Kanske som läsning till påsken? Vi gillar Veronica von Schenk och nu har vi två paket med hennes ”Änglalik” och ”Kretsen” att dela ut.

Om du vill vinna, svara på en fråga och skriv din postadress i mejlet till johannal@bokhora.se.

Frågan: Vad betyder bibimbap?

Tävlingen är klar och de två vinnarna är Ulrika Clemetzlor och Johanna Andersson (i Malmköping). Rätt svar är blandat ris.

För två år sen läste jag en norsk roman som jag gillade massor, och nu har den glädjande nog kommit på svenska. ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug. Den är både lättsam, djup och pretentiös, fast pretentiös på ett väldigt charmigt vis.
”Vänta, blinka” är skickligt komponerad på ett Short Cuts-sätt där ett antal olika människor kopplas ihop. En av huvudpersonerna är den tjugotreåriga Sigrid som pluggar litteraturvetenskap i Bergen (hon står för det mest pretentiösa, och rörande) och ska börja skriva en uppsats om hur kvinnor i film tar på sig en för stor herrskjorta när de ska vara sårbara och extra kvinnliga.
En annan huvudperson är fyrtioårige Kåre, en författare som är i Bergen över dagen för att underhålla på en företagskickoff och fundera på sitt kanske kraschade förhållande med Wanda i Oslo, som går runt i Frognerparken och lyssnar på PJ Harvey-låtar för att hitta kraft.

Författaren Gunnhild Øyehaug var här i Stockholm förra veckan och jag träffade henne.

“Vänta, blinka” är full av kultur. Det är förutom litteraturstudier och mycket tankar kring böcker, också performanceföreställning, musik, film och Kill Bill-diskussioner. Vilken kulturform gillar du bäst?

Musik! Om jag hade fått välja vad jag ville kunna så hade det blivit att sjunga. Jag gör det mycket för mig själv, men jag är tyvärr ingen musiker. Utlevelsen som man får när man sjunger går inte att jämföra med något annat!
Film är också väldigt viktigt för mig. De senaste tre åren har jag sett mer film än jag läst böcker. Jag har två små barn så jag har varit för trött för att läsa.

Vilken film vill du rekommendera för tillfället?

Jag såg om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” , och den tycker jag är väldigt bra. När jag ser den får jag lust att göra just en sån film.

I ”Vänta, blinka” är det massa popkulturella referenser som jag tror att många i vår generation (70-talister) känner oss helt hemma i. Iallafall gör jag det! Och sen blandas det poppiga hejvilt med tunga klassiker, tex Dante och Kafka.

Vissa författare är ju rädda för att det ska snabbt ska bli daterat om man nämner nutida referenser, men jag tänkte tvärtom. Det som är litet och lokalt kan bli väldigt stort, och om en sån tidskapsel funkar för mig så funkar den säkert för andra också. Jag tänkte på det som har väldigt viktigt för mig, då har det säkert varit viktigt för flera människor. Och så tror jag att det har funkat med den här romanen.

Jag ville också blanda kulturformer högt och lågt, för jag tror att det egentligen inte behöver vara så stort avstånd mellan dem. ”Kill Bill” och Dantes ”Den gudomliga komedin” till exempel. Varför kan man inte placera dem i samma universum? Jag gillar att dra ihop avståndet mellan de två, för det borde inte vara så stor tröskel. När jag läste Dante så förundrades jag av att det var så lätt, och i Kill Bill finns det mycket reflektion.

Hur har läsarna i Norge tagit emot det?

Jag trodde faktiskt att boken skulle ha mycket svårare att nå ut kommersiellt, men det har gått jättebra. Den var med i två bokklubbar och har nått oväntat många läsare genom det. Och det var ju min dröm såklart! Så det har inte blivit diskussion om att det är en svår bok.

(De norska läsarna gillade den så mycket att den blev ”Årets bok” 2008.)

Vilka författare har varit viktiga för dig?

Samuel Beckett. Daniil Kharms som skriver absurd prosa. Han har jag gillat länge och nu har han blivit stor i en sub-kultur i Norge, så det är roligt att fler har läst honom.
Virginia Woolf har jag varit väldigt fäst vid. Kafka, såklart. Richard Brautigan. Rimbaud.

Jag läste massor när jag var liten, och då vad jag tex förtjust i Maria Gripe. Det mystiska hos Maria Gripe.

Jag har alltid tänkt att jag ska bli författare, och när jag var fjorton så insåg jag att jag ville skriva något som var originellt för mig. Jag skulle inte härma någon annan. Och då kunde jag ju inte läsa andras böcker, för då skulle jag bli påverkad. Så vad var det som verkligen inte skulle kunna påverka min originalitet? Jo, ”Sagan om isfolket”, det låg så otroligt långt från mig. Jag läste flera delar av den, och jag blev rätt less efter ett tag men jag måste säga att jag hyser stor respekt för Margit Sandemo och hennes hållning kring sitt författande.
Efter Isfolket hittade jag Jan Erik Volds ”Entusiastiske essays” och där fanns det en dikt som heter ”17e maj 1940″, och jag blev alldeles tagen av hur den var. Av hur dikter kunde vara alltså. Så meningslöst på ett sätt, men så bra! Jag kände att så ville jag också skriva.
Jag såg också otroligt mycket på Monty Pythons Flying Circus när jag var 18-19 år, och det har nog påverkat mig mer än jag kan förstå. Det lekande, absurda, att hoppa från ämne till ämne.

Vad läser du nu?

Jag gillar JM Coetzee mycket, hans ”Elisabeth Costello” tycker jag om. Sen håller jag på att översätta en fransk poet till norska, Tarqos.
Jag har svårt att motivera mig för långa böcker, att känna lust att börja på dem. Jag har till exempel läst första sidan i Knausgårds “Min kamp 1” och den var jättebra. Jag ska läsa mer av den. Men den är ju lång. Vi debuterade samtidigt, och kom överens om att byta böcker. Så jag skickade min diktsamling som väl var på 70 sidor, och så fick jag Karl Oves roman som var… lite tjockare. Men jag tycker han är en av Norges bästa författare.
En annan norsk författare som jag gillar mycket är min bror! Men han är väldigt bra, Olav R Øyehaug. Han har alltid inspirerat mig att skriva och nu har han debuterat själv 2008 med ”Kodane”. Han skriver kortprosa.
Jag gillar flera kortprosaförfattare, Cecilie Holt Cesilie Holck och Arne Østring. Och så ”Purkene snudde sig” av Kjersti Rorgemoen. Den är essayistisk och rolig, en av mina favoriter från förra året.

Skriver du på något nu?

Ja, men jag har precis börjat så det är omöjligt att säga riktigt vad och när det blir. Jag arbetar på en roman och en novellsamling. Men som sagt, det är helt i starten.

I måndags var jag på ett ovanligt trevligt pyjamasparty. Vi såg bland annat Disneys ”Alice i Underlandet” från 1951, alltså den tecknade versionen. Vi var inte speciellt imponerade av den, vare sig 4-åringen eller jag, men inte lät jag mig avskräckas för det. I dag passade jag på att se Tim Burtons nya 3D-filmatisering av samma bok. Tilläggas bör att jag inte har läst boken. Kanske skulle man få en annan uppfattning av filmen då. Ty jag gillade den. Filmen. Det gjorde inte sällskapet.

Som jag har förstått det är Burtons film en mycket kreativ blandning av ”Alice i Underlandet”, ”Alice i Spegellandet” och Burtons egen fantasi, vilket man bör vara beredd på. Som erfaren besökare på filmer som är baserade på böcker, känner man väl dock till att fenomenet inte precis är ovanligt.

Nu måste jag bara fråga er: skulle ”Alice i Underlandet” platsa i er barnbokskanon? Jag vill alltså inte diskutera kanons vara eller inte vara här, jag menar bara: bör man ha läst ”Alice i Underlandet” innan man slår igen sin sista bok?

Jag följer Guardians boksidor och ofta hittar jag där väldigt mycket läsvärt samt åtskilliga lästips. De två senaste böckerna jag hittat där som jag absolut vill läsa är ytterst olika på alla sätt och vis.

Först ut, Sharon Osbornes debutroman ”Revenge”. Jag måste läsa den! För vem kan inte bli sugen av följande utlåtande:

”There’s never a dull moment. This book is action-packed. It’s a rare page that doesn’t have a sex scene, birth, suicide, rape, platinum-selling album or at least a line of top-quality cocaine in it. It’s so intent on being a gripping holiday read that my sofa in Camden Town transformed itself into a sun lounger. Here’s a book that screams SPF 20. It’s so Magaluf I went for an STD test when I’d finished reading it.”

Efter att jag läste den långa intervjun med Dave Eggers imorse, blev hans nya bok ”Zeitoun” ett tillskott till min måsteläsalista. En dokumentär skildring om vad som hände den medelålders arab-amerikanen Abdulrahman Zeitoun dagarna efter orkanen Katrina i New Orleans. Jag blev ju inte så förtjust i hans ”Vildingarna” men Eggers är en mycket intressant person och ”Zeitoun” verkar vara en väldigt viktig bok.

Jag har aldrig varit någon reashoppare. Jag är för impulsiv. Råkar det vara rea när jag shoppar, så hurra! men det kan lika gärna inte vara rea, jag shoppar ändå. Detta är bara en utvikning, för det jag vill komma till är att jag misslyckades kopiöst när jag skulle bokreashoppa på nätet häromdagen. Jag hittade kanske tjugo böcker som lät intressanta, alltså för 19 spänn intressanta, men aldrig för 200 – uppskattat originalpris – och sedan tryckte jag töm varukorg och istället inhandlade jag en fullprisbok istället. ”Mangon som sprängdes” av Mohammed Hanif.

Jag mindes hur vi stod i en liten stuga utanför Gnesta och Jessica i min bokcirkel visade en bok som hon hade impulsköpt i English Bookshop, hon hade inte ens läst den, men jag tyckte att framsidan var fin och jag tyckte att historien verkade väldigt intressant, så när jag fick se den på svenska bland nyinkomna böcker i den där nätbokhandeln kunde jag inte låta bli att trycka på ”Lägg i varukorgen” och beställa den. Nu har den kommit.

Och så kan det också gå till när man ska reashoppa.

Böckerna är på väg ner i lådor som sagt, i skrivande stund har vi nästan tömt den stora hyllan. Daniel gör det mesta av jobbet medan jag vankar runt höggravid och SKÖR. Sparar lite böcker här och där som jag inte vill få ner i lådor, mest mina gravidböcker. De har blivit lite som snuttefiltar. Jag har svårt att hålla ångan och koncentrationen uppe med recböcker jag beställt, även om större delen av läsningen just nu består av sådant (det känns lite som plikt ibland faktiskt, men mest mot de andra bokhororna på något vis). Med gravidböckerna är det en helt annan sak.

Jag tröttnar aldrig på att läsa om svullna leder, epiduralbedövning, hur man räknar ut mammapenning, konstiga cravings eller vansinnesutbrott, finnar, bristningar och försäkringar om att allt är normalt när man är gravid.

Om och om igen. Jag har små gravidisböcker på toaletten, på köksbordet, i soffan, vid sängen. Bläddrar i dem litet nu och då. Läser om barn som ritar huvudfotingar som små, och sedan växer upp till kriminella och hur man då analyserar de där huvudfotingarna som alltså sparas i journalen ”vi kunde redan då se att han skulle bli seriemördare, huvudfotingen var INTE stabil”. Blir helt orolig för vår sons huvudfoting och då har det stackars barnet inte ens passerat bäckenet ännu.

Alla andra böcker får packas ner, men mina gravidböcker vill jag ha framme så länge som möjligt. Det är på något vis en slags trygghet som jag inte riktigt begriper, för lika ofta blir jag ju irriterad när jag läser dem, allra helst på bristen på pappaperspektiv i barnböckerna (och för all del gravidböckerna). Men på något vis behövs de. Ändå.

Och nästa vecka skall vi packa upp alla böckerna igen, härliga tider.

Nu finns Bokhorafavoriten Lionel Shrivers nya roman ”So Much For That” att köpa! (Åtminstone går den att beställa från internetbokhandlarna; huruvida den finns i de fysiska bokhandlarna vågar jag inte uttala mig om, min tvillingvagn och jag är instängda på grund av SNÖKAOSET.) När Johanna K och jag hade privilegiet att äta middag med Lionel under hennes Sverigebesök våren 2008 berättade hon att hon höll på att skriva en bok om ”död, sjukdom, pengar och sjukvård”. Nu är den alltså färdigskriven, och det är återigen skytteltrafik till och från brevlådan som gäller. Shrivers ”We Need To Talk About Kevin” är den mest – ursäkta det söndertjatade ordet – drabbande roman jag läst på år och dagar. Kanske rentav någonsin. ”The Post-Birthday World” är inte dum den heller. Shriver har en fantastisk, och lite otäck, förmåga att närma sig högaktuella ämnen precis innan de exploderar i det allmänna medvetandet. Tajmingen med ”So Much For That” skulle knappast kunna vara bättre: en litterär uppgörelse med det amerikanska sjukvårdssystemet mitt uppe i Obamas tilltänkta sjukvårdsreform. Det ska bli intressant att läsa Shriver och, förstås, att följa utvecklingen i USA. Som europé är det förtvivlat svårt att sätta sig in i de avgrundsdjupa orättvisor som döljer sig bakom USA:s sjukvårdssystem – eller brist därpå – men jag brukar ha lättare att ta till mig saker genom skönlitteratur än det förhatliga sk verkliga livet, så Lionel ska nog få mina ögon att öppna sig. Hon brukar lyckas med det.

Medan vi väntar på att boken ska dyka upp/inhandlas kan vi roa oss med den gamla anrika leken ”Omslagsleken: Amerikanska vs. brittiska utgåvan”. Vad tycker ni? Själv tycker jag nog att båda omslagen ter sig rätt obegripliga eftersom jag inte läst boken än, men det klarnar nog. Ur rent estetisk synpunkt hejar jag på den brittiska utgåvan. Tycker ofta att de brittiska omslagen är snyggare. De amerikanska kan vara roligare, men tenderar att vara lite tacky med fula reliefbokstaver och annat hiskeligt.

Amerikanska omslaget

Brittiska omslaget

Se! Vilket evinnerligt sisyfosarbete det kan vara med bokhyllor.  Jag och Daniel skall flytta om två veckor, så nu är det nerpackning av våra strax över 2000 böcker som gäller. Och uppackning förstås. Det känns som om jag inte gjort annat sedan hösten 2008 än flytta in och ut böcker. Den här gången flyttar vi från en liten tvåa till en liten trea som skall rymma oss och en liten bebis, så mer plats för böckerna blir det förmodligen inte. Men jag har redan börjat tänka i nya och roliga sorteringskombinationer, vi får se vad det blir när vi packar upp i den nya lägenheten. Vi är hyresrättskramare, så vi har inte riktigt full frihet att bygga hyllor som vi vill.

Ni trodde det och så blev det: Johan Kling vann Borås Tidnings debutantpris för sin ”Människor helt utan betydelse” nu ikväll. Grattis!

Recencerad både av Johanna L och Helena.

Här har ni vårt Måndagsmöte med Johan Kling.

Klicketiklick och så hade jag plötsligt beställt följande…