Jag är mitt uppe i läsningen av ”Den hemliga historien”, men jag hinner bara läsa ett par, tjugo minuter innan jag somnar varje kväll och jag vill inte läsa den på tunnelbanan för jag vill inte bli störd. Efter gårdagens redaktionsmöte behövde jag någonting att läsa på hemresan, så jag plockade åt mig några bilderböcker.

Eva Lindström fick jättemycket uppmärksamhet samt en Augustnominering för sin ”I skogen”, som jag aldrig fattade grejen med. Jag tyckte att den var oerhört flummig och liksom vuxenskojig, lite som Barbro Lindgren, när hon är på sitt värsta humör. Mina elever verkligen haaatar Loranga-böckerna, trots att alla vuxna jag möter ääälskar den och säger att jag bara måste läsa den för mina elever. Nej, faktiskt. Det måste jag inte. De tycker att det är en tråkig, konstig bok, så jag läser inte den. Så var det med ”I skogen” också. Mina elever (där många elever ligger på nybörjarnivå i sin svenska språkutveckling) tyckte att den var konstig och astråkig.

Skeptiskt tog jag mig an ”Hit med våra mössor”. Den handlar om vännerna Sofi, Tom, Mia och Marko som alla har nya mössor (älskar formuleringen ”Lägg märke till att alla har nya mössor” – lägg märke till!). De går på kalas hos Jim och hans skojiga pappa trollar bort deras mössor i ett trolleritrick. Snacka om antiklimax! Deras nya mössor. I boken finns också en hiss som alltid stannar mellan två våningar och hissens reparatör. För övrigt finns det ganska fula bilder (”Det ska vara corny” är Lindströms konstnärliga motto) och, som sagt, finurliga formuleringar.

Jag faller pladask för ”Hit med våra mössor”. Så pladask att jag blir helt förlåtande mot ”I skogen” också och tänker att jag måste ge den en ny chans. Skitsamma om inte mina elever gillar Lindströms böcker. De är ju ändå inte i målgruppen för de här bilderböckerna (det är däremot 30-åringar som jag, antar jag).

En annan, superweird, bok som jag läste på hemresan var bajsspäckade ”Den fina prinsessan” som jag tycker är helkonstig, men också kul. Den handlar om prinsessan som går på toaletten och bajsar om natten. En natt står en paparazzifotograf på toan och tar en bild på prinsessan. Kungen blir rasande när han ser bilden och spikar igen toan. Dumt! Då kan ju inte prinsessan tömma tarmarna.

Som sagt ”Den fina prinsessan” är verkligen en lustig liten historia. Vad är grejen med den? Att få till hysteriska galenfniss under godnattstunderna? Skoja att jag ser fram emot att läsa den med ett par barn!

Mer Lindström. Hon har skrivit och Emma Virke har målat i ”Mops”. Den handlar i sin tur om Maja och Arja som är rastar hundar. Just ”Mops” handlar om när de är ute och går med hunden Mops. Under en promenad är trion med om en olycka och boken utvecklas till ett vardagsäventyr med knorr. Emma Virkes illustrationer är prisbelönta och inte dåliga på något vis. Ändå föredrar jag när Lindström målar till sin egen text. Det blir lite mer utmanande och oväntat då, vill jag inbilla mig.

Ni som har egna barn tycker kanske att det är vardagsmat med morgomys, men jag haft syskonbarnen (Smultronen) på besök och rackarns så tidigt barn vaknar på morgonen! För att få ligga och blunda en liten stund till bad jag 4-åringen att läsa högt för mig. Hon läste ”Siv sover vilse” och ”Kenta och barbisarna”. Då och då ställde hon frågor om handlingen till mig. Speciellt Kentas namn hade hon svårt att komma ihåg. ”Vad heter han nu igen?”. Eller ”Vad heter det, där man kommer in från dörren?” (=korridor).

Ebba, som hon heter, tycker om att läsa högt, även om hon inte läser bokstäverna som står på sidorna utan ”läser” utifrån bilderna. Jag brukar läsa boken för henne först och sedan läser hon för mig. Jag tycker såklart att det är oerhört intressant att följa hennes och hennes 6-åriga storebrors läsutveckling och bidrar gärna med spännande böcker och entusiasm.

Bara inledningscitatet ger mig första fnisset. Max von Sydows rollfigur Fredrik som i Woody Allen-filmen ”Hanna och hennes systrar” säger ”If Jesus came back and saw what’s going on in His name, He’d never stop throwing up”. Väldigt bra film det där, och citatet är placerat i en väldigt rolig bok av Erlend Loe; ”Kurt i Kurtby”. Inspirerad av händelserna i Knutby, men i Kurtby har de en Kirsti Brud istället. Kurt och hans familj (fru + 3 barn) hamnar där av misstag. De är på väg från Norge genom Sverige till Finland, men missöden sker och de kommer till Kurtby som är i stort behov av en ny pastor till sin Pingiskyrka när den förra nyss tagits av polisen. Kurt har ju dessutom helt rätt namn. Hela familjen blir sååå välkomnade och han blir omgående vald till ny ledare. Som sådan blir han ”milt styrd” av Kirsti Brud som står i direktkontakt med Jesus och vet bäst om det ena och det andra.

Mycket ironiskt och mycket roligt! Jag gillar ju Erlend Loe sen tidigare, hans humor, och den visar sig passa väldigt bra ihop med Kurtby-historien. Jag fnissar mig igenom den här 128 sidor långa boken med illustrationer på varje uppslag. Min enda fundering – hur funkar den för barn? Det är väl tanken att det ska vara en bok för både barn och vuxna, men om man nu inte hängt med i hela Knutby-härvan så undrar jag hur rolig den är? Jag känner ju ofrivilligt till allt om duschblandare och vulgära gräddbakelser till hus, men utan det?

Det här måndagsmötet handlar såklart inte om mig, men jag vill börja med att skriva att jag kan vara lite kinkig med böcker som har fått fina utmärkelser och vunnit priser. Därför kastade jag mig inte över ”Legenden om Sally Jones” till en början. När jag väl läste den blev jag däremot golvad. Den är så värd alla utmärkelser. Illustrationerna är otroligt fina, Wegelius ton är anmärkningsvärt fri från det huvudklappande tonfallet man så ofta märker av i böcker för barn. ”Legenden om Sally Jones” är kort sagt en pärla och det var därför med viss nervositet som jag hörde av mig till författaren och illustratören Jakob Wegelius för att fråga om han ville vara mitt måndagsmöte den här måndagen. Det här är hans svar:

Hej Jakob! Vad läser du just nu?

Nu läser jag ”Numret 73304-23-4153-6-96-8″ av Thomas Ott. Det är en smart och ruskig historia som berättas i en serie väldigt suggestiva och mycket skickligt gjorda skrapkartongbilder. Kul att se hur långt det kan bära med bara svartvita bilder!
På mitt nattygsbord ligger även Eça de Queriós ”The Maias”, en tegelstensroman från slutet av 1800-talet som utspelar sig i Lissabon. Jag köpte boken på plats för att fördjupa mig i stadens historia, men jag börjar allt mer misstänka att ”The Maias” kommer hamna i den växande traven med böcker som jag aldrig läste ut. Jag behöver sammanhängande lästid för att sjunka in i en bok och hålla intresset uppe. Ett kapitel per kväll funkar inte för mig. Och sammanhängade tid för att läsa har jag allt svårare att hitta.   Räddningen för mig har istället blivit ljudböcker. Jag lyssnar på arbetstid, medan jag tecknar. I snitt hinner jag nog med en ljudbok i veckan. Det blir huvudsakligen deckare, delvis beroende på att nätbokhandlens mp3-hylla mest innehåller deckare. Förra veckan lyssnade jag på Reine Brynolfssons uppläsning av Håkan Östlundhs ”Blot”. Den bar den riktigt bra deckarens främsta kännetecken: en överraskande, men ändå självklar upplösning.
Just nu väntar jag ivrigt på att Carlos Ruiz Zafons nya roman skall komma som ljudbok. ”Vindens skugga” var nog min hitills största ljudboksupplevelse. I hård konkurrens med Dennis Lehanes ”Ett land i gryningen”

Finns det några böcker som du ständigt återkommer till?

Tintin har alltid haft en framträdande plats i min bokhylla. Nu har alla albumen flyttats in till barnens rum och där läser vi dom var och varannan kväll.
På jobbet har jag ett gäng fotoböcker och fackböcker, som jag ofta återkommer till för att hitta detaljer att teckna av. Jag har fått mycket inspiration från Robert Garellicks fina fotobok ”Bilden av Göteborg” (i två delar) som dokumenterar Göteborg i svunnen tid. Det är något med färgerna och stämningen i fotografier från -40 och -50 talen som triggar min lust att både skriva och teckna.

Finns det några genrer du helst undviker?

Ja. Tyvärr är jag ganska enkelspårig i mitt läsande. Min drömbok är ett stort episkt och äventyrligt drama som utspelar sig i historisk tid, helst i maritim miljö, och innehåller ett mysterium och gärna en brottsutredning eller två. Ju sämre en bok passar in på den beskrivningen, desto mindre är chansen att jag kommer att läsa den.

Vad läste du när du var liten? Finns det någon bok som har gjort särskilt intryck på dig?

Som liten läste jag mest serier och Fem-böcker. Fast böcker som ”Röde Orm” och ”Den långa flykten” gjorde stort intryck. I tolvårsåldern upptäckte jag Tove Janssons serier och dom satte spår som inte har gått ur än.

Har du någon favoritillustratör? Vem och varför?

Nej, jag har ingen enstaka favoritillustratör. Generellt uppskattar jag mest illustratörer som kan det som jag själv inte behärskar: att uttrycka sig med enkla, sparsmakade medel.

Sorterar du din bokhylla på något särskilt sätt (författare, genre, färg)?

Våra böcker hemma är grovt ordnade efter genre och ämne. I mitt arbetsrum är böckerna staplade enligt den självsorterande principen ”senast bläddrad i överst”.

”Dimitrios mask” av Eric Ambler.

Jag har läst massa om författaren och illustratören Stian Hole, så jag var ju tvungen att läsa hans senaste också, ”Herman och eldsvådan”. Den är såååå snygg. Herreminje, vilka bilder. Det blir inte alls rättvist återgett så här litet, men kolla bara:

Så otroligt fint och så mycket att titta på och upptäcka på varje sida. Jag som vuxen faller pladask! Men hur funkar den för barn undrar jag? Är det någon som kan berätta?
Jag är ju ingen bilderboksläsare i vanliga fall så för mig är det svårt att avgöra, men jag och JoK brukar prata ibland om barnböcker för vuxna. Dvs, såna här snygga och coola som alla vuxna gillar, kanske är de i just retrostil, kanske väldigt avskalade, men barnen – de egentliga läsarna – känner inte alls samma förtjusning. En liten misstanke om att Herman eventuellt skulle kunna vara en sån…. Någon som har läst tillsammans med yngre får gärna redovisa utfallet!

I höstas vann Jacob Wegelius ”Legenden om Sally Jones” Augustpriset och jag tycker att det är en jädra flott bok. Jag tycker att den är fin, jag tycker att historien är bra, jag tycker att språket är fantastiskt. Ganska ofta tycker jag att barnböcker är så tillrättalagda, med ett nästan ansträngt språk, som vuxna skriver och som vuxna gillar. I ”Legenden om Sally Jones” vänder sig Wegelius direkt till sin tilltänkte unga läsare, han förenklar ingenting, samtidigt som han skriver med en naturlig enkelhet. Det är en konst att skriva lättförståeligt utan att störa vare sig den avancerade läsaren eller nybörjaren. Jag har läst så många barnböcker som man inte riktigt fattar vem de vänder sig till: vuxna, barn med svenska modersmål, barn med andra modersmål, överhuvudtaget någon alls?

Det är lite för många vändningar i boken för att mina nybörjarläsare ska kunna läsa den. De som med stor möda ljudar sig igenom ”Sorro och Seppo”. Ack, ack, ack, den gorillahövding som spådde en olycklig framtid för Sally Jones den stjärn- och månlösa natt hon föddes fick sannerligen rätt. Sally Jones, som alltså är en gorilla, fångas av tjuvjägare, blir utnyttjad av trollkarlar och gentlemannatjuvar, sviken av sin bästa vän, men hittar lite oväntat en vapendragare till slut, som visar sig vara hyvens. Efter snabb resumé om bokens handling står eleverna i min klass på kö för att läsa om ”Legenden om Sally Jones”. Det skadar liksom inte att den är snygg också. Jag gillar verkligen Wegelius bilder. Därför blev jag väldigt glad när jag hittade ”Esperanza” på bibblan. ”Esperanza” handlar om Halidon, som faktiskt figurerar i ”Legenden om Sally Jones”, åtminstone på bild. Jag är inte lika imponerad av ”Esperanza” som av ”Legenden om Sally Jones” hittills, däremot har jag hittat en favorit i Wegelius och kommer att hålla ögonen på honom i fortsättningen. Jag gillar hans ruffiga huvudpersoner, den murriga stämningen, havet, beskrivningarna och – inte minst – illustrationerna.

Risken med att skriva: ”jag ser inte storheten med xxx” är att man får tillbaka i ansiktet: ”Du förstår den icke”.Med risk för detta:

Ärligt! Jag har försökt läsa ”I skogen” hur många gånger som helst och visst har jag kommit igenom den. Minst 10 gånger. Förvisso är den en fröjd att läsa, med ambitioner och blinkningar åt både den stora och lilla läsaren. Men jag ser inte den där storheten som alla recensenter tävlar om att uttrycka i det mest målande beskrivningar.

Jag säger inte att de har fel. Jag är inte rätt person att ifrågasätta deras erfarenhet av barnböcker, nej, jag säger bara att jag inte ser det de ser. Jag ser inte det där magiska, fantastiska som de skriver om. Visst förstår jag Magnus William-Olssons poäng, när han liknar Lindström vid Le Clézio, det finns ju verkligen en del barnböcker som förtjänas att läsas av en vuxen publik, inte enbart som högläsare, utan även för sin egen skull, men den här unisona hyllningskören till Lindström? Där håller jag igen. Får jag istället föreslå ”Min vän Lage” som jag, kort sagt, tycker är mycket bättre.

Ja jo, det har blivit en hel del barn- och ungdomsböcker på sistone, helt representativa har ju inte mina bloggposter varit, för jag har läst annat parallellt. Å andra sidan var det ju den internationella barnboksveckan förra veckan, så det var ju verkligen rätt vecka att ägna sig åt barnböcker.

Jag har hypat Julie Donaldson en del på Bokhora, jag vet det. Jag hade sett fram emot hennes ”Herr Pinnemans äventyr” rättså mycket, men när jag väl fick den i min hand, så stakade jag mig i rimmen och blev inte sådär jätteengagerad i Herr Pinneman precis (Herr Pinneman är en pinne som råkar ut för en rad olika händelser när han trillar ut ur ett bo där han bor med sin fru och deras pinnebarn). Dessutom älskar jag att låta mina elever eller syskonbarn fylla i slutet av meningarna (rimmen) och det funkade inte alls särskilt bra i Pinneman. Lennart Hellsing fick nödrimma mucho för att få ihop rytmen där. Synd!

Min kärlek till Donaldson är lite avsvalnad. Julie, jag tror att vi behöver en paus. Kolla hellre upp någon av Donaldsons andra böcker så länge. ”Herr Pinnemans äventyr” hamnar inte under någon gran i närheten av mig i jul, om jag får bestämma.

Vi har haft Smultron på besök, två stycken syskonbarn som är nästan 6 år och 3½ år. De är vana att få lyssna på två böcker varje kväll, så när vi var barnvakter ville vi gärna göra likadant. Perfekt också att jag hade två nya böcker på tema jul att läsa för dem (nästa gång vi ses är det ju jul!). ”Olivia stökar till julen” och ”Mamma Mu och Kråkans Jul”, närmare bestämt. Mamma Mu hade redan från början ett försprång, eftersom Smultronen var så väl förtrogna med Mamma Mu och Kråkan. Någon bok om Olivia Gris hade de inte hört.

I Olivia-boken längtar Olivia gris och hennes bröder jättemycket efter tomten. De förbereder för julafton och dukar bord och hänger upp strumpor, pyntar gran (och sågar sönder den) och pappa gris får absolut inte tända eld i spisen, för där ska ju tomten komma ner (men så går det inte till i vår familj, nej, hos oss kommer tomten genom dörren, så det där med att inte tända eld i spisen fick jag förklara lite för Smultronen). Fint med utvikningsbara flikar, det gillade Smultronen. Ian Falconer ritar jättefina bilder, men de är inte så detaljrika och dessutom är de ganska svartvita. Det gillar inte Smultronen lika mycket som Sven Nordqvists Mamma Mu-bilder med hur många saker att titta på (och prata om) som helst. Men man ska inte ställa de båda böckerna mot varandra, kanske bara om man vill kirra en enda julbok och måste välja. I så fall rekommenderar min testpanel Mamma Mu.

I ”Mamma Mu och Kråkans Jul” (fattas det inte ett S i titeln förresten? Det är ju både Mamma Mus och Kråkans Jul, även om det ju faktiskt är mest Kråkans jul) är Kråkan lite deppig, för han får inga julklappar. Stackars Kråkan, så ensamt han har det i sin gran. Han beslutar sig för att ordna egna julklappar, men förtar lite av glädjen genom att riva upp alla paketen redan på natten till julafton. Som tur är, är ju Mamma Mu bästa KOmpisen, så hon ger Kråkan en riktigt fin överraskning på självaste julaftonsmorgonen.

Jag har aldrig blivit riktigt förälskad i Mamma Mu, jag kan räkna upp säkert 10 svenska bilderbokskaraktärer som jag gillar mer än Mamma Mu, men hej! Barnen, alltså målgruppen, verkar ju gilla henne, så vem är jag att klaga?

Alltså: för lite fin julstämning, kanske redan till första advent?, kan ni kolla upp ”Mamma Mu och Kråkans Jul” och ”Olivia stökar till julen”. Båda böckerna är väldigt mycket traditionellt julfirande kan man ju vara medveten om, är man ute efter en alternativ jul bör man kolla någonannanstans, men i Mamma Mu finns många ämnen för små, men viktiga, sängkantsdiskussioner, till exempel empati och hur en bra vän är.

Lilla Anna och Långa Farbrorn och Spöket Laban (och Labolina), Tummen. Kära berättelser och figurer från min barndom. Och nu är Lasse Sandberg som illustrerade hustrun Ingers fina barnböcker död. Så sorgligt.