Gamla Bokhoraläsare vet att jag genom åren varit väldigt besatt av Neil Gaiman men det var nu väldigt länge sedan jag  bloggade något om honom. Det kan nog till viss del bero på att han själv inte heller har bloggat så flitigt senaste tiden, men nu är han äntligen igång igen. Och oj vad jag märker att jag saknat honom i min Reeder. Visst följer jag hans twitter, men det är inte riktigt samma grej. En av orsakerna till varför han inte bloggat är att han skriver på ett manus till ett avsnitt av Dr Who som verkar komma nästa säsong. Kommer självklart kolla in det när det sänds men Dr Who är en av de få tv-serier jag inte riktigt lyckats fastna för.

En av de andra orsakerna är att han även skriver på manuset till Hollywoodfilmatiseringen av ”Anansi Boys”. Drömmer ju att någon gång få se en tv-serie (helst från HBO) av ”American Gods” men en filmatisering av ”Anansi Boys” känns riktigt kul också.

Just nu så läser jag en novellsamling där Neil har varit en av redaktörerna: ”Stories”. Har flackat runt Sverige och lästiden har varit rätt upphackad så det har varit en perfekt bok att ha med sig. Min sambo läser ”Amerikanska gudar” som vi hittade på svenska för 20:- i ett stånd på Arvika torg. Har tjatat länge om att han måste läsa min favoritbok så känner mig nöjd att äntligen ha fått honom till att göra det.

Har ni läst serien ”Spawn”? Jag gjorde det en del i mitten/slutet av 90-talet. Hade dock inte koll på att Neil hade skrivit ett nummer (#9). Iallafall så skrev han det numret och skapade i det tre stycken nya karaktärer. Todd McFarlane, som skapade ”Spawn”, använde dessa karaktärer, som Gaiman har copyright på, utan att betala för sig och det medförde en lång rättsprocess (som pågått sedan 2002) som nu äntligen verkar vara avgjord till Gaimans fördel.  Alla pengar som blir över efter advokatkostnaderna kommer  Gaiman ge till ”Comic Book Legal Defense Fund”.

Gillar domarens utlåtande:

If defendant really wanted to differentiate the new Hellspawn, why not make him a Portuguese explorer in the 16th century; an officer of the Royal Navy in the 18th century, an idealistic recruit of Simon Bolivar in the 19th century, a companion of Odysseus on his voyages, a Roman gladiator, a younger brother of Emperor Nakamikado in the early 18th century, a Spanish conquistador, an aristocrat in the Qing dynasty, an American Indian warrior or a member of the court of Queen Elizabeth I? It seems far more than coincidence that Dark Ages (McFarlane) Spawn is a knight from the same century as Medieval (Gaiman) Spawn.

Ungefär det första Jenny Han säger när vi möts är ”there’s this Swedish actor that I just love”, och jag gissar Alexander Skarsgård, och sen ägnar vi ett par minuter åt att diskutera ifall han och Kate Bosworth är tillsammans på riktigt (som jag tror, med tanke på bilderna från Stockholmsbesöket) eller om det är för att få publicitet, de har ju samma agent och allt (som Jenny Han tror). Hon är ett stooort True blood, och AS-fan. Hon känner till och med till Stellan och alla de andra småbrorsorna i den familjen. Inte illa! Men, nu ska det ju inte handla om honom först och främst.
Jenny Han har skrivit ”Sommaren jag blev vacker” och ”It’s not summer without you”. Den avslutande delen i den trilogin ska komma nästa sommar.

Hur fick du idén till första boken?

Jag kom på att jag ville skriva om om en tjej och hennes somrar, att man skulle se hur hon växte upp och utvecklades under åren. Coming of age. Men sen insåg jag rätt snabbt att det jag ville få in var för mycket för bara en bok så då pratade jag med mitt förlag och vi bestämde att det skulle bli en trilogi.
En del av sakerna jag skriver om i dem har jag upplevt själv. Tex det här med att ha en kompis som är mer mogen och flickig, som Bellys kompis Taylor är. Hon har ju med sig massa klänningar och söta bikinis och sånt som Belly inte alls har tänkt på. Precis så var det för mig en sommar i vårat sommarhus när en av mina kompisar följde med och jag kände mig som en barnunge i jämförelse med henne. De känlsorna har jag försökt få in i böckerna.
Men mycket är ju påhittat också. Jag ville skriva om karaktärer som är mänskliga, och har både goda och dåliga sidor. Belly är ju 16, och hon är en ganska normal 16-åring tycker jag. Ibland är hon mogen och klok, men ibland är hon osäker och barnslig. En del vuxna som har läst boken tycker att hon borde vara starkare och stå på sig mer, vara mer feministisk, men man är inte så hela tiden när man är tonåring! Många ungdomar däremot säger att de känner igen sig helt i henne.

Vilken av karaktärerna tycker du om själv?

Taylor! Jag gillar att skriva om Taylor. Hon säger lite elaka saker ibland, eller raka, och så är hon jättesnäll och peppande vid andra tillfällen. Det är roligt för mig! Jag gillar också bror-syster-dynamiken mellan Belly och Steven.
Conrad är den svåraste för att han är så tyst och introvert. Han är bara inne i sitt eget huvud hela tiden.
Just nu medan jag håller på med 3:an har jag slutat kolla mina läsarmejl för det trillade in 30 stycken varje dag från tjejer som alla var team Conrad eller team Jeremiah och skulle övertyga mig om att de hade rätt.

(Här försöker jag givetvis få henne att avslöja vem det blir till slut i 3:an, men det gick inte. Kanske bara en känsla jag fick, men jag vet inte om hon hade bestämt sig 100% själv heller…. Hmm…)

Har du alltid velat bli författare?

Nej, eller, jag tänkte inte på att man kunde bli det. Där jag växte upp var ingen författare. De hade en kemtvätt eller jobbade på fabrik och såna vanliga jobb. Jag skrev massa historier när jag var liten, men det var först när jag tog en writing class på college som jag började tänka på det som ett möjligt yrke. Sen hade jag stor tur för jag sålde min första bok, ”Shug”, medan jag fortfarande gick på graduate school, och sen dess har jag skrivit. Nu jobbar jag sen ett tag 3 dagar i veckan på ett skolbibliotek, och det är jättebra. Dels blir jag inläst på allt som kommer ut, och sen är jag ju omgiven av ungar hela dagarna. Plus att jag blir bättre på att strukturera min tid! Förut kunde jag liksom äta lunch med en kompis och sen blev inget mer gjort den dagen. Nu när jag är ledig hela somrarna sitter jag och skriver disciplinerat istället.

Hur är det att vara en ungdoms/Young Adult-författare i USA idag med tanke på ekonomiska krisen, förlagskrisen och allt sånt?

Det är faktiskt rätt bra! Barnboksförsäljningen ökar, och det gör ju inte precis vuxenförsäljningen. Även om man köper färre böcker till sig själv som vuxen så drar man nog inte ner på böcker till sina barn för det är så viktigt, så just nu är det liksom barnböckerna som drar marknaden. Och så har vi ju fenomenet Twilight och allt det har medfört. Även om man inte gillar de böckerna så har de haft en enorm effekt för oss, och det är ju bra för alla.
Man kan se fler stora vuxenförfattare som har börjat skriva ungdoms också, tex Candace Bushnell som nyss kom ut med ”Carrie diaries”.
Jag var nyligen på en signing tour i USA, och jag tror det är vanligare att man skickar ungdomsförfattare på såna nu än vuxen, just pga ekonomin.

Läste du mycket böcker själv när du var liten?

Ja! Och jag blev helt besatt av dem. Som när jag läste ”Borta med vinden” när jag var tolv år, man levde ju i den boken! Det är därför jag förstår tjejerna som skriver till mig om team Conrad eller Jeremiah så väl, för det skulle jag också ha kunnat göra.
Jag läste ”To kill a mockingbird” när jag var tretton, och sen ville jag skriva såna Southern stories. Jag tycker den är en perfekt bok.

Av nyare titlar så säger jag ”Hunger games”, Sarah Dessen är alltid bra, och för vuxna ”Never let me go”, ”Tidsresenärens hustru”, och så Sookie Stackhouse såklart. Hon kommer alltid ut med en ny till sommaren, och jag längtar efter den! Det är perfekt strandläsning.

Med tanke på att du jobbar på bibliotek, brukar du köpa eller låna böcker?

Jag köper. Jag gillar att ha min egen lilla samling. När jag var liten var jag så försiktig så jag läste alla mina böcker utan att bryta pärmarna på dem. De såg helt nya ut. Mina kompisar ville inte låna böcker av mig för att de skulle förstöra dem, haha. Men nu är jag inte så försiktig längre. Fast jag skriver inte i dem eller sånt, men jag kan bryta en pärm.

Och nu håller du på med avslutningen till ”Sommaren jag… ” och ”It’s not summer…”. Vad handlar den om?

Kan man älska två människor samtidigt? Kommer din första kärlek alltid att hålla? Belly är lite äldre i den också, över 20, så det blir riktiga beslut. Inte som när man är tonåring, utan nu är det livet på riktigt. Den ska komma ut nästa sommar, så jag måste skriva som en galning den här sommaren.

(Jag ser verkligen fram emot avslutningen!)

Har inte fått in snitsen att läsa och amma samtidigt. Det gör sig inte för mig. Även om jag inte brukar ha problem att koncentrera mig på läsandet i de mest skiftande miljöer, så är inte amningen rätt tillfälle. Jag väljer oftast iPhonen och internet framför böcker. Det passar bättre, snuttifierad läsning med korta blogginlägg och mejl är lättare att ta till sig.

Så det var inte i egenskap av tunnis som jag valde Kerstin Ekmans ”Mordets praktik” när jag häromdagen rotade i mammas bokhylla efter något läsvänligt. Jag har länge varit sugen på att läsa och blev glad när den fanns hos mamma.

Vilken pärla hörni! Är alldeles förtjust. Så ytterst elegant. Plus att jag blev litet charmerad av en hänvisning till Poul Bjerre, genast tänkte jag på Bravingers utmärkta, det är en tidsepok jag vill ha mer av känner jag nu. Eller framförallt språket. Ja, jag vill åt språket. Den sekelskiftessvenskan är så fin, skäll som jag brukar få för att jag gammalmodigt nog skriver skall istället för ska.

Sommarens första sträckläsningsbok för mig är Danielle Trussonis Angelology. Läst en tredjedel sen igår kväll och jag har inte semester än. Mer välskriven än Da Vinci-koden men lite den känslan ändå. Och gillar man grymma änglar à la Supernatural så är det här en given bok att sluka i sommar.

Vår Johanna K fyller 30 år idag och blev precis överraskningsuppvaktad. Här poserar hon med presenten från oss andra bokhoror.

Jag minns hamburgerkedjan Clock på Kungsgatan, var ofta där och åt när jag var på Stockholmsbesök förr i tin. Den finns med i fina fina ”Barnens Ö” som jag inte har läst på många år, men som jag blev ofantligt sugen på att dra fram och läsa om efter mitt och Daniels klassikersnack i DJTV igår. Jag tycker att ”Barnens Ö” är en sådan riktig klassiker, som förtjänar att uppmärksammas många gånger om. Nya generationer som skall upptäcka. Måste upptäcka.

F ö upptäckte jag att mycket av det som jag gillar i klassikerväg (vi pratar alltså klassiker från 60-talet och framåt, den MODERNA klassikern om man så vill), kom mitt eget födelseår. Förutom ”Barnens ö” är det ”Maken” t ex, och även ”Jack” som jag verkligen läst sönder och som måste setts som rätt så banbrytande då. Det finns meningar som är över en sida långa, skönt gung i den boken.

Jag tror jag ska göra 1976 i litteraturen så fort jag får lite tid över. Bokmania hade ju den utmaningen för ett tag sedan och Helena hakade på.

Nu är jag sugen på både böcker och hamburgare. Illa!

Imorgon Berlin! Jag har skrivit in massor med adresser i min Berlinmoleskin, bland annat till flera olika roliga boklådor. Är skeptisk till om de kommer ha så stort engelskt utbud, men både jag och D gillar att gå i boklådor när vi besöker andra länder, så det blir nog bra.

Vad gäller själva bokpackningen, så tar jag med mig tre böcker bara, jag tror faktiskt det kommer att räcka eftersom en av dem är engelsk (och väldigt tjock), en Capotebiografi jag köpte i USA i våras. Övriga två är ”Glitterscenen” och Kjell Westös nya – bokcirkelbok till nästa träff. Det blir en tung packning insåg jag just, med bara inbundisar. Kanske blir det någon extra bok när vi väl kommit till Arlanda, det brukar ju bli så.

Oj, vad recensionerna inte har varit så bra för Henning Mankell nu när den utlovat sista boken om Kurt Wallander äntligen släpptes. Som om det länge har funnits ett uppdämt behov av att sätta dit honom. Eller kanske är jag lite väl konstpiratoriskt lagd.

Hursom, jag har faktiskt också läst ”Den orolige mannen” och jag ville väldigt gärna vara storsint med betyget, gå lite motvalls mot recensenterna, kanske rentutav något i stil med ”vi vanliga läsare gillar sånt här i alla fall”. För jag har alltid gillat Mankells deckare. Jag tycker inte särskilt mycket om Mankells övriga böcker, men jag gillar rufsige Kurt Wallander och stan som skulle platsa i Guiness Rekordbok som världens mest mordtäta per capita.

Men så tyckte jag inte att det var särskilt bra. Boken kändes mest som en sammanfattande powerpoint på något vis – en massa meningar stolpade ovanpå varandra som skulle bilda något slags sammanhang och bakgrund till de senaste årens tystnad  – Wallander har köpt hus och hund, dottern Linda har fått barn (och pratar den konstigaste svenska jag någonsin stött på) exfrun har börjat supa hon med, ingen trivs med livet längre. Samhället är på väg åt helvete. Som om själva boken, historien aldrig riktigt börjar. Jag gick liksom och väntade, otåligt. Kommer det inte igång snart? En recap som var längre än någonsin ett avsnitt av Days of our lives, och det vill inte säga lite. Dialogerna som visserligen alltid har varit den svaga länken i Wallanderböckerna, var styltigare och sämre än någonsin.

I korthet handlar boken om att en högt uppsatt militär och hans fru försvinner. De råkar också vara farföräldrar till Wallanders barnbarn och därmed svärföräldrar till dottern Linda. Och Wallander lovar att hjälpa till att lösa gåtan och försöka hitta föräldrarna. På sin fritid. Sådär trovärdigt. Och samme Wallander som inte tagit ut en enda semesterdag på 10 stycken böcker, reser nu kors och tvärs över landet, kompdagar och klämdagar och avstängningar och you name it. Han äldras. Han är trött. Han vill något mer, men han verkar inte veta vad. Gåtan med det försvunna officersparet leder dessutom långt tillbaka i tiden och involverar ubåtar, skärgård, ryssar, spioner, amerikaner, ja t o m simhoppare från DDR.

Jag var som ni förstår, ganska besviken. Det tog sig mot slutet – helt tvärtom hur det brukar vara i svenska deckare tycker jag. Att boken faktiskt blev bättre, att han föll in i den gamla Wallanderjargongen när det var sisådär 15-20% kvar. Människorna blev mer människor, brottet blev kanske också det mer mänskligt.

Och det var en uppgörelse, ett slut. Det blir inga dacapon för Kurt Wallander mer. Fast egentligen hade jag nog gärna sluppit den här sista också. Hur man vill ha sina av litterära gestalter kanske inte skiljer sig så mycket från minnen man vill ha av riktiga människor – de ska vara starka och friska, inte trötta, inte gamla. Helst inte bittra eller sjuka heller.

I fredags fyllde min pappa 60 år. Hurra och grattis pappa!

Jag brukar ofta framhålla min pappa när jag pratar om läsmod. För 2½ år sedan intervjuade jag honom inför fars dag och då svarade han ärligt att han läste en bok per år. Nu läser han åtminstone 6 böcker per år, en ökning med flera hundra procent. Fan-tas-tiskt! Till största delen tror jag att det beror på att han hittade böcker som intresserade honom och att han började se sig själv som en läsare. När vi var på Siri Hustvedt-kvällen i maj blev han dessutom så inspirerad att han ville låna ”Vad jag älskade” av mig. Jag tycker att det är otroligt roligt och sticker gärna böcker i handen på honom. Men jag tvingar honom aldrig att läsa.

Hursomhelst: jag vet inte varför det är så viktigt för mig att min pappa läser, kanske är det så enkelt att jag tycker att det är kul att dela ett intresse (jag anstränger mig också, märk väl: ni ska inte tro att mitt speedwayintresse väcktes av sig själv…). Jag letar gärna efter böcker som jag tror att mina familjemedlemmar eller vänner kan tänkas gilla. Självklar present till 60-årsjubilaren var Joachim Fests Albert Speer-biografi, pappa läser ju som bekant gärna om andra världskriget. Jag ser att Joachim Fest även har skrivit en biografi om Hitler, det är bra att veta, för julen kommer ju snabbare än man tror.

Hursomhelst: det finns en bok för alla brukar jag säga ibland och hittills har jag inte blivit motbevisad. Ibland får man leta väldigt väldigt länge förstås, men så länge det handlar om böcker har jag inte särskilt mycket emot det.

Nog för att det tog 33 år (eller okej, 32 då) men nu vet jag faktiskt hur man gör med kärlek. Man hittar nån som har en sådan där flint som känns som sammet, som gillar att läsa böcker (och att skriva!) som tycker om att hålla på med datorer och som bäddar sängen och diskar och gör frukost (varje dag!).

Så gör man med kärlek.

Men nu när dagens arbete är avklarat och den lediga kvällen börjar, tänkte jag ändå lägga mig ner med Bob Hanssons ”Kärlek, hur fan gör man?” Kanske får jag veta ännu något mer som jag inte fattat. Hängslen och livrem.