Guilty pleasures, är det någon mer än jag som sett det hemska ”Real housewives of New York” på teve? Det är verkligen hemskt, men ack så beroendeframkallande. Jag såg precis att säsong 2 börjat här, och när jag kollade lite NY-morgonteve så var en del housewives på besök i olika program där. Verkar som att det blir värsta bråken i den…
Iallafall, det här var ju frestande! Man har skrivit en bok om alla housewives, de i NY, New Jersey och så Orange County.
Just den här kvällen kunde man träffa Alex och Simon från NY (2 för priset av 1 så att säga), någon Caroline som jag inte vet vem det är, samt Teresa Giudice från New Jersey som jag tack vare en skvallerblaska vet nyligen har gått i personlig konkurs efter sanslöst shoppande. Är man förvånad? Svar nej. Hon behöver nog sälja lite böcker, om hon nu får några pengar från den här.
De skulle allihop göra en signering och det hade ju varit väldigt intressant, men jag hade annat för mig den kvällen och kunde tyvärr inte gå. Ej ironi! Jag hade gått om jag kunnat.
En uppläsning/signering jag gick på däremot var den med Sloane Crosley som debuterade med en bok jag äger men inte läst än. ”I was told there’d be cake.” Älskar den titeln, kan identifera mig mycket.
Hennes nya och andra heter ”How did you get this number” och det är precis som ettan personliga noveller/essäer. Ämnet verkar vara att etablera ett boende i NY, dela lägenhet med andra eller ha miljonturen och hitta något eget man har råd med. Twentysomethings. Smart och roligt. Jag fnissade åt de avsnitt hon läste upp men väntade med att köpa nya boken.
Det här var på McNally Jackson och affären blev helt proppad med folk som ville lyssna på henne. Alla stolar upptagna, resten stod och trängdes i gångarna. Och alla var unga! Jag som mest brukar gå på Akademibokhandeln Citys uppläsningar var mycket imponerad. Där känns det väl som att medelåldern är 70, oavsett vad det är för författare. Inget fel med det!, men i jämförelse var det här en för mig extremt ung publik.
Och sen som avslutning… Jhumpa Lahiri skulle introducera en debutant på Greenlight i Brooklyn. Jhumpa Lahiri!! My god! Självklart åkte jag dit. Hon var exakt så majestätisk som man kan föreställa sig av författarfotona. Sval och elegant. Vågade inte ens ta en bild på henne, så elegant var hon.
Tyvärr var debutförfattaren ingen som föll mig i smaken, romanen kändes pretto och tråkig, och kvinnan som var kring 45-50 pratade med babyröst. Hur irriterande är inte det när man låter som att man ber om ursäkt för att man finns hela tiden? Jag klarar inte av det. Hennes bok lyckades inte tränga igenom det första dåliga intrycket, inte ens fastän Jhumpa tyckte om den. De två hade förresten träffats för femton år sen på ett sju månader långt vistelsestipendium på Cape Cod.
Här kan vi ta en paus och bli lite gröna av avundsjuka allihop.
Sju. Månader. På. Cape Cod.
Ja, tänk vad dom har i Staterna. Jisses.
(För adresser till de olika bokaffärerna, kolla detta inlägg.)