Ni kanske minns hur jag förra hösten totalt kärade ner mig i den egensinniga, svartpunkiga, genreöverskridande och allmänt fantastiska Elizabeth Hand? Just på hösten brukar jag av någon anledning vara extra mottaglig för nya författarskap. Flera av de författare jag nu räknar till mina största favoriter har jag upptäckt medan löven ändrat färg; inandandes klar, hög luft och med tweedkappan på har jag trotsat alla förmaningar och gått och läst till och från bussen för att få några minutrar till med dessa nya, spännande författarskap som gått direkt in i hjärtat. 2006 var Christine Falkenlandhösten, 2007 Tom Perrottahösten, 2008, min första bokhorahöst, var jag för uppslukad av nyhetens behag med recensionsböcker och gratisläsning för att kunna rikta in mig på ett specifikt författarskap. 2009 däremot: den redan nämnda Elizabeth Handhösten. ¨

2010 ser ut att bli Gillian Flynnhösten. Har den senaste veckan kärlekstwittrat hennes debut ”Sharp Objects”, en sällsynt suggestiv och sinnrik thriller om Camille, en ung reporter som återvänder till sin hemstad för att rapportera om en flickmördare som härjar i den lilla staden. Väl hemma dras hon omedelbart in i mysteriet, samtidigt som hennes minst sagt dysfunktionella familj och otäcka omständigheter kring morden får henne att falla allt djupare ner i en spiral av självdestruktivitet. Jag ska inte avslöja mer om handlingen – ni ska helt enkelt läsa själva för det här är alldeles, alldeles underbart. Jag vet inte var jag ska börja. Med Flynns lätt gotiskt färgade detaljrikedom, kanske? Hur hon beskriver hur Camille tycker sig höra fiskbenens krasande när hennes styvfar äter? Eller skildringen av Camilles mor, en psykotisk Southern belle (fastän de tekniskt sett bor i Mellanvästern präglas hela berättelsen av idel sydstatsmanér, vilket ytterligare befäster de gotiska vibbarna) med bortslitna ögonfransar? Jag vill nog trots allt börja med Camille själv, så djupt störd och allmänt destruktiv och så fruktansvärt trovärdig. Det är nästan Elizabeth Hand-klass på henne, en lika uppfuckad lillasyster till ”Generation Loss” Cass Neary. Om ni gillade ”Generation Loss” MÅSTE ni läsa ”Sharp Objects”! Det är en order. Och om ni gillar ”Twin Peaks, det hoppas jag innerligt att ni gör eftersom det är så jag delar in bra respektive dåliga människor. Det vilar helt klart en aura av Lynch över Flynns småstadsskildring, över flickornas dubbelliv, småstadslolita möter beckmörker… Åh, det är så bra! Jag märker att jag nu förvandlas till den där stjärnögt oohande och aahande bokidioten som våra belackare alltid misstar oss för, men jag har tidigare märkt att det blir mycket svårare att skriva sakligt och nyanserat när man blivit totalgolvad av en roman.

Äsch, jag har sagt för mycket; jag har inte sagt tillräckligt. Läs Gillian Flynn istället. Börja med ”Sharp Objects” och fortsätt med ”Dark Places”. Den har jag precis börjat på, så den kan jag inte säga särskilt mycket om annat än att den slår an samma mörka, suggestiva ton som föregångaren och att huvudpersonen tycks vara minst lika störd och komplex som Camille. Första meningen: ”I have a meanness inside me, real as an organ.”.

Gillian Flynnhösten har officiellt börjat! Någon som vill hänga på?

Del 1 av Murakami-festivalen.
Del 2 kan man också kalla för ”the man, the myth, the concept”. Precis så tycker jag Murakami känns. Å ena sidan framstår han som otroligt ödmjuk, vanlig, enkel och snäll. Men å andra sidan, inget tvivel om att han i all denna enkelhet ändå har en hel del krav på hur det ska vara omkring honom. Litteraturhuset berättade tex att de (utöver att tjata i flera år) fått skicka en delegation till Japan för att prata med Murakamis people för att detta besök ens skulle komma på fråga. Han verkar förvånad över sin popularitet, men jag tror egentligen inte att han är så tagen av den. Jag tror snarare han har blivit väldigt bra på att kontrollera och pytsa ut den!

Men för att börja från början. Efter prat om honom i två och en halv dag var det på måndagskvällen dags för hans eget prat. Biljetterna till det evenemanget tog slut på en sekund. EN. Vi fick biljett i ett av de angränsande rummen där man fick sitta och se honom på storskärm. (I salen där han var fick det bli ståplatser eftersom det i systemkraschen sålts mer biljetter än det skulle.) Det kändes såklart lite som en besvikelse, men flyget var redan bokat och ledighet begärd. Och med övriga inramningen så är jag ändå skitglad att jag åkte dit.
Det var strikt förbjudet att fota eller ta upp ljud. Strikt. (Se vad jag menar med kontrollen.) Inga bilder på Murakami på storskärm från mig alltså.
Han började med att prata lite allmänt om hur han upplevt Oslo. Att han sprungit i Slottsparken varje dag under den fyra veckor långa vistelsen och att bara ett fåtal människor känt igen honom. Att han och hans fru åkt runt på norska landsbygden och häpnat över alla tyska campingbilar. Det fanns så många sorter! Att han verkligen gillat den svala norska sommaren i jämförelse med den japanska. Och att han njutit av vila efter att ha skrivit klart sin största roman, ”IQ84″.
Sen följde en novelluppläsning som blev otroligt bra tack vare norska skådespelerskan Gisken Armand. Hon hade sån inlevelse att författaren själv blev helt tagen vissa stunder.

Efter en liten paus kom Murakami in tillsammans med Frode Grytten. Gryttens första fråga var den han fått av norska journalister i flera år. Vad är det för speciellt med Murakami? Murakamis svar: inget alls. Iallafall inte nu när han inte skrev. När han jobbade var han kanske lite speciell, men annars bara en vanlig man. Precis som de vanliga män han gillade att skriva om, fast de sen råkar ut för mycket ovanliga händelser.

Det viktigaste för honom när han skrev var att han inte hade en plan. Han ville att det skulle vara som att drömma. I drömmar vet man aldrig vad som händer sen, och inte när man läser andras böcker heller. Den känslan eftersträvade han. Att sätta sig vid datorn och låta vad som helst komma. En sheep man. En talande katt. En brunn.
Hittills hade han aldrig råkat ut för writers block eller såna svårigheter. När han var less på att skriva själv jobbade han med översättning, och så kunde han växla tillbaka. Han kände sig som en lyckad författare i det avseendet.

Han berättade också att det mest var här i väst som folk hade så svårt att stoppa in honom i ett fack, om han var postmodernist eller något annat. I Asien diskuterade man inte lika mycket sånt, man bara läste.

Den nya romanen ”IQ84″ kallade han för sin största. Det är ett svar på Orwells ”1984″ fast Murakamis version handlar inte om framtiden. Han vill skriva om nutiden. Det var Sep 11 som gett honom idén till den här. I övrigt berättade han inte precis vad den handlade om utom att den utspelar sig i Japan, men översättningar är på gång på både norska och svenska.

En del i publiken verkade ha blivit besvikna på Frode Grytten, men jag tyckte han var helt okej som utfrågare. Det blev inte världens bästa flyt mellan dem men det såg jag mest som beroende på språkförbistringen. Murakami må vara översättare från engelska till japanska, men han var inte flytande på engelska när han pratade. Grytten fick liksom skala av alla nyanser och hålla det väldigt enkelt. Svårintervjuat då ju.

Som sammanfattning kändes det ändå så speciellt. Som han sa själv, han är inget speciell, men det är ju det man vill med Murakami. Jag hade inte väntat eller önskat mig en stor diva med stjärnkarisma – tänk en Ranelid-typ, utan bara en vanlig man. Det var ändå intressant hela tiden under de två timmarna att höra och se honom. Han var glad, stillsam, nedtonad, hade ironisk humor. Och även fast vi satt ja, trollbundna, av honom är jag rätt övertygad om att jag skulle kunna passera honom på gatan nu och inte känna igen. Och det är nog helt idealiskt för både Murakami och mig!

Allt tyder på att mitt köpstopp får ett abrupt slut i november. Då kommer nämligen en ny novellsamling av Stephen King, ”Full Dark, No Stars”, och till skillnad från 2008 års  ”Just After Sunset” verkar det vara helt nyskrivna berättelser snarare än gammal skåpmat utdrygad med ett par symboliska och köpmotiverande nytillskott. Fyra berättelser ryms på de 384 sidorna: ”1922″, ”Big Driver”, ”Fair Extension” och ”A Good Marriage”. Jag är ju rysligt svag för King i novellform; flera av mina absolut största Kingälsklingar återfinns i någon av hans vid det här laget rätt många novellsamlingar. Ta bara ”The Mist” (”Skeleton Crew”), eller varför inte ”The Body” från den atypiska men alltigenom briljanta ”Different Seasons”. Blev också förtjust i Arthur Machen-hyllningen ”N” som fick en i övrigt medelmåttig novellsamling (tidigare nämnda ”Just After Sunset”) att glimra till. Ett måste för alla fans av Machen, Lovecraft och skräckskildringar som synliggör den där tunna, tunna hinnan mellan det välkända, vardagliga och andra, monsterbefolkade dimensioner. Novellformatet passar King, stramar upp, intensifierar – även om jag vurmar något alldeles vådligt även för de böcker där hans litterära elefantiasis får fritt spelrum. Drygt 1000 sidor tjocka ”It” är och, misstänker jag såhär sjutton år efter att jag andäktigt bar hem den svenska tudelade utgåvan från biblioteket och läste, läste, läste fast min lättantändliga fantasi och jag borde ha vetat bättre, förblir min allra största Kingälskling. Tycker ändå det är fint att King, sin litterära elefantiasis till trots, hållit fast vid novellformatet genom åren; det var ju skräcknoveller (många av dem återfunna i ”The Night Shift”) som betalade hyran och barnens mediciner när bästsäljarlistorna var som science fiction för honom och Tabitha.

Ett smakprov från ”Full Dark, No Stars” går att läsa här. Och när vi ändå pratar Kingnoveller: vilka är era favoriter och varför?

Det har öppnat en ny Akademibokhandelsbutik vid Hötorget och precis när man kommer upp för trappan till höger har de ”Mitt livs bokhylla”. Olika författare som fått välja ut fem böcker var som påverkat dem. Kort motivering. Sen är böckerna insamlade från förlag och antikvariat och uppställda med infokort. Snyggt!
Jag blev tillfrågad och jag lyckades svara. Undviker ju helst den frågan annars. Men jag tror att nyckeln var att jag nästan glömde bort svarsdatumet, och därmed fick det gå undan i sista stund. Om jag tänkt i tre veckor så hade jag säkert suttit med hundra olika listor och stor valångest. Här är min hylla:

”Prep” egentligen, här översatta ”I en klass för sig” av Curtis Sittenfeld. Får representera Sittenfled i stort, men ”Prep” och Lee Fiora var love at first sight.
”Det andra könet” av Simone de Beauvoir. Började läsa när jag var 18-19, men kom aldrig igenom. Jag blev övertygad feminist ändå.
”På det fjärde ska det ske” av Kajsa Ingemarsson. Jag har sagt det förut på en fredagsfråga. Ingemarssons första kändes genre-ny för mig, och ungefär som den sorts böcker jag ville skriva.
”Populärmusik från Vittula” av Mikael Niemi. Location, location, location. Viktigt för mig.
”Fågeln som vrider upp världen” av Haruki Murakami, men den engelska versionen om jag ska vara petig för det här var ju länge sen. Och då även den ev lögnen om att jag hittade honom på Simon Le Bons hemsida om böcker, medan min fd sambo hävdar att han hittade Murakami på Matthew Herberts hemsida om böcker. Jag tror att jag har rätt. Excuse me, D. (Mer om Murakami-festivalen i Oslo snart också!)

Förutom mig flera andra författare, tex Jerker Virdborg, Mian Lodalen, Louise Boije af Gennäs, Magdaldena Ribbing, Dick Harrison. Och det är många många klassiker i bokhyllorna.

Om ni skulle svara på denna svåra fråga, vilka fem blir ert mitt livs bokhylla?

Igår var jag i Malmö för att samtala med Tatiana de Rosnay på Malmöfestivalen, i samarbete med Mamöbibblans internationella författarscen. det var en fantastisk kväll och Tatiana var inspirerande, rolig, charmerande. En intelligent kvinna som jag gärna hade fortsatt prata med i all evighet.

Samtalet böljade kring mycket, men en hel del uppehöll vi oss vid hennes senaste bok ”bumerang” som jag tycker ni ska läsa! Boken griper över många viktiga teman – homosexualitet, döden (och vår rädsla för den), om att bli vuxen, föräldraskap och så vidare. Plus att det finns en cool obduktionstekniker med, som t o m har en egen sida på Facebook!

För Tatiana tycker om sociala medier. Och finns också på Twitter. Faktum är att det var Tatiana som twittrade ut bilden på henne och mig där vi sitter på scenen i Malmö.

Och apropå Helenas text om att ligga under en sten, så vill åtminstone jag hellre veta om författarna jag läser är fullkomliga idioter eller inte. För mig är vissa ideal viktiga. Också när jag väljer vilka författare jag vill läsa och stödja. Utan internet så skulle sådana saker ha betydligt svårare att komma fram. Helt enkelt för att det är svårare att upprätthålla en fasad, våra verkliga personer kommer nästan alltid fram i det vi visar i bloggar, Facebook och på Twitter. Och är nu Alice Hoffman ett sådant spån, så är jag glad att jag får veta det och kan välja hur jag vill förhålla mig till den informationen.

Här är Helena och jag uppenbarligen olika! Jag vill veta vem författaren är, vars skrivande jag stödjer genom att köpa en bok så att han/hon kan fortsätta skriva. Jag vill veta om de har åsikter och ideal som är diametralt motsatta mina egna – det har betydelse.

Nåväl. Kvällen var trevlig, vi avrundade sedan med en middag där bl a också Sekwagänget var med, tillsammans med Linda från bibblan. Mycket prat och skratt och kast mellan allvar och glädje. Härligt!

Twitter: vän eller fiende? Jag har twittrat frenetiskt om böcker och annat livsviktigt som @helenadahlgren i en dryg månad nu och lutar oftast åt det första alternativet. Det är dessutom ett ypperligt sätt att hänga med i litteratur- och förlagsvärlden; månget inlägg har startat på Twitter. När jag får reda på ofördelaktiga saker om gamla favoritförfattare börjar jag dock längta tillbaka till mer primitiva tider, då man inte visste ett dugg om författarna till de böcker man läste. En tidsmaskin till 1800-talet, tack! En mossig sten att gömma mig under skulle också kunna funka.

Vad som fick mig att bli tillfällig teknofob/stenkramare? Uppgifterna om att Alice Hoffman svarade på en ofördelaktig recension med att lägga ut recensentens hemadress och telefonnummer på Twitter och kalla recensenten för idiot. (Läs mer här.) LALALALALA, JAG HÖR INTE! Seriöst, jag vill verkligen inte veta sådana här saker. Är faktiskt, med få undantag, inte särskilt intresserad av att veta något om författare över huvud taget (annat än huruvida deras böcker är läsvärda).

Det är inte första gången jag önskar mig en tidsmaskin. I vårt Album skrev jag längtansfullt om Emilyeran, då Emily Dickinson och Emily Brontë verkade i total avskildhet från mediabrus och TV-soffor. Så avskilda, faktiskt, att de knappt blev lästa – åtminstone inte av den jättepublik som idag läser och uppskattar deras verk – medan de levde. SÅ radikala åtgärder kräver jag inte; det räcker med en ny favoritförfattare som det inte går att hitta något jobbigt om på internet, som åtminstone inte gör sig till åtlöje med sociala medier som plattform. Det är jävligt svårt att låta verket tala för sig själv när vissa författare är sådana indignerade larvpottor. Om ni letar efter mig finns jag under en mossig sten i Tyrestareservatet.

Läs mer!
Det var som många gissat då. Är ni förvånade / nöjda / antklimaxade?

Det är en sak jag har funderat fram och tillbaka på i sommar: åka till Oslo eller inte när Murakami kommer dit?

Jag vet att massa människor åker och ser sina favoritband kors och tvärs över världen, men det kändes ändå lite… överdrivet, fanatiskt, extremt, onödigt?… att åka till ett annat land och se en författare prata. ”Bara prata liksom? Jaha, men…?” Jag velade massor men till slut blev svaret: ÅKA. Och vad glad jag är för det! Det har varit en otroligt bra helg!
Förutom bara Murakamis framträdande så har Litteraturhuset nämligen satsat på en hel festival om och kring honom. Ni som har varit på bokkollo med oss vet ungefär hur man brukar känna sig när man åker hem – mycket trött men helt fulladdat läsinspirerad och stimulerad och glad. Exakt så känner jag mig nu!

Allt började i fredags när Frode Grytten tog en repris på sitt mytomspunna föredrag om Murakami. Det var inte jag med på, tyvärr, utan jag kom till stan på lördag och lyssnade på ett annat under rubriken ”Hva er det med Murakami?”. Johan Harstad (”Darlah”), Victoria Durnak och Jens M Johansson diskuterade och delade med sig av favoritavsnitt, meningar, böcker, upptäckter, med mera. Himla bra prat, insatt och engagerat och mycket roligt att höra på. Och efteråt, wow!, hade stämt träff med bokdama innan så hon, hennes väninna Vibeke och jag satt kvar på Litteraturhuset och pratade böcker, böcker, böcker. Förutom Murakami såklart, även Knausgård för Vibeke har läst ”Min kamp” fram till femman. Första gången jag träffar en livs levande människa som har gjort det, så gissa om jag utnyttjade tillfället…!

Här är supermysiga Litteraturhuset. Föreläsningssalar, restaurang / café och en bokhandel. Samt även frilanslokaler för författare, och en övernattningslägenhet där paret Murakami bott i fyra veckor.
Det vore så coolt att få ett liknande hus i Stockholm.

På söndagen hade jag två föreläsningar inbokade. Den första var ”Vi snakker om löping” med några olika springande författare och en norsk VM-medaljör på 10 000 meter. Publiken var extra full av seniga, sportiga killar i funktionströjor. Vet inte om det betyder att Murakami verkligen har många löpande läsare, eller om de var där för att höra just om löpning och inte så mycket om honom. Jag hade sett fram emot det här pratet mycket, men det blev lite sådär. Kanske var det ett par deltagare för mycket, kanske för mycket fokus på att han inte uttrycker löpglädje utan bara plikt hela tiden, jag vet inte. Det kom som aldrig riktigt igång.

Mitt andra prat på söndagen var ”Underground: angreppet på Tokyo og den japanske psyke”. ”Underground” är den boken där han intervjuar offer för sarinattacken i Tokyos tunnelbana.
Helt okej, men stor betoning på samhälle och sekter istället för så mycket fokus på författaren själv i det samtalet.

En väldigt rolig grej som hände när jag satt i publiken och väntade på att det skulle börja var att en norsk tjej knackade mig på axeln och frågade om jag var Johanna från bokhora. Jag som inte ens skrivit här att jag skulle till Oslo och hon känner igen mig! Blev supersuperförvånad. Du norska tjej om du läser detta – vad kul att du sa något! Jag svarade säkert bara något svamligt men det berodde på förvåningen!

Förresten, ni som gillar Murakami, hur hittade ni honom?
En sak de diskuterade på Hva er det med… var just upptäckten, och att han är en sån författare många hittat själv. Man har inte blivit tipsad till höger och vänster, utan man har hittat på egen hand. Och det är man stolt över. Det är en del av Murakami-myten.
Mitt fynd tror jag kommer från Läsdagboks-Camilla som tipsade om Duran Durans sångare Simon Le Bon som hade en hemsida där han skrev om sin läsning. Han hade listat flera författare jag gillade, och därför bestämde jag mig för att kolla upp den för mig då helt okända japanen. Den första jag läste var ”The wind-up bird chronicle”, och jag blev helt fast. Tio år (+) senare åker jag till Oslo. Jag är ganska säker på att jag inte skulle resa iväg för någon annan författare och turista litterärt så här, men Murakami… Han är ju speciell.

UPPDATERAT KL 21.30
Har precis fått ett mejl av min fd sambo:
”SÅ SÄKER är jag på att JAG introducerade Haruki Murakami till dig/oss, eftersom jag läste Matthew Herberts hemsida där han pratade om 1) Wind up bird chronicle, och 2) Don DeLillo’s Underworld.. och jag skrev upp böckerna och skaffade båda. Åtminstone tror jag att det var så!! :D Men tydligen kan vi båda ha upptäckt den ungefär samtidigt då…”

Oavsett vem som har rätt, hos Simon Le Bon eller Matthew Herbert, pga mig eller D, så är vi båda helt rätt med att man ska hitta Murakami själv. Det är mycket viktigt!

Nästa del: Föreläsningen.

Så här nöjd var jag igår när jag hade lyckats köpa Jonathan Franzens ”Freedom” på Hedengrens. Jag har redan börjat läsa och det är fantastiskt bra. Den rekommenderades bl.a. i mitt Måndagsmöte med Lev Grossman och igår utnämndes den till ”århundradets roman” i Guardian. Stora ord, men de 50 sidor jag hunnit läsa håller ypperlig klass. Läste hans ”The Discomfort Zone” i somras och var väl inte helt förtjust men det här är något helt annat. Förresten så är Franzen den förste levande författare på tio år att pryda omslaget till Time, och jag skulle gärna läsa hela den tiosidiga artikel som Lev Grossman skrivit om honom i numret, men här är iallafall ett utdrag ur den.

Hörni! Nästa vecka ska jag ner till Malmö och hålla prat med Tatiana de Rosnay. Hon har bl a gett ut ”bumerang” på svenska. Nu undrar jag om ni som har läst henne har några frågor ni skulle vilja skicka med? Något speciellt ni vill veta eller så? Passa på nu när vi har henne nästan helt för oss själva.

Och ni som är i Malmö, vi ses väl?