Denna måndag möter vi Jessika Gedin, en av bokhoras favoriter. Jessika skriver bl.a. om böcker i Elle och drev tidigare förlaget Tivoli tillsammans med sin syster Eva.

Vad läser du just nu?
Just nu läser jag faktiskt en kompis manus. Jag brukar inte göra det, för jag kan aldrig låta bli att säga vad jag tycker (och det är aldrig nån som vill höra det egentligen) men den här gången gjorde jag ett undantag och hittills har det varit riktigt bra. Det är en lättnad. Säkert för henne också.

Har du några böcker du alltid brukar rekommendera?
Det finns ju förstås böcker som betyder mer än andra för just mig, men när det gäller rekommendationer vill jag gärna liksom skräddarsy boken efter mottagaren. Det är mitt partytrick (eller förmodligen bara en marginellt intellektuellare variant av ”Åh! Du bara MÅSTE vara vädur!”). Men alla borde förstås läsa Jeanette Wintersons ”Skrivet på kroppen” - för att kärlek inte vet några gränser. Douglas Couplands ”Livet efter Gud” – för att det ryms så otroligt mycket klokhet i den, utan att man ens märker det, och utan att den egentligen skiljer sig det minsta lilla från ens egna tankar. Och allt av Jonathan Safran Foer, han är världens bästa nu levande författare, det bara är så.

Var hittar du tips på nya böcker att läsa?
Jag lusläser förlagskatalogerna, och jag är besatt av svenska debutanter, så jag läser alltid dem först, men när jag går i bokhandeln går jag mest på omslag. Sen är min mamma en mästare på att rekommendera saker. Jag läser aldrig poesi, dock. Jag märker att jag läser för fort, liksom. Jag har svårt att anpassa mig till formen.

Vilka författare läser du allt av?
Ingen faktiskt. För Jonathan Saffran Foer har skrivit för få för att gillas riktigt, och dem jag tror att jag läser allt av (som PO Enquist och Kerstin Ekman) missar jag mycket av bara för att jag läser så mycket i jobbet. Men jag blir förstås alltid glad när det kommer en ny Stephen King (fast jag är inte alltid lika glad efter att jag läst ut dem, han är minst sagt ojämn). Jag kopplar av med skräck, det är min bästa lässemester.

Hur viktig är bokens formgivning för din läsupplevelse?
Jätteviktig. När jag hade förlag… nä – jag ska inte tjata om det, jag lovar, men det är viktigt. Inte viktigast, men viktigt. För själva känslan. Jag har alltid gillat små böcker. De känns hemliga. Som om de kan vara kanske bara till mig. Jag köper ofta böcker bara på utseendet, jag avskyr det där fåniga säljtänket att stort författaransikten på omslaget säljer, eller att gult och svart säljer, det är sånt skitsnack. De flesta populärkulturkonsumenter har ett väl utvecklat formseende idag. Vi är vana vid mycket… snyggare saker än bokbranschen tror.

Var läser du? Har du alltid en bok i handväskan?
När jag är inne i en bok läser jag i soffan, i sängen, i köket, på toa, vid skrivbordet, vid matbordet, på bussen – överallt där jag är kort sagt. Och jag ligger gärna kvar bredvid min dotter efter att jag nattat henne, och läser i usel belysning medan hon somnar.

Och jag har cellskräck, så det är ett måste för mig att alltid ha en bok i handväskan. Annars törs jag inte åka tunnelbana. Om tåget skulle stanna i en tunnel (gud förbjude) så finns det åtminstone en extravärld att fly till. Väskboken är helt anpassad efter storlek, och har inget att göra med vad jag håller på att läsa hemma, eller ens vad jag vill läsa. Tack och lov har Tivoliformatet (jorå, så att… där kom den! Och för er som inte vet det var Tivoli mitt förra bokförlag. Vi gjorde pyttesmå böcker. Det gillade inte säljarna.) fått ett ganska stort genomslag, det kommer många böcker i den storleken nu. Tyvärr inte alltid så bra (längre).

Därför ligger till exempel Belinda Olssons ”Otrogen på öppen gata” i min handväska just nu. Den läser jag i när jag åker tunnelbana (vilket inte är särskilt ofta).