet att göra med de oundvikliga jämförelserna med den där andre amerikanske skräckförfattaren med ett efternamn som börjar på K. Kanske är det orättvist att ställa dem mot varandra; King har ju en konsekvent ambition, ett episkt tilltal, som jag tror att Koontz saknar (utan att sakna den, om ni förstår vad jag menar). Äpplen och päron. Oavsett: jag har aldrig lyckats bli särskilt upphetsad över Koontzs böcker, även om han orsakade ett par sömnlösa nätter i början av 90-talet, men när jag för några år sedan läste den första boken i Odd-serien blev jag trots allt lite förtjust. It ain’t rocket science, eller den typ av litteratur som stannar kvar hos en långt efter att boken är utläst (som den där andre skräckamerikanen med ett efternamn som börjar på K…), men jag har haft småtrevligt i Odds sympatiska sällskap och hoppas att bok nummer fyra fortsätter i samma stil. Nästa fredag får ni alltså se hur det går.
Under tiden tänkte jag passa på att fråga de bokhoraläsare som är bättre bevandrade i Koontzland än undertecknad: har jag missat något? Vilka Koontzböcker rekommenderar ni och vilka kan jag fortsätta att ignorera?
Loading ...
RSS Bokhora.se
Jag gillar inte Koontz något värst. Men, Väktare tycker jag faktiskt är enormt charmig. Människorna och kärlekshistorien är precis lika mallade som i alla Koontz böcker. Men hunden…
Det är väldigt mycket hundar i hans böcker, eller hur? I alla böcker jag läst dedikerar han boken till en hund, alternativt/och frun Gerda. Gulligt. :)
Jag minns att jag de första fem åren av 90-talet fullkomligen slukade Dean Koontzs böcker. På den tiden skulle det vara dom inbundna kartonnageutgåvorna, det var alltid sådana tegelstenar att boken kunde fungera som nattygsbord för sig själv.
Jag vet inte om det jag läste då är nåt jag skulle gilla nu, men jag kommer ihåg titlar som Blixtsken, Skuggeld och Midnatt. Mycket overkligt och ruskigt hemskt. En ordentlig hyllmeter med svarta tjocka ryggar av Koontz-böcker står fortfarande kvar hemma i flickrummets bokhylla.
Jag är ganska förtjust i Koontz (även om han inte är lika bra som den där andra författaren du nämner..), det jag tycker är tråkigt är att så många av hans skräckböcker ballar ur totalt i slutet och blir tramsiga istället för skrämmande. Om Phantoms hade hållit samma snygga stil hela boken igenom hade den varit ett mästerverk, första halvan av boken låg jag med alla lampor tända och bet på naglarna, i stort sett. Men den är ändå läsvärd. Jag kan också rekommendera Whispers och Sole Survivor.
Annars är den allra bästa boken av Koontz i mitt tycke Intensity (Psykopaten på svenska). Den är inte övernaturlig men spännande så det absolut inte går att lägga den ifrån sig, handlingen utspelar sig i ett gammalt hus mitt ute i ingenstans och berättelsen är en katt-och-råtta lek mellan mördare och offer. Gastkramande, och väldigt läsvärd.
Jag skulle däremot undvika Ansiktet.
Jag har ett lite ambivalent förhållande till Koontz, tycker han är ganska ojämn. Men några böcker jag har gillat är Väktare (framför allt!), Mr. Murder, Hjärtats mörka flod och Blixtsken.
Jag hade ett intensivt förhållande till Koontz i några år, och de böcker jag verkligen gillade är Väktare, Blixtsken, Skymningsögon och Främlingar. Sedan började jag tycka att han upprepade sig en del. Många undersköna kvinnor och militärutbildade deprimerade män, men man hinner läsa några böcker innan man hamnar där…
Från att vara helt osugen på Koontz blev jag med ens nyfiken… Tack för tipsen!
Precis som några tidigare redan sagt är Väktare en favve. Gillar också Hjärtats mörka flod (som fler också nämnt). Annars är den nya boken Släktet (av Guillermo del Toro) lite år Koontz hållet. Spännande, slafsig och action från sidan ett. Underhållande utan att ge intryck för livet!
Jag har två klara favoriter: ”Psykopaten” och ”Vansinne”. Dessa vill jag varmt rekommendera!!
Jag slukade Koontz i högstadiet och på gymnasiet (tillsammans med den där andra författaren på K som du nämner) och mina favoriter är Skymningsögon, Viskningar, Främlingar, Väktare, Kall eld, Midnatt, Hjärtats mörka flod och Nattfrossa – mestadels 80- och tidigt 90-tal alltså.
Poängen med Koontz är att han är en rakt-på-sak/från-a-till-b-författare som ändå skriver tillräckligt bra för att man ska orka läsa flera av hans böcker, även om de blir hemskt lika så småningom… han har sitt formulär 1A som han följer nästan jämt: ensam kvinna möter ensam man, ljuv musik uppstår, en hund eller ett par barn medföljer nästan undantagslöst och tillsammans ska Ondskan bekämpas, ofta i form av regeringen eller multinationellt företag. Några av böckerna skiljer sig från mönstret, men annars är det basically mallen för dem alla. Som chick lit, fast skräck.
De sämsta som jag läst är Mr. Murder, Invasion och, tyvärr, första boken om Odd (jag har inte iddats läsa de andra).
Jag är mest förvånad att litterära människor gillar Koontz. Jag har försökt gilla honom i flera omgångar, och för 4-5 år sen så köpte jag på mig ett antal av hans böcker vid bokrean, vilket jag ångrar den gång per år jag börjar läsa en av dem.
Men de känns som stöpt i samma förutsägbara form hela högen. Grundstoryn känns som den är mer eller mindre likadan (alltid något barn, kvinna el annan förväntat svag inblandad som råkar illa ut och det slutar alltid lyckligt).
Hans böcker känns som en c-version av Stephen King tyvärr.
Han är väldigt ojämn tycker jag. Det är flera av böckerna som är nästan oläsliga t.ex. The Mask och The Face och From the Corner of His Eye läste jag inte ens ut. Men jag har en jag verkligen gillar: Strangers har jag läst 4-5 ggr (första halvan av boken är väldigt suggestiv och otäck). Och så gillar jag böckerna om Christopher Snow. Idag skulle jag inte orka läsa igenom så mycket skräp för att hitta pärlorna. Jag har läst de två första böckerna om Odd och är inte överförtjust, men tänkte ge mig på den tredje och hoppas det blir bättre.
Jag måste gå emot opinionen här och hävda att Blixtsken är en av de sämsta böcker som någonsin skrivits. Den är den enda bok jag påbörjat som jag inte avslutat, av den enkla anledningen att boken är fullständigt outhärdlig. Karaktärerna är platta, historien löjlig och språket under all kritik. Och då avgudar jag ändå han den där vars namn börjar på K…
Ah, ett sådant sammanträffande! Jag tänkte tipsa en ivrig läsare i yngre tonåren om slukarböcker och när jag helt plötsligt hittade ”Främlingar” i en second hand-affär kändes det som ödet. Jag har börjat läsa den själv först (kunde inte stå emot). Och jag satt och tänkte på dig, Helena som i ett tidigare inlägg påpekat att du aldrig sett storheten med Koontz.
Här är i alla fall min Koontzkarriär: jag började läsa hans böcker i fjortonårsåldern och fast jag läst en del King då, så kändes detta så nytt, speciellt alla olika storys Koontz hade.
Jag läste alla de där böckerna som kom ut fram till mitten av 1990-talet och sedan gav jag upp. Vi hade helt enkelt växt ifrån varandra, Dean och jag. Jag har bara läst ”Vakande Ögon”, och de två böckerna om Christopher Snow sedan dess och urusla ”Tick Tock”Jag tror att skillnaden mellan King och Koontz är att King helt enkelt är så mycket mer flerdimensionell. Hans berättelser är ju inte så raka som Koontz, och inte så svartvita heller. King är svårare att läsa men belöningen är ju så mycket större. (Det betyder kanske att under ett par korta månader när jag var ung och dum och tyckte Koontz var bättre än King så var jag lite lat och inte bara avfälling från den rätta tron?) Hursomhelst så rekommenderar jag ”Väktare”, ”Främlingar”, ”Phantoms” – jag grät nästan av skräck vid förordet! -”Fear Nothing” och Seize the Night”. Och alla läskiga och sorgliga dikter från ”The Book of Counted Sorrows”! Fast vänta dig inte att älska Koontz som du hade gjort när du var yngre. Som i Rolands värld tror jag att de flesta av Koontz läsare till slut går vidare till andra författare.
(Men du Dean, så fort du skriver den sista delen av Moonlight Bay-trilogin, så är jag där!)
Är ingen Koontzkännare eller fan men råkade greppa Psykopaten när jag väntade på någon på bibblan. Kom genast in i boken och var tvungen att låna för att se hur det gick. Minns boken fortfarande trots att det nog är tio år sen. I sin genre lysande tyckte jag eftersom det var omöjligt att lägga den ifrån sig (och jag är mästare på att inte avsluta böcker). Massor av blodtörstiga hundar, lik i skåpbil och förstenad flicka i källaren. Men ingenting övernaturligt
Jag älskade Viskningar. Den stannade verkligen kvar.
Annars tycker jag inte alls att King är bättre. Tycker om något att han är tramsigare än Koontz.
Fast så tycker jag att Ajvide Lindqvist slår de flesta med hästlängder.
Midnatt är en av de bästa. Mycket otäck, mycket bra. Ett tips :)
Åh, The Book of Counted Sorrows, ja. Fantastiskt! Tyckte jag i alla fall då… :-)
Nu var det ett bra tag sedan jag läste Dean Koontz, hade en period för några år sedan då jag just upptäckt honom och då jag läste ungefär en av hans böcker i veckan. Den senaste jag läst var Life Expectancy (Livstid) och den liknade inte de andra jag läst särskilt mycket men var överrraskande bra. Psykopatiska clowner, mycket bakningsreferenser och förutsägelser om hemska händelser i huvudpersonens liv. Annorlunda men bra.