När Maisie är tretton bestämmer hon sig för att bo ett år hos sin mamma eftersom hon inte tål sin pappas nya fru. Under det här året kommer hon på att mammans nye man är ännu värre än pappans fru. Hon flyttar tillbaka.
Hon hade tre bästa vänner, killarna Kevin, Chris och Shakes. De umgicks hela tiden. När hon kommer tillbaka efter sitt år hos mamman har en förändring skett med Maisie; bröst. Stora bröst. Hennes killkompisar vet inte hur de ska hantera det. De får anstränga sig hela tiden för att inte låta blicken fastna där. De har väldigt svårt att få till det där naturliga och enkla sättet de brukade ha med henne. Och när Maisie och en av killarna, Shakes, råkar somna lutade mot varandra längst bak i skolbussen blir de andra två väldigt avundsjuka. De låter inte det gå ostraffat förbi.

”Touch” av Francine Prose är en bok som är riktad till ungdomar, men som jag tycker är skriven på ett väldigt vuxet sätt. Det är en otroligt rak berättelse om att ta klivet från barn till tonåring, ung tjej, och den zoomar in på det mest uppenbara – de fysiska förändringarna. Att inte alls hänga med i sin egen kropp, att inte önska något utan bara få acceptera fullbordat faktum. Det är överhuvudtaget inget gulligt, insmickrande eller tillrättalagt i den, det finns inget naivt eller barnsligt. Det är liksom bara kalla, hårda fakta serverade i skönlitterär form. Jag tänker på Linna Johanssons blogg där hon berättar om sin familj och vad hon tycker om den första babytiden. Mil ifrån gullegullet man kan hitta på de flesta mammabloggar, och många av hennes läsare upplever det som så himla skönt att det finns åtminstone en röst som kan och törs säga sånt också. Francine Prose, exakt samma känsla. Nu är inte den här översatt till svenska, men jag tror att många tolv, tretton, fjortonåriga tjejer skulle uppskatta den otroligt mycket. (Precis som vi äldre.) Den skyddar inte. Den bara förstår och berättar hur det känns, och det vill man höra. Så himla starkt, så himla bra och rätt.

Jag har plöjt gravidböcker de senaste månaderna, men för Daniel har det varit svårare med pappaböcker.

Jag har försökt rota i gamla gömmor, men det jag hade i pappaväg var förstås ”Uppdrag: pappa” och dito familj, samt Johan Nilssons ”Koka makaroner” som jag tycker är finstämd och rätt fin om papparollen. Fastän, kanske, lite väl skimrande. Det var alla pappaböcker vi hade hemma. I ärlighetens namn hade vi än färre mammaböcker, så det var inte det, men det var rätt enkelt åtgärdat däremot. ”Mammapraktika” ska vara uppdaterad med pappatexter, men jag tycker inte att de håller! Det är fortfarande så väldigt ur en mammas synvinkel ”den blivande mamman kan vara på dåligt humör nu, du får försöka stå ut” – istället för att prata om vad pappan känner och tänker. Han kanske också är på dåligt humör nu, för att han är skraj t ex? Eller att hon mår dåligt och han känner sig hjälplös eller whatever. Men det pratar man inte om, bara om hur mamman mår.

Har ni några bra tips på pappaböcker (Inte Dick Sundevall, thank you very much) så tar vi gärna emot dem!

Okej. Tredje gången gillt. Jag har försökt sätta fingret på den här boken rätt länge nu. ”Skriet från kärnfamiljen”. Jag har suddat ut några rätt så långa drapor kring jämställdhet för det gåår inte. Jag får inte fram vad som är viktigt, jag vet inte ens vad jag tycker, om författarna är nya husgudar eller bara Brommamorsor som inte vet nåt om livet i den RIKTIGA världen, jag har skrivit om barnflickor, att det känns som att jämställdhetsfighten ibland handlar mer om att båda ska ha rätt att vara borta från barnen lika mycket, jag har suddat allt det där.

Sen undrar jag varför alla romantiserar sådana där stökiga storfamiljsmiddagar med mustiga grytor och animerade diskussioner medan barnen klänger på golvet och det är stökigt i varje hörn och rödvinet flödar och allt är bara så härligt? ”Man bara bjuder in, det är ostädat och det är omatchande porslin och kanske har man inte ens gjort den där grytan själv utan det är köpeslibanes (libanesisk mat verkar vara höjden av FRIGJORDHET). Jämställt.

Har man bara sådana middagar och en kille som vet att köpa galonisar så kommer kåtheten som ett brev på posten.

Det är den ena sidan av den här boken.

Sedan kommer det viktiga också, som att man inte får trilla ner i de där fällorna. Som hur jävla illa det är ställt med pappaledigheten (lagstifta om hälften nu på stört, det skulle vara ett sådant bra hjälpmedel för att nå jämställdhet på riktigt, alla undersökningar visar ju på det, alla försök som har gjorts, vad väntar vi på? Ge mig inget crap om att ni förlorar pengar när han är hemma,  den genomsnittliga förlusten oavsett om han tjänar 35 000 eller 25 000 i månaden är 330 kronor, trehundratrettio kronor) eller varför vi kvinnor förvandlas till Stepfordfruar och manglar lakan klockan fyra på morgonen, eller jag vet inte, jag blir bara så avgrundsarg över hur det ser ut.

Det är den andra sidan, bra statistik, bra exempel, bra ämnen för diskussioner. Sådana har den här boken gett upphov till hemma hos oss. Jag som rabblar statistik och är oroad och bekymrad, klart som fan att jag är, allt pekar ju på att det är jag som ska ge upp, jag som ställer alla frågorna med bekymrad röst, hur ska det gå? Och min kille som är lugn och trygg och ser det som självklart att vi är två som delar. Och jag som oroar mig igen, men liksom, HAN vet ju ingenting om hur det ska vara på barnkalas eller hur man gör flätor eller rätt temperatur på välling, det där kommer ju jag bara att tvingas fixa. Det är lika bra jag gör det så att det blir rätt gjort. Kvinnofällor here I come.

Jag vet inte hur det blir den dagen jag och min kille gör den där ljuvliga minikopian av oss – en flintskallig besserwisser – men jag tror att vi måste ta bort något av det vi ägnar vår tid åt idag. Hur smärtsamt det än må vara att erkänna det. Men är det inte vad livet handlar om? En massa valmöjligheter som gör att man inte kan göra som man alltid har gjort? Man kan göra lite av allt men inte mycket av allt, så tror jag det är.

Eller, vad vet jag egentligen? Ingenting.

Okej, jag antar att det jag försöker säga är att boken innehåller en hel del viktigt, får ni eksem av en del av de exempel de tar upp, hoppa över dem, men hoppa inte över kärnbudskapet, please.

Jag pratade om den här antologin i radion i tisdags, så fin! Petra har tagit initiativet för att den feministiska debatten behöver en vitamininjektion säger hon, jag håller med. Därför är det fint med en bok som inte går medhårs. Här hittar man inte de traditionella Bang-skribenterna utan t ex Maria Abrahamsson och Maria Rankka. Maria A vill inte kalla sig feminist t ex. Men man hittar texter som får mig att tänka till, läsa högt, argumentera för eller emot där jag sitter vid frukostbordet. Det är så jag vill att en antologi ska vara.

Igår höll jag en bloggworkshop på Södertörns högskola där jag pratade om bloggen som diskussionsforum och poängterade att man gärna får kommentera när man inte håller med – för inte ska en blogg vara ett ställe där vi sitter i en ring och håller varandra i handen. Inte heller en antologi ska vara så (sedan vet vi ju alla det här om att vara saklig, avhålla sig från personangrepp osv). Det ska finnas tuggmotstånd! Jag vill pröva mina åsikter och teorier mot andras, bevisa eller bli överbevisad. Så var det i den här boken.

Om abort, mode, (mer) machosex, djurporr, (osund) tvåsamhet, kön, våldtäkt osv osv.

Jag ska gå på seminariet som ABF anordnar kring den här boken på söndag, tamejtusan.

Jaja, jag är ju så förtjust i kvinnosaken och så vidare. Därför har jag faktiskt bara valt att lyssna på olika kvinnliga författare idag, hela dagen lång.

Intressant notering från ett av seminarierna:

Vi ska få lyssna till Shailja Patel när hon läser sin dikt ”Drum Rider” (som orsakade en viss uppståndelse då hon blev avtvingad av scenen när hon läste den på en festival i Zanzibar men mer om det någon annan gång). Det är ett ganska litet rum vi sitter i. Reflexmässigt räknar jag publiken – 29 kvinnor och 9 män. Inte så tokig procentuell fördelning tänker jag lite förvånat. Fast sedan försvinner alla männen utom en ändå, för sedan ska vi prata om kvinnliga författare. Kerstin Strandberg pratar om när kvinnliga författare i Sverige började organisera sig där i Grupp 8-dyningarna.

Vi behöver bilda en grupp. Så vi samlades och bildade olika grupper med olika funktioner. Och sedan gick vi hem och räknade. Vi räknade hur många stipendier som gick till kvinnliga författare, hur många bokrecensioner de fick i tidningarna, hur många kvinnliga kritiker som fanns och så vidare och så vidare. Det gjorde vi massor de där första åren, räknade.

Och jag tänker, med mitt räknande som sitter i ryggmärgen, att inte har så mycket förändrats på 40 år. Vi räknar och vi räknar och vi räknar och ändå går det så förtvivlat långsamt. Det finns fler kvinnliga författare nu, fler kvinnliga kritiker, jag hoppas att vi ger fler stipendier till kvinnor och att det sitter fler kvinnliga författare i de jurys som delar ut stipendierna och så vidare. Men fortfarande tar det en sådan tid och är inte så självklart som det borde vara.

Behöver vi räkna idag? frågar moderatorn Kerstin sedan. Det är bättre att räkna än att inte, är hennes svar.

”Våldtäkt & Romantik”: Jag är ett Kielosfan kan jag ju börja med att meddela, så jag har studsat otåligt i väntan på den här essäboken. Som är så fin! Jag älskar det svarta blanka omslaget med titeln präglad i sammet, jag svimmar när jag tar av skyddsomslaget och smeker den rosa sammeten därunder, att smeka sammet är som att smeka pojkhuvuden utan hår.

Tidigt slår Katrine fast: Feminismen nämner ofta våldtäkt men pratar sällan om våldtäkt. Vi måste prata om våldtäkt. Prata om våldtäkt inte enbart för att ro hem poänger om andra orättvisors relativa allvar, utan för att vi måste prata om våldtäkt. För vad det är och vad det gör. Mot kvinnor. Med kvinnor. I dag.

Är våldtäkt en våldshandling eller en sexuell handling? Kielos propagerar för det sistnämnda men låter feministiska debattörer som hävdar våldshandling komma till tals, ja överhuvudtaget släpper hon fram många olika teorier (främst från amerikanska feminister) och jag som gillar det här prövandet av åsikter får här ett helt smörgåsbord av å ena sidan, å andra sidan, varvat med ett skönlitterärt berättarjag som beskriver sin upplevelse av våldtäkt och tiden efteråt. Ibland för mycket teorier utan några egentliga ståndpunkter men allra mest just så otroligt tankeväckande och åsiktsprövande, ståndpunkter är inte viktiga, inte alltid, inte i det här fallet. Vi måste just bara prata om det, resonera, pröva oss fram. Inte stå i en ringhörna och basunera.

Jag skulle vilja skriva långt och mycket om detta, vad jag tycker om och inte om med den här boken – för så är det! Det är inte en oreserverad hyllning av Kielos ansträngningar att lyfta fram ett angeläget ämne – men jag föreställer mig att mina åsikter skulle kunna bli lika långa som bokens 120 sidor. Det kanske jag ska bespara läsarna. Jag rekommenderar er att läsa själva istället. Boken är inte tjock men kommer att finnas med dig länge.

Katrine har inte själv blivit våldtagen (man kan tro det när man läser boken men inte om man läst hennes blogg innan, vilket jag hade gjort). Inte jag heller. Men vi är båda kvinnor. Vi har antagligen båda två varit rädda när vi gått genom mörka parker, antagligen båda två hamnat i situationer där vi känt oss obekväma, inte haft full kontroll över situationen. Jag förutsätter det enbart baserat på att jag och Katrine har vårt kön gemensamt. Man kan kalla det fördomar om man vill.

Eftersom jag visste att jag skulle skriva om den här boken idag har jag valt att inte läsa någon av recensionerna i de stora tidningarna (vill inte bli påverkad) men kunde ändå inte låta bli att notera: DN, Aftonbladet, Expressen, GP recenserar. Alla recensenterna är kvinnor. Maria Abrahamsson har skrivit ledare om våldtäkt i SvD ser jag när jag kontrollerar den sajten. Det kanske saknar betydelse att ingen man har recenserat. Eller så är det symptomatiskt för hela våldtäktsproblematiken. Att någonstans är det ändå bara kvinnorna som faktiskt bryr sig på riktigt.

Update 16:30: Ja titta, I HD resonerar Jörgen Andersson i samma banor som jag: Att debatten förs av kvinnor.

Jag delar kontor med min vän Lars och han brukar ofta komma förbi mitt skrivbord och kolla vilka böcker vi fått. Så när det kom en såpass ”mansinriktad” bok tänkte jag att han skulle få läsa och säga sitt.

Så här är vad Lars hade att säga om ”Rocky Horror Prostata Show” av Vladimir Oravsky, Kurt Peter Larsen och Ulf Diktonius.

Vladimir Oravsky är för mig en ny bekantskap som verkar vara en märkligt produktiv författare och skribent. I det här fallet har han samarbetat med två andra män för att, med bokförlagets ord, skriva en ”skälmsk jämställdhetsbok” . Bokens raison d’être är enligt förordet ett psa-prov (prostata-specifikt antigen) med förhöjda värden för en av författarna och därmed borde det finnas en hel del ångest, rädsla och insikter som kan finna sin väg ut på pappret.

”Rocky Horror Prostata Show” är till sitt omfång kort även om den består av två olika delar där den ena mest är en dialog mellan två män – Yngve och hans vän X:et – och den andra är mer traditionellt berättad. Båda två syftar till att berätta om hur det verkligen är att få prostatabesvär och den ångest som höga PSA-tal och väntan på cancerbesked kan skapa.

Inte tu tal om att det finns material inom ämnet. Tänk dig själv: en generation av män som är bra på att hålla käft drabbas plötsligt av existentiella bråddjup när de tvingas till intimt umgänge med sin egen dödlighet. Det finns saker att berätta. Det finns röster som behöver göra sig hörda. Det finns en värld av manliga upplevelser. Hur upplever man som åldrande man att inte kunna kissa ordentligt; att inte få stånd; att vara rädd för att dö? Jag vill veta!

Men ”Rocky Horror Prostata Show” ekar tom. Här finns nästan ingenting av värde. Det är en snacksalig tomhet, ett pladdrande tjafs och påståenden av typen ”för 10 år sedan kunde jag älska en hel natt med min fru och älskarinna samtidigt”. Män över 55 med prostataproblem får fortsätta leta efter en litterär gestaltning värd namnet. Deras fruar och flickvänner också för den delen.

Prostatauslingen i LOBs ”Excelsior” framstår i sammanhanget som en mångtydig och fascinerande gestalt som bär ett livs smärtor på sina skuldror, ömsint skildrad av en mästerlig berättare.

/Lars Hedlund

I vårt mansdominerade samhälle är det faktiskt ganska konstigt att den manliga sexualiteten har en roll som är så dubbel: å ena sidan den normativa, å andra sidan den osynliga. Oftast framställd som ett enda jättestort könsorgan alltid villigt att bjuda upp till dans. Anja Hirdman har specialstuderat den manliga sexualiteten i lilla boken ”Den ensamma fallosen” och det är intressant läsning.

För sällan kanske man tänker på att det finns så lite skrivet om detta, var ska de unga killarna hitta sina förebilder och få sin sexualitet synliggjord utanför till exempel pornografin? Det talas om unga tjejers förebilder hela tiden, om de så kallade tjejtidningarnas uppdrag – när till exempel VeckoRevyn gjorde en intervju med en prostituerad blev det ramaskri och halabaloo och mången indignerad tonårsmamma ryckte ut och undrade hur Veckis kunde vara en så dålig förebild för deras döttrar. Jag tycker de ropar väldigt tyst när FHM, Moore, Slitz och dylika tidningar prackar på deras söner en sned och konstig bild av den manliga sexualiteten. Då tänker jag faktiskt inte på alla de nakna brösten som sitter på tjejer, dessa ständiga objekt, utan på sättet som den manliga sexualiteten framställs i de här tidningarna. Det är ganska så mycket hö hö och ständigt kåta killar. Eller på det faktum att det bara är tjejernas bilder som tas upp för diskussion när det handlar som sajter som snyggast.se – trots att också killarna finns där och är representerade och förmodligen mår lika dåligt av att ständigt bli bedömda och betygsatta.

Anjas bok handlar om manlig sexualitet i pornografin, den tysta, för kamerorna nästan osynlige, man som inte är något annat än sitt könsorgan. Den handlar om den glamouriserade mjukporren, om begreppet maskulinitet. Vad betyder det för mannen att behöva leva upp till myten? Jag tänker lite på när jag läste Lissa Nordins avhandling om kärlek i norrländsk glesbygd (”Man ska ju vara två”), det finns så mycket som männen behöver tampas med, så många roller att leva upp till men som det verkligen inte diskuteras kring. Machokulturen är fortfarande rätt starkt cementerad på många håll. Inte minst inom det sexuella.

Och jag tycker det allra mest handlar om att man bör läsa den här boken för att det är en sådan bra grund när det handlar om att förstå varför så mycket kretsar kring sexualiteten för unga människor idag.

Nu är ju jag kvinna så för att liksom dubbelförsäkra mig om att jag och Anja är rätt ute i våra teorier har jag överlämnat boken till en man (under 30-strecket) som dessutom har ett yrke där han säkerligen ganska ofta ses som ett objekt, ja kanske t o m som ett sexobjekt. Vad kommer han att tycka om den här boken? Det skall bli mycket intressant att få ta del av hans reaktioner som jag hoppas också kommer upp här på bokhora.

Rekommenderar i alla fall läsning, till män och kvinnor, unga som gamla som precis som jag tycker att genus och sexualitet är ett intressant ämne och vill veta mer. Nästa gång återkommer jag med lesbisk kärlek i 1800-talslitteraturen, vi ses då.

Det ligger en trave av mestadels rosa böcker på mitt nattygsbord. De handlar om sexualitet och genus i olika perspektiv och är synnerligen intressanta allihop, speciellt om man parallelläser som jag gör nu. Då kan man ta med sig insikter mellan böckerna och läsa med lite nya ögon.

En bok jag har använt främst som tunnelbaneläsning på grund av de korta kapitlen och snabba ämnesbytena är ”Är du med i gaymet?” av Alexandra Malmberg och Manuela Gaetani. Här är det mest fokus på komma ut-processen men också andra inblickar i HBT-världen, både från sådana som varit en naturlig del av den länge och andra som kanske är mer nya, eller andra som är heterosexuella men har valt alternativa vägar i det, polyamori till exempel. Passar bra så här i (återigen) sönderfallande kärnfamiljstider.

Intressant, men bitvis lite rörigt är mitt intryck. Jag får inte riktigt någon röd tråd genom boken. Kända och okända människors komma ut-berättelser varvas med författarnas egna upplevelser och jag tror att det är det jag värjer mig mot litegrann, ibland blir det så mycket upprepningar när författarna sticker emellan med sina berättelser. För mig funkar det inte alls att sträckläsa. Men lite här och lite där gör boken och ämnena så mycket mer rättvisa.

Just nu läser jag om ovan nämnda polyamori och kombinerar det med såväl manlig sexualitet som kvinnlig sådan i 1800-talslitteraturen. Det blir en enda stor smaskig genustårta med fängslande vaniljkrämslager.

Senaste veckorna har jag läst två ungdomsböcker som båda har som syfte att skapa förändring i samhället.

Den första, ”Äga rum”, redaktörer Moa Elf Karlén och Johanna Palmström, är en antologi av flera unga skribenter. De ger konkreta, praktiska, inspirerande och feministiska råd. Allihop är de feministiska aktivister av något slag, och deras texter handlar om detta. Man får läsa om hur man startar en jämställdhetsgrupp på skolan, är med på popkollo och bildar ett band, blir ensamstående mamma och pluggar samtidigt, är kille och föreläser om genus, eller hur man är med och bildar ett feministiskt parti (Fi). Antologin är både en ”så här kan du göra”-guide och en ”så här jämställt och feministiskt är det i Sverige just idag”-redogörelse. En del skribenter är välkända, andra kanske blir det så småningom. Nivån går från högt till lågt, litet till stort, och just det gör den så inspirerande och funktionell. Den funkar att läsa om man går i högstadiet, och den funkar lika bra om man pluggar genusvetenskap på universitetet.

Jag har läst ”Ta betalt” av Karlén och Palmström förut, också väldigt bra och konkret. Här bidrar de ju bara som redaktörer, och med ett inledningskapitel. Jag hade så gärna sett en till text av dem, för att liksom samla ihop allt och även sätta den fina gemensamma ribban lite lite högre. Det är roligt att läsa allas bidrag, men jag skulle vilja höra redaktörernas tankar, både som feministproffs och som proffsskribenter. Läs mer om ”Äga rum”.

Den andra boken heter ”Take a look at dig själv” och är skriven av Lena Victorin. Det övergripande temat är civilkurage och de olika kapitlen handlar om fördomar, påverkan, moral och till sist vad man kan göra. Boken bygger på små texter, väldigt ofta refereras till olika undersökningar eller experiment som gjorts, och sen kommer något test man ska göra som läsare. Poängen är väl alltså att man ska bli en medvetnare människa, och genom att komma underfund med allt som påverkar en (både på gott och ont), kan man sen ändra sitt beteende. Inser man att man har felaktiga fördomar om en viss folkgrupp, ja, då är ju nästan halva jobbet gjort i att bli av med dessa fördomar. Förstår man att man alltid reagerar fegt i en viss situation, ja, då kanske man kan börja tänka på hur man kan sluta vara feg. Ungefär så.

Boken är lättläst och lättfattlig med många illustrationer, men jag tycker den blir för grund. För det första, alla undersökningar som författaren refererar till. I slutet finns en litteraturlista, men jag sitter ändå och känner mig småskeptisk medan jag läser. Hur lätt är det inte att hitta på en fantasiundersökning med fantasiresultat som kan visa exakt ens poäng? Och för att undvika det, hur lätt är det inte att klämma in en källa precis nedanför varje referens? Det hade jag verkligen uppskattat. (Även bra om man vill gå vidare med något själv.)
För det andra, minska på snuttifieringen och utveckla en del texter lite mer. Om jag tänker från ett lärarperspektiv, den här typen av bok och ämne passar ju som hand i handske i så många ämnen, och den skulle funka så bra med dessa tester och allting. Men… tester PLUS längre och djupare texter. Jag börjar inte tro på något bara för att jag läser ett enda litet klatschigt stycke om det, jag behöver övertygas mer. Meningen är väl inte att man ska ta sig igenom hela materialet på femton minuter, utan vilja stanna upp och reflektera och faktiskt kunna bli medveten om hur man tänker. Slutsats, ett bra syfte och ämne, men inte alls så bra genomfört som jag hoppats.
Passar för : (mellanstadiet och) högstadiet.