I november 2000 tvingades förlaget betala 1000 kronor i skadestånd till en kränkt Ulf Lundell och i den upplaga som trycktes samma år, var Lundells sexistiska brev borttaget. Själv tyckte jag att jag var en smula för gammal för ”Fittstim” men köpte den i julklapp till min mellersta syster, fem år yngre. För många av skribenterna i ”Fittstim” gick det faktiskt väldigt bra, flera av dem har gjort tydliga avtryck i vår svenska medieormgrup under det här decenniet. Till exempel Linna Johansson, Belinda Olsson och Linda Skugge.

År 2000 gladdes jag också åt Mikael Niemis Agustprisvinst, en seger måhända, för oss Tornedalingar.

Men mitt eget läsande under detta decennium har egentligen inte förändrats särskilt mycket. Jag läser fortfarande ganska vilt och spretigt, fortfarande helst biografier, jag håller benkoll på den svenska utgivningen, måhända läser jag mindre i pocket sedan bokhora drog igång sommaren 2006 och vi började få en del recensionsexemplar. Förut skrev jag in pocketsläppdatum i min kalender, men det kunde jag alltså sluta med då. Mitt förhållande till litteraturen och litteraturens förhållande i mitt liv, har däremot förändrats. Idag är det, inte en del av mitt jobb, men nästan närapå och en betydande del av min fritid. Jag har fått göra saker jag aldrig kunnat drömma om för 10 år sedan, och det gläder mig. Och jag kan tacka litteraturen och mer specifikt bokförlaget Forum för att jag nu sitter här med världens finaste man och en vilt sparkande bebis i magen. Det är också gott att tänka på. Numera är jag en del av litteraturvärlden, på gott och ont. För det är en liten ankdamm och ibland går svallvågorna höga.Och så snackas det:

2000 väntade jag så ivrigt på Carina Rydbergs ”Djävulsformeln” att jag t o m införskaffade den inbunden. Och nog var det smaskigt och nog blev det en snackis alltid. Inte minst i ljuset av att hon och Ernst Billgren kastade skit på varandra via varsin bok.

2003 frågade vi oss för första gången det här decenniet hur elak man får vara i en recension? Det var efter att Linda Skugge skrivit nedvärderande om Björn Ranelids utseende i en recension av hans ” Kvinnan är första könet” och innan vi ledigt svängde oss med uttryck som metrosexuell och det därmed blev legio även för män att ha linne och läppglans.

2007 pratade vi handväskor – fast vi initierade modebloggare och Rudbergkännare som följde kulturdebatten insåg snabbt att Lindbloms bok innehöll alldeles för lite varumärken för att vara trovärdig. Vi pratade också om – 10 år efter att Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” kom ut – det verkligen var okej att lämna ut folk i romanform, även om man lämnar ut sig själv samtidigt? Maja Lundgren fick klä skott på kultursidorna.

2008 förfasade vi oss både över Lars Noréns kvinnoaffärer och naivitet när han tror att han ska kunna köpa ett hus i Provence för ett förlagsförskott, må så vara på en mycket utlämnande roman. Andäktigt bläddrade kultureliten igenom de många sidorna i hopp om att hitta sitt namn däri. Jag skrev en väldigt personlig text om boken.

2009 Frågade vi oss, några år efter att Oprah frågat James Frey detsamma, hur sann en historia egentligen måste vara för att få kallas sann på ett bokomslag och i bibliotekshyllorna. Uppenbarligen inte så sann, tyckte Liza Marklund och Mia Eriksson och de 11 000 inläggen på sajten Familjeliv.

2010 tror jag personligen att vi kommer få en större debatt kring fasta bokpriser och räddningsaktioner för bokförlag. Sedan vågar jag inte sia längre – än att läsplattan blir årets julklapp 2012.

Och så hoppas jag vi slipper indignerade utrop kring den svenska romanens död. Inte ens min hypokondriska farmor har hållt på att dö lika länge och högljutt. För att inte tala om frekvent. Minst en gång per år.

Herbjørg Wassmo ”Hundre år”
Jo Nesbø ”Panserhjerte”
Karl Ove Knausgård ”Min kamp. Første bok”
Kjersti A. Skomsvold ”Jo fortere jeg går, jo mindre er jeg”
Knut Faldbakken ”Totem”
M. Gilbert og E. Fosse ”Øyne i Gaza”
Maria Parr ”Tonje Glimmerdal”
Pedro Carmona-Alvarez: ”Rust”
Roy Jacobsen ”Vidunderbarn”
Stig Sæterbakken ”Ikke forlat meg”

Barnboken är Maria Parrs ”Tonje Glimmerdal”, och den har fått jättefin kritik. Men… som om… som om Sofia Nordin skulle gå upp mot Steve Sem-Sandberg! Svindlande. (Verkligen?)

Den 17 nov delas Bokhandlerpriset ut. (Alla som jobbar i en bokhandel får rösta.) Det har hänt en gång tidigare, 1986, att en barnboksförfattare fick det. Anne-Cath. Vestly var det då. Jag rapporterar hur det blir i år.

Lena Adelsohn Liljeroth: ”Hemsöborna” av Strindberg.
Mona Sahlin: ”Blonde” av JCO.
Maud Olofsson: ”En blomma i Afrikas öken” av Waris Dirie.
Maria Wetterstrand: ”Sagan om ringen”-trilogin.
Lars Leijonborg: ”Romanen om Olof” av Eyvind Johnson.
Göran Hägglund: Valfri av Graham Greene.
Lars Ohly: Väinö Linnas Torpar-trilogi.

Någon mer än jag som tycker att svaren känns 1) lite väl tillrättalagda, det ska vara ”bra böcker” eller 2) rätt läsointresserade?
Till kategori 2 tycker jag att Maud Olofsson verkar höra. Hon säger att hon läser gärna och mycket, men nämner sen ”En blomma i Afrikas öken” som kom ut för tio år sen. Även Maria Wetterstrand med sin Tolkien-trilogi. I mina ögon en väldigt typisk tonårs/tjugoårsåldern-läsning.

Men där man vill plocka fram lögndetektorn på riktigt är ju i kategori 1 för Leijonborg, Liljeroth, Hägglund och Ohly. Inga lättsamma topplistefavoriter här inte! Gudarna ska veta att jag skyr frågan om min favoritbok som pesten själv, men jag undrar hur pass färska och sanna deras olika val är? Och har de verkligen läst heeeela böckerna eller bara ett utdrag? Speciellt Göran Hägglund är intressant efter utspelet om smaken hos verklighetens folk kontra kulturelitisterna… och sen drämmer han till med Graham Greene! Är det helt okej, Göran? Är inte Greene lite för… ja, svår?

Men av diskussionerna blev egentligen intet. Panelen (i synnerhet Linda) hamnade snabbt i clinch med publiken och positionerna låstes. Linda anklagade bokbranschen för att inte tänka nytt, inte våga, inte vara nog mycket entreprenörer. Branschen försvarade sig och sedan gjordes inga försök att mötas på halva vägen och faktiskt våga prata om de här frågorna på riktigt. Att branschen hade kunnat säga att ”ja, vi är omsprungna på vissa områden, och andra inte” och att Linda hade kunnat visa lite mera ödmjukhet – allt snack om Vulkan och nya sätt att ha förlag till trots, så ger hon faktiskt ut sina egna böcker på ett traditionellt förlag. Man kan ju undra varför, när det är så snabbt och enkelt och mycket BÄTTRE att göra allt själv.

Nåväl, det finns ändå mycket intressant från kvällen. Självklart har eventet en blogg där man kan snacka vidare, gör det! och många gäster twittrade. Jag hade också tänkt göra det, men mina batterier tog slut efter en intensiv dag i Göteborg, då jag skött hela min internetkonsumtion via mobilen. Läs twittringarna här #bok0827

Och precis som Piratförlagets Mattias Boström konstaterade i en sista twittring: Eftersnacket när panelen klivit av och vi minglade runt, blev ju bra och intressant. Även om vi diskuterade i rätt så slutna grupperingar.

På bokmässan ska bla jag, Isobel, Unni, Linda och Daniel prata vidare om det här i en paneldebatt på fredagseftermiddagen. Återkommer med tid och plats när det närmar sig, men jag hoppas vi får till mer diskussion och mindre försvarande av positioner.

Mycket av det som sägs i manifestet kan tyckas självklart, men efter att ha genomlevt ett decennium präglat av fixerat vid besatt av autenticitet och en rätt motbjudande dokusåpamentalitet som spritt sig från TV-tablån till kultursidorna kan inte vikten av den goda berättelsen – det oförställt fiktiva – nog understrykas. Så Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff: tack! Från djupet av mitt fiktionsträngtande bokhorehjärta. Låt nu 2010 verkligen bli årtiondet vi kommer att se tillbaka på som det årtionde då fiktionen gjorde storstilad comeback inom den svenska nutidsprosan. Ingen skulle bli gladare än jag.

Vad tror ni, tillhör 2010-talet det klassiska berättandet eller kommer reality- och skrivarkursproseskruvstäden hålla oss fast ett tag till?

Vad händer efter allt? Efter att all världens musik eller all världens litteratur finns tillgänglig i våra datorer? Det är målet för Google Books till exempel. All books ever written.

Kommer min färgsorterade bokhylla vara ett minne blott? I teorin kan den redan vara det, för våra lite drygt 2200 titlar får redan plats i den senaste versionen av Kindlen. 23 bokhyllor ersatta av en liten platta inte tjockare än en ordinär tjejtidning som inte sålt alla sina annonsplatser.

Vi har pratat om det tidigare här på bokhora. Vi har haft en omröstning där endast 12% av våra läsare satte någon som helst tilltro till den digitala bokens framtid. Jag var en av de med tilltro. För hur mycket jag än älskar den fysiska boken – dofter, färger, att bläddra i ett tummat och älskat exemplar – så tror jag att den digitala boken kommer att slå igenom. Ganska snart och ganska stort.

Vad kan man inte göra med formatet? Författaren Isobel Hadley-Kamptz sa en gång att hon älskar internet för att hon inte vet var hennes egen hjärna slutar och andras börjar. Unni Drougge har inte bara lagt upp sin egen bok ”Boven i mitt drama kallas kärlek” som torrent på Pirate Bay och bett om donation ifall man gillade boken, nu håller hon också på och skriver en bok tillsammans med sina bloggläsare. Var slutar Unnis hjärna och var börjar våra?

Korsreferenser till romaner, beskrivningar av historiska skeenden, viktiga för romanen men som nu kan finnas med som en referens istället för långa sjok inne i texten? Tappar vi bokens själ om vi gör så? Passager som vi läsare vill diskutera med varandra. Kloka Åsa Lundholm kommenterade på mitt inlägg om färgsorteringen, om läsning som setts som en relativt ensam, men också intellektuell och karaktärsbyggande verksamhet. Här kan den ensamheten bytas ut mot något annat.

Författare som glömts bort kan vakna åter till liv och författare aldrig sedda kan få en stund att synas tack vare den digitala boken.

Inom 10 år kommer all världens litteratur och musik att finnas tillgänglig för dig och mig. Den dagen blir det väldigt svårt att förtjäna sitt uppehälle på att sälja enskilda exemplar av böcker och musik.

En gång i tiden fanns inte pengar. Vi använde oss av byteshandel eller självhushåll. En annan gång i tiden levde konstnärer, författare och musiker på mecenater. I framtiden, om du likt min sambo är ett fan av Star Trek, så vet du att pengar återigen inte finns. Men skapandet finns där, och nyfikenheten, och all music ever made och all books ever written. Tillgängligt för alla.

Tiderna förändras som de alltid har gjort. Men det går så våldsamt mycket fortare nu. Ingen vet hur framtidens betalningsmodeller kommer att se ut. Vi vet, det ser vi redan nu, att det kommer att värka medan vi arbetar fram dessa nya modeller där andra saker kommer att vara värda andra summor.

Men i övrigt? Kristin Heinonen på What’s Next liknade det skifte vi står inför nu, med bilindustrins framfart. Något som revolutionerar världen som vi känner den. Det är en bra liknelse. Inte minst för hur den slog ut den amerikanska kollektivtrafiken. Eller hur bilen som fortskaffningsmedel värkte fram i Sverige på bekostnad av annat och trots att den upplevdes som ett mycket stort hot.

Nu värker vi fram bokens framtid, och musikens, och stora delar av den traditionella medievärldens. En som vet mer om det och som jag skulle vilja lämna över den här stafettpinnen till är Daniel Johansson. Daniel är industridoktorand och forskar kring hur musikindustrin påverkas av det teknikskifte som nu sker.

Tillsammans kanske vi kommer närmare någon sorts lösning, inte idag, imorgon, men i framtiden. Bokhoras läsare får gärna diskutera här i kommentarsfältet om ni vill.

Ja, jag vet. Jag blev varnad, men ärligt talat blir jag lite provocerad av varningarna. Och efter en diskussion med en 10-åring om sommarens läsning (han har lånat två böcker på biblioteket med mig – de ska han läsa, om han hinner) har jag funderat en hel del på hur man faktiskt ska få barn och ungdomar att inse att det finns bra och spännande böcker. ”Det är så tråkigt att läsa”, klagade 10-åringen. ”Vad trist att du tycker det”, svarade jag. ”Tänk om det är så att du helt enkelt inte läst någon riktigt spännande bok?”. Litegrand såg han ut som om jag gett honom ett alternativ att tro på jultomten.

Jag är väldigt kluven i min inställning till vad jag tycker att mina elever ska läsa. Jag tycker ju att det är bra att de läser. Jag vill ogärna att de ska sluta med det när jag slutar vara deras fröken. Och om det krävs att de börjar med Martin Widmarks Nelly Rapp-böcker för att jag senare ska kunna servera dem mer tuggmotstånd så tycker jag att det är helt okej.

Ur den synvinkeln tycker jag att ”Om jag kunde drömma” är briljant. Jag hade älskat den i tonåren, även om inte jag är typen som behövde mutas med praliner för att läsa. Sen är jag såklart skeptisk till hur bra den funkar för att få 15-åriga killar att läsa, men jag kan mycket väl vara fördomfull. Jag skulle hjärtans gärna vilja att den där trenden att unga killar läser så lite vänder (även om de senaste undersökningarna visar att glappet mellan killar och tjejer när det kommer till läsning har slutat öka, det vill säga unga killar läser inte mindre och mindre längre, även om de fortfarande inte läser mycket – enligt statistiken).

För övrigt har jag läst långt sämre böcker än det här. Som den här till exempel. Det är dock en vuxenbok (men bli inte nyfikna och läs den pågrund av det).

Jag vet att Bokhora har många lärare som läser och jag är så nyfiken: hur får ni era elever att läsa? Hur ser ni på bra och dålig litteratur? Finns det några goda exempel på hur man ökat läsintresset på en skola? Svara i kommentarerna!

När jag var i San Francisco så fick jag tillfälle att följa med en grupp svenska, slovenska och mexikanska journalister på ett studiebesök på Googles huvudkontor i Mountain View. Mycket intressant! Självklart passade jag på att ställa några frågor om Google Books, eftersom de har stött på så mycket patrull med den tjänsten, både i USA och här i Europa.

Jag har funderat en hel del över Google Books och har till slut kommit fram till en egen liten teori om att Google med sin boksatsning eftersträvar ett enhetligt format för e-böcker. Idag har de flesta läsplattetillverkarna med jätten Amazon och deras Kindle i spetsen, sitt eget filformat. Detta skapar naturligtvis problem. Men när en så stor aktör som Google går in och dunkar ut miljontals titlar i ett och samma format, kan detta mycket väl bli standard för e-böcker i framtiden och även på sikt kanske slå ut Kindleformatet, eller tvinga Amazon att anpassa sig. Det här frågade jag dem faktiskt om, men fick aldrig något svar på den frågan (är det något de kan, PR-nissarna på Google, så är det storytelling), istället gav David Krane, director of corporate communications på Google, ungefär det här svaret på vad det är som motiverar dem:

Först och främst handlar det om att en hel del information inte finns tillgänglig i sökmotorerna. Men Googles tre grundare är också alla passionerade läsare. Och böcker som inte längre ges ut, eller saknar copyrightskydd och levande författare riskerar att försvinna så att folk inte längre kan ta del av dem. Google vill bevara detta åt eftervärlden. Målet är helt enkelt att göra all litteratur tillgänglig för alla.

Nå, det låter ju hjältemodigt så det förslår. Och tanken är väldigt tilltalande, det skall medges. Som Daniel skrev i sitt inlägg efter att vi varit där: att all världens litteratur ska göras tillgänglig för alla, är en fantastisk tanke. Och Google är i princip den enda aktören som kan lyckas med ett sådant uppsåt. Det är säkerligen tids- och kostnadskrävande att scanna in böckerna, även om det antagligen går fortare nu än när Larry Page utvecklade den första prototypen (givetvis över en helg, det mesta som görs på Google görs over the weekend, by this one guy, om man ska tro PR-folket) för att scanna in böcker – en 5 megapixelkamera som tog bilder på varje boksida som man sedan kunde föra över in i datorn.

Men man hymlar inte heller om att det finns kommersiella intressen bakom – man vill stimulera försäljning av böcker. Och nu i efterhand inser också Google att de har gjort en del misstag när de släppte tjänsten:

- Timingen var dålig, säger David Krane. Vi släppte Google Book Search i mitten av december, när julhandeln är igång som bäst. Böcker säljs till större delen just under julsäsongen och bokhandlare och förlag var upptagna med att tänka på vad detta innebar för konsumenten snarare än vad det innebar för dem. Vi fick inte heller tillräckligt med tid att sätta oss ner tillsammans med branschen och förklara vad våra syften var, att det inte var en del i någon ondskefull plan, utan att det faktiskt är tänkt att innebära något bra både för branschen och för konsumenterna.

- Om vi hade fått göra om det skulle vi definitivt ha lanserat tjänsten vid en tidpunkt då vi kunde gett uppmärksamhet till  och förklarat vår mission både för konsumenter och för branschen.

Google har alltid jobbat med one-to-one när det handlat om marknadsföring och PR. Numera är man dock ett så stort och multinationellt företag att detta inte längre är görbart, och jag tror att detta säkert spelade in, Google blev tagna på sängen av den uppmärksamhet som Google Books fick, och hade ingen naturlig plan för hur man skulle bemöta detta på bred front.

- Däremot, säger David Krane, åtminstone delvis som svar på min teori som jag presenterade tidigare, så arbetar Google Book Search med ett open source-format när de scannar in sina e-böcker, till skillnad från Amazon som är ett slutet system. Det betyder att andra kan använda vår lösning.

-Vi tror att den öppna webben vinner i längden. Se bara på ett företag som Apple och iTunes Store. De har öppnat upp nu så att vem som helst kan använda deras tjänst. Jag behöver inte längre en iPod för att spela musik som jag köpt via dem, utan kan använda vilken mp3-spelare jag vill. Boksatsningen har varit så kostsam för oss, och tagit så mycket energi. Men vi ser långsiktigt på det och tror verkligen på idén.

Ungefär tio miljoner titlar finns nu inscannade via Google Books – i olika omfattning beroende på om Google har avtal med förlagen eller inte. Antagligen är många fler på väg efter att Google nu når förlikning med flera stora aktörer. Och jag kan inte låta bli att hoppas att satsningen fortskrider och att vi så småningom når utopin ”all litteratur tillgänglig för alla”. Vi har faktiskt dessutom ett liknande europeiskt alternativ: Europeana som också scannat in nästan lika många titlar som Google Books.

Om man vill veta mer om det här besöket, kan man förutom läsningen hos Daniel, även kika in på min andra sajt Lillagumman.se och se vad jag har skrivit om hur det är att jobba på Google, samt läsa Fredrik Wass intressanta inlägg i Moving Images bloggstafett, det handlar också delvis om vårt besök där.

Att vi fortfarande räknar. Det är sorgligt på något sätt.

Har ni inte Eric i readern, så lägg till! Han är klok som en bok, och trevlig. Och så har han en färgsorterad bokhylla, bara en sån sak. Måndagsmöte med honom finns här.

JoÖ: Ja alltså… Moraldebatt kan väl alltid behövas, på många områden. Och visst, man kan tycka att Karin inte reflekterar över sin egen roll i de kriminella handlingar som John utför, men hur långt ska man egentligen ta flickvännernas ansvar? Det är alltid kvinnorna som ska stå för ”Det rätta”. Moraltanterna. Jag tycker att John är den som ska ha huvudansvaret för att han är kriminell, inte Karin. Jag är faktiskt trött på att vi kvinnor ska ta ansvar för Gud och hela världen!

Dessutom – vem hörde någon säga att Jens Lapidus ska ta ansvar när han skriver om (och i vissa fall även romantiserar) kriminella män?

JoL : Exakt. Det är ju verkligen inte första gången vi läser en roman ur en (med)brottslings perspektiv, men nu är det tydligen väldigt mycket moral i det. Varför? Det finns ju tusen deckare som har fläskat på med mycket värre innehåll än ”Flickvännen” och det har varit okej.

Och att Karolina Ramqvist (enligt en av kommentarerna) inte tar avstånd ifrån kriminalitet i tevesofforna, eh..? Har tex just Jens Lapidus blivit ställd mot väggen i de frågorna? Hans böcker, precis som hennes, är ju skönlitteratur. Det är som att säga att ingen skulle kunna skriva om incest, pedofiler, narkotikasmuggling, whatever, i fiktiv form, för bara att man är intresserad av de ämnena gör automatiskt att man stödjer dem? Hallå? Väldigt många ämnen skulle ju behöva tas avstånd ifrån i såna fall, och väldigt många författare kan ställa sig i den kön. Rada upp tevesofforna, vi har mycket att göra!

JoÖ: Det finns ingen anledning till att Karolina ska ta avstånd från sin romankaraktär under stora gester. Visst kan och ska man se den som ett inslag i samhällsdebatten men så är boken skriven att det är alldeles uppenbart för var och en som läser den (påfallande många kommenterare har ju som sagt inte läst) att det inte är så att Karolina tycker att det är okej att leva som trophy wife till en kriminell.

Det är fint om boken skapar debatt, men inte av det här slaget som lägger allt ansvar på författarinnan. Se till att väcka frågorna istället! Karolina har gett sitt bidrag, vad ger vi andra?

Jag ska inte ljuga: bokknarkaren i mig fick köprusig hjärtklappning när en engelskspråkig storpocket med Alice Hoffman-blurb skymtade fram, men hjärtklappningen övergick snabbt i hjärtsnörp. Tänk ledsna valpar i en djurbutik; den effekten hade alla dessa bortvalda böcker på mig. Gallring är en realitet som alla bibliotek måste förhålla sig till, det har jag full förståelse för. Men denna masslakt av fortfarande aktuella böcker? Kate Cann-boken, tryckt 2002, gallrades till exempel i två identiska exemplar – är det verkligen nödvändigt? Mitt biblioteksbesök efterlämnade en dålig smak i munnen och om jag är rätt underrättad är Hornstulls bibliotek långtifrån det enda bibliotek i Stocksholmsregionen som just nu hivar iväg böcker i stora lass. Deprimerande.

Ibland har jag försökt läsa i ”Skriet från kärnfamiljen” men det leder till att jag blir upprörd och ledsen och lite av allt möjligt, så jag lägger det åt sidan tills hjärnan är knivskarp. Jag behöver argumentera med mig själv, med författarna och med Daniel med vem jag har tänkt leva resten av livet och även skaffa barn med inom en relativt snar framtid. Det klarar man inte av om man är zombietrött. Vare sig argumentera eller göra barn.

Sedan blir jag lite rädd också. För redan innan debatten mellan Linda Skugge och Ebba von Sydow så har jag den hårda vägen fått lära mig att jag ska hålla tyst ety jag inga egna kids har. Det är inte särskilt konstruktivt. Också jag, vars barn är på planeringsstadiet, har åsikter om hur jag vill att det ska vara när barnen väl kommer. Jag är medveten om att det sällan blir som man har tänkt sig men så är det ju å andra sidan alltid och inte bara med barn. Alla stora livsval man gör, ställer livet på ända och goda föresatser räcker sällan hela vägen.

Det är ändå (tror jag) bättre att åtminstone ha resonerat med sig själv om hur man vill ha det innan man gör det. Ett sätt kan vara att läsa böcker i ämnet. Ett annat kan vara att ta reda på hur omgivningen gör – läs gärna min bästa väns resonemang i Skugge vs von Sydow. Rebecca har barn så hon har licens att uttala sig och hon gör det väldigt bra.

Med det sagt så vill jag meddela att jag återkommer till ”Skriet från kärnfamiljen”, det här är en liten föråkare, kanske för att förekomma de där indignerade utropen om att en barnlös person ska tiga still i diskussioner om hur man ska leva med barn. Just nu är jag lika trött som någonsin en morsa som inte fått sova pga bebisskrik. Jag har andra bebisar som stjäl nattsömn nämligen.

Jag är, trots att jag är yngst, helt klart den mest teknikfientliga av oss bokhoror; att jag vågat ta steget från anteckningsblocket till bloggformatet är bara det rätt otippat, så oteknisk och old-school är jag. Följaktligen gråter jag en skvätt av blotta tanken på en värld utan pappersböcker, inte bara av egoistiska skäl utan därför att jag uppriktigt anser att det finns dimensioner av läsandet som helt går förlorade i e-boksvärlden. Jag älskar de fysiska förnimmelserna som uppstår när man vänder blad i en ny bok: pappersdoften, textens disposition på sidan, de stilistiska effekter som skiljetecken och styckesindelning förmedlar. Jag är ingen vän av ljudböcker, trots att jag inser att de är praktiska, och visste inte ens vad en Kindle var för något innan mina mer tekniskt avancerade bokhorakolleger skrev om fenomenet. Alltså, jag försöker inte kokettera med min okunskap, jag är bara väldigt, väldigt pro-traditionella böcker. Möjligen lätt (?) tekniskt handikappad också.

Trots mina smått reaktionära tendenser måste jag erkänna att det ÄR sjukt spännande med alternativa publiceringsformer – i alla fall i teorin. Att en veteran som Stephen King visar en sådan öppenhet mot nya litterära medier - tidigare har han ju bland annat gett ut e-novellen ”The Plant” och läser oftast in sina ljudböcker själv – är sympatiskt. Däremot tror jag inte att den traditionella pappersboken kommer att vara utdöd om fem, tio eller ens femtio år, så mitt svar på pollfrågan blir rätt givet. Nu vill jag veta hur ni andra ser på saken. Glöm inte att rösta i pollfrågan, och utveckla gärna ditt resonemang i kommentarerna till det här inlägget!

Filters artikel behandlar det faktum att det i början av december släpps en bok med titeln ”Sanningen bakom Gömda” där journalisten Monica Antonsson påstår att mycket av det som skrivs i Liza Marklunds bok är lögn.

Själv har jag faktiskt sedan en tid tillbaka och på avstånd följt just detta, tillblivandet av den här boken och diskussionerna kring de båda böckerna och personerna som figurerar i dem som förs på olika internetforum. Det har inte riktigt lämnat mig någon ro trots att alltsammans tidvis har verkat rätt så snurrigt. Antagligen just därför att den här boken har varit viktig för mig.

Filters artikel var därför intressant. Har vi fått vår egen James Frey här i Sverige? Jag saknar dock den mest uppenbara frågan i artikeln, den som jag direkt ställde mig – låt oss säga att Monica Antonsson inte är ute och cyklar. Vad gör detta för misshandelsfrågan? För mäns våld mot kvinnor? Det är enkelt att föreställa sig reaktioner från omvärlden. Våld mot kvinnor väcker precis som jämställdhetsfrågan mycket känslor. Jag tycker någonstans att det är viktigare än vad det gör för Liza Marklunds karriär.