Första författarträffen i NY var med Jenny Han och den andra blev med Jennifer Belle. Hon har skrivit fyra böcker, ”Going down”, ”High maintenance”/ ”Höga förväntningar” som finns på svenska, ”Little stalker” och allra nyaste ”The seven year bitch”. Jag hade läst ”Höga förväntningar” och ”Little stalker” innan vi sågs, och jag tycker om dem jättemycket. Upptäck henne!

”Little stalker” handlar om en författare, Rebekah Kettle, och här är ett citat från henne ur den boken:
”Chicklit is a derisive term invented by a frustrated magazine hack who probably wished she could write a novel, but she knew she never could. That phrase brought women back two hundred years. If it continues, we’ll be forced to write under male pseudonyms again.”
Utveckla det resonemanget?

Min första, ”Going down”, publicerades innan termen chicklit fanns och kallades ‘literary fiction’. Den fick bra press och kritik, nominerades till olika pris. Madonna ville göra en film på den men det blev tyvärr inget av. Sen när min andra bok skulle komma ut några år senare döpte jag den till ”High maintenance” och det uttrycket var medvetet ironiskt och rätt chicklittigt, men jag tycker att boken är i samma literary fiction-stil som ”Going down”. Det verkade inte media tycka, för den fick etiketten chicklit och sen har jag fortsatt få det. Det jag inte gillar med det är att det känns så nedvärderande. Det är så mycket idag som får en chicklit-stämpel av kvinnliga författare, medan män kan skriva i motsvarande stil och det recenseras i New York Times och så vidare. Chicklit tas inte på allvar. Se på David Sedaris till exempel. Jag tycker vi är lika, men hans böcker behandlas helt annorlunda (dvs bättre) än mina. De kallas inte ladlit! Chicklit-etiketten kanske gör att böckerna säljer mer, men jag tycker att man som författare hamnar i det mindre allvarliga facket, man tas inte lika seriöst. Jag är seriös med mina böcker, och jag tycker att de innehåller mer än en lättsam chicklit! Jag tycker inte heller att de bara är riktade till män, men nu om en man säger att han läst något av mig så kommer det alltid en förklaring att hans fru hade boken eller såna saker. Så var det inte när ”Going down” kom ut. Det är allt det här jag ogillar med chicklit-etiketten. Jag skriver literary fiction.

Om man läser på din sajt så är det lätt att få för sig att du skriver mycket från ditt eget liv.

Jaa… Ibland. I ”Little stalker” tänkte jag vara väldigt självbiografisk för jag var så influerad av Woody Allens ”Deconstructing Harry”, men sen blev den boken min minst självbiografiska hittills. Jag researchade och tog jobb som en assistent hos en doktor enkom för bokens skull och allt möjligt. Den blev motsatsen till mig själv. I ”Seven year bitch” är det mycket från mitt eget liv som handlar om att vara gift, få barn och jobba, och kunna vara lycklig i allt det.
Sen är det flera böcker som handlar mycket om far-dotter-förhållanden, så det är en fråga jag återkommer till. Det finns inte med i den nya, men i de tidigare.
Det ämne jag verkligen gillar att skriva om är om att just skriva. Jag försöker att få mina böcker att inte handla om det hela tiden, för det skulle de lätt kunna. Jag leder skrivarworkshops och har gjort det i flera år. Jag gillar det hemskt mycket, och jag tycker att det är något jag kan. En dag i veckan träffas en liten grupp hemma hos mig, och till varje gång ska man ha med sig sex sidor.  Det är på fullt allvar för både mig och deltagarna. Jag fattade hur mycket på allvar när vi hade workshop den 12 sep 2001. Inte bara det att alla kom, men alla hade med sina sex sidor. Den dagen! Det var helt otroligt.

Läser du mycket?

Jag var en storläsare när jag var barn, men jag läser inte lika mycket nu. Jag älskar film och tv så mycket, så de tävlar med läsandet. Sen har jag svårt att läsa när jag själv är inne i skrivande, men mellan böcker går det bra. Nu till exempel. Jag håller mig mest till klassiker för tillfället, inte så mycket nutida modernt. ”Moby Dick” är jag inne på nu.
Sen får jag rätt mycket i manusform också för att jag ska, helst, blurba det, och det är faktiskt inte det trevligaste sättet att läsa – en tjock pappershög. Man blir lite less av det.
Ja, och så läser jag ju för mina barn! Det tycker jag är så roligt, att komma tillbaka till de böcker jag läste som liten.Vi började just på ”James och jättepersikan” av Roald Dahl.  Och jag är jättesugen på Harry Potter för min äldste son, men han är bara fem så det är för tidigt än.

Tänker du annorlunda på hur och vad du själv skriver sen du fick barn? Att de ska läsa det en dag och då kan du inte…

Nej, jag censurerar inte mig själv. Jag har tänkt på det och ibland är det lite skrämmande, men inte på det sättet att jag tagit bort avsnitt. Det är en sån sak jag alltid säger i mina workshops ‘håll inte tillbaka!’.

Vilka böcker skulle du rekommendera?

Åh, det blir en hel lista! ”Räddaren i nöden”, alla pjäser av Tjechov, ”Stolthet och fördom”, allt av Jean Rhys utom ”Wide Sargasso sea”, ”Unga kvinnor”, ”Lucy” av Jamaica Kincaid.

Och sen alla filmer av Woody Allen, och tv-serien ”I love Lucy”. Jag lärde mig allt om skrivande från den.

Finns det genrer du inte läser?

Jag läser aldrig sci-fi men jag älskar såna filmer. Jag vill ha sånt som är verkligt när jag läser, men absolut inget ‘roligt’ eller ‘romantiskt’. Nu blir det mest klassiker som sagt.

Om man kommer till NY som turist, vad har du för bokiga tips?

Några bokhandlar som är bra är Three lives, Books of wonder, Bank street books (se adresser här). JP Morgan Library. Greenlight i Brooklyn är en bra bokhandel också. Och Powerhouse Arena i Dumbo, Brooklyn.

Bilderna är från Greenlight, Jennifer Belle gjorde en uppläsning på kvällen. Denna gång utan en moonande man i bakgrunden! Hon berättade att när hon gjort en uppläsning vid ett tidigare tillfälle någon annanstans, med ryggen mot fönstret såhär, hade en man ställt sig och moonat utanför.

Sarah Waters - Foto: Jessica Björkäng

Den första delen av min intervju med Sarah Waters kom mest att handla om skrivandet. Inspirationskällor, rutiner, stilistiska grepp. Jag håller dock med Waters till 100% om att varje skrivande människa även måste vara en läsande människa, så därför passade jag på att ställa ett par frågor om hennes egen läsning. Ni kan se det som ett litet bonusmåndagsmöte mitt på blanka tisdagen om ni så vill. Enjoy!

Vad läser du just nu?

”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson. Jag köpte den eftersom jag skulle till Stockholm, och det är kul att läsa den på plats, men jag måste erkänna att jag kämpar med den. Det är en intressant inblick i svensk kultur, och flickan [Lisbeth Salander, bokhorans anm.] verkar vara en intressant karaktär. Men jag vet inte, jag läser väldigt få deckare och tycks ha svårt att komma in den. Vi får se hur det går.

Hemma i England håller jag på och läser alla Muriel Sparks böcker i kronologisk ordning.

Ambitiöst…!

Mmm, men det låter nog mer ambitiöst än vad det i själva verket är, för hennes böcker är inte så värst långa. Hon är en fantastisk författare, och jag kan verkligen rekommendera att läsa en författares verk i rätt ordning. Man blir medveten om nyanser och återkommande teman på så sätt.

Den senaste riktigt stora läsupplevelsen?

Det måste vara Cormac McCarthys ”Vägen”. Det var ett tag sedan jag läste den nu, men det är den boken som dyker upp i huvudet. En otroligt stark bok, jag var helt uppslukad.

Har du några skämsböcker?

Nej. Det låter tråkigt, eller hur? (Waters lutar sig tillbaka, funderar och lutar sig sedan framåt med ett pillemariskt leende.) Jag har i och för sig en hel del självhjälpsböcker under sängen, jag antar att det kan räknas som skämslitteratur. Det är lite lustigt, jag har viktoriansk pornografi framme i vardagsrummet men självhjälpsböckerna gömmer jag under sängen…

Vad läste du för slags böcker som barn?

Spökhistorier – du vet de där billiga serieböckerna man kunde köpa i snabbköpet. Det var totalt eklektiskt: Henry James ställdes bredvid bortglömda skräpförfattare. Vi var inte en särskilt läsande familj utan tittade mycket på TV. Jag är förresten fortfarande väldigt förtjust i TV. Amerikanska serier som ”The Wire” och ”Damages”, min partner och jag ser dem på dvd. ”Dr Who” älskade jag som barn och följer även nu men det är tråkigt att David Tennant slutat. Och ”Lost”, jag älskar ”Lost!”

Jag med!

Det är ”the perfect modern Gothic”, inte sant? Men avslöja inget om sista säsongen, jag har inte hunnit titta än!

Helena & Sarah Waters - Foto: Jessica Björkäng

Att författare gör sig bäst när de representeras av sina verk, företrädelsevis i en läsfåtölj med den fysiska författaren på behörigt avstånd, har jag ju redan konstaterat. Ändå kunde jag inte låta bli att skicka iväg en intervjuförfrågan när det stod klart att Sarah Waters skulle komma till Stockholm i slutet av april. Hon är en av de författare som verkligen definierat mitt läsande 00-tal, åren mellan 20 och 30, och när vi ses på Hotell Esplanade – symptomatiskt nog på min sista dag som tjugonånting – brottas den stjärnögda fangirlen med den semi-professionella litteraturskribenten. Vem som vann låter jag vara osagt.

Klart är i alla fall att Sarah Waters är precis lika sympatisk som jag anade under hennes förra Sverigebesök, då jag såg henne på Internationell Författarscen (och drack insmugglat vin – förlåt, Ingemar Fasth! – och ropade ”YAY, gothic!” när Waters berättade om sitt pågående romanprojekt, men det är en annan historia….). Kort, åtminstone huvudet kortare än undertecknad, prydligt klädd i Karen Millen-skjorta och med ett blygt men varmt leende slår hon sig ner mittemot mig i soffan. Reader, meet author.

Hur föddes idén till ”Främlingen i huset”?

Från början var det faktiskt inte meningen att det skulle bli en spökhistoria. Jag var mest intresserad av klassaspekten, ett Storbritannien i förändring. Innan jag började skriva boken läste jag en gammal detektivhistoria från 40-talet, ”The Franchise Affair” av Josephine Tey, där en ung kvinna anklagar en mor och en dotter boende på ett avlägset gods för att ha kidnappat henne. Den berättelsen, flickans historia som senare inte visar sig stämma, det isolerade huset och klassaspekterna runtomkring, var något jag ville utforska. Sedan blev det en helt annan typ av roman, men Betty (namne med flickan från ”The Franchise Affair”!) är kvar som en rest av den ursprungliga historien.

På tal om litterära influenser och namn. När jag läste ”Främlingen i huset” tyckte jag mig se flera likheter med Daphne du Mauriers ”Rebecca”. Idén om huset som den egentliga huvudpersonen, och så greppet att inte låta läsaren få veta berättarjagets förnamn…

Mmm. Det där med Dr Faradays namn är rätt betydande. Han är ju en oerhört ensam person, har inte särskilt mycket till socialt liv. Det finns, som du kanske minns, en scen där läkarkollegans fru försöker trösta honom där det hade känts naturligt att använda hans första namn. Det fick jag försöka styra bort… Men jo, jag tyckte förstås att ”Rebecca”-aspekten var lite kul.

Var det en rolig bok att skriva?

Ja, verkligen. Själva historien i sig är ju väldigt enkel, med en början, en mittpunkt och ett slut. Inte alls lika berättartekniskt invecklad som ”Nattvakten”. Utmaningen med ”Främlingen i huset” blev istället att hitta Dr Faradays röst och göra den trovärdig. Han är ju egentligen en rätt obehaglig person, kylig och kontrollerande. Så det blev mycket redigeringsarbete, många omskrivningar innan jag äntligen fick till rätt ton.

Du gillar redigeringsarbetet, har jag hört.

Ja, jag är väldigt förtjust i den processen. Själva grundarbetet kan man se som konstnären som slänger ut färg på en tom duk. Man målar fram den mest grundläggande formen. Det är sedan när man börjar skriva om och lägga till, skapa nyanser och lager i texten, som boken verkligen kommer till liv.

Dina första tre romaner utspelar sig i det viktorianska England. Med ”Nattvakten” förflyttade du dig in i 1900-talet, till andra världskriget närmare bestämt, och nu med ”Främlingen i huset” rör du dig ytterligare några år närmare vår tid. Hur kom det sig att du bytte era, och tror du att du skulle kunna tänka dig att skriva en helt nutida roman?

Det började med en idé, och det var ”Kyssa sammet”. Sedan är jag väldigt förtjust i den viktorianska eran och bestämde mig för att dröja kvar där. Jag är förresten fortfarande intresserad av eran. När jag sedan började leka med idén att förflytta nästa roman till ett nytt historiskt skede så visste jag att det inte skulle bli före den viktorianska eran, för det är jag inte särskilt intresserad av. Jag har alltid älskat filmer från 40-talet, de har en sådan speciell struktur och stil, och 40-talet var ju en oerhört spännande tid för kvinnor. Så tidshoppet kan man väl säga var till hälften uträknat, till hälften helt slumpmässigt. När jag sedan började skriva ”Nattvakten” så älskade jag att befinna mig på 40-talet. Man behöver inte gå tillbaka särskilt långt i historien för att perspektiven ska bli helt annorlunda. Jag gillar att ta mig an delar av historien vi tror oss känna till och lyfta fram nya saker i ljuset.

Jag har tänkt tanken att förflytta mig till nutiden. Författare till historiska romaner får alltid den frågan, som om det är deras egentliga mål och önskan att nå vår tid… Jag såg nyligen ”Låt den rätte komma in”, och den filmen fick mig faktiskt att tänka att det kanske är möjligt att skriva en lyckad gotisk historia som utspelar sig i dagens samhälle.

Du borde läsa boken också, den är ännu bättre. På tal om böcker som blir film: flera av dina romaner har ju blivit filmatiserade, t ex blev ”Kyssa sammet” en uppmärksammad BBC-produktion. Hur känns det att se sina verk filmatiserade?

Att se böckerna filmas har varit en jättepositiv erfarenhet för mig. Det var extra roligt med ”Kyssa sammet”, som orsakade stor uppmärksamhet och blev lite av en kultserie för många. Jag ser det nog inte riktigt som att det är mina verk; det är så olika medier. Att vara författare är väldigt ensamt och nördigt, medan filmbranschen är glamorös. Jag är inte inblandad i produktionen på så sätt att jag skriver eller så, men jag gillar att ha en inblick. Förresten finns det planer på att filmatisera ”Främlingen i huset”!

Oooh! Det ska bli spännande att se. När jag läser vissa böcker brukar jag mentalt rollbesätta karaktärerna, gör du det med dina böcker?

Inte direkt, faktiskt. Vissa av mina karaktärer har en väldigt visuell känsla för mig, men det är inte så att jag ser en viss skådespelare framför mig.

Jag låg faktiskt och drömcastade lite inatt. Det är svårt med just den boken; jag hade en väldigt tydlig bild av Caroline och Dr Faraday men kan inte hitta några skådisar som direkt motsvarar dem. Kate Winslet, kanske, som Caroline? Hon har ju ett väldigt bra facit när det gäller böcker som blir film. Men hon är för snygg, förstås.

Kate Winslet är ett av namnen som ständigt dyker upp. Hon kanske är på gränsen till för gammal [Caroline är 26, Winslet 35, bokhorans anm.] men hon är ju fantastiskt duktig. Med Hollywoodmått ses väl hon som alldaglig, vilket är helt galet.

Sinnessjukt.

Ja, jag tycker att hon bara blir snyggare och snyggare ju äldre hon blir. När det gäller Dr Faraday så har många nämnt Ralph Fiennes. Han är väl egentligen också för snygg, förstås, men jag tror att han skulle kunna porträttera den där kylan, det lätt maniska, på ett bra sätt. [Ralph Fiennes var det namn som dök upp i mitt huvud också, bokhorans anm.]

Vad jobbar du på just nu?

Jag har precis börjat skriva, så det finns inte så mycket att säga än. Den utspelar sig på 20-talet. Ett tag var jag inne på att skriva tre 40-talsromaner, det skulle balansera de tre viktorianska romanerna väldigt fint, men jag kände att det skulle bli för repetitivt. Och den kommer att utspela sig i London. Jag saknade London när jag skrev ”Främlingen i huset”. Och – den kommer att ha ett lesbiskt tema!

Det kommer nog många läsare bli glada över! Vi pratade lite om redigeringsarbetet och de mer tekniska bitarna av skrivandet tidigare. Har du några tips till unga människor med författarambitioner?

Läs! Att läsa är avgörande. Ibland träffar jag människor som hävdar att de vill bli författare – och så säger de att de inte läser något. Det får jag inte att gå ihop. Det är också viktigt hur man läser, att läsa med ett kritiskt öga, försöka lägga märke till hur texten hänger ihop.

Var disciplinerad! Själv ser jag alltid till att skriva 1000 ord per dag. Det är inte särskilt mycket, men det viktigaste är att man sätter sig ner och skriver något varje dag. Se till att det rör sig framåt. Annars är det lätt att det inte blir något alls.

Redigera, redigera, redigera.

För mig har det hjälpt att hela tiden skriva med en läsare i åtanke. Jag brukar rätt tidigt i skrivprocessen släppa in några tidiga läsare och få deras omdömen. Om de stör sig på samma sak ser jag till att ändra det. Överlag är det viktigt att kunna ändra, inte vara för känslig eller stolt och tycka att ens text är perfekt som den är. Jag är väldigt förtjust i den tekniska aspekten av skrivandet, som du märker.

Det här var första delen av vår intervju med Sarah Waters! I början av nästa vecka får ni veta vad hon läser just nu, vad populärkultur betyder för henne och vad hon har för förhållande till Stieg Larssons böcker. Bland mycket annat. Missa inte!

För två år sen läste jag en norsk roman som jag gillade massor, och nu har den glädjande nog kommit på svenska. ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug. Den är både lättsam, djup och pretentiös, fast pretentiös på ett väldigt charmigt vis.
”Vänta, blinka” är skickligt komponerad på ett Short Cuts-sätt där ett antal olika människor kopplas ihop. En av huvudpersonerna är den tjugotreåriga Sigrid som pluggar litteraturvetenskap i Bergen (hon står för det mest pretentiösa, och rörande) och ska börja skriva en uppsats om hur kvinnor i film tar på sig en för stor herrskjorta när de ska vara sårbara och extra kvinnliga.
En annan huvudperson är fyrtioårige Kåre, en författare som är i Bergen över dagen för att underhålla på en företagskickoff och fundera på sitt kanske kraschade förhållande med Wanda i Oslo, som går runt i Frognerparken och lyssnar på PJ Harvey-låtar för att hitta kraft.

Författaren Gunnhild Øyehaug var här i Stockholm förra veckan och jag träffade henne.

“Vänta, blinka” är full av kultur. Det är förutom litteraturstudier och mycket tankar kring böcker, också performanceföreställning, musik, film och Kill Bill-diskussioner. Vilken kulturform gillar du bäst?

Musik! Om jag hade fått välja vad jag ville kunna så hade det blivit att sjunga. Jag gör det mycket för mig själv, men jag är tyvärr ingen musiker. Utlevelsen som man får när man sjunger går inte att jämföra med något annat!
Film är också väldigt viktigt för mig. De senaste tre åren har jag sett mer film än jag läst böcker. Jag har två små barn så jag har varit för trött för att läsa.

Vilken film vill du rekommendera för tillfället?

Jag såg om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” , och den tycker jag är väldigt bra. När jag ser den får jag lust att göra just en sån film.

I ”Vänta, blinka” är det massa popkulturella referenser som jag tror att många i vår generation (70-talister) känner oss helt hemma i. Iallafall gör jag det! Och sen blandas det poppiga hejvilt med tunga klassiker, tex Dante och Kafka.

Vissa författare är ju rädda för att det ska snabbt ska bli daterat om man nämner nutida referenser, men jag tänkte tvärtom. Det som är litet och lokalt kan bli väldigt stort, och om en sån tidskapsel funkar för mig så funkar den säkert för andra också. Jag tänkte på det som har väldigt viktigt för mig, då har det säkert varit viktigt för flera människor. Och så tror jag att det har funkat med den här romanen.

Jag ville också blanda kulturformer högt och lågt, för jag tror att det egentligen inte behöver vara så stort avstånd mellan dem. ”Kill Bill” och Dantes ”Den gudomliga komedin” till exempel. Varför kan man inte placera dem i samma universum? Jag gillar att dra ihop avståndet mellan de två, för det borde inte vara så stor tröskel. När jag läste Dante så förundrades jag av att det var så lätt, och i Kill Bill finns det mycket reflektion.

Hur har läsarna i Norge tagit emot det?

Jag trodde faktiskt att boken skulle ha mycket svårare att nå ut kommersiellt, men det har gått jättebra. Den var med i två bokklubbar och har nått oväntat många läsare genom det. Och det var ju min dröm såklart! Så det har inte blivit diskussion om att det är en svår bok.

(De norska läsarna gillade den så mycket att den blev ”Årets bok” 2008.)

Vilka författare har varit viktiga för dig?

Samuel Beckett. Daniil Kharms som skriver absurd prosa. Han har jag gillat länge och nu har han blivit stor i en sub-kultur i Norge, så det är roligt att fler har läst honom.
Virginia Woolf har jag varit väldigt fäst vid. Kafka, såklart. Richard Brautigan. Rimbaud.

Jag läste massor när jag var liten, och då vad jag tex förtjust i Maria Gripe. Det mystiska hos Maria Gripe.

Jag har alltid tänkt att jag ska bli författare, och när jag var fjorton så insåg jag att jag ville skriva något som var originellt för mig. Jag skulle inte härma någon annan. Och då kunde jag ju inte läsa andras böcker, för då skulle jag bli påverkad. Så vad var det som verkligen inte skulle kunna påverka min originalitet? Jo, ”Sagan om isfolket”, det låg så otroligt långt från mig. Jag läste flera delar av den, och jag blev rätt less efter ett tag men jag måste säga att jag hyser stor respekt för Margit Sandemo och hennes hållning kring sitt författande.
Efter Isfolket hittade jag Jan Erik Volds ”Entusiastiske essays” och där fanns det en dikt som heter ”17e maj 1940″, och jag blev alldeles tagen av hur den var. Av hur dikter kunde vara alltså. Så meningslöst på ett sätt, men så bra! Jag kände att så ville jag också skriva.
Jag såg också otroligt mycket på Monty Pythons Flying Circus när jag var 18-19 år, och det har nog påverkat mig mer än jag kan förstå. Det lekande, absurda, att hoppa från ämne till ämne.

Vad läser du nu?

Jag gillar JM Coetzee mycket, hans ”Elisabeth Costello” tycker jag om. Sen håller jag på att översätta en fransk poet till norska, Tarqos.
Jag har svårt att motivera mig för långa böcker, att känna lust att börja på dem. Jag har till exempel läst första sidan i Knausgårds “Min kamp 1” och den var jättebra. Jag ska läsa mer av den. Men den är ju lång. Vi debuterade samtidigt, och kom överens om att byta böcker. Så jag skickade min diktsamling som väl var på 70 sidor, och så fick jag Karl Oves roman som var… lite tjockare. Men jag tycker han är en av Norges bästa författare.
En annan norsk författare som jag gillar mycket är min bror! Men han är väldigt bra, Olav R Øyehaug. Han har alltid inspirerat mig att skriva och nu har han debuterat själv 2008 med ”Kodane”. Han skriver kortprosa.
Jag gillar flera kortprosaförfattare, Cecilie Holt Cesilie Holck och Arne Østring. Och så ”Purkene snudde sig” av Kjersti Rorgemoen. Den är essayistisk och rolig, en av mina favoriter från förra året.

Skriver du på något nu?

Ja, men jag har precis börjat så det är omöjligt att säga riktigt vad och när det blir. Jag arbetar på en roman och en novellsamling. Men som sagt, det är helt i starten.

Den här måndagen blev Måndagsmötet en lite mer vanlig intervju eftersom jag fick chansen att intervjua Joakim Pirinen live, så det blev lite längre än vanligt, men det är inte varje dag som man får chansen att intervjua en av Sveriges absolut största serietecknare genom tiderna.

Han gav ut sitt första album redan 1983 och är mannen bakom Socker-Conny som gett oss det odödliga citatet:

”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad!”

Just nu är Pirinen aktuell med att hans samlade serier har kommit ut i en fantastisk fin utgåva: ”Kvarteret Kolossen”.

Foto: Jessica Björkäng

Nu har ju din karriär som serietecknare pågått i över 25 år, trodde du att du skulle fortsätta med det här yrket så länge?

Ja, det trodde jag nog fram tills 1989, då började jag tycka att det var för jobbigt så då ville jag bli författare istället, men det blev inte så. Fast jag trodde nog att jag skulle hålla på med någonting konstnärligt, antingen konstnär eller skribent eller nått. Det var det enda jag någonsin tänkt kunna  syssla seriöst med. Jag har läst filosofi på universitetet, men det var ju bara för att gå till botten med vissa frågor, få med det i allmänbildningen för att kunna tillämpa det sedan konstnärligt.

Har du någon konstnärlig utbildning?

Nej, tyvärr i och för sig. Då hade man kunnat lära sig en massa olika tekniker, det saknar jag. Jag sökte till Mejan och kom inte in. Sen sökte jag aldrig till Konstfack. Då fanns det ju inga utbildningar för serietecknare.

Tror du att man kan utbilda sig till serietecknare?

Nej, jag vet inte, det är som skrivarskolor ungefär. De skäller på skrivarskolorna ju. Vad tycker du, är dom bra?

Tja, det blir väl rätt lätt ganska så likriktat och det kanske utbildas för många…

Ja, det är ju fruktansvärt grymt på så vis.

Vilka tycker du är de mest intressanta serietecknarna?

Då blir dom arga, ifall jag glömmer nån. Men något som jag verkligen vill framhäva är ett album som heter ”Husfrid” av Alison Betchdel, har du sett det?

O, ja.

Och så tycker jag att Kollbeinn Karlssons album Trollkungen är riktigt häftigt också. Och Simon Gärdenfors ”Nybuskis”.

Vad tycker du om de självbiografiska serierna?

Några har gjort det bra: Mats Jonsson och Åsa Grennvall. Fast har lite svårt för hennes teckningar, men historierna är väldigt bra. Jag tycker det har divergerat iväg från det som jag var ute efter sådär, det är för lite självironi. Om de kunde ta och driva med sig själva istället. Det är så lite självironi i samhället överhuvudtaget. Jag är lite skeptisk till många, både svenska och utländska serier, de är så allvarliga. Min första influens var MAD, den var ju rolig på något sätt. Och sådana där underground serier, de hade ju också någon sorts humor i sig. Men nu, ibland när det är lite valhänt tecknat då skär det sig för mig: jag tycker inte synd om dom tillräckligt. Kanske lite elakt men jag har lite svårt för många serier.

Gillar du superhjälteserier då?

Nää, jag har aldrig förstått dem. När jag var liten läste och förstod ingenting. Silversurfaren åkte omkring i rymden och mådde dåligt. Jag förstod inte: vad är det med honom? Jag mår också dåligt men inte på samma sätt. Läderlappen tyckte jag var otäck. Men Stålmannen tyckte jag om när jag var lite yngre och Fantomen. Fantomenklubben är det enda sällskap jag varit med i förutom Erik Beckman-sällskapet.

När man läser dina serier så märker man verkligen hur mycket jobb du lägger ner på teckningarna. Hur lång tid tar det att göra en sida?

Man kan skissa en sida ungefär en dag och då blir man ganska trött. Jag måste få till första rutan, första figuren i första rutan, vad han gör. Det måste bara hända, att få till det, då brukar det sen bara rinna på. Men sen tar det ju minst en dag att tuscha en sida också. Det tar jättelång tid. Man kan ju tänka, en serie på sex sidor är ju lika mycket bilder som en barnbok. Ibland är det skönt också, meditativt, när man väl kommit igång är det jättehärligt. Men när det nästan är klart är det ett helvete, då är det inte kul. Sista procenten tar säkert 30 procent av tiden.

Samlingsalbumet som du nu kommit med, det är ju så imponerande stort. Hur känns det att ha så många års jobb samlat?

Det är skönt att gå och bära omkring på den. Det väger 1,3 kg. Och så blev det så bra, han som scannade in allt, han gjorde inget fel. Så underbart bra gjort. Den har faktiskt kommit ut en gång tidigare, då var den 250 sidor och hette ”Kvarteret kniven” och då var den inget bra gjord. Den var som ett sår i mig, det som var mina samlade verk då var fel. Det är som någonting som har läkt nu och det är jävligt skönt. Men samtidigt är det tråkigt att det bara är gamla grejer, jag hade gärna kommit ut med något nytt. Vore lättare att gå omkring med 400 sidor nytt.

Men 400 sidor nytt, om det tar dig två dagar per sida så är det 800 dagars jobb… det låter väldigt jobbigt.

Ja, jag skulle bli alldeles liten och förtorkad.

Håller du på med något nytt album nu?

Nä, tyvärr inte just nu. Jag håller på och skriver korta texter, har massa med sådana, och har gett mig fan på att  få ihop det till ett bokmanus. Det kommer en text om dan, bra dagar kommer det två, men alla är olika så det är liksom ett kaos.

Inga teckningar?

Jo det kanske blir det. Det är den typen av bok där man kan ha med teckningar. Annars tycker inte jag så mycket om illustrerad skönlitteratur. Det irriterar mig. Jag sprang runt länge och letade efter ”Sju bröder” av Alexis Kivi utan teckningar och till slut hittade jag en gammal, gammal utgåva bara för att slippa och få skapa bilderna själv. Men i den här boken, där kan man lägga in bilder emellan. Men jag tecknar enstaka serier, det gör jag hela tiden också.

Vad läser du för skönlitteratur?

Jag läser ganska mycket, men i somras kunde jag inte läsa någon skönlitteratur alls så jag köpte en massa fackböcker, men nu har jag kommit igång lite grann. Jag läste ut Lars Noréns dagböcker och tyckte det var fint. Sen tyckte jag att allt jag tog i bara var förljuget. Nu läser jag ”Hyresgästen” av Roland Topor, en spännande bok.

Vad har du för relation till böcker? Gillar du själva objektet bok?

Jaa, hemskt mycket. Proppar igen hela lägenheten med böcker.

Har du något system?

Nä, inte lägre. Jag drömmer om att en dag ska jag få bo större och då ska jag ha ett bibliotek och äntligen ställa alla i ordning, det är vad jag lever för nästan. Då ska jag samla alla Ryszard Kapuścińskis böcker, alla Paul Auster, alla Coetzee.

Var handlar du böcker? Försöker du stödja fysiska boklådor?

Ja det gör jag, ibland får man använda Bokus, men jag försöker verkligen att stödja dem. Den där bokhandeln på Götgatan (Söderbokhandeln), är ju så jävla fin. Där brukar jag köpa böcker. Och Rönnells förstås, där ska jag ha mitt releaseparty, så där brukar jag hänga. Antikvariat överhuvudtaget.

Vilka seriebutiker då bör man inte missa?

Jag tycker nog man kan stödja alla. Alvglans, Staffars Serier, Seriegrossisten, Comic Heaven. Och SF-bokhandeln, den måste man verkligen stödja, det är ju en fantastisk bokhandel.

Finns det någonting du inte läser?

Det finns många romaner som jag är skeptisk till. Många svenska: -gå hem och skriv om. För det gäller en sådan där grej, som jag gått och tänkt på: en roman kollapsar på sidan 123 och det krävs rätt mycket för att den ska börja leva igen. Det stämmer rätt så ofta tycker jag. En 120-150 sidor lång, svart, tunn, ondsint och desillusionerad bok det tycker jag är bra.

Det är en strålande solig dag när jag träffar Jeanette Winterson på Hotel Diplomat här i Stockholm. Jag läst om några av hennes böcker strax innan för att kunna känna mig lite mer beredd, men konsekvensen av det är tyvärr att jag blir ännu mer nervös inför mötet då jag blir påmind om hur suveränt hon skriver. Det tar dock inte många minuter i sällskap med yrvädret Jeanette innan jag känner mig bekväm igen. Och när jag promenerar därifrån en timme senare skuttar jag nästan fram. Att få möjligheten att prata med denna kloka kvinna var en energikick utan dess like och jag ägnar kvällen åt att berätta för alla jag träffar hur fantastisk hon är. Hon hade enormt mycket att säga, så det kommer nog fler inlägg från denna intervju.

Jeanette Winterson. Foto: Jessica Björkäng

Vad läser du för tillfället?

På bokturnéer är jag väldigt noggrann med vad jag läser och jag tar alltid endast med mig poesi eftersom det fungerar som en liten energiinjektion. Jag tror att poesi har funnit sin rätta plats här i den moderna världen eftersom den är kort, kompakt, du kan sms:a den till dina vänner, du kan ta med dig den. Det är det absolut rätta formatet för sättet vi lever på. Jag tror att det är därför som det har blivit en poesiexplosion i världen. Människors begränsade uppmärksamhet klarar av en dikt, eftersom den är så kort.

Jag gör min vanliga grej: jag reser med poesi. Jag har inte så mycket tid över på den här typen av resor ,så därför är det bra att jag kan läsa något och använda det som ett slags talisman för att ta mig igenom dagen. En dikt är som en kopp espresso för mig. Den har samma typ av ”hit quality”. Jag skulle aldrig kunna läsa ”Krig och fred” på en sådan här resa. Alla har olika typer av strategier för att ta sig igenom livet och poesi har alltid varit min strategi för att ta mig igenom mitt.

Några rekommendationer när det gäller poesi?

Ja! Vi har precis fått en ny Poet Laureate i England: Carol Ann Duffy. Hon är en vän till mig och det är helt fantastiskt att hon fått poesitoppjobbet . Ingen kvinna har tidigare innehaft denna position. Det är fantastiskt att se en vän, en kvinna, någon man respekterar högt, dessutom homosexuell, som lyckats bryta genom dessa bariärrer och som bara säger: jag finns och jag gör det fantastiskt bra. Hon är väldigt läsvärd och du kan både välja hennes samlade dikter eller en av hennes senaste, ”Rapture”, som är en rad med kärleksdikter om en misslyckad kärleksaffär. De är verkligen fantastiska dikter. Så jag rekommenderar  ”Rapture” och hennes genombrott ”Standing Female Nude”.

Mycket av det du skriver känns som poesi. Skriver du någonsin poesi?

Nej! Det är lite konstigt det där. Jag frågar mig själv det ofta eftersom jag tar med mig poesins disciplin till prosan. Jag vill ha det där tighta, de där exakta bilderna och idéerna, eftersom jag anser att språk ska väcka oss, inte få oss att somna. Du vet, de där bästsäljarna, typ Dan Brown & John Grisham, man somnar.  Deras syfte är bara att få oss att vända på sidorna. Du får bara en micromening utav det för att kunna följa handlingen. Du läser inte riktigt orden. Jag vill att orden ska göra något. Så, en av orsakerna till att jag skriver korta böcker är att jag vill att varje ord i meningen skall äga sin plats där, det behöver höra till. Även så för varje mening i varje stycke och varje stycke på varje sida. Jag arbetar väldigt kompakt hela tiden, ytterst medveten om språket som jag använder, så att läsaren kanske får bilder som de inte hade tänkt på själva. Språket är tänkt att vara muskulärt, det måste förtjäna sitt levebröd, det är sättet jag helst vill arbeta på. Men jag vill även berätta historier så jag har från början försökt att sammanfoga två oftast rätt olika discipliner: berättelsen som flyter på med den poetiska bilden som av nödvändighet är väldigt kompakt. För jag tror att det finns Litteratur. Jag tror inte att allt är likvärdigt. För jag tror att vi har ett sätt att använda språk på, att använda idéer, som rycker upp oss som människor. Som får oss att tänka annorlunda, bättre, mer öppet och utanför oss själva. Det är vad Litteratur är menat att göra.  Dan Brown är inte Tolstoj. Det borde vara uppenbart för alla, men trist nog så är det inte så längre.

Men tycker du att det ändå är ok att läsa Dan Brown?

Ja!  ”Da Vinci koden” hjälpte verkligen min franska. För franskan i den översättningen är verkligen så enkel att även jag klarade av att läsa den. (Gapskratt.) Så det var ett väldigt bra sätt att öva min franska på. Inga flådiga tempus, bara rakt på sak. Böcker som den har en riktig roll att spela för att lära folk att läsa på ett annat språk. (Mer skratt.)  Och ja, det är en god historia och det finns gott om plats i världen för Dan Brown. Det enda jag bryr mig om är att vi inte förväxlar det ena med det andra. På ena sidan kan vi ha vårt low-life fun, men det finns böcker som är svårare, som kräver något av dig, som begär att vi förbättrar oss, jobbar hårdare. En del saker är svåra och sådant är livet.  Vi bör inte förledas att tro, av dessa enkla bladvändare, att om det inte ges omedelbar tillfredsställelse, så är det inte på riktigt. Jag tror att litteratur, poesi och alla konsterna tar lite mer tid och allt jag vill är att vi ska kunna ta oss den där lilla extra tiden. Jag älskar populärkultur, men jag vill ha det andra med.

Spanien är fokuslandet nummer ett på Bokmässan i år, men även Norge har fått lite extra specialutrymme. Greit, tycker jag! Jag är förtjust i att läsa på norska, och jag hittar bara fler och fler bra författare som jag vill läsa mer och mer av.

På mässan ska jag intervjua en gigant, Dag Solstad. Han är nu aktuell på svenska med ”Armand V”.  Jag vet inte riktigt vilken svensk motsvarighet jag ska jämföra honom med, men i mina – än så länge rätt okunniga ögon – verkar han vara en väldigt beundrad och imponerande författare i Norge. Kanske lite à la PO Enquist här hos oss?

Om ni har förslag på några frågor jag absolut bör ställa under intervjun, så skriv gärna en kommentar.

Första norska författarintervjun var med Annette Munch, och den andra blir med Mattis Øybø som har skrivit två romaner, ”Alle ting skinner” och ”Ingen er alene”. Speciellt den senare tyckte jag om väldigt mycket. Rätt mycket Siri Hustvedt över den! I höst är Mattis aktuell med en ny som heter ”Karin og Kareem”.
Förutom att skriva så jobbar han som redaktör på det norska förlaget Tiden, och som litteraturkritiker i tidningen Klassekampen.

Vad handlar dina böcker om?

Normala människor som möter det extrema. Med normala så kan man väl säga ungefär människor i mitten – de är medelklass, har utbildning, är gifta, bor i Oslo. De är liksom i centrum. De har en trygghet. Och sen blir de konfronterade med något extremt som terrorism eller religiösa sekter.
Man hör ofta att vi i Norge har haft sån tur, att vi har det rätt så bra. Även nu i kristider så har vi det ju faktiskt rätt bra, men vi behöver bli lite påminda om vår egen tur ibland.

Jag är mycket inspirerad av amerikanska författare som Don Delillo, Philip Roth, John Updike, och den stora amerikanska romanen. Jag har velat ta en sån berättelse, om ett mångkulturellt samhälle med diverse faror, till Norge. Sätta en sån berättelse här hos oss. Hur blir det då?

Vad har du för läsare?

Jaa… Svårt att säga så direkt, men av läsarkontakten så vet jag att de sätter pris på det norska, att de gillar min typ av historier i Norge. Så förmodligen såna som gillar ungefär samma författare som jag? Och sen även de som gillar de intellektuella frågorna jag tar upp.

Hur blev du författare?

Jag skrev mycket poesi när jag gick i skolan, och var väldigt noga med att vara intellektuell en period under min ungdom… Men sen var det inte så mycket mer skrivande förrän jag studerat klart på universitetet och skulle få ett vikariat på ett förlag. En del av mina studiekamrater hade börjat skriva romaner då, t.ex. Henrik Langeland, och jag kände pga dem att jag också ville testa. Så jag började på en bok en påsk när jag åkte till stugan. Sen höll jag på med den lite nu och då, och efter ett tag fick en annan redaktör på mitt jobb veta att jag skrev och ville läsa. Det fick han, och han gillade det, så jag fortsatte skriva och lämna till honom. Till slut blev det en färdig roman, “Alle ting skinner”, som kom ut 2003.
Jag gillade att skriva uppsatser medan jag pluggade på universitetet, att sitta i min ensamhet och tänka, så man kan säga att det plus mina författande kamrater fick in mig på romanskrivande.

Hur ser du på det här med den rätt så utåtriktade författarrollen idag, bloggar och varumärken och allt sånt som många arbetar med utöver bokskrivandet?

Den stora glädjen med att skriva är ju att man inte behöver träffa andra människor! Att man får sitta hemma med sin dator och sina tankar. Jag tycker det är fantastiskt. Så nej, jag har ingen blogg och jag är inte sugen på att starta en. Det är klart att jag gärna är ute och pratar på bibliotek och sånt när jag får förfrågningar, men… Jag är faktiskt inte intresserad av allt det där andra som varumärken. Det ingår inte i uppdraget för en författare, inte för mig iallafall. Definitionen av en författare är att skriva romaner ju, det är det jag gillar.

Vad har du för favoritförfattare?

Don Delillo var väldigt viktig för mig, men han är det inte längre på samma sätt. Paul Auster likadant, jag hade en period när jag slukade allt han skrev, men sen… ”Dårskaper i Brooklyn” kunde jag inte ens läsa ut.
Jag gillar Jonathan Franzen. Och så försöker jag komma ifrån det storslagna sättet att skriva, som jag tycker att jag har, och därför läser jag Alice Munro och Per Petterssson. De jobbar med små medel, säger mycket med ett litet antal ord. Jag kommer nog aldrig att lyckas skriva som den, men jag gillar att läsa för att se hur man också kan göra.
John Updike är en annan favorit. Och Joan Didion, åh, hon är väldigt bra!

Hur är din läsning under sommar och semester? Satsar du på lättare litteratur eller mer ambitiös som att kanske försöka beta av Proust?

Jag är definitivt Proust-typen, haha! Jag är inte intresserad av lätt underhållning när det gäller böcker. Det tar sån tid att läsa så då tycker jag att det ska ge något för besväret.
I sommar har jag haft som projekt att läsa John Updikes Rabbit-serie. Den är otroligt bra.

Hur är en bra bok?

Den ger dig många små glädjeämnen under tiden, och är i det stora hela en berikande erfarenhet. Och den måste vara underhållande. Jag vägrar läsa tråkiga böcker. Jag är rätt snobbig i min litteratursmak, min fru tycker jag är väldigt snobbig, men… det är viktigt att det är bra när jag läser. Jag klarar inte av deckare tex där man kan lista ut mördaren, då är allt förstört. Och stora bästsäljare har jag också svårt för när alla andra läser dem, då måste jag vänta.

Det finns bra men tråkiga böcker alltså?

Ja! Tex Kafkas ”Processen”. Jag har läst den 3 ggr i olika åldrar, och jag kan se att det är en god bok, men för mig är det bara en stängd dörr. Jag uppskattar den inte, kommer inte in i den.

Senaste boken som var så jättebra att du ville tipsa om den då?

”Revolutionary Road” av Richard Yates. Fantastisk. Och Gunnhild Øyehaugs ”Vente, blinke” är också väldigt, väldigt bra.

Finns det några genrer du inte läser?

Fantasy och krim. Jag läste sex deckare för en artikel jag skrev förra året, och nu kommer det nog att dröja länge innan jag ger mig på den genren igen.

Vilka norska författare vill du tipsa om till oss svenskar?

Karl-Ove Knausgård. Han är den bäste! Helt otroligt bra. (På svenska finns ”En tid för allt”.)
Jens M Johansson “En liten historia om lengsel”.
Och så Gunnhild Øyehaug och Frode Grytten.

När jag var i Oslo passade jag på att träffa två spännande norska författare, Mattis Øybø och Annette Münch.
Ingen av dem är än så länge översatta till svenska, så vad är egentligen vitsen att ha intervjuer med dem kan man ju undra? Tja, jag gillar dem, det är faktiskt inte sååå himla svårt att läsa på norska, och man kan väl se det som en introduktion till något bra? Kanske blir man nyfiken och prövar ett nytt språk?
Annette blir intervju nr 1. Hon skriver för ungdomar och har hittills två böcker bakom sig. ”Kaoskrigeren” kom 2006, och ”Jenteloven” nu i mars 2009. Den har jag ju läst. Om man ska göra en svensk jämförelse så är just Douglas Foley och Annette Munch lite lika.

Annette, vad handlar dina böcker om?

Det som får oss att tappa kontrollen och det som sker i oss precis före vi tar till våld, när vi mister kontakten med oss själva. Och vad det är som gör att vi når dit och överhuvudtaget hamnar i de situationerna.
Jag har själv tränat kampsport i flera år, men jag var rädd för att bli stämplad som “våldsförfattaren” för att båda mina böcker handlar om det här ämnet… Men jag var tvungen att skriva dem ändå! Jag gjorde väldigt mycket research; besökte ett fängelse och akuten, jag hade många samtal med en våldsforskare under arbetets gång, och jag träffade tom en buddistisk munk och pratade med honom i två timmar.

Vad har du för läsare?

Ungdomar mellan 13-18 år, och så vuxna som är intresserade av deras värld. Något som glädjer mig enormt är att “Kaoskrigeren” för många har blivit den första bok de läst ut, och verkligen velat läsa. Jag har fått så mycket respons från bibliotekarier och lärare, och även massa ungdomar, som säger hur mycket de gillar den, och att de känner igen sig själva. Speciellt tuffa killar. Det är otroligt roligt.

Min andra bok heter ju “Jenteloven” och jag trodde aldrig att killarna som läste “Kaoskrigeren” skulle vilja läsa den – den handlar om tjejer och det är en tjej på framsidan. Men de verkar ha gillat den också! Jag tror min publik är ungefär 40/60 killar och tjejer. Och många som inte är så ivriga läsare sen förr.

Med “Kaoskrigeren” så skickade jag ett mejl till en känd rapartist som jag gillar. Alis Hartberg från Klovner i kamp. Han är väl ungefär Norges Petter. Jag hade lyssnat på Alis låtar medan jag skrev och jag tyckte de passade min bok så bra, så jag frågade om han inte kunde skriva en särskilt till den. Först menade han att han var för upptagen, men sen fick han manuset, läste det på en dag, och skrev fyra låtar! Vi gjorde en skolturné tillsammans där han rappade och jag läste. Det blev så bra! Och det var så kul för att han sa att han läste böcker, den tuffe populära artisten, och det gjorde det ju mer okej för alla i publiken att läsa. Efter den turnén så har jag nu satt ihop en multimediashow där jag visar videos med hans låtar och läser till dem.

Jobbar du heltid som författare?

Nej. Jag är redaktör på en tjejtidning, det är mitt heltidsjobb. Skriver gör jag på kvällar och helger. Senare skulle jag kanske vilja skriva mer, men det är ju fråga om ekonomi och allt sånt. Och jag vill ha ett jobb, jag tror jag skulle bli för introvert och konstig om jag satt hemma och skrev hela tiden. Jag behöver impulser från annat!

Hur blev du författare?

Jag har alltid skrivit massa historier, hela livet. Jag bara måste skriva! När jag var liten delade jag ut dem till familjen och släkten och då sa de alltid “åh, du kommer att bli författare!” och jag sa “nej, det ska jag inte!”. Men sen blev jag ändå först journalist (som jag också hade sagt att jag inte skulle bli) och sen författare. När jag började skriva “Kaoskrigeren” så tänkte jag inte att det skulle bli en bok, utan jag ville bara se hur långt historien skulle hålla. Jag skrev på för min egen skull. Först efter 100 sidor så kändes det som att det var en bok på gång… Sen tog jag kontakt med en författare jag mött på ett kampsportseminarium och frågade om hon ville läsa, se om det var något. Det tyckte hon, så jag fortsatte.

Hur är en bra bok?

Jag tycker att mycket handlar om att man läser den vid rätt tidpunkt i livet. Då kan den ge explosiva erfarenheter! Och så gillar jag goda karaktärer, och att det inte är för långt och utdraget. Det låter kanske lite barnsligt att säga så, men… jag gillade såna böcker där det händer något när jag var liten och jag gör det fortfarande.

Vilken är din favoritbok då?

Det är en jag läste när jag var 13 år, Susan E Hintons “The outsiders”. Den handlar om våld och sårbarhet i ungdomsmiljöer, och jag gillade att hon var en tjej som kunde skildra männen och pojkarna i den här miljön. Hon fick också massa bra kritik från dem, att hon fångat dem rätt, fattat hur det var och så. Det var den jag tänkte på när jag skrev “Kaoskrigeren” faktiskt, och när jag hade svårigheter men den som “hur ska någon tro på det här, jag kan ju ingenting”, då tänkte jag på henne och “The outsiders”. Lyckades hon så kan väl jag med!

Jag läste överhuvudtaget massor när jag var liten. Nu önskar jag bara att jag skulle hinna läsa!

Dina tips på bra böcker eller författare idag?

Jag tipsar om några ungdomsböcker.
“Boktjuven” av Markus Zusak.
“Allt jeg skriver er sant” av Ellisiv Lindqvist. Det är noveller som könsroller, feminism och såna frågor.
“Den mörka sidan av månen” av Tone Kjaernli.
“Svart elfenben” av Arne Svingen.
Och så två författare jag gillar, Lise Blomquist och Ingelin Røssland.

Men jag önskar verkligen jag hann läsa mer! Jag hinner inte med mitt jobb, eget skrivande, skolturnéerna och så kampsportträningen. Tyvärr!

Vilka norska författare borde vi svenskar upptäcka?

Generellt mer norsk ungdomslitteratur kanske? Det finns väl några stora norska författare som är populära i Sverige, men de skriver för vuxna. Jag säger ungdomsförfattare i allmänhet och till exempel de jag redan nämnt tidigare.

När jag var i San Francisco så fick jag tillfälle att följa med en grupp svenska, slovenska och mexikanska journalister på ett studiebesök på Googles huvudkontor i Mountain View. Mycket intressant! Självklart passade jag på att ställa några frågor om Google Books, eftersom de har stött på så mycket patrull med den tjänsten, både i USA och här i Europa.

Jag har funderat en hel del över Google Books och har till slut kommit fram till en egen liten teori om att Google med sin boksatsning eftersträvar ett enhetligt format för e-böcker. Idag har de flesta läsplattetillverkarna med jätten Amazon och deras Kindle i spetsen, sitt eget filformat. Detta skapar naturligtvis problem. Men när en så stor aktör som Google går in och dunkar ut miljontals titlar i ett och samma format, kan detta mycket väl bli standard för e-böcker i framtiden och även på sikt kanske slå ut Kindleformatet, eller tvinga Amazon att anpassa sig. Det här frågade jag dem faktiskt om, men fick aldrig något svar på den frågan (är det något de kan, PR-nissarna på Google, så är det storytelling), istället gav David Krane, director of corporate communications på Google, ungefär det här svaret på vad det är som motiverar dem:

Först och främst handlar det om att en hel del information inte finns tillgänglig i sökmotorerna. Men Googles tre grundare är också alla passionerade läsare. Och böcker som inte längre ges ut, eller saknar copyrightskydd och levande författare riskerar att försvinna så att folk inte längre kan ta del av dem. Google vill bevara detta åt eftervärlden. Målet är helt enkelt att göra all litteratur tillgänglig för alla.

Nå, det låter ju hjältemodigt så det förslår. Och tanken är väldigt tilltalande, det skall medges. Som Daniel skrev i sitt inlägg efter att vi varit där: att all världens litteratur ska göras tillgänglig för alla, är en fantastisk tanke. Och Google är i princip den enda aktören som kan lyckas med ett sådant uppsåt. Det är säkerligen tids- och kostnadskrävande att scanna in böckerna, även om det antagligen går fortare nu än när Larry Page utvecklade den första prototypen (givetvis över en helg, det mesta som görs på Google görs over the weekend, by this one guy, om man ska tro PR-folket) för att scanna in böcker – en 5 megapixelkamera som tog bilder på varje boksida som man sedan kunde föra över in i datorn.

Men man hymlar inte heller om att det finns kommersiella intressen bakom – man vill stimulera försäljning av böcker. Och nu i efterhand inser också Google att de har gjort en del misstag när de släppte tjänsten:

- Timingen var dålig, säger David Krane. Vi släppte Google Book Search i mitten av december, när julhandeln är igång som bäst. Böcker säljs till större delen just under julsäsongen och bokhandlare och förlag var upptagna med att tänka på vad detta innebar för konsumenten snarare än vad det innebar för dem. Vi fick inte heller tillräckligt med tid att sätta oss ner tillsammans med branschen och förklara vad våra syften var, att det inte var en del i någon ondskefull plan, utan att det faktiskt är tänkt att innebära något bra både för branschen och för konsumenterna.

- Om vi hade fått göra om det skulle vi definitivt ha lanserat tjänsten vid en tidpunkt då vi kunde gett uppmärksamhet till  och förklarat vår mission både för konsumenter och för branschen.

Google har alltid jobbat med one-to-one när det handlat om marknadsföring och PR. Numera är man dock ett så stort och multinationellt företag att detta inte längre är görbart, och jag tror att detta säkert spelade in, Google blev tagna på sängen av den uppmärksamhet som Google Books fick, och hade ingen naturlig plan för hur man skulle bemöta detta på bred front.

- Däremot, säger David Krane, åtminstone delvis som svar på min teori som jag presenterade tidigare, så arbetar Google Book Search med ett open source-format när de scannar in sina e-böcker, till skillnad från Amazon som är ett slutet system. Det betyder att andra kan använda vår lösning.

-Vi tror att den öppna webben vinner i längden. Se bara på ett företag som Apple och iTunes Store. De har öppnat upp nu så att vem som helst kan använda deras tjänst. Jag behöver inte längre en iPod för att spela musik som jag köpt via dem, utan kan använda vilken mp3-spelare jag vill. Boksatsningen har varit så kostsam för oss, och tagit så mycket energi. Men vi ser långsiktigt på det och tror verkligen på idén.

Ungefär tio miljoner titlar finns nu inscannade via Google Books – i olika omfattning beroende på om Google har avtal med förlagen eller inte. Antagligen är många fler på väg efter att Google nu når förlikning med flera stora aktörer. Och jag kan inte låta bli att hoppas att satsningen fortskrider och att vi så småningom når utopin ”all litteratur tillgänglig för alla”. Vi har faktiskt dessutom ett liknande europeiskt alternativ: Europeana som också scannat in nästan lika många titlar som Google Books.

Om man vill veta mer om det här besöket, kan man förutom läsningen hos Daniel, även kika in på min andra sajt Lillagumman.se och se vad jag har skrivit om hur det är att jobba på Google, samt läsa Fredrik Wass intressanta inlägg i Moving Images bloggstafett, det handlar också delvis om vårt besök där.