Mattias Boström. Foto: Jessica Björkäng

Översättaren, förläggaren och Sherlock Holmes-experten Mattias Boström är ett namn som sherlockianer runtom i världen är väl förtrogna med. Han har sedan barnsben varit besatt av Detektiven med stort D och är sedan ett par år tillbaka medlem i det anrika Sherlock Holmes-sällskapet The Baker Street Irregulars. Dessutom har han introducerat Stephen Fry och Hugh Laurie för svenska läsare och satt nyligen vid samma bord som – håll i dig nu, Jessica! – Neil Gaiman vid en middag i New York med The Baker Street Irregulars. Klart vi måste titta lite närmare på honom!

Minns du hur ditt förhållande med Sir Arthur Conan Doyle och Sherlock Holmes började?

Jag hittade nyligen en gammal artikel jag skrev när jag var sexton. Det är tur att man har små märken längs vägen att återkomma till, för jag minns inte vad jag tyckte och tänkte när jag var sexton, men där hade jag skrivit att jag gillat Sherlock Holmes sedan tioårsåldern. Så då vet vi det! Jag gillade barn- och ungdomsdeckare över huvud taget, jag läste t ex Tvillingdeckarna, Ture Sventon och Agaton Sax, som jag fortfarande läser och älskar än idag. Sedan under högstadiet snöade jag in på Sherlock Holmes, sådär som man ofta snöar in helt på saker i den åldern. Jag blev totalt fanatisk, skrev brev – på den tiden man skrev vanliga brev – till Sherlock Holmessällskap runtom i världen (det finns ca 300…) och hade mig. Jag fastnade inte bara för berättelserna, utan för hela den sherlockianska världen, alla små, små detaljer som kan diskuteras i all evighet. Till exempel hur Watsons krigsskada har uppkommit, vilket bland annat författaren och Holmes-entusiasten Laurie R. King föreläst om.

Du är precis hemkommen från din senaste Baker Street Irregulars-träff. Berätta lite om det! Hur brukar det gå till på era möten?

I år var tredje gången jag var över på ett av sällskapets årsmöten – och det blir roligare för varje gång. Mest kanske för att man alltid lär känna några nya människor. För det är väl det som är kärnan i det hela, själva umgänget. Och det finns gott om möjligheter till sådant. Från onsdag till söndag pågår en rad aktiviteter, luncher, smokingmiddag, cocktailparty, föredrag, brunch och mycket annat. För att vara ett sällskap som ägnar sig åt att studera Sherlock Holmes-berättelserna så ägnar vi ganska litet tid åt att prata om Holmes när vi träffas. Men det blir väl lätt så, när man lär känna människor bättre och bättre med åren så är det andra samtalsämnen som alltmer tar över. Samtidigt som vi förstås alltid har ett gemensamt intresse att falla tillbaka på.

I år var det dessutom extra roligt att få besöka BSI:s evenemang i och med att jag mottog ett pris för årets bästa artikel i deras tidskrift, The Baker Street Journal, som anses vara världens främsta Sherlock Holmes-magasin. Jag är mäkta stolt över det priset – det har delats ut sedan 1958 och det var blott andra gången det delades ut till en icke-amerikan och första gången till någon som inte har engelska som modersmål. Många av mina sherlockianska idoler har fått det priset genom åren. Jag har skrivit lite mer om det på mattiasbostrom.wordpress.com.

Neil Gaiman. Foto: Mattias Boström

Hur var det att träffa Neil Gaiman?

Neil Gaiman blev invald i sällskapet för några år sedan och hans Holmes-intresse är väldokumenterat. Själv blev jag invald för två år sedan. Mitt möte med Gaiman vid årets möte ska väl inte överdrivas, men jag hade honom mittemot mig vid bordet på årsmiddagen. Han verkade vara en trevlig typ. Då och då under kvällen rapporterade han via Twitter från middagen.

Har du några Sherlock Holmes-relaterade projekt på gång just nu?

Ja, ett helt gäng. Men så är det å andra sidan nästan alltid. Jag gör research för nya artiklar till The Baker Street Journal, jag forskar om Conan Doyles resa i Skandinavien 1929, kanske kommer jag göra ett lite tjockare häfte åt BSI under närmaste året, snart borde jag fortsätta mitt arbete med att översätta Holmes-böckerna till svenska (jag har bara kommit ut med den första hittills) och jag har några andra grejer på lut. Och så har jag sajten www.sherlockholmes.se och jobbar med den svenska Sherlock Holmes-bibliografin på http://sherlockholmesisverige.wordpress.com. Men för tillfället är jag mer upptagen med andra hobbyprojekt än just de sherlockianska – det blir nog bl.a. någon ny humor- eller presentbok för förlaget Känguru snart.

Läser du många av Holmes-epigonerna som ges ut? Någon favorit bland dem?

Tyvärr hinner jag inte läsa så många av dem. Det kommer ut en hel uppsjö pastischer varje år och jag är inte ens säker på att de som jag läser är de allra bästa. Jag är absolut ingen motståndare till Holmes-pastischer, jag tycker tvärtom att det kan vara riktigt roande och skulle mycket väl kunna tänka mig att skriva något liknande själv, men ofta väljer jag att läsa andra typer av romaner när jag har lite tid över. Just nu är det steampunkgenren som gäller för min del – överdriven victoriana med avancerad teknologi byggd på ångkraft och urverk. Det är grejer det!

Om du får ge våra läsare ett enda boktips av Conan Doyle, vilken bok skulle det då bli och varför?

Om jag ska välja en roman så tror jag att jag – istället för “Baskervilles hund” – rekommenderar “De fyras tecken”. Den har verkligen allt: en försvunnen skatt, en mystisk man med ett träben, en mästerdetektiv i högform och en rafflande upplösning på Themsen. Men allra mest rekommenderar jag nog någon av novellsamlingarna, där kommer Holmes till sin rätt på bästa sätt, speciellt i “The Adventures of Sherlock Holmes” och “The Memoirs of Sherlock Holmes”, som finns utgivna på svenska i lite olika utgåvor.

Sherlock Holmes i all ära, men för en av bokhororna (Helena, aka ”Stephen Frys platoniska hustru”…) är nog ändå din största bedrift att ha introducerat Stephen Frys böcker för den svenska läsekretsen. Kan du berätta lite om hur det gick till?

1996 fick jag ett tips från en bekant att vår gemensamme Jeeves & Wooster-idol Stephen Fry även skrivit romaner. På den tiden spred sig ju information på det sättet, mun till mun – Internets sökmöjligheter var då fortfarande extremt begränsade. Så jag fick tag på Frys debutroman “The Liar”, och jag fullkomligt älskade den. Jag har väl läst den en sisådär sju gånger. Eftersom jag hade ett eget bokförlag så tänkte jag att det här kanske jag skulle kunna ge ut i svensk översättning. Men hur går man tillväga? Jag hade tidigare bara gett ut några svenska författare. Jag luskade mig fram till hur den utländska litterära agentvärlden fungerade och lyckades få svenska utgivningsrätten för boken.

Allt var väldigt nytt för mig. Jag behövde en översättare. Boken erbjöd en hel del svårigheter; Fry är ett modernt universalgeni och jag behövde någon som förstod sig på alla lager i boken. Sålunda frågade jag det enda universalgeni jag kände, fysikdocenten Hans-Uno Bengtsson (som tragiskt nog gick bort härom året), som tidigare hade översatt ett antal böcker och som dessutom gillade Frys böcker sedan tidigare. Hans-Uno tackade ja, och översättningen blev riktigt strålande, vilket påpekades i recensionerna. “Lögnaren” blev verkligen en bok som funkade lika bra i svensk översättning som i original. Även om Hans-Uno under arbetets gång hade tagit titeln lite väl bokstavligt – hans rapporter om hur långt han hade kommit med översättningen visade sig vara, ja, inte helt överensstämmande med verkligheten. I själva verket översatte han nog boken i virvlande fart under veckorna före deadline.

Att jag inte kunde så mycket om förlagsbranschen på den tiden, utan mer gick på intuition, förstår man även av att jag skrev ett brev till Stephen Fry och bad honom att författa ett speciellt förord till de svenska läsarna – och hotade med att stava fel på hans namn på omslaget om han tackade nej. Fry visade sig dock vara en klok man och tog det säkra före det osäkra och faxade över ett sådant förord.

Jag gillade verkligen den brittiska humorgeneration som Stephen Fry ingick i – det var den jag växte upp med på 80-talet. Så när jag fick nys om Ben Eltons prisbelönta roman “Popcorn” så lyckades jag få utgivningsrätten till den också. Elton var ju författaren till bl.a. tv-serien “Svarte orm”, där både Fry och Laurie medverkade. Och triss i ess blev det i och med att jag även gav ut Stephen Fry-kompisen Hugh Lauries humoristiska thriller “Skottpengar”. Att jag hade tre av ikonerna inom denna brittiska humorgeneration samlade på mitt lilla förlag, det är något av det jag är mest stolt över från åren som egen förläggare. När jag senare lade ned mitt eget förlag och gick över till Bokförlaget Forum (där jag dock bara stannade i knappt ett år) tog jag även med mig både Fry och Elton dit, och det är fortfarande deras svenska förlag.

Vi hoppas att ni haft det lika trevligt i dessa anglofila sfärer som vi! Och, litet PS från Mrs Fry här, läs för all del ”The Liar” om ni inte redan gjort det! Tänk en snuskigare PG Wodehouse i internatskolemiljö…

/Helena och Jessica