För två år sen läste jag en norsk roman som jag gillade massor, och nu har den glädjande nog kommit på svenska. ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug. Den är både lättsam, djup och pretentiös, fast pretentiös på ett väldigt charmigt vis.
”Vänta, blinka” är skickligt komponerad på ett Short Cuts-sätt där ett antal olika människor kopplas ihop. En av huvudpersonerna är den tjugotreåriga Sigrid som pluggar litteraturvetenskap i Bergen (hon står för det mest pretentiösa, och rörande) och ska börja skriva en uppsats om hur kvinnor i film tar på sig en för stor herrskjorta när de ska vara sårbara och extra kvinnliga.
En annan huvudperson är fyrtioårige Kåre, en författare som är i Bergen över dagen för att underhålla på en företagskickoff och fundera på sitt kanske kraschade förhållande med Wanda i Oslo, som går runt i Frognerparken och lyssnar på PJ Harvey-låtar för att hitta kraft.

Författaren Gunnhild Øyehaug var här i Stockholm förra veckan och jag träffade henne.

“Vänta, blinka” är full av kultur. Det är förutom litteraturstudier och mycket tankar kring böcker, också performanceföreställning, musik, film och Kill Bill-diskussioner. Vilken kulturform gillar du bäst?

Musik! Om jag hade fått välja vad jag ville kunna så hade det blivit att sjunga. Jag gör det mycket för mig själv, men jag är tyvärr ingen musiker. Utlevelsen som man får när man sjunger går inte att jämföra med något annat!
Film är också väldigt viktigt för mig. De senaste tre åren har jag sett mer film än jag läst böcker. Jag har två små barn så jag har varit för trött för att läsa.

Vilken film vill du rekommendera för tillfället?

Jag såg om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” , och den tycker jag är väldigt bra. När jag ser den får jag lust att göra just en sån film.

I ”Vänta, blinka” är det massa popkulturella referenser som jag tror att många i vår generation (70-talister) känner oss helt hemma i. Iallafall gör jag det! Och sen blandas det poppiga hejvilt med tunga klassiker, tex Dante och Kafka.

Vissa författare är ju rädda för att det ska snabbt ska bli daterat om man nämner nutida referenser, men jag tänkte tvärtom. Det som är litet och lokalt kan bli väldigt stort, och om en sån tidskapsel funkar för mig så funkar den säkert för andra också. Jag tänkte på det som har väldigt viktigt för mig, då har det säkert varit viktigt för flera människor. Och så tror jag att det har funkat med den här romanen.

Jag ville också blanda kulturformer högt och lågt, för jag tror att det egentligen inte behöver vara så stort avstånd mellan dem. ”Kill Bill” och Dantes ”Den gudomliga komedin” till exempel. Varför kan man inte placera dem i samma universum? Jag gillar att dra ihop avståndet mellan de två, för det borde inte vara så stor tröskel. När jag läste Dante så förundrades jag av att det var så lätt, och i Kill Bill finns det mycket reflektion.

Hur har läsarna i Norge tagit emot det?

Jag trodde faktiskt att boken skulle ha mycket svårare att nå ut kommersiellt, men det har gått jättebra. Den var med i två bokklubbar och har nått oväntat många läsare genom det. Och det var ju min dröm såklart! Så det har inte blivit diskussion om att det är en svår bok.

(De norska läsarna gillade den så mycket att den blev ”Årets bok” 2008.)

Vilka författare har varit viktiga för dig?

Samuel Beckett. Daniil Kharms som skriver absurd prosa. Han har jag gillat länge och nu har han blivit stor i en sub-kultur i Norge, så det är roligt att fler har läst honom.
Virginia Woolf har jag varit väldigt fäst vid. Kafka, såklart. Richard Brautigan. Rimbaud.

Jag läste massor när jag var liten, och då vad jag tex förtjust i Maria Gripe. Det mystiska hos Maria Gripe.

Jag har alltid tänkt att jag ska bli författare, och när jag var fjorton så insåg jag att jag ville skriva något som var originellt för mig. Jag skulle inte härma någon annan. Och då kunde jag ju inte läsa andras böcker, för då skulle jag bli påverkad. Så vad var det som verkligen inte skulle kunna påverka min originalitet? Jo, ”Sagan om isfolket”, det låg så otroligt långt från mig. Jag läste flera delar av den, och jag blev rätt less efter ett tag men jag måste säga att jag hyser stor respekt för Margit Sandemo och hennes hållning kring sitt författande.
Efter Isfolket hittade jag Jan Erik Volds ”Entusiastiske essays” och där fanns det en dikt som heter ”17e maj 1940″, och jag blev alldeles tagen av hur den var. Av hur dikter kunde vara alltså. Så meningslöst på ett sätt, men så bra! Jag kände att så ville jag också skriva.
Jag såg också otroligt mycket på Monty Pythons Flying Circus när jag var 18-19 år, och det har nog påverkat mig mer än jag kan förstå. Det lekande, absurda, att hoppa från ämne till ämne.

Vad läser du nu?

Jag gillar JM Coetzee mycket, hans ”Elisabeth Costello” tycker jag om. Sen håller jag på att översätta en fransk poet till norska, Tarqos.
Jag har svårt att motivera mig för långa böcker, att känna lust att börja på dem. Jag har till exempel läst första sidan i Knausgårds “Min kamp 1” och den var jättebra. Jag ska läsa mer av den. Men den är ju lång. Vi debuterade samtidigt, och kom överens om att byta böcker. Så jag skickade min diktsamling som väl var på 70 sidor, och så fick jag Karl Oves roman som var… lite tjockare. Men jag tycker han är en av Norges bästa författare.
En annan norsk författare som jag gillar mycket är min bror! Men han är väldigt bra, Olav R Øyehaug. Han har alltid inspirerat mig att skriva och nu har han debuterat själv 2008 med ”Kodane”. Han skriver kortprosa.
Jag gillar flera kortprosaförfattare, Cecilie Holt Cesilie Holck och Arne Østring. Och så ”Purkene snudde sig” av Kjersti Rorgemoen. Den är essayistisk och rolig, en av mina favoriter från förra året.

Skriver du på något nu?

Ja, men jag har precis börjat så det är omöjligt att säga riktigt vad och när det blir. Jag arbetar på en roman och en novellsamling. Men som sagt, det är helt i starten.

Den här måndagen blev Måndagsmötet en lite mer vanlig intervju eftersom jag fick chansen att intervjua Joakim Pirinen live, så det blev lite längre än vanligt, men det är inte varje dag som man får chansen att intervjua en av Sveriges absolut största serietecknare genom tiderna.

Han gav ut sitt första album redan 1983 och är mannen bakom Socker-Conny som gett oss det odödliga citatet:

”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad!”

Just nu är Pirinen aktuell med att hans samlade serier har kommit ut i en fantastisk fin utgåva: ”Kvarteret Kolossen”.

Foto: Jessica Björkäng

Nu har ju din karriär som serietecknare pågått i över 25 år, trodde du att du skulle fortsätta med det här yrket så länge?

Ja, det trodde jag nog fram tills 1989, då började jag tycka att det var för jobbigt så då ville jag bli författare istället, men det blev inte så. Fast jag trodde nog att jag skulle hålla på med någonting konstnärligt, antingen konstnär eller skribent eller nått. Det var det enda jag någonsin tänkt kunna  syssla seriöst med. Jag har läst filosofi på universitetet, men det var ju bara för att gå till botten med vissa frågor, få med det i allmänbildningen för att kunna tillämpa det sedan konstnärligt.

Har du någon konstnärlig utbildning?

Nej, tyvärr i och för sig. Då hade man kunnat lära sig en massa olika tekniker, det saknar jag. Jag sökte till Mejan och kom inte in. Sen sökte jag aldrig till Konstfack. Då fanns det ju inga utbildningar för serietecknare.

Tror du att man kan utbilda sig till serietecknare?

Nej, jag vet inte, det är som skrivarskolor ungefär. De skäller på skrivarskolorna ju. Vad tycker du, är dom bra?

Tja, det blir väl rätt lätt ganska så likriktat och det kanske utbildas för många…

Ja, det är ju fruktansvärt grymt på så vis.

Vilka tycker du är de mest intressanta serietecknarna?

Då blir dom arga, ifall jag glömmer nån. Men något som jag verkligen vill framhäva är ett album som heter ”Husfrid” av Alison Betchdel, har du sett det?

O, ja.

Och så tycker jag att Kollbeinn Karlssons album Trollkungen är riktigt häftigt också. Och Simon Gärdenfors ”Nybuskis”.

Vad tycker du om de självbiografiska serierna?

Några har gjort det bra: Mats Jonsson och Åsa Grennvall. Fast har lite svårt för hennes teckningar, men historierna är väldigt bra. Jag tycker det har divergerat iväg från det som jag var ute efter sådär, det är för lite självironi. Om de kunde ta och driva med sig själva istället. Det är så lite självironi i samhället överhuvudtaget. Jag är lite skeptisk till många, både svenska och utländska serier, de är så allvarliga. Min första influens var MAD, den var ju rolig på något sätt. Och sådana där underground serier, de hade ju också någon sorts humor i sig. Men nu, ibland när det är lite valhänt tecknat då skär det sig för mig: jag tycker inte synd om dom tillräckligt. Kanske lite elakt men jag har lite svårt för många serier.

Gillar du superhjälteserier då?

Nää, jag har aldrig förstått dem. När jag var liten läste och förstod ingenting. Silversurfaren åkte omkring i rymden och mådde dåligt. Jag förstod inte: vad är det med honom? Jag mår också dåligt men inte på samma sätt. Läderlappen tyckte jag var otäck. Men Stålmannen tyckte jag om när jag var lite yngre och Fantomen. Fantomenklubben är det enda sällskap jag varit med i förutom Erik Beckman-sällskapet.

När man läser dina serier så märker man verkligen hur mycket jobb du lägger ner på teckningarna. Hur lång tid tar det att göra en sida?

Man kan skissa en sida ungefär en dag och då blir man ganska trött. Jag måste få till första rutan, första figuren i första rutan, vad han gör. Det måste bara hända, att få till det, då brukar det sen bara rinna på. Men sen tar det ju minst en dag att tuscha en sida också. Det tar jättelång tid. Man kan ju tänka, en serie på sex sidor är ju lika mycket bilder som en barnbok. Ibland är det skönt också, meditativt, när man väl kommit igång är det jättehärligt. Men när det nästan är klart är det ett helvete, då är det inte kul. Sista procenten tar säkert 30 procent av tiden.

Samlingsalbumet som du nu kommit med, det är ju så imponerande stort. Hur känns det att ha så många års jobb samlat?

Det är skönt att gå och bära omkring på den. Det väger 1,3 kg. Och så blev det så bra, han som scannade in allt, han gjorde inget fel. Så underbart bra gjort. Den har faktiskt kommit ut en gång tidigare, då var den 250 sidor och hette ”Kvarteret kniven” och då var den inget bra gjord. Den var som ett sår i mig, det som var mina samlade verk då var fel. Det är som någonting som har läkt nu och det är jävligt skönt. Men samtidigt är det tråkigt att det bara är gamla grejer, jag hade gärna kommit ut med något nytt. Vore lättare att gå omkring med 400 sidor nytt.

Men 400 sidor nytt, om det tar dig två dagar per sida så är det 800 dagars jobb… det låter väldigt jobbigt.

Ja, jag skulle bli alldeles liten och förtorkad.

Håller du på med något nytt album nu?

Nä, tyvärr inte just nu. Jag håller på och skriver korta texter, har massa med sådana, och har gett mig fan på att  få ihop det till ett bokmanus. Det kommer en text om dan, bra dagar kommer det två, men alla är olika så det är liksom ett kaos.

Inga teckningar?

Jo det kanske blir det. Det är den typen av bok där man kan ha med teckningar. Annars tycker inte jag så mycket om illustrerad skönlitteratur. Det irriterar mig. Jag sprang runt länge och letade efter ”Sju bröder” av Alexis Kivi utan teckningar och till slut hittade jag en gammal, gammal utgåva bara för att slippa och få skapa bilderna själv. Men i den här boken, där kan man lägga in bilder emellan. Men jag tecknar enstaka serier, det gör jag hela tiden också.

Vad läser du för skönlitteratur?

Jag läser ganska mycket, men i somras kunde jag inte läsa någon skönlitteratur alls så jag köpte en massa fackböcker, men nu har jag kommit igång lite grann. Jag läste ut Lars Noréns dagböcker och tyckte det var fint. Sen tyckte jag att allt jag tog i bara var förljuget. Nu läser jag ”Hyresgästen” av Roland Topor, en spännande bok.

Vad har du för relation till böcker? Gillar du själva objektet bok?

Jaa, hemskt mycket. Proppar igen hela lägenheten med böcker.

Har du något system?

Nä, inte lägre. Jag drömmer om att en dag ska jag få bo större och då ska jag ha ett bibliotek och äntligen ställa alla i ordning, det är vad jag lever för nästan. Då ska jag samla alla Ryszard Kapuścińskis böcker, alla Paul Auster, alla Coetzee.

Var handlar du böcker? Försöker du stödja fysiska boklådor?

Ja det gör jag, ibland får man använda Bokus, men jag försöker verkligen att stödja dem. Den där bokhandeln på Götgatan (Söderbokhandeln), är ju så jävla fin. Där brukar jag köpa böcker. Och Rönnells förstås, där ska jag ha mitt releaseparty, så där brukar jag hänga. Antikvariat överhuvudtaget.

Vilka seriebutiker då bör man inte missa?

Jag tycker nog man kan stödja alla. Alvglans, Staffars Serier, Seriegrossisten, Comic Heaven. Och SF-bokhandeln, den måste man verkligen stödja, det är ju en fantastisk bokhandel.

Finns det någonting du inte läser?

Det finns många romaner som jag är skeptisk till. Många svenska: -gå hem och skriv om. För det gäller en sådan där grej, som jag gått och tänkt på: en roman kollapsar på sidan 123 och det krävs rätt mycket för att den ska börja leva igen. Det stämmer rätt så ofta tycker jag. En 120-150 sidor lång, svart, tunn, ondsint och desillusionerad bok det tycker jag är bra.

Det är en strålande solig dag när jag träffar Jeanette Winterson på Hotel Diplomat här i Stockholm. Jag läst om några av hennes böcker strax innan för att kunna känna mig lite mer beredd, men konsekvensen av det är tyvärr att jag blir ännu mer nervös inför mötet då jag blir påmind om hur suveränt hon skriver. Det tar dock inte många minuter i sällskap med yrvädret Jeanette innan jag känner mig bekväm igen. Och när jag promenerar därifrån en timme senare skuttar jag nästan fram. Att få möjligheten att prata med denna kloka kvinna var en energikick utan dess like och jag ägnar kvällen åt att berätta för alla jag träffar hur fantastisk hon är. Hon hade enormt mycket att säga, så det kommer nog fler inlägg från denna intervju.

Jeanette Winterson. Foto: Jessica Björkäng

Vad läser du för tillfället?

På bokturnéer är jag väldigt noggrann med vad jag läser och jag tar alltid endast med mig poesi eftersom det fungerar som en liten energiinjektion. Jag tror att poesi har funnit sin rätta plats här i den moderna världen eftersom den är kort, kompakt, du kan sms:a den till dina vänner, du kan ta med dig den. Det är det absolut rätta formatet för sättet vi lever på. Jag tror att det är därför som det har blivit en poesiexplosion i världen. Människors begränsade uppmärksamhet klarar av en dikt, eftersom den är så kort.

Jag gör min vanliga grej: jag reser med poesi. Jag har inte så mycket tid över på den här typen av resor ,så därför är det bra att jag kan läsa något och använda det som ett slags talisman för att ta mig igenom dagen. En dikt är som en kopp espresso för mig. Den har samma typ av ”hit quality”. Jag skulle aldrig kunna läsa ”Krig och fred” på en sådan här resa. Alla har olika typer av strategier för att ta sig igenom livet och poesi har alltid varit min strategi för att ta mig igenom mitt.

Några rekommendationer när det gäller poesi?

Ja! Vi har precis fått en ny Poet Laureate i England: Carol Ann Duffy. Hon är en vän till mig och det är helt fantastiskt att hon fått poesitoppjobbet . Ingen kvinna har tidigare innehaft denna position. Det är fantastiskt att se en vän, en kvinna, någon man respekterar högt, dessutom homosexuell, som lyckats bryta genom dessa bariärrer och som bara säger: jag finns och jag gör det fantastiskt bra. Hon är väldigt läsvärd och du kan både välja hennes samlade dikter eller en av hennes senaste, ”Rapture”, som är en rad med kärleksdikter om en misslyckad kärleksaffär. De är verkligen fantastiska dikter. Så jag rekommenderar  ”Rapture” och hennes genombrott ”Standing Female Nude”.

Mycket av det du skriver känns som poesi. Skriver du någonsin poesi?

Nej! Det är lite konstigt det där. Jag frågar mig själv det ofta eftersom jag tar med mig poesins disciplin till prosan. Jag vill ha det där tighta, de där exakta bilderna och idéerna, eftersom jag anser att språk ska väcka oss, inte få oss att somna. Du vet, de där bästsäljarna, typ Dan Brown & John Grisham, man somnar.  Deras syfte är bara att få oss att vända på sidorna. Du får bara en micromening utav det för att kunna följa handlingen. Du läser inte riktigt orden. Jag vill att orden ska göra något. Så, en av orsakerna till att jag skriver korta böcker är att jag vill att varje ord i meningen skall äga sin plats där, det behöver höra till. Även så för varje mening i varje stycke och varje stycke på varje sida. Jag arbetar väldigt kompakt hela tiden, ytterst medveten om språket som jag använder, så att läsaren kanske får bilder som de inte hade tänkt på själva. Språket är tänkt att vara muskulärt, det måste förtjäna sitt levebröd, det är sättet jag helst vill arbeta på. Men jag vill även berätta historier så jag har från början försökt att sammanfoga två oftast rätt olika discipliner: berättelsen som flyter på med den poetiska bilden som av nödvändighet är väldigt kompakt. För jag tror att det finns Litteratur. Jag tror inte att allt är likvärdigt. För jag tror att vi har ett sätt att använda språk på, att använda idéer, som rycker upp oss som människor. Som får oss att tänka annorlunda, bättre, mer öppet och utanför oss själva. Det är vad Litteratur är menat att göra.  Dan Brown är inte Tolstoj. Det borde vara uppenbart för alla, men trist nog så är det inte så längre.

Men tycker du att det ändå är ok att läsa Dan Brown?

Ja!  ”Da Vinci koden” hjälpte verkligen min franska. För franskan i den översättningen är verkligen så enkel att även jag klarade av att läsa den. (Gapskratt.) Så det var ett väldigt bra sätt att öva min franska på. Inga flådiga tempus, bara rakt på sak. Böcker som den har en riktig roll att spela för att lära folk att läsa på ett annat språk. (Mer skratt.)  Och ja, det är en god historia och det finns gott om plats i världen för Dan Brown. Det enda jag bryr mig om är att vi inte förväxlar det ena med det andra. På ena sidan kan vi ha vårt low-life fun, men det finns böcker som är svårare, som kräver något av dig, som begär att vi förbättrar oss, jobbar hårdare. En del saker är svåra och sådant är livet.  Vi bör inte förledas att tro, av dessa enkla bladvändare, att om det inte ges omedelbar tillfredsställelse, så är det inte på riktigt. Jag tror att litteratur, poesi och alla konsterna tar lite mer tid och allt jag vill är att vi ska kunna ta oss den där lilla extra tiden. Jag älskar populärkultur, men jag vill ha det andra med.

Spanien är fokuslandet nummer ett på Bokmässan i år, men även Norge har fått lite extra specialutrymme. Greit, tycker jag! Jag är förtjust i att läsa på norska, och jag hittar bara fler och fler bra författare som jag vill läsa mer och mer av.

På mässan ska jag intervjua en gigant, Dag Solstad. Han är nu aktuell på svenska med ”Armand V”.  Jag vet inte riktigt vilken svensk motsvarighet jag ska jämföra honom med, men i mina – än så länge rätt okunniga ögon – verkar han vara en väldigt beundrad och imponerande författare i Norge. Kanske lite à la PO Enquist här hos oss?

Om ni har förslag på några frågor jag absolut bör ställa under intervjun, så skriv gärna en kommentar.

Första norska författarintervjun var med Annette Munch, och den andra blir med Mattis Øybø som har skrivit två romaner, ”Alle ting skinner” och ”Ingen er alene”. Speciellt den senare tyckte jag om väldigt mycket. Rätt mycket Siri Hustvedt över den! I höst är Mattis aktuell med en ny som heter ”Karin og Kareem”.
Förutom att skriva så jobbar han som redaktör på det norska förlaget Tiden, och som litteraturkritiker i tidningen Klassekampen.

Vad handlar dina böcker om?

Normala människor som möter det extrema. Med normala så kan man väl säga ungefär människor i mitten – de är medelklass, har utbildning, är gifta, bor i Oslo. De är liksom i centrum. De har en trygghet. Och sen blir de konfronterade med något extremt som terrorism eller religiösa sekter.
Man hör ofta att vi i Norge har haft sån tur, att vi har det rätt så bra. Även nu i kristider så har vi det ju faktiskt rätt bra, men vi behöver bli lite påminda om vår egen tur ibland.

Jag är mycket inspirerad av amerikanska författare som Don Delillo, Philip Roth, John Updike, och den stora amerikanska romanen. Jag har velat ta en sån berättelse, om ett mångkulturellt samhälle med diverse faror, till Norge. Sätta en sån berättelse här hos oss. Hur blir det då?

Vad har du för läsare?

Jaa… Svårt att säga så direkt, men av läsarkontakten så vet jag att de sätter pris på det norska, att de gillar min typ av historier i Norge. Så förmodligen såna som gillar ungefär samma författare som jag? Och sen även de som gillar de intellektuella frågorna jag tar upp.

Hur blev du författare?

Jag skrev mycket poesi när jag gick i skolan, och var väldigt noga med att vara intellektuell en period under min ungdom… Men sen var det inte så mycket mer skrivande förrän jag studerat klart på universitetet och skulle få ett vikariat på ett förlag. En del av mina studiekamrater hade börjat skriva romaner då, t.ex. Henrik Langeland, och jag kände pga dem att jag också ville testa. Så jag började på en bok en påsk när jag åkte till stugan. Sen höll jag på med den lite nu och då, och efter ett tag fick en annan redaktör på mitt jobb veta att jag skrev och ville läsa. Det fick han, och han gillade det, så jag fortsatte skriva och lämna till honom. Till slut blev det en färdig roman, “Alle ting skinner”, som kom ut 2003.
Jag gillade att skriva uppsatser medan jag pluggade på universitetet, att sitta i min ensamhet och tänka, så man kan säga att det plus mina författande kamrater fick in mig på romanskrivande.

Hur ser du på det här med den rätt så utåtriktade författarrollen idag, bloggar och varumärken och allt sånt som många arbetar med utöver bokskrivandet?

Den stora glädjen med att skriva är ju att man inte behöver träffa andra människor! Att man får sitta hemma med sin dator och sina tankar. Jag tycker det är fantastiskt. Så nej, jag har ingen blogg och jag är inte sugen på att starta en. Det är klart att jag gärna är ute och pratar på bibliotek och sånt när jag får förfrågningar, men… Jag är faktiskt inte intresserad av allt det där andra som varumärken. Det ingår inte i uppdraget för en författare, inte för mig iallafall. Definitionen av en författare är att skriva romaner ju, det är det jag gillar.

Vad har du för favoritförfattare?

Don Delillo var väldigt viktig för mig, men han är det inte längre på samma sätt. Paul Auster likadant, jag hade en period när jag slukade allt han skrev, men sen… ”Dårskaper i Brooklyn” kunde jag inte ens läsa ut.
Jag gillar Jonathan Franzen. Och så försöker jag komma ifrån det storslagna sättet att skriva, som jag tycker att jag har, och därför läser jag Alice Munro och Per Petterssson. De jobbar med små medel, säger mycket med ett litet antal ord. Jag kommer nog aldrig att lyckas skriva som den, men jag gillar att läsa för att se hur man också kan göra.
John Updike är en annan favorit. Och Joan Didion, åh, hon är väldigt bra!

Hur är din läsning under sommar och semester? Satsar du på lättare litteratur eller mer ambitiös som att kanske försöka beta av Proust?

Jag är definitivt Proust-typen, haha! Jag är inte intresserad av lätt underhållning när det gäller böcker. Det tar sån tid att läsa så då tycker jag att det ska ge något för besväret.
I sommar har jag haft som projekt att läsa John Updikes Rabbit-serie. Den är otroligt bra.

Hur är en bra bok?

Den ger dig många små glädjeämnen under tiden, och är i det stora hela en berikande erfarenhet. Och den måste vara underhållande. Jag vägrar läsa tråkiga böcker. Jag är rätt snobbig i min litteratursmak, min fru tycker jag är väldigt snobbig, men… det är viktigt att det är bra när jag läser. Jag klarar inte av deckare tex där man kan lista ut mördaren, då är allt förstört. Och stora bästsäljare har jag också svårt för när alla andra läser dem, då måste jag vänta.

Det finns bra men tråkiga böcker alltså?

Ja! Tex Kafkas ”Processen”. Jag har läst den 3 ggr i olika åldrar, och jag kan se att det är en god bok, men för mig är det bara en stängd dörr. Jag uppskattar den inte, kommer inte in i den.

Senaste boken som var så jättebra att du ville tipsa om den då?

”Revolutionary Road” av Richard Yates. Fantastisk. Och Gunnhild Øyehaugs ”Vente, blinke” är också väldigt, väldigt bra.

Finns det några genrer du inte läser?

Fantasy och krim. Jag läste sex deckare för en artikel jag skrev förra året, och nu kommer det nog att dröja länge innan jag ger mig på den genren igen.

Vilka norska författare vill du tipsa om till oss svenskar?

Karl-Ove Knausgård. Han är den bäste! Helt otroligt bra. (På svenska finns ”En tid för allt”.)
Jens M Johansson “En liten historia om lengsel”.
Och så Gunnhild Øyehaug och Frode Grytten.

När jag var i Oslo passade jag på att träffa två spännande norska författare, Mattis Øybø och Annette Münch.
Ingen av dem är än så länge översatta till svenska, så vad är egentligen vitsen att ha intervjuer med dem kan man ju undra? Tja, jag gillar dem, det är faktiskt inte sååå himla svårt att läsa på norska, och man kan väl se det som en introduktion till något bra? Kanske blir man nyfiken och prövar ett nytt språk?
Annette blir intervju nr 1. Hon skriver för ungdomar och har hittills två böcker bakom sig. ”Kaoskrigeren” kom 2006, och ”Jenteloven” nu i mars 2009. Den har jag ju läst. Om man ska göra en svensk jämförelse så är just Douglas Foley och Annette Munch lite lika.

Annette, vad handlar dina böcker om?

Det som får oss att tappa kontrollen och det som sker i oss precis före vi tar till våld, när vi mister kontakten med oss själva. Och vad det är som gör att vi når dit och överhuvudtaget hamnar i de situationerna.
Jag har själv tränat kampsport i flera år, men jag var rädd för att bli stämplad som “våldsförfattaren” för att båda mina böcker handlar om det här ämnet… Men jag var tvungen att skriva dem ändå! Jag gjorde väldigt mycket research; besökte ett fängelse och akuten, jag hade många samtal med en våldsforskare under arbetets gång, och jag träffade tom en buddistisk munk och pratade med honom i två timmar.

Vad har du för läsare?

Ungdomar mellan 13-18 år, och så vuxna som är intresserade av deras värld. Något som glädjer mig enormt är att “Kaoskrigeren” för många har blivit den första bok de läst ut, och verkligen velat läsa. Jag har fått så mycket respons från bibliotekarier och lärare, och även massa ungdomar, som säger hur mycket de gillar den, och att de känner igen sig själva. Speciellt tuffa killar. Det är otroligt roligt.

Min andra bok heter ju “Jenteloven” och jag trodde aldrig att killarna som läste “Kaoskrigeren” skulle vilja läsa den – den handlar om tjejer och det är en tjej på framsidan. Men de verkar ha gillat den också! Jag tror min publik är ungefär 40/60 killar och tjejer. Och många som inte är så ivriga läsare sen förr.

Med “Kaoskrigeren” så skickade jag ett mejl till en känd rapartist som jag gillar. Alis Hartberg från Klovner i kamp. Han är väl ungefär Norges Petter. Jag hade lyssnat på Alis låtar medan jag skrev och jag tyckte de passade min bok så bra, så jag frågade om han inte kunde skriva en särskilt till den. Först menade han att han var för upptagen, men sen fick han manuset, läste det på en dag, och skrev fyra låtar! Vi gjorde en skolturné tillsammans där han rappade och jag läste. Det blev så bra! Och det var så kul för att han sa att han läste böcker, den tuffe populära artisten, och det gjorde det ju mer okej för alla i publiken att läsa. Efter den turnén så har jag nu satt ihop en multimediashow där jag visar videos med hans låtar och läser till dem.

Jobbar du heltid som författare?

Nej. Jag är redaktör på en tjejtidning, det är mitt heltidsjobb. Skriver gör jag på kvällar och helger. Senare skulle jag kanske vilja skriva mer, men det är ju fråga om ekonomi och allt sånt. Och jag vill ha ett jobb, jag tror jag skulle bli för introvert och konstig om jag satt hemma och skrev hela tiden. Jag behöver impulser från annat!

Hur blev du författare?

Jag har alltid skrivit massa historier, hela livet. Jag bara måste skriva! När jag var liten delade jag ut dem till familjen och släkten och då sa de alltid “åh, du kommer att bli författare!” och jag sa “nej, det ska jag inte!”. Men sen blev jag ändå först journalist (som jag också hade sagt att jag inte skulle bli) och sen författare. När jag började skriva “Kaoskrigeren” så tänkte jag inte att det skulle bli en bok, utan jag ville bara se hur långt historien skulle hålla. Jag skrev på för min egen skull. Först efter 100 sidor så kändes det som att det var en bok på gång… Sen tog jag kontakt med en författare jag mött på ett kampsportseminarium och frågade om hon ville läsa, se om det var något. Det tyckte hon, så jag fortsatte.

Hur är en bra bok?

Jag tycker att mycket handlar om att man läser den vid rätt tidpunkt i livet. Då kan den ge explosiva erfarenheter! Och så gillar jag goda karaktärer, och att det inte är för långt och utdraget. Det låter kanske lite barnsligt att säga så, men… jag gillade såna böcker där det händer något när jag var liten och jag gör det fortfarande.

Vilken är din favoritbok då?

Det är en jag läste när jag var 13 år, Susan E Hintons “The outsiders”. Den handlar om våld och sårbarhet i ungdomsmiljöer, och jag gillade att hon var en tjej som kunde skildra männen och pojkarna i den här miljön. Hon fick också massa bra kritik från dem, att hon fångat dem rätt, fattat hur det var och så. Det var den jag tänkte på när jag skrev “Kaoskrigeren” faktiskt, och när jag hade svårigheter men den som “hur ska någon tro på det här, jag kan ju ingenting”, då tänkte jag på henne och “The outsiders”. Lyckades hon så kan väl jag med!

Jag läste överhuvudtaget massor när jag var liten. Nu önskar jag bara att jag skulle hinna läsa!

Dina tips på bra böcker eller författare idag?

Jag tipsar om några ungdomsböcker.
“Boktjuven” av Markus Zusak.
“Allt jeg skriver er sant” av Ellisiv Lindqvist. Det är noveller som könsroller, feminism och såna frågor.
“Den mörka sidan av månen” av Tone Kjaernli.
“Svart elfenben” av Arne Svingen.
Och så två författare jag gillar, Lise Blomquist och Ingelin Røssland.

Men jag önskar verkligen jag hann läsa mer! Jag hinner inte med mitt jobb, eget skrivande, skolturnéerna och så kampsportträningen. Tyvärr!

Vilka norska författare borde vi svenskar upptäcka?

Generellt mer norsk ungdomslitteratur kanske? Det finns väl några stora norska författare som är populära i Sverige, men de skriver för vuxna. Jag säger ungdomsförfattare i allmänhet och till exempel de jag redan nämnt tidigare.

När jag var i San Francisco så fick jag tillfälle att följa med en grupp svenska, slovenska och mexikanska journalister på ett studiebesök på Googles huvudkontor i Mountain View. Mycket intressant! Självklart passade jag på att ställa några frågor om Google Books, eftersom de har stött på så mycket patrull med den tjänsten, både i USA och här i Europa.

Jag har funderat en hel del över Google Books och har till slut kommit fram till en egen liten teori om att Google med sin boksatsning eftersträvar ett enhetligt format för e-böcker. Idag har de flesta läsplattetillverkarna med jätten Amazon och deras Kindle i spetsen, sitt eget filformat. Detta skapar naturligtvis problem. Men när en så stor aktör som Google går in och dunkar ut miljontals titlar i ett och samma format, kan detta mycket väl bli standard för e-böcker i framtiden och även på sikt kanske slå ut Kindleformatet, eller tvinga Amazon att anpassa sig. Det här frågade jag dem faktiskt om, men fick aldrig något svar på den frågan (är det något de kan, PR-nissarna på Google, så är det storytelling), istället gav David Krane, director of corporate communications på Google, ungefär det här svaret på vad det är som motiverar dem:

Först och främst handlar det om att en hel del information inte finns tillgänglig i sökmotorerna. Men Googles tre grundare är också alla passionerade läsare. Och böcker som inte längre ges ut, eller saknar copyrightskydd och levande författare riskerar att försvinna så att folk inte längre kan ta del av dem. Google vill bevara detta åt eftervärlden. Målet är helt enkelt att göra all litteratur tillgänglig för alla.

Nå, det låter ju hjältemodigt så det förslår. Och tanken är väldigt tilltalande, det skall medges. Som Daniel skrev i sitt inlägg efter att vi varit där: att all världens litteratur ska göras tillgänglig för alla, är en fantastisk tanke. Och Google är i princip den enda aktören som kan lyckas med ett sådant uppsåt. Det är säkerligen tids- och kostnadskrävande att scanna in böckerna, även om det antagligen går fortare nu än när Larry Page utvecklade den första prototypen (givetvis över en helg, det mesta som görs på Google görs over the weekend, by this one guy, om man ska tro PR-folket) för att scanna in böcker – en 5 megapixelkamera som tog bilder på varje boksida som man sedan kunde föra över in i datorn.

Men man hymlar inte heller om att det finns kommersiella intressen bakom – man vill stimulera försäljning av böcker. Och nu i efterhand inser också Google att de har gjort en del misstag när de släppte tjänsten:

- Timingen var dålig, säger David Krane. Vi släppte Google Book Search i mitten av december, när julhandeln är igång som bäst. Böcker säljs till större delen just under julsäsongen och bokhandlare och förlag var upptagna med att tänka på vad detta innebar för konsumenten snarare än vad det innebar för dem. Vi fick inte heller tillräckligt med tid att sätta oss ner tillsammans med branschen och förklara vad våra syften var, att det inte var en del i någon ondskefull plan, utan att det faktiskt är tänkt att innebära något bra både för branschen och för konsumenterna.

- Om vi hade fått göra om det skulle vi definitivt ha lanserat tjänsten vid en tidpunkt då vi kunde gett uppmärksamhet till  och förklarat vår mission både för konsumenter och för branschen.

Google har alltid jobbat med one-to-one när det handlat om marknadsföring och PR. Numera är man dock ett så stort och multinationellt företag att detta inte längre är görbart, och jag tror att detta säkert spelade in, Google blev tagna på sängen av den uppmärksamhet som Google Books fick, och hade ingen naturlig plan för hur man skulle bemöta detta på bred front.

- Däremot, säger David Krane, åtminstone delvis som svar på min teori som jag presenterade tidigare, så arbetar Google Book Search med ett open source-format när de scannar in sina e-böcker, till skillnad från Amazon som är ett slutet system. Det betyder att andra kan använda vår lösning.

-Vi tror att den öppna webben vinner i längden. Se bara på ett företag som Apple och iTunes Store. De har öppnat upp nu så att vem som helst kan använda deras tjänst. Jag behöver inte längre en iPod för att spela musik som jag köpt via dem, utan kan använda vilken mp3-spelare jag vill. Boksatsningen har varit så kostsam för oss, och tagit så mycket energi. Men vi ser långsiktigt på det och tror verkligen på idén.

Ungefär tio miljoner titlar finns nu inscannade via Google Books – i olika omfattning beroende på om Google har avtal med förlagen eller inte. Antagligen är många fler på väg efter att Google nu når förlikning med flera stora aktörer. Och jag kan inte låta bli att hoppas att satsningen fortskrider och att vi så småningom når utopin ”all litteratur tillgänglig för alla”. Vi har faktiskt dessutom ett liknande europeiskt alternativ: Europeana som också scannat in nästan lika många titlar som Google Books.

Om man vill veta mer om det här besöket, kan man förutom läsningen hos Daniel, även kika in på min andra sajt Lillagumman.se och se vad jag har skrivit om hur det är att jobba på Google, samt läsa Fredrik Wass intressanta inlägg i Moving Images bloggstafett, det handlar också delvis om vårt besök där.

Jag träffade Frode Grytten förra veckan och förutom att han skriver väldigt bra böcker själv, så är han dessutom ett Murakami-fan. Trevligt! Jag var såklart tvungen att prata om det.
För tio år sen när vi hittade ”The wind-up bird chronicle” var det ingen som kände till Murakami, men nuförtiden är han riktigt populär och känd. Hur har det blivit så, och vad gör honom så bra? Frode Grytten menar att Murakami appellerar till en speciell tidskänsla som finns just nu. Han skriver ofta om rätt lyckade män i toppen, de har pengar (även om de är arbetslösa är det sjävvalt och det orsakar inga ekonomiska problem), de har ett bra liv, men ändå lever de i ett utanförskap. De förstår inte omvärlden, känner sig inte hemma. Hans berättelser handlar om att vilja knyta an till andra människor, men inte kunna göra det. Sånt vi känner igen oss i. 
Det blir bra politiska skildringar av samtiden också eftersom det här är något som växt fram mer och mer. En kamp mellan att vilja tro på något – demokrati och kollektiv – och det individuella samhället där alla bara ser till sitt eget. Den här ”berättelsen” kommer även fram i den icke-fiktiva intervjuboken ”Underground” som handlar om sarin-attacken i Tokyos tunnelbana.
I vanliga fall läser Frode Grytten inte sci-fi, men i Murakamis fall så tänker man ju inte på att det är med så pass mycket, säger han. Han gör inget nummer av det, det blir inte alla de där reglerna man alltid måste förstå och liksom svälja i annan sci-fi, så det bara flyter på. Grytten har läst löparboken och uppskattat den med väldigt mycket, trots att han inte alls uppskattar löpning eller träning.  Han förstod ändå kanske lite grejen med det när han läste Murakamis tankar, medger han.

Jag frågar honom om andra bra boktips och han föreslår ”Vägen” av Cormac McCarthy som han tyckte var helt fantastisk, fast nästan så att han inte tordes bläddra vidare för att han var rädd för hur det skulle gå.

När det gäller skämsböcker har han i princip inga såna. Han berättar att han fått besök av en journalist som skulle kolla in olika författares bokhyllor, och hon hade blivit irriterad för att det bara var bra och fin litteratur hemma hos honom. Han kommer på två böcker som han glömt avbeställa från bokklubbar, ”Da Vinci-koden” och någon Läckberg, men annars har han mest bara böcker han gillar. Och de råkar vara bra.
En skämmig aspekt av bokhyllan kan däremot vara att den mest innehåller manliga författare. Tyvärr, säger han. Det beror kanske på omedelbara paralleller, eller på att han har en förkärlek för maskulin arbetarlitteratur. ”Det bara blir så.” Trots det så är en del av hans stora favoriter kvinnor; Grace Paley, Flannery O’Connor, Hanne Örstavik och och Ali Smith, men som helhet så blir det fler män.

Som avslutning, novelltips?
Ali  Smith ”First person and other stories”. Raymond Carver, Richard Ford ”han är lite slapp när han skriver romaner, han borde bara skriva noveller”, David Means, George Sanders, Banana Yoshimoto, och givetvis Murakamis ”Blind woman, sleeping willow”.

Mer Frode Grytten: del 1 i intervjun, och hans senaste novellsamling, ”Rum vid havet, rum i staden”.

Förra veckan fick jag träffa en av mina norska favoritförfattare Frode Grytten. Jag blir ju ofta förtjust i manligt smågnäll så jag har fallit som en fura för hans roman ”Sommaren är inte att lita på”, hans noveller ”Bikupesång” och nyöversatta ”Rum vid havet, rum i staden”.

Det första jag frågade var hur han visste vilken sorts text det skulle bli, roman eller novell, när han fick en ny idé. Han tyckte att det var en direkt magkänsla, han brukade aldrig vela och ändra sig. I en del fall, tex ”Bikupesång”, kan novellerna läsas ihop också, så de är enskilda men bildar en slags helhet.
Överlag verkar Frode Grytten vara en stor, stor novellälskare och skrivare. Han läser mycket hellre noveller än romaner, och han gillar verkligen det korta formatet och vad författarna måste göra med det. Han tycker att det passar livet så bra; som att man går runt i en stad och tittar in genom fönster och får en kort glimt av människorna där. Just så är en bra novell, menar han. En kort betraktelse, men tillräckligt lång för att vi ska orka och vilja ta till oss det.
Det är ofta vardag det handlar om i noveller, det ordinära och vanliga, och det uppskattar han också. I en roman krävs ett stort tema och en stor och avgörande händelse, men i en novell får man koncentrera sig på det lilla, rätt händelselösa. Det som egentligen är det riktiga livet, vår tillvaro dag för dag.

Alla noveller i nya samlingen ”Rum vid havet, rum i staden” bygger på tavlor av Edward Hopper och alla tio noveller berättar om tiden före eller efter något har hänt. Men just nu, i novellen, är det stilla. Det är kanske därför han gillade Hoppers tavlor så mycket från början, för att de ofta verkar skildra just väntan och eftertänksamhet. Han berättar att han fick idéen till det här upplägget för länge sen, men eftersom människorna på tavlorna är äldre behövde han bli lite mer medelålders innan han skrev dem. I flera år var han nervös att någon annan skulle komma på samma grej. Sen när han väl började så gick det väldigt lätt att skriva. Han arbetade på alla tio noveller samtidigt för att liksom lura sig själv. När han skrev ”Bikupesång” hade han tagit en i taget, och då hade det blivit svårt att komma igång på nytt. Nu var det parallellskrivande, och när han satte punkt så kände han sig lite förvånad över hur snabbt det gått. ”Redan klar?”
Här i Sverige är de publicerade i små häften i en box, väldigt snygga, och man kan plocka med sig en eller två för dagen. I Norge är de en vanlig bok, och om man läser dem i den ordningen så kan man märka att de går från morgon till kväll och att de alla utspelar sig den 27 augusti. (Jag säger kan märka, för det tänkte inte jag på.) Men de hänger inte ihop, de är alla fristående. Frode Gryttens enda regel för projektet var att han skulle skriva om människorna på bilden, och han skulle försöka skriva om dem från samma synvinkel som man ser på tavlan.

Vi pratade om att som tex Siri Hustvedt skriva i grunden samma historia, men utveckla den från gång till gång, och det kände han igen sig i. Nu har han just hållit på att samla ihop alla sina noveller, 103 stycken, till en utgåva och det blev väldigt tydligt hur han följt sina karaktärer från barndomen till medelåldern. Hans stora berättelse skulle kunna bli om att lämna tryggheten i barndomshemmet för att våga sig ut i världen och hitta sin väg och sin plats där. Eller om att lämna småstaden och gå ut i världen. Allting ackompanjerat av samtida popkultur, både musik och litteratur.
Han tycker att pop, rock och punk blev en slags demokratirörelse för hans generation. Folk insåg att man inte behövde tillhöra eliten för att få uttrycka sig konstnärligt, du fick skriva även om du inte var Ibsen.
Han var väldigt tyst i skolan, sa aldrig någonting utom vid ett tillfälle när en lärare diskuterat en journalists arroganta uttalande om att all popkultur var dålig. Då hade Grytten blivit så provocerad att han ställt sig upp och utbrustit ”Bob Dylan borde få Nobelpriset i litteratur!”. Läraren och klassen hade knappt trott sina ögon. Eller öron.
Nu under intervjun kan jag inte låta bli att titta på en gul pin han har på kavajslaget, och när vi ska avsluta frågar jag vem det är. Svaret är Shakespeare’s sister, efter en singel som The Smiths släppte 1985. Om man vill läsa mer om Gryttens syn på Morrissey så är första novellen i ”Bikupesång” ett hett tips.
Och om man vill läsa lite mer om Frode Grytten så är imorgon eftermiddag ett hett tips.

Den danska författaren Naja Marie Aidt var i Sverige ett par dagar förrförra veckan. År 2008 belönades hennes novellsamling ”Babian” med Nordiska rådets litteraturpris, och nu har den nyligen kommit ut på svenska. För oss här är det den första boken av Aidt, men i sitt hemland är hon en känd författare med en lång radda titlar bakom sig.
För ett halvår sen flyttade hon till Brooklyn, New York, där hon ska bo med sin familj i tre år.

Jag fick en intervju med Naja Marie, och här kommer den i ett långt sjok.

Vad läste du på planet hit?

Jenny Tunedals ”Kapitel ett”, en lyriksamling. Jag tycker mycket om den.

Har flytten till New York förändrat din läsning?

Ja, jag har alltid läst många nordiska författare på svenska och norska, och danska givetvis, men nu känns det lite annorlunda. Som att vända hem. Man vill ha kontakt med sitt språk och det som händer där (här). En nordisk roman jag läst senaste tiden är tex Per Petterssons ”Jeg forbanner tidens elv”. Den var mycket bra, men jag tycker nog att ”I kolvannet” är hans bästa.

Amerikanska författare då?

Ja, absolut, jag läser ju många såna också! Jag gillar att läsa de som skriver om det här området där vi bor, Park Slope, eller om New York. En sån är Paula Fox. Hon är översatt till danska så jag har läst henne förut, men nu läser jag om och det känns ju mer eftersom det utspelar sig precis här.
Jag gillar tidskrifter också, och det finns verkligen tidskrifter om allt i USA. Alla möjliga små intressen har sin egen. Det är stor skillnad där på USA och Danmark! Jag brukar läsa poesitidskrifter.
Sen läser jag ju såklart amerikanska författare också. Walt Whitman, Paul Auster och Cormac McCarthys ”Vägen” som jag tyckte var otroligt bra.

Vi pratar om hur det funkat för hennes barn att byta land, och hon berättar att de direkt fick börja i en klass för nyinflyttade (där man bara fick ha bott i landet i max fyra år). I den klassen fick alla extraengelska varje dag. Samtidigt är familjen uppmuntrade av skolan att prata och läsa danska hemma. Det här är helt annorlunda än i Danmark där man tycker att alla ska försöka prata så mycket danska som möjligt. Amerikanarna menar att barnen kommer att lära sig engelska mycket bättre och snabbare om de behåller sitt modersmål.
Man är ju sig själv på sitt modersmål och om man måste ge upp det så förlorar man sin suveränitet och identitet. Man blir dessutom dummare, säger Aidt. Hemma pratar vi därför aldrig engelska, och jag och barnen läser många böcker tillsammans på danska, förklarar hon. Det har faktiskt inte alls varit så svårt för dem med språket, och jag tycker det mesta har fungerat riktigt bra. Det märks att New York är vana att ta emot folk från många länder. De har visat en stor öppenhet och vänlighet och välkomnat oss så bra, så som jag inte känner igen från Danmark! Integrationen fungerar på ett sätt som den inte alls gör hemma.

Vad läste du när du var liten?

Äventyrsböcker om indianer, de tyckte jag var fantastiska. Mycket sagor också. HC Andersen, bröderna Grimm. Jag bodde på Grönland tills jag var sju och vi läste väldigt mycket när jag var liten. Det var ju så mörkt och svart på vintern. Jag gick till biblioteket och lånade stora kassar med böcker. Några favoriter när jag blev äldre var ”Öster om Eden” av John Steinbeck och Martin Andersen Nexös ”Pelle Erövraren” och ”Ditte människobarn”.

Har du alltid läst mycket?

Ja. Jag hade ett litet uppehåll när jag fick mitt första barn när jag var arton och sen gick i skolan, men efter några år kom jag tillbaka till läsningen.

När började du skriva?

Från det jag var liten också, men jag minns att jag skrev en novell när jag var tretton och det var då det kändes som att jag började på riktigt. På min gata bodde en dansk dramatiker, och hon och jag skrev musik tillsammans. Det var otroligt betydelsefullt för mig att få möta en annan som arbetade med att skriva.

Min första diktsamling publicerades 91, och de första åren jobbade jag i musikbranschen som booking manager samtidigt och skrev på fritiden. När mitt andra barn föddes så skrev jag min andra diktsamling, och sen jobbade jag på så att jag publicerade en bok per år medan jag var hemma med barnen.

Naja Marie Aidt har kommit ut med flera böcker; dikter och novellsamlingar, och barnböcker för åk 3 – 5.

Inspirationen till ”Babian” kom från tankar om hur det var att leva i det danska samhället i en ekonomisk högkonjunktur. Hur skulle man kommunicera med varandra, vad skulle man vara upptagen av; smink, sex, att se smal och vältränad ut, att konsumera och unna sig saker hela tiden. Varför hade samhället blivit så?
När boken kom ut så hade det redan börjat förändras, och nu är det ju ekonomisk kris där med. De som växte upp i högkonjunkturen har inget minne av något annat, så hon menar att det ska bli intressant att se hur de hanterar det här. De är vana vid ett överflöd, att kunna få mycket, och att inte ta ett individuellt ansvar på samma sätt som tidigare generationer.

”Babian” fick bra kritik och respons av de danska läsarna. Det är många som tycker den är svår och obehaglig, och där håller Aidt helt med. En del av novellerna var oerhört jobbiga att skriva pga det som händer i dem, och hon kände sig nästan sjuk medan hon skrev dem. En novell handlar om en mor som misshandlar sitt barn tex. Aidt ville att de skulle drabba läsaren fysiskt, och hon försökte få fram ett språk som satte fokus på kroppen.

Två veckor efter hon fått Nordiska rådets pris kom en diktsamling av henne ut, men efter det har hon inte skrivit något nytt. Hon menar att nästa novellsamling måste bli helt annorlunda, den ska inte vara ”Babian 2”. Hon måste hitta ett nytt språk och nya historier. Varje bok är för henne att få utveckla något nytt, hon vill aldrig fortsätta i samma stil och ton som den tidigare.

I vår publiceras en samlingsvolym med alla hennes dikter på danska. Den blir 500 sidor tjock, och är enligt henne själv ”en riktig resa”. Den första och den sista dikten är självbiografiska och handlar om hennes uppväxt på Grönland, så de blev en slags ram.

Jag frågar henne om bra lästips och hon nämner McCarthys ”Vägen” igen som hon verkligen gillade. Alla kan läsa den, min son som är sjutton och jag, säger hon. Det är en modern klassiker!
Av danska författare vill hon hålla fram Helle Helle och Pia Juul. De har intensitet och precision, de två viktigaste ingredienserna i en bra bok. Det måste vara bra språk, och så en historia berättad på ett originellt sätt.