När Dennis Lehane besökte Internationell Författarscen hösten 2008 – gud, var det verkligen snart två år sedan? – var vi många som jublade över beskedet att hans nästa projekt skulle bli en ny Kenzie/Gennaro-deckare. Nu såg jag på Markus Larssons Twitter att den utkommer i november. Ren, skär, totalt distanslös lycka! ”Moonlight Mile” utkommer 2 november enligt Amazon och blir den första deckaren med Patrick Kenzie och Angela Gennaro sedan ”Prayers for Rain”, som släpptes på engelska 1999 och på svenska året efter under titeln ”Svart nåd”. Märkligt nog blev den sista boken i serien den första att introduceras på svenska. (Utgivningsanakronismer: Don’t get me started…)

På tal om Markus Larsson så tror jag det är hög tid att han blir en av mina (försvinnande få) boktipsauktoriteter. Vi har nämligen skrämmande lika smak, i synnerhet när det gäller saker vi är stjärnögt nerkärade i. Teenage Fanclub, Jayhawks, David Nicholls ”One Day” och, förstås, Dennis Lehane är bara några exempel. Fortsättningsvis kommer jag att lita blint på Markus boktips i Aftonbladet.

Läste om att Milleniumtrilogin skulle komma ut som lyxig box i USA, med lite extramaterial och annat. Det här med bokboxar verkar vara en ny och kommande trend. När vi var på bokhandeln i Sandviken så såg jag också en milleniebox (dock inte ngn lyxvariant), men även en som samlade de tre första Kallentoft-böckerna. Med snygg kartong med Linköpingsmotiv. Fast tycker synd att de inte stoppade ner bok fyra, är ju liksom roligare att ha alla i samma när det nu finns.

Gillar bokboxarna! Helst om det är med extramaterial och jag ser flera bokserier jag skulle kunna tänka mig att köpa boxvis. Som när jag skrev om att Scarpettaserien är så spretigt formgiven, då är det ju roligare om man har alla böckerna lika i någon rolig (och jävligt bred…) box. Det går att göra mycket kul med boxformaten tänker jag.

Roligt utveckling att böcker blir boxar och man har börjat med boxcirkel på DVD-sidan, dvs att man tittar på en TV-serie och sedan samlas och diskuterar. I P3 Kultur har de en sådan med TV-serien The Wire.

Som att de två kulturformerna byter plats med varandra litegrann.

Börjar gråta på 07.10-bussen medan ett tröstlöst regn piskar mot fönsterrutorna. ”Still Alice” borde säljas tillsammans med pappersnäsdukar; det var länge sedan en roman rörde mig till tårar men när Alice, som femtio år gammal och mitt uppe i en lysande forskarkarriär som psykologprofessor vid Harvard drabbas av Alzheimers, håller tal på en konferens – inte i egenskap av professor, utan som patient, måste jag riktigt ta tag i mig själv för att inte börja fulböla. Det blir fjärde gången under läsningen som Lisa Genova får mig att gråta.

Ett slutgiltigt omdöme, förhoppningsvis mindre vattendränkt, kommer när jag slutat gråta.

Fortsättning i följetongen om nya Ruth Rendell och min allmänt abibliofobiska* läggning: Sprang – ja, sprang, Haruki Murakami hade varit stolt – till Aka City i måndags och frågade om de fått in ”Tigerlily’s Orchids”. Det hade de enligt datorn, men jag lyckades inte hitta något ex. Computer says yes, shop says no, för att få in lite ”Little Britain”-konnotationer här. Lite senare samma dag mailade English Bookshop, aka mina riddare i nöden, och berättade att ”Tigerlily’s Orchids” anlänt från Kent och packats upp. Sprang (!) dit efter jobbet på tisdagen och köpte mig ett ex. Inga fotbollslag i sikte, däremot visade jag återigen upp min patologiska oförmåga att köpa endast en bok.  ”Still Alice” av Lisa Genova, en kritikerrosad roman om Alzheimers som jag gått och kastat blyga blickar på ett bra tag, fick också följa med hem. Det var nära att jag även adopterade ”Girl in the Woods” av Jennifer McMahon (collegestudenter i en stuga i Vermonts skogar, något går snett, tio år senare…) men jag lade helt okarakteristiskt band på mig själv och beslutade att det får bli augusti månads bokköp istället. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut… tills recensionen kommer, vill säga. Lite fint att den personliga, kvalitetstänkande lilla kvartersbokhandeln vann över den stora bokhandelskedjan. ”You Got Mail”-vibbar!

*Abibliophobia: ”The morbid fear of running out of books to read”. Kan slå till lite varstans, till exempel i sommarstugan med mil och åter mil till närmaste bokhandel/bibliotek. Jag är inte nödbedd – förutom ”Tigerlily’s Orchids” och ”Still Alice” får Ann Cleeves ”Svart som natten” följa med till stugan. Väl där väntar en riktigt imponerande Maria Lang-samling plus en Barbara Vine jag är lite sugen på att läsa om. Borde räcka för att hålla även en galopperande abibliofob som undertecknad symptomfri fram till söndag.

Ritualer äro heliga, och heligast av dem alla äro morgonritualen med frukost, kaffe och DN. Får jag inte tid för min morgonritual kan min stackars omgivning vinka farväl till den oftast rätt soliga Helena och istället säga hej till Sur-Helena. Sur-Helena är ingen vidare angenäm bekantskap. Frukosten varierar – just nu är jag inne på fil med skivad gul kiwi, jordgubbar och pumpafrön – men DN-variabeln är konstant. Jag läser alltid kulturdelen först, och ofta har det inte hunnits med något annat innan det varit dags att borsta tänderna och hoppa på bussen, in i ekorrhjulet, runt, runt… Men den senaste tiden har något varit annorlunda. Jag har bläddrat – just bläddrat, förstrött, snudd på uttråkat, utan att hitta något som hugger tag – igenom hela kulturdelen innan första kaffekoppen varit urdrucken. Vet inte om det är sommartorka som råder på kulturredaktionen eller om det är något mer permanent och hotfullt, men faktum kvarstår: DNs kultursidor sommaren 2010? Inte så upphetsande.

Så läser jag DN Kultur idag, kaffet och filen inom bekvämt räckhåll, ungarna parkerade framför ”I drömmarnas trädgård” och två saker händer:

Ett. Jag blir sittande med kulturdelen tills det är dags att åka hemifrån.
Två. Jag blir lycklig och läshungrig av en recension. Jonas Thentes recension av Catherine Mavrikakis ”Himlen i Bay City”, närmare bestämt. Ujujuj vad det kurrar i läsmagen! Inser att mitt DN-relaterade problem kanske varit intimt förknippat med Thentes semester. Vi får väl se. Hur som helst: helt klart ett steg i rätt riktning! Lägger ”Himlen i Bay City” till min smått episka önskelista.

Förhandstipparna trodde på Stieg Larsson, men det blev Johan Theorin och ”The Darkest Room” (den engelska översättningen av finfina ”Nattfåk”) som kammade hem Crime Writer’s Associations prestigefyllda International Dagger Award. Vansinnigt kul tycker jag, som ju allt som oftast lyfter fram Theorin som ett av Krimsveriges absolut intressantaste namn. Och ärligt talat, är det inte dags att den internationella masspsykosen kring Millenniumböckerna lägger sig en smula? Sååå bra är de inte.

Men men, ska inte vara magsur nu. Stort grattis till Johan Theorin!

Mer Theorin på Bokhora:

Mitt måndagsmöte med Johan Theorin
Recensioner av ”Nattfåk” och ”Blodläge”

This just in: Susan Hills fantastiska lilla spökhistoria ”The Woman in Black”, vars slut fortfarande ger mig kalla kårar när jag tänker på det, ska filmatiseras och i huvudrollen ser vi Daniel ”Harry Potter” Radcliffe. ”The Woman in Black” filmades för BBC 1989 och går sedan 20 år för fulla hus i Londons West End. Nu är det alltså dags för ytterligare en bearbetning, och låt mig vara den första att applådera det initiativet. Suggestiv, välgjord skräck kan man verkligen inte få för mycket av, och i skildringen av hemsökta Eel Marsh House och de säregna omgivningarna och personerna runt omkring anas en atmosfär som torde göra sig alldeles utmärkt på film. Men… Daniel Radcliffe? Är inte han för ung för att spela Arthur Kipps? Nog för att Arthur är ung, men 21 år, som Radcliffe kommer att vara när han börjar inspelningarna? Till och med när jag lyckats kväva den första reflexartade ”men gud, har han ens kommit i puberteten?!”-kommentaren är jag skeptisk. Kanske mer till rollbesättningsvalet än åldern. Jaja, den som lever får se – och det är ju alltid trevligt att bli positivt överraskad. Och det är sannerligen inte första gången jag klagar på att filmindustrin ger roller till för unga skådisar…

Det är så himla roligt att komma hem och hitta en ny bok på hallmattan som man ser väldigt mycket fram emot att läsa. Så var det med reggaeboken ”Jamaica – Sverige tur och retur”, som kom häromdagen.

Jag har tyvärr en hel del måsteläsning som jag ska läsa innan jag tar itu med
Kristian Lönners (åtminstone till synes) så ambitiösa debut, men jag tror att det blir bättre om jag sparar boken tills jag verkligen har tid med den. Kanske nästa vecka, under en helg i västmanländska skogar.

Själv är jag dock mer förtjust i de snabbare ska-takterna, varför jag bjuder på en favorit.

Är det inte höjden av ironi att jag, samma dag som jag klagat över att jag alltid genomskådar mördaren när jag läser deckare, går på en middagsbjudning med mord- och mysterietema – och gissar på fel person som mördare?

Idag är det Bokhoras tur att vara gästbloggare på TV4:s Sommarblogg, där olika gästskribenter turas om att blogga varje dag under sommaren. Inlägget är unikt för Sommarbloggen och handlar (förstås) om läsning, och som grädde på moset premiärvisas en av våra nya gruppbilder. Mot slutet av sommaren ska årets Sommarbloggare utses, men det går redan nu att gå in och rösta på er favorit. Vi hoppas förstås att ni ska rösta på oss, så in och läs och rösta med er nu! Direktlänk kommer här.