OMG! OMG! OMG! ”Freedom”, som jag trots Franzenfreude fortfarande är sjukt pepp på, finns nu att beställa hos Adlibris! Obama har enligt uppgift redan läst, Jessica var när jag träffade henne på Therese Bohmans releasefest i torsdags på god väg (och lyrisk) – och snart är det alltså min tur att se om årtiondets hitintills mest omtalade roman lever upp till hypen. Det är förvisso ett ungt årtionde än så länge…

Vänta nu, tänker ni. Har inte Helena köpstopp? Jo, visst har jag det, men ser ni, jag har även ett presentkort på 500 kronor – och presentkortsshopping är tillåtet eftersom det inte påverkar min privatekonomi negativt. Några små förlåtande klausuler måste man ju ha.

Förutom ”Freedom” beställde jag, och feel free att applådera min objektivt utsökta smak:

HART, JOHN:LAST CHILD
CRONIN, JUSTIN:THE PASSAGE
HAWK, RHODI:TWISTED LADDER

Så sinnessjukt efterlängtade böcker! Så sinnessjukt lycklig över det här lilla kryphålet! Sparade 76 kronor till Bentley Littles nya skräckis ”The Disappearance”, som kommer direkt i pocket i september. Visserligen var hans förra en besvikelse, men ni känner ju mig: trogen in absurdum när det gäller mina favoritförfattare. Och den där skräcktyngda helgen i Bergslagsskogarna för två och ett halvt år sedan är fortfarande en av mina finaste läsupplevelser den här sidan av 00-talet. Det ska till åtminstone tre besvikelser av ”His Father’s Son”-dignitet för att Little, ett av skräck-USAs piggaste och roligaste namn om du frågar mig, ska försvinna från min ”köp på utgivningsdag”-lista. Jag VILL ju tro; det är Fox Mulder och jag.

Fotbollslaget m Gibsonläsare hade inte länsat Uppsala English Bookshop. Fanns en till kvar. Nu är jag verkligen lycklig.

Så här nöjd var jag igår när jag hade lyckats köpa Jonathan Franzens ”Freedom” på Hedengrens. Jag har redan börjat läsa och det är fantastiskt bra. Den rekommenderades bl.a. i mitt Måndagsmöte med Lev Grossman och igår utnämndes den till ”århundradets roman” i Guardian. Stora ord, men de 50 sidor jag hunnit läsa håller ypperlig klass. Läste hans ”The Discomfort Zone” i somras och var väl inte helt förtjust men det här är något helt annat. Förresten så är Franzen den förste levande författare på tio år att pryda omslaget till Time, och jag skulle gärna läsa hela den tiosidiga artikel som Lev Grossman skrivit om honom i numret, men här är iallafall ett utdrag ur den.

Läste Guns N’ Roses-bion som är ute och valsar i pocket på ICA-butikerna nu. Jag har tänkt ganska mycket på den efteråt. Dels för att jag varit så förtjust i Slashboken och framhållit den lite nu och då som bra rockbio och det här blir ett sådant bra komplement, dels för att jag har lite svårt att släppa det liv som gunnarna levde. Bor i ett råtthål till studio i LA, nerknarkade. Izzy säljer heroin utanför deras egna konsertspelningar så de ska få pengar att ta sig hem typ. Och Axl, denna fullkomligt galna maktkåta person!

Sedan, när vi var på SSWC var det en liten mediaprogramskille som knallade runt och filmade oss hela tiden, för någon slags dokumentär. Han hade en GNR-tisha, jag ville fråga varifrån han köpt den och om det var en äkta gammal och inte ett H&M-nytryck som typ Madonna och Bruce-tishorna.

Har  blivit litet starstruck av den där boken. Vet egentligen inte varför. Ett RIKTIGT FAN. Liksom. Författaren drog alla de biografikort som jag innerligt hatar, bl a för långa intron till det riktigt gosiga man vill läsa om, total genomgång av diskografi osv. Och ändå. Ändå!

Annat jag gjort som ett direkt resultat av läsningen var att adda Slash, Sharon Osbourne och Nikki Sixx på twitter (axlrose var typ inaktiv). Nikki Six gav för den delen boktips häromdagen. Visserligen nåt Kabbalajox som jag lägger på samma ställe där Coelhoböckerna redan ligger, men ändå. Ändå!

Känner att jag behöver ännu mera rockjuice.

Fick hem min mest omfångsrika Adlibrisförändelse hittills i går. Vi snackar låda modell större! Tidigare har jag förundrats över Adlibris paketering -  en pytteliten pocketbok skramlar runt i ett jättepaket, så onödigt! – men den här gången var formatet befogat. Med undantag för en – jag måste blurbcitera eftersom det låter så oemotståndligt – ”hair-raising tribute to the classic British ghost story” rör det sig om amerikansk psykologisk spänning. Majoriteten av dem utspelar sig i förorts- eller småstadsmiljö; det är ingen slump. Alltsedan jag började läsa Linwood Barclay och David Levien har jag insett att förortsthrillers (suburban thrillers låter onekligen tjusigare) är, ursäkta den slappa anglicismen, the shit. Veckans subgenre! (Förra veckans var ju beach house-litt som ni vet.) Blev lite förvånad över att jag lyckades få ihop en så ansenlig samling böcker på det tämligen smala temat. Vem vet, jag kanske bara nuddat toppen på isberget…? Den klassiska spökhistoriehyllningen heter ”Banquet for the Damned” och är skriven av Adam L.G. Levill. Mycket pepp på den! De övriga böckerna är ”Neighborhood Watch”, klockren förortsthriller) av Cammie McGovern, ”Still Missing” av Chevy Stevens, tidigare eftersuktade ”The Girl in the Woods” av Jennifer McMahon (rejäla ”Hemliga historien”-vibbar på intrigen!), dubbelt prisbelönade och Stephen King-uppsnackade ”Sharp Objects” och uppföljaren ”Dark Places” av Gillian McFlynn (verkar mörkt, rått och bra) samt ”Play Dead” av Harlan Coben. Den sistnämnda är Cobens romandebut från 1990 som nu givits ut på nytt. Detta att återutge författares debutverk när de börjat sälja multum är ett väl beprövat knep inom förlagsvärlden. Kvaliteten brukar vara rätt medioker men visst finns det undantag som bekräftar regeln: Tracy Chevaliers debut ”The Virgin Blue” håller minst lika hög standard som hennes vid tidpunkten av förstautgivningen mer upphaussade efterföljare. Jag är således milt skeptisk till ”Play Dead”, men det är klart att jag måste läsa den!

Recensioner på samtliga böcker kommer givetvis så småningom. Och kom ihåg var ni läste det först: förortsthrillers är det nya svarta inom spänningslitteraturen!

Och ute är det grått. Ändå har det varit en väldigt blue Monday för mig idag. På vägen hem från mitt ärende impulsshoppade jag därför Jonathan Safran Foers ”Eating animals”. Jag menar, nu när jag har börjat läsa på engelska, kan jag ju lika gärna läsa den. Och lite gladare blev jag av möjligheten att få läsa den. Så vi kan väl säga att dagen är lite mer av en turquoise Monday nu. Hej då!

Läste just detta i en bokbeskrivning:

”Melancholy permeates every page; readers looking for an earnest downer can’t go wrong.”

Jag tror jag avvaktar just den, men jag uppskattar att man får veta det rätt ut. An earnest downer. Av samma författare blev det däremot köp av ”If nobody speaks of remarkable things”.  Kolla frequently bought together with – Jonathan Safran Foers ”Extremt högt & olidligt nära”. (Otroligt? Olidligt?) Och allt detta pga ett twitter-tips!

Väl i Mariehamn gör jag mitt bästa för att supporta deras lokala bokhandel, som är väldigt fin – Daniels mening den är riktigt bra och består faktiskt till ganska stor del av böcker är ju ett exempel på den sorgliga utveckling som sker där boklådor blir allt mer pappershandel, inte bara i Sverige.

Hursom, det är en fin liten affär och de hade tre pocket för 6 € vilket får ses som billigt, så jag drog till med hela sex nya pocketar faktiskt. Liten påfyllning av sådant man gärna vill ha i sitt bibliotek och sedan litet slöläs.

Daniel slog till på en Ålandsbok som han sedan satt och läste ivrigt i under fikastunden på Svarta Katten.

Vi passade också på att besöka Mariehamns utmärkta bibliotek. Jag tycker det är snyggt, luftigt och skapar ett bra lässug. Gillar att vara där! Det var andra gången jag snokade runt och det lär garanterat bli fler gånger.

Jag älskar tanken på det här med bokklubb. Och Tage har gått med i Barnens bokklubb, det var en av de första sakerna vi tog till efter att han fötts.

Och så har bokpaketen börjat komma och vi glömmer avbeställa, så rörigt, jag vet knappt hur man ska bära sig åt. Och så är paketen dyra och vi betalar 250 kronor per paket när barnet ändå ägnar sig timvis åt att sitta och glo på ett par löv som svajar i vinden och tycker att böcker, ja det är inte ens tuggmaterial. Men det kanske kommer.

Jag förstår ju själva affärsidén med detta, att avbeställandet inte ska göras så lätt för oss kunder. Men så blir det som när min mamma faktiskt hade två exemplar av ”Mordets praktik” i bokhyllan. Bokpaket hon glömt avbeställa. Dyrt och man känner sig irriterad och, inte lurad men liksom skamsen, för att man inte klarar av den enklaste lilla sak. Nu blir det till glädje för biblioteket därhemma, mamma har börjat skänka böcker dit. Men ändå.

Gissel.

När jag packar inför en vecka i mitt föräldrahem på Närkeslätten är min väska nästan lika full som när jag packat för en vecka i New York. Skillnaden är att väskan från New York är sprängfylld med nya saker när jag reser därifrån, när jag reser från mina föräldrar är väskan förmodligen bara halvfylld (det här beror förstås på om mamma skickar med jordgubbssylt eller rabarbersaft). Till min familj har jag nämligen halva väskan med böcker.

Av uppenbara skäl är jag familjens bok-dealare. Även om vi får en del böcker till Bokhora-redaktionen, kan jag inte låta bli att plocka med mig böcker från alla möjliga ställen. Ju mer böcker jag köper, desto fler vill jag ha. Eller: det handlar inte om att äga, det handlar mer om att läsa, även om jag inte hinner läsa ens en bråkdel av alla böcker jag vill.

Jag tvingar aldrig någon att läsa. Jag tror inte på tvång. Jag har försökt tvinga min pojkvän att läsa böcker som jag älskar, men det slutar med att han hatar boken och slutar efter 100 sidor och det känns som en lose/lose-situation. Däremot är både min mamma och min syster väldigt lydiga. Min mamma läser allt som jag ger till henne. Hon läser bredast av alla jag känner. Min storasyster och pappa har en mer tydlig smak, så till dem försöker jag ge böcker som jag verkligen tror att de kommer gilla. Pappa får väldigt många böcker om andra världskriget, min syster gillar thrillers och den typ av historiska romaner som jag själv hatar.

I dagens packning ligger en blandning 2VK, spanskt, memoarer, indiskt, och reportage. Jag kan såklart inte avslöja vilka böcker det är här, men en av böckerna är en riktig chansning.

Längst upp ligger ”Död tills mörkret faller”, för den läser jag själv.

Brukar du ge bort böcker till någon och i så fall, brukar ditt val av bok gå hem?