Ja! Det börjar bli dags nu snart, för Berlin. Vi ska åka på en första rekarresa för att se vad som behövs köpas in till det nya hemmet och jag är, förstås, nyfiken på bokhyllesituationen. Vi hyr möblerat, åtminstone delvis. Det kan ju betyda mycket.

Men det är inte bara bokhyllorna jag funderar över. Det är också innehållet. Var ska jag ha mina största samlingar med oläst? I Stockholm eller i Berlin? Klart är att vi kommer frakta böcker till Berlin, frågan är bara hur många. Igår gjorde vi i alla fall ett första inköp till Berlinhyllan. Per Anders Fogelströms stadsserie (jag är inne på den här gamla ”tavla på väggen”-idén från förra året). Kanske utkristalliserar det sig med tiden, när jag ser var och hur jag tillbringar mest tid. Jag tror jag kommer resa mer mellan de två städerna än vad Daniel och Tage gör, eftersom jag är den som arbetar och drar in pengar till hushållet. Men restid betyder lästid och jag som aldrig har pendlat till jobbet (mindre än 10 minuter mellan hem och kontor ger inte så mycket läsro) kommer nu få mycket tid till läsning. Mycket som förändras i höst med andra ord!

Ni av bokhoras läsare som testat på dubbla boenden (inte bara att man sover över hos sin partner, utan två riktiga boenden) hur har ni gjort med böckerna? Och annat med för den delen.

Jag har lite svårt att se etablerade författare som vanliga människor. Låt gå för de som jag råkar känna (som Johanna L), det är en helt annan sak med t.ex. Haruki Murakami, Nicole Krauss eller Pija Lindenbaum. Jag föreställer mig liksom hur de knallar omkring och är FÖRFATTARE hela dagarna. Vad författare gör? De umgås med andra författare iklädda polotröja, drickandes rödvin, konverserandes idel smartheter, såklart. Sedan har vi förstås Liv Strömquist. Liv släpper smarta, roliga seriealbum, gör serier till Bang och har gjort ett par kalendrar, varav Manshororna pryder min ena vägg. Min inställning till Liv kan beskrivas med fem ord: måttlös beundran och alltid ha-begär. Liv reder ut begreppen och ger mig otroligt mycket kredd på fester och mingel, när jag reciterar det hon har lärt mig. Liv är avslutningsvis underbar och vass i P3s Tankesmedjan under vinjetten Rätta mig om jag har fel. Och – ja just det! – i morgon skriver jag om hennes nya album ”Prins Charles känsla”. Såklart att just hon måste bli mitt första måndagsmöte för hösten.

Det har ju varit sommar och många brukar ju läsa mer under semestern, men inte alla, hur förhåller det sig för dig? Vilken årstid är din högsäsong för läsning?

Jag läser när som helst, bara jag har tid. Just nu har jag knappt varit ledig, för jag har jobbat så mycket med mitt nya seriealbum. Då läser jag bara böcker som kan användas i serierna. Annars läser jag året runt, jag älskar att läsa.

Vilken var den senaste bok du läste och vad tyckte du om den?

För några dagar sedan läste jag ut ”Yarden” av Kristian Lundberg. Det är en extremt välförtjänt hyllad bok, den är så FRUKTANSVÄRT bra. Jag var helt skakis flera dagar efteråt. Jag är väldigt jobbig när jag läser nåt jag gillar, jag pratar om det som en frikyrkopastor och tvekar inte att ta upp boken och läsa olika delar högt för den jag råkar umgås med. Min kompis Amanda ringde t ex mig för att prata om en sak som hänt på hennes jobb, men då fick hon istället en lång högläsning ur Yarden i telefonen. Så kan det gå.

Det enda som deprimerar mig med alla hyllningar till ”Yarden”, är att den berättar om något som ingen annan författare skriver om: alltså att vara längst ner i klass-samhället, med osäkra anställningar och ett vidrigt löneslaveri. Alla svenska journalister och författare är så medelklassiga att en skildring av att arbeta i hamnen är lika mycket scinece fiction för dom som att någon beskrivit miljön på Mars. Man önskar att det skulle publiceras mer samtida arbetarlitteratur, speciellt med tanke på det extrema för-ytligande av begreppet arbete som pågår i samhället, t ex med politiska kampanjer som MUF:s ”Sverige jobbar”.

Du refererar ju en hel del till böcker i dina serier – vad läser du helst när du är ledig?

Jag älskar jag de gamla vanliga husgudinnorna, Sylvia Plath, Tove Dittlevsen, Suzanne Brögger, Birgitta Stenberg, för att nämna några. Sen läser jag gärna facklitteratur och även poesi.

Det enda jag aldrig läser är deckare. Jag har bara läst en enda deckare i hela mitt liv. Det var när jag var i Mexico, och nån svensk backpacker gav mig en pocketversion av Liza Marklinds ”Sprängaren”. Sedan åkte jag ut i djungeln, och skulle vara där en månad, men hade glömt att köpa med toalettpapper från stan. Så det slutade med att jag använde hela ”Sprängaren” som toalettpapper, och när jag skulle åka därifrån eldade jag upp de sista resterna av boken, eftersom det är så man måste göra för att inte lämna efter sig sopor. Jag tyckte inte att boken var särskilt bra, men att använda hela boken som toalettpapper – och sedan anordna ett bokbål av resterna – SÅ dålig tyckte jag inte att den var.

Hur är du som bokläsare: läser du en bok i taget eller flera samtidigt? Gör du hundöron eller antecknar du i dina böcker eller är du väldigt rädd om dem?

Jag läser flera böcker samtidigt, och jag är inte rädd om dom (som man kanske förstår av svaret ovan).

Hur sorterar du din bokhylla?

Jag har faktiskt en poesihylla, en seriehylla, och sen skönlitteratur och facklitteratur på olika ställen.

Vilket är ditt önskescenario för bokens framtid? Jag ser t.ex. framför mig hur jag kopplar in typ elektroder mellan hjärnan och böcker, så att jag kan läsa flera böcker samtidigt och liksom ta in allting som jag vill läsa, medan flera andra helst vill fortsätta läsa i pappersböcker.

Jag vill fortsätta läsa pappersböcker! Jag är för paranoid för att drömma om elektroder i hjärnan.

Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Jag beställde precis ”Det ondas blommor” av Baudelaire på AdLibris, fick nån slags inspiration att läsa om honom. Det ser jag fram emot.

Okej.

Man kan säga att en person som tömmer den blå delen i sin [färgsorterade] bokhylla för att arrangera sina favoritböcker och ett fotografi av sig själv för att ta ett foto, har alldeles för mycket tid.

Seså: säg det!

Men, jag kunde inte låta bli att göra som Johanna L. Eller snarare: som Akademiebokhandeln vid Hötorget har låtit henne göra. Jag gjorde helt enkelt Mitt livs bokhylla.

Även om det nog snarare blev de senaste årens bokhylla. Se här:

Först ut är Deborah Spungens ”Inte som andra döttrar” – som typ var den enda bok jag läste när jag pluggade – men då läste jag den flera gånger också (regelbundna besökare på Bokhora vet att jag inte är en typisk omläsare).

Sedan följer ”Extremt högt och otroligt nära” av överskattade Jonathan Safran Foer. Behövs ytterligare förklaringar? Jag håller helt enkelt bara historien om lillgamle, smådryge Oscar Schell extremt högt och otroligt nära, okej?

Därefter skådar Miranda July, pretentiös i sin egen quirkyness, och som jag älskar’t!

Torgny Lindgrens ”Till sanningens lov” blev en otroligt intetsägande film, men boken tröttnar jag aldrig på.

Johanna gillar ”Fågeln som vrider upp världen”, men jag föredrar ”Kafka på stranden”, som jag nog ändå måste tacka just JohL för att jag läste.

Saknas i hyllan gör Elizabeth George, som jag inte kan sluta läsa. Jag måste bara få veta hur det går för Lynley och Havers! Och John Saul, vars ”Det andra barnet” jag skrivit oändliga kopior av. Dessutom saknas ju den där brevbärar-ekorren som mamma och pappa högläste för mig och Tvillingarnaböckerna som jag plöjde i slukaråldern.

Johanna L har alltså skrivit om sin bokhylla här. Där eller här eller i din egen blogg kan du ju skriva om din egen också.

Tänker helt plötsligt på hur ledsna Rita och Mellberg blir i ”Fyrvaktaren” när polisen Petra och hennes tjej ska flytta hemifrån med den lilla bebisen Leo. Att inte få vara nära sitt barnbarn, jag har inte förstått förrän nu hur viktigt det är.

Tydligen är det helt andra saker jag minns och reflekterar över nuförtiden.

Vi hade kalas på mitt jobb igår. Vi fick många jättefina paket, och i ett av paketen gömde sig den här godbiten. Det var omslagsnörden (får jag skriva så?) Anna Winberg som gav oss den otroligt uppskattade presenten. Min plan var att börja läsa i den på pendeltåget hem, men fredag kväll, vet ni. Jag lutade huvudet mot glaset istället och jag vet i sjutton hur det blir med den där läsningen. Men nyfiken, det är jag.

Jag läste precis ut ”Fatta Eld” och nu vågar jag egentligen inte börja på en ny bok – ”Mockingjay” kan ju komma närsomhelst! Jag vill fortsätta läsningen NU. ”Fatta eld” har en sådan sjukt störande cliffhanger.

Måndagsmötena är tillbaka efter sommarlov och vi börjar med Denise Rudberg som är högaktuell med ”Ett litet snedsprång” (och även första delen i ungdomsserien ”Baristas”). Denise är dessutom ständigt aktuell hos oss kan man säga eftersom våra inlägg om hennes ”Tillsammans”-böcker fortsätter att få nya kommentarer. Läs mer om det här. De flesta inlägg på bloggen har ju annars en kortare livslängd så det är lite ovanligt.

Hallå Denise! Vad läser du just nu?

Mian Lodalens nya bok ”Tiger”. Det är som att slungas tillbaka till sin egen tonårstid, jag kan nästan ta på min egen ångest från den tiden vilket gör det klart omvälvande att läsa. Den är oerhört skickligt skriven.

Genrebyte från chicklit till elegant crime-deckare! Vilka är dina egna deckarfavoriter?

Stieg Trenter är nummer ett för mig och kommer med sin långe och bufflige hjälte Harry Friberg alltid att vara så. Bland de nutida är jag mycket förtjust i Rennie Airths prisbelönta deckartrilogi med Scotland Yard-experten John Madden i spetsen. Ruth Rendell/Barbara Vine är också på min topplista.

Läser du mycket deckare?

Ja, har alltid gjort det. Min första vuxenroman var just Stieg Trenters ”Färjkarlen”, min andra vuxenbok var ”Rädd att flyga”, men den läste jag av helt andra anledningar…

Hur är en bra deckare?

En bra deckare har en given hjälte. Samt någon stackare som behöver hjälp av denne hjälte för att få upprättelse av något slag. Samt en tydlig inramning. Jag gillar att veta var jag befinner mig.

Hur är en dålig?

Där boken börjar med att presentera alltför många karaktärer i för korta klipp, att man inte får möjlighet att vila i att lära känna dem. Något som är oerhört svårt att undvika. Vad jag dessutom ogillar är när krimspåret är helt utan trovärdighet. Jag vill känna i alla fall viss trovärdighet till att detta skulle ändå kunna ske i verkligheten. Har därför något svårt för när vampyrer etc gör entré.

Har du läst något speciellt bra i sommar?

Det är dagen efter en middagsbjudning och lägenheten är välstädad, men med resterna av en lyckad kväll. Några oliver på väg att vissna i en skål från fördrinken,  i diskhon ett par vinglas som inte rymdes i diskmaskinen. Och så vidare. Barnet kryptränar på filt, mannen förbereder en radiosändning och jag läser Louise Boije af Gennäs ”Högre än alla himlar” inför en recension. Hittills är det väldigt… ordrikt. På sistone har jag märkt mig ha en förkärlek för tydliga, raka meningar. Jag behöver inte snirklar och tusen adjektiv.

Vad läser ni?

Regnet har öst ner idag, åtminstone under eftermiddagen, så jag fick rejält med lästid och passade på att klämma del 4 i Sookie Stackhouse-serien, ”Död i andras ögon”.

Trots att den innehåller det mest pinsamma kapitel jag någonsin läst (jag försökte högläsa för mina kollegor i går – men jag blev alltför generad) tycker jag att den är bäst hittills. Det kan bero på att bara vissa delar av den finns med i tv-serien (jag hoppas att resten kommer i säsong 4!), men framförallt gillade jag personlighetsförändringen som en av vampyrerna i boken genomgick. Jag önskar att jag hade kunnat börja läsa i del 5, ”Hur död som helst”, på en gång men den har jag tyvärr inte hemma. Med andra ord kommer jag att skriva om något annat än True Blood på Bokhora inom en snar framtid.

Ibland läser man böcker som är rätt bra men inte fantastiska. Man uppskattar dem under stunden men det är inga titlar man skriver upp på sin bästa lista. Efter ett tag glömmer man bort dem.
Och sen finns det såna som följer kriterie 1-3, men man glömmer förvånande nog inte bort dem. Fortfarande inte en favorit, men det är något som inte riktigt går att sätta fingret på som vägrar lämna en.

Just en sån är ”Breath” av Tim Winton för mig. Läste den för ett par veckor sen. Det gick långsamt, inte en bok att rusha igenom. Tyckte den var rätt bra, men i klass med typ ”Prep”? Oh nej. Och ändå. Jag kan som inte sluta tänka på huvudpersonerna. Eller stämningen. Eller havet. Eller hur Michael Hutchence dog. Det är det allt börjar med, inte MH men den typen av dödsfall. Bruce Pike är ambulanssjukskötare och han kommer till en sån olycka. Den kickar igång massa minnen hos honom, hans barndom, en kille han lär känna, Loonie, deras våghalsiga och farliga lekar som så småningom tar dem till havet där de möter Sandro som är en surfargud. Och hur allt detta trettio år senare fortfarande är så betydelsefullt för Pikelet.
Han är en klassiskt gnällig och feg man av just den typen som JoÖ hatar men som jag gillar.
Och så den där annalkande katastrofen som man känner från första sidan.
Något. Jag säger det. Verkligen något.