I senaste numret, 1/2010, av VI Läser så har jag pratat med tre författare som springer. Gunnar Ardelius (syns på bilden), Torbjörn Flygt och Denise Rudberg berättar om sin löpning och sitt skrivande. De aktiviteterna hänger ihop, serni.
Dan Lepp har fotat, och med den äran!

(Själv har jag denna marsmånad drabbats av mitt livs första ryggskott – och drog på mig 1.5 såna på en gång. Horrible! Längtar väldigt mycket efter att det blir mindre is på gatorna, att ryggen blir bättre och att jag får börja springa igen. Sen ska jag aldrig mer håna övningen ”plocka äpplen”.)

För övrigt så tycker jag att vi ser litteratur-Sveriges absolut snyggaste frisyr på omslaget till tidningen: Sara Stridsbergs snedlugg och coola polisonger. *Megacravings*

Jag impulsköpte ”Vegetarisk Husmanskost” häromdagen, eftersom tja, jag är vegetarian, men framförallt eftersom ni vet hur det är: man lagar samma sak kväll efter kväll och kokböcker brukar kunna vara en fin inspiration. Över hundralappen betalade jag för denna spiralinbundna bok, men tyvärr gjorde den mig fruktansvärt besviken. Visst innehåller den många enkla recept som jag mycket väl skulle kunna laga, men många av recepten är så banala att de snarare provocerar än inspirerar. För den nyss utflyttade studenten är boken kanske en fullträff, men jag kräver mer av en kokbok än en pastasås som i stort sett bara innehåller champinjoner och grädde.

Jag brukar klaga på kokböcker. Jag tycker om att prova nya recept, men jag tycker att listorna över ingredienserna i traditionella kokböcker brukar vara så långa och instruktionerna så omständliga. Med de korta listorna över ingredienser och superenkla instruktionerna i ”Vegetarisk husmanskost” skulle man kanske kunna tro att jag vore nöjd, men vi kanske kan konstatera att lagom är bäst. Jag har helt enkelt inte hittat min favorit bland kokböckerna. Tills vidare fortsätter jag att leta hos Taffel när jag vill prova någonting nytt.

Jag prenumererar på Allure, den absolut bästa tidningen för sminknördar, men märker att jag sällan hinner läsa den. Nu fick den följa med på tåget till Linköping, tillsammans med ett nummer Topp Hälsa och senaste Vi. Nyfiken på Maja Lundgren-intervjun.

Böckerna är på väg ner i lådor som sagt, i skrivande stund har vi nästan tömt den stora hyllan. Daniel gör det mesta av jobbet medan jag vankar runt höggravid och SKÖR. Sparar lite böcker här och där som jag inte vill få ner i lådor, mest mina gravidböcker. De har blivit lite som snuttefiltar. Jag har svårt att hålla ångan och koncentrationen uppe med recböcker jag beställt, även om större delen av läsningen just nu består av sådant (det känns lite som plikt ibland faktiskt, men mest mot de andra bokhororna på något vis). Med gravidböckerna är det en helt annan sak.

Jag tröttnar aldrig på att läsa om svullna leder, epiduralbedövning, hur man räknar ut mammapenning, konstiga cravings eller vansinnesutbrott, finnar, bristningar och försäkringar om att allt är normalt när man är gravid.

Om och om igen. Jag har små gravidisböcker på toaletten, på köksbordet, i soffan, vid sängen. Bläddrar i dem litet nu och då. Läser om barn som ritar huvudfotingar som små, och sedan växer upp till kriminella och hur man då analyserar de där huvudfotingarna som alltså sparas i journalen ”vi kunde redan då se att han skulle bli seriemördare, huvudfotingen var INTE stabil”. Blir helt orolig för vår sons huvudfoting och då har det stackars barnet inte ens passerat bäckenet ännu.

Alla andra böcker får packas ner, men mina gravidböcker vill jag ha framme så länge som möjligt. Det är på något vis en slags trygghet som jag inte riktigt begriper, för lika ofta blir jag ju irriterad när jag läser dem, allra helst på bristen på pappaperspektiv i barnböckerna (och för all del gravidböckerna). Men på något vis behövs de. Ändå.

Och nästa vecka skall vi packa upp alla böckerna igen, härliga tider.

I gårdagens DN läste jag en krönika (ej på nätet) som tog upp en intressant aspekt av Maja Lundgrens författarskap när hon i senaste Filter poängterar att våldtäkten hon beskriver i ”Myggor och tigrar” faktiskt ägde rum på riktigt, att hon var besviken på att ingen tog upp det, att det inte debatterades när det rasade som värst kring hennes roman. Men vad var fakta och vad var fiktion i den romanen? Vad skulle vi läsa som sant och vad var hittepå?

Jag förbannar ibland nollnolltalets stora trend – den självbiografiska. Snart går det inte att öppna en endaste bok utan att läsa in författarens persona. Även när författarna alls inte skriver med avstamp i det egna. I alla fall inte uttalat avstamp. Så stampar vi på deras önskan om att inte ta det bokstavligen, där vi sitter på kammaren och tolkar för fulla muggar.

Som när jag läser Daniels bok - den är inte självbiografisk men jag har givetvis för länge sedan identifierat Katjor och Amandor, möjligen en vag aning om Linda och är litet fundersam inför att det säkerligen är flera läsare som sätter likhetstecken mellan mig och bokens Iris (har redan fått sådana indikationer). Så är förstås inte fallet, eftersom den karaktären har mejslats fram långt innan jag och Daniel kände varandra. Jag finns inte med i boken såvitt jag kan se. Men Katjorna och Amandorna och Lindorna, de känner nog igen sig.

Så jag funderar – det här med det självbiografiska, vad gör det för min läsning egentligen? För intrycket? Försvårar det? Jag tror, lite försiktigt, att jag nästan har lättare att ta till mig det som är ”på riktigt”. Att jag gärna skulle veta vad som var sant och inte. Rent generellt alltså, inte i fallet Daniel. Att jag exemplifierar med just honom, är väl för att det blir så hjärtskärande tydligt för mig hur jag tänker på fakta och fiktion, delar in, tar bort, lägger till, när det handlar om författare där man åtminstone kan ana personliga erfarenheter som någon slags grund för romanen. Lägger ord och handling i någons mun, det är väl vad jag som läsare sysslar med.

Samtidigt är det väldigt komplicerat. Om författare skulle gå ut och säga att det här är sant, det här är inte sant, här ska ni inte tolka in för mycket av min person och det här är direkt hämtat ur mitt liv, det är ju inte genomförbart. Det borde ju också Maja Lundgren förstå.

Och nu när förlaget ropar ”roman!” om Kurdo Baksis Stieg Larsson-bio, antagligen på grund av allt debaclet kring den, stämningar är aldrig roliga att få på halsen, så känns det som om vi är på väg åt andra hållet också. Samtidigt. En persons sanning är inte längre nog för att det verkligen skall få vara sant. Inte i litteraturens värld. Som om nollnolltalets självbiografiska trend backfirar nu på tiotalet. Allt är fiktivt! Länge leve fiktionen säger förlagen, är han sådär din sambo, säger folk som läst Daniels bok, blandade karameller delar Maja Lundgren ut. När det passar.

Och här är jag, en vanlig läsare alldeles mitt i.

Ni vet hur de säger att man blir liksom litet slö och trög i hjärnan när man är gravid? Att allt bara börjar cirkulera kring bebisen? Well, var skitnära att köpa den här boken på Pressbyrån. Utan att ens försöka vara ironisk. Kvicknade som tur var till, och nöjde mig med att ta en bild.

Åh! Så trist att den fina Tove Janssonartikeln i dagens DN inte finns på nätet. Vadan denna selektering? Det utmärkta Radio Nordrepot finns ju utlagt.

Mumin fyller pensio i år, så det är klang och jubel i busken hela året, bl a med nyutgåvor hos Alfabeta. Jag tänker köpa till mitt barn. Hungriga hundvalpar och bråkiga ungar har trashat mina egna barndomsex till nästan oigenkännlighet.

Jag var litet rädd när jag läste ”Vem ska trösta Knyttet” ”Hur gick det sen” som liten, mest för elektriciteten hos hattifnattarna. Opålitliga, hala typer de där. Här ser man vådan av att kunna läsa, men kanske inte alltid intellektuellt förstå vad man läser.

Råder bot på problemet med en liten tur in på Pressbyrån på väg tillbaka till Sthlm. Offside! ser ni, nu blir det grinfest i vagn 4. (det gråa längst ner i bild är visst min bebis.)

En väldig nackdel med Liv Strömquists ”Hundra procent fett” är att mitt pocketexemplar faller i bitar medan jag läser. Eftersom jag läser i badet inbillar jag mig att det är extra trixigt. Tur att man är proffs. En mystisk sak med Liv Strömquists ”Hundra procent fett” är att det finns massor av människor som har sagt att den är bra på första sidan, alltså blurbat, men det är bara kvinnor, inga män. Är detta en slump eller tycker inga män att Liv Strömquist är bra? Weird i så fall.

Jag tycker att Strömquist är briljant. Hennes ”Hundra procent fett” köpte jag i samband med manshorakalendern. Den innehåller serier om bantning, bananer, främlingsfientlighet, feminism och kungafamiljen. Bland annat alltså. Liv Strömquist tecknar roligt, finurligt och smart. Jag tycker att hon är underbar. Jag blir så glad och stark när jag läser henne. På bara tre sidor* med barnsligt tecknade figurer och spretig handstil har hon fått mig att tänka att jag verkligen borde tänka lite mindre på kakor och mer på politik. Om jag sen gör det vet jag inte, men jag har ju den där manshorakalender på väggen som påminner mig.

Åh, läs Liv! Hon är så himlans kul! Det är bra med andra favoriter medan man väntar på att Nina Hemmingsson ska komma med något nytt. Hon är min storfavorit nämligen.

* = boken är alltså längre än bara tre sidor, jag menar bara att det räcker med tre sidor, ofta mindre än det.

Jag köpte ju en massa babyböcker här i veckan, dvs, böcker som handlar främst om spädisar. Har läst i några och just nu håller jag på med en tjockisbok från Prisma, ” Stora boken om barn”. Det är både om graviditet och barnets första år.

Ganska mycket i den är bra och överskådligt, men jag tycker också författarna är litet gammelmodiga och skrämsiga. Givetvis hojtar de om amningen ”det kan ibland ta flera månader innan amningen kommer igång, men ge inte upp! Barn mår bäst av att ammas”. Kan vi enas om att det där är strunt? Jag har träffat massor av barn som vuxit upp utan amning och de verkar må väldigt bra hela gänget. Om jag inte kommit igång ordentligt med amningen så so be it, tänker inte jobba ihjäl mig och vara superstressad och känna mig som dåliga morsan om det inte går. Jag tycker det borde vara mycket viktigare, att bokens författare inte skall ställa fler krav på mammorna än vad som redan finns.

Och så är papporna borta ur boken förstås, de finns med på några bilder, men boken vänder sig nästan uteslutande till mammorna. Så synd! Ibland får vi veta lite om vad papporna gör, kanske masserar de nån rygg under förlossningen och kanske är de lediga någon månad sen när barnet kommer (”fler och fler pappor börjar nu tycka att det är ok”) men inte så mycket mer.

Om jag haft den här boken som endabok inför vårt barns ankomst, så hade jag nog känt mycket mera press på mig. Nu har jag läst så många fler babyböcker att jag har modet att välja vad i boken jag vill ta till mig och inte. Och kan man det, så finns det många bra bitar här. Jag har fått veta en del nytt och min oro har blivit stillad på vissa ställen. Tyckte t ex att de pratar ganska bra om förlossningen, även om det oroar mig att de typ förordar sterila kvaddlar och visar det på bild. Känns inte direkt tiotal, om ens nollnolltal att göra det.

Tycker definitivt denna skall finnas i babyhemmet, men komplettera med annan läsning och börja kanske inte med denna, för det finns som sagt en hel del skrämsigt här också.