När tvåtusentalet inleddes var jag inne på mitt femte år i Stockholm, mitt tredje år som managementkonsult och var på väg att flytta ihop med min dåvarande sambo i den lägenhet på Söder som jag bott i sedan några år tillbaka, granne med Karolina Ramquist. Hon hade blivit riksbekant året innan i samband med släppet av antologin ”Fittstim” och det efterföljande bråket med Ulf Lundell.

I november 2000 tvingades förlaget betala 1000 kronor i skadestånd till en kränkt Ulf Lundell och i den upplaga som trycktes samma år, var Lundells sexistiska brev borttaget. Själv tyckte jag att jag var en smula för gammal för ”Fittstim” men köpte den i julklapp till min mellersta syster, fem år yngre. För många av skribenterna i ”Fittstim” gick det faktiskt väldigt bra, flera av dem har gjort tydliga avtryck i vår svenska medieormgrup under det här decenniet. Till exempel Linna Johansson, Belinda Olsson och Linda Skugge.

År 2000 gladdes jag också åt Mikael Niemis Agustprisvinst, en seger måhända, för oss Tornedalingar.

Men mitt eget läsande under detta decennium har egentligen inte förändrats särskilt mycket. Jag läser fortfarande ganska vilt och spretigt, fortfarande helst biografier, jag håller benkoll på den svenska utgivningen, måhända läser jag mindre i pocket sedan bokhora drog igång sommaren 2006 och vi började få en del recensionsexemplar. Förut skrev jag in pocketsläppdatum i min kalender, men det kunde jag alltså sluta med då. Mitt förhållande till litteraturen och litteraturens förhållande i mitt liv, har däremot förändrats. Idag är det, inte en del av mitt jobb, men nästan närapå och en betydande del av min fritid. Jag har fått göra saker jag aldrig kunnat drömma om för 10 år sedan, och det gläder mig. Och jag kan tacka litteraturen och mer specifikt bokförlaget Forum för att jag nu sitter här med världens finaste man och en vilt sparkande bebis i magen. Det är också gott att tänka på. Numera är jag en del av litteraturvärlden, på gott och ont. För det är en liten ankdamm och ibland går svallvågorna höga.Och så snackas det:

2000 väntade jag så ivrigt på Carina Rydbergs ”Djävulsformeln” att jag t o m införskaffade den inbunden. Och nog var det smaskigt och nog blev det en snackis alltid. Inte minst i ljuset av att hon och Ernst Billgren kastade skit på varandra via varsin bok.

2003 frågade vi oss för första gången det här decenniet hur elak man får vara i en recension? Det var efter att Linda Skugge skrivit nedvärderande om Björn Ranelids utseende i en recension av hans ” Kvinnan är första könet” och innan vi ledigt svängde oss med uttryck som metrosexuell och det därmed blev legio även för män att ha linne och läppglans.

2007 pratade vi handväskor – fast vi initierade modebloggare och Rudbergkännare som följde kulturdebatten insåg snabbt att Lindbloms bok innehöll alldeles för lite varumärken för att vara trovärdig. Vi pratade också om – 10 år efter att Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” kom ut – det verkligen var okej att lämna ut folk i romanform, även om man lämnar ut sig själv samtidigt? Maja Lundgren fick klä skott på kultursidorna.

2008 förfasade vi oss både över Lars Noréns kvinnoaffärer och naivitet när han tror att han ska kunna köpa ett hus i Provence för ett förlagsförskott, må så vara på en mycket utlämnande roman. Andäktigt bläddrade kultureliten igenom de många sidorna i hopp om att hitta sitt namn däri. Jag skrev en väldigt personlig text om boken.

2009 Frågade vi oss, några år efter att Oprah frågat James Frey detsamma, hur sann en historia egentligen måste vara för att få kallas sann på ett bokomslag och i bibliotekshyllorna. Uppenbarligen inte så sann, tyckte Liza Marklund och Mia Eriksson och de 11 000 inläggen på sajten Familjeliv.

2010 tror jag personligen att vi kommer få en större debatt kring fasta bokpriser och räddningsaktioner för bokförlag. Sedan vågar jag inte sia längre – än att läsplattan blir årets julklapp 2012.

Och så hoppas jag vi slipper indignerade utrop kring den svenska romanens död. Inte ens min hypokondriska farmor har hållt på att dö lika länge och högljutt. För att inte tala om frekvent. Minst en gång per år.

Det här är en så oväntad och otrolig lista så jag vet inte hur jag ska lyckas greppa den. I Norge har de ett pris, Bokhandlerprisen, och där är i år en barnbok med och tävlar mot nio vuxenböcker. Alla i samma kategori. Det finns bara ett (1) pris. Förstår ni?! Jag gör det knappt.
Så här ser nomineringslistan ut:

Herbjørg Wassmo ”Hundre år”
Jo Nesbø ”Panserhjerte”
Karl Ove Knausgård ”Min kamp. Første bok”
Kjersti A. Skomsvold ”Jo fortere jeg går, jo mindre er jeg”
Knut Faldbakken ”Totem”
M. Gilbert og E. Fosse ”Øyne i Gaza”
Maria Parr ”Tonje Glimmerdal”
Pedro Carmona-Alvarez: ”Rust”
Roy Jacobsen ”Vidunderbarn”
Stig Sæterbakken ”Ikke forlat meg”

Barnboken är Maria Parrs ”Tonje Glimmerdal”, och den har fått jättefin kritik. Men… som om… som om Sofia Nordin skulle gå upp mot Steve Sem-Sandberg! Svindlande. (Verkligen?)

Den 17 nov delas Bokhandlerpriset ut. (Alla som jobbar i en bokhandel får rösta.) Det har hänt en gång tidigare, 1986, att en barnboksförfattare fick det. Anne-Cath. Vestly var det då. Jag rapporterar hur det blir i år.

De senaste fyra dagarna har jag i princip bara läst bokmässetwitter, så därför var det roligt att komma till jobbet och hitta en riktig papperstidning med en utvald artikel på stolen, courtesy of min kollega. Det här var artikeln, och jag och kollegan fokuserade allra mest på vad politikerna läser (vi är ju svensklärare gubevars). De fick alla säga sin favoritbok.

Lena Adelsohn Liljeroth: ”Hemsöborna” av Strindberg.
Mona Sahlin: ”Blonde” av JCO.
Maud Olofsson: ”En blomma i Afrikas öken” av Waris Dirie.
Maria Wetterstrand: ”Sagan om ringen”-trilogin.
Lars Leijonborg: ”Romanen om Olof” av Eyvind Johnson.
Göran Hägglund: Valfri av Graham Greene.
Lars Ohly: Väinö Linnas Torpar-trilogi.

Någon mer än jag som tycker att svaren känns 1) lite väl tillrättalagda, det ska vara ”bra böcker” eller 2) rätt läsointresserade?
Till kategori 2 tycker jag att Maud Olofsson verkar höra. Hon säger att hon läser gärna och mycket, men nämner sen ”En blomma i Afrikas öken” som kom ut för tio år sen. Även Maria Wetterstrand med sin Tolkien-trilogi. I mina ögon en väldigt typisk tonårs/tjugoårsåldern-läsning.

Men där man vill plocka fram lögndetektorn på riktigt är ju i kategori 1 för Leijonborg, Liljeroth, Hägglund och Ohly. Inga lättsamma topplistefavoriter här inte! Gudarna ska veta att jag skyr frågan om min favoritbok som pesten själv, men jag undrar hur pass färska och sanna deras olika val är? Och har de verkligen läst heeeela böckerna eller bara ett utdrag? Speciellt Göran Hägglund är intressant efter utspelet om smaken hos verklighetens folk kontra kulturelitisterna… och sen drämmer han till med Graham Greene! Är det helt okej, Göran? Är inte Greene lite för… ja, svår?

Igår anordnades det en spännande bokdebatt i Natur & Kulturs lokaler. Initiativtagare var just NoK och bokförlaget Atlas. Jag var såklart där, liksom stora delar av branschen. Folk från alla förlag, tidningsmänniskor, bokälskare och så vidare. I panelen satt Linda Skugge, Otto Sjöberg och Per Helin. Det som skulle diskuteras var bokens framtid. Ni vet, det som vi har diskuterat på internet hela sommaren.

Men av diskussionerna blev egentligen intet. Panelen (i synnerhet Linda) hamnade snabbt i clinch med publiken och positionerna låstes. Linda anklagade bokbranschen för att inte tänka nytt, inte våga, inte vara nog mycket entreprenörer. Branschen försvarade sig och sedan gjordes inga försök att mötas på halva vägen och faktiskt våga prata om de här frågorna på riktigt. Att branschen hade kunnat säga att ”ja, vi är omsprungna på vissa områden, och andra inte” och att Linda hade kunnat visa lite mera ödmjukhet – allt snack om Vulkan och nya sätt att ha förlag till trots, så ger hon faktiskt ut sina egna böcker på ett traditionellt förlag. Man kan ju undra varför, när det är så snabbt och enkelt och mycket BÄTTRE att göra allt själv.

Nåväl, det finns ändå mycket intressant från kvällen. Självklart har eventet en blogg där man kan snacka vidare, gör det! och många gäster twittrade. Jag hade också tänkt göra det, men mina batterier tog slut efter en intensiv dag i Göteborg, då jag skött hela min internetkonsumtion via mobilen. Läs twittringarna här #bok0827

Och precis som Piratförlagets Mattias Boström konstaterade i en sista twittring: Eftersnacket när panelen klivit av och vi minglade runt, blev ju bra och intressant. Även om vi diskuterade i rätt så slutna grupperingar.

På bokmässan ska bla jag, Isobel, Unni, Linda och Daniel prata vidare om det här i en paneldebatt på fredagseftermiddagen. Återkommer med tid och plats när det närmar sig, men jag hoppas vi får till mer diskussion och mindre försvarande av positioner.

Författarmanifestet för 2010-talet har nu fått ett motmanifest signerat 32 författare: manifest för en olovlig litteratur. Oavsett vilken falang man ansluter sig till (jag tycker nog att båda har en poäng) kan vi väl enas om att det är kul – och efterlängtat! – med en litteraturdebatt som faktiskt handlar om LITTERATUR?

Har ägnat helgen åt mestadels icke-litterära ting (banan- och morotspuré, tandlösa leenden, knubbiga små fingrar som griper tag i mina händer) men jag hoppas att det inte är för sent att brista ut i ett gert fylkingskt ”ÄNTLIGEN!” över det manifest som sju yngre författare publicerade i gårdagens DN. De vill göra 2010-talet till ett berättandets årtionde, och det låter ju alldeles strålande. Som jag tjatat!

Mycket av det som sägs i manifestet kan tyckas självklart, men efter att ha genomlevt ett decennium präglat av fixerat vid besatt av autenticitet och en rätt motbjudande dokusåpamentalitet som spritt sig från TV-tablån till kultursidorna kan inte vikten av den goda berättelsen – det oförställt fiktiva – nog understrykas. Så Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff: tack! Från djupet av mitt fiktionsträngtande bokhorehjärta. Låt nu 2010 verkligen bli årtiondet vi kommer att se tillbaka på som det årtionde då fiktionen gjorde storstilad comeback inom den svenska nutidsprosan. Ingen skulle bli gladare än jag.

Vad tror ni, tillhör 2010-talet det klassiska berättandet eller kommer reality- och skrivarkursproseskruvstäden hålla oss fast ett tag till?

Vad händer efter allt? Det är Mark som ställer den frågan, halvt på skämt, halvt på allvar. Vi har just diskuterat hur nära i tiden (eller långt borta) vi är ifrån en torrent som heter ”All music ever made”. Vi sitter i Hultsfred, mitt på festivalområdet och trots att den lilla hembygdsgården skallrar av musiken från festivalscenerna runtomkring, är vi, femtontalet personer inbjudna av Media Mötesplats Malmö, väldigt koncentrerade på att prata framtiden för mediabranschen. Alla har olika fokus – musik, media i allmänhet, film, mobil och så vidare. Jag tänker mycket på bokbranschen förstås. Och när jag blir ombedd att delta i Media Mötesplats Malmös bloggstafett så tänker jag återigen på Marks fråga.

Vad händer efter allt? Efter att all världens musik eller all världens litteratur finns tillgänglig i våra datorer? Det är målet för Google Books till exempel. All books ever written.

Kommer min färgsorterade bokhylla vara ett minne blott? I teorin kan den redan vara det, för våra lite drygt 2200 titlar får redan plats i den senaste versionen av Kindlen. 23 bokhyllor ersatta av en liten platta inte tjockare än en ordinär tjejtidning som inte sålt alla sina annonsplatser.

Vi har pratat om det tidigare här på bokhora. Vi har haft en omröstning där endast 12% av våra läsare satte någon som helst tilltro till den digitala bokens framtid. Jag var en av de med tilltro. För hur mycket jag än älskar den fysiska boken – dofter, färger, att bläddra i ett tummat och älskat exemplar – så tror jag att den digitala boken kommer att slå igenom. Ganska snart och ganska stort.

Vad kan man inte göra med formatet? Författaren Isobel Hadley-Kamptz sa en gång att hon älskar internet för att hon inte vet var hennes egen hjärna slutar och andras börjar. Unni Drougge har inte bara lagt upp sin egen bok ”Boven i mitt drama kallas kärlek” som torrent på Pirate Bay och bett om donation ifall man gillade boken, nu håller hon också på och skriver en bok tillsammans med sina bloggläsare. Var slutar Unnis hjärna och var börjar våra?

Korsreferenser till romaner, beskrivningar av historiska skeenden, viktiga för romanen men som nu kan finnas med som en referens istället för långa sjok inne i texten? Tappar vi bokens själ om vi gör så? Passager som vi läsare vill diskutera med varandra. Kloka Åsa Lundholm kommenterade på mitt inlägg om färgsorteringen, om läsning som setts som en relativt ensam, men också intellektuell och karaktärsbyggande verksamhet. Här kan den ensamheten bytas ut mot något annat.

Författare som glömts bort kan vakna åter till liv och författare aldrig sedda kan få en stund att synas tack vare den digitala boken.

Inom 10 år kommer all världens litteratur och musik att finnas tillgänglig för dig och mig. Den dagen blir det väldigt svårt att förtjäna sitt uppehälle på att sälja enskilda exemplar av böcker och musik.

En gång i tiden fanns inte pengar. Vi använde oss av byteshandel eller självhushåll. En annan gång i tiden levde konstnärer, författare och musiker på mecenater. I framtiden, om du likt min sambo är ett fan av Star Trek, så vet du att pengar återigen inte finns. Men skapandet finns där, och nyfikenheten, och all music ever made och all books ever written. Tillgängligt för alla.

Tiderna förändras som de alltid har gjort. Men det går så våldsamt mycket fortare nu. Ingen vet hur framtidens betalningsmodeller kommer att se ut. Vi vet, det ser vi redan nu, att det kommer att värka medan vi arbetar fram dessa nya modeller där andra saker kommer att vara värda andra summor.

Men i övrigt? Kristin Heinonen på What’s Next liknade det skifte vi står inför nu, med bilindustrins framfart. Något som revolutionerar världen som vi känner den. Det är en bra liknelse. Inte minst för hur den slog ut den amerikanska kollektivtrafiken. Eller hur bilen som fortskaffningsmedel värkte fram i Sverige på bekostnad av annat och trots att den upplevdes som ett mycket stort hot.

Nu värker vi fram bokens framtid, och musikens, och stora delar av den traditionella medievärldens. En som vet mer om det och som jag skulle vilja lämna över den här stafettpinnen till är Daniel Johansson. Daniel är industridoktorand och forskar kring hur musikindustrin påverkas av det teknikskifte som nu sker.

Tillsammans kanske vi kommer närmare någon sorts lösning, inte idag, imorgon, men i framtiden. Bokhoras läsare får gärna diskutera här i kommentarsfältet om ni vill.

Äsch! Det bara regnar här. Jag hamnade i soffan med del ett i en serie på fyra böcker om en tjej som flyttar till en liten, dimmig håla i nordvästra USA och blir kär i en kille med mörka hemligheter.

Ja, jag vet. Jag blev varnad, men ärligt talat blir jag lite provocerad av varningarna. Och efter en diskussion med en 10-åring om sommarens läsning (han har lånat två böcker på biblioteket med mig – de ska han läsa, om han hinner) har jag funderat en hel del på hur man faktiskt ska få barn och ungdomar att inse att det finns bra och spännande böcker. ”Det är så tråkigt att läsa”, klagade 10-åringen. ”Vad trist att du tycker det”, svarade jag. ”Tänk om det är så att du helt enkelt inte läst någon riktigt spännande bok?”. Litegrand såg han ut som om jag gett honom ett alternativ att tro på jultomten.

Jag är väldigt kluven i min inställning till vad jag tycker att mina elever ska läsa. Jag tycker ju att det är bra att de läser. Jag vill ogärna att de ska sluta med det när jag slutar vara deras fröken. Och om det krävs att de börjar med Martin Widmarks Nelly Rapp-böcker för att jag senare ska kunna servera dem mer tuggmotstånd så tycker jag att det är helt okej.

Ur den synvinkeln tycker jag att ”Om jag kunde drömma” är briljant. Jag hade älskat den i tonåren, även om inte jag är typen som behövde mutas med praliner för att läsa. Sen är jag såklart skeptisk till hur bra den funkar för att få 15-åriga killar att läsa, men jag kan mycket väl vara fördomfull. Jag skulle hjärtans gärna vilja att den där trenden att unga killar läser så lite vänder (även om de senaste undersökningarna visar att glappet mellan killar och tjejer när det kommer till läsning har slutat öka, det vill säga unga killar läser inte mindre och mindre längre, även om de fortfarande inte läser mycket – enligt statistiken).

För övrigt har jag läst långt sämre böcker än det här. Som den här till exempel. Det är dock en vuxenbok (men bli inte nyfikna och läs den pågrund av det).

Jag vet att Bokhora har många lärare som läser och jag är så nyfiken: hur får ni era elever att läsa? Hur ser ni på bra och dålig litteratur? Finns det några goda exempel på hur man ökat läsintresset på en skola? Svara i kommentarerna!

När jag var i San Francisco så fick jag tillfälle att följa med en grupp svenska, slovenska och mexikanska journalister på ett studiebesök på Googles huvudkontor i Mountain View. Mycket intressant! Självklart passade jag på att ställa några frågor om Google Books, eftersom de har stött på så mycket patrull med den tjänsten, både i USA och här i Europa.

Jag har funderat en hel del över Google Books och har till slut kommit fram till en egen liten teori om att Google med sin boksatsning eftersträvar ett enhetligt format för e-böcker. Idag har de flesta läsplattetillverkarna med jätten Amazon och deras Kindle i spetsen, sitt eget filformat. Detta skapar naturligtvis problem. Men när en så stor aktör som Google går in och dunkar ut miljontals titlar i ett och samma format, kan detta mycket väl bli standard för e-böcker i framtiden och även på sikt kanske slå ut Kindleformatet, eller tvinga Amazon att anpassa sig. Det här frågade jag dem faktiskt om, men fick aldrig något svar på den frågan (är det något de kan, PR-nissarna på Google, så är det storytelling), istället gav David Krane, director of corporate communications på Google, ungefär det här svaret på vad det är som motiverar dem:

Först och främst handlar det om att en hel del information inte finns tillgänglig i sökmotorerna. Men Googles tre grundare är också alla passionerade läsare. Och böcker som inte längre ges ut, eller saknar copyrightskydd och levande författare riskerar att försvinna så att folk inte längre kan ta del av dem. Google vill bevara detta åt eftervärlden. Målet är helt enkelt att göra all litteratur tillgänglig för alla.

Nå, det låter ju hjältemodigt så det förslår. Och tanken är väldigt tilltalande, det skall medges. Som Daniel skrev i sitt inlägg efter att vi varit där: att all världens litteratur ska göras tillgänglig för alla, är en fantastisk tanke. Och Google är i princip den enda aktören som kan lyckas med ett sådant uppsåt. Det är säkerligen tids- och kostnadskrävande att scanna in böckerna, även om det antagligen går fortare nu än när Larry Page utvecklade den första prototypen (givetvis över en helg, det mesta som görs på Google görs over the weekend, by this one guy, om man ska tro PR-folket) för att scanna in böcker – en 5 megapixelkamera som tog bilder på varje boksida som man sedan kunde föra över in i datorn.

Men man hymlar inte heller om att det finns kommersiella intressen bakom – man vill stimulera försäljning av böcker. Och nu i efterhand inser också Google att de har gjort en del misstag när de släppte tjänsten:

- Timingen var dålig, säger David Krane. Vi släppte Google Book Search i mitten av december, när julhandeln är igång som bäst. Böcker säljs till större delen just under julsäsongen och bokhandlare och förlag var upptagna med att tänka på vad detta innebar för konsumenten snarare än vad det innebar för dem. Vi fick inte heller tillräckligt med tid att sätta oss ner tillsammans med branschen och förklara vad våra syften var, att det inte var en del i någon ondskefull plan, utan att det faktiskt är tänkt att innebära något bra både för branschen och för konsumenterna.

- Om vi hade fått göra om det skulle vi definitivt ha lanserat tjänsten vid en tidpunkt då vi kunde gett uppmärksamhet till  och förklarat vår mission både för konsumenter och för branschen.

Google har alltid jobbat med one-to-one när det handlat om marknadsföring och PR. Numera är man dock ett så stort och multinationellt företag att detta inte längre är görbart, och jag tror att detta säkert spelade in, Google blev tagna på sängen av den uppmärksamhet som Google Books fick, och hade ingen naturlig plan för hur man skulle bemöta detta på bred front.

- Däremot, säger David Krane, åtminstone delvis som svar på min teori som jag presenterade tidigare, så arbetar Google Book Search med ett open source-format när de scannar in sina e-böcker, till skillnad från Amazon som är ett slutet system. Det betyder att andra kan använda vår lösning.

-Vi tror att den öppna webben vinner i längden. Se bara på ett företag som Apple och iTunes Store. De har öppnat upp nu så att vem som helst kan använda deras tjänst. Jag behöver inte längre en iPod för att spela musik som jag köpt via dem, utan kan använda vilken mp3-spelare jag vill. Boksatsningen har varit så kostsam för oss, och tagit så mycket energi. Men vi ser långsiktigt på det och tror verkligen på idén.

Ungefär tio miljoner titlar finns nu inscannade via Google Books – i olika omfattning beroende på om Google har avtal med förlagen eller inte. Antagligen är många fler på väg efter att Google nu når förlikning med flera stora aktörer. Och jag kan inte låta bli att hoppas att satsningen fortskrider och att vi så småningom når utopin ”all litteratur tillgänglig för alla”. Vi har faktiskt dessutom ett liknande europeiskt alternativ: Europeana som också scannat in nästan lika många titlar som Google Books.

Om man vill veta mer om det här besöket, kan man förutom läsningen hos Daniel, även kika in på min andra sajt Lillagumman.se och se vad jag har skrivit om hur det är att jobba på Google, samt läsa Fredrik Wass intressanta inlägg i Moving Images bloggstafett, det handlar också delvis om vårt besök där.

Jag läser i Eric Sjöströms blogg att dagens DN Kultur knappt innehöll några kvinnor. Att det var flera som räknat och studsat till. Själv fick jag ju ingen DN imorse så jag kunde inte se det med egna ögon, men jag kommer osökt att tänka på det där Walticseminariet jag var på i somras, med Kerstin Strandberg.

Att vi fortfarande räknar. Det är sorgligt på något sätt.

Har ni inte Eric i readern, så lägg till! Han är klok som en bok, och trevlig. Och så har han en färgsorterad bokhylla, bara en sån sak. Måndagsmöte med honom finns här.