Jag har testat några olika läsdagböcker nu ett tag och de är alla uppbyggda på ungefär samma vis, men det föll sig ändå så att jag ändå gillar den enklaste bäst.

”Mina egna anteckningar om böcker” – Norstedts

Den här läsdagboken är min absoluta favorit. Lagom storlek och relevanta fält, men tyvärr finns den inte i tryck längre.


”Läsdagbok för bokälskare” – Kabusa

Nyutkommen läsdagbok från Kabusa. Gillar inte fälten helt, känns lite fjantigt med glada gubbar et.c, men den är ändå rätt så snygg. Finns även plats att lista sina favoritförfattare, favoritböcker och utlånade böcker mm. Lite för stor för att tas med på t.ex. en resa.


”Smart Women Read between the Lines” – Chronicle Books

Läsdagbok på engelska. Snyggt formspråk och relevanta fält. Jag blir dock lite obekväm av ”smarta kvinnor”-grejen som pushas lite väl hårt. Även den här har plats för andra bokrelaterade listor.

Jag hade ju en begeistrad Sarah Dessen-sejour i höstas, fyra böcker på raken. Sen kände jag mig redo för en paus. Nyligen läste jag Alicia Thompsons ”Vad är det för fel på dig?” och den hade en del Dessen-vibbar, så in på biblo och reservera de två återstående ”Lock & Key” och ”Someone like you”.
Thompsons bok är helt okej i väntan på. Åh, det låter som ett grymt öde, men det är hennes debut och för det är den ju lovande. Leigh Nolan är en psykologistudent som pluggar första terminen på college. Hon har varit tillsammans med sin kille i ett år, och det är ju bra på vissa sätt, men… kanske är han inte helt och hållet fantastisk på precis alla sätt?
Ska inte avslöja för mycket, men det är väl lätt att räkna ut att det uppstår en del komplikationer med denna pojkvän.
Sen finns det ju roliga vänner, lite konstiga studieprojekt, ett par hippieföräldrar och sånt. Det är en klassiskt trevlig puttrig underhållningsbok. Och den innehåller en del förälskat pirr alltså. En bra uppvärmning, kan vi säga.  (Inga spoilers dårå, men den där sista twisten innan upplösningen, jag tycker den känns lite väl konstruerad? Om någon annan läst, håller ni inte med? Mest som att bara dra ut på spänningen på ett grymt sätt.)
Nu är jag iallafall mer än redo att hoppa på Dessen-tåget igen!

Vaknar klarögd och utvilad – något annat är väl inte möjligt när man somnade redan klockan sju och sov nonstop till kvart i sex – och kör gåvagn med två glada döttrar som, misstänker jag, är blott någon månad från att ta sina första steg. Än så länge uppvisar de inga som helst trötthetstecken, men när det är dags för dem att sova middag tänkte jag fortsätta med helgens läsning: ”Kryptan” av Kate Mosse (ja, med ”e”, ingen relation till fotomodellen). Har haft både den och ”Labyrinten” i bokhyllan länge utan att känna något direkt lässug, så jag började på vinst och förlust, med låga förväntningar, påhejad av premisserna för Mosses alldeles nyutkomna tredje roman, ”The Winter Ghosts”, som verkar vara något av en Helenabok. Bäst att läsa in sig på de tidigare böckerna innan jag slår till, tänkte jag. Än så länge är jag glatt överraskad: Mosse balanserar dåtid och nutid i Pyrenéernas dimhöljda bergslandskap (och Paris) på ett alldeles ypperligt sätt. Debussy är med på ett hörn också. Jag är ju barnsligt förtjust i spänningsromaner med litterära och historiska inslag, men hade fått för mig att Kate Mosse var någon sorts kvinnlig brittisk motsvarighet till Dan Brown. Det är hon alltså inte – och tillåt mig att tillägga ”tack och lov!”. Fullödig recension kommer snart!

När jag är färdig med de dimhöljda mysterierna har jag – lycka! – Carol Goodmans pinfärska roman ”Arcadia Falls”, som ju varit föremål för viss förhandspepp tidigare, att sätta tänderna i. Minns ni Anton i Eva Bexells underbara ”Morfar prosten”-serie, hur han utbrast ”bara bra saker får jag, bara bra saker får jag!” efter att ha öppnat sina födelsedagspresenter (eller hur det nu var…)? Jag får lust att utbrista ”bara bra böcker har jag, bara bra böcker har jag!”. För det stämmer ju.

Johanna K har ägnat sig en sorts högläsning under veckan, och jag åt en annan = böcker från min utrensade fönsterhög som ska vara ett minne blott den 31 december. Det går sakta men säkert framåt, kan jag säga.

John Green: ”An abundance of Katherines”. Handlar om en kille som just blivit dumpad av sin 19e flickvän på rad. Hans typ av tjejer heter Katherine. Spelar ingen roll (nästan) hur de ser ut, så länge de heter det. För att komma över K den 19:e-hjärtesorgen tar hans kompis med honom på en roadtrip och de hamnar på en minst sagt annorlunda liten ort. Tyckte okej om denna. Inte lika bra som ”Var är Alaska” eller ”Paper towns”. Killen är ett mattegeni och det är ganska mycket sånt med, det kan ju ha något med saken att göra. Jag är ett o-geni på matte…

Marueen Johnson: ”Girl at sea”. Denna inköpt för ett år sen när vi var i NY! På Strand Bookstore! Åh! Och nu så finns den förhoppningsvis hos någon i Luleå. Jag lämnade John Green och Maureen Johnson i ett omklädningsrum på studentidrotten, högskolan i Luleå, serni. Det är ju sportlov.
”Girl at sea” var hyfsad. Ibland blir det för mycket historia. Hemliga forskningsprojekt och dyk och skeppsvrak och kärlek och dejtande föräldrar och egna killspan. Jo, ja, mm. En aning overkill kanske. Det man får av den är en enorm lust att åka till Italien, det är där utanför Amalfikusten sea-et är. Vackert!

Och så den sista, lämnad på Arlanda Express-tåget igår morse. Emma Juslins ”Ensamma tillsammans” om tre flickor i mer eller mindre misärtillstånd. Habil och allt sånt, men inte tillräckligt för att jag kommer att minnas, tänka på den, bli alldeles till mig. Läser och lägger undan mer, fast i detta fall då skänker vidare.

Högläsningsresultatet blev -3 denna vecka alltså.

I min lilla tvåa utan dörrar ligger nu två barn och sover. Jag vill inte sova riktigt än, utan ägnar mig åt tysta aktiviteter, såsom Neil Gaimans ”Kyrkogårdsboken”. Jag har inte haft tid att läsa i den så mycket som jag önskat, så två timmar effektiv läsning är en fantastiskt fin sportlovspresent.

Jag tror säkert att alla föräldrar som högläser för sina barn varje kväll, vet hur mysig den där stunden kan vara. Jag vill ändå hävda att det är ännu mysigare för en moster som gör det väldigt sällan och där alla tre anstränger sig till det yttersta för att det ska bli supermys. Ebba, 5 år, inleder alltid sina besök hos mig med att gå in till min (färgsorterade) bokhylla och dra fram ”Skulduggery Pleasant”. Jag tror att hon tycker att dödskallen på framsidan är läskig, men efter att vi, som traditionen bjuder, avhandlat huruvida Skulduggery är snäll eller inte (det är han), kan vi gå vidare till bilderböckerna, där Pija Lindenbaum alltid högläses för gosedjuren. Storebrorsan, 7 år, frågar artigt om vi kan ha lampan tänd när han ska sova. Han tycker att klädhögen borta i hörnet påminner om Mårran, alla tiders värsta mardrömskaraktär. Mumintrollet är inte populär högläsningslektyr för syskonbarnen.

Medan smultronen sover på soffor och madrasser läser jag om den föräldralöse pojken Ingenman som växer upp på en kyrkogård med spöken. Trots att Mannen Jack  är en av de mest samvetslösa skurkar jag någonsin läst om, finns hittills inget mardrömsmaterial för 30-åringar i den ;-)

Innan Westerfeld började jag förresten äntligen läsa i Trude Marsteins ”Göra gott”. Det är ingen novellsamling och ingen roman, istället får vi följa drygt 100 personer under en viss tid, där många befinner sig på samma bar, gata eller fest. Via telefonsamtal, blickar eller utspilld öl byts perspektiven ut (lite som den här gamla Gigi D’Agostino-videon). Från Vivian, till personen i baren som hon räcker fram en hundring till, till en ny person som tar emot en öl, till en ny som möts i toalettdörren. Det kan tyckas fragmentariskt och i början har jag svårt att hålla reda på personerna i växlingarna, men samtidigt känns greppet väldigt originellt och det måste ha varit roligt för Marstein att få berätta alla de här olika historierna, att ikläda sig så många roller. Jag hoppas att jag inte kommer att ha tappat bort mig när jag återvänder från Westerfeld, som jag var tvungen att läsa innan jag avslutade Marstein. Återkommer med ”Göra gott”-omdöme.

Pixel bestämde sig för att som bokhorakatt så måste man minsann försöka att intressera sig för läsning. Tror nästan att han läste några rader, även fast det slutade med att han lade sig i boken. (Glad så länge han låter bli att tugga på böckerna… Pixel har blivit farligare än badkaret för mina böckers hälsa.)

”Alle ting skinner” är en norsk roman av Mattis Øybø (ej översatt) som jag har tänkt på de senaste dagarna. Varför? Jo, för att den handlar om Oslo som lamslås av vintervädret. Först snöar det ofantligt mycket i några veckor, mer och mer, över alla rekord. Sen blir det bitande kallt. Strömmen går. Massa problem. I korthet kan man säga att samhället går in i en kris, folk uppmanas att stanna hemma, inte ens försöka gå på jobb, bara hålla sig inne.
Låter det bekant?
Inte för att det är bitande kallt här idag (-20 drygt, men vi har ju ström), men det är första gången på tio år som jag varit med om att tex tunnelbanan ovan jord är helt avstängd. Uppmaningar om att stanna hemma om man kan, eller åtminstone undvika rusningstider.
Det är en ganska annorlunda dag i Stockholm idag. ”Alle ting skinner goes Stockholm.

Ligger på soffan med Pixel på magen och läser ”The Windup Girl” av Paolo Bacigalupi. Tänkte läsa klart den innan den 23:e för då är det bokklubbsdiskussiondags om den på min favvosajt io9.com. Väldigt förtjust så här långt.

En sådan boklördag jag har haft! Det började med bokcirkelbrunch på Kung Carl, vi diskuterade Joan Didions ”Bönbok för en vän”. Tre av fyra var förtjusta. Det blev mycket Didionprat, en Ellinordiss av Oatespjäsen ”The Widows” och så bestämde vi att läsa Åsa Ericsdotters nya till nästa brunch, om en månad.

Sedan gick några av oss till Hedengrens, Daniels bok var fint uppställd på deras bokbord med nya titlar. Sådant gör mig glad!

Jag var ute efter en specifik pocket, som mina vänner Cecilia och Putte tipsat mig om, som handlar om barnets första utvecklingstid. De har använt den lite som en bibel för att försöka förstå och tolka sin dotter. Tydligen bra skit för förstagångsföräldrar. Köpte.

Daniel mötte upp mig på Hedengrens (som jag faktiskt tycker har väldigt höga priser, jag var sugen på Johan Hakelius ”Döda vita män” men nära 300 kronor är för mycket. Jag hoppas den säljer tillräckligt för att generera ett pocketsläpp så småningom) och vi stretade hemåt i snöstormen och motvinden. Och tar man sig hemåt via Birger Jarlsgatan är det nästan oundvikligt att inte gå in på Rönnells. Den affären ligger ju sådan till. Så jag slog till på två titlar därinne också. John Lennons ”Skywriting by word of mouth” och Sara Erikssons ”Jag smetade av mig på tapeten, den ljusa soffan och dig”. Den sistnämnda en bok jag bloggade om i september 2006 och velat ha sedan dess. Ja, ibland tar det tid.

Fin boklördag!