Hörni, har ni sett att det kommit en ny Siri Hustvedt, ”The shaking woman or a history of my nerves”? Det är inte en roman denna gång, utan en bok om hennes sjukdomshistoria med historisk genomgång av just skälvningar / darrningar som fenomen. Låter på beskrivingen som att det delvis kan tangera det Violet forskade om i ”Vad jag älskade”, kvinnlig hysteri.

Är det någon som hunnit läsa? Jag står i biblokö på den, så jag återkommer i ärendet.

Ni kanske minns hur jag oohade och aahade över Peter Straubs nya roman ”A Dark Matter”, hans första på flera år? Hur jag ilade fram och tillbaka till brevlådan, förhandshajpade till stjärnorna och tillbaka innan jag ens sett omslaget?

Well. Det är nu min – ska vi säga lättentusiasmerade? – personlighet hoppar upp och biter mig i röven samtidigt som en annan av mina personligheter, vi kan kalla henne Eftertankens Kranka Blekhet-Helena, skadeglatt viskar ”jag sa ju det!”. Inte för att ”A Dark Matter” är dålig, för det är den absolut inte. Det är bara det att vännen Stephen Kings blurblöfte om att den är omöjlig att lägga ifrån sig när man börjat läsa inte riktigt stämmer. I alla fall inte om ni frågar mig. Nu är det ju så att Peter Straubs författarskap i stort präglas av en viss långsamhet – som jag gillar. Och det första kapitlet, när man får möta en väldigt typisk Peter Straub-figur i form av en författare i skaparkris, gillade jag skarpt. Det är sedan, när perspektivet byts och själva huvudberättelsen börjar nystas upp, som jag tappar intresset en smula. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta med att introducera en sympatisk ledsagare och sedan låta honom sitta på avbytarbänken i vem vet hur många hundra sidor. Kanske faller bitarna på plats när jag läst ut boken. Just nu sitter nämligen även ”A Dark Matter” på avbytarbänken medan jag roar mig med mer lockande läsprojekt. Kanske inte världens bästa betyg, men jag vill inte ge upp riktigt än.

Så håll ut, kära skräckvänner. Tids nog kommer en fullständig läsrapport, men just nu har jag mer brådskande böcker att ta itu med. Lionel Shrivers sjukförsäkringsroman, till exempel. Återstår att se om DEN lever upp till förväntningarna. Ja, hur ska man egentligen bära sig åt för att lägga band på sig? Jag vill ju inte förlora det där ljuvliga magpirret som infinner sig när jag har ett nytt boksläpp att se fram emot. Samtidigt börjar jag tröttna på alla dessa självutlösta antiklimax. Hur bär man sig åt för att hitta någon sorts balans i boklängtet? Tips mottages tacksamt till signaturen ”Lättentusiasmerad 80:a”.

För två år sen läste jag en norsk roman som jag gillade massor, och nu har den glädjande nog kommit på svenska. ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug. Den är både lättsam, djup och pretentiös, fast pretentiös på ett väldigt charmigt vis.
”Vänta, blinka” är skickligt komponerad på ett Short Cuts-sätt där ett antal olika människor kopplas ihop. En av huvudpersonerna är den tjugotreåriga Sigrid som pluggar litteraturvetenskap i Bergen (hon står för det mest pretentiösa, och rörande) och ska börja skriva en uppsats om hur kvinnor i film tar på sig en för stor herrskjorta när de ska vara sårbara och extra kvinnliga.
En annan huvudperson är fyrtioårige Kåre, en författare som är i Bergen över dagen för att underhålla på en företagskickoff och fundera på sitt kanske kraschade förhållande med Wanda i Oslo, som går runt i Frognerparken och lyssnar på PJ Harvey-låtar för att hitta kraft.

Författaren Gunnhild Øyehaug var här i Stockholm förra veckan och jag träffade henne.

“Vänta, blinka” är full av kultur. Det är förutom litteraturstudier och mycket tankar kring böcker, också performanceföreställning, musik, film och Kill Bill-diskussioner. Vilken kulturform gillar du bäst?

Musik! Om jag hade fått välja vad jag ville kunna så hade det blivit att sjunga. Jag gör det mycket för mig själv, men jag är tyvärr ingen musiker. Utlevelsen som man får när man sjunger går inte att jämföra med något annat!
Film är också väldigt viktigt för mig. De senaste tre åren har jag sett mer film än jag läst böcker. Jag har två små barn så jag har varit för trött för att läsa.

Vilken film vill du rekommendera för tillfället?

Jag såg om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” , och den tycker jag är väldigt bra. När jag ser den får jag lust att göra just en sån film.

I ”Vänta, blinka” är det massa popkulturella referenser som jag tror att många i vår generation (70-talister) känner oss helt hemma i. Iallafall gör jag det! Och sen blandas det poppiga hejvilt med tunga klassiker, tex Dante och Kafka.

Vissa författare är ju rädda för att det ska snabbt ska bli daterat om man nämner nutida referenser, men jag tänkte tvärtom. Det som är litet och lokalt kan bli väldigt stort, och om en sån tidskapsel funkar för mig så funkar den säkert för andra också. Jag tänkte på det som har väldigt viktigt för mig, då har det säkert varit viktigt för flera människor. Och så tror jag att det har funkat med den här romanen.

Jag ville också blanda kulturformer högt och lågt, för jag tror att det egentligen inte behöver vara så stort avstånd mellan dem. ”Kill Bill” och Dantes ”Den gudomliga komedin” till exempel. Varför kan man inte placera dem i samma universum? Jag gillar att dra ihop avståndet mellan de två, för det borde inte vara så stor tröskel. När jag läste Dante så förundrades jag av att det var så lätt, och i Kill Bill finns det mycket reflektion.

Hur har läsarna i Norge tagit emot det?

Jag trodde faktiskt att boken skulle ha mycket svårare att nå ut kommersiellt, men det har gått jättebra. Den var med i två bokklubbar och har nått oväntat många läsare genom det. Och det var ju min dröm såklart! Så det har inte blivit diskussion om att det är en svår bok.

(De norska läsarna gillade den så mycket att den blev ”Årets bok” 2008.)

Vilka författare har varit viktiga för dig?

Samuel Beckett. Daniil Kharms som skriver absurd prosa. Han har jag gillat länge och nu har han blivit stor i en sub-kultur i Norge, så det är roligt att fler har läst honom.
Virginia Woolf har jag varit väldigt fäst vid. Kafka, såklart. Richard Brautigan. Rimbaud.

Jag läste massor när jag var liten, och då vad jag tex förtjust i Maria Gripe. Det mystiska hos Maria Gripe.

Jag har alltid tänkt att jag ska bli författare, och när jag var fjorton så insåg jag att jag ville skriva något som var originellt för mig. Jag skulle inte härma någon annan. Och då kunde jag ju inte läsa andras böcker, för då skulle jag bli påverkad. Så vad var det som verkligen inte skulle kunna påverka min originalitet? Jo, ”Sagan om isfolket”, det låg så otroligt långt från mig. Jag läste flera delar av den, och jag blev rätt less efter ett tag men jag måste säga att jag hyser stor respekt för Margit Sandemo och hennes hållning kring sitt författande.
Efter Isfolket hittade jag Jan Erik Volds ”Entusiastiske essays” och där fanns det en dikt som heter ”17e maj 1940″, och jag blev alldeles tagen av hur den var. Av hur dikter kunde vara alltså. Så meningslöst på ett sätt, men så bra! Jag kände att så ville jag också skriva.
Jag såg också otroligt mycket på Monty Pythons Flying Circus när jag var 18-19 år, och det har nog påverkat mig mer än jag kan förstå. Det lekande, absurda, att hoppa från ämne till ämne.

Vad läser du nu?

Jag gillar JM Coetzee mycket, hans ”Elisabeth Costello” tycker jag om. Sen håller jag på att översätta en fransk poet till norska, Tarqos.
Jag har svårt att motivera mig för långa böcker, att känna lust att börja på dem. Jag har till exempel läst första sidan i Knausgårds “Min kamp 1” och den var jättebra. Jag ska läsa mer av den. Men den är ju lång. Vi debuterade samtidigt, och kom överens om att byta böcker. Så jag skickade min diktsamling som väl var på 70 sidor, och så fick jag Karl Oves roman som var… lite tjockare. Men jag tycker han är en av Norges bästa författare.
En annan norsk författare som jag gillar mycket är min bror! Men han är väldigt bra, Olav R Øyehaug. Han har alltid inspirerat mig att skriva och nu har han debuterat själv 2008 med ”Kodane”. Han skriver kortprosa.
Jag gillar flera kortprosaförfattare, Cecilie Holt Cesilie Holck och Arne Østring. Och så ”Purkene snudde sig” av Kjersti Rorgemoen. Den är essayistisk och rolig, en av mina favoriter från förra året.

Skriver du på något nu?

Ja, men jag har precis börjat så det är omöjligt att säga riktigt vad och när det blir. Jag arbetar på en roman och en novellsamling. Men som sagt, det är helt i starten.

Nu finns Bokhorafavoriten Lionel Shrivers nya roman ”So Much For That” att köpa! (Åtminstone går den att beställa från internetbokhandlarna; huruvida den finns i de fysiska bokhandlarna vågar jag inte uttala mig om, min tvillingvagn och jag är instängda på grund av SNÖKAOSET.) När Johanna K och jag hade privilegiet att äta middag med Lionel under hennes Sverigebesök våren 2008 berättade hon att hon höll på att skriva en bok om ”död, sjukdom, pengar och sjukvård”. Nu är den alltså färdigskriven, och det är återigen skytteltrafik till och från brevlådan som gäller. Shrivers ”We Need To Talk About Kevin” är den mest – ursäkta det söndertjatade ordet – drabbande roman jag läst på år och dagar. Kanske rentav någonsin. ”The Post-Birthday World” är inte dum den heller. Shriver har en fantastisk, och lite otäck, förmåga att närma sig högaktuella ämnen precis innan de exploderar i det allmänna medvetandet. Tajmingen med ”So Much For That” skulle knappast kunna vara bättre: en litterär uppgörelse med det amerikanska sjukvårdssystemet mitt uppe i Obamas tilltänkta sjukvårdsreform. Det ska bli intressant att läsa Shriver och, förstås, att följa utvecklingen i USA. Som europé är det förtvivlat svårt att sätta sig in i de avgrundsdjupa orättvisor som döljer sig bakom USA:s sjukvårdssystem – eller brist därpå – men jag brukar ha lättare att ta till mig saker genom skönlitteratur än det förhatliga sk verkliga livet, så Lionel ska nog få mina ögon att öppna sig. Hon brukar lyckas med det.

Medan vi väntar på att boken ska dyka upp/inhandlas kan vi roa oss med den gamla anrika leken ”Omslagsleken: Amerikanska vs. brittiska utgåvan”. Vad tycker ni? Själv tycker jag nog att båda omslagen ter sig rätt obegripliga eftersom jag inte läst boken än, men det klarnar nog. Ur rent estetisk synpunkt hejar jag på den brittiska utgåvan. Tycker ofta att de brittiska omslagen är snyggare. De amerikanska kan vara roligare, men tenderar att vara lite tacky med fula reliefbokstaver och annat hiskeligt.

Amerikanska omslaget

Brittiska omslaget

Jag skrev inte så mycket om Jennie Dielemans ”Välkommen till paradiset”, när jag hade läst ut den förra året, men jag har gett den till nästan alla mina vänner, för jag tycker att den är så himlans bra och så himlans viktig. Den tar upp bekymren med att alla västerlänningar vill resa till Asien och hitta sin egen orörda strand, om all inclusive-hotell som byggs upp i Sydamerika, om burmesernas situation i Thailand och om grisfesterna på Kanarieöarna. Så klart var Dielemans ett dröm-måndagsmöte för mig.

Hon har tidigare skrivit ”Tackar som frågar – Historien om några människor” och ”Motstånd”. Läs mer om henne här.

Hej Jennie! Vad för slags böcker läser du helst på din fritid?

Väldigt olika måste jag säga. Det beror lite vad jag är inne i för mood och vad jag själv sysslar med för tillfället. När jag skriver skönlitterärt drar jag i gång tröskverket (dvs hjärnan) genom göttiga romaner som inspirerar och utmanar. Och när jag ska locka fram journalistterriern i mig, ja, då gör jag det med hårda faktaböcker av journalister jag har respekt för.

Finns det någon genre som du brukar undvika? Varför då?

Jag undviker inte deckare, men det blir aldrig av att jag läser dem. Vet faktiskt inte varför, har inga bra argument. Kanske borde jag börja.

Vad brukade du läsa när du var barn?

Narniaböckerna, ”Svarta hingsten”, Fem-böckerna och just det… Maria Gripes alla mystiska utsvävningar tyckte jag var enormt spännande.

Vad ligger på ditt nattduksbord för tillfället?

En stor hög och en del har legat där alldeles för länge, andra har just införskaffats och jag läser de parallellt beroende på mood: ”The Hard Facts of the Grimms’s Fairy Tales” av Maria Tatar, ”The translator – A tribesmans’s memoar of Darfur” av Daoud Hari, ”Butcher and Bolt – Two Hundred Years of Foreign Engagement in Afghanistan” av David Loyn, ”Laglöst Land – terroristjakt och rättssäkerhet i Sverige” red Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist, ”En halv gul sol” av Adichie Chimamanda Ngozi, ”Utrensning” av Sofi Oksanen…

Slutligen, vad föredrar du?

-bokhandel eller bibliotek?

Både och, jag gillar att stryka omkring i en bokhandel, men jag hade aldrig ens börjat läsa om det inte var för skolbiblan. Alltså: jag säger bibliotek.

-skönlitteratur eller facklitteratur?

Oj, det kan jag inte faktiskt inte välja mellan. Både och.

-hundöron eller bokmärke?

Hundöron

-ljudbok eller textbok?

Text. Jag vill se bokstäver, annars fastnar inte innehållet i hjärnan på mig.

Foto: Shahab Salehi

Det här är förmodligen en konsekvens av hela diskussionen (eller snarare tjatet!) om Stieg Larsson skrev sina böcker själv eller fick hjälp av sin sambo. Jag är hur less som helst på den, och framförallt hur stort den slagits upp. Men senaste veckorna har jag vid några tillfällen fått för mig att jag sett sambon Eva Gabrielsson på stan.
Min källa är ju typ den enda bild jag sett på henne – precis som med Stieg Larsson verkar det finnas en (1) pressbild – och kanske är det så att hon har ett väldigt vanligt utseende, lätt att läsa in hos andra. Jag har iallafall hajat till och stirrat lite extra. Om några Eva Gabrielsson-lookalikes går runt och känner sig uttittade, nu vet ni varför.

Så olika! Läste recensionen av Paul Austers ”Invisible” i DN i lördags, och den recensenten utnämner den ju till en av hans finaste romaner.
Jag tyckte verkligen inte det, och Helena hade problem med en del inslag i verkligheten kontra fiktionen.
Intressant!

I gårdagens DN läste jag en krönika (ej på nätet) som tog upp en intressant aspekt av Maja Lundgrens författarskap när hon i senaste Filter poängterar att våldtäkten hon beskriver i ”Myggor och tigrar” faktiskt ägde rum på riktigt, att hon var besviken på att ingen tog upp det, att det inte debatterades när det rasade som värst kring hennes roman. Men vad var fakta och vad var fiktion i den romanen? Vad skulle vi läsa som sant och vad var hittepå?

Jag förbannar ibland nollnolltalets stora trend – den självbiografiska. Snart går det inte att öppna en endaste bok utan att läsa in författarens persona. Även när författarna alls inte skriver med avstamp i det egna. I alla fall inte uttalat avstamp. Så stampar vi på deras önskan om att inte ta det bokstavligen, där vi sitter på kammaren och tolkar för fulla muggar.

Som när jag läser Daniels bok - den är inte självbiografisk men jag har givetvis för länge sedan identifierat Katjor och Amandor, möjligen en vag aning om Linda och är litet fundersam inför att det säkerligen är flera läsare som sätter likhetstecken mellan mig och bokens Iris (har redan fått sådana indikationer). Så är förstås inte fallet, eftersom den karaktären har mejslats fram långt innan jag och Daniel kände varandra. Jag finns inte med i boken såvitt jag kan se. Men Katjorna och Amandorna och Lindorna, de känner nog igen sig.

Så jag funderar – det här med det självbiografiska, vad gör det för min läsning egentligen? För intrycket? Försvårar det? Jag tror, lite försiktigt, att jag nästan har lättare att ta till mig det som är ”på riktigt”. Att jag gärna skulle veta vad som var sant och inte. Rent generellt alltså, inte i fallet Daniel. Att jag exemplifierar med just honom, är väl för att det blir så hjärtskärande tydligt för mig hur jag tänker på fakta och fiktion, delar in, tar bort, lägger till, när det handlar om författare där man åtminstone kan ana personliga erfarenheter som någon slags grund för romanen. Lägger ord och handling i någons mun, det är väl vad jag som läsare sysslar med.

Samtidigt är det väldigt komplicerat. Om författare skulle gå ut och säga att det här är sant, det här är inte sant, här ska ni inte tolka in för mycket av min person och det här är direkt hämtat ur mitt liv, det är ju inte genomförbart. Det borde ju också Maja Lundgren förstå.

Och nu när förlaget ropar ”roman!” om Kurdo Baksis Stieg Larsson-bio, antagligen på grund av allt debaclet kring den, stämningar är aldrig roliga att få på halsen, så känns det som om vi är på väg åt andra hållet också. Samtidigt. En persons sanning är inte längre nog för att det verkligen skall få vara sant. Inte i litteraturens värld. Som om nollnolltalets självbiografiska trend backfirar nu på tiotalet. Allt är fiktivt! Länge leve fiktionen säger förlagen, är han sådär din sambo, säger folk som läst Daniels bok, blandade karameller delar Maja Lundgren ut. När det passar.

Och här är jag, en vanlig läsare alldeles mitt i.

Under hösten och vintern har jag så smått börjat umgås med en ny thrillerbekantskap: Robert Goddard, nyligen aktuell på svenska med ”För glömda synders skull”. Det har varit en tassande slags vänskap, utspridd på nästan ett halvår, men det är nog så man ska närma sig Goddard, inbillar jag mig. Annars blir det lätt för mycket av det goda. ”Han får Douglas Kennedy att verka långsam”: så introducerade jag Robert Goddard för min far, och det är en rätt träffande beskrivning. Goddard är kungen av intrigsnickeri, mästaren av berg-och-dalbanevändningar; redan hundra sidor in i en av hans romaner brukar själva grundförutsättningarna för berättelsen ha ändrats radikalt. Skickligt, men man blir lite matt ibland.

”Caught in the Light” är min favorit av de Robert Goddard-böcker jag hunnit läsa. Här är jämförelserna med Douglas Kennedy oundvikliga, särskilt om man läst ”Den gåtfulle fotografen”. Huvudpersonen, Ian Jarrett, är nämligen också han fotograf, på uppdrag i Wien när han träffar den mystiska och vackra Marian Esguard. Ian blir blixtförälskad, lämnar sin fru för Marians skull och de två gör upp om att starta ett liv tillsammans när de kommit hem till England. Men väl hemma tycks Marian ha gått upp i rök, och de enda Esguards han hittar ligger begravda på en kyrkogård i Dorset, döda sedan sekler tillbaka. Ian träffar också en psykiater som är på jakt efter en försvunnen patient som hävdar att hon är reinkarnationen av Marian Esguard, pionjär inom fotografikonsten på 1800-talet. I takt med att Ian trasslar sig allt djupare in i mysteriet blir frågetecknen allt fler. Vem var egentligen Marian Esguard – och vem är kvinnan han träffade i Wien?

Exakt ingenting är vad det ser ut att vara i ”Caught in the Light”. Helomvändningarna står som spön i backen, men tack vare Goddards känsla för rytm och språk blir det aldrig överdrivet eller sökt. En sällsynt stilig och intelligent thriller som gav mersmak.

Nästa Goddard jag läste, ”Found Wanting”, har ett ännu högre tempo och minst lika många halsbrytande intrigvändningar. De två böckerna förenas genom sina stillsamt sympatiska huvudpersoner, ärkebrittiska lagommän vars slentrianmässiga liv kastas omkull i en handvändning. Från grå byråkrat till osannolik actionhjälte på ett par minuter. Så är det för Richard Eusden, som på väg till sitt arbete i Whitehall slängs in i en historia som involverar en döende gammal vän, ett mystiskt dokument och Anastasiamyten. Det är tågresa på tågresa, Hamburg blir Köpenhamn blir Helsingfors… ja, Richard är faktiskt i Stockholm och vänder ett tag medan han jagas av hänsynslösa skurkar och Anastasiakännare. Och kom ihåg nu: exakt ingenting är vad det ser ut att vara. Ledmotivet i Robert Goddard-land. Jag hade väldigt roligt med ”Found Wanting”, de första hundrafemtio eller så sidorna vändes i en närmast feberaktig freseni. Sedan tappade berättelsen något, eller så var det jag som inte orkade hänga med i det galna tempot. Det ständiga flängandet gick mig lite på nerverna till sist, men visst är det rasande skickligt konstruerat, spännande, snyggt hantverk, välresearchat, allt det där man söker i en intelligent bladvändare. Ställd bredvid ”Caught in the Light” känns dock ”Found Wanting” mer endimensionell, mer slit-och-slängthriller – om än en ovanligt klassig sådan.

Oavsett, vi trivs fint ihop, Robert och jag. Nu har det gått någon månad sedan min sista utflykt i Goddard-land och jag börjar längta efter att åka berg-och-dalbana igen. Frågan är bara vart jag ska bege mig härnäst? Vad säger ni som läst mer av honom än jag?

from    Uppsala English Bookshop <info@bookshop.se>
till    johanna@bokhora.se
datum    29 januari 2010 14.25
ämne    Ellis twittrar om Salingers död

Johanna, såg du det?

http://twitter.com/eastonellis/statuses/8335981746

/Jan på English Bookshop

__________

from    Johanna Ögren <johanna@bokhora.se>
till    Uppsala English Bookshop <info@bookshop.se>
datum    29 januari 2010 15.23
ämne    Re: Ellis twittrar om Salingers död
skickat från    gmail.com

OMG! Gaalet. Bu, tappade lite respekt för BEE. Även om tydligen J D Salinger inte var världens myspappa, så säger man ju ändå inte så. Lite känsla för feeling ska man ha.