I artikeln som handlar om att fler vuxna läser ungdoms/young adult  som jag refererade till igår, var ”Frost” av Maggie Stiefvater en av de crossover-böcker som nämndes. Den känns ganska given för alla som gillat Twilight och vill ha något liknande.
”Frost” fokuserar på vargarna. Huvudpersonen Grace har hela sitt liv varit fascinerad av de djuren. När hon var liten blev hon biten av ett gäng vargar, men räddades i sista stunden av en annan varg. Sen dess har hon iakttagit dem på håll från sitt fönster, och i synnerhet den räddande vargen med sina gula ögon som hon aldrig glömmer.
Den vargen är Sam. På somrarna en vanlig kille, men när det blir kallare och hösten kommer, då skiftar han form och blir varg.
Sam och Grace råkar mötas under speciella omständigheter en dag. Hon känner genast igen honom på ögonen, och han har spanat på henne i flera år i vargform så han vet mycket väl vem hon är. Man kan verkligen säga att det klickar mellan dem. Men det är ju höst på gång, ofrånkomligen, och dessutom blir känslorna mot vargarna hätskare och starkare i samhället. Folket vill ha bort dem. Och Sam kan ju inte göra något för att inte bli varg igen, hur mycket han än vill?

Det finns en hel del regler man måste ta till sig i den här berättelsen, men jag går inte in på alla de grejerna nu. Drivet är alltså den omöjliga kärlekshistorien. Nu har de äntligen mötts i mänsklig form, Grace och Sam, och det är ju så jättebra för dem. Och så kommer Naturen in som ett megahinder (och nej, det funkar tydligen inte att flytta ner till Florida för att undkomma hösten och kylan och skiftningen) och hotar allt.

Är det spännande? Ja.
Känns det? Joo.
Sträckläsning? Ganska.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Twilight-ettan, den var mer sträckläsig, men också mer fantasifull. Även om ”Frost” har en osannolik historia så känns karaktärerna och samhället ganska realistiskt förankrade. Edward må vara hur het som helst, men han känns ju inte direkt som en trovärdig figur, eller hur? Det gör Sam däremot. En vanlig, mysig kille. Det är också mycket mer om hur vargformen påverkat honom mentalt och alla möjliga problem kring det.

Det slår definitivt gnistor mellan honom och Grace, men det är ändå något som stör mig i helhetsintrycket. Boken känns lite svajig, som att tonen glider omkring hela tiden, inte är konsekvent. Man skulle kunna tro att det varit flera författare som skrivit. Det är inte det, men om jag ska försöka förklara svajigheten. Hur som helst, jag tror att det här mest är en lite kräsen, vuxen invändning som ungdomsläsarna inte kommer att ha.
Historien om Grace, Sam och vargarna är definitivt spännande och fängslande. Det kanske inte säljs 85 miljoner av denna blivande trilogi som det gjorts av Twilight, men jag tror på ett mycket bra resultat ändå. Jag kommer utan tvekan att läsa 2:an när den kommer.

(En till vuxen parentes. Om man ska läsa detta med sina psykologiska glasögon på och lägga in sexualitet och skiftningen till vargstadiet och motstånd och att ta steget från oskyldigt barn till vuxen med allt vad det innebär. Gudars! Man får en veritabel field day!!)

Iallafall om man ska tro den här artikeln om utvecklingen i USA. Från att det mest varit skolbibliotekarier och lärare (utöver själva ungdomarna alltså) som läste ungdomsböcker/Young Adult så har nu gruppen utökats och innehåller vuxna som inte alls har  en ”riktig anledning”.
Enligt artikeln kan vi tacka tex Stephenie Meyer för det. (Ständigt denna Meyer!) Twilight är som bekant inte bara en ungdomssuccé utan har vandrat upp i åldrarna, och även gett möjligheter för fler YA-författare att upptäckas av äldre läsare.
Jag gillar det! Läser ju väldigt mycket ungdoms själv, och inte bara för att jag jobbar som lärare utan för att jag vill. Tycker YA ofta är mer rakt på med mindre onödig utfyllnad, men med alla bra kvaliteter kvar.

Jag hade ju en begeistrad Sarah Dessen-sejour i höstas, fyra böcker på raken. Sen kände jag mig redo för en paus. Nyligen läste jag Alicia Thompsons ”Vad är det för fel på dig?” och den hade en del Dessen-vibbar, så in på biblo och reservera de två återstående ”Lock & Key” och ”Someone like you”.
Thompsons bok är helt okej i väntan på. Åh, det låter som ett grymt öde, men det är hennes debut och för det är den ju lovande. Leigh Nolan är en psykologistudent som pluggar första terminen på college. Hon har varit tillsammans med sin kille i ett år, och det är ju bra på vissa sätt, men… kanske är han inte helt och hållet fantastisk på precis alla sätt?
Ska inte avslöja för mycket, men det är väl lätt att räkna ut att det uppstår en del komplikationer med denna pojkvän.
Sen finns det ju roliga vänner, lite konstiga studieprojekt, ett par hippieföräldrar och sånt. Det är en klassiskt trevlig puttrig underhållningsbok. Och den innehåller en del förälskat pirr alltså. En bra uppvärmning, kan vi säga.  (Inga spoilers dårå, men den där sista twisten innan upplösningen, jag tycker den känns lite väl konstruerad? Om någon annan läst, håller ni inte med? Mest som att bara dra ut på spänningen på ett grymt sätt.)
Nu är jag iallafall mer än redo att hoppa på Dessen-tåget igen!

När jag var yngre fanns det en viss typ av böcker som jag älskade och som jag försökte härma så snart jag skulle skriva uppsatser. Jag minns särskilt en bok som handlade om en lillasyster som hälsade på sin syster på college och det hände en massa tokigt innan systrarna fann varandra i sina olikheter. Den gillade jag. Och jag kan inte låta bli att tänka på den när jag nu läser John Greens ”Var är Alaska?” om Miles som börjar på en internatskola och träffar den karismatiska Alaska. Gud, vad 15-åriga Johanna hade älskat den! Språket, miljön, karaktärerna; kärlek, kärlek, kärlek. Än är den inte slut förstår ni, så det där som ska hända om ungefär hundra dagar (kapitlena räknar ner till någonting) vet jag inte vad det är än (men jag börjar ana).  Jag tror att det är dags att införa 20 minuters tyst läsning varje dag igen. Jag måste bara hitta 22 bra böcker för elvaåringar (få riktigt starka läsare) först, så att jag får läsa i fred. Tips?

I måndags var jag på ett ovanligt trevligt pyjamasparty. Vi såg bland annat Disneys ”Alice i Underlandet” från 1951, alltså den tecknade versionen. Vi var inte speciellt imponerade av den, vare sig 4-åringen eller jag, men inte lät jag mig avskräckas för det. I dag passade jag på att se Tim Burtons nya 3D-filmatisering av samma bok. Tilläggas bör att jag inte har läst boken. Kanske skulle man få en annan uppfattning av filmen då. Ty jag gillade den. Filmen. Det gjorde inte sällskapet.

Som jag har förstått det är Burtons film en mycket kreativ blandning av ”Alice i Underlandet”, ”Alice i Spegellandet” och Burtons egen fantasi, vilket man bör vara beredd på. Som erfaren besökare på filmer som är baserade på böcker, känner man väl dock till att fenomenet inte precis är ovanligt.

Nu måste jag bara fråga er: skulle ”Alice i Underlandet” platsa i er barnbokskanon? Jag vill alltså inte diskutera kanons vara eller inte vara här, jag menar bara: bör man ha läst ”Alice i Underlandet” innan man slår igen sin sista bok?

Det här med att skriva böcker för minoriteter? Nja… Jag är skeptisk. Jag menar alltså att någon efterlyser böcker som handlar om barn som har gay föräldrar, eller barn som är flyktingar eller handikappade. Och så plockar en författare upp den beställningen och knåpar ihop en bok i syfte att en viss grupp ska kunna känna igen sig. Givetvis otroligt bra att skildra olika typer av människor, ja!!, men hur bra kan det bli när det är enda syftet från början? De exempel jag sett på såna b&u-böcker här i Sverige har då inte varit mycket att hurra för, och det faktum att jag inte heller sett dem bli så uppmärksammade, eller klättra på försäljningslistor/bibloutlån betyder väl att fler delar den åsikten.
Jag är mer inne på linjen att man kan känna igen sig i vem som helst om det är bra skrivet. Själv kan jag tex i vissa partier identifiera mig helt och hållet med den fd slaven Sethe på 1870-talet i USA i romanen ”Beloved”, trots att vi inte har några yttre likheter. Jag tror alltså inte att man kan börja bara i änden ”minoritet” för att det ska bli bra. Bättre med en intressant historia som känns viktig att berätta. Då vill man ju läsa. Jag har hört om Gunilla Bergström som när hon var i Afrika läste högt ur en Alfons Åberg och en liten pojke där blev alldeles begeistrad och ropade ”it is me! it is me!” om Alfons. Exakt! Och jag är Sethe ibland.

Men just nu är jag tillfälligt överbevisad.  Norska, ej översatta ”Super” av Endre Lund Eriksen är om jag förstått saken rätt en beställning från den norska riksföreningen för blinda (eller vad de kan tänkas heta). De önskade en ungdomsbok med blind huvudperson. Eriksen skrev den. Och jag har väldigt trevligt medan jag läser.

Femtonåriga Julie har ljugit ihop en historia om att hon ska bli upphämtad av en bekant för att åka på ett ungdomsläger för blinda. Hennes föräldrar flyger iväg på sin semester i tron att hon bara är ensam hemma några timmar. Till lägret ringer hon och säger att hon blivit sjuk, och är nu ensam hemma hela veckan. Tiden ska utnyttjas effektivt! Hon gör en lista på allt hon vill: bli full, gå på fest, skaffa en tatuering, balansera på bron, kyssa någon, köra bil, osv. I korthet inte vara så väldigt tråkig och blind som hon brukar. Det börjar rätt bra med att det plötsligt dyker upp en ny kille i grannlägenheten. Han låter trevlig. De umgås lite. Men den här killen verkar inte helt sanningsenlig, så medan Julie arbetar på att bocka av listan tillsammans med honom blir hon mer och mer intresserad av att få reda på vem han är egentligen.
”Super” är en fartig och lättsam historia. Fiffigt grepp som håller uppe spänningen är att vi läsaere vet lika lite som Julie, så det är spännande ända in i mål om mystiska killen och vad han håller på med. Och som beställningsverk, japp, mycket lyckat. ”Super” har fått fin kritik, stor publik och mycket uppmärksamhet i Norge. Jag kan förstå varför. Den här gången. Undantaget som bekräftar regeln, kanske?

I min lilla tvåa utan dörrar ligger nu två barn och sover. Jag vill inte sova riktigt än, utan ägnar mig åt tysta aktiviteter, såsom Neil Gaimans ”Kyrkogårdsboken”. Jag har inte haft tid att läsa i den så mycket som jag önskat, så två timmar effektiv läsning är en fantastiskt fin sportlovspresent.

Jag tror säkert att alla föräldrar som högläser för sina barn varje kväll, vet hur mysig den där stunden kan vara. Jag vill ändå hävda att det är ännu mysigare för en moster som gör det väldigt sällan och där alla tre anstränger sig till det yttersta för att det ska bli supermys. Ebba, 5 år, inleder alltid sina besök hos mig med att gå in till min (färgsorterade) bokhylla och dra fram ”Skulduggery Pleasant”. Jag tror att hon tycker att dödskallen på framsidan är läskig, men efter att vi, som traditionen bjuder, avhandlat huruvida Skulduggery är snäll eller inte (det är han), kan vi gå vidare till bilderböckerna, där Pija Lindenbaum alltid högläses för gosedjuren. Storebrorsan, 7 år, frågar artigt om vi kan ha lampan tänd när han ska sova. Han tycker att klädhögen borta i hörnet påminner om Mårran, alla tiders värsta mardrömskaraktär. Mumintrollet är inte populär högläsningslektyr för syskonbarnen.

Medan smultronen sover på soffor och madrasser läser jag om den föräldralöse pojken Ingenman som växer upp på en kyrkogård med spöken. Trots att Mannen Jack  är en av de mest samvetslösa skurkar jag någonsin läst om, finns hittills inget mardrömsmaterial för 30-åringar i den ;-)

Jag tycker att det är så svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar med Scott Westerfelds böcker. När jag läser random uppslagen sida tycker jag inte att språket är så där speciellt imponerande (även om man inte kan kalla det dåligt), men historierna: så spännande! Osannolika? Kanske det, men jag har inga problem med att köpa bungyjackor, svävarbrädor, spagbol (spagetti bolognese i uppvärmningsbar portionspåse), hudantenner och allt vad de sysslar med i Westerfelds tredje bok i serien om den avlägsna framtid där man opererar alla 16-åringar så att de blir vackra och obekymrade. Han gör det ju så skickligt, Westerfeld, alla kapitel är skolboksexempel på hur man bygger upp spänning med cliff hangers och en historia som det är omöjligt att ett hitta ett bra ställe att lägga ner boken på.

I ”De rätta” balanseras moralen fram och tillbaka, åt alla håll. Invånarna i Snyggingstan respekterar naturen och vägrar exploatera den, de äter inte kött och de använder inte våld gentemot varandra. Däremot mixtrar de med tonåringarnas hjärnor, så att de ska vara konstant ”bubbliga” och lyckliga. Doktor Cable är en riktig skurk, genomond och visar ingen hänsyn. Invånarna i Snyggingstan föraktar alla som inte är opererade, de är fula och osäkra, idealet är de snygga, säkra, bubbliga (vad är egentligen nytt där?).

”De rätta” bör inte läsas som fristående bok, den gör sig bäst helt enkelt som de avslutande delen i en trilogi. Det händer alldeles för mycket i ”Ful” och ”Ful eller snygg” för att man ska kunna hänga med tillräckligt bra i ”De rätta” utan förförståelsen.

Nu kommer tydligen ”Extras”, som ska handla om helt andra personer än Tally, Zane och David. Innan jag läste ”De rätta” var jag väldigt ointresserad av att läsa fler böcker i ”Ful”-serien, men det är jag inte längre. När ”Extras” kommer på svenska kan ni lita på att jag kommer att hänga på låset för att få tag i den också. Även om jag för allt i världen inte skulle vilja leva i den, gillar jag den framtid som Westerfeld målar upp i ”Ful”-serien.

Jag brukar rätt ofta få frågan om varför mina böcker utspelar sig i Umeå.
Lovar att det är massa författare som skriver böcker i Stockholm som aldrig behöver svara på sånt.
Det är ungefär samma som ”varför skriver du ungdomsböcker?”. Jämför den med ”varför skriver du vuxenböcker?”.
Mhm. I rest my case.

Den här bloggposten ska handla om en Västerbottens-barnbok. Riktigt kluriga minoriteter ju!
Jag började läsa Annalena Hedmans ”Min första världssenastion” på väg till jobbet häromveckan. Jag blev direkt på väldigt bra humör. Det är nånting med den. Ingen gapskrattshumor, men något underfundigt och väldigt, väldigt mysigt. Den livade verkligen upp min vanliga, halvtråkiga onsdagspendling (eller vad det nu var för dag).

Huvudpersonen är Abbe, smeknamn för Albertina. I nuet befinner hon sig på en lyxkryssning som hennes mamma tagit med henne på efter en Triss-vinst. Den är så tråkig för Abbe att hon använder mammans mobiltelefon för att prata in historien om förra sommaren när hon och hennes kompisar hos mormor och morfar kom på att de skulle försöka slå något världsrekord. Äta flest mums-mums, stoppa in flest sugrör i munnen, eller något sånt. Kompisarna heter Nadja och Antón. De bor i det påhittade Istermyrträsk i Västerbottens inland. Ett litet samhälle med det mest nödvändiga; bibliotek (med stammisarna arga gubblandslaget), affär, torg och sånt. Abbe är där för att hennes mamma måste jobba, men hon har kul med kompisarna och hur världsrekordförsöken så småningom engagerar fler än bara de tre.

Berättelsen är en blandning av lite vardagsrealism / lite skröna / lite tokroligt. Det slår verkligen inte över åt något håll (tokroligt kan ju lätt bli ett no-no som bokbeskrivning annars). Ett exempel är att Abbes morfar pratar dialekt – vanligtvis ett otroligt jobbigt moment i skrift tycker jag. Men här? Funkar! Balansen hålls, och man får en rikssvensk tolkning direkt efter. Bra för alla oss som inte kan flytande västerbottniska även fast PO Enqvist nu har lärt oss pären och tokot.
Det är också en bra balans i hur Abbe är – kring tio, hon både fattar mycket och är lite barnslig ibland. Jag tycker Annalena Hedman har fångat det jättefint, precis som samspelet med de vuxna och de andra bipersonerna i boken. Det är väl bla det som gör att jag som vuxen har så kul medan jag läser. Det finns absolut något för mig här!
Världssensationen känns i korthet väldigt säker, och för att vara en debut jättesäker. Som bonus sitter man och myser och småfnissar efteråt.

(Men kolla, alltså det här Istermyrträsk. Vad är grejen med det egentligen?)

Vilken lycka när jag kom hem i dag och fick se den tredje delen av Scott Westerfelds Ful-serie på hallmattan (jag hade bestämt för mig att det skulle vara en trilogi, men visst har det kommit ut fler böcker, fast om andra än Tally och Zane?). Jag köpte ”Specials” i NY förra februari, men kom aldrig så långt i den, och jag hade alldeles missat att ”De rätta” (alltså ”Specials” på svenska) hade kommit ut (för flera månader sedan dessutom!).

Jag är väldigt svag för Westerfelds framtidsscenarier. Jag blir sällan så fängslad som när jag är mitt uppe i en av hans böcker. Läskoma: here I come!