Förra veckan lanserades Carina Nunstedts nya tidning ”Yourlife. Flera kringtjänster, bl.a. en riktigt ambitiös webb och bokeventen ”BookYourlife”, har redan funnits ett tag. Jag har varit rätt nyfiken på själva tidningen och blev inte besviken. Det finns ordentligt mycket att läsa (därav att jag inte skrivit om den förrän nu), många och långa möten med intressanta personer och inte minst riktigt många boksidor. Jag har läst på lite olika håll att många verkar tycka att tidningen saknar distinkt målgrupp, men själv känner jag mig helt träffad. Lite karriär, lite mode, lite prylar, lite skönhet och mycket böcker är helt klart något för mig då jag har tröttnat på Elle, känner mig för ung för Amelia, för gammal för VeckoRevyn och inte alls är i målgruppen för Mama.

Det enda som känns lite trist att de gjort en karbonkopia ”av våra Bokkollo ™ med  sina ”Readtreat”.

Just nu engagerar vi oss väldeliga i Rocky i DN varje morgon. Daniel börjar med kulturdelen, så han är den som först ropar åååh neeej! och skakar på huvudet, varpå jag gör det samma en liten stund senare.

Rocky har nämligen en ung tjej på kroken, en ung tjej som dessutom är en liten smula polyamorös. Hittills har Rocky gjort det mesta som man inte bör göra i de lägena, typ läsa hennes mejl och sådant. Vi oroar oss för utvecklingen, helt klart.

Nu kommer dom, pappatidningarna. Jag har ju efterlyst pappalitteratur rätt länge, nästan från att vår graviditet startade för lite drygt ett år sedan och känt att det här nog ligger litet i tiden. Och mycket riktigt. Både pappatidningar och tidningar som riktar sig till båda föräldrarna kommer nu. Jag är nyfiken och kommer förstås att kasta mig över tidningarna när de kommer ut!

Det snackades och hyllades en hel del när Bangs nördnummer kom ut i våras. Jag läste det, men tyckte inte att det levde upp till mina då skyhöga förväntningar.

Däremot älskade jag det nya våldsnumret. Jag har läst numret med helt andra glasögon än SvDs Johan Wennström, som bekymrat konstaterar att en ny sort våldsamma feminister är på frammarsch. Jag läste istället artiklar som handlar om att det våld som män utsätter kvinnor, barn och andra män för kostar samhället otroligt mycket pengar varje år (ni anar inte!), om våld i hemmet och om våldsamma kvinnor på film. För att inte tala om fotbollslaget Dick, Kerr Ladies. Artiklarna är välskrivna, men med ett personligt tilltal. Jag gillar det! Det får mig dock inte att vilja gå ut och slåss. Kanske är jag vad Wennström kallar för en sansad feminist.

Här finns för övrigt en Spotify-playlist till numret. Bra initiativ med spellistor ju.

Är ni sugna på att ta reda på mer om våldsamma kvinnor, kan ni lyssna på Nour El-Refai i P1-programmet ”På jakt efter kvinnan”, när hon är på jakt efter den just våldsamma kvinnan. Intressant, men alldeles för kort!

Tycker faktiskt det börjar bli rätt tröttsamt att räkna nu. Men jag tycker någonstans ändå att det är viktigt att inte sluta utan fortsätta att påpeka och uppmärksamma Filters gubbighet. I Filter nummer 15 är det 12 reportage om män, tre om kvinnor.

Och som ni vet, att kvotera innebär inte per automatik att någonting blir sämre så det argumentet vill jag inte ens höra, jag tror nog det finns tillräckligt med intressanta kvinnor i Sverige och världen så att vi skulle kunna vända på siffrorna ovan. Att lägga en kvinna på omslaget och dessutom puffa för alla tre reportagen om kvinnor hjälper inte heller upp ett enda dugg.

Till protokollet vill jag ha lagt att tidningen är läsvärd och att jag fortfarande är stormförtjust. Om det inte vore för det här att de verkar ha så jävla svårt att skriva om intressanta kvinnor. Till exempel är boksidorna i detta nummer helt tillägnat männen (förutom i listan kring nya böcker som kommer i höst, där är det blandat, men jag pratar om intervjuer/notiser om författare).

Så jag fortsätter. Det är bättre att räkna än att inte.

Ritualer äro heliga, och heligast av dem alla äro morgonritualen med frukost, kaffe och DN. Får jag inte tid för min morgonritual kan min stackars omgivning vinka farväl till den oftast rätt soliga Helena och istället säga hej till Sur-Helena. Sur-Helena är ingen vidare angenäm bekantskap. Frukosten varierar – just nu är jag inne på fil med skivad gul kiwi, jordgubbar och pumpafrön – men DN-variabeln är konstant. Jag läser alltid kulturdelen först, och ofta har det inte hunnits med något annat innan det varit dags att borsta tänderna och hoppa på bussen, in i ekorrhjulet, runt, runt… Men den senaste tiden har något varit annorlunda. Jag har bläddrat – just bläddrat, förstrött, snudd på uttråkat, utan att hitta något som hugger tag – igenom hela kulturdelen innan första kaffekoppen varit urdrucken. Vet inte om det är sommartorka som råder på kulturredaktionen eller om det är något mer permanent och hotfullt, men faktum kvarstår: DNs kultursidor sommaren 2010? Inte så upphetsande.

Så läser jag DN Kultur idag, kaffet och filen inom bekvämt räckhåll, ungarna parkerade framför ”I drömmarnas trädgård” och två saker händer:

Ett. Jag blir sittande med kulturdelen tills det är dags att åka hemifrån.
Två. Jag blir lycklig och läshungrig av en recension. Jonas Thentes recension av Catherine Mavrikakis ”Himlen i Bay City”, närmare bestämt. Ujujuj vad det kurrar i läsmagen! Inser att mitt DN-relaterade problem kanske varit intimt förknippat med Thentes semester. Vi får väl se. Hur som helst: helt klart ett steg i rätt riktning! Lägger ”Himlen i Bay City” till min smått episka önskelista.

Jag har ju kommit igång ordentligt med träning nu under året och träningstidningarna jag testat har blivit många.

Efter Vårruset förra året lyckades jag tydligen signa upp mig för en prenumeration på Topp Hälsa och har ännu inte lyckas säga upp den. I övrigt så köper jag typ varenda träningstidning jag kommer över i jakten på den där optimala kombinationen av schysta träningstips, träningskost, kroppslära och träningsmode. Eftersom jag först och främst styrketränar så är det lite av det fokus jag har när jag vill lära mig mer.

Body

Här pratar vi ordentligt fokus på styrketräning. Män och kvinnor med brunbrända, insmorda svällande muskler. Först lite avtändande kanske, men jag är riktigt förtjust i de rätt så nördiga reportagen och jag lär mig grymt mycket. Överväger prenumeration.

Aktiv träning

Här är det bara män i fokus, fast den är  bra om träning i allmänhet.  Mycket nörderi kring träningsprylar som jag går igång på. Men jag tillhör inte alls deras målgrupp så kommer inte köpa fler nummer.

Träningsguiden

One-shot från Fitness. Bra blandning av ämnen men den känns som den tyvärr inte innehåller lika mycket som den utlovar. Mer reklam än innehåll…

Fitness

Egentligen den tidning av dessa som jag hamnar rakt i målgruppen för. När jag hade min senaste träningsgalenskap för ca 10 år sedan prenumererade jag och överväger göra det på nytt.

iForm

Känns mest flummig av de här 6 tidningarna. Alldeles för många fluff-notiser och recept för att jag ska gå igång på den. Köps ej igen.

Topp Hälsa

Lite för mycket fokus på bantning och kändisintervjuer för min smak egentligen, men den hamnar nästan mer i tjejtidningskategorin än i träningskategorin om jag ska vara ärlig. I den kategorin är den dock helt ok och det är antagligen därför jag fortfarande prenumererar. För när det gäller träning får jag inte värst mycket inspiration eller lär mig något värst nytt.

Helt plötsligt har jag börjat få lite mer tid över om dagarna och har lagt de extra timmarna i köket. Det lagas mat och bakas som aldrig förr hemma hos oss. Igår gjorde jag t ex mitt fantastiska rödvinssmör till en oxfilé som var helt galen och för några dagar sedan blev det färska vårrullar med en jordnötsdressing. Det var helt sjukt gott!

Vårrullarna kommer ursprungligen från en kokbok med ett ganska pinigt namn – ”Tjejmiddag”. Namnet avskräcker mig, jag är allergisk mot fenomenet tjejmiddag och vill inte förknippas med vare sig den sortens tjejer eller den sortens middagar. Jag tänker på några rader som kommer från någon chicklittare här, jag tror det kan vara Louise Boije af Gennäs, ”Ju mer jag ser dig” där en sådan middag beskrivs, med sallad och ”smalmat” först och sedan den obligatoriska kladdkakan till dessert och alla tjejer som ”inte borde men…” glufsar i sig kaka. Mök. Synd, för boken har nog rätt stora kvaliteter men jag tror det är fler än jag som hoppar över pga fördomar kring namnet och därmed vad för typ av recept som finns däri.

Men jag hittade vårrullereceptet med en hänvisning till boken i Elle Mat & Vin som den heter numera. En bra tidning! Just det numret som är ute nu, har jag lagat flera recept ur, och det finns några till jag skulle kunna tänka mig att prova. Tidningen har blivit sådär härligt använd, ni vet.

Tycker det är bra nivå på recepten. Min förrförra sambo var väldigt matlagningsintresserad och läste gärna Gourmet och lagade mat ur den. För mig som bara hobbykockar, kändes de recepten ibland lite för avancerade. Dels för att jag inte alltid har redskap, formar och diverse som krävs för att göra rätterna, men också för att det lätt blir dyrt då man måste köpa en hel del ingredienser till som de verkar tycka är bas, men som inte är bas i vårt hem. En enda rätt kändes som att den blev ett sånt jävla projekt, inte att man kunde sno ihop det på lördagskvällen direkt.

Jag har inte läst Gourmet på många, många år så jag vet inte hur den tidningen är nuförtiden. Men Elle Mat & Vin tycker jag är klart läs- och receptvärd. Jag går runt och håller utkik efter nytt nummer hela tiden nu, för nästa gång ska det bli kräftspecial.

Jag är uppriktigt ledsen över att tidningen Glamour går i graven. Men om det är sant att supersmarta Jonna ska gå till Damernas Värld, är risken stor att jag följer med henne dit.

Hade ju precis utnämnt Glamour till älsklingen.

Och på twitter har jag, Popjunkien, Elin Grelsson och Hanna sjungit Glamourlinnets lov – vi kallar den för den bästa tidningsgåvan vi någonsin fått. Det slutade dessutom med att en man (!) gav sig in i leken och ville bekräfta linnets storhet.

Det handlar alltså om ett svart långt tight linne med Glamourloggan diskret tryckt i nacken. SOM jag har använt mitt! Fast mest som klänning, ärligen. Eller ja, som något klänningsliknande till svarta tights.

Jag var och åkte tåg häromdagen, till Göteborg. Och då får man köpa tidningar i massor (det är nåt med tåg och tidningar). Jag gick fullständigt bananas. Bland annat kände jag tvånget att köpa senaste numret av speltidningen Level. De lockade nämligen med en intervju med Yoji Shinkawa som illustrerar min all time-favourite spelserie: Metal Gear.

För kort! Intervjun alltså. Jag tänker ofta att Level skulle vinna mycket på att köra intervjuer av typen Filter/Offside. Ni vet lååånga och gråtframkallande. Jag ser hellre färre riktigt långa och bra, än många korta. Mycket med spelvärlden är så komplext att intervjuerna oftast bara skrapar ytan. Sista numret av braiga PLAY hade en sådan där galen intervju som gick genom hela tidningen, fy fan vad jag mös då! OK så långa behöver ju inte alla vara, en hel tidning. Men man skulle ju kunna tänka sig ett helt nummer dedikerat åt just Metal Gear?

Tycker Levelgänget favoriserar Mario et al framför Snake. Jämt är det nåt ingående personporträtt av den lille rörmokaren som får stå i fokus. Och hur komplexa är de historierna? Prinsessan och halva kungariket yada yada.