”Never let me go” som film
Jag blev glatt överraskad över att upptäcka att Kazuo Ishiguros ”Never let me go” kommer som film (senare i år?). Som återkommande läsare av Bokhora säkert anat, är jag mycket positiv till filmatiseringar. Jag tycker att det är kul att se vad regissörerna och manusförfattarna (eller vem det nu är som har mest makt när det kommer till att göra film) väljer att lyfta fram, plocka bort, hur de har tolkat boken. Det händer naturligtvis att jag blir besviken, men oftare ser jag filmen innan jag läser boken och ett gott betyg tycker jag är när jag blir sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen.
”Never let me go” har jag som bekant läst, men jag tycker att det är ett väldigt intressant tema i boken som många fler borde få chansen att ta del av. Jag tycker – provocerande nog – inte att man alltid behöver läsa en historia, om det nu är historien man vill åt. Sedan finns det ju förstås andra aspekter med läsning som går förlorade i en film, men jag hoppas att ni förstår att jag inte tycker att man ska ge upp läsandet. Min åsikt är att det ena inte utesluter det andra, jag tycker snarare att det tillför mycket till min läsning att ta del av andras tolkningar och att se det jag har läst. Hursomhelst: det ska bli spännande att se Kiera Knightley och Carey Mulligan i rollerna som Ruth och Kathy.
Nu väntar jag bara på att ”Enhet” ska filmatiseras också. Inte minst är det en annan spännande historia, men det finns dessutom många lysande skådespelerskor i 50-årsåldern som skulle vara alldeles lysande som Dorrit (bara det inte slutar med en sminkad Angelina Jolie).
Loading ...
RSS Bokhora.se
Men Kiera Knightley? Det var verkligen inte alls vad jag hade tänkt mig. Kul att den ska filmatiseras dock, jag gillade boken jättemycket.
Håller absolut med, film är bokens visuella syster. Och bara att se en bra skådis kliva in i en karaktär och ge den kött och blod är en upplevelse i sig (även om man kanske emellanåt har föreställt sig personen på ett helt annat sätt). Något som sällan funkar bra i överföringen är däremot tankar och inre monologer – det blir konstigt platt med en voice over. Märkligt, det borde fungera, men gör det sällan – om inte orden, som i några få filmer, helt kontrasterar mot det vi ser på bild.