Läste Guns N’ Roses-bion som är ute och valsar i pocket på ICA-butikerna nu. Jag har tänkt ganska mycket på den efteråt. Dels för att jag varit så förtjust i Slashboken och framhållit den lite nu och då som bra rockbio och det här blir ett sådant bra komplement, dels för att jag har lite svårt att släppa det liv som gunnarna levde. Bor i ett råtthål till studio i LA, nerknarkade. Izzy säljer heroin utanför deras egna konsertspelningar så de ska få pengar att ta sig hem typ. Och Axl, denna fullkomligt galna maktkåta person!

Sedan, när vi var på SSWC var det en liten mediaprogramskille som knallade runt och filmade oss hela tiden, för någon slags dokumentär. Han hade en GNR-tisha, jag ville fråga varifrån han köpt den och om det var en äkta gammal och inte ett H&M-nytryck som typ Madonna och Bruce-tishorna.

Har  blivit litet starstruck av den där boken. Vet egentligen inte varför. Ett RIKTIGT FAN. Liksom. Författaren drog alla de biografikort som jag innerligt hatar, bl a för långa intron till det riktigt gosiga man vill läsa om, total genomgång av diskografi osv. Och ändå. Ändå!

Annat jag gjort som ett direkt resultat av läsningen var att adda Slash, Sharon Osbourne och Nikki Sixx på twitter (axlrose var typ inaktiv). Nikki Six gav för den delen boktips häromdagen. Visserligen nåt Kabbalajox som jag lägger på samma ställe där Coelhoböckerna redan ligger, men ändå. Ändå!

Känner att jag behöver ännu mera rockjuice.

Man vet att en person kommer att nomineras som partiets presidentkandidat och sen vinna valet. Man vet det. Ändå läser man en bok om hela processen och det är spännande som en sträckläsningsdeckare. Hur ska det gå, hur ska det gå?!
Varsågod, ”Det amerikanska löftet” av Martin Gelin.
Gelin har följt Obamas kampanj genom alla primaries och sen den riktiga valkampanjen under två år, små och stora möten, träffat volontärer, kuskat runt i bussar, flyg och bilar, pratat med högre medarbetare, historiker, forskare, motståndare. Alla. Utom Obama själv. Ingen intervju med honom här, men ändå en tydlig bild av presidenten. Det som släpps fram iallafall. För det som också blir tydligt är hela maskineriet bakom en presidentkandidat. Hur man jobbar med media, matar ut sina reklamfilmer, bemöter, lägger upp strategier, kommer igen, vilken roll fruarna och familjen spelar, mm.
Det här kanske låter som en lite torr bok nu, men oh nej. Första halvan genom alla primaryval blev en nagelbitare för mig! Fakta som reads like a crime novel kan vi säga. Och precis som JoÖ som också läst satt jag och snörvlade vid flera tillfällen. Det här är så stort!

Som engelsklärare vill jag även prisa youtube, vi tittade på flera av de omnämnda talen i mina klasser då när det begav sig. Ett jag speciellt kan framhålla är faktiskt inte Obamas även om han är en excellent talare, utan Hillary Clintons vid demokraternas konvent. Titta på crescendot som börjar 22:32 in i klippet och hur hon bygger upp, lyfter fram kvinnorna som tagit oss dit vi är idag, repeterar vissa fraser för ännu större effekt. MVG.

När jag hade min Ranelidsommar så skrev jag ett litet inlägg om att det var svårt att koppla bort Björn Ranelids röst under läsningen och hur det förstörde för mig.

Lite samma problem inledningsvis med Jan Guillous memoarer, som nu i pocketversionen försetts med extra sidor om KGB. Jag hör Jan Guillou väldigt tydligt. Ibland ser jag honom också, han har jeansen sådär högt som jag föreställer mig att Mikael Blomqvist i Milleniumtrilogin också har. Ni vet, Batistinimodellen. Går ej att bära på annat sätt.

Nåväl.

Efter ett par kapitel så släpper irritationen och istället börjar jag till min förvåning njuta av det. Om man har träffat Guillou så vet man att han talar oerhört välvårdat, precis som han skriver. Och att då ha hans röst i huvudet – det blir som ett samtal.  Jag vet precis hur han betonar meningarna i boken, nästan så att jag läser dem högt för mig själv. Väldigt levande.

Sedan är det ju så rafflande också. Jag önskar att jag levde ett liv där jag av en slump ramlar över svenska spioner i Kairo. Mycket förtjust ja!

Jag minns Rekordmagazinet, jag tittade ofta på det tillsammans med min farmor och farfar. Det kan vara så – men minnet kan lika gärna svika mig – att vi inledde TV-tittandet på tisdagkvällarna med Rekordmagazinet och fortsatte över till Falcon Crest. Jag vet att jag ofta sov över hos dem på tisdagar eftersom jag gick till badhuset då och det var nära hem till farmor därifrån.

Det var verkligen en parentes i berättelsen, men jag kom att tänka på det nu när jag skriver om Guillou, eftersom det var mitt tidigaste minne av honom. Det är väl från det programmet den här bilden av hans klädsel, med jeansen, härstammar. Att han dessförinnan skrivit för FIB/Kulturfront och sådant där, det visste ju jag inget om förrän nu i mer vuxen ålder. För oss sjuttiotalister är han Rekordmagazinet kan jag tro, precis som han väl är Hamilton- eller Arnförfattare för de ännu yngre.

Jag tycker att det är synd att han har ett sådant förakt för nätet.

Åååh, peppen och lyckan när jag igår kom på nästa ultimata bokprojekt: Tage Erlanders dagböcker! Det är så perfekt att det nästan inte går att beskriva.

Jag halvlåg i en solstol hemma hos Daniels pappa i Mom, min käre man hade hämtat en liten mellanöl till mig, solen sken lite halvljummet och jag sysselsatte mig med del ett av Kjell Östbergs Palmebiografi ”I takt med tiden” (1927-1969) där det allt oftare började hänvisas och citeras till och ur Erlanders dagböcker. Och då insåg jag att det är självklart att de skall införskaffas och läsas och sedan skänkas till den lille plutten, som faktiskt, ja faktiskt, är döpt efter just Tage Erlander.

Eller åtminstone var det via Erlander vi fick upp ögonen för namnet. Det har jag faktiskt skrivit om här på bokhora den 11 november förra året. För självklart var litteraturen och det skrivande ordet inblandat på något vis.

Det blir nästan som Stora Johs Knausgårdsprojekt det här, fast jag misstänker lite färre påhejare borta på min kant…

Och nu vaknade just den lille Tage, snurr snurr och så börjar krypförsöken. Gotta go!

Inte helt ovanligt, men lika irriterande varje gång: att köpa en bok som man redan läst. Nu senast köpte jag Alan Bennetts ”Life Like Other People’s” och läste inte det finstilta på framsidan: ”From the acclaimed Untold Stories”. Jag slarvläste och trodde det stod ”From the acclaimed author of Untold Stories”. Boken är alltså en del av en bok (”Untold Stories”) jag redan läst för något år sedan… Sen så tog det ändå mig ett bra tag innan jag insåg detta faktum. För visst kände jag igen historien om hans familj, men tänkte att ja, han kanske upprepar sig lite. Well, så kan det gå när man har lite för bråttom. Läsvärd är den, men inte såpass att den förtjänar ett extra varv. Så förtjust i biografier är jag inte…

Ta det lugnt, jag har tänkt till. Printa ut valfri lista och gå till bibblan eller bokaffären. Läs-semestern är räddad. (Visst är det fint med ödmjukhet?) Kolla här bara:

Du vill ha somriga böcker, alltså där sommaren är en stor del av innehållet?
Musikfestivalböckerna ”Roskilde” och ”Øya” av Linn Strømsborg.
”Sommarljus, och sen kommer natten” av Jon Kalman Stefansson. Finns i pocket!
”Till sista andetaget” av Anne Swärd
(De två senare har i och för sig alla årstider i sig, men även sommar. )
”Sommaren jag blev vacker” av Jenny Han.
”Mycket mer än så” av Sarah Dessen.

Du vill bara ha några bra böcker, strunt i årstiderna?
”Yarden” av Kristian Lundberg.
”Jag vet ingenting om dig” av Titti Persson.
”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug.
”Människoätande människor i Märsta” av Aase Berg.

Du vill ha min favoritgenre välskriven underhållningslitteratur?
”Halva liv” av Mats Strandberg. Ny i pocket! Mats Strandberg känns som en liten hemlighet i läs-Sverige. Hoppas att hans tredje roman ändrar på det, för den är så himla himla bra! JoÖ gillade den äldre historien bäst, jag gillar den moderna. Ni ser, det finns något för alla här.
”Det är så logiskt alla fattar utom du” av Lisa Bjärbo.

Du vill ha ett läsprojekt i sommar?
”En dramatikers dagbok” av Lars Norén. Pocket! Marcel Proust är sååå 2003, nu ägnar vi oss åt Norén och nästa sommar tar vi Knausgård (som kanske finns på svenska då i flera delar, annars förespråkar jag ju ”Min kamp” när som helst om man känner för att läsa på norska).

Du vill ha deckare?
Deon Meyers ”Jägarens hjärta”, också ny i pocket.
Åsa Larsson, alltid.
Jo Nesbø, alltid. Men kom ihåg att man kan skippa del 1 och 2 i Harry Hole-serien, ”Kackerlackorna” och ”Fladdermusmannen”. De är inte så speciella. Gå direkt till ”Rödhake”.

Fler önskemål?

Jo, det blev ju en liten diskussion när jag häromsistens skrev att jag inte var så förtjust i Patti Smiths ”Just kids”. Många som tyckte att jag var helt stupido som dissade boken.

Men, som både jag själv och flera kommenterare påpekade, så läste jag den på svenska. Jag är inte säker på att det var rätt val. Men nu fick jag låna den av en kompis (om man tror att bokhora får alla böcker vi skriver om, så får man tänka om, vi både köper och lånar ser ni) och då blev det på svenska.

Och då funkar det inte för mig att Patti arbetar med eufemismer i den stora utsträckning hon gör, det blir inte rätt när man skriver sina hågkomster från en tid och en plats som inte direkt förknippas med så ljuva tonarter. New Yorks musik- och punkscen som Patti också rörde sig i under 70-talet, inte minst genom att bo på kända Chelsea Hotel, känns mycket mera rå. (om man läser ”Please kill me” så får man en mycket tydlig bild av hur det gick till tycker jag).

Men det kanske bara är de svenska ordvalen som sagt. Nedan några meningar som jag tycker väl illustrerar det jag pratar om ovan.

Så här beskriver hon till exempel det faktum att hon blev gravid som nittonåring:

”Vår förening hade varit så flyktig och försiktig att jag inte var riktigt säker på att vi fullbordade vår tillgivenhet”

Eller hur hon beskriver att förhållandet med Allen Lanier tog slut:

”Detta gav mig tid och frihet att själv utvecklas som konstnär, men med tiden visade det sig att den tillit jag hade trott var ömsesidig, gång på gång hade blivit kränkt, så att vi båda utsatts för fara och hans hälsa hade äventyrats”

Här pratar vi alltså om att han har legat runt med groupies under turnéerna med Blue Öyster Cult och antagligen dragit på sig en och annan könssjukdom. För mig funkar den sortens språk inte alls särskilt bra när jag ska läsa den här sortens litteratur. Men för andra kanske det funkar alldeles utmärkt! Och som sagt, det är nog betydligt mera värt att läsa den på engelska. Jag vet inte hur det är med just dessa meningar, men rent generellt så fungerar ju sådant språk bättre på engelska tycker jag. Jag har lite svårt att läsa för sockrat språk på svenska, vi är för karga och ordfattiga för det, på något vis. Eller så är det det där med att det kommer för nära och nästan blir genant, ni vet?

Och jag vill verkligen ha historien som Patti berättar, det är precis min sorts berättelse förutom ordvalen. Det är antagligen därför jag känner mig så besviken, jag hade helt andra förväntningar.

I alla fall, här är en jättefin intervju med Patti i NY Times om boken.

Inte min egen unge, den tjatar jag hål i huvudet på folk med, men väl Patti Smiths ”Just kids” – jag tycker inte alls om! Och det gör mig så ledsen. Vill verkligen, tycker allt är upplagt för en smash. Det är språket och jag är väl dum som fortsätter men historien driver mig ändå framåt. Varje gång jag träffar darling Popjunkare så säger jag att bah! Just kids, den är ju inte BRA alltså!

(håller på med en och samma bok skitlänge nuförtin, jag är så himla TRÖTT)

Helena skrev lite om det när hon var i ammartagen med tvillingarna, det här med att läsa tunna böcker när man ammar. Eller bara har småbarn rent generellt.

Jag, som har väldigt svårt att ligga och suga länge på en bok är förtjust i tunnisar sett ur tidsperspektivet. Jag har inte längre ett par timmar i sträck att viga åt läsning, men en tunnis klipper man ju fortare än så. Och precis som jag är citerad på omslaget till Katrine Kielos ”Våldtäkt & romantik” så kan ibland en tunn bok vara med en mycket länge.

Till exempel Nils Claessons ”Blåbärsmaskinen” där han skriver ärligt men ömsint om sin pappa Slas. Lite det han skrev fick mig att fundera om Slas har varit en sådan tydlig författarhjälte som det illustreras i boken – eller, jag tvivlar inte en sekund på detta – men jag finner det intressant att han är så försvunnen för dagens unga. Han är sällan med när det ropas på kanon, litteraturpersonligheter eller bara rapas namn i största allmänhet.

Lite bortglömd i all hast.

Nå, jag får ett våldsamt sug att läsa Slas när jag läser ”Blåbärsmaskinen”. Vi har bara ”Rosine” hemma såvitt jag vet, och den läste jag om så nyligt. Tycker också sympatiskt att boken kommer på Ruin, och att de har satsat på att ge ut den i pocket. En typisk tunnis värd att investera i hörni!

Inte tror jag för ett ögonblick att Ozzy har skrivit en rad i den här boken. Men han kan nog ha satt sig ner med någon spökskrivare och berättat lite hågkomster ur sitt milt sagt brokiga och bråkiga liv. Så har någon annan fått sätta orden på pränt. Det är väldigt talspråkigt boken igenom – jag har alltså läst den på engelska – och det är väldigt mycket engelskt talspråk, jag skrev om att det kändes som ett avsnitt ur Coronation Street, rent språkmässigt. Eller för all del Emmerdale Farm, med tanke på hur mycket tid Ozzy ändå tillbringar på små gårdar på engelska landsbygden.

Och på puben.

Men jag gillar det! Mycket. Nu ska jag säga att inte kan jag ett jota om Ozzys musik, men jag har läst ganska många Osbournebiografier och den här står sig mycket väl i konkurrensen av såväl auktoriserade som oauktoriserade sådana. Det är ett ärligt försök av Ozzy att försöka sammanfatta sitt liv och självklart finns sådana klassiker med som när han bet huvudet av en fladdermus, käkade en duva på ett skivbolagsmöte, förlorade sin gitarrist i en tragisk olycka, fick sparken från Black Sabbath, träffade Sharon, försökte ta livet av Sharon, träffade presidenten, bröt nacken och, förstås, drog igång hela den där dokusåpakarusellen.

Fast man kan diskutera om det är Ozzy som gjort allt det där, eller snarare om det är Ozzy som kommit på allt det där. Det är väl känt att Sharon är en driven affärskvinna, en duktig manager och att hon baxar upp Ozzy på scenen för att göra sin show hur illa det än är ställt med honom. Dokusåpan visade också stundtals upp en lallande fåne som sällan visste var han var, eller vilken dag det var. Det är sorgligt.

Och just de mer sorgliga bitarna av detta mångåriga narkotika- och alkoholmissbruk svävar Ozzy runt, han lägger sig visserligen villigt platt och erkänner vilket svin han var, men det är ändå svepande ordalag, han vill inte riktigt närma sig ämnet. Här kan man med fördel hugga tag i Sharons självbiografi och sedan jämföra hur de båda makarna har upplevt de svåra åren. Någonstans mittemellan ligger nog sanningen, som vanligt.

Det fascinerar. Jag vet inte varför jag har en sådan stark dragning åt de här rockstjärnebiografierna med tanke på hur sorgligt lite jag bryr mig om musik, men det är många fascinerande levnadsöden jag tagit del av via dessa böcker och Ozzy är inget undantag, tvärtom. Han säger också själv i boken att han alltid skulle vara värst. Och då ska man komma ihåg att han åkt på turné med Mötley Crue.

Just därför tycker jag det är synd att han svävar lite förbi sina sämsta sidor och värsta illdåd, jag har läst om dem i andra böcker men inte skulle det skada om det kom från hästens mun också.

Helt klart en läsvärd biografi från, kanske, den okrönte kungen av heavy metal som vi kände det på 70- och 80-talet. Jag vet inte hur den är på svenska dock, men ge det ett försök! Inget kan ju vara sämre än Slash-översättningen.