Mer detaljerad info kommer, men ni som tycker det vore kul att läsa och prata om Erica Jongs ”Rädd att flyga” kan markera tisdag den 5 okt i kalendern. Vi tänkte ses och bokcirkla / äta / dricka något då nämligen!
Klassikern kommer i nytryck nu, fast tyvärr inte med det snygga Barbie i fallskärms-omslaget som gjorde att så många med mig läste den alldeles för tidigt.
Erica Jong är även aktuell med sina memoarer, och hon kommer till bokmässan i Göteborg och Internationella författarscenen här i Stockholm.

Hörni, det börjar dra ihop sig till Bok- och Biblioteksmässan 2010! Många i bokbloggosfären ska dit, och självklart är vi bokhoror inget undantag. Karin på En Bokcirkel För Alla har trevligt nog anordnat bokbloggsfikaträff klockan 16 på torsdagen. Vi på Bokhora.se tänkte att det kunde finnas ett intresse för att fortsätta bokbloggsträffen över en bit mat och ett par glas vin/öl/läsk/vatten. Prata böcker och allsköns bokrelaterade nörderier tills vi är torra i halsen och behöver mer i dryckesväg så att boknörderiet kan fortsätta… Låter det som något du vill vara med på? Maila i så fall helena@bokhora.se så att jag får en uppfattning av hur många som vill vara med. Planen är att boka bord på närliggande pub/restaurang, återkommer med info både mailledes och via bloggen så fort jag rekat lite!

Idag är det Bokhoras tur att vara gästbloggare på TV4:s Sommarblogg, där olika gästskribenter turas om att blogga varje dag under sommaren. Inlägget är unikt för Sommarbloggen och handlar (förstås) om läsning, och som grädde på moset premiärvisas en av våra nya gruppbilder. Mot slutet av sommaren ska årets Sommarbloggare utses, men det går redan nu att gå in och rösta på er favorit. Vi hoppas förstås att ni ska rösta på oss, så in och läs och rösta med er nu! Direktlänk kommer här.

Idag när jag och Stora Joh var på radion för att gästa P3 Populär (vi pratade deckare, skitkul!) så höll de på att rigga inför sommarpratspresskonferensen. Jag kommer aldrig sluta drömma om att få sommarprata, kommer dö lycklig efter en sån gej ju. Vi var båda lite exalterade (jag tror att alla fem bokhoror delar sommarpratsdrömmen) och stod länge och snokade för att se om vi kunde få en skymt av någon pratare lite sådär i förväg. Och alldeles oförhappandes fick jag det sen, när jag och Tage promenerade hem och stötte på Micael Dahlén, han med Nextopia ni vet.  Därmed är vi inne på det egentliga innehållet i den här posten – sommarpratare med litterär aknytning. Har

Natasaha Illum Berg 1 juli

Eva Gabrielsson 3 juli

Viveca Sten 7 juli

Elisabeth Åsbrink 13 juli

Micael Dahlén 15 juli

Aris Fioretos 17 juli

Andres Lokko 20 juli

Pija Lindenbaum (Lillejo!) 29 juli

Johanna Koljonen 1 augusti

Birgitta Stenberg 4 augusti

Björn af Kleen 9 augusti

Monika Fagerholm 14 augusti

Johannes Anyuru 16 augusti

Niklas Rådström 22 augusti

Flera OMG för min del, t ex Fagerholm och Stenberg. Numera kan man ju lyssna via pod, men jag älskar när signaturmelodin går igång från radioapparaten när man ligger och slöar på altanen hemma hos mamma och pappa t ex, så jag försöker lyssna direkt när det sänds. Hur gör ni? Poddar ni eller kör ni ”live” som jag?

Är du bokbloggare och hemmahörande i Stockholmsområdet? Då får du inte missa vår bokbloggarträff, som kommer att äga rum på Restaurang Vinter onsdagen den 2 juni klockan 18.30! Njut av god husmanskost med norrländsk touch (vegetariskt alternativ finns), ta ett par glas vin och diskutera bokbloggande, litteratur och den perfekta sommarlektyren med andra boknördar. Visst låter det mysigt? Ett perfekt sätt att fira in den annalkande sommaren, yes? Mejla din anmälan till helena@bokhora.se så tar jag kontakt med er angående menyförslag och andra praktiska detaljer. Bifoga gärna adressen till din blogg också så att jag kan sammanställa alla bloggar inför mötet. Antalet platser är begränsat så boka redan nu in datumet och hör av er till mig! Vi har länge velat få till en aktivitet för Stockholms alla eminenta bokbloggare och hoppas att så många som möjligt vill vara med.

Helena & Sarah Waters - Foto: Jessica Björkäng

Att författare gör sig bäst när de representeras av sina verk, företrädelsevis i en läsfåtölj med den fysiska författaren på behörigt avstånd, har jag ju redan konstaterat. Ändå kunde jag inte låta bli att skicka iväg en intervjuförfrågan när det stod klart att Sarah Waters skulle komma till Stockholm i slutet av april. Hon är en av de författare som verkligen definierat mitt läsande 00-tal, åren mellan 20 och 30, och när vi ses på Hotell Esplanade – symptomatiskt nog på min sista dag som tjugonånting – brottas den stjärnögda fangirlen med den semi-professionella litteraturskribenten. Vem som vann låter jag vara osagt.

Klart är i alla fall att Sarah Waters är precis lika sympatisk som jag anade under hennes förra Sverigebesök, då jag såg henne på Internationell Författarscen (och drack insmugglat vin – förlåt, Ingemar Fasth! – och ropade ”YAY, gothic!” när Waters berättade om sitt pågående romanprojekt, men det är en annan historia….). Kort, åtminstone huvudet kortare än undertecknad, prydligt klädd i Karen Millen-skjorta och med ett blygt men varmt leende slår hon sig ner mittemot mig i soffan. Reader, meet author.

Hur föddes idén till ”Främlingen i huset”?

Från början var det faktiskt inte meningen att det skulle bli en spökhistoria. Jag var mest intresserad av klassaspekten, ett Storbritannien i förändring. Innan jag började skriva boken läste jag en gammal detektivhistoria från 40-talet, ”The Franchise Affair” av Josephine Tey, där en ung kvinna anklagar en mor och en dotter boende på ett avlägset gods för att ha kidnappat henne. Den berättelsen, flickans historia som senare inte visar sig stämma, det isolerade huset och klassaspekterna runtomkring, var något jag ville utforska. Sedan blev det en helt annan typ av roman, men Betty (namne med flickan från ”The Franchise Affair”!) är kvar som en rest av den ursprungliga historien.

På tal om litterära influenser och namn. När jag läste ”Främlingen i huset” tyckte jag mig se flera likheter med Daphne du Mauriers ”Rebecca”. Idén om huset som den egentliga huvudpersonen, och så greppet att inte låta läsaren få veta berättarjagets förnamn…

Mmm. Det där med Dr Faradays namn är rätt betydande. Han är ju en oerhört ensam person, har inte särskilt mycket till socialt liv. Det finns, som du kanske minns, en scen där läkarkollegans fru försöker trösta honom där det hade känts naturligt att använda hans första namn. Det fick jag försöka styra bort… Men jo, jag tyckte förstås att ”Rebecca”-aspekten var lite kul.

Var det en rolig bok att skriva?

Ja, verkligen. Själva historien i sig är ju väldigt enkel, med en början, en mittpunkt och ett slut. Inte alls lika berättartekniskt invecklad som ”Nattvakten”. Utmaningen med ”Främlingen i huset” blev istället att hitta Dr Faradays röst och göra den trovärdig. Han är ju egentligen en rätt obehaglig person, kylig och kontrollerande. Så det blev mycket redigeringsarbete, många omskrivningar innan jag äntligen fick till rätt ton.

Du gillar redigeringsarbetet, har jag hört.

Ja, jag är väldigt förtjust i den processen. Själva grundarbetet kan man se som konstnären som slänger ut färg på en tom duk. Man målar fram den mest grundläggande formen. Det är sedan när man börjar skriva om och lägga till, skapa nyanser och lager i texten, som boken verkligen kommer till liv.

Dina första tre romaner utspelar sig i det viktorianska England. Med ”Nattvakten” förflyttade du dig in i 1900-talet, till andra världskriget närmare bestämt, och nu med ”Främlingen i huset” rör du dig ytterligare några år närmare vår tid. Hur kom det sig att du bytte era, och tror du att du skulle kunna tänka dig att skriva en helt nutida roman?

Det började med en idé, och det var ”Kyssa sammet”. Sedan är jag väldigt förtjust i den viktorianska eran och bestämde mig för att dröja kvar där. Jag är förresten fortfarande intresserad av eran. När jag sedan började leka med idén att förflytta nästa roman till ett nytt historiskt skede så visste jag att det inte skulle bli före den viktorianska eran, för det är jag inte särskilt intresserad av. Jag har alltid älskat filmer från 40-talet, de har en sådan speciell struktur och stil, och 40-talet var ju en oerhört spännande tid för kvinnor. Så tidshoppet kan man väl säga var till hälften uträknat, till hälften helt slumpmässigt. När jag sedan började skriva ”Nattvakten” så älskade jag att befinna mig på 40-talet. Man behöver inte gå tillbaka särskilt långt i historien för att perspektiven ska bli helt annorlunda. Jag gillar att ta mig an delar av historien vi tror oss känna till och lyfta fram nya saker i ljuset.

Jag har tänkt tanken att förflytta mig till nutiden. Författare till historiska romaner får alltid den frågan, som om det är deras egentliga mål och önskan att nå vår tid… Jag såg nyligen ”Låt den rätte komma in”, och den filmen fick mig faktiskt att tänka att det kanske är möjligt att skriva en lyckad gotisk historia som utspelar sig i dagens samhälle.

Du borde läsa boken också, den är ännu bättre. På tal om böcker som blir film: flera av dina romaner har ju blivit filmatiserade, t ex blev ”Kyssa sammet” en uppmärksammad BBC-produktion. Hur känns det att se sina verk filmatiserade?

Att se böckerna filmas har varit en jättepositiv erfarenhet för mig. Det var extra roligt med ”Kyssa sammet”, som orsakade stor uppmärksamhet och blev lite av en kultserie för många. Jag ser det nog inte riktigt som att det är mina verk; det är så olika medier. Att vara författare är väldigt ensamt och nördigt, medan filmbranschen är glamorös. Jag är inte inblandad i produktionen på så sätt att jag skriver eller så, men jag gillar att ha en inblick. Förresten finns det planer på att filmatisera ”Främlingen i huset”!

Oooh! Det ska bli spännande att se. När jag läser vissa böcker brukar jag mentalt rollbesätta karaktärerna, gör du det med dina böcker?

Inte direkt, faktiskt. Vissa av mina karaktärer har en väldigt visuell känsla för mig, men det är inte så att jag ser en viss skådespelare framför mig.

Jag låg faktiskt och drömcastade lite inatt. Det är svårt med just den boken; jag hade en väldigt tydlig bild av Caroline och Dr Faraday men kan inte hitta några skådisar som direkt motsvarar dem. Kate Winslet, kanske, som Caroline? Hon har ju ett väldigt bra facit när det gäller böcker som blir film. Men hon är för snygg, förstås.

Kate Winslet är ett av namnen som ständigt dyker upp. Hon kanske är på gränsen till för gammal [Caroline är 26, Winslet 35, bokhorans anm.] men hon är ju fantastiskt duktig. Med Hollywoodmått ses väl hon som alldaglig, vilket är helt galet.

Sinnessjukt.

Ja, jag tycker att hon bara blir snyggare och snyggare ju äldre hon blir. När det gäller Dr Faraday så har många nämnt Ralph Fiennes. Han är väl egentligen också för snygg, förstås, men jag tror att han skulle kunna porträttera den där kylan, det lätt maniska, på ett bra sätt. [Ralph Fiennes var det namn som dök upp i mitt huvud också, bokhorans anm.]

Vad jobbar du på just nu?

Jag har precis börjat skriva, så det finns inte så mycket att säga än. Den utspelar sig på 20-talet. Ett tag var jag inne på att skriva tre 40-talsromaner, det skulle balansera de tre viktorianska romanerna väldigt fint, men jag kände att det skulle bli för repetitivt. Och den kommer att utspela sig i London. Jag saknade London när jag skrev ”Främlingen i huset”. Och – den kommer att ha ett lesbiskt tema!

Det kommer nog många läsare bli glada över! Vi pratade lite om redigeringsarbetet och de mer tekniska bitarna av skrivandet tidigare. Har du några tips till unga människor med författarambitioner?

Läs! Att läsa är avgörande. Ibland träffar jag människor som hävdar att de vill bli författare – och så säger de att de inte läser något. Det får jag inte att gå ihop. Det är också viktigt hur man läser, att läsa med ett kritiskt öga, försöka lägga märke till hur texten hänger ihop.

Var disciplinerad! Själv ser jag alltid till att skriva 1000 ord per dag. Det är inte särskilt mycket, men det viktigaste är att man sätter sig ner och skriver något varje dag. Se till att det rör sig framåt. Annars är det lätt att det inte blir något alls.

Redigera, redigera, redigera.

För mig har det hjälpt att hela tiden skriva med en läsare i åtanke. Jag brukar rätt tidigt i skrivprocessen släppa in några tidiga läsare och få deras omdömen. Om de stör sig på samma sak ser jag till att ändra det. Överlag är det viktigt att kunna ändra, inte vara för känslig eller stolt och tycka att ens text är perfekt som den är. Jag är väldigt förtjust i den tekniska aspekten av skrivandet, som du märker.

Det här var första delen av vår intervju med Sarah Waters! I början av nästa vecka får ni veta vad hon läser just nu, vad populärkultur betyder för henne och vad hon har för förhållande till Stieg Larssons böcker. Bland mycket annat. Missa inte!

Vi och forskargruppen bakom Forum för Boken, ett samarbetsprojekt mellan akademi och näringsliv för att undersöka förändringar i boken och bokbranschen, vill studera läsvanor, priskänslighet och attityder till läsplattor och e-böcker hos Bokhoras läsare. Studien kommer presenteras på en konferens om bokbranschen den 6 maj. Vi kommer självklart även presentera en del av resultaten här.

Vill du delta i utlottningen av ett bokpaket kan du ange din e-postadress i formuläret, men vill du vara helt anonym kan du istället maila den kod du kommer få som bekräftelse till undersokning@bokhora.se .

Uppdatering: Nu är den stängd för ytterligare svar.

För två år sen läste jag en norsk roman som jag gillade massor, och nu har den glädjande nog kommit på svenska. ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug. Den är både lättsam, djup och pretentiös, fast pretentiös på ett väldigt charmigt vis.
”Vänta, blinka” är skickligt komponerad på ett Short Cuts-sätt där ett antal olika människor kopplas ihop. En av huvudpersonerna är den tjugotreåriga Sigrid som pluggar litteraturvetenskap i Bergen (hon står för det mest pretentiösa, och rörande) och ska börja skriva en uppsats om hur kvinnor i film tar på sig en för stor herrskjorta när de ska vara sårbara och extra kvinnliga.
En annan huvudperson är fyrtioårige Kåre, en författare som är i Bergen över dagen för att underhålla på en företagskickoff och fundera på sitt kanske kraschade förhållande med Wanda i Oslo, som går runt i Frognerparken och lyssnar på PJ Harvey-låtar för att hitta kraft.

Författaren Gunnhild Øyehaug var här i Stockholm förra veckan och jag träffade henne.

“Vänta, blinka” är full av kultur. Det är förutom litteraturstudier och mycket tankar kring böcker, också performanceföreställning, musik, film och Kill Bill-diskussioner. Vilken kulturform gillar du bäst?

Musik! Om jag hade fått välja vad jag ville kunna så hade det blivit att sjunga. Jag gör det mycket för mig själv, men jag är tyvärr ingen musiker. Utlevelsen som man får när man sjunger går inte att jämföra med något annat!
Film är också väldigt viktigt för mig. De senaste tre åren har jag sett mer film än jag läst böcker. Jag har två små barn så jag har varit för trött för att läsa.

Vilken film vill du rekommendera för tillfället?

Jag såg om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” , och den tycker jag är väldigt bra. När jag ser den får jag lust att göra just en sån film.

I ”Vänta, blinka” är det massa popkulturella referenser som jag tror att många i vår generation (70-talister) känner oss helt hemma i. Iallafall gör jag det! Och sen blandas det poppiga hejvilt med tunga klassiker, tex Dante och Kafka.

Vissa författare är ju rädda för att det ska snabbt ska bli daterat om man nämner nutida referenser, men jag tänkte tvärtom. Det som är litet och lokalt kan bli väldigt stort, och om en sån tidskapsel funkar för mig så funkar den säkert för andra också. Jag tänkte på det som har väldigt viktigt för mig, då har det säkert varit viktigt för flera människor. Och så tror jag att det har funkat med den här romanen.

Jag ville också blanda kulturformer högt och lågt, för jag tror att det egentligen inte behöver vara så stort avstånd mellan dem. ”Kill Bill” och Dantes ”Den gudomliga komedin” till exempel. Varför kan man inte placera dem i samma universum? Jag gillar att dra ihop avståndet mellan de två, för det borde inte vara så stor tröskel. När jag läste Dante så förundrades jag av att det var så lätt, och i Kill Bill finns det mycket reflektion.

Hur har läsarna i Norge tagit emot det?

Jag trodde faktiskt att boken skulle ha mycket svårare att nå ut kommersiellt, men det har gått jättebra. Den var med i två bokklubbar och har nått oväntat många läsare genom det. Och det var ju min dröm såklart! Så det har inte blivit diskussion om att det är en svår bok.

(De norska läsarna gillade den så mycket att den blev ”Årets bok” 2008.)

Vilka författare har varit viktiga för dig?

Samuel Beckett. Daniil Kharms som skriver absurd prosa. Han har jag gillat länge och nu har han blivit stor i en sub-kultur i Norge, så det är roligt att fler har läst honom.
Virginia Woolf har jag varit väldigt fäst vid. Kafka, såklart. Richard Brautigan. Rimbaud.

Jag läste massor när jag var liten, och då vad jag tex förtjust i Maria Gripe. Det mystiska hos Maria Gripe.

Jag har alltid tänkt att jag ska bli författare, och när jag var fjorton så insåg jag att jag ville skriva något som var originellt för mig. Jag skulle inte härma någon annan. Och då kunde jag ju inte läsa andras böcker, för då skulle jag bli påverkad. Så vad var det som verkligen inte skulle kunna påverka min originalitet? Jo, ”Sagan om isfolket”, det låg så otroligt långt från mig. Jag läste flera delar av den, och jag blev rätt less efter ett tag men jag måste säga att jag hyser stor respekt för Margit Sandemo och hennes hållning kring sitt författande.
Efter Isfolket hittade jag Jan Erik Volds ”Entusiastiske essays” och där fanns det en dikt som heter ”17e maj 1940″, och jag blev alldeles tagen av hur den var. Av hur dikter kunde vara alltså. Så meningslöst på ett sätt, men så bra! Jag kände att så ville jag också skriva.
Jag såg också otroligt mycket på Monty Pythons Flying Circus när jag var 18-19 år, och det har nog påverkat mig mer än jag kan förstå. Det lekande, absurda, att hoppa från ämne till ämne.

Vad läser du nu?

Jag gillar JM Coetzee mycket, hans ”Elisabeth Costello” tycker jag om. Sen håller jag på att översätta en fransk poet till norska, Tarqos.
Jag har svårt att motivera mig för långa böcker, att känna lust att börja på dem. Jag har till exempel läst första sidan i Knausgårds “Min kamp 1” och den var jättebra. Jag ska läsa mer av den. Men den är ju lång. Vi debuterade samtidigt, och kom överens om att byta böcker. Så jag skickade min diktsamling som väl var på 70 sidor, och så fick jag Karl Oves roman som var… lite tjockare. Men jag tycker han är en av Norges bästa författare.
En annan norsk författare som jag gillar mycket är min bror! Men han är väldigt bra, Olav R Øyehaug. Han har alltid inspirerat mig att skriva och nu har han debuterat själv 2008 med ”Kodane”. Han skriver kortprosa.
Jag gillar flera kortprosaförfattare, Cecilie Holt Cesilie Holck och Arne Østring. Och så ”Purkene snudde sig” av Kjersti Rorgemoen. Den är essayistisk och rolig, en av mina favoriter från förra året.

Skriver du på något nu?

Ja, men jag har precis börjat så det är omöjligt att säga riktigt vad och när det blir. Jag arbetar på en roman och en novellsamling. Men som sagt, det är helt i starten.

Sedan sommaren 2008 har våra fredagsfrågor, där allt från skämsböcker till fulaste omslaget dryftats, varit ett populärt inslag här på Bokhora. Vi tänker förstås ta med oss fredagsfrågan in på 10-talet – men nu tycker vi att det är dags att släppa in er läsare!  Ingen frågeställning är för liten eller för stor för att tas upp, men vid det här laget har vi hunnit med en hel del fredagsfrågor, så det kan ju hända att just ditt förslag redan använts. Vill du kolla igenom alla våra fredagsfrågor? Här hittar du allihop.

Vill du att just DIN fredagsfråga ska diskuteras av oss och andra bokläsare här på sajten? Mejla i så fall helena@bokhora.se. Jag ser fram emot era förslag!

Hörni! Missa inte chansen att diskutera Kaj Korkea-ahos finfina debut ”Se till mig som liten är” med mig och andra läsare hos Söderströms. Det är svårt att tänka sig en mer passande bok att diskutera i dessa de mörkaste av tider, för ett genomgående tema – som vi givetvis utforskar i cirkeln – är det mörker som ryms inuti oss alla, de primitiva rädslor och nojor vi tampas med. ”Se till mig som liten är” är också en kärlekshistoria, en berättelse om religiös fanatism, en småstadsskildring, en coming of age-historia med mörka undertoner… ja, en roman med många bottnar, helt enkelt. Således finns mycket att diskutera, och vi har bara precis börjat. Har du läst boken eller är nyfiken på att göra det? Titta i så fall förbi i bokcirkeln! Här är direktlänken till månadens första inlägg.