Så läser jag DN Kultur idag, kaffet och filen inom bekvämt räckhåll, ungarna parkerade framför ”I drömmarnas trädgård” och två saker händer:

Ett. Jag blir sittande med kulturdelen tills det är dags att åka hemifrån.
Två. Jag blir lycklig och läshungrig av en recension. Jonas Thentes recension av Catherine Mavrikakis ”Himlen i Bay City”, närmare bestämt. Ujujuj vad det kurrar i läsmagen! Inser att mitt DN-relaterade problem kanske varit intimt förknippat med Thentes semester. Vi får väl se. Hur som helst: helt klart ett steg i rätt riktning! Lägger ”Himlen i Bay City” till min smått episka önskelista.

Efter Vårruset förra året lyckades jag tydligen signa upp mig för en prenumeration på Topp Hälsa och har ännu inte lyckas säga upp den. I övrigt så köper jag typ varenda träningstidning jag kommer över i jakten på den där optimala kombinationen av schysta träningstips, träningskost, kroppslära och träningsmode. Eftersom jag först och främst styrketränar så är det lite av det fokus jag har när jag vill lära mig mer.

Body

Här pratar vi ordentligt fokus på styrketräning. Män och kvinnor med brunbrända, insmorda svällande muskler. Först lite avtändande kanske, men jag är riktigt förtjust i de rätt så nördiga reportagen och jag lär mig grymt mycket. Överväger prenumeration.

Aktiv träning

Här är det bara män i fokus, fast den är  bra om träning i allmänhet.  Mycket nörderi kring träningsprylar som jag går igång på. Men jag tillhör inte alls deras målgrupp så kommer inte köpa fler nummer.

Träningsguiden

One-shot från Fitness. Bra blandning av ämnen men den känns som den tyvärr inte innehåller lika mycket som den utlovar. Mer reklam än innehåll…

Fitness

Egentligen den tidning av dessa som jag hamnar rakt i målgruppen för. När jag hade min senaste träningsgalenskap för ca 10 år sedan prenumererade jag och överväger göra det på nytt.

iForm

Känns mest flummig av de här 6 tidningarna. Alldeles för många fluff-notiser och recept för att jag ska gå igång på den. Köps ej igen.

Topp Hälsa

Lite för mycket fokus på bantning och kändisintervjuer för min smak egentligen, men den hamnar nästan mer i tjejtidningskategorin än i träningskategorin om jag ska vara ärlig. I den kategorin är den dock helt ok och det är antagligen därför jag fortfarande prenumererar. För när det gäller träning får jag inte värst mycket inspiration eller lär mig något värst nytt.

Vårrullarna kommer ursprungligen från en kokbok med ett ganska pinigt namn – ”Tjejmiddag”. Namnet avskräcker mig, jag är allergisk mot fenomenet tjejmiddag och vill inte förknippas med vare sig den sortens tjejer eller den sortens middagar. Jag tänker på några rader som kommer från någon chicklittare här, jag tror det kan vara Louise Boije af Gennäs, ”Ju mer jag ser dig” där en sådan middag beskrivs, med sallad och ”smalmat” först och sedan den obligatoriska kladdkakan till dessert och alla tjejer som ”inte borde men…” glufsar i sig kaka. Mök. Synd, för boken har nog rätt stora kvaliteter men jag tror det är fler än jag som hoppar över pga fördomar kring namnet och därmed vad för typ av recept som finns däri.

Men jag hittade vårrullereceptet med en hänvisning till boken i Elle Mat & Vin som den heter numera. En bra tidning! Just det numret som är ute nu, har jag lagat flera recept ur, och det finns några till jag skulle kunna tänka mig att prova. Tidningen har blivit sådär härligt använd, ni vet.

Tycker det är bra nivå på recepten. Min förrförra sambo var väldigt matlagningsintresserad och läste gärna Gourmet och lagade mat ur den. För mig som bara hobbykockar, kändes de recepten ibland lite för avancerade. Dels för att jag inte alltid har redskap, formar och diverse som krävs för att göra rätterna, men också för att det lätt blir dyrt då man måste köpa en hel del ingredienser till som de verkar tycka är bas, men som inte är bas i vårt hem. En enda rätt kändes som att den blev ett sånt jävla projekt, inte att man kunde sno ihop det på lördagskvällen direkt.

Jag har inte läst Gourmet på många, många år så jag vet inte hur den tidningen är nuförtiden. Men Elle Mat & Vin tycker jag är klart läs- och receptvärd. Jag går runt och håller utkik efter nytt nummer hela tiden nu, för nästa gång ska det bli kräftspecial.

Hade ju precis utnämnt Glamour till älsklingen.

Och på twitter har jag, Popjunkien, Elin Grelsson och Hanna sjungit Glamourlinnets lov – vi kallar den för den bästa tidningsgåvan vi någonsin fått. Det slutade dessutom med att en man (!) gav sig in i leken och ville bekräfta linnets storhet.

Det handlar alltså om ett svart långt tight linne med Glamourloggan diskret tryckt i nacken. SOM jag har använt mitt! Fast mest som klänning, ärligen. Eller ja, som något klänningsliknande till svarta tights.

För kort! Intervjun alltså. Jag tänker ofta att Level skulle vinna mycket på att köra intervjuer av typen Filter/Offside. Ni vet lååånga och gråtframkallande. Jag ser hellre färre riktigt långa och bra, än många korta. Mycket med spelvärlden är så komplext att intervjuerna oftast bara skrapar ytan. Sista numret av braiga PLAY hade en sådan där galen intervju som gick genom hela tidningen, fy fan vad jag mös då! OK så långa behöver ju inte alla vara, en hel tidning. Men man skulle ju kunna tänka sig ett helt nummer dedikerat åt just Metal Gear?

Tycker Levelgänget favoriserar Mario et al framför Snake. Jämt är det nåt ingående personporträtt av den lille rörmokaren som får stå i fokus. Och hur komplexa är de historierna? Prinsessan och halva kungariket yada yada.

Eller så gör ni som min make och jag och prenumererar. Så missar man inget. Det är härligt ska jag säga.

Och det finns många guldkorn i senaste numret också, t.ex. satt jag på Notholmen i går och berättade för mina föräldrar om vägglössens parningsakt. Jag älskar sådan där ”onödig” kunskap som man kan briljera med på fester, picknicks eller i andra sammanhang. I eftermiddags läste jag om ANC, efter Twitterrekommendation av Glitterfittorna, och det var lärorikt, men jag har slutat läsa Bingos och Katrins bloggar för flera månader sedan, så reportaget om dem skummade jag bara. Liksom texten om Natasha Illum Berg i förra numret, som jag tyckte var litegrand som en Harlequinroman emellanåt. Och bilderna i det reportaget: som ELLE Interiör! Kanske är det helt enkelt inte för porträtten jag läser Filter? Jag är mer förtjust i de kortare reportagen eller i texterna som beskriver en rörelse, ett skeende eller en organisation. Kort sagt: den där okritiska förälskelsen har lagt sig och jag kastar mig inte hungrigt över tidningen så fort den hamnar på hallmattan, och jag lägger inte allt annat åt sidan längre. Snarare läser jag lite då och då, ibland till och med på toaletten.

Jag kommer dock inte att twittra ihjäl mig i kärlek om numret, för efter en sådan enorm hype, hade jag väntat mig ännu större distraktionskapacitet. Nu hann jag ju med en hel del annat. Läsa finfina GunBritt Sundström, till exempel.

Och på sajten har de bra och roliga bloggare. Jag gillar chefredaktören Jonnas blogg t ex. Jag köper fortfarande andra tjejtidningar – jag tycker nog inte Glamour skall räknas till tjejtidning när jag tänker efter, utan snarare modetidning – men jag håller Glamour högst och det är den jag väntar ivrigast på.

Dessutom gillar jag lilla formatet. Nu vet ni det, ni andra som velar och tvekar. Glamour is all you need.

(Själv har jag denna marsmånad drabbats av mitt livs första ryggskott – och drog på mig 1.5 såna på en gång. Horrible! Längtar väldigt mycket efter att det blir mindre is på gatorna, att ryggen blir bättre och att jag får börja springa igen. Sen ska jag aldrig mer håna övningen ”plocka äpplen”.)

För övrigt så tycker jag att vi ser litteratur-Sveriges absolut snyggaste frisyr på omslaget till tidningen: Sara Stridsbergs snedlugg och coola polisonger. *Megacravings*

Mumin fyller pensio i år, så det är klang och jubel i busken hela året, bl a med nyutgåvor hos Alfabeta. Jag tänker köpa till mitt barn. Hungriga hundvalpar och bråkiga ungar har trashat mina egna barndomsex till nästan oigenkännlighet.

Jag var litet rädd när jag läste ”Vem ska trösta Knyttet” ”Hur gick det sen” som liten, mest för elektriciteten hos hattifnattarna. Opålitliga, hala typer de där. Här ser man vådan av att kunna läsa, men kanske inte alltid intellektuellt förstå vad man läser.