För en evighet sen (nåja) läste jag ut Lionel Shrivers ”Dubbelfel” och jag vet ju att ni har suttit som på nålar för att få höra mitt omdöme. Här kommer det:

Jag tillhör den skara läsare som skummade igenom snookerpartierna i ”Dagen efter”. I ”Dubbelfel” är det en hel del tennis. Hjälten och hjältinnan spelar nämligen tennis på proffsnivå och en stor del av deras äktenskap är en enda tävling. Men jag ska erkänna att jag inte läste matchreferaten i ”Dubbelfel” så noga heller. Det fanns annat som jag fokuserade på.

I bokens inledning befinner sig hjältinnan Willy Novinsky några hundra rankingplaceringar högre än hjälten Eric Oberdorf, men det där ändras allt efterhand. Willy och Eric träffas på en tennisbana, spelar tennis på sina dejter, gifter sig på en tennisbana, tennis är deras liv. Framförallt Willys liv. Willy sliter som ett djur för att kunna leva på sin hobby. Visst är tennisen viktig för Eric också, men han ser på tennisen som en möjlig karriär under några år, det är inte hans allt. Och jag upplever att det är Willy som har svårt att acceptera att Eric blir bättre och bättre. Det här är ett mycket försonande drag hos Eric och någonting som gör att jag har svårt att sympatisera med Willy, ur vems perspektiv vi får höra historien. Å andra sidan kan jag känna igen vissa drag i mig själv, hur ogärna jag än vill erkänna det, och det bidrar väl också till min motvilja till Willy.

Jag skrev här ovan att jag inte läste sidorna som handlade om tennis så noga, men det här är som ni nog har förstått inte en roman om tennis i första hand, utan en skildring av ett förhållande av en typ som jag tror är mer vanlig i verkligheten än man skulle tro om man bara tittade på hur representerad den är i litteraturen. ”Dubbelfel” är en kärleksroman, men det är en annorlunda kärleksroman, för vi får följa ett pars uppgång och fall och fy, så smärtsamt det är emellanåt! Shriver är så himla skicklig på att berätta historier om relationer, i ”Vi måste prata om Kevin” relationen mellan mamma och son, i ”Dagen efter” relationen mellan en kvinna och två män.

Jag gillar hennes språk också, det är avskalat, men ändå målande. Alltså: hon behöver inte gå loss i adjektivbonanza för att man fatta känslan. Hon är rak, beskriver nyktert, på pricken. Jag är väldigt förtjust i det. Men, som sagt, hjärtat skrynklas på sina ställen. Jag är så himla mycket en sucker för romantiska slut (Hollywood-endings: stråkar, höstlöv och gärna ett regn som klistrar håret i pannan på hjälten i slutkyssen – jag älskar skiten!) och är man ute efter det, bör man kanske inte läsa Shriver.

Samtidigt, när jag nu går loss på superlativen, vill jag gärna att ni ska veta att detta inte på något sätt är Shrivers bästa. Det håller jag fortfarande ”Vi måste prata om Kevin” som. Jag hoppas få läsa någonting i samma stil snart igen. Kanske i Shrivers nya?

Lustigt, det där, med böcker som smyger sig på en. Jag har haft Kate Mosses två första romaner, ”Labyrinten” och ”Kryptan”, i bokhyllan i över ett år utan att känna mig särskilt sugen på att läsa dem. Har i den mån jag över huvud taget tänkt på Kate Mosse mest reagerat över hennes namn (gud så roligt det vore om Kate Moss skulle ha en alternativ karriär som författare till historiska spänningsromaner!) och trott att hon varit någon sorts ny kvinnlig Dan Brown. Så vaknade jag en morgon och upptäckte att en roman om de franska Pyrenéerna var precis vad jag var sugen på. Le voilà – där stod den ju, den halvt bortglömda boken av den halvt bortglömda författaren med det supermodellklingande namnet!

Låt mig nu en gång för alla separera Mosse från Dan Brown; hon är betydligt bättre än så. Är det påläst och välskriven spänning med historisk-kulturella förtecken du är ute efter är Kate Mosse ett alldeles ypperligt val. ”Kryptan” utspelar sig i den lilla sydfranska staden Rennes-les-Baines, där den unga parisiskan Léonie Vernier en höstdag 1891 upptäcker en bortglömd krypta med mystiska inskriptioner, där en samling tarotkort ligger begravda. Stämmer det att tarotkorten har magiska krafter – och hur hänger de ihop med de oförklarliga dödsfall som i cykler plågat invånarna i Rennes-les-Bains? Drygt hundra år senare kommer den unga musikforskaren Meredith till Rennes-les-Bains, officiellt för att göra research till sin bok om kompositören Claude Debussy, men också för att hitta sina anfädrar och få klarhet i sin bakgrund. Snart upptäcker hon att Rennes-les-Baines är en plats där det förflutna vägrar att vila, och det dröjer inte länge förrän hennes jakt efter sanningen om vad som hände Léonie i kryptan försätter henne i livsfara…

Det är en genuint ruggig och stämningsfull historia som Mosse levererar. Särskilt väl lyckas hon med de partier av boken som utspelar sig under 1890-talet, men även det nutida spåret engagerar och hon lyckas hålla samman de två tidsskikten på ett föredömligt sätt. Men – och det här är ett STORT men – precis som Anna GC säger i en kommentar till min första ”Kryptan”-läsrapport är de ständiga franska fraserna i kombination med den svenska översättningen fruktansvärt enerverande. Jag gissar att Mosse velat förmedla en stämning, alternativt briljera med sina franskkunskaper, men efter ett hundratal ”den högra stranden, rive droite” och ”rullstol, une chaise roulante” eller skräckexemplet ”han är skriftställare, litterateur, och och sitter i styrelsen för en tidskrift om vackert illustrerade böcker, beaux livres” vill jag skrika, kräkas eller båda delarna samtidigt – och då är jag ändå smygfrankofil och älskar det franska språket. Visst kan det vara motiverat att översätta enstaka ord om de har relevans för handlingen, och att krydda texten med utländska ord kan också funka – i små doser, inte på var och varannan sida. Synd när denna tautologifest tynger ner en annars spännande och läsvärd roman. Kate, välj ett språk och håll fast vid det för guds skull!

För att summera: stämningsfull bladvändarspänning med vissa språkliga irritationer. Klart godkänt, men jag hoppas att redaktören till Mosses alldeles nyutkomna roman ”The Winter Ghosts”, som även den utspelar sig i franska Pyrenéerna, varit lite strängare och tvingat författaren att döda en del av sina darlings. Själv tänker jag vänta på den engelska pocketutgåvan: helt hardcover-worthy är hon inte, Kate Mosse. Eller som hon själv skulle ha uttryckt det: helt värd att införskaffa och läsa i inbunden utgåva, hardcover-worthy, är hon inte…

I artikeln som handlar om att fler vuxna läser ungdoms/young adult  som jag refererade till igår, var ”Frost” av Maggie Stiefvater en av de crossover-böcker som nämndes. Den känns ganska given för alla som gillat Twilight och vill ha något liknande.
”Frost” fokuserar på vargarna. Huvudpersonen Grace har hela sitt liv varit fascinerad av de djuren. När hon var liten blev hon biten av ett gäng vargar, men räddades i sista stunden av en annan varg. Sen dess har hon iakttagit dem på håll från sitt fönster, och i synnerhet den räddande vargen med sina gula ögon som hon aldrig glömmer.
Den vargen är Sam. På somrarna en vanlig kille, men när det blir kallare och hösten kommer, då skiftar han form och blir varg.
Sam och Grace råkar mötas under speciella omständigheter en dag. Hon känner genast igen honom på ögonen, och han har spanat på henne i flera år i vargform så han vet mycket väl vem hon är. Man kan verkligen säga att det klickar mellan dem. Men det är ju höst på gång, ofrånkomligen, och dessutom blir känslorna mot vargarna hätskare och starkare i samhället. Folket vill ha bort dem. Och Sam kan ju inte göra något för att inte bli varg igen, hur mycket han än vill?

Det finns en hel del regler man måste ta till sig i den här berättelsen, men jag går inte in på alla de grejerna nu. Drivet är alltså den omöjliga kärlekshistorien. Nu har de äntligen mötts i mänsklig form, Grace och Sam, och det är ju så jättebra för dem. Och så kommer Naturen in som ett megahinder (och nej, det funkar tydligen inte att flytta ner till Florida för att undkomma hösten och kylan och skiftningen) och hotar allt.

Är det spännande? Ja.
Känns det? Joo.
Sträckläsning? Ganska.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Twilight-ettan, den var mer sträckläsig, men också mer fantasifull. Även om ”Frost” har en osannolik historia så känns karaktärerna och samhället ganska realistiskt förankrade. Edward må vara hur het som helst, men han känns ju inte direkt som en trovärdig figur, eller hur? Det gör Sam däremot. En vanlig, mysig kille. Det är också mycket mer om hur vargformen påverkat honom mentalt och alla möjliga problem kring det.

Det slår definitivt gnistor mellan honom och Grace, men det är ändå något som stör mig i helhetsintrycket. Boken känns lite svajig, som att tonen glider omkring hela tiden, inte är konsekvent. Man skulle kunna tro att det varit flera författare som skrivit. Det är inte det, men om jag ska försöka förklara svajigheten. Hur som helst, jag tror att det här mest är en lite kräsen, vuxen invändning som ungdomsläsarna inte kommer att ha.
Historien om Grace, Sam och vargarna är definitivt spännande och fängslande. Det kanske inte säljs 85 miljoner av denna blivande trilogi som det gjorts av Twilight, men jag tror på ett mycket bra resultat ändå. Jag kommer utan tvekan att läsa 2:an när den kommer.

(En till vuxen parentes. Om man ska läsa detta med sina psykologiska glasögon på och lägga in sexualitet och skiftningen till vargstadiet och motstånd och att ta steget från oskyldigt barn till vuxen med allt vad det innebär. Gudars! Man får en veritabel field day!!)

Jag har testat några olika läsdagböcker nu ett tag och de är alla uppbyggda på ungefär samma vis, men det föll sig ändå så att jag ändå gillar den enklaste bäst.

”Mina egna anteckningar om böcker” – Norstedts

Den här läsdagboken är min absoluta favorit. Lagom storlek och relevanta fält, men tyvärr finns den inte i tryck längre.


”Läsdagbok för bokälskare” – Kabusa

Nyutkommen läsdagbok från Kabusa. Gillar inte fälten helt, känns lite fjantigt med glada gubbar et.c, men den är ändå rätt så snygg. Finns även plats att lista sina favoritförfattare, favoritböcker och utlånade böcker mm. Lite för stor för att tas med på t.ex. en resa.


”Smart Women Read between the Lines” – Chronicle Books

Läsdagbok på engelska. Snyggt formspråk och relevanta fält. Jag blir dock lite obekväm av ”smarta kvinnor”-grejen som pushas lite väl hårt. Även den här har plats för andra bokrelaterade listor.

En Riktigt Schysst Thriller™ tackar man ju inte nej till, och nu har jag hittat en i form av Linwood Barclays ”No Time For Goodbye”. Den innehåller allt man kan önska sig av En Riktigt Schysst Thriller™: bladvändardriv, språklig spänst och – tyvärr allt annat än en självklarhet i genren – genuin spänning. Relativt fritt från klyschor och plastiga karaktärer, dessutom. När berättelsen börjar är det tidigt 1980-tal. Fjortonåriga Cynthia vaknar upp hemma i sängen och upptäcker att hennes familj är borta. 25 år senare har de fortfarande inte dykt upp, och varken Cynthia själv eller polisen har en aning om vad som kan ha hänt med dem. Cynthia har, utåt sett, gått vidare, gift sig, skaffat barn och slagit sig till ro i närheten av barndomshemmet, men hennes närstående vet att hon fortfarande är besatt av mysteriet. Så en dag anländer ett brev…

Jag har länge letat efter ett komplement till Harlan Coben, och nu har jag hittat det i form av Linwood Barclay. Det finns flera gemensamma nämnare mellan de två författarskapen: båda rör sig i östkustens väluppfostade sovstäder och fokuserar på skuggor från det förflutna. Dessutom är båda, trots en berg-och-dalbaneaktig spänning och tydligt bladvändartänk, stadigt förankrade i det vardagliga, vilket givetvis gör det hotfulla än mer hotfullt. Spänningsmomenten i ”No Time For Goodbye” varvas med fina inblickar i vardagslivet i Connecticut (min litterära favoritstat, ju!). Jag gillar särskilt draget att låta Cynthias man Terry agera berättarjag: dels för att han är oerhört sympatisk, men genom att förskjuta berättarperspektivet till en närstående och låta honom tvivla över sin hustrus agerande skapas också frågetecken kring Cynthias bakgrund och motiv – frågetecken som ger berättelsen en extra nerv. Det faktum att Terry arbetar som engelsklärare, brinner för sitt arbete och försöker motivera en begåvad men strulig elev är förstås också sympatiskt, och Barclay lyckas knyta ihop denna till synes obetydliga bihandling till den större intrigen på ett snyggt sätt.

En Riktigt Schysst Thriller™, som sagt, varken mer eller mindre. Behovet av En Riktigt Schysst Thriller™ ska dock inte underskattas, och jag har redan börjat reka efter fler Linwood Barclay-titlar. Nästa anhalt blir en annan fristående thriller i förortsmiljö: ”Too Close To Home”. Återkommer med omdöme!

Litet PS en googling senare: ”No Time For Goodbye” finns även utgiven på svenska och heter då ”Utan ett ord”. Jag som tänkte börja köra en ”översätt Linwood Barclay till svenska!”-kampanj…

Jag tycker att det är så svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar med Scott Westerfelds böcker. När jag läser random uppslagen sida tycker jag inte att språket är så där speciellt imponerande (även om man inte kan kalla det dåligt), men historierna: så spännande! Osannolika? Kanske det, men jag har inga problem med att köpa bungyjackor, svävarbrädor, spagbol (spagetti bolognese i uppvärmningsbar portionspåse), hudantenner och allt vad de sysslar med i Westerfelds tredje bok i serien om den avlägsna framtid där man opererar alla 16-åringar så att de blir vackra och obekymrade. Han gör det ju så skickligt, Westerfeld, alla kapitel är skolboksexempel på hur man bygger upp spänning med cliff hangers och en historia som det är omöjligt att ett hitta ett bra ställe att lägga ner boken på.

I ”De rätta” balanseras moralen fram och tillbaka, åt alla håll. Invånarna i Snyggingstan respekterar naturen och vägrar exploatera den, de äter inte kött och de använder inte våld gentemot varandra. Däremot mixtrar de med tonåringarnas hjärnor, så att de ska vara konstant ”bubbliga” och lyckliga. Doktor Cable är en riktig skurk, genomond och visar ingen hänsyn. Invånarna i Snyggingstan föraktar alla som inte är opererade, de är fula och osäkra, idealet är de snygga, säkra, bubbliga (vad är egentligen nytt där?).

”De rätta” bör inte läsas som fristående bok, den gör sig bäst helt enkelt som de avslutande delen i en trilogi. Det händer alldeles för mycket i ”Ful” och ”Ful eller snygg” för att man ska kunna hänga med tillräckligt bra i ”De rätta” utan förförståelsen.

Nu kommer tydligen ”Extras”, som ska handla om helt andra personer än Tally, Zane och David. Innan jag läste ”De rätta” var jag väldigt ointresserad av att läsa fler böcker i ”Ful”-serien, men det är jag inte längre. När ”Extras” kommer på svenska kan ni lita på att jag kommer att hänga på låset för att få tag i den också. Även om jag för allt i världen inte skulle vilja leva i den, gillar jag den framtid som Westerfeld målar upp i ”Ful”-serien.

Det var länge sedan jag läste en bok i en enda sittning, men nu har det hänt. Ändå var läsningen inte särskilt lustbetonad. Ofta ville jag lägga ifrån mig boken, göra som en av skurkarna i förra årets julkalender och förvandla bokstäverna till oläsbar nonsens. Men fortsatte gjorde jag, och det faktum att jag läste med en av mina döttrar sovande bredvid mig gjorde det hela ännu mer plågsamt. ”The Mother’s Tale” är, som titeln antyder, ytterligare en mammaskildring. Romanens berättarjag, vars namn förblir okänt, har gett upp en framgångsrik karriär för att vara hemma med sina två barn: Cassie, fjorton månader och Zach, tre månader. Matematiken talar sitt tydliga språk: barnen har kommit nästan ofattbart tätt, och livet, så som det en gång tedde sig har tagit slut.

Det här skulle kunna vara en australensisk ”I en familj finns inga fiender”, och det trodde jag också till en början, men snart tar berättelsen en otäck vändning och blir något helt annat. En förtätad thriller om det allra mest förbjudna? En ”Medea” för det tjugonde århundradet? Jag behöver inte skriva rakt ut vad detta fruktansvärda är, jag tror ni förstår. Länge satt jag och funderade på hur jag skulle kunna skriva den här recensionen utan att antyda vad som händer, men det går inte. Hederskodex får ursäkta, men det går faktiskt inte.

”The Mother’s Tale”. Mammans berättelse alltså; en specifik mamma, inte en mamma, vilken som helst. Jag tror att den bestämda formen är i högsta grad avsiktlig, för är det något man behöver under läsningen av Camilla Nolis djupt obehagliga men vackert skrivna debutroman är det distans. Särskilt om man råkar vara förälder själv. Man vill inte föreställa sig att romanens anonyma berättarjag kan vara vem som helst, kvinnan med mörka ringar under ögonen på ICA som fräser åt sitt barn lite, lite för aggressivt, den leende kvinnan i föräldragruppen… eller du själv. Som sagt: man distanserar sig under läsningen av ”The Mother’s Tale”. Inte omedelbart; i början, när ljuset är mjukt sepiafärgat av nattlampan och det nyfödda barnet ligger vid moderns bröst, är identifikationen total. Även lite senare, när bilden av det idylliska moderskapet börjar krackelera, är jag sympatiskt inställd till berättarjaget. Exakt när sympatin försvinner skulle vara en intressant bokcirkelfråga. Jag blir otroligt sugen på att diskutera ”The Mother’s Tale” med andra mer eller mindre nyblivna mammor, men misstänker att mammorna i min föräldragrupp skulle sätta kaffet i halsen, göra korstecken och sedan aldrig mer vilja träffa mig om jag satte boken i händerna på dem.

Det är lätt att värja sig totalt, måla ut berättarjaget till ett monster, en svartfet tragisk rubrik i kvällstidningarna, men jag tror att det är ett misstag att gå den vägen. Visst, det är bekvämt att ge henne attributet ”det andra” – mamman, den specifika, anonyma, monstruösa mamman, aldrig ”en mamma”, vilken som helst – men genom att svartmåla och direkt ta avstånd missar vi, tror jag, Camilla Nolis intentioner med romanen. Debatten om det så kallade goda moderskapet fortgår hela tiden. Senast igår kväll satt en hemmamamma hos Dr Phil och såg ner på alla mammor som förvärvsarbetar, menade att de som – citat – drar på sig strumpbyxor och lämnar sina barn hos främlingar överger sina barn. En god mamma är en självuppoffrande mamma – hur länge ska den myten få frodas och implanteras i våra huvuden? Så länge den lever och frodas kommer händelser likt de som skildras här tyvärr inte stanna i fiktionen. Samtidigt kan jag, lite matt, och i egenskap av en (oftast) ganska glad tvåbarnsmamma undra: vad är de positiva mammaskildringarna? Nu är ”The Mother’s Tale” extrem, men även på det aningen mindre kolsvarta spektrat är avsaknaden av glädje och kärlek anmärkningsvärd. Kanske är det så att man inte har behov av att skriva om det lyckliga, men jag undrar om det är sant när det gäller just mammaskildringar. Att vara förälder är ju att åka känslomässig berg-och-dalbana dygnet runt, ofattbar lycka och ofattbar trötthet och ofattbar frustration om vartannat – men varför har tröttheten och frustrationen så totalt dominerat det som börjar bli en litterär genre? Härmed efterlyser jag en roman om en småbarnsmamma som INTE vill a) sticka ifrån sin familj b) ta livet av sig eller c) ta livet av sina ungar. Bara en. Går det att ordna, tror ni, eller måste jag skriva den själv?

Jag brukar rätt ofta få frågan om varför mina böcker utspelar sig i Umeå.
Lovar att det är massa författare som skriver böcker i Stockholm som aldrig behöver svara på sånt.
Det är ungefär samma som ”varför skriver du ungdomsböcker?”. Jämför den med ”varför skriver du vuxenböcker?”.
Mhm. I rest my case.

Den här bloggposten ska handla om en Västerbottens-barnbok. Riktigt kluriga minoriteter ju!
Jag började läsa Annalena Hedmans ”Min första världssenastion” på väg till jobbet häromveckan. Jag blev direkt på väldigt bra humör. Det är nånting med den. Ingen gapskrattshumor, men något underfundigt och väldigt, väldigt mysigt. Den livade verkligen upp min vanliga, halvtråkiga onsdagspendling (eller vad det nu var för dag).

Huvudpersonen är Abbe, smeknamn för Albertina. I nuet befinner hon sig på en lyxkryssning som hennes mamma tagit med henne på efter en Triss-vinst. Den är så tråkig för Abbe att hon använder mammans mobiltelefon för att prata in historien om förra sommaren när hon och hennes kompisar hos mormor och morfar kom på att de skulle försöka slå något världsrekord. Äta flest mums-mums, stoppa in flest sugrör i munnen, eller något sånt. Kompisarna heter Nadja och Antón. De bor i det påhittade Istermyrträsk i Västerbottens inland. Ett litet samhälle med det mest nödvändiga; bibliotek (med stammisarna arga gubblandslaget), affär, torg och sånt. Abbe är där för att hennes mamma måste jobba, men hon har kul med kompisarna och hur världsrekordförsöken så småningom engagerar fler än bara de tre.

Berättelsen är en blandning av lite vardagsrealism / lite skröna / lite tokroligt. Det slår verkligen inte över åt något håll (tokroligt kan ju lätt bli ett no-no som bokbeskrivning annars). Ett exempel är att Abbes morfar pratar dialekt – vanligtvis ett otroligt jobbigt moment i skrift tycker jag. Men här? Funkar! Balansen hålls, och man får en rikssvensk tolkning direkt efter. Bra för alla oss som inte kan flytande västerbottniska även fast PO Enqvist nu har lärt oss pären och tokot.
Det är också en bra balans i hur Abbe är – kring tio, hon både fattar mycket och är lite barnslig ibland. Jag tycker Annalena Hedman har fångat det jättefint, precis som samspelet med de vuxna och de andra bipersonerna i boken. Det är väl bla det som gör att jag som vuxen har så kul medan jag läser. Det finns absolut något för mig här!
Världssensationen känns i korthet väldigt säker, och för att vara en debut jättesäker. Som bonus sitter man och myser och småfnissar efteråt.

(Men kolla, alltså det här Istermyrträsk. Vad är grejen med det egentligen?)

Fiffigt omslag! Del 1 heter ”Vad mina vänner inte vet” och del 2 ”Vad min flickvän inte vet”, författare Sonya Sones.
Det handlar om kärlek med förhinder. Sophie, tjejen, är sådär lagom rätt och lagom populär på sin skola. En kille håller hon på att skaffa också, Duncan. Men, så finns ju den där andra killen. Murphy. Han är inte populär. Han är snarare skolans tönt, hackkyckling och mobboffer. Så pass mycket att hans efternamn blivit synonymt med att göra bort sig. Var inte en sån Murphy, är allmänt vedertaget att säga när man klantar sig.
Murphy och Sophie går i samma bildklass. Hon fattar inte alls vad som är grejen med Murphy, med tanke på Duncan som är perfekt, men något är det. Och mer blir det.

Det mest speciella med detta lilla par i böcker = prosalyrik! Ja, igen! I höstas kom ju Aase Bergs pärla ”Människoätande människor i Märsta”, en poesiroman, och nu Sonya Sones. Det känns lite för tidigt att kalla det en trend, men kanske starten på en? Sonya Sones är inte alls lika lekfull och nydanande språkligt sett som Aase Berg, men hon har andra kvaliteter. Det går verkligen undan samtidigt som man får allt man behöver i Sophie och Murphy-historien. Koncentrerat och fokuserat berättande. Av den anledningen ser jag en perfekt läsargrupp för de här böckerna – lässvaga och/eller läsointresserade. Ni som är lärare eller bibliotekarier, testa. Korta stycken på varje sida, mycket luftigt utseende. Man läser lätt tio-femton sidor, och sen är man inne.

Jag tycker historien är charmig och gullig, i chicklit-format även fast del 2 berättas ur Murphys perspektiv. 1:an är starkare, 2:an lite tjatig med en känsla av att en del grejer tas om och tas om. Greppet med att berätta ur två synvinklar gillar jag ju, men man måste känna att man går framåt, inte står och stampar. I det stora hela, charmigt ändå. Kärlekigt. Pirrigt. Och snabbt, som sagt! På ett läspositivt sätt.

För Ig har det senaste året varit helvetet på jorden, så när han en morgon vaknar upp från oroliga drömmar och upptäcker att han under natten utrustats med ett par horn känns det helt logiskt. Snart visar det sig att hornen har en bieffekt: alla han möter berättar sina mörkaste hemligheter för honom. Ig bestämmer sig för att ta reda på svaret till den enda hemlighet han är intresserad av – vem mördade hans flickvän Merrin? I staden där han bor är det allmänt ”känt” att det är Ig som är mördaren, fastän han aldrig dömdes för brottet. Ig vet dock att han är oskyldig, och utrustad med sina horn och sina nyvunna magiska krafter beger han sig ut på jakt efter sanningen.

Joe Hills andra roman och tredje bok (debuten ”20th Century Ghosts” är en novellsamling) ”Horns” är egentligen ingen skräckroman. Snarare en gripande coming of age-berättelse om kärlek, hämnd och barndomsminnen med fantastiska attribut. Ni som läst ”Heart-Shaped Box”/”En hjärtformad ask” kommer att känna igen blandningen av råbarkad humor och allvar, glimten-i-ögat-skräck och en alltigenom mänsklig, mer djupgående sorts skräck: att förlora någon man älskar. Hill är duktig på att skapa sympati för sina tilltufsade protagonister; tyvärr lyckas han inte riktigt lika bra med antagonisterna. Romanens skurk, vars identitet får förbli okänd med hänvisning till vårt hederskodex, är förvisso intressant i sin utstuderade obehaglighet men särskilt tvådimensionell känns han inte. Att han kunnat dölja sitt rätta jag i så många år känns en smula otrovärdigt. Det är också min enda egentliga invändning. I övrigt är ”Horns” synnerligen läsvärd; den typ av roman som blurbförfattare brukar skriva ”flies right off the page” om. Grattis, Joe, du är härmed uppflyttad till hardcoverligan!

Ni kanske undrar varför jag inte nämnt Joe Hills småkända pappa än? Det är för att jag tycker att Joe Hill är så pass bra att han bör bedömas på egna meriter. Men visst bär ”Horns” – liksom Hills tidigare alster – ekon av en viss Stephen Edwin, inte minst i de sol- och nostalgidränkta tillbakablickarna till Igs och Merrins tonårstid. Den intresserade kan även notera åtminstone två tydliga referenser till ovan nämnda Stephen Edwins författarskap, plus en liten Dean Koontz-diss i förbifarten. Och ja, nu blev det ju en liten harang om pappa King ändå. Jag tycker, som jag varit inne på tidigare, att det är intressant hur litet Hills behov av att fjärma sig från sin pappas karriär tycks vara. Inte för att Joe Hill är någon karbonkopia av King, tvärtom, men trots att Hill stilistiskt och tematiskt mer eller mindre står på egna ben faller det proverbiala äpplet inte alltför långt från päronträdet – och framför allt gör han inga större försök att dölja det. Snarare upplever jag att släktskapet - nu talar jag mer om det litterära släktskapet än det biologiska - så att Kings och Hills verk talar med varandra, inte helt olikt Paul Austers och Siri Hustvedts fiktiva världar. Fint, tycker jag, som länge hyst ett – inbillar jag mig – sunt och balanserat intresse för klanen King (se t ex det här inlägget från min gamla blogg). Med ”sunt och balanserat” menar jag att jag någon gång under min livstid planerar att besöka familjen Kings kråkslott i Bangor, Maine… men jag tänker inte bli helt Annie Wilkes utan nöja mig med att fotas utanför grindarna. Någon sade att Joes lillebror Owens novellsamling ”We’re All In This Together” också påminde en del om pappa King. Ska ta och undersöka om det stämmer vid tillfälle.

Angående Kafkaanspelningen i recensionens första mening så är det inte första gången Hill skriver om märkliga metamorfoser. En av de bästa novellerna i ”20th Century Ghosts”, ”You Will Hear the Locusts Sing”, handlar om en utstött tonårspojke som förvandlas till insekt. Läs den – och för all del hela novellsamlingen, som är nästan rakt igenom briljant – om ni inte redan gjort det!