Förra veckan lanserades Carina Nunstedts nya tidning ”Yourlife. Flera kringtjänster, bl.a. en riktigt ambitiös webb och bokeventen ”BookYourlife”, har redan funnits ett tag. Jag har varit rätt nyfiken på själva tidningen och blev inte besviken. Det finns ordentligt mycket att läsa (därav att jag inte skrivit om den förrän nu), många och långa möten med intressanta personer och inte minst riktigt många boksidor. Jag har läst på lite olika håll att många verkar tycka att tidningen saknar distinkt målgrupp, men själv känner jag mig helt träffad. Lite karriär, lite mode, lite prylar, lite skönhet och mycket böcker är helt klart något för mig då jag har tröttnat på Elle, känner mig för ung för Amelia, för gammal för VeckoRevyn och inte alls är i målgruppen för Mama.

Det enda som känns lite trist att de gjort en karbonkopia ”av våra Bokkollo ™ med  sina ”Readtreat”.

Just nu engagerar vi oss väldeliga i Rocky i DN varje morgon. Daniel börjar med kulturdelen, så han är den som först ropar åååh neeej! och skakar på huvudet, varpå jag gör det samma en liten stund senare.

Rocky har nämligen en ung tjej på kroken, en ung tjej som dessutom är en liten smula polyamorös. Hittills har Rocky gjort det mesta som man inte bör göra i de lägena, typ läsa hennes mejl och sådant. Vi oroar oss för utvecklingen, helt klart.

”En liten bok om ondska” är verkligen en titel som fungerar bra som varudeklaration för det är ju en (fysiskt) liten bok om ondska. Ann Heberleins ambition var tydligen inte heller skriva en heltäckande bok om ämnet men jag tycker nog att hon ändå lyckas få med rätt mycket på de 298 sidorna. Och nöjer man sig inte med hennes genomgång så kan man ju ge sig på hennes 12 sidor långa referenslista… För oj vad det regnar referenser och redogöranden om vad andra anser. Det är kanske något av det som jag möjligtvis ställer mig lite tveksam till, jag hade önskat mig lite mer av Heberleins egna tankar om vad ondska egentligen är.

Och är man känslig för skönlitterära spoilers så kanske man ska undvika att läsa den helt. Jag är glad att jag redan har läst t.ex. ”Brott och straff”, ”Mörkrets hjärta”, ”Flugornas herre” och ”Det femte barnet” och att jag inte alls tänkt läsa ”Den femte kvinnan” eller ”Sommardöden”. Det är såklart ett ytterst effektivt sätt att diskutera onda människor men jag är helt allergisk mot att någon avslöjar en twist eller vem mördaren är för mig innan jag själv fått chansen att läsa eller se. (Jag vågar t.ex. inte, över 10 år senare, läsa en endaste text av Svenska Dagbladets Jeanette Gentele efter att hon avslöjat twisten i ”Sjätte sinnet” i en krönika innan jag hade hunnit se den.)

Att avslöja slutet av en bok eller film är kanske inte riktigt kan räknas som ondska, eller så är kanske det kan det? Lite vardagsondska sådär. Att njuta av att mottagaren verkligen inte vill veta, men att skita blankt i det, kanske är första steget till att trycka på knappen och släppa bomben. Men det är inte det jag skulle kalla vardagsondska som till största delen avhandlas i den här boken utan oftast den typ av ondska som har med våld att göra och människor såsom Josef Fritzl och Anders Eklund. Människor som räknas som monster. Men som (s. 29) Primo Levi säger ”Monster existerar, men de är alltför få för att verkligen vara farliga; de vanliga människorna är mycket farligare”. Jag tror verkligen att det är farligt att avhumanisera dessa ”monster” även om det är väldigt lockande eftersom det gör världen enklare att förklara än om det kanske råkar vara så att vi alla människor har förmågan att både vara goda och onda, kanske till och med på en och samma gång.

Okej, okej, sist ut av alla. Här kommer den.

1. Bäst i sommar?
Ge mig ett D, ge mig ett E, ge mig ett S… och K-N-A-U-S… och H-A-N. Alltså, Sarah Dessen, Knausgård och Jenny Han. Inga överraskningar där.
Sträckläste ”Paganini” en eftermiddag, och det är ju ett betyg på bra spänning. Sträckläste också kommande ”Det fördolda” på en tågresa, en skitbra svensk deckare. Mer om den 6 sep.

2. Sämst i sommar?
”Primtalens ensamhet” var trist. Sen har vi ju ”Easter parade” av Richard Yates. Han som inte är ”sämst” men som jag är allergisk mot. Och så dessa tre läs och glöm-böcker.

3. Vad har du helst läst på stranden?
(På balkongen eller i solstolen.) Har kört flera faktaböcker, kan rekommendera alla i del 1, 2 och 3.

4. Var har du läst mest?
När jag var i NY och när jag var uppe i Luleå. På semestern alltså. Sen när jag kom hem hit till Stockholm igen blev det mest fokus på eget bokskrivande.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jag trillade in på faktan och det för att jag har så svårt att läsa fiktion när jag ska börja skriva själv. Det kan inte vara ungdomsböcker och inte romaner i min vanliga stil då, det bara stör.
Ett projekt jag misslyckades med var att jag tänkte läsa mycket mer norskt – men då var det just ungdoms… Gick inte.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Ett av mina sämre NY-köp var Amy Sohns ”Prospect Park West”. En bok som fick mig att bli rätt cyniskt penga och framgångshetsad i några dagar, och verkligen inte på ett bra sätt. Yta, yta, yta. Hatar den känslan, och gillade inte boken särskilt alltså.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Chockar nog inte så mycket genom att säga ”Min kamp 6″. Läste precis Denise Rudbergs och Therese Bohmans böcker, och de var på min längta-lista. Mer om dem imorgon.
På barn&ungdoms kommer massa jag ser fram emot, nytt av Gunnar Ardelius, Sofia Nordin, Ingrid Olsson, Sara Kadefors och ett par spännande debutanter.

Läste Guns N’ Roses-bion som är ute och valsar i pocket på ICA-butikerna nu. Jag har tänkt ganska mycket på den efteråt. Dels för att jag varit så förtjust i Slashboken och framhållit den lite nu och då som bra rockbio och det här blir ett sådant bra komplement, dels för att jag har lite svårt att släppa det liv som gunnarna levde. Bor i ett råtthål till studio i LA, nerknarkade. Izzy säljer heroin utanför deras egna konsertspelningar så de ska få pengar att ta sig hem typ. Och Axl, denna fullkomligt galna maktkåta person!

Sedan, när vi var på SSWC var det en liten mediaprogramskille som knallade runt och filmade oss hela tiden, för någon slags dokumentär. Han hade en GNR-tisha, jag ville fråga varifrån han köpt den och om det var en äkta gammal och inte ett H&M-nytryck som typ Madonna och Bruce-tishorna.

Har  blivit litet starstruck av den där boken. Vet egentligen inte varför. Ett RIKTIGT FAN. Liksom. Författaren drog alla de biografikort som jag innerligt hatar, bl a för långa intron till det riktigt gosiga man vill läsa om, total genomgång av diskografi osv. Och ändå. Ändå!

Annat jag gjort som ett direkt resultat av läsningen var att adda Slash, Sharon Osbourne och Nikki Sixx på twitter (axlrose var typ inaktiv). Nikki Six gav för den delen boktips häromdagen. Visserligen nåt Kabbalajox som jag lägger på samma ställe där Coelhoböckerna redan ligger, men ändå. Ändå!

Känner att jag behöver ännu mera rockjuice.

Sydafrika! På grund av Deon Meyers finfina deckare, ”Jägarens hjärta” och ”Devil’s peak”, som utspelar sig där så blev jag nyfiken på ”Leva på gränsen” av Leif Norrman.

Han har varit utrikeskorrespondent i Afrika mellan 1990 – 2002, och Sydafrika var hans bas.
”Leva på gränsen” tar upp ganska många av de saker som jag snappat upp på nyheterna under åren – fattigdom, våld, aids, Mandela såklart, fotboll givetvis, apartheid.
Norrman berättar med ett lätt anslag, och mycket personligt. En del handlar om reportage han gjort och politiker han träffat, medan andra kapitel rör hans vänner. Det jag uppskattar är att man får en fördjupning på nyheterna jag nämnde ovan, för det är nog schablonen av vad ganska många tänker om Afrika?
Tex i samband med fotbolls-VM, jag hade ingen aning om den enorma mängden svarta killar som lyckats ta sig till Europa och hankar sig fram på verkligen ingenting för att förhoppningsvis så småningom få ett kontrakt med en klubb. Hela deras familj väntar på det. I klass med människohandel.
Eller att få följa med Mandela till hans cell på Robben Island. Eller att få höra om katastroferna på både vita och svarta sidan när jorden skulle omfördelas till sina riktiga ägare.
Det är korta nedslag på 10-15 sidor men på dessa så får man en förklaring och en känsla för de han berättar om. ”Leva på gränsen” ger Afrika-mersmak. Leif Norrman skriver att han tänker på det och längtar tillbaka varje dag, och jag börjar få ett hum om varför.

Nu kommer dom, pappatidningarna. Jag har ju efterlyst pappalitteratur rätt länge, nästan från att vår graviditet startade för lite drygt ett år sedan och känt att det här nog ligger litet i tiden. Och mycket riktigt. Både pappatidningar och tidningar som riktar sig till båda föräldrarna kommer nu. Jag är nyfiken och kommer förstås att kasta mig över tidningarna när de kommer ut!

Det snackades och hyllades en hel del när Bangs nördnummer kom ut i våras. Jag läste det, men tyckte inte att det levde upp till mina då skyhöga förväntningar.

Däremot älskade jag det nya våldsnumret. Jag har läst numret med helt andra glasögon än SvDs Johan Wennström, som bekymrat konstaterar att en ny sort våldsamma feminister är på frammarsch. Jag läste istället artiklar som handlar om att det våld som män utsätter kvinnor, barn och andra män för kostar samhället otroligt mycket pengar varje år (ni anar inte!), om våld i hemmet och om våldsamma kvinnor på film. För att inte tala om fotbollslaget Dick, Kerr Ladies. Artiklarna är välskrivna, men med ett personligt tilltal. Jag gillar det! Det får mig dock inte att vilja gå ut och slåss. Kanske är jag vad Wennström kallar för en sansad feminist.

Här finns för övrigt en Spotify-playlist till numret. Bra initiativ med spellistor ju.

Är ni sugna på att ta reda på mer om våldsamma kvinnor, kan ni lyssna på Nour El-Refai i P1-programmet ”På jakt efter kvinnan”, när hon är på jakt efter den just våldsamma kvinnan. Intressant, men alldeles för kort!

Tycker faktiskt det börjar bli rätt tröttsamt att räkna nu. Men jag tycker någonstans ändå att det är viktigt att inte sluta utan fortsätta att påpeka och uppmärksamma Filters gubbighet. I Filter nummer 15 är det 12 reportage om män, tre om kvinnor.

Och som ni vet, att kvotera innebär inte per automatik att någonting blir sämre så det argumentet vill jag inte ens höra, jag tror nog det finns tillräckligt med intressanta kvinnor i Sverige och världen så att vi skulle kunna vända på siffrorna ovan. Att lägga en kvinna på omslaget och dessutom puffa för alla tre reportagen om kvinnor hjälper inte heller upp ett enda dugg.

Till protokollet vill jag ha lagt att tidningen är läsvärd och att jag fortfarande är stormförtjust. Om det inte vore för det här att de verkar ha så jävla svårt att skriva om intressanta kvinnor. Till exempel är boksidorna i detta nummer helt tillägnat männen (förutom i listan kring nya böcker som kommer i höst, där är det blandat, men jag pratar om intervjuer/notiser om författare).

Så jag fortsätter. Det är bättre att räkna än att inte.

Man vet att en person kommer att nomineras som partiets presidentkandidat och sen vinna valet. Man vet det. Ändå läser man en bok om hela processen och det är spännande som en sträckläsningsdeckare. Hur ska det gå, hur ska det gå?!
Varsågod, ”Det amerikanska löftet” av Martin Gelin.
Gelin har följt Obamas kampanj genom alla primaries och sen den riktiga valkampanjen under två år, små och stora möten, träffat volontärer, kuskat runt i bussar, flyg och bilar, pratat med högre medarbetare, historiker, forskare, motståndare. Alla. Utom Obama själv. Ingen intervju med honom här, men ändå en tydlig bild av presidenten. Det som släpps fram iallafall. För det som också blir tydligt är hela maskineriet bakom en presidentkandidat. Hur man jobbar med media, matar ut sina reklamfilmer, bemöter, lägger upp strategier, kommer igen, vilken roll fruarna och familjen spelar, mm.
Det här kanske låter som en lite torr bok nu, men oh nej. Första halvan genom alla primaryval blev en nagelbitare för mig! Fakta som reads like a crime novel kan vi säga. Och precis som JoÖ som också läst satt jag och snörvlade vid flera tillfällen. Det här är så stort!

Som engelsklärare vill jag även prisa youtube, vi tittade på flera av de omnämnda talen i mina klasser då när det begav sig. Ett jag speciellt kan framhålla är faktiskt inte Obamas även om han är en excellent talare, utan Hillary Clintons vid demokraternas konvent. Titta på crescendot som börjar 22:32 in i klippet och hur hon bygger upp, lyfter fram kvinnorna som tagit oss dit vi är idag, repeterar vissa fraser för ännu större effekt. MVG.