Jag vill som på något vis säga till henne att man skriver inte böcker på det här sättet nuförtiden, säger jag till Daniel när jag packar upp Louise Boije af Gennäs senaste roman ur min väska (den har fått åka Malmö ToR).

Men sedan känns det som om det är taskigt också, och egentligen handlar det väl inte om huruvida tiden har sprungit ifrån henne som författare eller ej, fortsätter jag och lägger boken i den hög med böcker som ska föras tillbaka till vårt bokhorekontor. Men jag tänker ändå… Hennes överklasskildringar är liksom inte så… trovärdiga längre.

Jag har alltid varit synnerligen förtjust i Louise Boije af Gennäs författarskap. Alla hennes romaner återfinns i kategorin ”Vällästa” i min bokhylla, om jag nu skulle kategorisera dem efter något annat än färg.

Men den här comebackromanen är… Inte vad jag skulle kalla bra. Jag tycker den är lite löjlig och högtravande på sina ställen och jag skulle skämmas, rörde jag mig bland folk som för dialog på det vis som kompisgänget gör i boken. Jag tänker JA, jag har fattat, hon skriver om dåtiden, Louise behöver inte referera till Trackslistan anno 2001 på varje sida för att vi ska greppa att vi gått bakåt i tiden.

Att det sen alltid är skämmigt med människor som går omkring och uppför sig som om de är med i en musikal gör ju inte saken bättre. Eller händer det ofta i er umgängeskrets? Att när ett barn kommer till världen grips någon av er av en stark lust att hålla en Shakespearemonolog? Nu tar vi lite Romeo på den här förlossningen, någon? Det går inte att hålla tillbaka. Det bara kommer, liksom att man trollar fram ett litet sång- och dansnummer under en politisk diskussion. Själv vet jag ingen som lever som i ett avsnitt av ”Glee”, och definitivt inte här på Östermalm där jag själv bor.

Det på minussidan. På plussidan tänker jag att hon har hittat en komplex karaktär som jag tycker är intressant och som jag gärna hade sett som bokens huvudperson (i synnerhet för att slippa allt dravel från hans hustru Sanna), nämligen Victor. Jag tänker på honom som en förlängning av Lukas från ”Stjärnor utan svindel” och ytterst, förstås, någon som är löst baserad på Louises exmake Peter Voors. Victor måste man liksom tycka om, fast han är en vidrig liten smårasist och böghatare som ständigt trampar folk på tårna. Jag tror det finns många Victors i samhället och de är intressanta att skildra. Varför är vi så förlåtande mot den här typen av människor? Så är det i boken, alla förlåter honom hans mindre trevliga sidor och så är det i verkligheten också, ofta. Varför kommer vissa undan och lyckas vara charmiga böghatare och andra inte? Hade velat få mycket grävt och skrivet här.

Det är också Victor som gör att jag kommer vänta in och läsa de andra delarna i den här romanserien. Det, och framförallt hur Louise beskriver de stora, omvälvande skeendena under 2000-talet. 11 september är oerhört starkt beskrivet – här är också Victor huvudperson – och jag lever mig verkligen in i detta. Jag kommer på mig själv med att nästan längta till hur hon ska ta sig an tsunamin i Sydostasien. Det är en tragedi åtminstone jag hade närmare mig än 11 september och det ska bli intressant att se vilken roll den får i kommande böcker.

Övriga personer är stereotypa och tråkiga, jag faller inte för någon av dem. Tvärtom tycker jag att flera av dem är direkt irriterande och i vägen för det som jag någonstans inbillar mig kan vara målet med romanen – att skildra människor i stora omvälvande kriser, såväl yttre som inre.

Så många deckare sista tiden! Jag har alldeles oplanerat hamnat i ett krimstim. Senast i raden är Ninni Schulmans ”Flickan med snö i håret”.

Man kan säga att den handlar om många saker men mest om den lilla orten Hagfors i Värmland. Att flytta tillbaka hem dit efter många år i Stockholm eller att ha bott kvar på hemorten hela livet. Det finns ett par brott också givetvis, men jag blir mest förtjust i Hagfors-vinkeln. Värmland är en vit fläck på min karta men det är ju lätt att byta ut Hagfors mot vilken liten småstad som helst.

En av huvudpersonerna, Magdalena Hansson, har efter en jobbig skilsmässa gjort tillbakaflytten från Stockholm. Det kändes kanske som en bra idé först, men nu på plats så tvivlar hon på hur vettigt det var. Hennes lille son ska åka fram och tillbaka på helgerna för att hälsa på sin pappa. De gamla kompisar som Magda stöter ihop med på orten ifrågasätter i de flesta fall vad hon gör här – alltså i att det inte finns så mycket i Hagfors. Och hon är ju ensam där. I ett stort hus. Eller på jobbet en pytteliten lokalredaktion. Hur ska allt funka?
Övriga huvudpersoner är två olika poliser, Petra Wilander med tonårsbarn och familj, och Christer Berglund som stannat kvar i Hagfors hela livet. Han lever ensam, är en sån ungkarl som lämnar smutstvätten till mamma varje söndag.

Brotten fokuserar på försvunna eller mördade tonårsflickor. Boken börjar med en man som halvdant gömmer en kropp, och i andra kapitlet kommer en tjej aldrig hem från sin nyårsfest.
Dessa delar av boken är de svagaste för mig. Det är habilt skildrat och ihopknutet och allt sånt, förutom ett par kursiva avsnitt där ett trafficking-offer får komma till tals som känns helt överflödiga. Det hade funkat så bra utan dem. Men brotten blir ändå lite perifera. Det är navet, men det är alla människor och deras kopplingar till varandra på orten som blir nummer ett i spänning. Ninni Schulman är skicklig på att skildra de olika förhållanden och problem de har. Helt klart en sk social deckare med mycket fluff. Jag vet inte om det är tänkt att det ska komma en fortsättning – men det vore ju konstigt om det inte gjorde det med tanke på att inga deckarförfattare i Sverige idag skriver singlar. Hursomhelst, Schulman har byggt upp ett bra persongalleri här i ”Flickan med snö i håret” och jag läser gärna mer om dem. Eller egentligen, samma åsikt som med Nesser, varför tvunget ha med en deckarintrig? Kan vi inte bara fokusera på relationerna?

Egentligen har Jennifer Weiner aldrig passat in i chicklitgenren. Om chicklit – nu talar vi om den mest basala och, tyvärr, mest frekvent förekommande formen, sko- och shoppinglitt 1.0 – är en glittrig klänning i ministorlek är Weiner mer en mjuksliten storskjorta, som gjord för att skrota runt i kyliga men soliga dagar på Cape Cod. Redan debuten ”Good in Bed” från 2001 uppvisade en stilistisk mognad och humoristisk skärpa som särskilde Weiner från de andra rosafärgade böckerna med kvinnoben på omslaget (varför just kvinnoben som universell markör för kvinnoorienterad underhållningslitt? Jag har funderat över detta förut). Så har hon också en examen från Princeton med självaste Joyce Carol Oates som skrivarlärare i bagaget.

Med sin åttonde roman ”Fly Away Home”, ute i engelsk hardcover och trade paperback sedan en månad tillbaka, borde hon, om det finns någon rättvisa i världen (jag är skeptisk), få släppas ur den trånga, illasittande chicklitklänningen och få cred för det hon defacto är: en driven, rolig och begåvad stilist som råkar skriva humoristiska och rörande skildringar om kvinnor i olika åldrar. Nu ser världen en gång för alla ut som den gör; medan författare som Nick Hornby, David Nicholls och Jonathan Tropper inte behöver välja mellan publikens och recensenternas kärlek är New York Times bästsäljarlista det närmaste Weiner kommer ett omnämnande i den tidningen. Förmodligen skrattar hon hela vägen till banken, men jag tycker ändå det är synd att amerikanska dagstidningar konsekvent stämplar ett stort ceriserosa ”C” på Weiners böcker utan att bemöda sig om att undersöka vad som döljer sig bakom (den felaktiga) kategoriseringen. Oh well; deras förlust. Vi som varken räds ceriserosa ”C”:n eller gyllengula ”O”:n fortsätter att hitta och läsa smart, välskriven litteratur som engagerar – och inspirerar att läsa brett och fördomsfritt, något av Bokhoras programförklaring.

Upplägget i ”Fly Away Home” påminner en hel del om Curtis Sittenfelds ”American Wife”. Weiners politikerhustru heter Sylvie Woodruff, gift med New York-senatorn Richard, och har i över trettio år varit förkroppsligandet av devisen ”bakom varje framgångsrik man…”. Hämtat hans frukost, skrivit hans tal, valt hans kläder, talat vid välgörenhetsluncher och banketter. Fött och uppfostrat hans barn, skött deras hem, bantat och tränat med PT för att kunna komma i små dräkter i storlek 36 så att inte blogghyenorna ska kunna kalla henne fet. När Richard plötsligt befinner sig i centrum för en otrohetsskandal flyr Sylvie till barndomens sommarhus vid Connecticuts kust för att ta reda på vem hon är bortom den glossiga, välfönade politikerhustruytan. Så småningom ansluter hennes vuxna döttrar Diana och Lizzie, och just systermotivet är ju väl upptrampad mark hos Weiner. I ”In Her Shoes” hette systrarna Rose och Maggie, men dynamiken är densamma. Lyckad versus misslyckad. Kontrollerad och präktig versus utlevande missbrukspersonlighet. Just Diana/Lizzie-spåret är det spår jag har svårast för i ”Fly Away Home”, kanske därför att det är här de arketypiska chicklitingredienserna trots allt synliggörs. Vi har läst om det förut hos Weiner, och i mer helhjärtad tappning. Här är det Sylvies historia som engagerar och fascinerar. Hur hon, nära nog sextio år gammal, frigör sig från hustrurollen och för första gången börjar fundera på vad hon vill. Jag hade jättegärna läst en hel roman om endast Sylvie, med hennes döttrar som bifigurer. För fem år sedan hade jag nog behövt Dianas och Lizzies närvaro för att legitimera läsningen; idag identifierar jag mig allt oftare, märker jag, med kvinnor i min egen mammas ålder. Det behövs inget tjugonåntingalibi.

Med detta sagt: jag hade ofantligt trevligt i Jennifer Weiners sällskap. Allt det jag gillat med hennes tidigare alster – humorn, skärpan, värmen, den begåvade dialogen – finns här fast i en aningen mognare och mer genomtänkt tappning. Pluspoäng för att Richards otrohetsaffär kopplas samman med ickefiktiva, i högsta grad aktuella skandaler (Tigergate, till exempel). Jag är personligen väldigt förtjust i författare som blandar in aktuella IRL-händelser i en annars fiktiv miljö; när det är rätt utfört ger det en ökad känsla av autenticitet. Så ja, en till vinnare från Weiner, och den här gången hoppas jag som sagt att även läsare utanför hennes vanliga målgrupp bemödar sig om att läsa. Curtis Sittenfeld-fans, till exempel. Det är lite mer lättsmält och uppenbart humoristiskt än hos Sittenfeld – Weiner kan bara inte låta bli att skämta, vilket flera av hennes uttalanden i Franzendebatten vittnar om – men jag tror att många som läst och uppskattat ”American Wife” kan känna sig hemma här.

När jag läst ut boken ser jag i efterordet att Jennifer Weiner tackar Curtis Sittenfeld, en av hennes ”generous first readers”. MYCKET intressant, inte bara med tanke på de tematiska likheterna. För några år sedan gick nämligen Weiner väldigt hårt åt Sittenfeld efter att denna skrivit en giftig recension av Melissa Banks ”The Wonder Spot” och chicklit i allmänhet. ”The more I think about the review, the more I think about the increasingly angry divide between ladies who write literature and chicks who write chick lit, the more it seems like a grown-up version of the smart versus pretty games of years ago; like so much jockeying for position in the cafeteria and mocking the girls who are nerdier/sluttier/stupider than you to make yourself feel more secure about your own place in the pecking order”, skrev Weiner i ett blogginlägg 2008. Ja, nog är det lite högstadiementalitet över litteraturdebatter över huvud taget, oavsett kön på de inblandade… Roligt att se att författare kan gräva ner stridsyxan och istället hjälpa varandra! Det ska bli spännande att se om Sittenfeld fortsätter med sin informella lektörsroll – nu när jag tänker på det tackades hon även i ”Best Friends Forever” – och i så fall hur Weiners skrivande påverkas. Eller vice versa. Tycker det är intressant hur författare förhåller sig till och inspireras av varandra. I synnerhet i dessa ankdamms/högstadietider.

Alltså: jag hittar inte det avsnitt där Liv Strömquist skriver om varför Renata Chlumska städade på Mount Everest i ”Prins Charles känslan” (som det står att Liv ska göra i beskrivningen på förlagets sida), men det är eventuellt min enda invändning. Och nu vill jag liksom att ni ska förstå att det här inte var en stor grej för mig, jag vill bara belysa hur mycket jag gillar Liv Strömquists tredje seriealbum.

Eller, vänta! Det där kanske var långsökt? Men okej: jag gillar den. Det kommer ni att förstå.

Liv underhåller och undervisar underbart vasst. Mest av allt är jag så himla imponerad för att hon förklarar ganska komplexa skeenden och fenomen, som till exempel varför det är så viktigt för så många människor (däribland jag*) att vara monogama, så att det blir hur enkelt som helst att förstå. Ganska ofta sitter man med hakan nere vid knäna och tänker ”Varför har jag inte tänkt på det där?”. Ännu oftare finner man mig i ett hörn på ett fest eller en tillställning, där jag förklarar likheterna mellan ”Alla älskar Raymond”-Raymonds fru och Sisyfos (Liv är bättre på det än vad jag är – lik förbannat blir jag väldigt inspirerad att berätta om ”Prins Charles Känsla” för alla jag möter).

Jag tycker att alla som någon gång så mycket som tänkt tanken att det är lite orättvist att det anses vara ett lönekriterium att ha snopp borde läsa Livs album, för när man ser på världen ur hennes perspektiv blir den så vansinnigt sjuk. Väldigt mycket fokuserar Liv Strömquist på vad det är som gör att män och kvinnor lever ihop i monogama förhållanden. Hon utser våra allra mest älskade torskar och vinnaren i Vårda en man-VM. Hon ifrågasätter varför fyra av våra ”mest älskade” tv-komiker har kärleksrelationer med det motsatta könet överhuvudtaget när de är så livrädda för nära relationer (se bilden – man kan klicka på den!). Och jag skrattar, kokar och nickar hummande, intresserat. Och jag LÄR mig, det är en oerhört viktigt aspekt i min bästa läsning.

Jag skrev en gång att ”Prins Charles Känsla” var en av de böcker som jag såg mest fram emot att läsa i höst. Om den uppfyllde mina högt ställda förväntningar?

Ja! Och mer därtill.

Men det har ni ju redan förstått. Läs, snälla!

P.S. Bilden är publicerad med Liv Strömquists tillåtelse och får inte kopieras.

* = men trots att det Liv Strömquist säger verkar väldigt rimligt, lämnar jag det där med polygami till nästa liv.

Det är många himlar i ”Himlen i Bay City”, romanen som introducerar Catherine Mavrikakis för en svensk läsekrets (hennes fjärde roman). Vi har den blå, ändlösa som huvudpersonen Amy befinner sig i när hon som vuxen arbetar som flygkapten. Vi har Amys dotter som, för att ytterligare understryka tematiken, får namnet Heaven. Och så den himmel hon försöker fly från men alltid bär med sig: barn- och ungdomsårens giftigt grålila i industrihålan Bay City, Michigan. Det är en närmast episkt trist liten stad vars enda claim to fame är att det skotska bandet Bay City Rollers en dag drog fingrarna över en USA-karta, råkade hamna på Bay City och bestämde sig för att ta det som bandnamn. Under 70-talets sista hälft, samtidigt som Bay City Rollers har sin storhetstid, för Amy en håglös tonårstillvaro: engångsligg i bilbaksäten, sprit, skolk och tråkiga fester. Alienation, leda och dödslängtan under en kvävande himmel.

Vi har läst om det förut, tror vi, sett otaliga filmer och TV-serier på temat – men i Amys akuta livsleda finns inte ett uns av det mytologiserande/romantiserande skimmer som brukar sippra in i även i de svartaste av americanaskildringar. Just det annorlunda perspektivet, ett motiv vi tror oss känna igen skildrat med en helt annan röst, en annan utgångspunkt, gör ”Himlen i Bay City” till en apart och viktig läsupplevelse. En amerikansk mardröm skriven på franska av en  fransk-grekisk-amerikansk författare – visst låter det spännande? Det är det också. Men svärtan och smärtan, känslan av att långsamt kvävas under en smutsviolett himmel, slutar inte i USA. Vi har också Amys judiska anfädrar, ömsom ihjälgasade i koncentrationsläger, ömsom ömkliga, darrande vålnader i ett skitfläckat källarrum i Bay City. Förintelsen är ett tema som väl egentligen aldrig kan – aldrig får! – bli uttjatat men Mavrikakis närmar sig det med ett bildspråk som klöser sig in i ens mörkaste skrymslen tills blodvite uppstår.

Det är precis lika nattsvart och fruktansvärt som det låter, men tack vare Mavrikakis språkbehandling blir man ändå lycklig av att läsa. Jag måste dock lägga ifrån mig ”Himlen i Bay City” flera gånger, hämta andan, slicka såren. Under de fyra veckor det tar mig att läsa ut boken hinner jag läsa fem andra böcker. Jag måste bort från den giftiga himlen, men längtar hela tiden tillbaka. Mitt tillvägagångssätt får mig att börja fundera kring mitt läsande, hur jag närmat mig litteratur på sistone.

Reflektion nummer ett: Har min tolerans för det ohyggliga minskat sedan jag blev mor? Eller är det förintelsetemat, denna västvärldens kollektiva skuld, som gör det? Fastän jag föddes 35 år efter det att koncentrationslägren stängdes drabbas jag ofta av något som närmast kan beskrivas som panikångest varje gång bilderna därifrån spelas upp, oavsett om det sker på TV eller i mitt huvud. Jag tänker att det förmodligen är ett gott tecken, ett smärtsamt men nödvändigt kvitto på att jag har förmågan att känna empati, skuld, skam, allt det där som särskiljer oss från De Onda. (Är Amy ond? Jag vet inte, och i ovissheten har vi ytterligare en förklaring till romanens storhet.) Helena på Fiktiviteter läste, vet jag, Ann Heberleins ”En liten bok om ondska” parallellt med ”Himlen i Bay City”. Det låter som ett fantastiskt upplägg. Ska nog ta och kopiera det.

Reflektion nummer två: Har jag läst för lätta böcker på sistone? Det har blivit väldigt många lena bladvändare av spänningskaraktär, böcker man kastar i sig utan vidare motstånd, som en stor tallrik potatismos. (Nästan) alltid välskrivet och -gestaltat, javisst, men trots att jag instinktivt dras till mörkerskildringar framstår min anglosaxiska thrillerdiet som aningen näringsfattig bredvid Mavrikakis. Missförstå mig rätt, jag älskar dessa suburban thrillers, slog ju till på en monsterbeställning på temat pre-köpstopp – men ”Himlen i Bay City” blir en välkommen påminnelse om att det finns andra litterära horisonter, där himlen, bedrägligt blå i mina oförställt amerikanska förortsskildringar, är grålila (eller, som jag gillar att tänka, smutsviolett) och hela världens och historiens ångest finns samlad. Hoppas, hoppas att Sekwa följer upp ”Himlen i Bay City” med flera av Mavrikakis tidigare romaner.

Några invändningar då, slutligen, för ordningens och den falska/omöjliga objektivitetens skull? Egentligen inte. Till en början störde jag mig på de ständiga referenserna till den grålila himlen, räknade ”grålila” och upptäckte att grålilamediantalet var skyhögt, ibland så högt som tre ”grålila” per sida. Jag tänkte att nog hade man kunnat liva upp det lite, stoppa in några ”smutsviolett”, ”rökigt lila” eller ”gredelingrått”. (Är oerhört svag för alla grålila toner på såväl kläder som ögonskuggor, därav synonymfunderingarna. Franskans ”mauve” är vansinnigt tjusig också. Har faktiskt en ögonskugga i just där nyansen – och se där, nu fick vi in lite yta och flärd i en recension av en seriös och tung roman!) Sedan insåg jag att repetitionen är i högsta grad medveten, ett stilistiskt drag som vill betona monotonin och ledan, den grålila himlens kvävande och förgiftande egenskaper. Övergångarna mellan Bay Citys röklila himmel och dödsröken vid Auschwitz är lika sömlösa som obarmhärtiga. Jag fylls av beundran inför Catherine Mavrikakis som vill så mycket och, till skillnad från många författare, också lyckas. Jag läser tyvärr inte tillräckligt bra på franska för att kunna läsa på originalspråk, men all heder till Dagmar Olsson för en översättning som åtminstone för mig känns klockren. Det känns som om det är Catherine Mavrikakis ofiltrerade ord jag läser, och det måste väl vara den finaste komplimang en översättare kan få?

Jag är långtifrån ensam om att golvas av ”Himlen i Bay City”: fler mer eller mindre lyriska recensioner hittar ni bland annat i DN, Svenska Dagbladet och, i bokbloggosfären, hos Bernur och Ingrids boktankar. Läs och drabbas du med!

”En liten bok om ondska” är verkligen en titel som fungerar bra som varudeklaration för det är ju en (fysiskt) liten bok om ondska. Ann Heberleins ambition var tydligen inte heller skriva en heltäckande bok om ämnet men jag tycker nog att hon ändå lyckas få med rätt mycket på de 298 sidorna. Och nöjer man sig inte med hennes genomgång så kan man ju ge sig på hennes 12 sidor långa referenslista… För oj vad det regnar referenser och redogöranden om vad andra anser. Det är kanske något av det som jag möjligtvis ställer mig lite tveksam till, jag hade önskat mig lite mer av Heberleins egna tankar om vad ondska egentligen är.

Och är man känslig för skönlitterära spoilers så kanske man ska undvika att läsa den helt. Jag är glad att jag redan har läst t.ex. ”Brott och straff”, ”Mörkrets hjärta”, ”Flugornas herre” och ”Det femte barnet” och att jag inte alls tänkt läsa ”Den femte kvinnan” eller ”Sommardöden”. Det är såklart ett ytterst effektivt sätt att diskutera onda människor men jag är helt allergisk mot att någon avslöjar en twist eller vem mördaren är för mig innan jag själv fått chansen att läsa eller se. (Jag vågar t.ex. inte, över 10 år senare, läsa en endaste text av Svenska Dagbladets Jeanette Gentele efter att hon avslöjat twisten i ”Sjätte sinnet” i en krönika innan jag hade hunnit se den.)

Att avslöja slutet av en bok eller film är kanske inte riktigt kan räknas som ondska, eller så är kanske det kan det? Lite vardagsondska sådär. Att njuta av att mottagaren verkligen inte vill veta, men att skita blankt i det, kanske är första steget till att trycka på knappen och släppa bomben. Men det är inte det jag skulle kalla vardagsondska som till största delen avhandlas i den här boken utan oftast den typ av ondska som har med våld att göra och människor såsom Josef Fritzl och Anders Eklund. Människor som räknas som monster. Men som (s. 29) Primo Levi säger ”Monster existerar, men de är alltför få för att verkligen vara farliga; de vanliga människorna är mycket farligare”. Jag tror verkligen att det är farligt att avhumanisera dessa ”monster” även om det är väldigt lockande eftersom det gör världen enklare att förklara än om det kanske råkar vara så att vi alla människor har förmågan att både vara goda och onda, kanske till och med på en och samma gång.

Det här är dagen när de litterära föreställningarna kommer på skam. Först var det Rudbergs ”Ett litet snedsprång” jag trodde skulle vara på ett visst sätt. Stämde inte. Nu är det Therese Bohmans debut ”Den drunknade” som jag tänkte ‘säkert rätt litterär och svår i stilen’ om. Stämde inte heller. Jag kan egentligen inte ge någon rationell förklaring till varför jag trodde det, men så var fallet.

Det bästa i ”Den drunknade” är skildringen av över och underordning / lyckad och misslyckad. Marina åker för att hälsa på sin storasyster Stella i Skåne en varm sommarvecka. Stella är vacker, företagsam, tror på sig själv, har ett bra jobb, snygga kläder, en man. Marina har sett upp till och speglat sig i henne hela livet, alltid stått i skuggan – iallafall i sina egna tankar. Marinas studier går trögt, hon har en pojkvän som inte ens bett henne följa med på en semesterresa, hon är inget solbränd, hon har H&M-kläder, en tråkig lägenhet i Stockholm. Det där är stora och små saker i en salig blandning, men i allt så är Marina den sämre. Hennes jämförelser med Stella upphör aldrig, och Stella kan aldrig misslyckas. Det är liksom en hopplös men ständig kamp för Marina att försöka hinna ifatt i erfarenhet, personlighet och attribut. Tänk Lee Fiora plötsligt tjugofem år (eller hur gammal Marina nu är).

En ytterligare dimension i systrarnas relation uppstår genom Gabriel som Stella lever tillsammans med. Han är femton år äldre än henne, en författare. Marina och Gabriel har aldrig träffats förut, och en stark attraktion uppstår mellan dem. En eftermiddag när Stella är på sitt jobb kysser Gabriel Marina.

Jag kan bocka av vissa yttre saker jag jämt faller för som finns i ”Den drunknade”: en författande lite äldre man, snygg, han lagar god mat, han har ett fint hus, det är sommar, yngre systern har lite loservarning så jag kan lätt identifiera mig med henne.
Men sen är det ju alltid frågan om framförandet. Bra eller inte? Den bästa plotten kan förstöras av träiga dialoger eller något annat fel. I Bohmans fall är framförandet mycket bra. Precisa bilder och minnen som får fram Marinas känslor just så, hur attraktionen känns mellan henne och Gabriel, spelet mellan dem sen när Stella kommer hem från arbetet och inget får märkas, Marinas och Stellas mycket trevande försök att närma sig varandra som vuxna och inte bara lillasyster och storasyster. Jag tycker det är jättebra. Det är en roman att både sträckläsa och stanna upp i för att den är så fint skriven. En klassisk historia som känns ny i Therese Bohmans version.
Ännu bättre hade jag tyckt om jag varit kring tjugo-tjugotre. Precis som i fallet med tex Lee Fiora (”Prep” / ”I en klass för sig”) och hur man förhåller sig till henne, man ser ju annorlunda på saker när man blir äldre. Tack och lov. Nu blir Marina en känsla jag kan komma ihåg och känna igen, ömt och smärtsamt, men jag känner inte så längre och det gör också min läsning mer distanserad. Hade jag varit yngre hade jag nog varit exakt precis där med henne.

Vi startar med en liten utmaning. Alla som har läst Denise Rudberg förut och vet hur hon är och vad ni tycker om det, läs denna mening noga:

”Ett litet snedsprång” är inte så. Den är helt annorlunda.

Vi tar en mening till:

JA, det gäller oavsett vad man tyckt om de tidigare böckerna.

Okej, klart, nu börjar jag.

I ett år har jag hört om dessa elegant crime-deckare som hon har börjat skriva, och jag har väl tänkt att det blir en ny genre, men alla författare har sin stil och sina manér på gott och ont. Gillar jag Håkan Nesser blir jag besviken om han plötsligt skulle skriva som Henning Mankell. Och jag har läst allt av Denise Rudberg så jag vet ju hur hon är. Nu skulle det bli en äldre hjältinna, Marianne Jidhoff, femtiofem år, nybliven änka på Östermalm, och det ska bli lite brott och grejer, men Denise Rudberg är väl fortfarande Denise Rudberg?
Ja och nej.
Ja: Bra på driv och att föra historien framåt. Miljöerna, härlig Östermalms-överklass som vanligt. Lite Djursholm också som bonus.
Nej: Stilen, mycket vuxnare och mer genomarbetad. Dialogen, samma. (Det är ju bra dialog! Det brukar inte jag tycka.) Historien med olika trådar och flera olika personer runt Marianne Jidhoff, mycket komplexare, mer spännande.
Slutsats:  Den här boken är en klar uppväxling som jag inte alls hade väntat mig. Det är inte bara vanlig Rudberg-chick lit med en deckartwist. Det känns som två helt olika författare, den gamla och den nya. Tidigare har jag tyckt att ungdomsböckerna* funkat allra bäst för henne, men nu vetetusan. Har nog ändrat mig. Jag är helt enkelt väldigt imponerad av den här prestationen och förändringen. Pröva själv så får ni se.

Det där får förresten bli den sista utmaningen: Pröva själv så får ni se.

* Alla som läst senaste ”Baristas” kommer att nicka igenkännande åt en viss person.

Låt mig säga det på en gång: jag blev ledsen när Karin Alvtegen tillkännagav att hon skulle sluta skriva deckare. Det vimlar inte direkt av begåvade svenska spänningsförfattare, det ska gudarna veta, och Alvtegen var en av de allra bästa om du frågar mig. Lågintensiv, psykologiserande, med ett nästintill perfekt gehör för dialog och mänskliga möten. Samtidigt kan jag förstå henne: så länge som recensenter och litteraturvetare vägrar ta spänningslitteratur på allvar är det en otacksam genre att verka i, åtminstone om man utöver fabelaktiga försäljningssiffror och folkets stöd vill ha lite litterär cred. Samtidigt kommer ju inte genren att få den aktning den förtjänar om författare av Alvtegens dignitet slutar verka inom den. En svår diskussion det där, tycker jag.

Jag skulle kunna ägna hela den här recensionen åt att diskutera spänningslitteraturens (fortfarande, även om det finns undantag) marginaliserade roll på kultursidorna och i de sk finrummen (vilka de nu är). Men det vore orättvist mot Karin Alvtegen som med ”En sannolik historia” skrivit en riktigt fin roman. För faktum är att genrebytet inte är så drastiskt som man kan tro. Kvar finns gehöret, den psykologiska skärpan, språket, allt det man gillade med hennes tidigare böcker. Däremot lyser brottsinslagen med sin frånvaro. Det enda dödsfallet som sker är av naturlig art; en gammal människa som somnar in på långvården. Istället handlar det om två ganska kantstötta människor som möter varandra under slumpartade omständigheter.

Helena är några och fyrtio, nyskild med tonårsdotter och ägare till ett hotell på norrländska landsbygden. Hon håller fortfarande på att plocka upp bitarna av sig själv efter skilsmässan, känner sig ensam och vilse. Anders är i samma ålder som Helena men lever ett helt annorlunda liv. Som framgångsrik affärsman och mångmiljonär har han levt för arbetet, för att lägga till ytterligare en mille eller två till aktieportföljen. När han bestämmer sig för att dra sig tillbaka går han istället helt upp i samlandet av saker som tillhört framstående människor. En klocka som tillhört Einstein, stora konstnärers målarpenslar… När han genom en bekant hör rykten om att en gubbe i en avlägset belägen stuga i Norrland ska ha Lucy, George Harrisons legendariska Les Paul-gitarr som Eric Clapton spelade på i Beatleslåten ”While My Guitar Gently Weeps”, lämnar han Stockholm för de norrländska skogarna. På väg till stugan råkar han ut för en olycka – eller är det i själva verket ett självmordsförsök? – och efter sjukhusvistelsen hamnar han på Helenas hotell. Egentligen är det meningen att han bara ska stanna en natt, men något håller honom kvar, och sakta byggs ett speciellt band upp mellan dem.

DN-recensenten och författaren Jens Liljestrand skrev i sin recension av Inger Edelfeldts ”Samtal med djävulen” att han är trött på alla dessa möten och samtal i böcker, denna terapikultur som manifesteras såväl i litteraturen som i film och TV. Jag håller verkligen inte med. För mig är det snarare i mötet mellan människor och den dialog som uppstår som – att säga ”stor” kanske blir lite väl pompöst, men väl intressant och läsvärd – litteratur uppstår. Människor upphör aldrig att fascinera mig. Hur vi förhåller oss till varandra, vad vi säger och inte säger och det vi förtvivlat försöker låta bli att visa. Och – ja – hur vi genom att tala med varandra, verkligen tala med varandra snarare än bara vänta på att få börja prata igen, kan lära oss nya saker om oss själva och omvärlden. Att avfärda mänskliga möten som terapeutiskt mumbojumbo, och hävda att det är ett störande inslag i litteraturen, det ter sig för mig rent människofientligt. (Sorry Jens, jag gillar dig i övrigt och tycker att DN gjorde en toppenrekrytering när de värvade dig, men här får vi helt enkelt agree to disagree.) Intrigen i ”En sannolik historia” kan verka banal på pappret: två vanliga ovanliga människor som möts och börjar prata med varandra, tycke uppstår, livsbeslut omvärderas och så vidare. Vi har läst om det förut, sett filmer både på bio och direkt till Hallmarkkanalen. Men, och ursäkta om jag upprepar mig, korrekt utfört kan det aldrig bli banalt – och Alvtegen vet vad hon sysslar med. Jag hejar på Helena och Anders från första stund, engagerar mig till 100% i deras liv och sträckläser för att se hur det går, även om jag på ett väldigt tidigt stadium anar vart hon kommer att föra sina litterära skapelser. Och – denna kanske allra största indikator på att det man håller i är något mer än papper, lim och hårda pärmar – när jag läser glömmer jag att det rör sig om litteratur.

”En sannolik historia” är otroligt fin i sin vardaglighet. En alldeles utmärkt ”vanlig roman”, som Johanna L skulle ha uttryckt det. Jag läser ut den snabbare än jag någonsin gjort med någon av Alvtegens spänningsromaner. Uppenbarligen behöver hon inte krydda med mord och brott för att skriva bladvändare. Jag hoppas bara att hennes publik är öppensinnad nog att följa med henne. För lika mycket som deckarhatande litteratursnobbar skulle behöva få sig lite välskriven spänningslitteratur till mans, lika mycket skulle svennebananläsaren som enbart läser deckare (och enbart under semestern…) behöva vidga sina vyer och läsa olika typer av litteratur. Nu har nog i och för sig Alvtegen alltid tilltalat en bred och mångfacetterad läsarkrets, men det vore verkligen synd om hon tappade försäljningssiffror nu när hon skrivit sin kanske mest läsvärda roman hittills.

Konstaterar att Charlaine Harris Sookie-böcker är lika svåra att bara läsa en av, som att bara ta ett chips, eller äta en paradis-pralin. Tur bara att man inte får feta fingrar eller blir helt sockerdarrig av böckerna.

I går läste jag ut ”Levande död i Dallas”, som är den andra boken i serien. I denna reser Sookie (som för er oinvigda är telepatisk och ihop med vampyren Bill) till Dallas för att hjälpa vampyrerna där att förhöra några människor som var på en nattklubb den kväll då deras vampyrkompis försvann. Väl i Dallas råkar Sookie ut för en rad våldsamheter och hon hinner inte mer än hem innan hon blir bjuden på ett blodigt sexorgiepartaj.

Ungefär så.

Om man, liksom jag, kollar på tv-serien har man upplägget ganska klart för sig. Det här är alltså andra boken, det vill säga motsvarande säsong 2. Jag börjar uppskatta upplägget lite mer. För att återanvända chokladliknelsen här ovan, så är det böckerna om Sookie Stackhouse ingen belgisk choklad. Det ger de sig inte heller ut för att vara. De är rena Lidl-chokladen, men ganska snyggt och humoristiskt förpackat och ibland har Harris så snuskig humor att jag måste läsa om raden flera gånger för att se om jag har förstått saken rätt (som när Sookie ska gömma sitt nyckelkort – jag är fortfarande inte helt på det klara var hon faktiskt stoppar kortet).

Någon frågade mig hur språket var och, som sagt, belgisk choklad… Man läser inte böckerna om Sookie Stackhouse för att ta del av ett språkfyrverkeri, men det är knappast som att jag sitter och lider när jag läser böckerna. Det är, tvärtom, riktigt skoj och, återigen, jag har svårt att sluta när jag väl har börjat Men som substitut för Twilight-abstinenta? Nja… Sookie och Bill har en oerhört mycket vuxnare relation än Bella och Edward. Kanske snarare komplement i så fall.

P.S. Jag liknade del 1 vid en Harlequin-roman och vill man läsa mer om sådana, hade SvD en text i lördags som man kan läsa här!