Ett slött söndagsnöje är att kolla nya trailers hos Apple och där hittade jag trailern för ”Let me in”, alltså den amerikanska ”Låt den rätte komma in”. Att döma av en snabb blick på trailern verkar inte den här versionen skilja sig speciellt mycket från den svenska. Jag måste säga att det gjorde mig lite besviken. Jag trodde att amerikanarna skulle vräka på med extra allt, men jag antar att jag inte ska uttala mig för mycket innan jag har sett hela filmen, som har amerikansk premiär 1 oktober.

This just in: Susan Hills fantastiska lilla spökhistoria ”The Woman in Black”, vars slut fortfarande ger mig kalla kårar när jag tänker på det, ska filmatiseras och i huvudrollen ser vi Daniel ”Harry Potter” Radcliffe. ”The Woman in Black” filmades för BBC 1989 och går sedan 20 år för fulla hus i Londons West End. Nu är det alltså dags för ytterligare en bearbetning, och låt mig vara den första att applådera det initiativet. Suggestiv, välgjord skräck kan man verkligen inte få för mycket av, och i skildringen av hemsökta Eel Marsh House och de säregna omgivningarna och personerna runt omkring anas en atmosfär som torde göra sig alldeles utmärkt på film. Men… Daniel Radcliffe? Är inte han för ung för att spela Arthur Kipps? Nog för att Arthur är ung, men 21 år, som Radcliffe kommer att vara när han börjar inspelningarna? Till och med när jag lyckats kväva den första reflexartade ”men gud, har han ens kommit i puberteten?!”-kommentaren är jag skeptisk. Kanske mer till rollbesättningsvalet än åldern. Jaja, den som lever får se – och det är ju alltid trevligt att bli positivt överraskad. Och det är sannerligen inte första gången jag klagar på att filmindustrin ger roller till för unga skådisar…

Under kategorin ”navelskådning” kan jag förresten meddela att jag har börjat läsa på engelska. Det var omöjligt att undvika när vi började leta nya manus på mitt nya jobb och nu har jag liksom kommit in i det. Lite som att sätta på en knapp, var det. Jag har tidigare alltid sagt att jag var för lat för att göra det, men nu inser jag att det är största vinsten. Inte minst för att läsa sista delen i Hungerspelen-trilogin så fort den släpps på engelska. ”Mockingjay” släpps 24 augusti. Den svenska översättningen, ”Revolt”, kommer inte förrän 20 oktober. Som om jag skulle orka vänta så länge!

P.S. Ni har väl förresten sett att filmrättigheterna är sålda och att Suzanne Collins skriver på filmmanuset? Min oförställda glädje, så spännande!

Jag ramlade över informationen att Sara Gruens ”Bröderna Benzinis Spektakulära Cirkusshow” kommer på bio nästa år, så jag var tvungen att kolla upp den på IMDB. Och vem ser vi i huvudrollerna om inte Robert Pattinson och Reese Witherspoon.

Det ska bli mycket intressant att se vad de gör av den boken! Kan vara värt en omläsning inför premiären.

För er kännedom: jag läste aldrig ”Patient 67″ (”Shutter Island”) på påsklovet. Jag läste den i helgen istället. Jag har sett filmen, vilket vissa tycker är oerhört märkligt. Min sambo är verkligen inte intresserad av att läsa boken ”för han vet ju redan hur den slutar”, men det är inte hur en bok slutar som är det primära för mig. Jag har ingenting emot att veta hur det går – även om jag ju faktiskt föredrar att ta reda på det själv – men det är vägen dit som jag tycker är intressant.

Hursomhelst. ”Patient 67″.

Jag tycker att det är roligt att se om filmer med en twist, för det finns alltid krokar och ledtrådar som filmmakarna har placerat ut, som man kan lyfta på ögonbrynen åt vid omtittningen. Med böcker är det till och med så att jag kan tycka extra mycket om att läsa smarta historier vars utgång jag redan känner till. Så var det med ”Patient 67″.

I ”Patient 67″ kan man även fundera på hur oerhört trogen boken, filmen är (= mycket!). Jag tillåter mig dock att föreställa mig huvudpersonen Teddy Daniels något annorlunda än filmens Leonardo Di Caprio.

Nog om filmen. Det finns någonting i Lehanes språk som jag verkligen inte gillar i ”Patient 67″. Lite beror det väl på att det här och där är väldigt politiskt inkorrekt, i ordval och betraktelser, men jag förstår självklart att det beror på att Lehane försöker att låta autentisk. Att författare försöker härma ett föråldrat språk är för övrigt min största invändning mot böcker som utspelar sig i dåtid. Jag gillar det inte om boken utspelar sig på 1700-talet och jag gillar det lika lite om boken utspelar sig 1952.

Så här sent kanske det ändå kan vara på sin plats att skriva att ”Patient 67″ är nyutgiven med titeln ”Shutter Island” (som filmen). Den utspelar sig på Shutter Island utanför Boston, på mentalsjukhuset Ashecliffe. En kvinnlig patient är spårlöst försvunnen och kriminalaren Teddy Daniels skickas till ön, tillsammans med sin kollega Chuck Aule, för att ta reda på vad som har hänt. Allteftersom stormen utomhus växer sig starkare, får Daniels svårare och svårare att veta vem han kan lita på.

När jag skrev om ”Patient 67” förra gången rådde ni mig att läsa annat av Lehane istället och det tycker jag låter fan-tas-tiskt. ”Patient 67″ är nämligen den första bok jag verkligen sträckläst i vår och jag har saknat det. Jag ser fram emot mer sträckläsning i sommar, så att säga.

Jag ligger raklång idag och läser Hemon och tittar på SVT Play och 90210. Vårsnuvan tog mig när jag var som minst på min vakt.

Eftersom den sista, avslutande delen i Millennium-historien går ikväll passade vi på att titta på del 5 (av 6), då jag har sett övriga delar, men i andra sammanhang. Jag är säker på att många tycker att det är väldigt spännande. Det tycker jag också, eftersom jag har glömt bort en hel del av det som ska hända och därmed inte kommer ihåg vem Lisbeth och Micke Blomkvist kan lita på och inte. Det är såklart kul att se att se så många kända ansikten i filmerna, till och med Hans Alfredsson känner jag tillslut igen, men jag tycker att många spottar ur sig sina repliker som om det vore robotar de föreställde och värst tycker jag att Zalachenko är, som jag mest tycker muttrar ur sig en massa hot och förolämpningar utan någon särskild övertygelse alls.

Nåväl, som så många andra är jag väldigt svag för konspirationer, så det ska bli spännande att se slutet ikväll. Tittar ni? Vad tycker ni om det? Finns det någon som ser filmatiseringen, utan att ha läst boken – vad tycker i så fall ni? Kommentera!

På grund av, inte tack vare den här gången, mitt jobb så var jag efter långt motstånd tvungen att läsa ”Flyga drake” till slut. Suck, men jaja. Jag tyckte iallafall den var bättre än ”Tusen strålande solar” som jag bara kom halvvägs i, men Khaled Hosseini är fortfarande inte någon favoritförfattare.
Eleverna tyckte däremot ”Flyga drake” var superbra och den klart bästa bok vi läst hittills.
Till och med bättre än ”Doktor Glas”.
Barn, barn…
Vi fick åtminstone till några bra diskussioner på vägen där de försökte övertyga mig och jag dem. Jag hoppas att det mest är en åldersfråga. Man kanske inte uppskattar doktor Glas suveräna svårmod lika mycket när man är sjutton.

Sen efter läsning såg vi filmen, och tja. Första halvan när de var kvar i Afghanistan tyckte jag till och med var bättre än boken, men andra halvan kändes så seg och lång. Och sista repliken fick  mig att stöna högt pga massiv sockrig smetighet. Slutomdömet blir ett nja. Men detta då från en Drak-motståndare alltså.

Under påsken när jag var på sol/träningssemester hade jag med en annan Afghanistan-relaterad bok, Diana Janses ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”. Väldigt långt från Hosseini! Och mycket bättre!
Hon berättar om sitt år i Kabul som diplomat, och hur det är att byta ett överflödsliv i Stockholm till en mycket, mycket enkel tillvaro där allt ofta går ut på att fixa det mest basala. El. Värme. Mat.
Svenska ambassaden åker runt i olika delar av landet, kartlägger hjälpbehov, pratar med lokala politiker, övervakar valprocesser och demokratiuppbyggnaden.
Rätt mycket politik som jag kände mig för dåligt insatt i, men jag gillade ändå läsningen för att det var så intressant att få se vad yrket* gick ut på, i det landet. Min schablonbild av diplomater är väl ofta svala kontor, lite champagnemingel, lite business, men i Afghanistan är det inte direkt så.

* Ofta tycker jag det är spännande att få bra och välskrivna arbetsskildringar, håller ni inte med? Inte bara när det är flashiga yrken som diplomater utan vad som helst som är lite annorlunda.

Insåg att jag kanske inte bara borde twittra det här utan även blogga eftersom så många av våra läsare är ”Twilight”-fans.  Den femte juni kommer Stephenie Meyer nämligen ut  med en kortroman som heter ”The Short Second Life of Bree Tanner”. Den utspelar sig i samma universum som ”Twilight” och Bree Tanner, en ”nyfödd vampyr” förekom i ”Eclipse” (”Ljudet av ditt hjärta”). Tydligen kommer en del av filmatiseringen av ”Eclipse” även innehålla sådant som bara finns i den här boken, så de som vill ha läst allt innan de ser filmen får skynda sig att läsa mellan den 5:e juni och den 30:e juni då filmen har premiär. Kolla in siten http://breetanner.com/ : där kommer man även kunna läsa den gratis mellan den 5:e juni och den 7:e juli. Dessutom så kommer hon tydligen donera 1 dollar per bok till Röda korset.

Via: Techland.

Helena har läst ”Patient 67” av Dennis Lehane (här skriver hon om den och annan påskekrim – perfekt att kolla upp nu en vecka innan eventuell påskledighet) och jag har – i vanlig ordning – sett filmen (jag verkar inte göra annat än att se filmen istället för att läsa boken dessa dagar, om man utgår från mina Bokhora-inlägg. Jag arbetar på att få ihop mer lästid i vardagen!).

Jag får anta att slutet och twisten är detsamma i boken som i filmen och Helena skriver att hon gillar det. Själv gjorde jag det inte. Å andra sidan: det här var verkligen en film som fick mig sugen att läsa boken. Ja, trots att jag alltså vet hur den slutar (… eller?). Det är nämligen twisten som jag är nyfiken på i bokform.

Detta får bli min påskläsning.

Jag blev glatt överraskad över att upptäcka att Kazuo Ishiguros ”Never let me go” kommer som film (senare i år?). Som återkommande läsare av Bokhora säkert anat, är jag mycket positiv till filmatiseringar. Jag tycker att det är kul att se vad regissörerna och manusförfattarna (eller vem det nu är som har mest makt när det kommer till att göra film) väljer att lyfta fram, plocka bort, hur de har tolkat boken. Det händer naturligtvis att jag blir besviken, men oftare ser jag filmen innan jag läser boken och ett gott betyg tycker jag är när jag blir sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen.

”Never let me go” har jag som bekant läst, men jag tycker att det är ett väldigt intressant tema i boken som många fler  borde få chansen att ta del av. Jag tycker – provocerande nog – inte att man alltid behöver läsa en historia, om det nu är historien man vill åt. Sedan finns det ju förstås andra aspekter med läsning som går förlorade i en film, men jag hoppas att ni förstår att jag inte tycker att man ska ge upp läsandet. Min åsikt är att det ena inte utesluter det andra, jag tycker snarare att det tillför mycket till min läsning att ta del av andras tolkningar och att se det jag har läst. Hursomhelst: det ska bli spännande att se Kiera Knightley och Carey Mulligan i rollerna som Ruth och Kathy.

Nu väntar jag bara på att ”Enhet” ska filmatiseras också. Inte minst är det en annan spännande historia, men det finns dessutom många lysande skådespelerskor i 50-årsåldern som skulle vara alldeles lysande som Dorrit (bara det inte slutar med en sminkad Angelina Jolie).