Ny bok för de minsta som vi har högläst den senaste veckan, Tage och jag. En liten bok om olika fågelljud. När min syster var på besök så antog hon direkt att det rörde sig om vanliga fåglar som kråkan och göken och började göra kokoljud för en förvånad Tage. Men det är det som är det fina i kråksången (…) – det är nya och mer spännande fåglar! Både roligt och lite svårjobbat, för jag tror att större barn som har en uppfattning om vad fåglar är, kanske har lite svårare att spotta en häger på storstadens gator och torg. Som ett exempel. Om man nu vill kunna relatera.

Varje uppslag är en bild på fågeln i fråga och text som illustrerar hur de låter:

tsing, tsing, tsing, tsing, tsing, tsing klinglar Talgoxen.

Och versalen i fågelnamnet är tyvärr autentisk, vilket stör mig en smula. Sist jag kollade så stämde inte det med svenska språkets regler för versalisering.

Första gången jag läste boken för Tage kände jag mig litet fjantig när jag skulle låta som fågeln men redan andra gången gav jag mig med liv och lust in i dramatiseringen. Och Tage tittar på min mun och försöker härmas vid vissa av ljuden så man kan tänka på att förstärka ansiktsuttrycket lite extra. Det är en kul bok! Nu är ju Tage så liten, men han tycker om fåglarna med rött och gult i, så vi stannar lite längre vid talgoxar, blåmesar och domherrar. Fina, tydliga och stora illusar.

”Vad säger fågeln”

Men det är bra grejor med Barnens Bokklubb också, för även om man glömmer avbeställa bokpaket så kommer det ju en del schyssta saker. Nu senast kom den här muminboken ”Var är Lilla My” och Tage, snart fyra månader, är stormförtjust! Bra och enkla bilder. Det är starka färger och enkla illustrationer, mest bara en fet mumin på varje sida. Själva flikmomentet där en muminfigur gömt sig bakom en löstagbar flik är han ännu lite för liten för, men vi läser i den här boken varje dag och han orkar hålla intresset uppe från pärm till pärm.

Här läste han lite med min mamma när vi var i Vittangi förra veckan. Den boken är alldeles för avancerad för honom som ni kan se, med mycket text och små, plottriga bilder. Inte direkt gjorda för en bebis som bara är tre och en halv månad. Men han tycker om att titta och bläddra i böcker ändå och jag tror mamma läste olika sagor för honom varje dag. En del enkla, som bilderböcker med en bokstav på varje sida och andra litet mer avancerade.

Jag har också ibland läst högt ur den bok jag själv håller på med, bara för att få honom lite lugn när han bökar och inte vill läsa utan leka. Senast hände det idag när jag ville läsa klart nya Kepler (recension nästa vecka). Liten kompromiss, men det funkar.

ALMA-priset (litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne) gick i år till författaren och illustratören Kitty Crowther. Nu är det snart dags för pristagarvecka där Kitty Crowther deltar i program på flera platser i Sverige (Lund, Vimmerby, Stockholm), innan det är dags för den stora finalen i Stockholm den 1 juni.

Jag är med på ett hörn i programmet för på tisdagkväll den 25 maj så pratar jag och bilderbokskännaren Ulla Rhedin med Kitty om hennes verk och hur hon inspireras på Kulturhuset kl 18. Det är gratis och öppet för alla!
Om jag ska vara ärlig så hade jag själv ingen koll på vem Kitty Crowther var innan hon vann, och det var faktiskt lite bra i sammanhanget för utgångspunkten med den här kvällen är att man ska få upptäcka henne.

Kan man inte ta sig till Kulturhuset finns det också möjlighet att se allt på Kunskapskanalen den 31 maj kl 16.

Jan Lööf har tilldelats Selma Lagerlöfs litteraturpris 2010. Min mamma och pappa läste många av Jan Lööfs böcker för mig och min storasyster när vi var små. ”Pelles ficklampa” är en bok som jag fortfarande får obehagsrysningar av, eftersom jag tyckte att den var så läskig när jag var liten. Nu läser jag den högt för min systers barn (de verkar inte tycka att den är så läskig som jag tyckte att den var).

Priset har delats ut sedan 1984. Det var Birgitta Trotzig som mottog det första priset.

Neil Gaiman och Charles Vess bok ”Instructions” uppläst av Neil och i animerad form.

Även deras ”Blueberry Girl” finns i liknande form:

Jag har varit litet frånvarande på bokhora ett tag. Anledningen ser ni på bilden nedan. Min och Daniels son Tage bestämde sig för att komma ut alldeles för tidigt, så vi är inne på vår andra vecka på Danderyds sjukhus. För tillfället på neonatalavdelningen.

Eftersom vi tänker oss att fostra en blivande akademiledamot vid vår barm, har vi givetvis satt honom i hårdträning redan från start. Det spelar ingen roll att han är prematurbebis. När det handlar om LITTERATUR är vi värre än såväl Tiger Woods som systrarna Williams pappor. Det skall böjas i tid, det som krokigt skall bli.

Här har han somnat ifrån ”Little Duckling” med illustrationer av Rebecca Finn. I Sverige säljs de av Semic förlag.

Mamman och pappan har också läst lite medan vi legat här, främst de första dagarna eftersom vi då, förutom att twittra, inte kunde göra så mycket mer än VÄNTA. Vår önskan var en vanlig förlossning och inte snitt (som det sedan blev) varför vi fick ligga blick stilla och glo upp i taket i fyra dagar efter att vattnet oförhappandes gått. Det hann bli några böcker under den tiden. Det ser man lite om i senaste DJTV.

Jag är mitt uppe i läsningen av ”Den hemliga historien”, men jag hinner bara läsa ett par, tjugo minuter innan jag somnar varje kväll och jag vill inte läsa den på tunnelbanan för jag vill inte bli störd. Efter gårdagens redaktionsmöte behövde jag någonting att läsa på hemresan, så jag plockade åt mig några bilderböcker.

Eva Lindström fick jättemycket uppmärksamhet samt en Augustnominering för sin ”I skogen”, som jag aldrig fattade grejen med. Jag tyckte att den var oerhört flummig och liksom vuxenskojig, lite som Barbro Lindgren, när hon är på sitt värsta humör. Mina elever verkligen haaatar Loranga-böckerna, trots att alla vuxna jag möter ääälskar den och säger att jag bara måste läsa den för mina elever. Nej, faktiskt. Det måste jag inte. De tycker att det är en tråkig, konstig bok, så jag läser inte den. Så var det med ”I skogen” också. Mina elever (där många elever ligger på nybörjarnivå i sin svenska språkutveckling) tyckte att den var konstig och astråkig.

Skeptiskt tog jag mig an ”Hit med våra mössor”. Den handlar om vännerna Sofi, Tom, Mia och Marko som alla har nya mössor (älskar formuleringen ”Lägg märke till att alla har nya mössor” – lägg märke till!). De går på kalas hos Jim och hans skojiga pappa trollar bort deras mössor i ett trolleritrick. Snacka om antiklimax! Deras nya mössor. I boken finns också en hiss som alltid stannar mellan två våningar och hissens reparatör. För övrigt finns det ganska fula bilder (”Det ska vara corny” är Lindströms konstnärliga motto) och, som sagt, finurliga formuleringar.

Jag faller pladask för ”Hit med våra mössor”. Så pladask att jag blir helt förlåtande mot ”I skogen” också och tänker att jag måste ge den en ny chans. Skitsamma om inte mina elever gillar Lindströms böcker. De är ju ändå inte i målgruppen för de här bilderböckerna (det är däremot 30-åringar som jag, antar jag).

En annan, superweird, bok som jag läste på hemresan var bajsspäckade ”Den fina prinsessan” som jag tycker är helkonstig, men också kul. Den handlar om prinsessan som går på toaletten och bajsar om natten. En natt står en paparazzifotograf på toan och tar en bild på prinsessan. Kungen blir rasande när han ser bilden och spikar igen toan. Dumt! Då kan ju inte prinsessan tömma tarmarna.

Som sagt ”Den fina prinsessan” är verkligen en lustig liten historia. Vad är grejen med den? Att få till hysteriska galenfniss under godnattstunderna? Skoja att jag ser fram emot att läsa den med ett par barn!

Mer Lindström. Hon har skrivit och Emma Virke har målat i ”Mops”. Den handlar i sin tur om Maja och Arja som är rastar hundar. Just ”Mops” handlar om när de är ute och går med hunden Mops. Under en promenad är trion med om en olycka och boken utvecklas till ett vardagsäventyr med knorr. Emma Virkes illustrationer är prisbelönta och inte dåliga på något vis. Ändå föredrar jag när Lindström målar till sin egen text. Det blir lite mer utmanande och oväntat då, vill jag inbilla mig.

Ni som har egna barn tycker kanske att det är vardagsmat med morgomys, men jag haft syskonbarnen (Smultronen) på besök och rackarns så tidigt barn vaknar på morgonen! För att få ligga och blunda en liten stund till bad jag 4-åringen att läsa högt för mig. Hon läste ”Siv sover vilse” och ”Kenta och barbisarna”. Då och då ställde hon frågor om handlingen till mig. Speciellt Kentas namn hade hon svårt att komma ihåg. ”Vad heter han nu igen?”. Eller ”Vad heter det, där man kommer in från dörren?” (=korridor).

Ebba, som hon heter, tycker om att läsa högt, även om hon inte läser bokstäverna som står på sidorna utan ”läser” utifrån bilderna. Jag brukar läsa boken för henne först och sedan läser hon för mig. Jag tycker såklart att det är oerhört intressant att följa hennes och hennes 6-åriga storebrors läsutveckling och bidrar gärna med spännande böcker och entusiasm.

Bara inledningscitatet ger mig första fnisset. Max von Sydows rollfigur Fredrik som i Woody Allen-filmen ”Hanna och hennes systrar” säger ”If Jesus came back and saw what’s going on in His name, He’d never stop throwing up”. Väldigt bra film det där, och citatet är placerat i en väldigt rolig bok av Erlend Loe; ”Kurt i Kurtby”. Inspirerad av händelserna i Knutby, men i Kurtby har de en Kirsti Brud istället. Kurt och hans familj (fru + 3 barn) hamnar där av misstag. De är på väg från Norge genom Sverige till Finland, men missöden sker och de kommer till Kurtby som är i stort behov av en ny pastor till sin Pingiskyrka när den förra nyss tagits av polisen. Kurt har ju dessutom helt rätt namn. Hela familjen blir sååå välkomnade och han blir omgående vald till ny ledare. Som sådan blir han ”milt styrd” av Kirsti Brud som står i direktkontakt med Jesus och vet bäst om det ena och det andra.

Mycket ironiskt och mycket roligt! Jag gillar ju Erlend Loe sen tidigare, hans humor, och den visar sig passa väldigt bra ihop med Kurtby-historien. Jag fnissar mig igenom den här 128 sidor långa boken med illustrationer på varje uppslag. Min enda fundering – hur funkar den för barn? Det är väl tanken att det ska vara en bok för både barn och vuxna, men om man nu inte hängt med i hela Knutby-härvan så undrar jag hur rolig den är? Jag känner ju ofrivilligt till allt om duschblandare och vulgära gräddbakelser till hus, men utan det?

Det här måndagsmötet handlar såklart inte om mig, men jag vill börja med att skriva att jag kan vara lite kinkig med böcker som har fått fina utmärkelser och vunnit priser. Därför kastade jag mig inte över ”Legenden om Sally Jones” till en början. När jag väl läste den blev jag däremot golvad. Den är så värd alla utmärkelser. Illustrationerna är otroligt fina, Wegelius ton är anmärkningsvärt fri från det huvudklappande tonfallet man så ofta märker av i böcker för barn. ”Legenden om Sally Jones” är kort sagt en pärla och det var därför med viss nervositet som jag hörde av mig till författaren och illustratören Jakob Wegelius för att fråga om han ville vara mitt måndagsmöte den här måndagen. Det här är hans svar:

Hej Jakob! Vad läser du just nu?

Nu läser jag ”Numret 73304-23-4153-6-96-8″ av Thomas Ott. Det är en smart och ruskig historia som berättas i en serie väldigt suggestiva och mycket skickligt gjorda skrapkartongbilder. Kul att se hur långt det kan bära med bara svartvita bilder!
På mitt nattygsbord ligger även Eça de Queriós ”The Maias”, en tegelstensroman från slutet av 1800-talet som utspelar sig i Lissabon. Jag köpte boken på plats för att fördjupa mig i stadens historia, men jag börjar allt mer misstänka att ”The Maias” kommer hamna i den växande traven med böcker som jag aldrig läste ut. Jag behöver sammanhängande lästid för att sjunka in i en bok och hålla intresset uppe. Ett kapitel per kväll funkar inte för mig. Och sammanhängade tid för att läsa har jag allt svårare att hitta.   Räddningen för mig har istället blivit ljudböcker. Jag lyssnar på arbetstid, medan jag tecknar. I snitt hinner jag nog med en ljudbok i veckan. Det blir huvudsakligen deckare, delvis beroende på att nätbokhandlens mp3-hylla mest innehåller deckare. Förra veckan lyssnade jag på Reine Brynolfssons uppläsning av Håkan Östlundhs ”Blot”. Den bar den riktigt bra deckarens främsta kännetecken: en överraskande, men ändå självklar upplösning.
Just nu väntar jag ivrigt på att Carlos Ruiz Zafons nya roman skall komma som ljudbok. ”Vindens skugga” var nog min hitills största ljudboksupplevelse. I hård konkurrens med Dennis Lehanes ”Ett land i gryningen”

Finns det några böcker som du ständigt återkommer till?

Tintin har alltid haft en framträdande plats i min bokhylla. Nu har alla albumen flyttats in till barnens rum och där läser vi dom var och varannan kväll.
På jobbet har jag ett gäng fotoböcker och fackböcker, som jag ofta återkommer till för att hitta detaljer att teckna av. Jag har fått mycket inspiration från Robert Garellicks fina fotobok ”Bilden av Göteborg” (i två delar) som dokumenterar Göteborg i svunnen tid. Det är något med färgerna och stämningen i fotografier från -40 och -50 talen som triggar min lust att både skriva och teckna.

Finns det några genrer du helst undviker?

Ja. Tyvärr är jag ganska enkelspårig i mitt läsande. Min drömbok är ett stort episkt och äventyrligt drama som utspelar sig i historisk tid, helst i maritim miljö, och innehåller ett mysterium och gärna en brottsutredning eller två. Ju sämre en bok passar in på den beskrivningen, desto mindre är chansen att jag kommer att läsa den.

Vad läste du när du var liten? Finns det någon bok som har gjort särskilt intryck på dig?

Som liten läste jag mest serier och Fem-böcker. Fast böcker som ”Röde Orm” och ”Den långa flykten” gjorde stort intryck. I tolvårsåldern upptäckte jag Tove Janssons serier och dom satte spår som inte har gått ur än.

Har du någon favoritillustratör? Vem och varför?

Nej, jag har ingen enstaka favoritillustratör. Generellt uppskattar jag mest illustratörer som kan det som jag själv inte behärskar: att uttrycka sig med enkla, sparsmakade medel.

Sorterar du din bokhylla på något särskilt sätt (författare, genre, färg)?

Våra böcker hemma är grovt ordnade efter genre och ämne. I mitt arbetsrum är böckerna staplade enligt den självsorterande principen ”senast bläddrad i överst”.

”Dimitrios mask” av Eric Ambler.