Böckerna är på väg ner i lådor som sagt, i skrivande stund har vi nästan tömt den stora hyllan. Daniel gör det mesta av jobbet medan jag vankar runt höggravid och SKÖR. Sparar lite böcker här och där som jag inte vill få ner i lådor, mest mina gravidböcker. De har blivit lite som snuttefiltar. Jag har svårt att hålla ångan och koncentrationen uppe med recböcker jag beställt, även om större delen av läsningen just nu består av sådant (det känns lite som plikt ibland faktiskt, men mest mot de andra bokhororna på något vis). Med gravidböckerna är det en helt annan sak.
Jag tröttnar aldrig på att läsa om svullna leder, epiduralbedövning, hur man räknar ut mammapenning, konstiga cravings eller vansinnesutbrott, finnar, bristningar och försäkringar om att allt är normalt när man är gravid.
Om och om igen. Jag har små gravidisböcker på toaletten, på köksbordet, i soffan, vid sängen. Bläddrar i dem litet nu och då. Läser om barn som ritar huvudfotingar som små, och sedan växer upp till kriminella och hur man då analyserar de där huvudfotingarna som alltså sparas i journalen ”vi kunde redan då se att han skulle bli seriemördare, huvudfotingen var INTE stabil”. Blir helt orolig för vår sons huvudfoting och då har det stackars barnet inte ens passerat bäckenet ännu.
Alla andra böcker får packas ner, men mina gravidböcker vill jag ha framme så länge som möjligt. Det är på något vis en slags trygghet som jag inte riktigt begriper, för lika ofta blir jag ju irriterad när jag läser dem, allra helst på bristen på pappaperspektiv i barnböckerna (och för all del gravidböckerna). Men på något vis behövs de. Ändå.
Och nästa vecka skall vi packa upp alla böckerna igen, härliga tider.
Ni vet hur de säger att man blir liksom litet slö och trög i hjärnan när man är gravid? Att allt bara börjar cirkulera kring bebisen? Well, var skitnära att köpa den här boken på Pressbyrån. Utan att ens försöka vara ironisk. Kvicknade som tur var till, och nöjde mig med att ta en bild.
Ganska mycket i den är bra och överskådligt, men jag tycker också författarna är litet gammelmodiga och skrämsiga. Givetvis hojtar de om amningen ”det kan ibland ta flera månader innan amningen kommer igång, men ge inte upp! Barn mår bäst av att ammas”. Kan vi enas om att det där är strunt? Jag har träffat massor av barn som vuxit upp utan amning och de verkar må väldigt bra hela gänget. Om jag inte kommit igång ordentligt med amningen så so be it, tänker inte jobba ihjäl mig och vara superstressad och känna mig som dåliga morsan om det inte går. Jag tycker det borde vara mycket viktigare, att bokens författare inte skall ställa fler krav på mammorna än vad som redan finns.
Och så är papporna borta ur boken förstås, de finns med på några bilder, men boken vänder sig nästan uteslutande till mammorna. Så synd! Ibland får vi veta lite om vad papporna gör, kanske masserar de nån rygg under förlossningen och kanske är de lediga någon månad sen när barnet kommer (”fler och fler pappor börjar nu tycka att det är ok”) men inte så mycket mer.
Om jag haft den här boken som endabok inför vårt barns ankomst, så hade jag nog känt mycket mera press på mig. Nu har jag läst så många fler babyböcker att jag har modet att välja vad i boken jag vill ta till mig och inte. Och kan man det, så finns det många bra bitar här. Jag har fått veta en del nytt och min oro har blivit stillad på vissa ställen. Tyckte t ex att de pratar ganska bra om förlossningen, även om det oroar mig att de typ förordar sterila kvaddlar och visar det på bild. Känns inte direkt tiotal, om ens nollnolltal att göra det.
Tycker definitivt denna skall finnas i babyhemmet, men komplettera med annan läsning och börja kanske inte med denna, för det finns som sagt en hel del skrämsigt här också.
Unboxing brukar vara mer poppis när det handlar om teknik och elektronik, men jag hade väntat så länge på mina böcker att jag gjorde en unboxingmovie om ett Adlibrispaket istället. Just hemkomna från en middag hos Peter och Pernilla och jag har på en av mina finmammaklänningar, den här i sammet från London.
Jag var ute och researchade inför ett artikeljobb när jag på Papercut hittade de här fina moleskinböckerna – gör din egen stadsguide! Det fanns massor med olika städer, både Stockholm och andra, lite större metropoler. Jag köpte en Berlinmoleskin eftersom vi ska åka dit om ett par veckor. Nu ska jag ha en lugn och skön lördag och samla på mig lite olika tips, har redan fått fina av bl a Lillejo.
Det är färdigtryckta kartor med så man också kan använda den som enda guide. Smart!
Jag har själv valt vilka områden jag vill ha med i boken, en fick jag skriva själv (Books) och det kommer med sådana där små klistermärken, både blanka och förtryckta, som man får fylla i.
Sen är det fullt med tomma sidor där man får fylla i allt möjligt, roliga barer, affärer, restos och hotell. Så himla rolig idé tycker jag!
Måste sätta igång, helt pepp nu.
P.S. På Papercut har de också ett jätteutbud av Penguinmuggar i olika färger för den som är sugen. D.S
Det var så fint väder i helgen, jag nyttjade det till läsning förstås. Vi har inte världens mysigaste innergård, men det går bra att sitta där och äta och grilla när vädret är fint, så mellan en drös klädtvättar, satt jag i solen på gården med Fredrik Strages nya textbok. Vi var på hans releasefest i torsdags och det fick mig väldigt sugen på den här boken. Anders Rydell gjorde en fin intervju med Strage, som bl a berättade att han var så impad av rökning i ungdomen, att han avslutade varje mening i sin första intervju (med Freddie Wadling) med ett ”säger Freddie och drar ett bloss på sin cigarrett”. Gulligt (det finns en text om gulligt också, men jag tror inte teorin passar in på min och Strages relation för även om jag är 33, så tror jag faktiskt Strage är äldre och det är bara äldre som får kalla unga trasiga popstjärnor för gulliga, typ).
Det blev en väldigt skönt eftermiddag, lagom lazy och texterna passar att ströbläddra i, eller att man springer ifrån för en tvätt helt plötsligt. Om jag inte hinner klart, hamnar den definitivt i min bokmässepackning. Läsningen tenderar att bli litet splittrad under mässan och då gäller det att pricka rätt med reselektyren.
Dagen innan nyårsafton, dags för någon slags sammanfattning utöver den norska. Jag hade lite svårt att hejda mig, så här kommer en lång huller om buller-lista om läsåret som gått.
(Obs! Inget är i rangordning.)
Årets allra allra mest besatta och uppslukande och överraskande läsning: ”En dramatikers dagbok” av Lars Norén. Bra besatta, uppslukande och överraskande, ska jag kanske tillägga.
Årets hetsläsning:
Meg Cabots Prinsess-serie inför Bokmässan. Ja, hela!! ”Twilight”. My god. Men det gick segare och segare i serien, och 4:an är jag fortfarande inte det minsta sugen på. Filmen har jag tom sett två gånger också – andra gången med mina elever.
Årets bästa deckare: ”Till dess din vrede upphör” av Åsa Larsson. ”Snömannen” av Jo Nesbö.
På ett sätt är det fantastiskt bra att Larsson ocn Nesbö skriver deckare, för deckare säljer ju som smör och av den orsaken får de många läsare. Å andra sidan ryms så mycket skräp ryms under den etiketten, och det här är motsatsen till skräp. De skriver så att man sitter med en klump i magen och kärlek i hjärtat. Deras senaste är deras allra, allra bästa. Det känns som en otjänst att kalla dem deckare. Men det är ju krim, och bra om många läser = deckare, dårå.
Alla ni (ALLA NI!!!) som väntade på uppföljaren till ”Den som inte tar bort luddet ska dö”: bli jättebesvikna. ”Den som spikar på julafton har allvarliga problem” är ”Den som inte tar bort luddet ska dö” i julskrud. Köp den för all del till din pappa eller mormor i julklapp, men du kan lika gärna köpa ”Den som inte tar bort luddet ska dö” om du gillar gult bättre.
[Förtydligande: japp! Det är exakt samma bok, kan man säga. Jag har inte riktigt kollat om det finns någon liten lapp i den röda boken, som inte finns i den gula, men skitsamma: skandal, skandal, skandal! Får man ge ut samma bok två gånger om uppföljaren är jättejätteefterlängtad?]
En samling krönikor, vad passar bättre än det på morgonen om man inte har en tidning att läsa, eller är på väg till jobbet, eller har 10 min över på lunchrasten? Senaste månaden har Lena Sundströms ”Känns det fint att finnas en dag till?” följt med mig lite då och då som sällskap. Bra kortläsning när man inte har så mycket tid. Varje krönika är sådär två tre fyra sidor lång. Dvs, det blir inte splittrat även om man bara har en liten bussresa framför sig och tråden kommer inte att tappas även om det dröjer ett tag till nästa lästillfälle. Jag gillar såna böcker. Precis samma anledning som jag tycker att noveller borde vara enormt populära. De är väldigt kompatibla med en upptagen livsstil.
Men tillbaka till Lena Sundströms krönikor nu. Jag läste henne troget på Metro-tiden. Hon känns balanserad och förnuftig, men inte så att det slår över. I ena texten kan hon propagera för mindre konsumtion och jag nickar med, och i den andra så medger hon att det var skönt att få mer pengar när hon lämnade Metro för Aftonbladet även om det svider att erkänna det. Detta utan att jag tänker ”svikare!”, trovärdigheten finns ändå kvar. Grejen är väl att hon aldrig går ut och säger att hon är perfekt. Tvärtom. Och tack för det! Perfekta människor är det jobbigaste jag vet.
Jag gör en utvikning här. Ett exempel från en helt annan krönikör. Hon lobbar hårt på att hon och hennes familj är så miljömedvetna i alla lägen – hus, bil, mat, resor, etc. Rätt så perfekta. När jag hör sånt får jag genast skitdåligt samvete för att jag slänger för mycket matrester, inte källsorterar, och alltid vill flyga mellan Luleå och Stockholm eftersom tåget tar tolv timmar och jämt blir stående några timmar mitt i natten i skogen ingenstans. Jag är hemskt egoistisk med andra ord. Skyll på mig när världen går under.
Sen fick den här krönikören en jobbresa till Medelhavet, en halvlyxig spagrej som ju egentligen var ganska onödig. Någon läsare ifrågasatte hur hon kunde motivera den med tanke på familjens miljötänk och vad hon gått ut med tidigare om reseprioriteringar. Hon svarade ungefär ”men tidningen erbjöd mig jobbet och jag ville åka”. Jaha, okej. Då får man åka alltså?
Sånt händer inte i ”Känns det fint att …” och det tycker jag är väldigt fint. Det är också väldigt fint att det viktigaste i krönikorna inte är Lena Sundströms privatliv, utseende, vikt eller familj. Bo Kasper skymtar förbi ibland, döttrarna växer upp, men de är där i bakgrunden. Vad skönt det är. Ja, det är överlag ganska ego-fritt allting. Personligt men inte jag, jag, jag. Inga hämnder. Inga glåpord. Tänk att det går att skriva så också! På allvar! Med ett budskap! Utan att vara mjäkig!
Man glömmer lätt bort det nuförtiden.
På sistone har jag känt mig very Lee Fiora. Jag misstänker att det beror på att självkänslan vacklar och fan, det är så svårt det där: att vara helt trygg i sig själv. Skaka av sig uttalanden om intelligens, utseende eller bedrifter och gå vidare, fundera lite mer på vad det egentligen bottnar i när jag tror att jag ska implodera om jag inte får äga den där boken, klänningen eller italienska oliverna. Och Mia Törnblom – jag får verkligen ta sats för att erkänna att jag läser det mesta jag ramlar över om henne och det är verkligen inget svårt alls, för det står om henne överallt i perioder. Flygplanstidningar, hälsotidningar, månadstidningar, reklamtidningar. Mia Törnbloms språk tilltalar mig inte och eftersom hon skriver självhjälpsböcker är ju inte handlingen någonting att tala om, men jag har ändå hennes första självkänslabok i bokhyllan (och ja, det är min skämsbok även om jag försöker skaka av mig alla prettoutsvävningar) och när hennes ”En härlig bok” levererades till Bokhorakollektivet var det liksom självklart att jag skulle kolla igenom den. Jag är den Bokhoran som do Mia Törnblom. Sedan läste jag i (duktiga) Terese Alvéns blogg att hon kladdar ner tre bra saker med sig själv och tre saker hon är tacksam för varje kväll i Mia Törnbloms härliga bok och nu tänkte jag göra samma sak. För då kanske jag faktiskt kan skaka av mig alla skämsrys som svallar min kropp när jag erkänner att jag kommer att jobba med mig själv Mia Törnblom-style. För man vill ju gärna tro att alla andra man träffar är väldigt säkra i sig själva och aldrig biter sig i läppen när de har sagt någonting som landat som en våt filt över rummet, men jag är väldigt mycket Lee Fiora och jag tänker också ”I carried a water melon” minst 40 gånger om dagen, så jag tänkte helt enkelt vara snäll mot mig själv (dagens citat ur härliga boken: ”Den viktigaste relationen vi har i våra liv är den vi har till oss själva”, erkänner jag med viss rodnad). Dessutom tycker jag att det rättfärdigar det totalt meningslösa i att trycka en bok med drygt 365 sidor som bara innehåller ett käckt citat varje dag, om jag använder den som anteckningsbok.
För två år sen läste jag en norsk roman som jag gillade massor, och nu har den glädjande nog kommit på svenska. ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug. Den är både lättsam, djup och pretentiös, fast pretentiös på ett väldigt charmigt vis.
”Vänta, blinka” är skickligt komponerad på ett Short Cuts-sätt där ett antal olika människor kopplas [...]
Loading ...
RSS Bokhora.se