Okej, okej, sist ut av alla. Här kommer den.

1. Bäst i sommar?
Ge mig ett D, ge mig ett E, ge mig ett S… och K-N-A-U-S… och H-A-N. Alltså, Sarah Dessen, Knausgård och Jenny Han. Inga överraskningar där.
Sträckläste ”Paganini” en eftermiddag, och det är ju ett betyg på bra spänning. Sträckläste också kommande ”Det fördolda” på en tågresa, en skitbra svensk deckare. Mer om den 6 sep.

2. Sämst i sommar?
”Primtalens ensamhet” var trist. Sen har vi ju ”Easter parade” av Richard Yates. Han som inte är ”sämst” men som jag är allergisk mot. Och så dessa tre läs och glöm-böcker.

3. Vad har du helst läst på stranden?
(På balkongen eller i solstolen.) Har kört flera faktaböcker, kan rekommendera alla i del 1, 2 och 3.

4. Var har du läst mest?
När jag var i NY och när jag var uppe i Luleå. På semestern alltså. Sen när jag kom hem hit till Stockholm igen blev det mest fokus på eget bokskrivande.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jag trillade in på faktan och det för att jag har så svårt att läsa fiktion när jag ska börja skriva själv. Det kan inte vara ungdomsböcker och inte romaner i min vanliga stil då, det bara stör.
Ett projekt jag misslyckades med var att jag tänkte läsa mycket mer norskt – men då var det just ungdoms… Gick inte.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Ett av mina sämre NY-köp var Amy Sohns ”Prospect Park West”. En bok som fick mig att bli rätt cyniskt penga och framgångshetsad i några dagar, och verkligen inte på ett bra sätt. Yta, yta, yta. Hatar den känslan, och gillade inte boken särskilt alltså.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Chockar nog inte så mycket genom att säga ”Min kamp 6″. Läste precis Denise Rudbergs och Therese Bohmans böcker, och de var på min längta-lista. Mer om dem imorgon.
På barn&ungdoms kommer massa jag ser fram emot, nytt av Gunnar Ardelius, Sofia Nordin, Ingrid Olsson, Sara Kadefors och ett par spännande debutanter.

Sydafrika! På grund av Deon Meyers finfina deckare, ”Jägarens hjärta” och ”Devil’s peak”, som utspelar sig där så blev jag nyfiken på ”Leva på gränsen” av Leif Norrman.

Han har varit utrikeskorrespondent i Afrika mellan 1990 – 2002, och Sydafrika var hans bas.
”Leva på gränsen” tar upp ganska många av de saker som jag snappat upp på nyheterna under åren – fattigdom, våld, aids, Mandela såklart, fotboll givetvis, apartheid.
Norrman berättar med ett lätt anslag, och mycket personligt. En del handlar om reportage han gjort och politiker han träffat, medan andra kapitel rör hans vänner. Det jag uppskattar är att man får en fördjupning på nyheterna jag nämnde ovan, för det är nog schablonen av vad ganska många tänker om Afrika?
Tex i samband med fotbolls-VM, jag hade ingen aning om den enorma mängden svarta killar som lyckats ta sig till Europa och hankar sig fram på verkligen ingenting för att förhoppningsvis så småningom få ett kontrakt med en klubb. Hela deras familj väntar på det. I klass med människohandel.
Eller att få följa med Mandela till hans cell på Robben Island. Eller att få höra om katastroferna på både vita och svarta sidan när jorden skulle omfördelas till sina riktiga ägare.
Det är korta nedslag på 10-15 sidor men på dessa så får man en förklaring och en känsla för de han berättar om. ”Leva på gränsen” ger Afrika-mersmak. Leif Norrman skriver att han tänker på det och längtar tillbaka varje dag, och jag börjar få ett hum om varför.

Man vet att en person kommer att nomineras som partiets presidentkandidat och sen vinna valet. Man vet det. Ändå läser man en bok om hela processen och det är spännande som en sträckläsningsdeckare. Hur ska det gå, hur ska det gå?!
Varsågod, ”Det amerikanska löftet” av Martin Gelin.
Gelin har följt Obamas kampanj genom alla primaries och sen den riktiga valkampanjen under två år, små och stora möten, träffat volontärer, kuskat runt i bussar, flyg och bilar, pratat med högre medarbetare, historiker, forskare, motståndare. Alla. Utom Obama själv. Ingen intervju med honom här, men ändå en tydlig bild av presidenten. Det som släpps fram iallafall. För det som också blir tydligt är hela maskineriet bakom en presidentkandidat. Hur man jobbar med media, matar ut sina reklamfilmer, bemöter, lägger upp strategier, kommer igen, vilken roll fruarna och familjen spelar, mm.
Det här kanske låter som en lite torr bok nu, men oh nej. Första halvan genom alla primaryval blev en nagelbitare för mig! Fakta som reads like a crime novel kan vi säga. Och precis som JoÖ som också läst satt jag och snörvlade vid flera tillfällen. Det här är så stort!

Som engelsklärare vill jag även prisa youtube, vi tittade på flera av de omnämnda talen i mina klasser då när det begav sig. Ett jag speciellt kan framhålla är faktiskt inte Obamas även om han är en excellent talare, utan Hillary Clintons vid demokraternas konvent. Titta på crescendot som börjar 22:32 in i klippet och hur hon bygger upp, lyfter fram kvinnorna som tagit oss dit vi är idag, repeterar vissa fraser för ännu större effekt. MVG.

Hörni, det här känns som en högoddsare för mig. Fakta! Sommaren 2010 har jag frossat* i fakta. Var uppe i Luleå i två veckor och läste i princip inget annat då.

”Ok, amen” av Nina Solomin. En omläsning, för första gången jag läste den hade jag inte varit i Williamsburg, Brooklyn. Det hade jag nu, promenerat igenom och sett kvinnorna, männen och barnen i sina föreskrivna kläder och hårlockar eller peruker. Extra fascinerande att läsa om det chassidiska samhället efter det. Jag vet inte vad som grep mig mest, men kanske att man vill och lyckas hålla sig så isolerade från och ovetande om omvärlden och kunskapen. Som hur jordbävningar uppstår tex. Inte för att något monster viftar på sin svans. Ja, hela bristen på skolning, såvida den inte är religiös, för det är ju otänkbart att gå på universitet. Allt man inte ifrågasätter. Den utstakade livsbanan. Könsrollerna. Mm, en hel del.

”Jorden de ärvde” av Björn af Kleen. Jag bodde i Fisksätra förut och då sprang jag ibland förbi ett av godsen som nämns, Erstavik. Det är rätt många stockholmare som springer, promenerar eller cyklar på Erstaviks ägor för de är Nackareservatet inkl Hellasgården, men själva husen ligger vid vattnet ute i Saltis.
Hursomhelst, boken handlar om en arvsrätt som avskaffats för länge sen i alla andra länder utom i Sverige. Den går ut på att den markägande adelns stora gods/slott hålls helt intakta genom en flera hundra år gammal lag där äldste sonen ärver allt och ingen mark styckas upp. (Inte ens äldsta barnet utan sonen.) De andra i familjen får noll och intet – förutom i de fall där äldste sonen kompenserat dem och fortsätter kompensera dem för denna orättvisa.
Inte bara är det orättvist i sig och helt emot nuvarande lagar om arv, utan det har också genom åren gett en rad ekonomiska fördelar i tex storjordbruk, där vanliga bönder med så att säga normala ägor inte har en chans att konkurrera mot dessa stora adelsgods. Den här arvsrätten, fideikommiss, var på väg att avskaffas, men de senaste tio åren har vinden vänt. Faktiskt helt otroligt, och otroligt intressant att läsa. Jag gillar alltid klass (internatskolor, överklasskildringar, Östermalmsmiljöer, klassresor, you name it) och den här reportageboken är en pärla i genren.
Precis som ”Ok, amen” läser man och baxnar på nästan varenda sida. ‘Att det här kan funka!! Idag!! Jag kan inte tro det!!’. Men sant är det och funkar gör det, hur otroligt det än verkar. Läs och häpna ni också.

Faktasommaren fortsätter snart med Barack Obama.

(Får jag bara också påpeka en annan personlig högoddsare på bilden – nagellacket! Har inte haft nagellack på tjugo år, minst. Sen åkte jag till NY på semester. Nu är mani-pedi ett nytt favorituttryck och aktivitet. Så kan det gå.)

* Med relativa mått sett

Åååh, peppen och lyckan när jag igår kom på nästa ultimata bokprojekt: Tage Erlanders dagböcker! Det är så perfekt att det nästan inte går att beskriva.

Jag halvlåg i en solstol hemma hos Daniels pappa i Mom, min käre man hade hämtat en liten mellanöl till mig, solen sken lite halvljummet och jag sysselsatte mig med del ett av Kjell Östbergs Palmebiografi ”I takt med tiden” (1927-1969) där det allt oftare började hänvisas och citeras till och ur Erlanders dagböcker. Och då insåg jag att det är självklart att de skall införskaffas och läsas och sedan skänkas till den lille plutten, som faktiskt, ja faktiskt, är döpt efter just Tage Erlander.

Eller åtminstone var det via Erlander vi fick upp ögonen för namnet. Det har jag faktiskt skrivit om här på bokhora den 11 november förra året. För självklart var litteraturen och det skrivande ordet inblandat på något vis.

Det blir nästan som Stora Johs Knausgårdsprojekt det här, fast jag misstänker lite färre påhejare borta på min kant…

Och nu vaknade just den lille Tage, snurr snurr och så börjar krypförsöken. Gotta go!

Ligger ute i solen och förlustar mig med senaste Fokus, förstås Björn af Kleens utmärkta Victoriarepo, men också en hel del annat, om shorts och republikanfighten i US and A. Det är sådan bra läsning, jämt! Senaste numret bara ute ngn dag till, rusa och köp vetja!

Eller så gör ni som min make och jag och prenumererar. Så missar man inget. Det är härligt ska jag säga.

Tycker det kommer så himla många bra och intressanta böcker från lilla Weyler förlag. Nu två stycken som jag har läst den senaste veckan bara, snillet Torbjörn Nilssons sjukt läsvärda ”De omänskliga” och så ”Googlekoden” som Jessica skrev om häromveckan.

Torbjörn Nilsson är ett sådant där underbarn, politisk redaktör på Fokus, har bevakat svensk politik i 7 år och är inte ens 30 år fyllda. Läskigt. Men helt rätt person att skriva den här typen av bok. För Torbjörn Nilsson är de politiska frågorna, det här livet, på dödligt allvar. Nästan bara han kan skriva så bombastiskt om händelser i svensk politik och liksom komma undan med det, för att han är en begåvad skribent som faktiskt på riktigt känner så här starkt för den svenska politiken. Den är hela hans värld, han känner knappt något annat och då har man rätt att skriva bombastiskt. Det bombastiska blir trovärdigt.

Boken tar upp tre politiska händelser som ligger nära i tiden – Folkpartiets intrång på Sapnet, FRA-lagens införande i Sverige samt stridigheterna inom SSU. Om jag nu vore spelrecensent i Nöjesguiden skulle jag börja ordbajsa ur långa snillrika formuleringar för att visa på den här bokens briljans, men det är jag inte, så jag nöjer mig med att kopiera ett av den recensentens mest använda ord: Galet. Galet intressant och galet bra. Och en superb introduktion till att läsa mer politiskt tror jag. Åtminstone blir jag sugen på mer, även om det nu är en genre som jag har börjat söka upp allt oftare.

”Googlekoden” är även den väldigt intressant. Men där tycks det mig mer som om författaren Andreas Ekström har lite av ovan nämnda spelrecensents förkärlek för snillrika formuleringar. Ibland stör det mig. Jag får känslan av att formuleringarna ibland tar över i betydelse jämfört med innehållet. Noterar att också Andreas får träffa David Krane på Googles PR-avdelning, samma kille som jag träffade när jag besökte detta mytomspunna företag i Mountain View förra våren. Då hade dinosaurien som står uppställd i skelettform på Googles campus en egen passerbricka runt halsen, när Andreas var där hade den några rosa plastflamingos i munnen. En sådan skojare! Dinon alltså.

Också Andreas bok lockar till merläsning. Om Google, men för all del också en bok som stått oläst här hemma i hyllan ganska länge: ”Inside Steve’s Brain” om Apples grundare Steve Jobs. Lite samma tema.

Annat bra från Weyler som vi skrivit om här på bokhora – och nej, vi får inte betalt av förlaget för att skriva om deras böcker, jag är så jävla dum att jag gör det gratis, för världen borde definitivt upptäcka de här titlarna:

• Juli Zeh ”Fritt fall”
• Ann Heberlein ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”
• Anne Swärd ”Till sista andetaget”
• Deon Meyer ”Jägarens hjärta”

Sen vill jag också läsa Björn af Kleens bok om den svenska adeln, ”Jorden de ärvde”. Får bli ganska snart.

En väldig nackdel med Liv Strömquists ”Hundra procent fett” är att mitt pocketexemplar faller i bitar medan jag läser. Eftersom jag läser i badet inbillar jag mig att det är extra trixigt. Tur att man är proffs. En mystisk sak med Liv Strömquists ”Hundra procent fett” är att det finns massor av människor som har sagt att den är bra på första sidan, alltså blurbat, men det är bara kvinnor, inga män. Är detta en slump eller tycker inga män att Liv Strömquist är bra? Weird i så fall.

Jag tycker att Strömquist är briljant. Hennes ”Hundra procent fett” köpte jag i samband med manshorakalendern. Den innehåller serier om bantning, bananer, främlingsfientlighet, feminism och kungafamiljen. Bland annat alltså. Liv Strömquist tecknar roligt, finurligt och smart. Jag tycker att hon är underbar. Jag blir så glad och stark när jag läser henne. På bara tre sidor* med barnsligt tecknade figurer och spretig handstil har hon fått mig att tänka att jag verkligen borde tänka lite mindre på kakor och mer på politik. Om jag sen gör det vet jag inte, men jag har ju den där manshorakalender på väggen som påminner mig.

Åh, läs Liv! Hon är så himlans kul! Det är bra med andra favoriter medan man väntar på att Nina Hemmingsson ska komma med något nytt. Hon är min storfavorit nämligen.

* = boken är alltså längre än bara tre sidor, jag menar bara att det räcker med tre sidor, ofta mindre än det.

Gud så svårt det är att sluta läsa i ”Världens lyckligaste folk”. Lena Sundström har ett sätt att skriva som är ungefär som att snacka med någon, som när man blir sittande på en nyårsfest kanske och pratar med bara en enda person för att det är så himlans intressant och man kan ju verkligen inte gå mitt i en konversation, kan man? Alltså läser jag ”bara ett kapitel till”, ”bara ett kapitel till” hela tiden. I badet (skrynkliga fingrar), i sängen (trööötta ögon), på tunnelbanan (missade stationer).

”Världens lyckligaste folk” är ytterst läsvärd, speciellt om man är om än bara så lite orolig inför riksdagsvalet senare i år. I min vänskapskrets har vi diskuterat fördelar och nackdelar med publicering av främlingsfientliga texter i kvällstidningar under bruncher och vid middagar under 2009 och vi är inte riktigt överens om vilken strategi som är bäst. Men överhuvudtaget är jag så evinnerligt trött på hela ”vi och dom”-diskussionen, oavsett om den är avvisande eller omfamnande, kanske för att jag så ofta fått diskutera den här frågan med släktingar, nya bekantskaper eller kompletta främlingar sedan jag började jobba på en skola där endast en procent av eleverna har svenska som modersmål. Däremot är det en av de viktigaste frågorna för mig inför valkampanjerna senare i år.

Hursomhelst, ”Världens lyckligaste folk” handlar om hur Lena Sundström flyttar till Köpenhamn i början av 2008 och bor där i några månader, går på en språkskola, pratar med och intervjuar massor av människor och försöker ta reda på hur det gick till när Dansk Folkeparti började styra över den politiska agendan i Danmark. När Sundström rullar hem över bron (i en bil) på bokens sista sida, kan hon faktiskt dunka sig själv i ryggen: hon har verkligen gjort ett omfattande arbete.

Fördelen med boken är att den har ett sådant tempo, ett sådant driv, innehåller ett djup och en bredd som gör mig precis så insatt som jag önskar bli. Nackdelen är det som många andra tilltalas av: Sundströms rappa språk. Jag har svårt för det talspråkiga, hur Sundström drar lika långsökta paralleller som jag själv gör ibland när hon jämför ett skeende med en film eller tv-serie som hon har sett, kanske känner jag igen mig själv i hennes språk, men jag blir liksom störd i mitt läsande av Sundströms gåpåiga språk. Jag behöver förmodligen berättelser i kronologisk ordning. En snustorr journalist som radar upp fakta och följder. Å andra sidan är det just Sundströms vassa penna som gör att jag inte kan sluta läsa, som orsakar de där vakna nätterna och missade stationerna. Det är lite som att Sundström liksom är så ivrig att få min uppmärksamhet att hon vägrar släppa den när hon väl har fått den. Kort sagt: jag tycker att ni ska läsa den här, helst i vår, så att det är en bit kvar till september sen.

När jag var och lyssnade på Herta Müller på Dramaten, så pratade hon ganska mycket om språket. Hur man, när man talar ett minoritetsspråk alltid känner att man inte räcker till och inte heller går runt i världen med någon vidare självsäkerhet. Litegrann om det skriver jag i Album. Jag är nämligen uppvuxen i svenska Tornedalen och jag har länge undrat varför man inte läser i Norrland? Kanske mer specifikt i just Tornedalen till och med. Och där pratas minoritetsspråk, flera stycken faktiskt. Finska och tornedalsfinska. Jag är van att ständigt höra blandningar av alla tre språken i min vardag, och mer än en gång har Daniel fått fråga vad jag pratar om, och vad jag menar. Jag kan blanda ganska vilt själv också nämligen.

Ur Album:

Jag tänker på min mormor. Mormor föddes i den lilla byn Vittangi år 1920, in i en laestadiansk familj. Född i Sverige, av svenska föräldrar, blev mormors första kontakt med svenska språket all stryk som hon fick i skolan för att hon pratade finska. Hon lärde sig aldrig prata svenska riktigt ordentligt.

Lagom tills att mina föräldrar föddes i slutet av femtiotalet började det komma undersökningsrapporter som visade att antalet boklån korresponderade – föga överraskande – med färdighet i svenska. De som hade finska som bästa språk i svenska Tornedalen läste färre böcker i relation till dem som hade svenska som bästa språk. Och det rörde inte bara litteraturen, nästan alla former av kulturyttringar uppvisade likartade mönster.

I min mormors familj fanns bara en enda bok – Bibeln. På finska. Läsning för ros skull var syndigt. Mormor hade läshuvud men fick inte läsa vidare trots att lärarna önskade det och trots att hon nog själv hade velat. Kanske var det därför hon och morfar månade om att barnen skulle läsa så mycket. De försökte bryta mönstret. Det är jag dem evigt tacksam för.

Jag tror, precis som Herta, att mycket hänger i självkänslan. Inte bara den minskning som kommer av att man talar ett minoritetsspråk, utan också den som kommer med avstånden. Till resten av världen. Också jag, född 1976, har ibland märkt av den. Att vi fick nöja oss med så lite! Ett bibliotek öppet en kväll i veckan, inga boklådor, inget internet. Hur mamma och jag var medlemmar i varenda bokklubb som fanns, hur klasskamraterna tittade konstigt på mitt läsande.

Men under den här perioden började plötsligt saker att hända – känslan för det tornedalska, både språket och kulturen, började växa sig starkare. Plötsligt fanns det litteratur att känna igen sig i!  Eller bara litteratur som många kunde förstå.  Vi fick egna författare att känna oss stolta över, Bengt Pohjanen, Gunnar Kieri och andra som skrev om Tornedalen. Senare kom också Mikael Niemi. Manliga författare, manliga förebilder.

Samtidigt försvann jobben, den tidigare så pålitliga gruvnäringen drog ner, många förlorade sina arbeten, däribland min pappa. Att gå verkstadslinjen på gymnasiet var inte längre liktydigt med en fast anställning på LKAB när skolan var slut. Det krävdes andra saker, mer utbildning, längre utbildning.

Det är dock ännu så, att min mormors generation hänger i, gav kommande generationer ryggsäckar av den sort som tar lång tid att skaka av sig. Jag är glad att jag kommer från en läsande familj. Det kommer jag ge vidare till min son. Och jag kommer också ge honom den där galna blandningen av finska, svenska och meän kieli, i så stor utsträckning som det bara går. Där jag brister, hoppas jag att mamma och pappa kan ta över. För idag är stoltheten över att vara en minoritet så mycket mera märkbar. Det vill jag ge till mina barn. Ett nytt sätt att se på språket och orden och den makt man har, som kan bemästra dem.

I Album hittar du förstås min text i sin helhet, de kursiverade avsnitten i det här blogginlägget kommer därifrån.