Jag blev glatt överraskad över att upptäcka att Kazuo Ishiguros ”Never let me go” kommer som film (senare i år?). Som återkommande läsare av Bokhora säkert anat, är jag mycket positiv till filmatiseringar. Jag tycker att det är kul att se vad regissörerna och manusförfattarna (eller vem det nu är som har mest makt när det kommer till att göra film) väljer att lyfta fram, plocka bort, hur de har tolkat boken. Det händer naturligtvis att jag blir besviken, men oftare ser jag filmen innan jag läser boken och ett gott betyg tycker jag är när jag blir sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen.

”Never let me go” har jag som bekant läst, men jag tycker att det är ett väldigt intressant tema i boken som många fler  borde få chansen att ta del av. Jag tycker – provocerande nog – inte att man alltid behöver läsa en historia, om det nu är historien man vill åt. Sedan finns det ju förstås andra aspekter med läsning som går förlorade i en film, men jag hoppas att ni förstår att jag inte tycker att man ska ge upp läsandet. Min åsikt är att det ena inte utesluter det andra, jag tycker snarare att det tillför mycket till min läsning att ta del av andras tolkningar och att se det jag har läst. Hursomhelst: det ska bli spännande att se Kiera Knightley och Carey Mulligan i rollerna som Ruth och Kathy.

Nu väntar jag bara på att ”Enhet” ska filmatiseras också. Inte minst är det en annan spännande historia, men det finns dessutom många lysande skådespelerskor i 50-årsåldern som skulle vara alldeles lysande som Dorrit (bara det inte slutar med en sminkad Angelina Jolie).

I måndags var jag på ett ovanligt trevligt pyjamasparty. Vi såg bland annat Disneys ”Alice i Underlandet” från 1951, alltså den tecknade versionen. Vi var inte speciellt imponerade av den, vare sig 4-åringen eller jag, men inte lät jag mig avskräckas för det. I dag passade jag på att se Tim Burtons nya 3D-filmatisering av samma bok. Tilläggas bör att jag inte har läst boken. Kanske skulle man få en annan uppfattning av filmen då. Ty jag gillade den. Filmen. Det gjorde inte sällskapet.

Som jag har förstått det är Burtons film en mycket kreativ blandning av ”Alice i Underlandet”, ”Alice i Spegellandet” och Burtons egen fantasi, vilket man bör vara beredd på. Som erfaren besökare på filmer som är baserade på böcker, känner man väl dock till att fenomenet inte precis är ovanligt.

Nu måste jag bara fråga er: skulle ”Alice i Underlandet” platsa i er barnbokskanon? Jag vill alltså inte diskutera kanons vara eller inte vara här, jag menar bara: bör man ha läst ”Alice i Underlandet” innan man slår igen sin sista bok?

Boken eller filmen? Den frågan har vi diskuterat åtskilliga gånger här och svaret är väl inte helt enkelt alla gånger. Men nu när jag med några dagars mellanrum först läst ”Vildingarna” och sedan sett filmen ”Where the Wild Things Are” så är det iallafall i det här fallet riktigt enkelt. Filmen är helt underbar, medan boken i sin tur saknar allt det där jag hade önskat. Nu är det ju så att boken är en bearbetning av manuset som i sin tur bygger på bilderboken ”Till vildingarnas land” av Maurice Sendak. Bilderboken som anses vara en klassiker har jag faktiskt inte läst, men jag har följt filmens utveckling i över två år och blev så enormt tagen av de stillbilder och de småklipp jag fick se. Dessutom har jag läst en massa intervjuer med Spike Jonze och Dave Eggers och hur de samarbetat med orginalförfattaren Maurice Sendak och velat göra hans verk rättvisa och hur Sendak till och med uppmanat Eggers att vidareutveckla sitt filmmanus till en roman. Mina förhoppningar var kanske därför orättvist högt ställda.

Att läsa en bok som bygger på ett filmmanus som i sin tur bygger på en bok innan man varken läst första boken eller sett filmen ledde till en rätt förvirrande upplevelse. Om ni inte redan har konsumerat någon utav iterationerna av denna berättelse så handlar den iallafall om pojken Max som ställer till med en massa bus hemma och efter att ha bitit sin mamma rymmer iväg i sin (i filmen sjukt söta) vargdräkt, far över havet i en segelbåt och hamnar i Vildingarnas land där han utnämner sig till kung för att slippa bli uppäten av de stora vildingarna. Bokens Max är tyvärr ytterst osympatisk och allt han ställer till med både hemma hos sin familj och hos vildingarna känns bara obehagligt och själviskt. I filmen skildras han faktisk avsevärt mycket trevligare, well, jag förstår åtminstone  mer varför filmens Max beter sig som han gör. Jag fick en rätt obehaglig känsla när jag hade läst ut den och kan inte riktigt skaka av mig den och var ytterst nära att inte ens se filmen därför. Det hade varit ett misstag för filmen var som sagt helt underbar. (Men mycket av det kanske är att den är så enormt visuellt tilltalande.) Så svaret på frågan boken eller filmen? Läs möjligtvis bilderboken (eftersom jag inte läst den kan jag varken säga bu eller bä) och se absolut filmen men du kan helt klart skippa läsningen av denna bok utan att missa det minsta.

Åh herregud… Här sitter jag och skriver bok på varje ledig stund sen veckor tillbaka och så kommer det en bioinbjudan, kul! pepp! lite roligt avbrott! tänker jag och jag går glatt dit tillsammans med de två andra Johannorna, och filmen är ”Vägen”, och ja… den är ju inte munter, det kan man ju inte säga.
Ojoj.
Jag visste att det inte skulle vara tjo och tjim, men eftersom jag inte läst boken visste jag inte hur lite tjo och tjim.
Det var förresten många i salongen som inte läst, bla vi tre bokhoror – man får ju annars lätt känslan att man är sist i Sverige på just den. Men vi var ett stort gäng sista där ikväll. Nu efteråt, naaah, tror jag hoppar läsningen. Och så ses vi på ”Up in the air” eller någon liknande. Kul, pepp, lite roligt avbrott! ni vet. På riktigt.

Var på en av de mystiska små antikaffärerna vid vår gata för att titta på gamla radioapparater och snubblade över en sån fin utgåva av ”A Clockwork Orange”. För en tia! Sannerligen ett bra litet köp. Jag har aldrig läst boken. Har någon gjort och i sådana fall, eviga frågan – boken el filmen? (”En apelsin med urverk”, jag DÖR)

Jag läser en hel del om ”The lovely bones” och jag blir lite konfys av det, för inte minns jag ”Flickan från ovan” som en fan-tas-tisk bok precis. Jag tror att jag måste läsa om den, innan jag ser filmen, för se filmen kommer jag att göra. Inte minst pågrund av Susan Sarandons ursnygga eyeliner.

Apropå böcker som blir film hade vi en diskussion om Stieg Larssons böcker och filmerna som är baserade på böckerna igår. Under diskussionen vädrades irritation över att Lisbeth Salander är äldre i filmerna än i böckerna (24 mot 28 har jag för mig). But why, liksom. Min fine, men irriterade, vän tyckte att det var så himlans onödigt, medan hans sambo ändå inte tyckte att det spelade så stor roll. Jag är nog böjd att hålla med sambon. Men så hör jag inte heller till dem som blir speciellt irriterad om några ändringar har skett när boken blivit film.

Visst, jag förstår inte varför slut måste ändras, men jag förstår att stora stycken måste strykas, att castingen gör det nödvändigt att föråldra eller föryngra karaktärerna, man kan förlägga handlingen i ett annat land, man kan till och med byta kön på huvudpersonen. Om man lyckas separera filmen från boken borde det ju inte spela någon roll, som två tolkningar av samma verk, som att en kvinna spelade Bob Dylan i ”I’m not there”.

En motfråga som Erik Helmersson ställde till Johanna Ö i hennes måndagsmöte med honom fastnade i min hjärna. Vad är bäst: filmen eller boken?, undrade Johanna. Erik svarade: Vad är finast, en tavla eller en staty? Jag återkommer när jag har kommit på ett svar.

Med detta sagt kanske jag struntar i omläsningen av ”Flickan från ovan”. Filmen har svensk biopremiär 29 januari.

Det är märkligt hur man hör talas om någonting för första gången och sedan ser eller läser om det överallt. Det började med att jag såg trailern för en ny film med Cameron Diaz, som inte verkade särskilt intressant. Sedan satt jag och pratade med min bästa vän om genetik, när hon nämnde preimplantatorisk genetisk diagnostik. Jag är fortfarande inte helt på det klara med vad det är, men plötsligt kunde jag koppla samman det min bästa vän sa med Cameron Diaz nya film, som visade sig vara baserad på en bok av Jodi Picoult, nämligen ”Allt för min syster”. Därefter påmindes jag även om svenska ”Rädda Felix”, som är skriven av Helena Richardsson, och till skillnad från Picoult based on a true story (en BOATS alltså). Jag har ”Rädda Felix” här hemma och kanske kanske kommer jag att läsa den, även om jag egentligen känner mig rätt färdig med BOATS-genren.

Men som alla som trots allt läser BOATS vet, finns det stora skillnader i genren och Richardssons bok verkar, av den första, snabba genombläddringen att döma, höra till den nyktra sorten som inte smetar ut känslorna över varje sida, lämnar biografierna över morföräldrar och farföräldrar utanför och helt enkelt relativt snyggt och prydligt berättar sin historia från A till Ö.

”Allt för min syster”-filmen är förresten en av alla böcker som filmatiserats och visas på svensk bio i höst, men det har jag ju skrivit om flera gånger förut. Här, här och här.

I flera månader har den legat på mitt nattduksbord nu, ”Push” av Sapphire. Hyllad, snudd på kultförklarad som bok och nu lika hyllad som film; den Oprahproducerade ”Precious” har redan rott hem flera prestigefyllda priser, trots medverkan av Mariah Carey i en bärande roll. (Ja, ni har väl sett ”Glitter”?)

Och ja, jag skulle verkligen vilja läsa den – om jag vore fysiskt kapabel till det. Sanningen är att det gör för ont. Lyssna bara på öppningsmeningen: ”I was left back when I was twelve because I had a baby for my fahver.” Där har ni berättelsen i ett nötskal. Precious, tolv år, blir sexuellt utnyttjad av sin far och utsätts för psykisk tortyr – och svartsjuka – av sin mor, det är grundpremisserna för ”Push”. Att redan baksidetexten andas upprättelse och något slags ljus hjälper inte – min litterära akilleshäl omfattar, som ni vet, nu för tiden även barn som far illa. Jag är övertygad om att ”Push” är en fantastisk bok: innovativ, järnstark och viktig, men jag orkar inte. Däremot kommer jag förmodligen inte ha några problem med filmen, vilket fått mig att fundera en del kring bokmediet vs filmmediet som förmedlare av starka känslor och/eller obehagliga teman. Jag kan se en hel highschoolklass bli ritualslaktade av en maskprydd galning utan att handen någonsin lämnar godispåsen, men när jag läser skräck i bokform blir jag betydligt räddare än när jag ser liknande scenarion på film. Samma sak med sådant som gör ont på riktigt, fysisk och psykisk misshandel, övergrepp, tragik i kubik. Visserligen kröp jag allt längre och längre ner i biofåtöljen när jag såg ”Monster’s Ball”, men blev jag- på ett mer långsiktigt plan – lika drabbad som när jag läste Wally Lamb för första gången? Jag tror inte det. På samma sätt lyckades aldrig film-Katla väcka riktigt samma avgrundsdjupa känslor av skräck som bokdito. Kanske är det så att filmen som medium, trots att den rent visuellt är mer direkt, är mer begränsad än boken eftersom litteraturens enda gränser är läsarens fantasi. Min fantasi vet tydligen inga gränser…

Hur fungerar ni? Har ni lättare för att stå ut med hemskheter i bok- eller filmformat? Vad tror ni att det beror på?

”Den fantastiska räven” är knappast min favoritbok av Roald Dahl, men vilken bra anledning att läsa om den nu när Johanna K-favoriten Wes Anderson har filmatiserat den:

Filmen ser ut att ha svensk biopremiär 25 december. Jag som bara trodde att ”Göta Kanal 3″ hade premiär den dagen och trodde att jag skulle bli utan bio under julhelgen.

Någon klar Dahl-favorit har jag inte sådär på rak arm, även om jag gillar ”Häxorna” väldigt mycket. Vilken är din favorit?

Det är inte alltid som någon av oss på Bokhora kommenterar de pollar (undersökningar) som vi har i sidebaren till höger, men böcker som blir film ligger oss varmt om hjärtat. Ämnet har till och med en egen kategori hos oss.

Hursomhelst finner jag det intressant att så många av våra läsare hellre avstår från filmen än att se den före boken. Om man nu kan dra några slutsatser av de 187 röster som vi i skrivandets stund har fått in.

Själv har jag bättre erfarenhet av de tillfällen då jag faktiskt såg filmen innan jag läste boken än när jag läste boken först. Philip Pullmans Den mörka materian-trilogi var till exempel en mycket positiv överraskning efter att ha sett filmatiseringen av ”Guldkompassen”. Filmen fungerande som den bästa av lästriggers. En sådan lästrigger som man önskar att alla motsträviga läsare kunde få innan de började läsa en bok. En sådan lästrigger som även Siri Hustvedt-samtalet var i våras. Nu är jag inte särskilt svårövertalad till att läsa böcker, men extra yttre förstärkning skadar aldrig.

Tillbaka till ämnet dock: vid de tillfällen jag ser en film som är baserad på en bok som jag har läst är jag oftast så påverkad av mina egna inre bilder av karaktärerna att jag har svårt att koncentrera mig på handlingen. Ni vet: ”så där ser han ju inte ut!”, ”men vart kom det där ifrån?”, ”så där var det ju’nte!”.  Hellre då att Hollywood ger mig the looks, så att jag får fylla i med alla detaljer som en film inte får plats med, men som ryms i det där lilla utrymmet mellan min hjärna och boken.

Ibland är det nästan omöjligt, som när jag försökte läsa ”Dexter”, teve-serien som jag har följt under tre säsonger och har klara bilder av, men det hör ändå till undantagen att filmens intryck väger tyngre än bokens.

Kort sagt då: när nu bok ska bli film och jag måste välja vad jag ska göra först – se film eller läsa bok – är mitt val ganska enkelt. Har jag inte läst boken innan (vilket jag har nästan jämt tyvärr – och det beror inte på att jag läser kopiöst mycket utan på att jag uppenbarligen har en fallenhet att välja böcker som lämpar sig att filmas), ser jag gärna filmen först och läser boken efteråt. För ja, det är sällan som jag känner att det räckte med att se filmen (även om det förstås händer; jag är exempelvis inte särskilt sugen på att läsa ”Revolutionary Road” efter att ha suckat mig igenom filmatiseringen).

Andra exempel på böcker som jag har blivit nyfiken på och läst efter att ha sett filmen:

”Om jag kunde drömma”

”Fjärilen i glaskupan”

”Bonjour tristesse” (obs! Jag såg en film om författaren)

”När lammen tystnar”

Har du läst någon bok som du blivit nyfiken på efter att ha sett en film som baserats på just den boken?