När jag är färdig med de dimhöljda mysterierna har jag – lycka! – Carol Goodmans pinfärska roman ”Arcadia Falls”, som ju varit föremål för viss förhandspepp tidigare, att sätta tänderna i. Minns ni Anton i Eva Bexells underbara ”Morfar prosten”-serie, hur han utbrast ”bara bra saker får jag, bara bra saker får jag!” efter att ha öppnat sina födelsedagspresenter (eller hur det nu var…)? Jag får lust att utbrista ”bara bra böcker har jag, bara bra böcker har jag!”. För det stämmer ju.

Hur som helst, idag kom min kompis S över på en fika. Hon är väl insatt i mina sömnproblem och lämnade över ”The Host” med motiveringen att det är perfekt litteratur att ta till när man bara känner ”trött, trött, trött”. Jag tror att hon kan ha rätt. Sent omsider blir det alltså ”The Host”-läsning för mig, men jag misstänker att det är läge att plocka fram skämskudden modell extra large. Vad säger ni som läst?

Igår skulle jag åka in till stan och var i akut behov av en pocketbok för bussresan (note to self: köp en handväska som klarar av att härbergera även inbundna tegelstenar). Precis innan jag var på väg att rusa till busshållplatsen utan boksällskap (the horror!) hittade jag Karin Fossums senaste Sejer, ”Den onda viljan”, i min just nu rätt överbelastade ”att läsa”-hylla. Perfekt! Jag började läsa stående på den överfulla bussen och tittade inte upp förrän vi var framme vid Gullmarsplan. Hon är fantastisk på det där, Karin Fossum, att stjäla ens totala uppmärksamhet från första sidan och inte lossa på järngreppet förrän boken är utläst. Ändå är det inga actionspäckade deckare hon skriver. Liksom flera andra spänningsfavoriter arbetar Fossum med små, små medel, en ofrivillig grimas i ett noga kontrollerat ansikte, en tvetydig replik. Så snyggt!

”Den onda viljan” handlar om tre vänner som beger sig ut på sjön en septemberkväll. Under båtturen drabbas en av dem, den psykiskt fragile Jon, av en panikattack och hoppar i vattnet. Jon, som inte kan simma… Axel, gruppens självutnämnde ledare, övertalar den tredje kamraten att inte försöka rädda Jon, och att, när polisen börjar ställa frågor, ändra historien så att den inte involverar dem. Härvan av lögner växer i takt med att man som läsare får insikt i vad som orsakade Jons sammanbrott. Under tiden får vi hänga med Deckarskandinaviens mest sympatiske polis, Konrad Sejer, en ack så frisk fläkt bland alla trötta, försupna kommissarier. Jag har en knapp tredjedel kvar av ”Den onda viljan” – en flicka måste få sova lite också – men är trygg i förvissningen om att Fossum kommer att hålla hela vägen även denna gång. Blir påmind om mitt förtjusta inlägg om ”Jonas Eckel”, en av Fossums fristående spänningsromaner från förra vårvintern, där jag lovade att fortsätta utforska Fossums författarskap. Sedan dess har jag läst ett par Sejerdeckare, bland annat ”Älskade Poona”, men eftersom de lästes någonstans i samband med min BB-vistelse har den läsningen förblivit odokumenterad här på Bokhora. Härmed utlovas fler inlägg om Karin Fossum i framtiden. Någon, jag tror att det var DN:s Lotta Olsson, kallade Camilla Läckberg ”litteratur för trötta småbarnsmammor”. Även den här trötta småbarnsmamman tar gärna till deckare för att få läslusten att flamma upp mellan vaknätter och nattamningar, men satsar lite högre än Läckberg. Tror bestämt att det får bli ett litet spänningsrace här framöver. Håll utkik!

Tilläggas skall att paret Auster/Hustvedt är långt ifrån ensamma i sitt ställningstagande. På listan hittar jag flera författare, regissörer och skådespelare av husgudskaliber – inte minst David Lynch, vars verk jag håller högst av alla (ja, alla!) nu levande regissörer. Kommer jag att kasta min deluxeutgåva av ”Twin Peaks” som en symbolisk handling? Anordna bokbål med New York-trilogin och min sönderälskade utgåva av ”The Blindfold”? Nej, så långt är jag nog inte beredd att gå – av rent egoistiska skäl. Jag kan inte föreställa mig en värld utan vare sig ”Twin Peaks” eller Austers och Hustvedts böcker; deras verk är en så fundamental del av vem jag är som kulturkonsument och, i synnerhet om man skriver under på Nick Hornby-ismen ”it’s not what you’re like, it’s what you like”, som person att en moraliskt grundad bojkott skulle kännas som en amputation. I viss mån vill jag dessutom ge min gamle engelskprofessor rätt: man bör, så långt det är möjligt, försöka skilja på person och verk. Redan Knut Hamsun visade ju att en person med (minst sagt) tvivelaktiga åsikter kan producera stor konst. Djupt osympatiska personer kan skriva bra böcker, på samma sätt som dåliga böcker kan ha sympatiska författare (ta t ex Denise Rudberg, som verkar supergullig som privatperson men vars böcker, milt sagt, inte är min kopp te). I fallet med Polanski och de protesterande kändisarna undrar man om det inte skett en grov förvirring mellan konst och person. Jag bestrider inte det faktum att Polanski är en stor konstnär, att verk som ”Rosemary’s Baby” och ”Repulsion” är några av 1900-talets finaste filmögonblick, men att hans konstnärliga begåvning ska ge honom rätten att droga och våldta en minderårig flicka och komma undan med det… den inställningen kan och vill jag inte för mitt liv begripa.

När så ”Invisible” visar sig innehålla uttömmande skildringar av hur ett ungt syskonpar har sex med varandra börjar det smaka galla i munnen. Jag, som nyss läst Chuck Palahniuks vansinnesskildring av en porrfilmsinspelning där en kvinna har sex med 600 män, kan väl knappast beskyllas för att vara en moraltant, men här får jag svårt att läsa. Spelar vetskapen om att Paul Auster anser att Roman Polanski bör bli frikänd in i min reaktion? Alldeles säkert. Johanna L talade om skämsbok i sin recension, men för mig handlar det om starkare känslor; ja, titeln på av en Polanskifilmerna jag nämner här ovan är ett adekvat ord för att beskriva hur jag känner mig under läsningen. Visst, jag kan rent intellektuellt förstå mekanismerna bakom Adams och Gwyns förhållande, händelser i barndomen som skapar ett onormalt starkt band och så vidare, och visst kan det finnas en konstnärlig poäng med att skildra det yttersta tabut. Tanken på att det hela är en pålåstersk lek med identiteter har förstås också slagit mig; jag har precis påbörjat del tre och befinner mig alltså en bit från gåtans lösning. Likväl, oavsett hur allting faller ut till sist: det är otroligt jobbigt att läsa. Hur jag hade reagerat om jag inte känt till Austers liering med Polanski kommer jag aldrig att få veta.

Det finns, trots att Paul Auster och jag inte är de såtaste vänner just nu, mycket att gilla i ”Invisible”. Språket är precis sådär skenbart enkelt och knivskarpt austerskt som alltid, och det är ingen dålig historia Auster levererar. Tvärtom: formmässigt är ”Invisible” helt klart en välbehövlig uppryckning. Jag vet bara inte vad jag ska göra med de här känslorna av att ha blivit besviken och bedragen, annat än att låta det gå ut över min läsning. Oprofessionellt eller mänskligt? Välj själva.

Alltså, kan livet bli finare än så här? På bilden: en kopp te (Traditional English Breakfast med en aning mjölk i), mammas pepparkaksgrottor med lingonsylt och så den perfekta njutboken mitt i julstöket, ”Vinterbruden” av Carola Salisbury (pseudonym för Michael Butterworth, skrev flera gotiska kärleksromaner under 70- och 80-talen).

När jag var hemma hos mina föräldrar häromdagen beklagade jag mig för mamma om att allt jag påbörjade just nu kändes för tungt och mörkt (det faktum att min senast påbörjade bok heter ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” kanske har något med saken att göra…). Då plockade hon fram tre gamla böcker, passande nog inhöljda i damm och sedan länge döda spindlar (!), och sade ”Läs! De här gillade jag när jag var i din ålder. Du kommer nog att gilla dem också.” Jag behövde bara läsa på baksidan för att förstå att hon hade rätt (som vanligt). 1800-tal, Cornwall, spöklika herresäten, dunkla hemligheter… och i ”Vinterbruden” är berättarjaget sekreterare åt en firad poet av Wordsworthmodell. Underbart! Litterärt mästerverk it ain’t, men det här var exakt vad jag behövde just nu. Gotisk romantik med inslag av såväl Daphne du Maurier som viktoriansk porr. Kommer definitivt att sluka de andra böckerna jag fick med mig hem – ”Mörkt arv” och ”Delfinsommar” – under mellandagarna.

I mitt klassrum med 22 elever är det inte alla som får möjlighet att göra sin röst hörd. Så är det även på Bokhora. Det är inte alltid inlägg bjuder in till kommentarer och det är inte alltid man mäktar med att lyfta på locket till Pandoras box och starta en diskussion om ett ämne där många människor har åsikter. I pollen däremot kan alla uttrycka sin åsikt, må så vara att det är inom väldigt stränga former (ja/nej/kanske och så vidare). Det är inte alltid vi får de resultat som vi har förväntat oss.

I den aktuella pollen undersöker vi ”den perfekta boklängden”, apropå en fredagsfråga som vi hade i november. Själv hade jag svårt att välja mellan alternativen ”200-300 sidor” och ”300-400 sidor”. Det kanske fler hade? Hursomhelst är det dessa två alternativ som leder. Mycket glädjande för mig! Det är alltid skoj med den bekräftelsen det är att upptäcka att fler tycker som en själv.

Och modiga ni 12 som föredrar böcker över 1500 sidor! Så uthållig är inte jag ;-)

Ur Album:

Jag tänker på min mormor. Mormor föddes i den lilla byn Vittangi år 1920, in i en laestadiansk familj. Född i Sverige, av svenska föräldrar, blev mormors första kontakt med svenska språket all stryk som hon fick i skolan för att hon pratade finska. Hon lärde sig aldrig prata svenska riktigt ordentligt.

Lagom tills att mina föräldrar föddes i slutet av femtiotalet började det komma undersökningsrapporter som visade att antalet boklån korresponderade – föga överraskande – med färdighet i svenska. De som hade finska som bästa språk i svenska Tornedalen läste färre böcker i relation till dem som hade svenska som bästa språk. Och det rörde inte bara litteraturen, nästan alla former av kulturyttringar uppvisade likartade mönster.

I min mormors familj fanns bara en enda bok – Bibeln. På finska. Läsning för ros skull var syndigt. Mormor hade läshuvud men fick inte läsa vidare trots att lärarna önskade det och trots att hon nog själv hade velat. Kanske var det därför hon och morfar månade om att barnen skulle läsa så mycket. De försökte bryta mönstret. Det är jag dem evigt tacksam för.

Jag tror, precis som Herta, att mycket hänger i självkänslan. Inte bara den minskning som kommer av att man talar ett minoritetsspråk, utan också den som kommer med avstånden. Till resten av världen. Också jag, född 1976, har ibland märkt av den. Att vi fick nöja oss med så lite! Ett bibliotek öppet en kväll i veckan, inga boklådor, inget internet. Hur mamma och jag var medlemmar i varenda bokklubb som fanns, hur klasskamraterna tittade konstigt på mitt läsande.

Men under den här perioden började plötsligt saker att hända – känslan för det tornedalska, både språket och kulturen, började växa sig starkare. Plötsligt fanns det litteratur att känna igen sig i!  Eller bara litteratur som många kunde förstå.  Vi fick egna författare att känna oss stolta över, Bengt Pohjanen, Gunnar Kieri och andra som skrev om Tornedalen. Senare kom också Mikael Niemi. Manliga författare, manliga förebilder.

Samtidigt försvann jobben, den tidigare så pålitliga gruvnäringen drog ner, många förlorade sina arbeten, däribland min pappa. Att gå verkstadslinjen på gymnasiet var inte längre liktydigt med en fast anställning på LKAB när skolan var slut. Det krävdes andra saker, mer utbildning, längre utbildning.

Det är dock ännu så, att min mormors generation hänger i, gav kommande generationer ryggsäckar av den sort som tar lång tid att skaka av sig. Jag är glad att jag kommer från en läsande familj. Det kommer jag ge vidare till min son. Och jag kommer också ge honom den där galna blandningen av finska, svenska och meän kieli, i så stor utsträckning som det bara går. Där jag brister, hoppas jag att mamma och pappa kan ta över. För idag är stoltheten över att vara en minoritet så mycket mera märkbar. Det vill jag ge till mina barn. Ett nytt sätt att se på språket och orden och den makt man har, som kan bemästra dem.

I Album hittar du förstås min text i sin helhet, de kursiverade avsnitten i det här blogginlägget kommer därifrån.

Reader meet author – eller?

På sistone har jag tänkt en del på förhållandet mellan författare och läsare. Finns, för att travestera Donna Tartt, det själsliga klicket, den där märgdjupa känslan av samhörighet, utanför litteraturen? Jag trodde att det gjorde det. Efter att ha sprungit i högklackat runt en sjö i Thurrock, Essex i jakt på tjugo sekunder Stephen King är jag inte längre lika säker.

Vi backar till 2006. Blöt, tröstlös senhöst. Stephen King har precis gett ut Lisey’s Story, en sorgsen och förvånansvärt oskräckig berättelse om änkan till en bästsäljarförfattare. Genast börjar spekulationerna kring huruvida romanen går att läsa som ett slags självbiografiskt färgad memento mori, ett sätt för King att bearbeta sin nära-döden-upplevelse 1999, då han var millimetrar från att dö i en bilolycka. Mannen bakom ratten, Bryan Smith, var enligt King själv som tagen ur en Stephen King-roman och blev senare en karaktär i dennes Det mörka tornet-serie. Livet som imiterar konsten som imiterar livet. Helt logiskt i Stephen King-land. Att fiktionalisera sitt liv så som King valt att göra kan förstås tolkas på olika sätt – som ett postmodernt projekt där barriärerna mellan sant och falskt, fakta och fiktion bryts ner, som ett möjligt tecken på storhetsvansinne… I fallet Stephen King tror jag personligen att hans sammankopplande mellan det privata jaget, författarjaget och det fiktiva jaget paradoxalt nog är ett sätt att skapa kontroll. Det han inte skriver om är strictly off-limits medan de privata erfarenheter som vävs in i fiktionerna kontrolleras och förvrängs av King själv.

Ett faktum är i alla fall att King sällan ställer upp på offentliga framträdanden. Så när jag den där tröstlösa senhösten 2006 fick reda på att han skulle genomföra en handfull boksigneringar i London i samband med Lisey’s Story-lanseringen bokade jag in mig på första bästa British Airways-avgång. För att göra min resa så episk som möjligt bestämde jag mig för att besöka den allra sista boksigneringen, som skulle äga rum i en Tescobutik långt ute i Essex. Ville jag visa mig värdig? Kunna anföra alla tågbyten, det tappra/korkade i att stå och hacka tänder på en tom järnvägsstation, som ett skäl till varför just jag var ett bättre fan än de som nöjt sig med att ta sig till Borders i centrala London? Inte vet jag. Jag vet bara att jag hade löjligt upptrissade förväntningar. Klart att Steve – för givetvis skulle jag bli Steve med honom – skulle märka att jag var annorlunda! Klart att han omedelbart, ordlöst, skulle inse att jag förstod hans böcker på ett djupare plan än de andra i signeringskön! Parallellerna med min New Kids on the Block-fas på mellanstadiet var tydliga.

Redan här borde jag ha stannat upp en sekund och dragit mig till minnes den gång då jag bokstavligen sprang in i Paul Auster på Hedengrens bokhandel. Jag vände på klacken utan ett ord, livrädd för att förstöra min romantiserade bild av Auster och den metafiktiva värld som han, inte helt olikt King, byggt upp kring sig själv och sitt skrivande. Innerst inne är jag ingen författargroupie. Jag känner aldrig så starkt för ett författarskap som när jag är bekvämt tillbakalutad i läsfåtöljen och har aldrig så tydligt upplevt diskrepansen mellan den fiktivt betonade läsfåtöljsvänskapen och den bistra verkligheten som när jag, med lera ända upp på strumpbyxorna efter den där högklackade språngmarschen, äntligen stod öga mot öga med Stephen King.

I’m your number one fan…

I norska Bok og samfunn, en branschtidning som Svensk Bokhandel, är vi med i en intervju i det senaste numret (20, 2009). Det handlar om bokbloggar vs litteraturkritiker, detta kära ämne, och hur de norska förlagen ser på de förstnämnda. Positivt och som ett komplement men inte något som kan ersätta kritikerna, kan man sammanfatta.
Helt enig, kan man sammanfatta våra åsikter i ämnet.

De norska bokrelaterade bloggar jag själv läser oftast just nu är:
bokmerker (grupplitteraturblogg), flamme förlag, bokdama (förlagsanställd).

Sedan tidigt 1980-tal har William Gibson gång på gång skapat kvinnliga huvud- och bikaraktärer som känts mer som människor av kött och blod, om än i en parallell eller framtida värld, än alla kvinnor sammanlagt i hela chicklit-genren. Åtminstone har de haft avsevärt större betydelse för mig. Till och med som förebilder? Ja, jag har hellre ninjan/livvakten, den med cybernetiska implantat förbättrade, Molly Millions som alltid har med sig sin Flechettepistol från Neuromancer som förebild än den jojo-bantande mähäiga Bridget Jones. Eller varför inte cooljägaren och marknadskonsulten Cayce Pollard från Känna mönster? Hårda kvinnor  med framgångsrika yrkeskarriärer. Oberoende är vad dessa kvinnor har gemensamt.  Självständiga individer som sällan eller väldigt lite bryr sig om vad deras omgivning tycker. Deras drömmar sträcker sig längre än till giftermål och familj.

Kvinnorna i Gibsons böcker tar ofta de klassiskt manliga besluten och har ofta traditionellt manliga yrken. Däremot känns inte det faktum att de är kvinnor som något påklistrat bara för att locka kvinnliga läsare; de hade inte lika gärna kunnat vara män, fast det är inte det att de besitter de vanliga ”kvinnliga” egenskaperna som är det väsentliga. För de är inte bara flickvänner eller älskarinnor utan är oftast de absolut coolaste karaktärerna. Inte mesiga, översexualiserade, inte där enbart som kvinnlig fägring och runkobjekt. (Även om Simstimstjärnorna Tally Isham, Angela Mitchell och senare Mona yrke visserligen innebär att de är fägring för en hel värld, men de har ändå en herrans massa skinn på näsan.) De kan lika gärna vara matriarker som Marie-France Tessier-Ashpool, som har galna planer för sitt företags AI:ar (Wintermute och Neuromancer), vara tangentbordsjockeys som Jaylene Slide eller konstexperter som Marly i Count Zero, livvakter och datatvättare med utfällbara rakblad under naglarna som Molly eller bara vanliga handlingskraftiga tonåriga tjejer. För inte är det så att världen de lever i är någon slags feministisk utopi där allt är jämställt, det råkar bara vara så att de råkar vara bästa människa för jobbet. Utan något fjantigt könsrelaterat prefix.

Fortsättning följer på s. 52-55 i Album.

Om det var något intressant som jag tvingades ta bort? Om det var!

Om det var svårt att rensa bort så många klokheter? Om det var!

Om jag önskar att ni finge läsa? Om jag gör!

Det kommer ni dock inte att få göra. Inte nu. Istället ska jag berätta vad jag svarade när Jessica bad mig att kortfattat berätta vad jag anser utmärker en ungdomsbok. Så här svarade jag då:

Kortfattat var ordet! Det finns så oerhört många förbehåll, när man ska försöka bena ut vad som är en ungdomsbok och vad som är en vuxenbok, åtminstone om man ska vara svartvit och konkret. Jag tycker att en ungdomsbok är en bok, som handlar om en person som är mellan 15-20 år. Det vill säga, någon som i dagligt tal brukar anses vara en ungdom (även om till och med 30-åriga jag brukar anses som en ungdom i många sammanhang). Förresten är väl en ungdomsbok en bok som överhuvudtaget appellerar till ungdomar, på ett eller annat sätt, även om det råkar vara Cormac McCarthys ”Vägen” och den väl faktiskt är skriven för vuxna läsare. Fast med den vida definitionen blir det svårt att sortera böckerna på biblioteket, det fattar jag ju.

Tja, den träffande rubriken till vårt rundabordssamtal (runda bord är väldigt oldschool, när man i dessa dagar kan föra samtal så enkelt skriftligt via chattar, men vad kallar man det då?) blev ”Det är lätt att ställa en svår fråga”. Kevin, Hanna och Karin diskuterar bland annat Twilight-böckerna, läsmod, huruvida ungdomsböcker numera skrivs av vuxna, för vuxna, samt att det finns en fara i att applådera bara de (ungdomarna) läser.

Är ni nyfikna på vad vi kom fram till hittar ni diskussionen på sidan 60 i Album. Har ni redan läst och saknat kommentarsfunktionen i albumet (jag gör det!), kommentera här istället! Hur ska man definiera genren ungdomsbok? Behövs definitionen? Vem är en ungdom? Shoot!

Mitt smakprov blir en lista, Dessa härliga gnälliga män

Det här är ju sexistiskt och jobbigt, och inget jag egentligen vill stå för. Men så här är det: jag gillar gnälliga män i böcker. Eller »gillar«, egentligen kanske det är fel ord. Det är mer att jag inte reagerar negativt på dem, att jag känner ett slags förståelse för dem. Och det händer alltså betydligt oftare med gnälliga män än med gnälliga kvinnor. Fattar inte varför. Gnälliga kvinnor göre sig icke besvär, då blir jag irriterad, men män funkar. Funkar till och med väldigt bra! Jag borde inte tycka så, jag vet, men jag gör det, trots att jag är feminist i själ och hjärta.

Här är några författare som verkligen skriver bra om gnällspikar:

Frode Grytten: ”Sommaren är inte att lita på”. Handlingsförlamad, less, gnällig. Härligt!

Jon Jefferson Klingberg: ”Jag tror vi måste prata faktiskt”. Bedragen, dumpad och förtvivlad. Länge. Längre än man »ska«. Bra!

Bengt Ohlson. Det mesta han skriver har ju en mer eller mindre tydlig underton av gnäll. Och få gör det bättre än Bengt Ohlson!

Hjalmar Söderberg: ”Doktor Glas”. Förmodligen det vackraste gnället?

Jonathan Tropper. En amerikansk ej ännu översatt författare. Alltid något traumatiskt som händer den manliga huvudpersonen. Typ dödsfall, uppbrott. Åh, vad han får gnälla och åh vad jag sympatiserar.

Vad har ni lättast för, gnälliga män eller gnälliga kvinnor?

Hur som helst. Att min julfetischism även inkluderar litteratur säger ju sig självt; minnesgoda läsare minns kanske min (ytterst sporadiska) ”Christmas, Present”. Det krävdes ett hormonpåslag av tvillinggraviditetsmått för att motivera den läsningen…

Två böcker alltså. Det ska tilläggas att det är två bra böcker. Två böcker jag verkligen vill läsa. Det ska även, till mitt försvar, tilläggas att jag försökte hitta dem på andra sätt. I alla fall lite halvhjärtat: fanns de att låna på biblioteket i min hemkommun? Nehepp, då finns det ju inte så mycket annat att göra än att klicka hem dem. Vänta tills januari som en sansad, vuxen* människa? Skulle inte tro det. Alltså sällar sig ytterligare två små bokliv till min redan ansenliga litterära familj. Vilka det är får ni se om en vecka eller så.

* = Jag tror nämligen att Carrie Bradshaw, eller rättare sagt ”Sex and the Citys” manusförfattare, hade rätt. Försenad njutning är definitionen av att vara vuxen – i alla fall en definition. Således kommer jag aldrig att bli vuxen; jag vill ha mina fixar nu, helst för fem minuter sedan. Tur att min drug of choice är böcker och inget farligare. Mig veterligt har ingen dött av en boköverdos, men om någon skulle göra det skulle det vara typiskt mig att bli pionjärfallet.

Förra torsdagskvällen så pratade jag och min förläggare Cecilia Nilson om New York (New York City, om någon mot förmodan skulle tveka kring vilket NY vi menar, staden eller staten) på Sture-bibblan. En timme hade vi till vårt förfogande, och den tiden gick ju i ett huj. Hade lätt kunnat hålla på en timme till…
Vi gick igenom första intryck, bra och mindre bra saker med stan, favoritgrejer att göra, fina platser, och så nämnde vi givetvis böcker. Här på bilden håller jag upp Jonathan Safran-Foers ”Extremt högt & otroligt nära” för att visa de illustrationer som finns i den. Just denna: penntestarlapparna där Oskar oväntat hittar sin pappas autograf.

Andra böcker vi pratade om var:
”Queen of Babble”-serien och ”En prinsessa i NY”-serien av Meg Cabot. ”Maskarna på Carmine Street” av Håkan Nesser. ”Nick och Norah’s oändliga spellista” och ”Naomi’s and Ely’s no kiss list” av Rachel Cohn och David Levithan. Tre av Siri Hustvedt; ”Ögonbindeln”, ”Vad jag älskade” och ”Sorgesång”. Av Paul Auster blev det ”NY-trilogin” och ”Dårskaper i Brooklyn”. Den Obama-godkända ”Nederland” av Joseph O’Neill, samt Peter Borgströms ”New York memories”, och Melissa Banks ”Flickornas handbok i jakt och fiske”.
Det kan ha varit alla. Tror jag.
Plus filmer såklart.
Och teveserier. ”Lipstick Jungle”!
Väldigt trevlig kväll, och till alla er som skulle åka dit snart: ha en fantastisk resa!

Det bjöds på bla pretzels till pratet! Mycket passande.
Tack Sandra för bilderna!