Men det är bra grejor med Barnens Bokklubb också, för även om man glömmer avbeställa bokpaket så kommer det ju en del schyssta saker. Nu senast kom den här muminboken ”Var är Lilla My” och Tage, snart fyra månader, är stormförtjust! Bra och enkla bilder. Det är starka färger och enkla illustrationer, mest bara en fet mumin på varje sida. Själva flikmomentet där en muminfigur gömt sig bakom en löstagbar flik är han ännu lite för liten för, men vi läser i den här boken varje dag och han orkar hålla intresset uppe från pärm till pärm.

Här läste han lite med min mamma när vi var i Vittangi förra veckan. Den boken är alldeles för avancerad för honom som ni kan se, med mycket text och små, plottriga bilder. Inte direkt gjorda för en bebis som bara är tre och en halv månad. Men han tycker om att titta och bläddra i böcker ändå och jag tror mamma läste olika sagor för honom varje dag. En del enkla, som bilderböcker med en bokstav på varje sida och andra litet mer avancerade.

Jag har också ibland läst högt ur den bok jag själv håller på med, bara för att få honom lite lugn när han bökar och inte vill läsa utan leka. Senast hände det idag när jag ville läsa klart nya Kepler (recension nästa vecka). Liten kompromiss, men det funkar.

Eva Susso har ett språkligt tilltal som ingen annan och gestaltar gärna helt vanliga tjejer, som till exempel tjejerna i ”Hemligheter och pinsamheter”. Hon har skrivit sammanlagt ett tjugotal böcker och i höst kommer del 2 i hennes nya serie ”Dansfabriken”.

Jag blev så himlans glad när jag fick se att Rinkeby Bibliotek har adopterat henne nästa läsår. Jag bestämde mig för att jag måste kontakta henne!

Hej Eva! Du kommer att vara adopterad av Rinkeby bibliotek läsåret 2010/2011. Vad innebär det?

Kulturrådet har satsat pengar på det här pilotprojektet som är ett samarbete mellan mig, skolorna och biblioteket. Jag ska höra hemma på Rinkeby bibliotek och får en egen hörna där barn och ungdomar kan träffa mig. Och jag ska leda skrivarkurser och boksamtal på loven. Meningen är också att tillföra mina yrkeskunskaper i skolans värld, men all verksamhet ska ske på biblioteket. Just nu håller vi på och diskuterar olika idéer med skolorna. Till hösten börjar projektet att rulla och det ska utvärderas efteråt. För mig blir det intressant att undersöka vad som händer när jag är på samma plats under ett helt år. Jag har gjort så otroligt många författarbesök på olika skolor och orter men bara stannat en eller två dagar, max en vecka. Mitt förlag tycker också att det är en kul idé och ska medverka på något sätt. Eftersom vi uppfinner vår egen agenda kan vad som helst hända. Det är rätt speciellt eftersom det är första gången i världshistorien som exakt detta görs.

Vad läste du själv som barn och som tonåring?

Jag växte upp i ett hem med välfyllda bokhyllor, regelbundna biblioteksbesök och bokpaket till jul. När det gällde litteratur var mina föräldrar bäst för de lade sig aldrig i eller styrde min läsning. De presenterade ingen måstelista eller påstod att vissa böcker var finare att läsa än andra. Men de gav mig tillgång till olika slags böcker vilket formade mig till en fritänkande och lycklig bokslukare.

Vad är en ungdomsbok? Kan man definiera vad det är? Behövs en definition? I så fall varför?

Att sätta upp ramar och normer för vad en ungdomsbok är eller ska vara är lika enfaldigt som att försöka bestämma hur poeten bör skriva sin dikt eller konstnären måla sin tavla.

Vad läser du helst nu för tiden? Har du kanske en favoritförfattare?

För mig handlar läsning om tilltalet, tonen, mystiken, känslan texten väcker i kroppen. Litteratur är sensuellt, skönt, tankeväckande, medryckande. När jag läser en roman måste alla bitar finnas med annars ger jag upp. Den roman som fångar mig just nu är ”Invisible” av Paul Auster. Dessförinnan var det ”Just Kids” av Patti Smith. Det är litteratur i min smak.

Var läser du helst?

I sängen. På flyget. På tåget. Jag önskar att jag kunde promenera och läsa samtidigt. Jag  känner en man som gör det dagligen, till och från jobbet. Känner mig avundsjuk på honom. Promenera och läsa är två av mina favoritsysselsättningar och jag önskar att jag kunde göra båda samtidigt, men det är svårt .

Finns det någon genre eller helt författarskap som du gärna undviker? Varför?

Sen jag slutade läsa Kitty-böcker i tioårsåldern är deckare helt ointressant för mig, även fantasy och science fiction.

Hur sorterar du din bokhylla? Efter författarens namn? Bokens färg? Efter genre?

Eftersom jag köper många böcker men inte tänker skaffa fler bokhyllor måste jag gallra ganska ofta. Några hyllor sorterar jag efter färg. Andra hullerombuller. En hylla med olästa. En VIP hylla är vikt för lästa, svinbra som jag aldrig tänker skiljas ifrån.

Vilken bok läser du i hängmattan i sommar?

I traven som väntar finns Suzanne Brögger, Adonis, Maryse Condé, Richard Yates, Anna Lytsy och några till. Jag kommer antagligen att sitta på balkongen och läsa. Men mest ska jag skriva. Författarförbundet har semesterstängt, jag ska inte leda någon skrivarkurs … bara läsa, skriva och promenera. Underbart!

Nästa läsår kommer någonting otroligt spännande att dra igång i Rinkeby och det är verkligen synd att jag inte kommer att få ta del av det (som lärare i alla fall). Det är ett Kulturrådsfinansierat projekt som heter ”Rinkeby bibliotek adopterar en författare” och det innebär att barn- och ungdomsförfattaren Eva Susso kommer ut till Rinkeby bibliotek regelbundet och leder olika läs- och skrivfrämjande aktiviteter t.ex. läsecirklar och skrivarverkstäder. Det kommer även att finnas en speciell författarhörna med information om Eva och projektet och böcker att låna hem. Eva kommer dessutom att vara på biblioteket under vissa eftermiddagar och lov.

Det här är ett pilotprojekt, men det är möjligt att projektet kan komma att ärvas av andra bibblos. Syftet är såklart att främja läsandet och skrivandet hos barn och ungdomar i Rinkeby.

Så himla bra initiativ!

Jan Lööf har tilldelats Selma Lagerlöfs litteraturpris 2010. Min mamma och pappa läste många av Jan Lööfs böcker för mig och min storasyster när vi var små. ”Pelles ficklampa” är en bok som jag fortfarande får obehagsrysningar av, eftersom jag tyckte att den var så läskig när jag var liten. Nu läser jag den högt för min systers barn (de verkar inte tycka att den är så läskig som jag tyckte att den var).

Priset har delats ut sedan 1984. Det var Birgitta Trotzig som mottog det första priset.

Har inte hunnit förrän nu, men det blev en bra present på enmånadsdagen (och den dag som var BF, då Tage egentligen skulle ha kommit) i alla fall!

Tage är numera medlem i Barnens Bokklubb. Som välkomstböcker valde jag två stycken böcker med rim och ramsor hellre än bilderböcker. Jag tror vi kommer ha mer nytta av dem under det första året. Jag minns en del ramsor och sånger från det att jag själv var liten, men långt ifrån så många att det är tillräckligt (jag tror på att snickelisnacka mycket med bebisar ser ni).

Jag var själv medlem i BB från mycket liten ålder och älskade verkligen när nya bokpaket kom.

…det som krokigt skall bli. Sålunda läser jag just nu ganska lite egen litteratur (”Svårläst”, Åsa Ericsdotter) men försöker ge kulturell bildning genom att läsa ”Alfabetets användning anar aporna aldrig” för den lille sonen. Han tittar på bilder, jag läser och visar. Det kan låta fånigt, men det finns en stump allvar i det här. Min mamma läste mycket högt för mig som liten. Hennes egna böcker, dagstidningen, barnböcker. Kort sagt, den mesta text som hon konsumerade, konsumerade jag också. Från det att jag låg i magen.

Jag började själv med ord och text exceptionellt  tidigt. Pratade tidigt, läste tidigt, skrev tidigt. Även om mitt liv har kännetecknats av ordet bråttom, så tror jag att en stor del i min snabba utveckling på textfronten beror på mammas ihärdighet.

Sålunda läser vi, den lille nyfödingen och jag. Och tidigt i morse när han kinkade lite där vi låg och myste i sängen, nynnade jag signaturmelodin till Staffan Mählqvists ”Boktipset”. Det lilla underverket tystnade blixtsnabbt.

När jag följer Tages första dygn i livet slås jag av att det nu är nästan exakt ett år sedan jag själv befann mig på BB med två små prematurgrodor och ett till bristningsgränsen fullt hjärta. Tanken är ofattbar – på två helt olika plan. För samtidigt som jag inte kan fatta vart det här året har tagit vägen så är en existens FB (Före Barn) helt omöjlig att föreställa sig. Det är ju så med barn att de så totalt och definitivt barrikaderar sig i ens hjärtan, liv och medvetanden att alla minnen från FB-tillvaron snabbt raderas, lite som i ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Jag varken kan eller vill föreställa mig hur mitt liv skulle se ut utan Elsa och Agnes. Förmodligen skulle jag få sova mer, och få en hel del fler böcker lästa, men det där känns – oj, vad jag inte trodde att jag skulle skriva det här för ett år sedan! – rätt oviktigt. Jag har blivit en av De Där Människorna. Antar att Bridget Jones skulle kalla oss ”smug parents” som en förlängning av hennes ”smug marrieds”. Vi som, med något lätt Carolafrälst i blicken, berättar för allt och alla att livet börjat först när man fått barn.

Hur går det med flickornas läsande då, kanske ni undrar? Tja, som ni ser på bilden ovan om ni närstuderar de nötta kanterna är de bokslukare i bokstavlig bemärkelse. Böcker kan väl vara kul ibland. När eftermiddagsvilan hägrar är det skönt att sitta i mammas eller pappas knä och lyssna på Alfons, Max och Bamse – men framför allt är det gott! Och roligt att riva sönder… (Senast igår blev en Jack Kerouac-biografi några sidor kortare.) Av den anledningen har jag inte vågat på allvar introducera deras fina julklappsböcker. Jag inbillar mig att Stina Wirsén och Ann Forslind gör sig bäst i helt – och läsbart – format. Då är det tur att barnbokstillverkarna tänker på sina klåfingriga läsarkrets och ger ut böcker helt i papp, mjukplast och andra rivresistenta material. Just nu är badböckerna ”Dags att leka, magiska fisk!” och ”Dags att vakna, magiska anka!” storfavoriter hos båda tjejerna. Materialet är inte bara badvänligt, utan figurerna ändrar färg när man lägger boken i vatten! Lika roligt varje gång. Som bonus går de inte att tugga sönder.

Det är som ni förstår omöjligt att fundera kring vem av tjejerna som kommer att bli den största bokälskaren i framtiden, men om jag får gissa ligger Elsa bra till. Den senaste månaden har hon börjat peka och prata – jag använder nu verbet i dess lösaste bemärkelse, för några direkta ord andra än ”mamma” har hon inte uttalat än – när hon sitter och läser. Sätter man en bok i händerna på henne kan hon i godan ro sitta och kommentera innehållet sida för sida, och hon vill gärna göra sin röst hörd när det vankas högläsning. Sedan roar hon sig gärna med min boksamling också, som här med en av mina alla Lottaböcker. Agnes, aka mitt lilla mänskliga plåster, är mer road av att sitta och gosa med mamma, som ni ser.

I måndags var jag på ett ovanligt trevligt pyjamasparty. Vi såg bland annat Disneys ”Alice i Underlandet” från 1951, alltså den tecknade versionen. Vi var inte speciellt imponerade av den, vare sig 4-åringen eller jag, men inte lät jag mig avskräckas för det. I dag passade jag på att se Tim Burtons nya 3D-filmatisering av samma bok. Tilläggas bör att jag inte har läst boken. Kanske skulle man få en annan uppfattning av filmen då. Ty jag gillade den. Filmen. Det gjorde inte sällskapet.

Som jag har förstått det är Burtons film en mycket kreativ blandning av ”Alice i Underlandet”, ”Alice i Spegellandet” och Burtons egen fantasi, vilket man bör vara beredd på. Som erfaren besökare på filmer som är baserade på böcker, känner man väl dock till att fenomenet inte precis är ovanligt.

Nu måste jag bara fråga er: skulle ”Alice i Underlandet” platsa i er barnbokskanon? Jag vill alltså inte diskutera kanons vara eller inte vara här, jag menar bara: bör man ha läst ”Alice i Underlandet” innan man slår igen sin sista bok?

I min lilla tvåa utan dörrar ligger nu två barn och sover. Jag vill inte sova riktigt än, utan ägnar mig åt tysta aktiviteter, såsom Neil Gaimans ”Kyrkogårdsboken”. Jag har inte haft tid att läsa i den så mycket som jag önskat, så två timmar effektiv läsning är en fantastiskt fin sportlovspresent.

Jag tror säkert att alla föräldrar som högläser för sina barn varje kväll, vet hur mysig den där stunden kan vara. Jag vill ändå hävda att det är ännu mysigare för en moster som gör det väldigt sällan och där alla tre anstränger sig till det yttersta för att det ska bli supermys. Ebba, 5 år, inleder alltid sina besök hos mig med att gå in till min (färgsorterade) bokhylla och dra fram ”Skulduggery Pleasant”. Jag tror att hon tycker att dödskallen på framsidan är läskig, men efter att vi, som traditionen bjuder, avhandlat huruvida Skulduggery är snäll eller inte (det är han), kan vi gå vidare till bilderböckerna, där Pija Lindenbaum alltid högläses för gosedjuren. Storebrorsan, 7 år, frågar artigt om vi kan ha lampan tänd när han ska sova. Han tycker att klädhögen borta i hörnet påminner om Mårran, alla tiders värsta mardrömskaraktär. Mumintrollet är inte populär högläsningslektyr för syskonbarnen.

Medan smultronen sover på soffor och madrasser läser jag om den föräldralöse pojken Ingenman som växer upp på en kyrkogård med spöken. Trots att Mannen Jack  är en av de mest samvetslösa skurkar jag någonsin läst om, finns hittills inget mardrömsmaterial för 30-åringar i den ;-)

Jag brukar rätt ofta få frågan om varför mina böcker utspelar sig i Umeå.
Lovar att det är massa författare som skriver böcker i Stockholm som aldrig behöver svara på sånt.
Det är ungefär samma som ”varför skriver du ungdomsböcker?”. Jämför den med ”varför skriver du vuxenböcker?”.
Mhm. I rest my case.

Den här bloggposten ska handla om en Västerbottens-barnbok. Riktigt kluriga minoriteter ju!
Jag började läsa Annalena Hedmans ”Min första världssenastion” på väg till jobbet häromveckan. Jag blev direkt på väldigt bra humör. Det är nånting med den. Ingen gapskrattshumor, men något underfundigt och väldigt, väldigt mysigt. Den livade verkligen upp min vanliga, halvtråkiga onsdagspendling (eller vad det nu var för dag).

Huvudpersonen är Abbe, smeknamn för Albertina. I nuet befinner hon sig på en lyxkryssning som hennes mamma tagit med henne på efter en Triss-vinst. Den är så tråkig för Abbe att hon använder mammans mobiltelefon för att prata in historien om förra sommaren när hon och hennes kompisar hos mormor och morfar kom på att de skulle försöka slå något världsrekord. Äta flest mums-mums, stoppa in flest sugrör i munnen, eller något sånt. Kompisarna heter Nadja och Antón. De bor i det påhittade Istermyrträsk i Västerbottens inland. Ett litet samhälle med det mest nödvändiga; bibliotek (med stammisarna arga gubblandslaget), affär, torg och sånt. Abbe är där för att hennes mamma måste jobba, men hon har kul med kompisarna och hur världsrekordförsöken så småningom engagerar fler än bara de tre.

Berättelsen är en blandning av lite vardagsrealism / lite skröna / lite tokroligt. Det slår verkligen inte över åt något håll (tokroligt kan ju lätt bli ett no-no som bokbeskrivning annars). Ett exempel är att Abbes morfar pratar dialekt – vanligtvis ett otroligt jobbigt moment i skrift tycker jag. Men här? Funkar! Balansen hålls, och man får en rikssvensk tolkning direkt efter. Bra för alla oss som inte kan flytande västerbottniska även fast PO Enqvist nu har lärt oss pären och tokot.
Det är också en bra balans i hur Abbe är – kring tio, hon både fattar mycket och är lite barnslig ibland. Jag tycker Annalena Hedman har fångat det jättefint, precis som samspelet med de vuxna och de andra bipersonerna i boken. Det är väl bla det som gör att jag som vuxen har så kul medan jag läser. Det finns absolut något för mig här!
Världssensationen känns i korthet väldigt säker, och för att vara en debut jättesäker. Som bonus sitter man och myser och småfnissar efteråt.

(Men kolla, alltså det här Istermyrträsk. Vad är grejen med det egentligen?)