En väldig nackdel med Liv Strömquists ”Hundra procent fett” är att mitt pocketexemplar faller i bitar medan jag läser. Eftersom jag läser i badet inbillar jag mig att det är extra trixigt. Tur att man är proffs. En mystisk sak med Liv Strömquists ”Hundra procent fett” är att det finns massor av människor som har sagt att den är bra på första sidan, alltså blurbat, men det är bara kvinnor, inga män. Är detta en slump eller tycker inga män att Liv Strömquist är bra? Weird i så fall.

Jag tycker att Strömquist är briljant. Hennes ”Hundra procent fett” köpte jag i samband med manshorakalendern. Den innehåller serier om bantning, bananer, främlingsfientlighet, feminism och kungafamiljen. Bland annat alltså. Liv Strömquist tecknar roligt, finurligt och smart. Jag tycker att hon är underbar. Jag blir så glad och stark när jag läser henne. På bara tre sidor* med barnsligt tecknade figurer och spretig handstil har hon fått mig att tänka att jag verkligen borde tänka lite mindre på kakor och mer på politik. Om jag sen gör det vet jag inte, men jag har ju den där manshorakalender på väggen som påminner mig.

Åh, läs Liv! Hon är så himlans kul! Det är bra med andra favoriter medan man väntar på att Nina Hemmingsson ska komma med något nytt. Hon är min storfavorit nämligen.

* = boken är alltså längre än bara tre sidor, jag menar bara att det räcker med tre sidor, ofta mindre än det.

Gud så svårt det är att sluta läsa i ”Världens lyckligaste folk”. Lena Sundström har ett sätt att skriva som är ungefär som att snacka med någon, som när man blir sittande på en nyårsfest kanske och pratar med bara en enda person för att det är så himlans intressant och man kan ju verkligen inte gå mitt i en konversation, kan man? Alltså läser jag ”bara ett kapitel till”, ”bara ett kapitel till” hela tiden. I badet (skrynkliga fingrar), i sängen (trööötta ögon), på tunnelbanan (missade stationer).

”Världens lyckligaste folk” är ytterst läsvärd, speciellt om man är om än bara så lite orolig inför riksdagsvalet senare i år. I min vänskapskrets har vi diskuterat fördelar och nackdelar med publicering av främlingsfientliga texter i kvällstidningar under bruncher och vid middagar under 2009 och vi är inte riktigt överens om vilken strategi som är bäst. Men överhuvudtaget är jag så evinnerligt trött på hela ”vi och dom”-diskussionen, oavsett om den är avvisande eller omfamnande, kanske för att jag så ofta fått diskutera den här frågan med släktingar, nya bekantskaper eller kompletta främlingar sedan jag började jobba på en skola där endast en procent av eleverna har svenska som modersmål. Däremot är det en av de viktigaste frågorna för mig inför valkampanjerna senare i år.

Hursomhelst, ”Världens lyckligaste folk” handlar om hur Lena Sundström flyttar till Köpenhamn i början av 2008 och bor där i några månader, går på en språkskola, pratar med och intervjuar massor av människor och försöker ta reda på hur det gick till när Dansk Folkeparti började styra över den politiska agendan i Danmark. När Sundström rullar hem över bron (i en bil) på bokens sista sida, kan hon faktiskt dunka sig själv i ryggen: hon har verkligen gjort ett omfattande arbete.

Fördelen med boken är att den har ett sådant tempo, ett sådant driv, innehåller ett djup och en bredd som gör mig precis så insatt som jag önskar bli. Nackdelen är det som många andra tilltalas av: Sundströms rappa språk. Jag har svårt för det talspråkiga, hur Sundström drar lika långsökta paralleller som jag själv gör ibland när hon jämför ett skeende med en film eller tv-serie som hon har sett, kanske känner jag igen mig själv i hennes språk, men jag blir liksom störd i mitt läsande av Sundströms gåpåiga språk. Jag behöver förmodligen berättelser i kronologisk ordning. En snustorr journalist som radar upp fakta och följder. Å andra sidan är det just Sundströms vassa penna som gör att jag inte kan sluta läsa, som orsakar de där vakna nätterna och missade stationerna. Det är lite som att Sundström liksom är så ivrig att få min uppmärksamhet att hon vägrar släppa den när hon väl har fått den. Kort sagt: jag tycker att ni ska läsa den här, helst i vår, så att det är en bit kvar till september sen.

När jag var och lyssnade på Herta Müller på Dramaten, så pratade hon ganska mycket om språket. Hur man, när man talar ett minoritetsspråk alltid känner att man inte räcker till och inte heller går runt i världen med någon vidare självsäkerhet. Litegrann om det skriver jag i Album. Jag är nämligen uppvuxen i svenska Tornedalen och jag har länge undrat varför man inte läser i Norrland? Kanske mer specifikt i just Tornedalen till och med. Och där pratas minoritetsspråk, flera stycken faktiskt. Finska och tornedalsfinska. Jag är van att ständigt höra blandningar av alla tre språken i min vardag, och mer än en gång har Daniel fått fråga vad jag pratar om, och vad jag menar. Jag kan blanda ganska vilt själv också nämligen.

Ur Album:

Jag tänker på min mormor. Mormor föddes i den lilla byn Vittangi år 1920, in i en laestadiansk familj. Född i Sverige, av svenska föräldrar, blev mormors första kontakt med svenska språket all stryk som hon fick i skolan för att hon pratade finska. Hon lärde sig aldrig prata svenska riktigt ordentligt.

Lagom tills att mina föräldrar föddes i slutet av femtiotalet började det komma undersökningsrapporter som visade att antalet boklån korresponderade – föga överraskande – med färdighet i svenska. De som hade finska som bästa språk i svenska Tornedalen läste färre böcker i relation till dem som hade svenska som bästa språk. Och det rörde inte bara litteraturen, nästan alla former av kulturyttringar uppvisade likartade mönster.

I min mormors familj fanns bara en enda bok – Bibeln. På finska. Läsning för ros skull var syndigt. Mormor hade läshuvud men fick inte läsa vidare trots att lärarna önskade det och trots att hon nog själv hade velat. Kanske var det därför hon och morfar månade om att barnen skulle läsa så mycket. De försökte bryta mönstret. Det är jag dem evigt tacksam för.

Jag tror, precis som Herta, att mycket hänger i självkänslan. Inte bara den minskning som kommer av att man talar ett minoritetsspråk, utan också den som kommer med avstånden. Till resten av världen. Också jag, född 1976, har ibland märkt av den. Att vi fick nöja oss med så lite! Ett bibliotek öppet en kväll i veckan, inga boklådor, inget internet. Hur mamma och jag var medlemmar i varenda bokklubb som fanns, hur klasskamraterna tittade konstigt på mitt läsande.

Men under den här perioden började plötsligt saker att hända – känslan för det tornedalska, både språket och kulturen, började växa sig starkare. Plötsligt fanns det litteratur att känna igen sig i!  Eller bara litteratur som många kunde förstå.  Vi fick egna författare att känna oss stolta över, Bengt Pohjanen, Gunnar Kieri och andra som skrev om Tornedalen. Senare kom också Mikael Niemi. Manliga författare, manliga förebilder.

Samtidigt försvann jobben, den tidigare så pålitliga gruvnäringen drog ner, många förlorade sina arbeten, däribland min pappa. Att gå verkstadslinjen på gymnasiet var inte längre liktydigt med en fast anställning på LKAB när skolan var slut. Det krävdes andra saker, mer utbildning, längre utbildning.

Det är dock ännu så, att min mormors generation hänger i, gav kommande generationer ryggsäckar av den sort som tar lång tid att skaka av sig. Jag är glad att jag kommer från en läsande familj. Det kommer jag ge vidare till min son. Och jag kommer också ge honom den där galna blandningen av finska, svenska och meän kieli, i så stor utsträckning som det bara går. Där jag brister, hoppas jag att mamma och pappa kan ta över. För idag är stoltheten över att vara en minoritet så mycket mera märkbar. Det vill jag ge till mina barn. Ett nytt sätt att se på språket och orden och den makt man har, som kan bemästra dem.

I Album hittar du förstås min text i sin helhet, de kursiverade avsnitten i det här blogginlägget kommer därifrån.

Bebisen i min mage växer och frodas, alldeles som bebisar ska. Så i april kommer mitt liv att förändras totalt. Vissa saker är nog kvar, andra kommer att försvinna. Men som förr blir det aldrig. Många föräldrar – i synnerhet tycker jag mig ha sett det här hos de tidiga sjuttiotalisterna och sensena sextiotalisterna – har haft svårt att acceptera att saker förändras och pratar väldigt mycket om hur man kan ”fortsätta ha ett liv” efter barnen. Det går utmärkt tror jag, bara att det är ett annat liv. Jag ser det som vilken annan stor livsomvälvande händelse som helst. Att ta sin examen och börja jobba är också sjukt stort, men där är det ingen som skulle komma på tanken att klamra sig fast vid bekymmerslöst studentliv samtidigt som man har ett ansvarsfyllt jobb.

Under själva graviditeten dock, förvandlas samma mammor till närapånazister i sin strävan att leva rätt och göra rätt. Pekar på ostar och rynkar på näsan när man äter en salami- eller leverpastejmacka eller flyger på semester eller jobbar över. Då, när ingenting är annorlunda förutom magen som är större. Nå, det finns mycket man kan säga om det där. Alla tycker ju något.

Och det kommer en bok i den här bloggposten snart, jag lovar! För jag läser Katrin Zytomierskas blogg, hon ska ha sin bebis ungefär en månad efter att vår kommit ut, och det är inte så himla mycket jag håller med henne i, även om det mesta hon säger är för att provocera. Men jag tycker ändå om att läsa hennes graviditetstankar, för även om vi är sjukt glada för vår bebis, så är ju det här med att vara gravid lite överskattat och ganska trist.

Nu har Katrin läst Carina Nunstedts bok om mammalivet och jag blev så nyfiken att jag har (trots att jag i måndagens City skrev en krönika till den fysiska bokhandelns lov) beställt den för att bilda mig en egen uppfattning. Det känns som om Carina har jagat det där oförändrade livet på något sätt, men kanske är det Katrins tolkning – Katrin som själv verkar vara väldigt inställd på att inte ändra på sitt liv i någon större utsträckning. Nästa vecka får jag se!

Jag har också börjat med gravidtidningar av olika slag, och har bläddrat i ”Mammapraktikan” en hel del. Men jakten på den ultimata föräldraguiden går vidare. Är också förfärligt nyfiken på Katerina Janouchs föräldraböcker, egentligen är det en skam att jag inte införskaffat dem än.

Jag har plöjt gravidböcker de senaste månaderna, men för Daniel har det varit svårare med pappaböcker.

Jag har försökt rota i gamla gömmor, men det jag hade i pappaväg var förstås ”Uppdrag: pappa” och dito familj, samt Johan Nilssons ”Koka makaroner” som jag tycker är finstämd och rätt fin om papparollen. Fastän, kanske, lite väl skimrande. Det var alla pappaböcker vi hade hemma. I ärlighetens namn hade vi än färre mammaböcker, så det var inte det, men det var rätt enkelt åtgärdat däremot. ”Mammapraktika” ska vara uppdaterad med pappatexter, men jag tycker inte att de håller! Det är fortfarande så väldigt ur en mammas synvinkel ”den blivande mamman kan vara på dåligt humör nu, du får försöka stå ut” – istället för att prata om vad pappan känner och tänker. Han kanske också är på dåligt humör nu, för att han är skraj t ex? Eller att hon mår dåligt och han känner sig hjälplös eller whatever. Men det pratar man inte om, bara om hur mamman mår.

Har ni några bra tips på pappaböcker (Inte Dick Sundevall, thank you very much) så tar vi gärna emot dem!

Direkt jag hade läst Karin Flygares debut ”Allting är så konstigt nuförtiden” skickades den vidare till min mamma. Jag känner igen en hel del saker från mormors sista tid i livet. Min beundran för mamma och moster Kickan blir än större. För här sätts vanmakten, tröttheten och sorgen på pränt så att ingen kan undgå att förstå att åldrande föräldrar börjar bli bland det tyngsta du får vara med om i ditt liv som vuxen.

Men allra mest kanske pappa borde läsa. Jag försökte förmå honom till det, men är osäker på om jag lyckades. Pappa har båda sina föräldrar kvar i livet och de börjar så sakteliga hamna ungefär där Birgittas mamma hamnar i början av boken – man glömmer saker, man vet inte riktigt vad det är för tid, kanske är det för länge sedan som är nu, idag. Man hämtar tidningen flera gånger, eller sätter sig på den där trasiga stolen för tredje gången samma dag, så att man ramlar och får svårt att komma upp. Man åker vilse i tunnelbanan som Birgittas mamma, eller glömmer pyjamasen på när man går till Konsum.

Men man vill inte bo på hem. Man vill bara bo hemma. Fast det går ju inte!

Nästan varenda rad gör ont att läsa i boken. Som när Birgitta får brev hem om att kommunen utsett en god man åt hennes mamma. Antagligen för att Birgitta krånglar och är besvärlig, i kontakten med myndigheterna. Det förekommer på riktigt också, vet jag.

Det är besvärligt. En besvärlig tid. Men jag tror man kan förbereda sig och få tröst i Karins bok. Jag fick det i alla fall, men jag är en generation bort från de gamla, så det är inte precis samma sak som att behöva agera mamma åt sin mamma. Och mina egna föräldrar har väl åtminstone 30, kanske 40, år kvar tills det är deras tur.

Till slut blev det inte mindre än tre politikböcker under förra veckans resande (totalt blev det sju böcker) och jag tycker det är skitspännande! Verkligen. Ibland har nästan de här böckerna fått mig att vilja engagera mig politiskt – jag har aldrig gjort det, jag tror mycket för att det inte riktigt var möjligt på min uppväxtort när jag var i den mest påverkbara åldern – och de har definitivt fått mig att vilja veta mer om Sveriges politik.

”Reinfeldt ensamvargen” tyckte jag var väldigt välskriven och saklig. Det var ganska mycket som jag inte hade koll på, som var nytt för mig vad gäller politikern Fredrik Reinfeldt. Men så har journalisten Anita Kratz hållt på med den här boken i 16 år också. Tålamod och fingertoppskänsla har hon visat. Och så har hon ju förstås fått hjälp av att politiken och strategin har riktats om via Nya Moderaterna – just de avsnitten som handlar om hur de vänder inriktning fastnade jag för och diskuterade en hel del hemma, med både mammor och pappor och Danielar.

”I väntan på Mona Sahlin” har jag redan nämnt lite kort vad jag tyckte om och intrycket bestod faktiskt boken igenom. Jag ska ge er ett typstycke så att ni förstår:

Hon har en högt utvecklad intuitiv intelligens. Hon är bra på att känna av stämningar och förstå vad människor vill och förväntar sig. Som en följd absorberar hon mycket snabbt och har förmågan att genast se vad som är klon och det väsentliga i en diskussion eller en sakfråga.

Det är alltså inte någon intervjuperson som säger detta, utan författaren själv. Stora skillnader i hur Kratz och Isaksson relaterar till huvudpersonerna i sina böcker, det må jag säga!

Hade också gärna sett att han lyft på lite fler stenar i Sahlinaffären, för de avsnitten var spännande. Och då menar jag de stenar som handlar om vem i det egna partiet som så grundligt svek Mona Sahlin och tipsade medierna om hennes kontokort.

Avslutade politikerveckan genom att läsa Eva Franchells ”Väninnan” som ju kommit i pocket. Den tyckte jag nästan var bäst, eftersom jag fick bäst och tror jag, ärligast, inblick i hur det verkligen är att jobba politiskt. Eva var med när Anna Lindh mördades. Inte som Annas anställda, utan just som Annas väninna. Men Eva jobbade för regeringen och hade även varit Annas pressekreterare under lång tid. Det politiska livet beskriver hon bra och fängslande. Personen Anna Lindh tycker jag hamnar lite i skymundan och det känns faktiskt skönt. Att det inte är en snaskroman på det sättet.

Jag gillar politikerböcker! Inser jag nu. Sedan tidigare har jag förstås läst Nuder och Persson bl a och gjort ett litet Obamarama via hans egna och andras böcker i ämnet.

Jag är väldigt förtjust i att läsa horoskop. Både de där korta, i tidningarna och de där som är lite längre, t o m i bokform. Det finns några sådana om ”Kräftan, sådan är du” hemma hos oss.

Jag börjar tänka på de böckerna när jag läser den här Mona Sahlin-bion. Jag tycker att det än så länge inte finns ett uns kritik i den boken, eller för den delen ett uns objektivitet i hur författaren tittar på Mona. Det är möjligt att det är ett medvetet grepp, men då blir det istället en bok som mest liknar horoskopböckerna där alla möjliga goda egenskaper räknas upp så att alla personer födda i kräftans stjärntecken framstår som de mest lyckade personerna there is. Det är för all del ganska trevligt att läsa en sådan bok om sig själv, men rätt ointressant för alla som inte har samma stjärntecken.

Jag läste Reinfeldtboken innan, och den var väldigt intressant. Det fanns lite mer objektivitet i den, som det känns nu i alla fall. Jag är dock bara en tredjedel in i Monaboken, det kan ju ändras.

Jamen, vilken intressant bok!

Martin Gelin har bott i USA i urminnes tider, ända sedan Fredrik Virtanen var där och åt upp sig några storlekar om ni minns. Nu har han rest runt i USA och under två år följt Barack Obamas valkampanj. Det är rätt svulstigt amerikanskt och precis som Martin Gelin själv, rörs jag till tårar flera gånger. Det ÄR historiskt, det är en spännande tid vi lever i. På något sätt blir det en inblick i det amerikanska, sett med svenska ögon och det gör det också till en annan sorts läsning än annan rapportering i ämnet. Vi får följa med när Martin pratar med rednecks med fler än tio gevär i väskan som ÄNDÅ röstar på Obama, ni förstår hur stor den mannen är då, om han t o m kan få med sådana personer på tåget, vi får följa valarbetare som maniskt pulsar runt i snöiga bostadsområden och tvingar upp folk för att rösta. Vi får Obama, John McCain, stolpskottet Sarah Palin (well hello President Sarkozy). Vi får den amerikanska drömmen, det amerikanska löftet. På svenska.

Jag är synnerligen förundrad och förtjust. Det är Martin Gelin också, det är kanske vad många skulle kalla ett minus, att han inte riktigt håller avstånd till Obama. Men jag gillar att han rycks med. Det är mänskligt och det känns som om han är medveten om det. Det är ju en hjältesaga det här, trots allt.

Och det är bra research och bra skrivet. Och klart man gråter en skvätt när I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear där på slutet. Man kan liksom inte annat. Det är som Anja Pärson och den där magiska åreveckan, tårarna bara sprutar.

Ni som gillar att klippa tyngre litteratur än deckare och chicklit sommartid, här har ni den givna hängmatteläsningen i sommar!

”Det amerikanska löftet” av Martin Gelin.

Knappt hann jag landa på svensk mark igen, förrän jag greppade mitt lilla röstkort och rusade till Centralstationen här i Stockholm för att rösta (gör det du också, man behöver inte ens ha med sitt röstkort där, de skriver ut nytt på plats) i EU-valet.

Bäst jag stod där och köade kom jag att tänka på Pontus Mattssons bok om Sverigedemokraterna. Jag kan inte minnas om jag såg några valsedlar för dem sådär spontant, men andra småpartiers valsedlar fanns där i alla fall. Boken ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” är väldigt läsvärd och välskriven, om SD:s utveckling från en uttalad högerextremistisk sekt till ett missnöjesparti med kostympolitiker som, obehagligt nog, faktiskt har chans att delta i politiken på riktigt från och med nästa val. Därför är det viktigt att läsa den här boken, även om den ensam inte riktigt mäktar med att ge alla svar. Alla de där personerna som går runt och säger ”jag är inte rasist men…” får det allt lättare att rösta på SD i och med den utveckling som nu pågår. Själv har jag nog varit lite naiv och inte riktigt insett hur ”rumsrena” SD har blivit – därtill är jag för oengagerad i svensk politik tyvärr. Det har varit så naturligt att anta att alla i min omgivning inser idiotin i deras politik, men jag förstår allt mer att de finns också där man minst anar det. På så sätt öppnade den här boken mina halvslumrande ögon.

Annat politiskt: läste just ett repo i senaste (tror jag) Fokus också, om Piratpartiets ledare Rick Falkvinge. Jag skulle gärna vilja se en bok även om Piratpartiet.  Om Piratpartiet nu når de framgångar som de spås i EU-valet så tror jag säkert att någon flink journalist plockar upp pennan och skriver en bok inför nästa års riksdagsval. Eller jag hoppas det i alla fall. Tycker det är ett intressant fenomen överlag, att det börjar komma fler och fler småpartier som faktiskt lockar en del av väljarkåren.

Därmed vill jag naturligtvis inte dra några som helst paralleller mellan SD och PP, tvärtom. Kan kanske vara bra att tillägga.

Nu har jag röstat i alla fall, och till och med personkryssat för första gången i mitt liv.