Vår Johanna K fyller 30 år idag och blev precis överraskningsuppvaktad. Här poserar hon med presenten från oss andra bokhoror.

Jag minns hamburgerkedjan Clock på Kungsgatan, var ofta där och åt när jag var på Stockholmsbesök förr i tin. Den finns med i fina fina ”Barnens Ö” som jag inte har läst på många år, men som jag blev ofantligt sugen på att dra fram och läsa om efter mitt och Daniels klassikersnack i DJTV igår. Jag tycker att ”Barnens Ö” är en sådan riktig klassiker, som förtjänar att uppmärksammas många gånger om. Nya generationer som skall upptäcka. Måste upptäcka.

F ö upptäckte jag att mycket av det som jag gillar i klassikerväg (vi pratar alltså klassiker från 60-talet och framåt, den MODERNA klassikern om man så vill), kom mitt eget födelseår. Förutom ”Barnens ö” är det ”Maken” t ex, och även ”Jack” som jag verkligen läst sönder och som måste setts som rätt så banbrytande då. Det finns meningar som är över en sida långa, skönt gung i den boken.

Jag tror jag ska göra 1976 i litteraturen så fort jag får lite tid över. Bokmania hade ju den utmaningen för ett tag sedan och Helena hakade på.

Nu är jag sugen på både böcker och hamburgare. Illa!

Imorgon Berlin! Jag har skrivit in massor med adresser i min Berlinmoleskin, bland annat till flera olika roliga boklådor. Är skeptisk till om de kommer ha så stort engelskt utbud, men både jag och D gillar att gå i boklådor när vi besöker andra länder, så det blir nog bra.

Vad gäller själva bokpackningen, så tar jag med mig tre böcker bara, jag tror faktiskt det kommer att räcka eftersom en av dem är engelsk (och väldigt tjock), en Capotebiografi jag köpte i USA i våras. Övriga två är ”Glitterscenen” och Kjell Westös nya – bokcirkelbok till nästa träff. Det blir en tung packning insåg jag just, med bara inbundisar. Kanske blir det någon extra bok när vi väl kommit till Arlanda, det brukar ju bli så.

Oj, vad recensionerna inte har varit så bra för Henning Mankell nu när den utlovat sista boken om Kurt Wallander äntligen släpptes. Som om det länge har funnits ett uppdämt behov av att sätta dit honom. Eller kanske är jag lite väl konstpiratoriskt lagd.

Hursom, jag har faktiskt också läst ”Den orolige mannen” och jag ville väldigt gärna vara storsint med betyget, gå lite motvalls mot recensenterna, kanske rentutav något i stil med ”vi vanliga läsare gillar sånt här i alla fall”. För jag har alltid gillat Mankells deckare. Jag tycker inte särskilt mycket om Mankells övriga böcker, men jag gillar rufsige Kurt Wallander och stan som skulle platsa i Guiness Rekordbok som världens mest mordtäta per capita.

Men så tyckte jag inte att det var särskilt bra. Boken kändes mest som en sammanfattande powerpoint på något vis – en massa meningar stolpade ovanpå varandra som skulle bilda något slags sammanhang och bakgrund till de senaste årens tystnad  – Wallander har köpt hus och hund, dottern Linda har fått barn (och pratar den konstigaste svenska jag någonsin stött på) exfrun har börjat supa hon med, ingen trivs med livet längre. Samhället är på väg åt helvete. Som om själva boken, historien aldrig riktigt börjar. Jag gick liksom och väntade, otåligt. Kommer det inte igång snart? En recap som var längre än någonsin ett avsnitt av Days of our lives, och det vill inte säga lite. Dialogerna som visserligen alltid har varit den svaga länken i Wallanderböckerna, var styltigare och sämre än någonsin.

I korthet handlar boken om att en högt uppsatt militär och hans fru försvinner. De råkar också vara farföräldrar till Wallanders barnbarn och därmed svärföräldrar till dottern Linda. Och Wallander lovar att hjälpa till att lösa gåtan och försöka hitta föräldrarna. På sin fritid. Sådär trovärdigt. Och samme Wallander som inte tagit ut en enda semesterdag på 10 stycken böcker, reser nu kors och tvärs över landet, kompdagar och klämdagar och avstängningar och you name it. Han äldras. Han är trött. Han vill något mer, men han verkar inte veta vad. Gåtan med det försvunna officersparet leder dessutom långt tillbaka i tiden och involverar ubåtar, skärgård, ryssar, spioner, amerikaner, ja t o m simhoppare från DDR.

Jag var som ni förstår, ganska besviken. Det tog sig mot slutet – helt tvärtom hur det brukar vara i svenska deckare tycker jag. Att boken faktiskt blev bättre, att han föll in i den gamla Wallanderjargongen när det var sisådär 15-20% kvar. Människorna blev mer människor, brottet blev kanske också det mer mänskligt.

Och det var en uppgörelse, ett slut. Det blir inga dacapon för Kurt Wallander mer. Fast egentligen hade jag nog gärna sluppit den här sista också. Hur man vill ha sina av litterära gestalter kanske inte skiljer sig så mycket från minnen man vill ha av riktiga människor – de ska vara starka och friska, inte trötta, inte gamla. Helst inte bittra eller sjuka heller.

I fredags fyllde min pappa 60 år. Hurra och grattis pappa!

Jag brukar ofta framhålla min pappa när jag pratar om läsmod. För 2½ år sedan intervjuade jag honom inför fars dag och då svarade han ärligt att han läste en bok per år. Nu läser han åtminstone 6 böcker per år, en ökning med flera hundra procent. Fan-tas-tiskt! Till största delen tror jag att det beror på att han hittade böcker som intresserade honom och att han började se sig själv som en läsare. När vi var på Siri Hustvedt-kvällen i maj blev han dessutom så inspirerad att han ville låna ”Vad jag älskade” av mig. Jag tycker att det är otroligt roligt och sticker gärna böcker i handen på honom. Men jag tvingar honom aldrig att läsa.

Hursomhelst: jag vet inte varför det är så viktigt för mig att min pappa läser, kanske är det så enkelt att jag tycker att det är kul att dela ett intresse (jag anstränger mig också, märk väl: ni ska inte tro att mitt speedwayintresse väcktes av sig själv…). Jag letar gärna efter böcker som jag tror att mina familjemedlemmar eller vänner kan tänkas gilla. Självklar present till 60-årsjubilaren var Joachim Fests Albert Speer-biografi, pappa läser ju som bekant gärna om andra världskriget. Jag ser att Joachim Fest även har skrivit en biografi om Hitler, det är bra att veta, för julen kommer ju snabbare än man tror.

Hursomhelst: det finns en bok för alla brukar jag säga ibland och hittills har jag inte blivit motbevisad. Ibland får man leta väldigt väldigt länge förstås, men så länge det handlar om böcker har jag inte särskilt mycket emot det.

Nog för att det tog 33 år (eller okej, 32 då) men nu vet jag faktiskt hur man gör med kärlek. Man hittar nån som har en sådan där flint som känns som sammet, som gillar att läsa böcker (och att skriva!) som tycker om att hålla på med datorer och som bäddar sängen och diskar och gör frukost (varje dag!).

Så gör man med kärlek.

Men nu när dagens arbete är avklarat och den lediga kvällen börjar, tänkte jag ändå lägga mig ner med Bob Hanssons ”Kärlek, hur fan gör man?” Kanske får jag veta ännu något mer som jag inte fattat. Hängslen och livrem.

Jag älskar verkligen Per Anders Fogelströms stadsserie. Av hela mitt hjärta. Den tillhör den skara omläsningar jag ägnar mig åt när jag är hemma hos föräldrarna över jul. Det är så mycket som är vackert och fint i den. Och så älskar jag att man också här får följa en släkt över generationerna.

Flera gånger har jag tänkt köpa stadsserien när den varit med på bokrean, men så har jag hört talas om att det är så dålig kvalitet på den där reaboxen, så jag har avvaktat.

Nu såg jag väldigt fina pocketutgåvor när vi var på bokhandeln senast. Ville köpa, Daniel blev bekymrad för att de inte hade samma färg på ryggen – de kommer ju stå på helt separata hyllplan var hans spontana kommentar – så vi avvaktade faktiskt. Men jag har tänkt mycket på dem sedan dess. Och stadsserien är ju så fin att man faktiskt kan ha den separat, någon annanstans. Som en tavla på en vägg nästan.

Jag måste skriva: Delphine de Vigans ”No och jag” förtjänas verkligen att läsas. Men det låter tamt. Vi säger: den förtjänas att läsas så jävla mycket. För den är väldigt bra. Och jag vet faktiskt inte om man ska kalla den för ungdomsroman eller roman eller vuxenroman eller om det ens behövs preciseras.

Hursomhelst är Lou en liten Oscar Schell. Lou är himlans smart, har hoppat över två klasser (och förälskad i Lucas, som har gått om två klasser, han är alltså fyra år äldre än henne), sedan hennes lillasyster plötsligt dog är Lous mamma väldigt deprimerad och okontaktbar. Lou fördriver tiden med att kolla på relationer på järnvägsstationen och att undersöka vilken den gemensamma ingrediensen är i fryst mat.

Genom ett skolarbete kommer Lou i kontakt med No. Lou ska hålla ett föredrag om en hemlös flicka och No är just hemlös. Hon bor på den station där Lou kollar in relationer. Lou träffar No ett par gånger och intervjuar henne, men efter att skolarbetet är avslutat känner No att hon måste göra någonting mer. Så No får flytta hem till Lou och här skulle det ju kunna gå riktigt illa. Ungefär som när man själv skrev berättelser när man var liten. När allt var så enkelt (i berättelserna alltså). Men de Vigans låter det aldrig gå illa. Hon skildrar upp- och nedgångar och även om hela romanen har en viss sagoglans över sig, är den också väldigt realistisk och jag tycker väldigt mycket om Lous funderingar kring hemlösa. Överhuvudtaget tycker jag väldigt mycket om Lou (hon är mycket mer sympatisk än Oscar, även om hon kan vara lite irriterande i sin naivitet och osäkerhet förstås).

”No och jag” är fin. Jag tycker om språket, jag fullkomligen avgudar människors små egenheter och Lou har, i sanning, många egenheter (behöver jag nämna att jag älskar de supersnabba presentationerna av karaktärerna i ”Le Fabuleux destin d’Amélie Poulain”? Hon som älskar att rensa sin väska, hon som tycker om att stoppa händerna i bönsäckarna på marknaden, han som samlar på misslyckade fotografier av främlingar på järnvägsstationer). ”No och jag” är den första av De Vigans böcker som är översatt till svenska. Låt mig få önska att de blir många, många fler!

När jag skriver det här är det lördag och det finns inte så mycket annat att göra, än att svara på enkäter. Johanna och Jessica har redan svarat på en, här kommer en till. Svara ni också – i kommentarerna eller på er egen blogg:

Senaste bokköp: det var den här beställningen med ”En halv gul sol”, ”Majas morsas kompis sambo” och en massa Bodil Malmsten.

Senaste bibblolånen: ”Ful” och ”Ute/inne” av Scott Westerfeld samt ”Majas morsas kompis sambo” (eftersom jag inte hade hunnit få den innan jag var tvungen att läsa den).

Senaste utlästa boken: Sophie Kinsellas ”Mitt nya jag”.

Favorittidning: Jag verkligen älskade att läsa Darling. Nu läser jag helst Filter, som är lite som Darling, men vuxnare.

Plats där jag helst läser: Jag gillar att sitta i fåtöljer och läsa, hemma gillar jag att sitta i min fåtölj med fötterna på en stol. Fotpallar funkar också, men sådana har inte jag.

Så sorterar jag min bokhylla: Inte alls, där det finns plats stoppar jag en bok.

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten: Jag slukade B Wahlströms böcker med röd rygg. Tvillingarna på Sweet Valley High, Kitty, Mary & Lou och Vitnos (när jag var ännu yngre).

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst: Förmodligen John Sauls ”Det andra barnet”, som jag har haft sedan jag gick i högstadiet. Jag vet inte riktigt varför just den fick följa med mig genom alla flyttar.

Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår: Nina Hemmingssons ”Så jävla normal”.