Ni kanske minns hur jag förra hösten totalt kärade ner mig i den egensinniga, svartpunkiga, genreöverskridande och allmänt fantastiska Elizabeth Hand? Just på hösten brukar jag av någon anledning vara extra mottaglig för nya författarskap. Flera av de författare jag nu räknar till mina största favoriter har jag upptäckt medan löven ändrat färg; inandandes klar, hög luft och med tweedkappan på har jag trotsat alla förmaningar och gått och läst till och från bussen för att få några minutrar till med dessa nya, spännande författarskap som gått direkt in i hjärtat. 2006 var Christine Falkenlandhösten, 2007 Tom Perrottahösten, 2008, min första bokhorahöst, var jag för uppslukad av nyhetens behag med recensionsböcker och gratisläsning för att kunna rikta in mig på ett specifikt författarskap. 2009 däremot: den redan nämnda Elizabeth Handhösten. ¨

2010 ser ut att bli Gillian Flynnhösten. Har den senaste veckan kärlekstwittrat hennes debut ”Sharp Objects”, en sällsynt suggestiv och sinnrik thriller om Camille, en ung reporter som återvänder till sin hemstad för att rapportera om en flickmördare som härjar i den lilla staden. Väl hemma dras hon omedelbart in i mysteriet, samtidigt som hennes minst sagt dysfunktionella familj och otäcka omständigheter kring morden får henne att falla allt djupare ner i en spiral av självdestruktivitet. Jag ska inte avslöja mer om handlingen – ni ska helt enkelt läsa själva för det här är alldeles, alldeles underbart. Jag vet inte var jag ska börja. Med Flynns lätt gotiskt färgade detaljrikedom, kanske? Hur hon beskriver hur Camille tycker sig höra fiskbenens krasande när hennes styvfar äter? Eller skildringen av Camilles mor, en psykotisk Southern belle (fastän de tekniskt sett bor i Mellanvästern präglas hela berättelsen av idel sydstatsmanér, vilket ytterligare befäster de gotiska vibbarna) med bortslitna ögonfransar? Jag vill nog trots allt börja med Camille själv, så djupt störd och allmänt destruktiv och så fruktansvärt trovärdig. Det är nästan Elizabeth Hand-klass på henne, en lika uppfuckad lillasyster till ”Generation Loss” Cass Neary. Om ni gillade ”Generation Loss” MÅSTE ni läsa ”Sharp Objects”! Det är en order. Och om ni gillar ”Twin Peaks, det hoppas jag innerligt att ni gör eftersom det är så jag delar in bra respektive dåliga människor. Det vilar helt klart en aura av Lynch över Flynns småstadsskildring, över flickornas dubbelliv, småstadslolita möter beckmörker… Åh, det är så bra! Jag märker att jag nu förvandlas till den där stjärnögt oohande och aahande bokidioten som våra belackare alltid misstar oss för, men jag har tidigare märkt att det blir mycket svårare att skriva sakligt och nyanserat när man blivit totalgolvad av en roman.

Äsch, jag har sagt för mycket; jag har inte sagt tillräckligt. Läs Gillian Flynn istället. Börja med ”Sharp Objects” och fortsätt med ”Dark Places”. Den har jag precis börjat på, så den kan jag inte säga särskilt mycket om annat än att den slår an samma mörka, suggestiva ton som föregångaren och att huvudpersonen tycks vara minst lika störd och komplex som Camille. Första meningen: ”I have a meanness inside me, real as an organ.”.

Gillian Flynnhösten har officiellt börjat! Någon som vill hänga på?

Mer detaljerad info kommer, men ni som tycker det vore kul att läsa och prata om Erica Jongs ”Rädd att flyga” kan markera tisdag den 5 okt i kalendern. Vi tänkte ses och bokcirkla / äta / dricka något då nämligen!
Klassikern kommer i nytryck nu, fast tyvärr inte med det snygga Barbie i fallskärms-omslaget som gjorde att så många med mig läste den alldeles för tidigt.
Erica Jong är även aktuell med sina memoarer, och hon kommer till bokmässan i Göteborg och Internationella författarscenen här i Stockholm.

Ja! Det börjar bli dags nu snart, för Berlin. Vi ska åka på en första rekarresa för att se vad som behövs köpas in till det nya hemmet och jag är, förstås, nyfiken på bokhyllesituationen. Vi hyr möblerat, åtminstone delvis. Det kan ju betyda mycket.

Men det är inte bara bokhyllorna jag funderar över. Det är också innehållet. Var ska jag ha mina största samlingar med oläst? I Stockholm eller i Berlin? Klart är att vi kommer frakta böcker till Berlin, frågan är bara hur många. Igår gjorde vi i alla fall ett första inköp till Berlinhyllan. Per Anders Fogelströms stadsserie (jag är inne på den här gamla ”tavla på väggen”-idén från förra året). Kanske utkristalliserar det sig med tiden, när jag ser var och hur jag tillbringar mest tid. Jag tror jag kommer resa mer mellan de två städerna än vad Daniel och Tage gör, eftersom jag är den som arbetar och drar in pengar till hushållet. Men restid betyder lästid och jag som aldrig har pendlat till jobbet (mindre än 10 minuter mellan hem och kontor ger inte så mycket läsro) kommer nu få mycket tid till läsning. Mycket som förändras i höst med andra ord!

Ni av bokhoras läsare som testat på dubbla boenden (inte bara att man sover över hos sin partner, utan två riktiga boenden) hur har ni gjort med böckerna? Och annat med för den delen.

Del 1 av Murakami-festivalen.
Del 2 kan man också kalla för ”the man, the myth, the concept”. Precis så tycker jag Murakami känns. Å ena sidan framstår han som otroligt ödmjuk, vanlig, enkel och snäll. Men å andra sidan, inget tvivel om att han i all denna enkelhet ändå har en hel del krav på hur det ska vara omkring honom. Litteraturhuset berättade tex att de (utöver att tjata i flera år) fått skicka en delegation till Japan för att prata med Murakamis people för att detta besök ens skulle komma på fråga. Han verkar förvånad över sin popularitet, men jag tror egentligen inte att han är så tagen av den. Jag tror snarare han har blivit väldigt bra på att kontrollera och pytsa ut den!

Men för att börja från början. Efter prat om honom i två och en halv dag var det på måndagskvällen dags för hans eget prat. Biljetterna till det evenemanget tog slut på en sekund. EN. Vi fick biljett i ett av de angränsande rummen där man fick sitta och se honom på storskärm. (I salen där han var fick det bli ståplatser eftersom det i systemkraschen sålts mer biljetter än det skulle.) Det kändes såklart lite som en besvikelse, men flyget var redan bokat och ledighet begärd. Och med övriga inramningen så är jag ändå skitglad att jag åkte dit.
Det var strikt förbjudet att fota eller ta upp ljud. Strikt. (Se vad jag menar med kontrollen.) Inga bilder på Murakami på storskärm från mig alltså.
Han började med att prata lite allmänt om hur han upplevt Oslo. Att han sprungit i Slottsparken varje dag under den fyra veckor långa vistelsen och att bara ett fåtal människor känt igen honom. Att han och hans fru åkt runt på norska landsbygden och häpnat över alla tyska campingbilar. Det fanns så många sorter! Att han verkligen gillat den svala norska sommaren i jämförelse med den japanska. Och att han njutit av vila efter att ha skrivit klart sin största roman, ”IQ84″.
Sen följde en novelluppläsning som blev otroligt bra tack vare norska skådespelerskan Gisken Armand. Hon hade sån inlevelse att författaren själv blev helt tagen vissa stunder.

Efter en liten paus kom Murakami in tillsammans med Frode Grytten. Gryttens första fråga var den han fått av norska journalister i flera år. Vad är det för speciellt med Murakami? Murakamis svar: inget alls. Iallafall inte nu när han inte skrev. När han jobbade var han kanske lite speciell, men annars bara en vanlig man. Precis som de vanliga män han gillade att skriva om, fast de sen råkar ut för mycket ovanliga händelser.

Det viktigaste för honom när han skrev var att han inte hade en plan. Han ville att det skulle vara som att drömma. I drömmar vet man aldrig vad som händer sen, och inte när man läser andras böcker heller. Den känslan eftersträvade han. Att sätta sig vid datorn och låta vad som helst komma. En sheep man. En talande katt. En brunn.
Hittills hade han aldrig råkat ut för writers block eller såna svårigheter. När han var less på att skriva själv jobbade han med översättning, och så kunde han växla tillbaka. Han kände sig som en lyckad författare i det avseendet.

Han berättade också att det mest var här i väst som folk hade så svårt att stoppa in honom i ett fack, om han var postmodernist eller något annat. I Asien diskuterade man inte lika mycket sånt, man bara läste.

Den nya romanen ”IQ84″ kallade han för sin största. Det är ett svar på Orwells ”1984″ fast Murakamis version handlar inte om framtiden. Han vill skriva om nutiden. Det var Sep 11 som gett honom idén till den här. I övrigt berättade han inte precis vad den handlade om utom att den utspelar sig i Japan, men översättningar är på gång på både norska och svenska.

En del i publiken verkade ha blivit besvikna på Frode Grytten, men jag tyckte han var helt okej som utfrågare. Det blev inte världens bästa flyt mellan dem men det såg jag mest som beroende på språkförbistringen. Murakami må vara översättare från engelska till japanska, men han var inte flytande på engelska när han pratade. Grytten fick liksom skala av alla nyanser och hålla det väldigt enkelt. Svårintervjuat då ju.

Som sammanfattning kändes det ändå så speciellt. Som han sa själv, han är inget speciell, men det är ju det man vill med Murakami. Jag hade inte väntat eller önskat mig en stor diva med stjärnkarisma – tänk en Ranelid-typ, utan bara en vanlig man. Det var ändå intressant hela tiden under de två timmarna att höra och se honom. Han var glad, stillsam, nedtonad, hade ironisk humor. Och även fast vi satt ja, trollbundna, av honom är jag rätt övertygad om att jag skulle kunna passera honom på gatan nu och inte känna igen. Och det är nog helt idealiskt för både Murakami och mig!

Allt tyder på att mitt köpstopp får ett abrupt slut i november. Då kommer nämligen en ny novellsamling av Stephen King, ”Full Dark, No Stars”, och till skillnad från 2008 års  ”Just After Sunset” verkar det vara helt nyskrivna berättelser snarare än gammal skåpmat utdrygad med ett par symboliska och köpmotiverande nytillskott. Fyra berättelser ryms på de 384 sidorna: ”1922″, ”Big Driver”, ”Fair Extension” och ”A Good Marriage”. Jag är ju rysligt svag för King i novellform; flera av mina absolut största Kingälsklingar återfinns i någon av hans vid det här laget rätt många novellsamlingar. Ta bara ”The Mist” (”Skeleton Crew”), eller varför inte ”The Body” från den atypiska men alltigenom briljanta ”Different Seasons”. Blev också förtjust i Arthur Machen-hyllningen ”N” som fick en i övrigt medelmåttig novellsamling (tidigare nämnda ”Just After Sunset”) att glimra till. Ett måste för alla fans av Machen, Lovecraft och skräckskildringar som synliggör den där tunna, tunna hinnan mellan det välkända, vardagliga och andra, monsterbefolkade dimensioner. Novellformatet passar King, stramar upp, intensifierar – även om jag vurmar något alldeles vådligt även för de böcker där hans litterära elefantiasis får fritt spelrum. Drygt 1000 sidor tjocka ”It” är och, misstänker jag såhär sjutton år efter att jag andäktigt bar hem den svenska tudelade utgåvan från biblioteket och läste, läste, läste fast min lättantändliga fantasi och jag borde ha vetat bättre, förblir min allra största Kingälskling. Tycker ändå det är fint att King, sin litterära elefantiasis till trots, hållit fast vid novellformatet genom åren; det var ju skräcknoveller (många av dem återfunna i ”The Night Shift”) som betalade hyran och barnens mediciner när bästsäljarlistorna var som science fiction för honom och Tabitha.

Ett smakprov från ”Full Dark, No Stars” går att läsa här. Och när vi ändå pratar Kingnoveller: vilka är era favoriter och varför?

Från ungefär klockan 12 idag är jag med i Brunchrapporten i P3 och pratar politiska böcker, främst Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Häng med och lyssna!

Okej.

Man kan säga att en person som tömmer den blå delen i sin [färgsorterade] bokhylla för att arrangera sina favoritböcker och ett fotografi av sig själv för att ta ett foto, har alldeles för mycket tid.

Seså: säg det!

Men, jag kunde inte låta bli att göra som Johanna L. Eller snarare: som Akademiebokhandeln vid Hötorget har låtit henne göra. Jag gjorde helt enkelt Mitt livs bokhylla.

Även om det nog snarare blev de senaste årens bokhylla. Se här:

Först ut är Deborah Spungens ”Inte som andra döttrar” – som typ var den enda bok jag läste när jag pluggade – men då läste jag den flera gånger också (regelbundna besökare på Bokhora vet att jag inte är en typisk omläsare).

Sedan följer ”Extremt högt och otroligt nära” av överskattade Jonathan Safran Foer. Behövs ytterligare förklaringar? Jag håller helt enkelt bara historien om lillgamle, smådryge Oscar Schell extremt högt och otroligt nära, okej?

Därefter skådar Miranda July, pretentiös i sin egen quirkyness, och som jag älskar’t!

Torgny Lindgrens ”Till sanningens lov” blev en otroligt intetsägande film, men boken tröttnar jag aldrig på.

Johanna gillar ”Fågeln som vrider upp världen”, men jag föredrar ”Kafka på stranden”, som jag nog ändå måste tacka just JohL för att jag läste.

Saknas i hyllan gör Elizabeth George, som jag inte kan sluta läsa. Jag måste bara få veta hur det går för Lynley och Havers! Och John Saul, vars ”Det andra barnet” jag skrivit oändliga kopior av. Dessutom saknas ju den där brevbärar-ekorren som mamma och pappa högläste för mig och Tvillingarnaböckerna som jag plöjde i slukaråldern.

Johanna L har alltså skrivit om sin bokhylla här. Där eller här eller i din egen blogg kan du ju skriva om din egen också.

Minns ni!? När jag vandrade runt i Berlin och förtjusades av de små små romanerna?

Well, nu är de här! Anna Gavaldas nyaste är just i det här lilla pyttisformatet. Jag har plåtat av jämte en ordinär pocket för att visa och jämföra. Kul! Få se om fler böcker kommer som mini. Just Anna Gavalda är ju inte direkt någon favorit hos mig (jag gillar inte Audrey Tautou- och Zooey Deschanel-tjejerna) men om det kommer andra böcker skulle jag kunna tänka mig att börja samla på de här småttingarna. Gavaldas bok är enligt Bonniers, en charmig kortroman. Well well.

Vet att jag tidigare har skrivit om de där minipocketarna man läser på fel ledd, men de kommer nog inte åter i bruk.

Det har öppnat en ny Akademibokhandelsbutik vid Hötorget och precis när man kommer upp för trappan till höger har de ”Mitt livs bokhylla”. Olika författare som fått välja ut fem böcker var som påverkat dem. Kort motivering. Sen är böckerna insamlade från förlag och antikvariat och uppställda med infokort. Snyggt!
Jag blev tillfrågad och jag lyckades svara. Undviker ju helst den frågan annars. Men jag tror att nyckeln var att jag nästan glömde bort svarsdatumet, och därmed fick det gå undan i sista stund. Om jag tänkt i tre veckor så hade jag säkert suttit med hundra olika listor och stor valångest. Här är min hylla:

”Prep” egentligen, här översatta ”I en klass för sig” av Curtis Sittenfeld. Får representera Sittenfled i stort, men ”Prep” och Lee Fiora var love at first sight.
”Det andra könet” av Simone de Beauvoir. Började läsa när jag var 18-19, men kom aldrig igenom. Jag blev övertygad feminist ändå.
”På det fjärde ska det ske” av Kajsa Ingemarsson. Jag har sagt det förut på en fredagsfråga. Ingemarssons första kändes genre-ny för mig, och ungefär som den sorts böcker jag ville skriva.
”Populärmusik från Vittula” av Mikael Niemi. Location, location, location. Viktigt för mig.
”Fågeln som vrider upp världen” av Haruki Murakami, men den engelska versionen om jag ska vara petig för det här var ju länge sen. Och då även den ev lögnen om att jag hittade honom på Simon Le Bons hemsida om böcker, medan min fd sambo hävdar att han hittade Murakami på Matthew Herberts hemsida om böcker. Jag tror att jag har rätt. Excuse me, D. (Mer om Murakami-festivalen i Oslo snart också!)

Förutom mig flera andra författare, tex Jerker Virdborg, Mian Lodalen, Louise Boije af Gennäs, Magdaldena Ribbing, Dick Harrison. Och det är många många klassiker i bokhyllorna.

Om ni skulle svara på denna svåra fråga, vilka fem blir ert mitt livs bokhylla?

OMG! OMG! OMG! ”Freedom”, som jag trots Franzenfreude fortfarande är sjukt pepp på, finns nu att beställa hos Adlibris! Obama har enligt uppgift redan läst, Jessica var när jag träffade henne på Therese Bohmans releasefest i torsdags på god väg (och lyrisk) – och snart är det alltså min tur att se om årtiondets hitintills mest omtalade roman lever upp till hypen. Det är förvisso ett ungt årtionde än så länge…

Vänta nu, tänker ni. Har inte Helena köpstopp? Jo, visst har jag det, men ser ni, jag har även ett presentkort på 500 kronor – och presentkortsshopping är tillåtet eftersom det inte påverkar min privatekonomi negativt. Några små förlåtande klausuler måste man ju ha.

Förutom ”Freedom” beställde jag, och feel free att applådera min objektivt utsökta smak:

HART, JOHN:LAST CHILD
CRONIN, JUSTIN:THE PASSAGE
HAWK, RHODI:TWISTED LADDER

Så sinnessjukt efterlängtade böcker! Så sinnessjukt lycklig över det här lilla kryphålet! Sparade 76 kronor till Bentley Littles nya skräckis ”The Disappearance”, som kommer direkt i pocket i september. Visserligen var hans förra en besvikelse, men ni känner ju mig: trogen in absurdum när det gäller mina favoritförfattare. Och den där skräcktyngda helgen i Bergslagsskogarna för två och ett halvt år sedan är fortfarande en av mina finaste läsupplevelser den här sidan av 00-talet. Det ska till åtminstone tre besvikelser av ”His Father’s Son”-dignitet för att Little, ett av skräck-USAs piggaste och roligaste namn om du frågar mig, ska försvinna från min ”köp på utgivningsdag”-lista. Jag VILL ju tro; det är Fox Mulder och jag.