I gårdagens DN läste jag en krönika (ej på nätet) som tog upp en intressant aspekt av Maja Lundgrens författarskap när hon i senaste Filter poängterar att våldtäkten hon beskriver i ”Myggor och tigrar” faktiskt ägde rum på riktigt, att hon var besviken på att ingen tog upp det, att det inte debatterades när det rasade som värst kring hennes roman. Men vad var fakta och vad var fiktion i den romanen? Vad skulle vi läsa som sant och vad var hittepå?

Jag förbannar ibland nollnolltalets stora trend – den självbiografiska. Snart går det inte att öppna en endaste bok utan att läsa in författarens persona. Även när författarna alls inte skriver med avstamp i det egna. I alla fall inte uttalat avstamp. Så stampar vi på deras önskan om att inte ta det bokstavligen, där vi sitter på kammaren och tolkar för fulla muggar.

Som när jag läser Daniels bok - den är inte självbiografisk men jag har givetvis för länge sedan identifierat Katjor och Amandor, möjligen en vag aning om Linda och är litet fundersam inför att det säkerligen är flera läsare som sätter likhetstecken mellan mig och bokens Iris (har redan fått sådana indikationer). Så är förstås inte fallet, eftersom den karaktären har mejslats fram långt innan jag och Daniel kände varandra. Jag finns inte med i boken såvitt jag kan se. Men Katjorna och Amandorna och Lindorna, de känner nog igen sig.

Så jag funderar – det här med det självbiografiska, vad gör det för min läsning egentligen? För intrycket? Försvårar det? Jag tror, lite försiktigt, att jag nästan har lättare att ta till mig det som är ”på riktigt”. Att jag gärna skulle veta vad som var sant och inte. Rent generellt alltså, inte i fallet Daniel. Att jag exemplifierar med just honom, är väl för att det blir så hjärtskärande tydligt för mig hur jag tänker på fakta och fiktion, delar in, tar bort, lägger till, när det handlar om författare där man åtminstone kan ana personliga erfarenheter som någon slags grund för romanen. Lägger ord och handling i någons mun, det är väl vad jag som läsare sysslar med.

Samtidigt är det väldigt komplicerat. Om författare skulle gå ut och säga att det här är sant, det här är inte sant, här ska ni inte tolka in för mycket av min person och det här är direkt hämtat ur mitt liv, det är ju inte genomförbart. Det borde ju också Maja Lundgren förstå.

Och nu när förlaget ropar ”roman!” om Kurdo Baksis Stieg Larsson-bio, antagligen på grund av allt debaclet kring den, stämningar är aldrig roliga att få på halsen, så känns det som om vi är på väg åt andra hållet också. Samtidigt. En persons sanning är inte längre nog för att det verkligen skall få vara sant. Inte i litteraturens värld. Som om nollnolltalets självbiografiska trend backfirar nu på tiotalet. Allt är fiktivt! Länge leve fiktionen säger förlagen, är han sådär din sambo, säger folk som läst Daniels bok, blandade karameller delar Maja Lundgren ut. När det passar.

Och här är jag, en vanlig läsare alldeles mitt i.

Hm ja, det var lite bortkastad tid nästan, känns det som. ”Tommyland” alltså. Jag läser som sagt otroligt mycket i rockbiografigenren, men det här var för babbligt, spretigt och hans snopp var för jävla snacksalig. Jag kände hur jag förvandlades till Lorena Bobbitt under läsningen, tänkte för mig själv en enda replik till från Mr Dick och snipp snapp snut så är sagan slut.

På något vis tyckte jag det var synd, för det fanns så mycket glimtar, små revor där man kunde skymta saker som kunde blivit så intressanta men som fumlas bort. Ju mer jag tänker på det tror jag att det handlar om att de har gapat för stort på för liten yta. Boken är tunn, de hinner inte mer än glida över händelser som borde ha större betydelse för personen Tommy Lee. Och det är nog första ggn som jag, i en biografi, efterlyser det där inledningstugget ”hans farfar var emigrant från Polen blabla”. Jag fick ingen bakgrund! Nej, just så. Det stör mig nog mer än snoppdialogerna. Vi dök rakt in, babbligt och snacksaligt och dampigt. Det funkar med snickelisnackbiografi när en så fantastisk personlighet som Carl Johan De Geer skriver sina biografier, men jag är tvekish till om Tommy Lee kommer upp i samma nivå alltså. ”Tommyland” var inte för mig. I kommentarerna till förra ”Tommyland”-inlägget efterlystes lite musik- (kanske mer specifikt rock-) biografier, nedan tipsar jag så om bättre grejor, några av mina favvos i genren:

• ”Open up and bleed” – Iggy Pop
• ”Scar Tissue” – Anthony Kiedis
• ”Heavier than heaven” – Kurt Cobain
• ”Extreme – My autobiography” – Sharon Osborne (öht är Osbornebios roliga, vem av dem det än handlar om)

Och faktiskt svenska Bedårande barn av sin tid om Nocie. David Bogerius har även skrivit om Backyard Babies, vilket väl är mer likt övriga titlar ovan, så den vill jag också läsa.

”Please kill me” är ingen bio men läsvärt ändå, om punkens historia. Rolig att ha som bakgrund om man ger sig in i det träsket sen (det tycker jag man kan göra).

Jag har hört ganska mycket om Slashbiografin av folk som läst den på svenska. Att den är dåligt översatt och dåligt korrad och så. Synd tycker jag, för jag läste den på engelska för något år sedan och var väldigt förtjust då. Tyckte välskriven och rolig. Därför blir man ju litet besviken sen, för jag har rekommenderat denna till folk och det är pinigt om de tror att jag har blundat för korrfel och annat.

Nu har samma författare – Anthony Bozza – tagit sig an Tommy Lee men det är ju maken till trams! Liksom, Tommy Lee för dialog med sin penis i inledningskapitlet. Han sätter tonen där, det gör han. Jag läser splittrat och okoncentrerat trots att jag är fascinerad av Tommy Lee som person. Också ”Tommyland” är på engelska, så jag kan inte ens skylla på översättningen.

Däremot började jag följa Anthony Bozza på twitter när jag kollade upp honom inför den här texten. Alltid något.

Just nu har jag hur mycket jobbläsning som helst, och så håller jag på att skriva min egen bok, och så har jag massa bra bibloböcker som ligger på vänt… och mitt i allt det här dimper Karl Ove Knausgårds ”Min kamp, 1″ ner. Det är årets skönlitterära Brage-vinnare i Norge (Brage = August) och nu är den även nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. Det som gör den till ett mastodontverk är att denna roman består av sex delar. I höst har 1-3 publicerats, och resten kommer till våren. I omfång blir det ännu värre än Noréns dagbok – om vi ska tala om tjocka böcker man kämpat sig igenom – för bara del 1 är på 435 sidor.
Mer Norén-likheter är att jag fattat det som att de är självbiografiska. Kampen är Knausgårds eget liv.

Hittills har jag bara tjuvläst typ 20 sidor, men jag är så extremt peppad på det här! Den har förutom Brage-priset fått sanslöst bra kritik, och det är det som får mig att vilja skjuta allt annat åt sidan och nyfiket läsa och läsa. Knausgård är född 1968, som är nyss i självbiografiska sammanhang tycker jag. Hans förra roman kom ut 2004, som är extremt nyss med tanke på hur mycket han producerat nu. Så hur bra kan det vara, egentligen? tänker jag. Eller, jag tror att det är bra, men i sex delar?! Tänk här en som förtjust och förundrat och imponerat skakar på huvudet – that’s me.

För att återknyta till det här med Norén en sista gång, det var ju så himla trevligt att ha den där feta boken liggande på köksbordet, att få ägna sig åt Projektet Läsning. Varje middag = Norén. Bibelbladen. Sushin och kycklingen. Arbetstempot. Klädshoppingen. Gotlandshuset. Inte behöva hålla på och fundera över vad jag skulle läsa den dagen eller imorgon eller i övermorgon, svaret var givet: Norén.
Jag vill uppleva det igen, eller på nytt. Och snart är det jullov. Hej Knausgård!

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är utan tvivel väldigt populära. Jag tycker mig se att de har ett inte särskilt unikt, men ändå påfallande lättidentifierat, ironiskt språk. Man skulle kunna läsa högt från valfri sida ur ”Tårtgeneralen” och majoriteten av de teve-tittande svenskarna skulle gissa att det var Hammars och Wikingssons nya bok även utan övriga ledtrådar.

Jag vill inte påstå att jag passionerat hatar allt Wikingsson och Hammar tar sig för, men jag är lika intresserad av dem som jag är av golf. Jag vet att många människor, till och med i min närhet, är intresserade av det/dem, men jag söker inte frivilligt kunskaper om ämnet och jag byter förmodligen kanal om jag ser det/dem på teve.

”Tårtgeneralen” läser jag 48 sidor av, innan jag lägger ifrån mig den och tänker att det allt får räcka. Jag kan inte peka på några särskilda språkliga brister – även om jag tycker att delarna där författarna försöker skriva skönlitterärt på sina håll är språkligt i nivå med de Danielle Steel-romaner som jag läste i tonåren – eller någon episod som retar upp mig speciellt mycket, men jag känner liksom ingen kärlek alls i det som författarna skriver. Just det är verkligen anmärkningsvärt, eftersom jag tittade på tv-programmet ”Idol” häromdagen där en av deltagarna sjöng en låt direkt till sin flickvän och juryn klagade på att hennes kärlek inte räckte ända fram. Det är svårt att bedöma hur mycket kärlek någon lagt ner i ett projekt. Hammar och Wikingsson kanske själva är av den åsikten att de dränkt sin berättelse i kärlek, men för min del är jag vansinnigt trött på ironiska huvudstadsbor som använder storhetstörstande lantisar för att själva göra en poäng av det. Behöver man förresten skriva kärleksfullt om verkliga personer, som inte har gjort något mer oförargligt än att försöka baka en lång smörgåstårta? Kanske inte.

Själv föredrar jag exempelvis ”Hästmannen” framför ”Plötsligt i Vinslöv” av anledningen att i den förra tvivlar jag aldrig på filmmakarnas intentioner med att göra filmen, nämligen att lyfta fram en person som de tycker förtjänar att lyftas fram, men det gör jag i den senare. Hur det ligger till med den saken i ”Tårtgeneralen” kan jag ju inte riktigt veta, eftersom jag slutade efter 48 sidor, men jag har ärligt talat för många böcker i min måste läsa-hög för att spilla mer tid på att leta efter kärlek i den här sega, överironiserande smörgåstårtsromanen.

En annan sak som jag tänker på i det här med Bang, det är att hon konverterar till katolicismen i sen ålder. Det har även Birgitta Stenberg gjort – det pratade hon litegrann om när vi lyssnade till henne på Textival förra våren. Birgitta Stenberg och Bang har också det gemensamt, att de är/var bisexuella. Bang levde en stor del av sitt liv tillsammans med en kvinna, och jag tror att också Birgitta är mest åt kvinnor.

För mig som visserligen sorgligt oinsatt i katolicism, syns det ändå underligt att man väljer just den religionen, så oförlåtande mot homosexualitet som den känns. Men kanske har jag fel? Det är ju ändå två väldigt stridbara och starka kvinnor som jag inbillar mig inte går tysta när de blir diskriminerade.

Det är svårt med religion, jag tänker att man kanske inte riktigt kan välja så självständigt som i annat, att det är mer så att man blir vald. Och då är det väl inte mycket att göra åt, men ändå. Jag blir nyfiken på vad som driver!

Har läst fina Bangboken som Bangs dotter Ruffa har sammanställt (jag tänker alltid på att Ruffa var i någon tidning, Hemmets Journal eller var det Allers eller Allas? När jag var liten alltså) och blir så förtjust i beskrivningen av forna tiders journalistik. Och för all del lite beklämd också. De få kvinnorna och så vidare. Och allt som Bang brottades med! Det fanns mycket som var svårt, och många demoner i hennes liv. Missbruk, ångest – jag tycker att mycket verkade vara kopplat till arbetet dessutom. Prestationsångest, skrivkramp, en känsla av att inte duga, inte leverera i tid, förlamning. Säkert en hel del dåligt samvete över att hon for ut i världen och lämnade liten Ruffa hemma i tillägg. Inte ens hade ju barnet en far, som hon kunde vara med. Men väl en extramamma i form av Bangs flickvän Loyse.

Mycket brev i boken också, jag älskar brevböcker. De blir så informativa och fina, för det vardagliga kommer med och inte bara det tillrättalagda memoarnedtecknandet.

Och jag hittade ett namn i boken som jag lanserade för den blivande fadern när han klev inom dörren för en stund sedan – nu har vi två stycken att välja på till vårt eget lilla barn den dagen det behagar titta ut.

”Bang om Bang” finns i pocket, det är ett miche bra julklappstips om vi ska börja med sådana redan nu. Men jag köpte glögg för andra dagen i rad just nyss, så jag verkar ha någon sorts julhangup redan.

Oooh, vad genuint FUSKIGT att ni får gå till Hallwylska! Orden är min mammas, vi pratar i telefon samtidigt som jag är på väg ut på stan. Min svärfar är här och vi brukar gå på museum när han kommer (och så brukar han lyckas pricka fotbollslandskamper, så det tittar vi på sen, på kvällen), denna gång Hallwylska.

Hallwylska palatset är mitt favoritmuseum, och min mammas med, efter att jag introducerat dem båda för ett år sen. Jag har besökt Hallwylska så många gånger att jag snart tappar räkningen. Alltid med guide, de är helt fantastiska, guiderna. Och håller man lite koll på vilka teman de har, får man till slut se många delar av huset. Ännu har jag inte varit på en enda guidning som är den andra lik.

Fast det här är ju en bokblogg och inte en museiblogg, så jag ska väl egentligen skriva om att jag köpte inte mindre än två titlar i museishopen sen, och en av dem har jag redan läst. Tog en paus från ”Jägarna på Karinhall” för att klippa en biografi om den ytterligt fascinerande Wilhelmina von Hallwyl. Och, återigen, nu vill jag läsa om Rolf de Maré! Jag glömmer honom hela tiden, för allt som ska läsas. Han var Wilhelminas barnbarn, kanske var han älsklingen bland barn och barnbarn, för Wilhelmina hade lite svårt med känslor. Hon var bättre på att katalogisera museiföremål och dela ut pengar. Han sägs också vara förebild för den döende dandyn, ni vet den kända Dardelmålningen.

Ja, det är en fascinerande familj och hela huset, hela idén med att dokumentera sin samtid in i minsta detalj, är ingenting annat än fantastisk. Rekommenderar både museet och biografin. Jag började lite med en tunnare skrift om Wilhelminas tre döttrar sen, men har inte hunnit så långt. Har ju trots allt Karinhall också.

En kväll kommer Daniel in i sovrummet och säger att han nog tycker att det börjar bli dags för en bokhylla inne på toaletten. Vi äger sammanlagt 23 bokhyllor tillsammans, men ett två dussin är väl aldrig fel?

Jag blir förstås överlycklig och svarar ja, så nu håller jag på att leta efter en minihylla med plats för ett tiotal böcker – det är ungefär så många vi brukar lyckas trycka in där.

Just nu har vi t ex en väldigt fin bok med bilder från efterkrigstiden i Stockholm på vår toalett, D kommer in i sovrummet varje kväll och berättar något nytt om hur stan växt fram. Vi köpte förstås den i Trafiknostalgiska förlagets monter på bokmässan.

Mitt senaste bidrag är Ola Klippviks ”Vikbodagbok” som är lite bloggaktig nästan, med korta små texter fördelat på veckor och månader. Vi får följa Ola och hans familj under ett år. Texterna är perfekta för badrum, går snabbt att läsa, men man hinner ändå få en dos av vackert språk och lite njutning. Och, påfallande ofta, en text eller en mening som följer med resten av dagen. Rekommenderas! Jag är precis klar med den men tänker förstås låta den ligga kvar, även sedan vi fått vår nya hylla.

För två somrar sedan snackade Michael Nyqvist i P1s Sommar. Jag tror inte att det blev en sådär Mustafa Can-lyssnarstorm efteråt, men särdeles uppskattat, det har jag förstått att det blev.

Nyqvist berättade bland annat om sökandet efter sin italienske far. ”När barnet har lagt sig” är som en fördjupning av sommarpratet. Nyqvist 2.0.

I ”När barnet lagt sig”, som är Nyqvists debut, berättar han, till en början något staccato-aktigt, om den där semestern till Italien då hans föräldrar berättade för honom att han var adopterad. Språket är anmärkningsvärt avskalat från bisatser,  ytterst korrekt, man hör Nyqvist i varenda stavelse. Därefter kryddar han med historier ur sitt skådespelarliv, han nämner såklart uppsättningen ”7:3″ på Riksteatern, som blev så uppmärksammad, inte minst i samband med polismorden i Malexander 1999.

Nyqvist berättar om hur han möter sin biologiska mamma, sin biologiske pappa, sina italienska systrar, men även om avskedet till sin adoptivpappa.

”När barnet lagt sig” är välskriven, jag tror att ni har gissat det. Det känns lite typiskt den Michael Nyqvist man tror sig känna efter att ha sett honom på teater eller i film. Han verkar hyvens och korrekt. Såsom hans bok också är. Och tror ni inte att det är en sådan där typisk ice-breaker om man lägger upp den på arbetsplatsens kaffebord under en rast? Många kollegor vill låna. Nyqvist är tydligen omtyckt.

Det finns passager i bokens mitt där tempot saktar ner och boken faktiskt blir lite… småtrist. På det hela taget är det ändå en välgjord debut, även om den så uppenbart appellerar till en viss typ av publik som kommer att dras till boken som myror till en sockerbit. Tänk medelålders damer med Allers-prenumerationer som fastnat för Nyqvist i ”Grabben i graven bredvid” eller ”Så som i himmelen”. Själv tar jag en paus från böcker som är skrivna av skådespelare.