I artikeln som handlar om att fler vuxna läser ungdoms/young adult  som jag refererade till igår, var ”Frost” av Maggie Stiefvater en av de crossover-böcker som nämndes. Den känns ganska given för alla som gillat Twilight och vill ha något liknande.
”Frost” fokuserar på vargarna. Huvudpersonen Grace har hela sitt liv varit fascinerad av de djuren. När hon var liten blev hon biten av ett gäng vargar, men räddades i sista stunden av en annan varg. Sen dess har hon iakttagit dem på håll från sitt fönster, och i synnerhet den räddande vargen med sina gula ögon som hon aldrig glömmer.
Den vargen är Sam. På somrarna en vanlig kille, men när det blir kallare och hösten kommer, då skiftar han form och blir varg.
Sam och Grace råkar mötas under speciella omständigheter en dag. Hon känner genast igen honom på ögonen, och han har spanat på henne i flera år i vargform så han vet mycket väl vem hon är. Man kan verkligen säga att det klickar mellan dem. Men det är ju höst på gång, ofrånkomligen, och dessutom blir känslorna mot vargarna hätskare och starkare i samhället. Folket vill ha bort dem. Och Sam kan ju inte göra något för att inte bli varg igen, hur mycket han än vill?

Det finns en hel del regler man måste ta till sig i den här berättelsen, men jag går inte in på alla de grejerna nu. Drivet är alltså den omöjliga kärlekshistorien. Nu har de äntligen mötts i mänsklig form, Grace och Sam, och det är ju så jättebra för dem. Och så kommer Naturen in som ett megahinder (och nej, det funkar tydligen inte att flytta ner till Florida för att undkomma hösten och kylan och skiftningen) och hotar allt.

Är det spännande? Ja.
Känns det? Joo.
Sträckläsning? Ganska.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Twilight-ettan, den var mer sträckläsig, men också mer fantasifull. Även om ”Frost” har en osannolik historia så känns karaktärerna och samhället ganska realistiskt förankrade. Edward må vara hur het som helst, men han känns ju inte direkt som en trovärdig figur, eller hur? Det gör Sam däremot. En vanlig, mysig kille. Det är också mycket mer om hur vargformen påverkat honom mentalt och alla möjliga problem kring det.

Det slår definitivt gnistor mellan honom och Grace, men det är ändå något som stör mig i helhetsintrycket. Boken känns lite svajig, som att tonen glider omkring hela tiden, inte är konsekvent. Man skulle kunna tro att det varit flera författare som skrivit. Det är inte det, men om jag ska försöka förklara svajigheten. Hur som helst, jag tror att det här mest är en lite kräsen, vuxen invändning som ungdomsläsarna inte kommer att ha.
Historien om Grace, Sam och vargarna är definitivt spännande och fängslande. Det kanske inte säljs 85 miljoner av denna blivande trilogi som det gjorts av Twilight, men jag tror på ett mycket bra resultat ändå. Jag kommer utan tvekan att läsa 2:an när den kommer.

(En till vuxen parentes. Om man ska läsa detta med sina psykologiska glasögon på och lägga in sexualitet och skiftningen till vargstadiet och motstånd och att ta steget från oskyldigt barn till vuxen med allt vad det innebär. Gudars! Man får en veritabel field day!!)

Iallafall om man ska tro den här artikeln om utvecklingen i USA. Från att det mest varit skolbibliotekarier och lärare (utöver själva ungdomarna alltså) som läste ungdomsböcker/Young Adult så har nu gruppen utökats och innehåller vuxna som inte alls har  en ”riktig anledning”.
Enligt artikeln kan vi tacka tex Stephenie Meyer för det. (Ständigt denna Meyer!) Twilight är som bekant inte bara en ungdomssuccé utan har vandrat upp i åldrarna, och även gett möjligheter för fler YA-författare att upptäckas av äldre läsare.
Jag gillar det! Läser ju väldigt mycket ungdoms själv, och inte bara för att jag jobbar som lärare utan för att jag vill. Tycker YA ofta är mer rakt på med mindre onödig utfyllnad, men med alla bra kvaliteter kvar.

Jag hade ju en begeistrad Sarah Dessen-sejour i höstas, fyra böcker på raken. Sen kände jag mig redo för en paus. Nyligen läste jag Alicia Thompsons ”Vad är det för fel på dig?” och den hade en del Dessen-vibbar, så in på biblo och reservera de två återstående ”Lock & Key” och ”Someone like you”.
Thompsons bok är helt okej i väntan på. Åh, det låter som ett grymt öde, men det är hennes debut och för det är den ju lovande. Leigh Nolan är en psykologistudent som pluggar första terminen på college. Hon har varit tillsammans med sin kille i ett år, och det är ju bra på vissa sätt, men… kanske är han inte helt och hållet fantastisk på precis alla sätt?
Ska inte avslöja för mycket, men det är väl lätt att räkna ut att det uppstår en del komplikationer med denna pojkvän.
Sen finns det ju roliga vänner, lite konstiga studieprojekt, ett par hippieföräldrar och sånt. Det är en klassiskt trevlig puttrig underhållningsbok. Och den innehåller en del förälskat pirr alltså. En bra uppvärmning, kan vi säga.  (Inga spoilers dårå, men den där sista twisten innan upplösningen, jag tycker den känns lite väl konstruerad? Om någon annan läst, håller ni inte med? Mest som att bara dra ut på spänningen på ett grymt sätt.)
Nu är jag iallafall mer än redo att hoppa på Dessen-tåget igen!

När jag var yngre fanns det en viss typ av böcker som jag älskade och som jag försökte härma så snart jag skulle skriva uppsatser. Jag minns särskilt en bok som handlade om en lillasyster som hälsade på sin syster på college och det hände en massa tokigt innan systrarna fann varandra i sina olikheter. Den gillade jag. Och jag kan inte låta bli att tänka på den när jag nu läser John Greens ”Var är Alaska?” om Miles som börjar på en internatskola och träffar den karismatiska Alaska. Gud, vad 15-åriga Johanna hade älskat den! Språket, miljön, karaktärerna; kärlek, kärlek, kärlek. Än är den inte slut förstår ni, så det där som ska hända om ungefär hundra dagar (kapitlena räknar ner till någonting) vet jag inte vad det är än (men jag börjar ana).  Jag tror att det är dags att införa 20 minuters tyst läsning varje dag igen. Jag måste bara hitta 22 bra böcker för elvaåringar (få riktigt starka läsare) först, så att jag får läsa i fred. Tips?

Det här med att skriva böcker för minoriteter? Nja… Jag är skeptisk. Jag menar alltså att någon efterlyser böcker som handlar om barn som har gay föräldrar, eller barn som är flyktingar eller handikappade. Och så plockar en författare upp den beställningen och knåpar ihop en bok i syfte att en viss grupp ska kunna känna igen sig. Givetvis otroligt bra att skildra olika typer av människor, ja!!, men hur bra kan det bli när det är enda syftet från början? De exempel jag sett på såna b&u-böcker här i Sverige har då inte varit mycket att hurra för, och det faktum att jag inte heller sett dem bli så uppmärksammade, eller klättra på försäljningslistor/bibloutlån betyder väl att fler delar den åsikten.
Jag är mer inne på linjen att man kan känna igen sig i vem som helst om det är bra skrivet. Själv kan jag tex i vissa partier identifiera mig helt och hållet med den fd slaven Sethe på 1870-talet i USA i romanen ”Beloved”, trots att vi inte har några yttre likheter. Jag tror alltså inte att man kan börja bara i änden ”minoritet” för att det ska bli bra. Bättre med en intressant historia som känns viktig att berätta. Då vill man ju läsa. Jag har hört om Gunilla Bergström som när hon var i Afrika läste högt ur en Alfons Åberg och en liten pojke där blev alldeles begeistrad och ropade ”it is me! it is me!” om Alfons. Exakt! Och jag är Sethe ibland.

Men just nu är jag tillfälligt överbevisad.  Norska, ej översatta ”Super” av Endre Lund Eriksen är om jag förstått saken rätt en beställning från den norska riksföreningen för blinda (eller vad de kan tänkas heta). De önskade en ungdomsbok med blind huvudperson. Eriksen skrev den. Och jag har väldigt trevligt medan jag läser.

Femtonåriga Julie har ljugit ihop en historia om att hon ska bli upphämtad av en bekant för att åka på ett ungdomsläger för blinda. Hennes föräldrar flyger iväg på sin semester i tron att hon bara är ensam hemma några timmar. Till lägret ringer hon och säger att hon blivit sjuk, och är nu ensam hemma hela veckan. Tiden ska utnyttjas effektivt! Hon gör en lista på allt hon vill: bli full, gå på fest, skaffa en tatuering, balansera på bron, kyssa någon, köra bil, osv. I korthet inte vara så väldigt tråkig och blind som hon brukar. Det börjar rätt bra med att det plötsligt dyker upp en ny kille i grannlägenheten. Han låter trevlig. De umgås lite. Men den här killen verkar inte helt sanningsenlig, så medan Julie arbetar på att bocka av listan tillsammans med honom blir hon mer och mer intresserad av att få reda på vem han är egentligen.
”Super” är en fartig och lättsam historia. Fiffigt grepp som håller uppe spänningen är att vi läsaere vet lika lite som Julie, så det är spännande ända in i mål om mystiska killen och vad han håller på med. Och som beställningsverk, japp, mycket lyckat. ”Super” har fått fin kritik, stor publik och mycket uppmärksamhet i Norge. Jag kan förstå varför. Den här gången. Undantaget som bekräftar regeln, kanske?

Jag tycker att det är så svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar med Scott Westerfelds böcker. När jag läser random uppslagen sida tycker jag inte att språket är så där speciellt imponerande (även om man inte kan kalla det dåligt), men historierna: så spännande! Osannolika? Kanske det, men jag har inga problem med att köpa bungyjackor, svävarbrädor, spagbol (spagetti bolognese i uppvärmningsbar portionspåse), hudantenner och allt vad de sysslar med i Westerfelds tredje bok i serien om den avlägsna framtid där man opererar alla 16-åringar så att de blir vackra och obekymrade. Han gör det ju så skickligt, Westerfeld, alla kapitel är skolboksexempel på hur man bygger upp spänning med cliff hangers och en historia som det är omöjligt att ett hitta ett bra ställe att lägga ner boken på.

I ”De rätta” balanseras moralen fram och tillbaka, åt alla håll. Invånarna i Snyggingstan respekterar naturen och vägrar exploatera den, de äter inte kött och de använder inte våld gentemot varandra. Däremot mixtrar de med tonåringarnas hjärnor, så att de ska vara konstant ”bubbliga” och lyckliga. Doktor Cable är en riktig skurk, genomond och visar ingen hänsyn. Invånarna i Snyggingstan föraktar alla som inte är opererade, de är fula och osäkra, idealet är de snygga, säkra, bubbliga (vad är egentligen nytt där?).

”De rätta” bör inte läsas som fristående bok, den gör sig bäst helt enkelt som de avslutande delen i en trilogi. Det händer alldeles för mycket i ”Ful” och ”Ful eller snygg” för att man ska kunna hänga med tillräckligt bra i ”De rätta” utan förförståelsen.

Nu kommer tydligen ”Extras”, som ska handla om helt andra personer än Tally, Zane och David. Innan jag läste ”De rätta” var jag väldigt ointresserad av att läsa fler böcker i ”Ful”-serien, men det är jag inte längre. När ”Extras” kommer på svenska kan ni lita på att jag kommer att hänga på låset för att få tag i den också. Även om jag för allt i världen inte skulle vilja leva i den, gillar jag den framtid som Westerfeld målar upp i ”Ful”-serien.

Vilken lycka när jag kom hem i dag och fick se den tredje delen av Scott Westerfelds Ful-serie på hallmattan (jag hade bestämt för mig att det skulle vara en trilogi, men visst har det kommit ut fler böcker, fast om andra än Tally och Zane?). Jag köpte ”Specials” i NY förra februari, men kom aldrig så långt i den, och jag hade alldeles missat att ”De rätta” (alltså ”Specials” på svenska) hade kommit ut (för flera månader sedan dessutom!).

Jag är väldigt svag för Westerfelds framtidsscenarier. Jag blir sällan så fängslad som när jag är mitt uppe i en av hans böcker. Läskoma: here I come!

Fiffigt omslag! Del 1 heter ”Vad mina vänner inte vet” och del 2 ”Vad min flickvän inte vet”, författare Sonya Sones.
Det handlar om kärlek med förhinder. Sophie, tjejen, är sådär lagom rätt och lagom populär på sin skola. En kille håller hon på att skaffa också, Duncan. Men, så finns ju den där andra killen. Murphy. Han är inte populär. Han är snarare skolans tönt, hackkyckling och mobboffer. Så pass mycket att hans efternamn blivit synonymt med att göra bort sig. Var inte en sån Murphy, är allmänt vedertaget att säga när man klantar sig.
Murphy och Sophie går i samma bildklass. Hon fattar inte alls vad som är grejen med Murphy, med tanke på Duncan som är perfekt, men något är det. Och mer blir det.

Det mest speciella med detta lilla par i böcker = prosalyrik! Ja, igen! I höstas kom ju Aase Bergs pärla ”Människoätande människor i Märsta”, en poesiroman, och nu Sonya Sones. Det känns lite för tidigt att kalla det en trend, men kanske starten på en? Sonya Sones är inte alls lika lekfull och nydanande språkligt sett som Aase Berg, men hon har andra kvaliteter. Det går verkligen undan samtidigt som man får allt man behöver i Sophie och Murphy-historien. Koncentrerat och fokuserat berättande. Av den anledningen ser jag en perfekt läsargrupp för de här böckerna – lässvaga och/eller läsointresserade. Ni som är lärare eller bibliotekarier, testa. Korta stycken på varje sida, mycket luftigt utseende. Man läser lätt tio-femton sidor, och sen är man inne.

Jag tycker historien är charmig och gullig, i chicklit-format även fast del 2 berättas ur Murphys perspektiv. 1:an är starkare, 2:an lite tjatig med en känsla av att en del grejer tas om och tas om. Greppet med att berätta ur två synvinklar gillar jag ju, men man måste känna att man går framåt, inte står och stampar. I det stora hela, charmigt ändå. Kärlekigt. Pirrigt. Och snabbt, som sagt! På ett läspositivt sätt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om ”Sista beställningen på Barto” nu när den är utläst. Vad är skillnaden på en bra och en jättebra bok? Jag har läst så många ganska dåliga böcker på sistone, att det nästan känns konstigt att läsa en bok som jag tycker är bra.

Tilläggas bör: jag har inte läst Faïza Guènes två tidigare böcker. Jag trodde att det hon skrev var ungdomsböcker, jag hade fått för mig det av beskrivningarna av hennes böcker (kanske för att de handlar om ungdomar – så enkelspårig är jag), men de verkar vara vuxenböcker och i sammanhanget vill jag ändå nämna att om det här är en vuxenbok finns det så många böcker som kallas ungdomsböcker som jag tycker att det är synd att vuxna inte läser. Pågrund av klassifikationen. Så sent som i morse försökte jag få min pojkvän att läsa ”Ibland bara måste man” och han tvekade så länge att jag tappade tålamodet, just eftersom jag kallat det för ungdomsbok.

Men detta är en parantes. Och jag vill verkligen inte att någon som känner samma instinktiva ointresse för ungdomsböcker som min kille ska tveka inför ”Sista beställningen på Barto”. Läs den! Själva berättelsen kretsar kring ett mord, men med mindre fokus på själva mordet och mer på personerna i Parisförorten Joigny-les-deux-bouts och mer exakt stamgästerna på baren Barto. Den mördade heter Joël Morvier och han äger baren. I kapitel efter kapitel får vi ta del av stamgästernas version av vad det var som hände den kväll  Jojo – eller ”Skridskobanan”, som han också kallas – mördades.

Jag nämnde att jag såg likheter med ”Oscar Waos korta förunderliga liv” i en notis om ”Sista beställningen på Barto” för ett par dagar sedan, vilket säkert fick många Wao-lovers att höja på ögonbrynen. Om jag ska förklara vad jag menar handlar det om språket. Det är någonting med Guénes tilltal i vissa kapitel som påminner om Diaz. Det är någonting med kickersbrudarna i Joigny-les-deux-bouts som påminner om latinotjejerna i New Jersey. Som Asalun påpekar är Oscar Wao ett mycket komplext romanbygge och så värst komplex är inte ”Sista beställningen på Barto”, men jag tycker att den är smart i all sin enkel- och korthet. Jag gillar nästan alla karaktärer, även om de inte är så lätta att tycka om hela tiden. I min värld är det ett mycket gott betyg.

Och vad gäller utvikningen om ungdomsböcker i inledningen är det här en utmärkt bok att läsas av både ungdomar och vuxna. En oväntad pärla, läses under en eftermiddag, men bor kvar inuti en lång tid efteråt. Kär är jag inte, denna alla hjärtans dag (åtminstone inte i den här boken – ni fattar), men en liten förälskelse är det baske mig.

På semestern så var en av de böcker jag verkligen blev förtjust i, den av Johanna K rätt så hypade,  ”Hungerspelen”, ett sista-minuten-bidrag till min packning efter ett besök på Pocketshop Arlanda. Johannas rekommendation har legat där i bakhuvudet länge, men det var inte förrän jag såg den där i pockethyllan som jag slog till.

Jag blev så förtjust att jag dessutom fick min sambo att läsa den så att jag kunde få diskutera den med någon. Även han gillade den fastän vi nog var överens om att upplösningen av själva ”spelet” inte var helt i vår smak. Jag ser fram emot att inom en rätt så snar framtid även läsa fortsättningen ”Fatta eld” och när väl den tredje delen kommer även läsa den. Båda tummarna upp helt enkelt för ”Hungerspelen”.