I måndags var jag på ett ovanligt trevligt pyjamasparty. Vi såg bland annat Disneys ”Alice i Underlandet” från 1951, alltså den tecknade versionen. Vi var inte speciellt imponerade av den, vare sig 4-åringen eller jag, men inte lät jag mig avskräckas för det. I dag passade jag på att se Tim Burtons nya 3D-filmatisering av samma bok. Tilläggas bör att jag inte har läst boken. Kanske skulle man få en annan uppfattning av filmen då. Ty jag gillade den. Filmen. Det gjorde inte sällskapet.

Som jag har förstått det är Burtons film en mycket kreativ blandning av ”Alice i Underlandet”, ”Alice i Spegellandet” och Burtons egen fantasi, vilket man bör vara beredd på. Som erfaren besökare på filmer som är baserade på böcker, känner man väl dock till att fenomenet inte precis är ovanligt.

Nu måste jag bara fråga er: skulle ”Alice i Underlandet” platsa i er barnbokskanon? Jag vill alltså inte diskutera kanons vara eller inte vara här, jag menar bara: bör man ha läst ”Alice i Underlandet” innan man slår igen sin sista bok?

I min lilla tvåa utan dörrar ligger nu två barn och sover. Jag vill inte sova riktigt än, utan ägnar mig åt tysta aktiviteter, såsom Neil Gaimans ”Kyrkogårdsboken”. Jag har inte haft tid att läsa i den så mycket som jag önskat, så två timmar effektiv läsning är en fantastiskt fin sportlovspresent.

Jag tror säkert att alla föräldrar som högläser för sina barn varje kväll, vet hur mysig den där stunden kan vara. Jag vill ändå hävda att det är ännu mysigare för en moster som gör det väldigt sällan och där alla tre anstränger sig till det yttersta för att det ska bli supermys. Ebba, 5 år, inleder alltid sina besök hos mig med att gå in till min (färgsorterade) bokhylla och dra fram ”Skulduggery Pleasant”. Jag tror att hon tycker att dödskallen på framsidan är läskig, men efter att vi, som traditionen bjuder, avhandlat huruvida Skulduggery är snäll eller inte (det är han), kan vi gå vidare till bilderböckerna, där Pija Lindenbaum alltid högläses för gosedjuren. Storebrorsan, 7 år, frågar artigt om vi kan ha lampan tänd när han ska sova. Han tycker att klädhögen borta i hörnet påminner om Mårran, alla tiders värsta mardrömskaraktär. Mumintrollet är inte populär högläsningslektyr för syskonbarnen.

Medan smultronen sover på soffor och madrasser läser jag om den föräldralöse pojken Ingenman som växer upp på en kyrkogård med spöken. Trots att Mannen Jack  är en av de mest samvetslösa skurkar jag någonsin läst om, finns hittills inget mardrömsmaterial för 30-åringar i den ;-)

Jag brukar rätt ofta få frågan om varför mina böcker utspelar sig i Umeå.
Lovar att det är massa författare som skriver böcker i Stockholm som aldrig behöver svara på sånt.
Det är ungefär samma som ”varför skriver du ungdomsböcker?”. Jämför den med ”varför skriver du vuxenböcker?”.
Mhm. I rest my case.

Den här bloggposten ska handla om en Västerbottens-barnbok. Riktigt kluriga minoriteter ju!
Jag började läsa Annalena Hedmans ”Min första världssenastion” på väg till jobbet häromveckan. Jag blev direkt på väldigt bra humör. Det är nånting med den. Ingen gapskrattshumor, men något underfundigt och väldigt, väldigt mysigt. Den livade verkligen upp min vanliga, halvtråkiga onsdagspendling (eller vad det nu var för dag).

Huvudpersonen är Abbe, smeknamn för Albertina. I nuet befinner hon sig på en lyxkryssning som hennes mamma tagit med henne på efter en Triss-vinst. Den är så tråkig för Abbe att hon använder mammans mobiltelefon för att prata in historien om förra sommaren när hon och hennes kompisar hos mormor och morfar kom på att de skulle försöka slå något världsrekord. Äta flest mums-mums, stoppa in flest sugrör i munnen, eller något sånt. Kompisarna heter Nadja och Antón. De bor i det påhittade Istermyrträsk i Västerbottens inland. Ett litet samhälle med det mest nödvändiga; bibliotek (med stammisarna arga gubblandslaget), affär, torg och sånt. Abbe är där för att hennes mamma måste jobba, men hon har kul med kompisarna och hur världsrekordförsöken så småningom engagerar fler än bara de tre.

Berättelsen är en blandning av lite vardagsrealism / lite skröna / lite tokroligt. Det slår verkligen inte över åt något håll (tokroligt kan ju lätt bli ett no-no som bokbeskrivning annars). Ett exempel är att Abbes morfar pratar dialekt – vanligtvis ett otroligt jobbigt moment i skrift tycker jag. Men här? Funkar! Balansen hålls, och man får en rikssvensk tolkning direkt efter. Bra för alla oss som inte kan flytande västerbottniska även fast PO Enqvist nu har lärt oss pären och tokot.
Det är också en bra balans i hur Abbe är – kring tio, hon både fattar mycket och är lite barnslig ibland. Jag tycker Annalena Hedman har fångat det jättefint, precis som samspelet med de vuxna och de andra bipersonerna i boken. Det är väl bla det som gör att jag som vuxen har så kul medan jag läser. Det finns absolut något för mig här!
Världssensationen känns i korthet väldigt säker, och för att vara en debut jättesäker. Som bonus sitter man och myser och småfnissar efteråt.

(Men kolla, alltså det här Istermyrträsk. Vad är grejen med det egentligen?)

Åh! Så trist att den fina Tove Janssonartikeln i dagens DN inte finns på nätet. Vadan denna selektering? Det utmärkta Radio Nordrepot finns ju utlagt.

Mumin fyller pensio i år, så det är klang och jubel i busken hela året, bl a med nyutgåvor hos Alfabeta. Jag tänker köpa till mitt barn. Hungriga hundvalpar och bråkiga ungar har trashat mina egna barndomsex till nästan oigenkännlighet.

Jag var litet rädd när jag läste ”Vem ska trösta Knyttet” ”Hur gick det sen” som liten, mest för elektriciteten hos hattifnattarna. Opålitliga, hala typer de där. Här ser man vådan av att kunna läsa, men kanske inte alltid intellektuellt förstå vad man läser.

Jag blev så himlans överrumplad. När jag kom till sista sidan och insåg vad som höll på att hända fick jag tjockaste klumpen i halsen och började se suddigt. Sedan smågrät jag i några minuter innan jag kunde samla mig och lägga ifrån mig ”Edward Tulanes fantastiska resa”.

Jag hade läst en hel del bra saker om Kate DiCamillos succébok. Faktum var att jag hade läst så mycket att jag var övertygad om att jag skulle tycka att den var fantastisk. Paradoxalt nog är ju just sådana förutsättningar dömda att misslyckas.

Boken handlar om en porslinskanin. Frustrerande nog kan han inte röra på sig, inte samtala med människor, för trots att det är en saga saknar inte boken om Edward Tulane realistiska inslag.

Edward, som är kaninens namn, bor med en liten flicka som heter Abilene och hennes föräldrar, hennes farmor och familjens hund. Edward är tämligen svårimponerad, livet går sin gilla gång och Edward är väl så nöjd han kan bli, men inte så värst lycklig, överväldigad, tillfreds. När Edward en dag kastas överbord från en stor Atlantångare tar livet en ny vändning, Edward möter många människor, gamla och unga, friska och sjuka, rika och fattiga, och framförallt lär sig Edward att älska. Det är fint.

Hur fint det än må vara förhåller jag mig dock kallsinnig till historien. Tills jag kommer till det sista kapitlet vill säga (det här är som när man pratar om olika serier och någon säger: säsongsavslutningen är så fan-tas-tiskt spännande!, som om resan dit inte var värd någonting för helheten), då inser jag vilken fin väv det är DiCamillo fått ihop och hur varsamt hon har  låtit läsaren genomgå samma förvandling som Edward. Kort sagt hur kärleken till karaktärerna har växt, parallellt med att Edward har lärt sig att älska.

Det här är en bok som jag gärna skulle vilja högläsa för en klass eller för ett smultron, även om jag förmodligen skulle tveka inför att läsa den för de av mina elever som befinner sig på nybörjarnivå i sin svenska språkutveckling. Boken om Edward Tulane har inte ett ”dåligt” språk, men Kate DiCamillo är helt klart en fantastisk historieberättare framför en ordtrollkarl.  Och som vuxen läsare tycker jag att det finns andra böcker som i första hand är avsedda för barn, som man kan läsa med ännu större behållning på egen hand. I sällskap med ett barn, är den nog däremot fenomenal. De filosofiska diskussioner man skulle kunna ha i samband med läsningen, om kärlek och om vad det innebär att älska någon villkorslöst, kan nog vara underbara.

Kort sagt vet jag massor av föräldrar och lärare som har högläst ”Edward Tulanes fantastiska resa” med stor behållning och jag kan verkligen rekommendera dig som ännu inte har stiftat bekantskap med DiCamillo att göra det i vår.

Har någon läst ”Trollkarlens elefant”? Hur är den?

I onsdags fyllde mina döttrar åtta månader. Jag gissar att de fortfarande är i yngsta laget för att räknas in i barnbokens yngsta målgrupp; i barnboksssammanhang ser man sällan siffran 0 i målgruppskategorin, däremot har jag hittat massvis av litteratur för barn mellan 1 och 3. Kanske är Ann Forslinds böcker om Bäbis, ”för de allra minsta” enligt baksidestexten, bra åttamånaderslitteratur? Nu har ju förvisso Elsa och Agnes redan stiftat bekantskap med såväl Kjell Westö som Maria Lang och Christine Falkenlands poesi, men efter att ha fått anpassa sig efter mammas litterära smak under större delen av det första levnadsåret tycker jag det är hög tid att jag istället anpassar mig efter dem. Här kan vi tala om att befinna sig utanför sin bekvämlighetszon: jag, tegelstenshoran som älskar långa, vindlande meningar, grammatiknazisten som, när jag jobbade på dagis, gjorde Maxböckerna grammatiskt korrekta eftersom jag inte klarade av att säga ”Max klappa vovven”…

”Bäbis rädd” och ”Bäbis nyfiken” togs väl emot av båda: de tittade uppmärksamt på bilderna och verkade ha roligt under läsningen. Mamma Bokhora svalde sin litterära bulimi och läste texten rakt upp och ner, utan att skjuta till små bisatser och verb – och överlevde. Pappa Bokhora uppskattade att pappan i ”Bäbis rädd” får symbolisera trygghet, vilket givetvis även Mamma Bokhoras feministhjärta gillade. En hit för hela familjen, med andra ord! Ann Forslind har skrivit sex böcker om lilla Bäbis, och det lutar åt att de fyra tidigare böckerna i serien får ligga under julgranen i år. Kul med litteratur som vänder sig till riktigt små barn!

Succé för Bäbisböckerna, alltså, men eftersom detta med barnböcker för de allra, allra minsta fortfarande är något väldigt nytt för mig passar jag på att fråga er som har barn: vilka böcker läste ni för era barn när de var strax under ett år? Elsa och Agnes verkar vara litterära allätare än så länge och gillar både pekböcker med struktur och inbyggda leksaker och ”vanliga böcker” som Bäbisböckerna. Rim och ramsor är också en höjdare. Så kom igen, hjälp mig att hitta hårda klappar som mina små troll kan uppskatta! Jag tror ju stenhårt på att det egentligen aldrig är för tidigt att börja läsa för sina barn, och hoppas att det finns åtminstone några författare och förläggare som håller med.

Vi hade barn&ung-tävlingar för några veckor sen och då fanns Peter Arrhenius bok ”Aldrig som de andra” med i ett av paketen. Nu har jag också läst den, och jag måste börja med en brasklapp att jag alltid känner mig lite osäker på böcker för den här åldersgruppen, 9-12. Hur är de här 9-12-åringarna? Hur mycket fattar de? Tweensen. Inga småbarn, men heller inga angstande fullfjädrade tonåringar.
Det är alltid lite svårare att läsa böcker när man inte känner att man har så bra koll på mottagarna, menar jag.

Arrhenius bok börjar iallafall väldigt lockande. ”William Gustafsson hade aldrig sett en död person tidigare. En riktigt död person alltså.” William och hans klasskompisar i 6:an får hjälpa till att gå skallgång efter en försvunnnen och dement tant från ett ålderdomshem i närheten. De hittar henne inte. Dagen efter ser William henne på en bänk och börjar prata med henne. Sen upptäcker han en löpsedel, hon har ju hittats död i skogen. Hm…?
Det blir en småspännande och mysig historia (inte kalla kårar eller läskig kallsvett, men lite lagom) om denna kvinna, Stina, som är död men som William både kan se och prata med. Och givetvis hans undersökningar om hur detta kan gå till. En annan del handlar om hans jobbiga liv i klassen – mobbad och ensam, alla tycker han är läskig och knäpp, och han flyr ofta undan till ett ödetorp han fixat i ordning i skogen. Där finns en annan udda figur, Annie, som till hans lättnad verkar vara lika ensam hon.

Jag gillar historien. Det är väldigt balanserat; lite spök, lite realism, lite mobbing, lite glädje. För mig känns den mysrysig. Lagom mysrysig, speciellt för såna (jag) som inte är superförtjusta i övernaturliga världar.  Plus för att det aldrig blir förutsägbart heller, ända in i slutet är det spänning.
Vad tycker en äkta 9-åring om den?

Jag är mitt uppe i läsningen av ”Den hemliga historien”, men jag hinner bara läsa ett par, tjugo minuter innan jag somnar varje kväll och jag vill inte läsa den på tunnelbanan för jag vill inte bli störd. Efter gårdagens redaktionsmöte behövde jag någonting att läsa på hemresan, så jag plockade åt mig några bilderböcker.

Eva Lindström fick jättemycket uppmärksamhet samt en Augustnominering för sin ”I skogen”, som jag aldrig fattade grejen med. Jag tyckte att den var oerhört flummig och liksom vuxenskojig, lite som Barbro Lindgren, när hon är på sitt värsta humör. Mina elever verkligen haaatar Loranga-böckerna, trots att alla vuxna jag möter ääälskar den och säger att jag bara måste läsa den för mina elever. Nej, faktiskt. Det måste jag inte. De tycker att det är en tråkig, konstig bok, så jag läser inte den. Så var det med ”I skogen” också. Mina elever (där många elever ligger på nybörjarnivå i sin svenska språkutveckling) tyckte att den var konstig och astråkig.

Skeptiskt tog jag mig an ”Hit med våra mössor”. Den handlar om vännerna Sofi, Tom, Mia och Marko som alla har nya mössor (älskar formuleringen ”Lägg märke till att alla har nya mössor” – lägg märke till!). De går på kalas hos Jim och hans skojiga pappa trollar bort deras mössor i ett trolleritrick. Snacka om antiklimax! Deras nya mössor. I boken finns också en hiss som alltid stannar mellan två våningar och hissens reparatör. För övrigt finns det ganska fula bilder (”Det ska vara corny” är Lindströms konstnärliga motto) och, som sagt, finurliga formuleringar.

Jag faller pladask för ”Hit med våra mössor”. Så pladask att jag blir helt förlåtande mot ”I skogen” också och tänker att jag måste ge den en ny chans. Skitsamma om inte mina elever gillar Lindströms böcker. De är ju ändå inte i målgruppen för de här bilderböckerna (det är däremot 30-åringar som jag, antar jag).

En annan, superweird, bok som jag läste på hemresan var bajsspäckade ”Den fina prinsessan” som jag tycker är helkonstig, men också kul. Den handlar om prinsessan som går på toaletten och bajsar om natten. En natt står en paparazzifotograf på toan och tar en bild på prinsessan. Kungen blir rasande när han ser bilden och spikar igen toan. Dumt! Då kan ju inte prinsessan tömma tarmarna.

Som sagt ”Den fina prinsessan” är verkligen en lustig liten historia. Vad är grejen med den? Att få till hysteriska galenfniss under godnattstunderna? Skoja att jag ser fram emot att läsa den med ett par barn!

Mer Lindström. Hon har skrivit och Emma Virke har målat i ”Mops”. Den handlar i sin tur om Maja och Arja som är rastar hundar. Just ”Mops” handlar om när de är ute och går med hunden Mops. Under en promenad är trion med om en olycka och boken utvecklas till ett vardagsäventyr med knorr. Emma Virkes illustrationer är prisbelönta och inte dåliga på något vis. Ändå föredrar jag när Lindström målar till sin egen text. Det blir lite mer utmanande och oväntat då, vill jag inbilla mig.

Det här är en så oväntad och otrolig lista så jag vet inte hur jag ska lyckas greppa den. I Norge har de ett pris, Bokhandlerprisen, och där är i år en barnbok med och tävlar mot nio vuxenböcker. Alla i samma kategori. Det finns bara ett (1) pris. Förstår ni?! Jag gör det knappt.
Så här ser nomineringslistan ut:

Herbjørg Wassmo ”Hundre år”
Jo Nesbø ”Panserhjerte”
Karl Ove Knausgård ”Min kamp. Første bok”
Kjersti A. Skomsvold ”Jo fortere jeg går, jo mindre er jeg”
Knut Faldbakken ”Totem”
M. Gilbert og E. Fosse ”Øyne i Gaza”
Maria Parr ”Tonje Glimmerdal”
Pedro Carmona-Alvarez: ”Rust”
Roy Jacobsen ”Vidunderbarn”
Stig Sæterbakken ”Ikke forlat meg”

Barnboken är Maria Parrs ”Tonje Glimmerdal”, och den har fått jättefin kritik. Men… som om… som om Sofia Nordin skulle gå upp mot Steve Sem-Sandberg! Svindlande. (Verkligen?)

Den 17 nov delas Bokhandlerpriset ut. (Alla som jobbar i en bokhandel får rösta.) Det har hänt en gång tidigare, 1986, att en barnboksförfattare fick det. Anne-Cath. Vestly var det då. Jag rapporterar hur det blir i år.

Ni som har egna barn tycker kanske att det är vardagsmat med morgomys, men jag haft syskonbarnen (Smultronen) på besök och rackarns så tidigt barn vaknar på morgonen! För att få ligga och blunda en liten stund till bad jag 4-åringen att läsa högt för mig. Hon läste ”Siv sover vilse” och ”Kenta och barbisarna”. Då och då ställde hon frågor om handlingen till mig. Speciellt Kentas namn hade hon svårt att komma ihåg. ”Vad heter han nu igen?”. Eller ”Vad heter det, där man kommer in från dörren?” (=korridor).

Ebba, som hon heter, tycker om att läsa högt, även om hon inte läser bokstäverna som står på sidorna utan ”läser” utifrån bilderna. Jag brukar läsa boken för henne först och sedan läser hon för mig. Jag tycker såklart att det är oerhört intressant att följa hennes och hennes 6-åriga storebrors läsutveckling och bidrar gärna med spännande böcker och entusiasm.